JOHN AJVIDE LINDQVIST --- TJÄRVEN 2

JOHN AJVIDE LINDQVIST

TJÄRVEN

RIGMONDO 2011

ISBN 978-91-978192-2-0

E-boksproduktion: Elib AB, 2011

Det som sedan händer förändrar i ett slag förutsättningarna för deras vistelse på Tjärven denna vackra midsommarafton. Hur oväntat och osannolikt det än var med ålänningarnas och sedemera sjöräddningsmannens uppdykande, hur tjockast med oflyt man än skulle kunna prata om så var det ändå ingenting mot det förlopp som nu tar sin början.

Markus tidigare grymma grin har förändrats till ett mer normalt leende av mänsklig tillfredsställelse när han höjer radion över huvudet och ropar. Kanske är det deras räddning som ligger i hans hand. Markus har precis sänkt radion och börjat treva sig in mot land när han faller baklänges, längre ut i havet.

Först tror Karl-Erik att han helt enkelt har halkat på de hala klipporna. Sedan ser han armarna som kommer upp ur havet och det är inte Markus armar, inte alls Markus armar. Händerna som griper efter honom är tunna och vita. Ett huvud blir synligt strax intill Markus ansikte. En nästan kal skalle med ett hål där örat borde vara.

Karl-Erik står lamslagen medan all saliv torkar ur hans mun och tungan får en smak av galla. Det finns inte längre någon tvekan om vad det är han ser. Mannen från Sjöräddningen kunde möjligen förklaras bort eller rationaliseras, men det som nu griper efter Markus är döda människor. Drunknade, döda människor.

Karl-Erik skulle själv kunna tas för en zombie när han tvingar sig att halta fram mot Markus som fäktar med armarna och försöker komma ur den hungriga omfamningen, försöker få fotfäste. Markus skriker, dras ner under vattnet och får en kallsup som han hostar ur sig samtidigt som Karl-Erik når fram till klippan rakt innanför.

Han vet inte vad han ska göra. En frossbrytning drar genom hans kropp när han fåfängt håller ut åran i riktning mot Markus som åter dras ner medan händer griper efter hans huvud. Sedan står Pia intill Karl-Erik. Hon sträcker ut plankan över vattnet och den är åtminstone tillräckligt lång för att kunna ge Markus något att ta tag i.

När Markus huvud åter bryter vattenytan kommer han inte längre upp än att hakan precis är över vattnet. Fyra händer håller om hans huvud, ett otal fingrar är intrasslade i hans långa hår och han drar gurglande efter andan medan Pia skriker: ”Markus, Markus! Ta tag!” och sträcker ut plankan så långt hon förmår utan att själv ramla i.

Markus armar lyfts ur vattnet och hans händer får tag i den yttersta änden av plankan. Ett dämpat knakande hörs och Karl-Erik tror att det är plankan som brutits av. Han drar ångestfyllt efter andan och är på väg att gå ut i vattnet eftersom inget annat alternativ finns. Sedan ser han Markus ögon.

Blodet har sköljts bort ur Markus ansikte och ögonen stirrar klara, tydliga och livlösa emot Karl-Erik under en kort sekund innan huvudet faller bakåt i en omöjlig, omänsklig vinkel. Karl-Erik tittar på plankan som Pia meningslöst fortsätter att sträcka ut över vattnet. Den är hel. Det som bröts var Markus.

Och din bandspelare fortsätter att spela ur sig den tyska syntpop du aldrig sa till någon att du gillade.

Du tyckte om det alltigenom enkla med Modern Talking. Musik utan friktion och texter utan motstånd eller mörker. Musik som lät som det liv du ville ha när du var tonåring.

Du kunde lägga på singeln ”You’re my heart, you’re my soul” på din skivspelare och sedan ligga i din saccosäck med slutna ögon och låta dig själv flyta bort, bäras av de milda elektroniska ljudmattorna in i den version av tillvaron som du ville skulle vara din.

I´m living in my, living in my dreams.

Du var en drömmare, Markus, även om du aldrig beskrev dig själv på det sättet. Du trodde på fullaste allvar att du skulle kunna nå fram till en punkt där livets alla motsättningar och svårigheter var lösta, som i slutet på en feelgood-film.

Stranden, hängmattan, drinken, den goa musiken. Och att detta skulle vara allt.

Nu hanteras din kropp av omilda händer. De river och sliter i dig medan saltvatten rinner ner i dina stumma lungor. Ingen kan säga att du förtjänade det.

”Det är inget att göra. Kom.”

Karl-Erik griper tag i Pias arm och drar henne med sig bort ifrån udden. Plankan släpar efter henne och murkna flisor slås loss när den dunsar över klipporna. Havet är fortfarande nära inpå både till höger och vänster och Karl-Erik kastar fram och tillbaka med huvudet för att kunna speja åt båda hållen efter rörelser under vattnet.

Först när de har kommit in från udden vänder de sig om och ser att de drunknade har tagit sig upp ur havet. De är tre stycken. Med rörelser så långsamma att det är plågsamt att titta på, släpar de Markus livlösa kropp upp på klippan.

”Vad gör dom?” frågar Pia med slocknad röst.

”Vet inte. Men det här händer ju inte, eller hur? Det här kan ju inte hända.”

”Nej.”

”Men det händer ju. Vad gör man då? Vad gör man då?”

”Jag vet inte.”

Endast en av de drunknade har några kläder, ett par jeans som är grågröna av havsväxter och förruttnelse samt en T-shirt där något rockbands turnéplan står skrivet på ryggen i så gott som upplösta bokstäver.

Trots att de andra två är nakna går det inte att avgöra deras kön. Möjligen är det en man och en kvinna, men mannens penis är i sådana fall borta och kvinnans bröst reducerade till ett par slappa flikar. Deras hud är blek och porös som fiskkött och färglösa sår gapar här och var. En stort stycke av den enes höft saknas och en bit benknota sticker fram ur den geléartade muskulaturen. Det saknas ett antal fingrar, men de som återstår famlar och river över Markus huvud som ligger vikt över en klippkant i en vinkel som gör ont att se.

Karl-Erik och Pia rör sig sidledes upp mot resten av gruppen utan att släppa de drunknade med blicken och utan att sänka sina vapen, trots att de drunknade för ögonblicket tycks nöjda med vad de har.

”Tror du på det nu då?” frågar Karl-Erik Jonas medan de drunknade fortsätter att slå på och bita i det som en gång var deras klasskamrat.

”Nej”, säger Jonas. ”Men jag inser att jag är tvungen. Vad gör dom egentligen?”

Snart blir det tydligt vad de drunknades till synes planlösa bitande och rivande syftar till. Mannen som ännu bär kläder har hittat en stor, vass sten. Flera ur avgångsklass -86 blundar reflexmässigt när den drunknade börjar hacka med stenen i Markus panna.

”Det är inte sant”, säger Ruben. ”Det är fan inte sant.”

Karl-Erik slår med ena knytnäven i låret och säger mellan sammanbitna käkar: ”Om vi bara hade ett jävla gevär. Ett jävla gevär med kikarsikte så kunde vi …” Han hytter med pekfingret tre gånger i riktning mot udden för att visa hur kulbanorna skulle gå.

”Det här är tyvärr inget tevespel, Karl-Erik”, säger Pia.

”Jag vet att det inte är nåt tevespel”, säger Karl-Erik, ”och jag vet att det inte är nån film. Men för det kan jag väl för fan få önska att jag hade ett gevär så jag kunde skjuta dom där jävlarna? Det är ju Markus. Det är Markus dom håller på med. Kommer du ihåg honom? Markus? Våran sjyssta jävla kompis. Det är han som ligger där.”

”Det är inte sant”, säger Ruben.

”Vad fan säger du?” snäser Karl-Erik. ”Är du i sån jävla förnekelse att du –”

”Nej, nej, nej”, säger Ruben. ”Titta.”

Karl-Erik ser mot udden igen. Det som var Markus ansikte är nu en blodig massa och den drunknade med stenen har lyckats hugga igenom pannan och hacka loss ett stycke av skallen som han fläker åt sidan. Han släpper stenen och kör in handen i hålet. När han drar ut handen igen är den insmetad i ett ljusgrått, sammanhängande slem. Han stoppar fingrarna i munnen och suger på dem medan de andra två kryper fram och ivrigt börjar gröpa i Markus skalle på jakt efter mera.

”Det är hjärnan dom vill ha”, säger Ruben. ”Det är fan inte sant. Gamla skolan. Det var därför han bet dig, Jenny. Han ville komma åt hjärnan.”

Ofrivilligt lägger Jenny handen över sitt bandage som för att skydda det som finns där innanför. ”Det är ju absurt. Varför skulle dom vilja det?”

”Inte vet jag”, säger Ruben. ”Pandor vill ha bambu, zombier vill ha hjärna, det bara är så. Men det är ju som ett skämt.” Ruben ser mot udden där de drunknade sliter i Markus krossade skalle för att komma åt bättre, slickar i sig resterna av det som en gång var hans bäste vän. Ruben gnider hårdhänt bort tårar som stiger i ögonen. ”Som om dom sitter där och skämtar.”

Någon minut senare är måltiden avslutad. De drunknade reser sig från Markus kropp med ansikten glänsande av hjärnsubstans och blod. Avgångsklass –86 har stått som förlamade och följt festen som om det vore fråga om en begravning och ett sista farväl där man måste närvara och visa sin respekt, följa med till det bittra slutet.

Markus, deras välgörare och vän. Markus, alltid ett vänligt ord till övers. Markus, ett skändat lik på vassa klippor.

När de drunknade reser sig blir gruppen medveten om att inte ett ord har sagts om vad de nu bör göra.

Lyckligtvis tycks de få en stunds respit. De drunknade ägnar dem inget intresse utan står stilla på udden med sina smetiga ansikten vända mot solen. I vattnet bakom dem flyter fortfarande mannen från Sjöräddningen intill sin gula hjälm.

”Radion”, säger Karl-Erik till Pia. ”Vi fick inte med oss radion.”

”Jag tänker inte gå och hämta den”, säger Pia.

”Nej, nej. Men om dom flyttar sig.”

”Är det nåt att hoppas på?” frågar Pia. ”Att dom flyttar sig?”

”Nej. Men om.”

De drunknade står stilla på udden, solbadare från djupen. Avgångsklass –86 står stilla på Tjärvens klippor. Sakta sjunker det in. Att detta är på riktigt.

Sedan ett par generationer tillbaka har den västerländska människan en tendens att betrakta alla brutala avvikelser från det normala som något som egentligen inte händer. Den gängse analogin är att säga: ”Det är som en film.”

Kanske hänger det samman med att många av de mer spektakulära händelserna också blir filmer eller teveserier. World Trade Center, Lasermannen, Ådalen –31. I det kollektiva medvetandet är det svårt att skilja dessa tilldragelser från de rörliga bilder de har genererat, vare sig de är dokumentära eller fiktiva.

Möjligen upplever avgångsklass –86 fortfarande att det är ett overkligt skeende de har blivit indragna i. Möjligen ser de sig själva utifrån och tycker att förloppet liknar en film. I sådana fall börjar det nu på allvar sjunka in att det är en film som de är aktiva deltagare i. Det kan då betraktas som konsekvent att det är den av dem som är mest kunnig på området som nu tar ordet.

”Okej”, säger Ruben med ögonen fästa på Markus massakrerade kropp. ”Allt det här är fasansfullt och förmodligen står vi inför risken att dö allihop. Men vi lever fortfarande och vi måste komma överens om vad vi ska göra.”

”Vi kan ta dom”, säger Karl-Erik. ”Dom är inte osårbara och det finns fler plankor, det finns käppar, det finns … stenar.”

”Ja”, säger Ruben. ”Det är ett alternativ. Men alla här kan inte slåss och dessutom …” Ruben gör en gest som innefattar havet bort till horisontlinjen. ”Om han från Sjöräddningen kunde komma och dom där tre kunde komma. Vad är det som säger att det inte kommer fler? Havet är stort.”

”Tror du att det gör det?” frågar Pia.

”Jag vet inte mer än nån annan”, svarar Ruben och ser sig omkring över klipporna, ”men om man följer genrens regler, så. Jag vet inte hur många som drunknar här per år, men det är väl rätt många.” Han tittar på Jonas och tillägger: ”För vi kan väl enas om det, eller hur? Att det är dom drunknade som kommer upp på land. Att det är det vi har att göra med?”

Jonas knyter armarna över bröstet och drar ett djupt andetag som han släpper ut i en suck. Sedan nickar han. Ruben vänder sin uppmärksamhet mot Jenny som har satt sig i skräddarställning med huvudet vilande i händerna medan Amalthea smeker hennes ena knä. ”Jenny? Hur är det?”

”Hon är ledsen”, säger Amalthea.

”Jo, jag ser det”, säger Ruben. ”Du då? Hur är det med dig?”

Amaltheas ögon vidgas, som om det är en fråga som aldrig tidigare har ställts till henne. Under ett par sekunder ser hon desorienterad ut, varpå hon skakar lätt på huvudet och säger: ”Det har jag faktiskt ingen aning om.”

”Okej”, säger Ruben. ”Gott så.”

De tre gestalterna på udden har fortfarande inte rört sig och deras deformerade profiler avtecknar sig mot det ljusa havet där de står med ansiktena vända mot sydväst, som om de väntade på en order från solskivan som ännu står högt på himlen.

Ruben pekar ut mot Ålands hav, mot en ensam vit triangel, en segelbåt som är så långt borta att man kan ana jordens rundning i skrovet som ser onaturligt tunt ut. Sedan höjer han rösten och talar till hela gruppen.

”Vi måste försöka ta oss härifrån. Det finns båtar och har vi tur så passerar nån närmare. Vi måste bara påkalla deras uppmärksamhet på nåt sätt.”

”Om det inte kommer nån, då?” frågar Karl-Erik.

”Då får vi hitta på nåt annat. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte rulla runt här på klipporna och hoppas kunna komma undan om dom där blir hungriga igen. Eller om det kommer fler. Som jag sa. Jag är den förste som ryker.”

”Du gjorde ju inte det”, säger Karl-Erik.

”Nej. Men det var innan vi visste. Nu vet vi.”

”Rök”, säger Amalthea. ”Kan vi inte göra rök på nåt sätt?”

Ruben nickar och ler blekt mot henne. ”Jag var precis på väg att föreslå samma sak.”

Jenny tar sig upp på fötter och gruppen sätter sig i rörelse mot fyren. När de har gått några meter vänder sig Jenny om och vinkar kraftlöst mot Markus kropp, utfläkt på klipporna.

”Ska vi bara … låta honom ligga där?”

Ruben kränger sig runt i stolen som körs av Karl-Erik och försöker fånga Jennys blick när han säger: ”Om du har något alternativ så får du gärna redogöra för det.”

Jenny skakar på huvudet och mumlar: ”Jag kan inte tro att det är så här som ni tror. Det är inte så det händer. Det är inte så det går till.”

Hon stannar medan de andra fortsätter. Amalthea ställer sig intill henne och låter handen vila mellan hennes skulderblad. ”Vad menar du?”

Jenny talar mer till sig själv än till Amalthea. ”Det är en prövning. Allt är en prövning. Vi prövas. Ska vi brista eller ska vi stå fasta? Vågar vi tro?”

”Vad är det vi ska tro?”

Jenny vrider huvudet mot Amalthea och ser henne rakt i ögonen som för att inskärpa en viktig sanning. ”Att det finns en anledning. Att det här händer av en orsak. Att det är jag som prövas.” Jennys rygg rycker till som av en spasm och hon drar sig åt sidan medan hon säger: ”Och rör inte vid mig. Jag tycker att det är obehagligt.”

Pia känner med handen över askan som fyller den skadeskjutna grillen och konstaterar att en hel del värme dröjer kvar, att det troligen finns glöd i botten.

Ruben river den tomma grillkolspåsen i strimlor medan de övriga går runt på klipporna och samlar torra småpinnar. Det tar bara ett par minuter att få igång en eld. När den tagit sig ordentligt varvar de färska pinnar och löv från buskar med bitar av fuktiga drivvedsplankor som Pia har hittat. Plymer av rök stiger mot himlen.

Amalthea har till uppgift att hålla koll på de tre drunknade och hon står lutad mot fyrens hörn med rynkade ögonbryn som om hon tänkte intensivt. När elden har tagit sig rullar Ruben fram till henne och frågar: ”Händer det nåt?”

”Ingenting. Dom bara står där.”

Amalthea har dragit undan håret från kinderna och en skarp käklinje har kommit till synes. Ruben studerar hennes profil och säger sedan: ”Egentligen är du rätt stark, va?”

”Det tror jag inte. Hur så?”

Ruben svarar inte. Han tittar i samma riktning som Amalthea. De drunknade står tätt ihop och han kan bara nätt och jämnt urskilja dem som tre separata gestalter. På det här avståndet är det svårt att förstå hur de kan utgöra något hot. Ruben skakar sakta på huvudet och säger: ”Det här kunde man ju inte förvänta sig när man vaknade i morse.”

Till hans förvåning hackar Amalthea i några korta stötar ur sig ett skratt som inte saknar bitterhet.

”Varför skrattar du?”

”Därför”, säger Amalthea och stryker sig över ansiktet för att tvinga bort resterna av ett leende, ”därför att det är precis det här jag förväntar mig när jag vaknar varje morgon. På ett eller annat sätt.”

”Och nu har det hänt.”

”Ja. Nu har det hänt.”

Karl-Erik står intill packningen och följer slöjorna av rök från grillen som blir tunnare när de driver ut över havet i riktning mot Söderarm. Han slickar runt med tungan inuti munhålan som för ögonblicket känns och smakar som en tom tändsticksask.

Efter att ha kollat att ingen har uppmärksamheten riktad åt hans håll dyker han ner i packningen och får upp en burk Pripps Blå som han öppnar och dricker en dryg deciliter av, varpå han drar fram sin whiskyflaska och fyller upp burken till brädden.

Han reser sig och antar en avspänd attityd, tar ytterligare en rejäl klunk. Som grogg betraktat är blandningen inte mycket att hurra för, men den värmer gott i bröstet och trycker tillbaka den dallrande klump av fasa som under den senaste kvarten expanderat och hotar att sippra ut mellan revbenen.

Han ser sig omkring. Efter att röken börjat stiga har flera av de andra ställt sig att speja ut över havet som för att mana röksignalerna att nå fram till okänd adressat. Bara Pia står nere vid stenstranden och förefaller hålla på med något nytt projekt.

Karl-Erik tar en klunk till och rör sig i hennes riktning. Det är flera timmar sedan han ätit någonting. Alkoholen stiger honom snabbt åt huvudet och han måste vara försiktig med var han sätter fötterna. Han vickar burken som redan är halvtom och manar sig själv att ta det lugnt, det här är inte rätta tillfället att bli packad. Alltså tar han bara en liten klunk till för att repa mod innan han går fram till Pia.

Hon sitter på huk i vattenbrynet och rengör en stor bit aluminiumfolie. Den sönderstekta köttbiten som den varit lindad kring ligger vid hennes fötter och Karl-Erik känner en flamma av hunger slicka till i magen. Sedan tänker han på Markus och flamman dör tvärt.

”Hallå”, säger han och gör en gest mot folien med ölburken. ”Vad håller du på med?”

Pia skakar vatten från folien och plockar upp en nästan fyrkantig plankbit som hon hittat. ”Kan du inte räkna ut det?”

”Jo”, säger Karl-Erik. ”Jo, det kan jag nog. Smart.”

Pia viker folien runt plankan och slätar ut den, torkar av den på byxbenet. Sedan vinklar hon den så att Karl-Erik måste hålla handen framför ögonen för att inte bländas av solljuset som reflekteras mot honom. Pia ändrar vinkeln och Karl-Erik kan sänka handen till munnen för att dölja en rapning. Han tittar på ölburken och säger: ”Den här kunde man väl också … om man sågade upp den och … insidan är ju blank. På den här också.”

”Vi har gott om folie”, säger Pia och prövar att skicka en ljussignal i riktning mot Söderarms fyr. ”Du kanske inte borde dricka så mycket. Som det nu är.”

”Är ju bara en öl”, säger Karl-Erik och rapar en gång till. Han ser på Pia som med läpparna sammanpressade i koncentration försöker bedöma huruvida hon lyckas träffa den avlägsna fyren eller inte. ”Och du håller på med solen, du. Det är ju som det ska.” Han stryker med handflatan över hennes bakhuvud och hon låter det hända.

”Annat var det förr”, säger Karl-Erik. ”Kommer du ihåg klassfesterna?”

Pia nickar och Karl-Erik kastar en blick upp mot fyren där de andra står samlade i en lös grupp. Han drar sorgset på munnen.

”Svårt att tro nu, va. Men fan vad tajta vi var. Hela gänget. Kommer du ihåg när vi satt i den där rondellen hela natten? Ruben hade snott med sig nån sån där GB-gubbe som vi satt och … tillbad, liksom. Hittade på olika böner. Hur var den där hymnen om Lakritspuck? Jag minns inte. Men fan vad kul vi hade. Det var ju där polisen kom sen och du och jag knatade iväg och … det var ju den natten. Eller hur?” Karl-Erik snörvlar till och stryker sig om näsan, tar en klunk av sin häxblandning. ”Eller hur?”

Pia ser på honom, ler ett hastigt leende och säger: ”Jo. Det var det.”

Något som har ackumulerats inuti Karl-Erik sedan förmiddagen tar plötsligt överhanden. Han släpper ölburken och griper tag i Pia med ena handen på hennes axel och den andra runt hennes bakhuvud, pressar sina läppar mot hennes.

Pia reagerar som om hon fått en stöt. Hennes huvud rycks bakåt och hon använder spegelplankan för att trycka honom ifrån sig. Karl-Erik vacklar baklänges, snavar på en sten och sätter sig tungt i gruset medan Pia torkar sig om munnen och stirrar ilsket på honom.

”Vad fan håller du med?” säger hon. ”Är du inte klok? Vi sitter fast på en jävla ö med folk som vill döda oss och du ska komma och … vad är det med dig?”

Karl-Erik har inget annat svar att ge än ett ångestfyllt stönande. Han sänker huvudet mellan knäna och river sig hårt i nacken medan Pia fortsätter. ”Vad är det du tänker dig? Gammal kärlek rostar aldrig och vi ska stå här och hångla och liksom … smyga iväg till nån skreva och ligga där och vänta på att dom kommer och tar oss? Va?”

Karl-Erik tittar ner i gruset och säger: ”Vi kanske är döda snart.”

Pia glor på honom med armarna knutna över bröstet. Sedan sjunker hennes axlar en smula. Hon suckar och säger i mildare ton: ”Karl-Erik. Jag är gift och har två barn. Om … om nåt hemskt skulle hända mig så är det dom jag tänker på. Inget annat. Sluta leva i det förflutna, Karl-Erik.”

Karl-Erik tar hårdare tag om nacken, viker ihop sig till en boll och mumlar mellan knäna: ”Det är det enda jag har.”

”Stör jag, eller?”

Jonas har kommit ner på stenstranden. Med ett roat uttryck ser han från Pia till den hopkurade Karl-Erik. Förmodligen har han kunnat följa hela förloppet medan han tagit sig ner till dem.

”Nejdå”, säger Pia. ”Vad är det?”

Jonas pekar på bollarna av folie som Pia har samlat ihop och säger: ”Jag såg vad du höll på med. Verkar som en bra idé. Tänkte göra en, jag också.”

”Varsågod”, säger Pia.

Karl-Erik drar med handen genom gruset och skopar upp en handfull som han låter rinna ur sin knutna näve. Det går runt i hans huvud och trots att Pia och Jonas är alldeles intill honom hör han deras röster som om de befann sig på långt avstånd.

”Jag saknar mina barn”, säger Jonas. ”Gjorde det redan innan det här började hända. Men nu är det värre.”

”Det är väl den där tanken”, säger Pia. ”Att man aldrig ska få se dom igen.”

”Hur gamla är dina?” frågar Jonas.

”Tio och tolv”, säger Pia. ”Pojkar. Du då?”

”Fyra och sju. Astrid och Tore.”

”Så små”, säger Pia. ”Du fick barn rätt sent?”

Karl-Erik slutar att lyssna och koncentrerar sig på grusets rasslande. Familjeangelägenheter. Han skulle kunna berätta om Saga som är sexton år och som inte längre vill komma till honom ens varannan helg, men sanningen att säga har han inte ägnat henne många tankar under dagen. Hon har egentligen aldrig varit en del av hans liv, bara ett faktum att hantera. Så har hennes mor sett till att det ska vara och under många år hade Karl-Erik inga invändningar eftersom han skulle bli rock star. När han började önska något annat var det för sent.

En sorglig historia och ingenting att tillföra familjemyspyset som Pia och Jonas ägnar sig åt. Han känner vare sig agg eller förakt gentemot dem, bara en djupgående ledsnad och en stor trötthet.

Han lossar på knuten som är han själv och kravlar sig upp på fötter, tar ölburken som ligger kullvält och suger i sig slurken som blivit kvar. Jonas spegel är färdig och Pia och han står intill varandra och sänder mot Söderarm med fördubblad kraft. När Pia ser att Karl-Erik har rest sig, pekar hon på folien och säger: ”Ska inte du göra en också?”

”Nä”, säger Karl-Erik. ”Det verkar vara … fullt i pysselrummet.”

Han tar sig upp mot fyren med siktet inställt på Smirnoff-flaskan. Ingen idé att hålla på och låtsas med burkar och skit längre, här ska supas. Om han ska få sin skalle krossad och sin hjärna uppäten så tänker han fan inte vara nykter när det händer.

Sedan kommer han att tänka på gitarren och en gnutta ljus fladdrar till i hans gyttjiga medvetande. Han nickar mot gruppen som står samlad kring grillen och fortsätter sedan ner mot lagunen. Gitarren ligger kvar där han lämnat den, intill bandspelaren som fortsätter att skvätta ur sig ytterligare en eländig version av samma låt.

Han plockar upp gitarren och är på väg att stänga av, men hejdar sig.

”A broken heart – a pillow filled with tears …”

Han ruskar på huvudet och säger högt: ”Vilken skit. Vilken jävla skit.” Plötsligt håller han helt och hållet med Ruben. Det kunde inte finnas ett mer passande soundtrack. Allting är som musiken. Han låter den vara.

På väg tillbaka mot fyren och flaskan smeker han gitarrens höftliknande rundning. Hon heter Veronica, men det är det bara han i hela världen som vet om, och hon har hängt med honom så länge att han har glömt varför hon fick sitt namn. Gitarren är Veronica, så är det bara.

Han har en plan och planen är att sätta sig med syster Veronica och broder Smirnoff någonstans där han får vara i fred, samtidigt som han kan ha uppsikt över de drunknade. Han ska dricka och spela för sig själv och sedan får det gå hur det vill med resten.

Det finns en liten brist i upplägget och det är att sist han såg gruppen stod de samlade intill packningen, alltså kan det bli problematiskt att smyga åt sig flaskan utan att någon kommer med invändningar. Han får improvisera och i värsta fall nöja sig med whiskyn som är hans egen, men beklagligt tullad på.

När han närmar sig fyren tycks det som om han har blivit bönhörd. Alla står respektive sitter med ryggen mot honom och tittar ner mot havet. Försiktigt smyger han bakom Jenny och Amalthea. När han passerar rullstolen råkar han skrapa med gitarren mot marken och Ruben vänder sig om.

”Vad gör du?” frågar Ruben.

”Nä, jag bara … fixar lite.”

”Har du inte sett?”

”Sett vadå?”

Ruben pekar ner mot bryggan. ”Det har kommit två till.”

Det går runt i huvudet på Karl-Erik när han ställer sig intill Ruben och försöker skärpa blicken som hela tiden hotar att dela sig i dubbelseende. Han kniper ihop ögonen och tittar mot klipptungan. Vad han ser får honom att svaja till och tappa balansen. Han faller sidledes och slår höften i rullstolens armstöd så att stolen håller på att tippa innan Karl-Erik glider av och hans öra smärtsamt släpas över ekrarna.

Ruben glor på honom när han åter reser sig med hjälp av ryggstödet. ”Du är ju asfull.”

”Nä, nä”, säger Karl-Erik och gnider sig över örat som har förlorat all känsel. ”Jag bara … hur fan kan dom stå liksom över huvud taget?”

”Hur mycket har du druckit?”

”Det är lugnt, det är lugnt.” Fallet har fått honom att nyktra till en aning och dubbelseendet är borta när han åter tittar mot klipptungan. ”Fy fan och hans moster, vad är det här för nåt?”

De nyanlända är i sämre skick än de som fick tag i Markus. Köttet har på sina ställen lossnat från skelettet och samlats i oregelbundna klumpar under huden. Där huden har brustit eller ätits upp sticker det ut slamsor av ljusrosa muskelvävnad. Ingenting hos dem är slätt eller sammanhängande och de har inga ansikten.

Allting som syftar till att ge en människa ett igenkännbart utseende har slitits av eller fallit bort. Tänderna är blottade i avsaknad av läppar och av ansiktshuden återstår bara trasor som hänger fast i strimlor av bindvävnad. Havets varelser måste ha tuggat på dem under lång tid och inte heller ögonen har skonats eftersom de förefaller blinda. Tår som till största delen är skelett raspar över klipporna när de döda söker en riktning med armar famlande i luften.

Pia och Jonas har kommit upp från stenstranden och ger uttryck för samma misstrogenhet som Karl-Erik. Hur kan sådana spillror till människor över huvud taget stå upprätta?

Jonas vinklar sin spegel mot solen och låter strålen falla på en av de drunknade. Denne reagerar genom att vända sig mot ljusets källa, mot gruppen. Och börjar gå. Jonas sänker omedelbart spegeln men den döde har fått sin riktning och den andre följer efter.

”Vad fan gjorde du så för?” frågar Ruben.

”Jag bara …” säger Jonas. ”Jag tänkte … jag vet inte.”

Trots sin trasighet rör sig de två nya med större hastighet än sjöräddningsmannen. Kanske har de haft längre tid att vänja sig. De går djupt framåtlutade och deras beniga fingrar trevar över klipporna när de söker sig väg upp mot avgångsklass -86. Bland allt som är förruttnat och sönderrivet lyser deras tänder vita, som om detta är det enda de egentligen behöver. Tänder att bita med.

”Går det verkligen inte att ta sig in i fyren på nåt sätt?” frågar Pia.

Jonas går fram till fyrdörren och vräker sig emot den med axeln först. Inte så mycket som ett knakande hörs och Karl-Erik sluter upp intill och ropar: ”Ett, två och … tre!” Avsikten har varit att de ska fördubbla sin kraft, men Karl-Erik har svårt med koordinationen och landar på dörren en sekund efter Jonas. En pust av luft trycks ur honom och Jonas viftar med handen framför näsan. ”Fy fan, vad du stinker sprit.”

Pia föser Karl-Erik åt sidan och tar hans plats. Hon och Jonas lyckas bättre med att samordna sina rörelser, men resultatet blir lika klent. När de tar sats igen, säger Karl-Erik: ”Alltså … om dörren går sönder, då kan vi ju inte stänga den.”

”Vi kan väl barrikadera den på nåt sätt”, säger Jonas. ”Men den rör sig ju inte.”

”Nu kommer dom”, säger Amalthea med en röst som nästan låter glättig.

Tvärs genom röken från grillen känns en fläkt av hav och förruttnelse som föregår de två blinda besökarna när de kravlar sig uppför klipporna. De har redan tillryggalagt halva avståndet till fyren och är nu så nära att alla kan höra klickandet och skrapandet från deras fingrar, se in i deras tomma ögonhålor.

”Vi måste flytta oss”, säger Ruben.

Karl-Erik står och svajar. Vad han helst av allt skulle vilja är att slå sönder skallarna på missfostren som obevekligt kommer närmare, men han kommer inte ihåg var han har lagt åran och han har Ruben att ta hand om och …

Han plockar upp gitarren som har fallit intill rullstolen, hänger den runt halsen och griper ryggstödets handtag. Han ruckar på stolen för att få loss den ur en spricka när Jonas skjuter honom åt sidan.

”Låt mig göra det där”, säger han och drar loss Ruben. ”Du är inte kapabel.”

”Jag är jävligt kapabel”, säger Karl-Erik. ”Jag är mer kapabel än vad du nånsin kommer bli. Ruben?”

Ruben tittar inte åt hans håll när Jonas rullar iväg med honom. Medan de andra passerar som en svans drar Karl-Erik handen över ansiktet och försöker komma ihåg när han sist sett åran. Han kastar en blick över packningen för att hitta ett vapen som de har förbisett men får bara syn på grilltången.

Grilltång. Mot zombier. Bilden är så dum att han skrattar till. Sedan är de döda över klippkanten och uppe på platån utanför fyren. Karl-Erik följer efter de andra medan den kväljande lukten av de drunkandes kroppar klibbar fast i hans näsa.

Jonas har valt den undre vägen förbi lägret eftersom klipporna är slätare där, medan de andra travar på längre upp. Karl-Erik går med gitarren hängande om halsen. Allting tycks honom så jävla idiotiskt och innan han lyckas få stopp på sig själv har han slagit de första ackorden till: ”Vi gå över daggstänkta berg.”

Just när han är på vippen att börja sjunga, sänker han högerhanden och stannar en bit bakom de andra, som även de har stannat.

De tre som dödade Markus har lämnat udden och rör sig inåt ön. Vare sig det beror på att de har fått föda eller något annat så rör de sig nu väsentligt snabbare än när de kom upp ur havet. Nästan som människor, om än människor med något fel på grovmotoriken. Det rycker i deras kroppar av okontrollerbar iver när de tar sig fram över de släta hällarna. Lika tydligt som en grafiskt inritad bollbana i ett sportreportage ser Karl-Erik vart deras rörelse kommer att leda dem och han snavar iväg åt samma håll som han kommit ifrån för att ta sig nedåt.

Jonas ser de döda komma och han ser också att han och Ruben är ensamma. Alla de andra befinner sig längre upp och kan inte ta sig ner mot lagunen med mindre än att de kastar sig utför klippryggen eller rör sig längs kanten till den punkt där klippan planar ut. Han ser också Karl-Erik göra just detta.

”Ruben, vad i helvete gör vi?”

Den drunknade med kläder är snabbare än de andra och det kommer inte att dröja länge förrän han är över dem. Ändå svarar inte Ruben. När Jonas kastar en blick ner mot honom ser han att Ruben tittar mot lagunen.

Ett ögonblick tror Jonas att det är hjälp som är på väg. Mannen som klättrar upp ur havet och snabbt tillryggalägger ett par meter över klipporna för att kunna kasta sig i lagunen ser ut som vilken seglare som helst. Marinblå skjorta med uppkavlade ärmar, vita khakibyxor och ett par ljusa skinnskor med tofsar. Bara en snusnäsduk kring halsen och en vegamössa saknas för att göra bilden komplett.

Men när huvudet sticker upp ur lagunens vatten förstår Jonas att den välklädde mannen revat sina segel för gott. Kanske hände det så sent som på midsommaraftonens morgon eftersom han inte har hunnit svullna, men ögonen som ser på Jonas och Ruben är genomskinligt blå som nattgammal is och saknar mänsklighet.

”Kör, för fan”, säger Ruben. ”Kör!”

Handtagen halkar i Jonas svettiga händer när han börjar skjuta rullstolen tillbaka uppför klipporna. När han lyfter blicken ser han silhuetterna av de blinda avteckna sig mot himlen. De kryper på alla fyra för att ta sig ner mot lagunen. Jonas kniper ihop ögonen och tiden står stilla.

Långt uppifrån klipporna hör han de andras skrik och flåsandet från Karl-Erik. Från sidan hör han ett prassel som av torra löv när de blinda rör sig mot honom. Bakom honom ett sugande klafsande när seglaren tar sig upp ur lagunen till tonerna av någon Modern Talking-låt som Jonas aldrig har hört. Det är överhuvudtaget mycket få Modern Talking-låtar han någonsin hört.

Ett stönande och blöta steg som närmar sig bakom hans rygg. Jonas öppnar ögonen. Sedan släpper han rullstolens handtag och springer uppför klipporna.

”Neeej! Jävla idiot, jävla …!”

Karl-Erik ser Ruben rulla baklänges mot lagunen, ser rullstolens hjul fara rakt över bandspelaren så att den fastnar i fotstöden och slits med. Ruben åker ner i vattnet med ryggen först och det sista som hörs från högtalarna är: ”You’re no good, can’t you see, brother Louie, Louie, Louie …” innan bandspelaren sjunker och äntligen tystnar.

Den döde seglaren famlade efter Ruben när han passerade men ser nu sin chans när Ruben har stannat i lagunen med vatten upp till knäna.

Jonas och Karl-Erik möts på halva vägen, den ene på väg upp, den andre på väg ner. Karl-Erik hinner inte få ur sig mer än: ”Fega jävla …” innan han stolpar vidare mot lagunen där seglaren är på väg ut till Ruben.

Det finns ingen tid för överväganden och om det fanns tid så skulle det ändå inte finnas några alternativ. Seglaren står med ryggen mot Karl-Erik och lutar sig över Ruben som försöker värja sig med knytnävarna. Karl-Erik häktar av sig gitarren och vrålar för att distrahera. Seglaren rätar på sig och Karl-Erik greppar om gitarrhalsen varpå han svingar gitarren mot den dödes huvud.

Resonanslådan träffar klockrent och det går som en elektrisk chock genom Karl-Eriks armar en tiondels sekund innan lådan splittras och han faller åt sidan av den fortsatta kraften i slaget. Vattnet är grunt och han skriker till av smärta när hans vänstra armbåge klyver ytan för att två decimeter längre ner slå i stenhällen. Ansiktet hamnar under vattnet när han välter åt sidan.

Han drar flämtande efter andan och får en kallsup. När han hulkande lyfter huvudet ser han att de tre döda från udden har tagit sig ner i lagunen och kommer simmande emot honom. Med ett krampaktigt grepp om gitarrhalsen kravlar han sig upp på land medan han spyr ur sig havsvatten och whiskyblandad öl. Bakom honom skriker Ruben: ”Karl-Erik, för fan! Få upp mig härifrån!”

Adrenalinet som pumpar genom Karl-Eriks kropp sköljer bort berusningen, smärtan i armbågen och alla små jävlar i hans huvud som skriker åt honom att ge upp. Han stryker med skjortärmen över ansiktet och försöker få grepp om situationen.

De tre från udden rör sig genom vattnet i riktning mot Ruben. Bara deras pannor och ögon sticker upp ovanför ytan när de sakta flyttar sig framåt utan synlig hjälp av händer eller fötter.

De två blinda är på väg ner i lagunens andra ände. Deras trevande händer får kontakt med vattnet och det är som om en anspänning släpper när de närmar sig sitt rätta element. De rör sig mjukare, snabbare.

Mannen i seglarmunderingen håller på att resa sig med hjälp av rullstolens armstöd och Ruben, som sitter med vatten upp till knäna, slår mot hans arm för att tvinga honom tillbaka ner i vattnet, utan framgång.

Allt detta tar Karl-Erik in på ett par sekunder och gör instinktivt en prioriteringsordning: få bort seglaren, skjuta upp Ruben ur vattnet och sedan forsla rullstolen därifrån så fort det går. Han överväger inte huruvida han kommer att få någon hjälp av de andra – för ögonblicket finns bara de tre stegen i Rubens räddning.

Karl-Erik ser på gitarrhalsen i sin hand och mumlar: ”Veronica …” varpå han tar grepp om motsatta änden. Med ett par slag mot berghällen slår han sönder bakelitfästena till de sex stämskruvarna vilket ger honom en primitiv spikklubba där de lösa gitarrsträngarna vispar och smeker över hans hand.

Seglaren har kommit på fötter och griper efter Ruben som försöker dra sig undan. Karl-Erik vrålar ur sig ett förtvivlans stridsrop och vadar ut i vattnet. Ännu en gång lyckas han distrahera seglaren tillräckligt för att ha en chans att sikta. Han siktar. Sedan slår han.

Veronicas huvud möter seglarens huvud vid tinningen. De vassa stämskruvarna penetrerar skallen, gängorna biter sig fast och när seglaren vacklar och faller baklänges slits gitarrhalsen ur Karl-Eriks hand. Strängarna virvlar runt seglarens ansikte när han faller platt på rygg med resterna av Veronica ännu fastnaglade i huvudet.

”Kom igen, Karl-Erik, du är en jävla hjälte!”

Ruben är sammankurad av ansträngning när han försöker skjuta hjulen framåt för att rulla. Karl-Erik vadar snabbt runt till stolens ryggände och med vatten till midjan griper han efter handtagen.

De har kommit en halvmeter mot land när Karl-Erik känner en hand runt sin vrist, en annan hand som trevar över hans lår. De tre från udden har nått fram. Karl-Erik tittar åt höger och ser en ryggtavla med en turnéplan alldeles intill sig. Tecknen är urblekta och upp och ner, men han kan nu se att det rör sig om U2. Under ett vansinnigt ögonblick far tanken genom huvudet: att det kan ha någon relevans. Att det på något sätt kan bidra till deras räddning, vetskapen om att det är ett före detta U2-fan som är ute efter honom.

Ingen idé anmäler sig och han ser åt vänster. De blinda vandrar långsamt genom vattnet med sina krabbklor till fingrar släpande över ytan. Deras tomma ögonhålor är vända mot honom som svarta strålkastare och om ett par sekunder kommer de att vara över honom.

I ögonvrån kan han se gitarrhalsen höjas ur vattnet när seglaren tar sig upp på fötter.

Karl-Erik sänker huvudet och snyftar till när han säger: ”Förlåt, Ruben. Förlåt.” Han sliter sin fot ur den dödes grepp och tar sig runt rullstolens sida där han med någon decimeters marginal lyckas undvika de blindas pejlande fingrar. Han kavar sig fram till land och när han sätter foten på klipporna hör han ett hemskt gurglande från Ruben bakom sin rygg, som om någonting körts ner i Rubens hals.

Utan att vända sig om fortsätter Karl-Erik vacklande uppför klipporna medan salt i olika former skvalpar runt i hans mun, rinner över hans ansikte. Snor, tårar, öl, spyor, saltvatten. Han känner inte av sina muskler, håller på att övergå till en geléklump som dreglar ur sig salt och bakom sig hör han vatten plaska, blöta ljud och kött som brister.

Kanske skulle han ha fallit där, överlämnat sig åt det dallrande, äggviteartade äcklet som tagit honom i besittning om inte en hand hade gripit under hans arm och han hade hört Pias röst.

”Kom, Karl-Erik. Jag hjälper dig.”

Karl-Erik fnyser ur sig en sträng av snor och försöker lägga sig framstupa medan han mumlar: ”Jag ska inte ha nån hjälp varför ska jag ha nån hjälp?”

Pia tar spjärn och vägrar att låta honom falla. Hon drar honom med sig och säger: ”Du gjorde vad du kunde. Kom nu.”

Karl-Erik överlåter sin vilja åt Pia och snubblar framåt, dragen av kraften i hennes arm medan han under halvslutna ögonlock kan se berghällen rinna fram under honom. När de har kommit upp på de planare klipporna ovanför lagunen stannar Pia och andas tungt av ansträngning.

Karl-Erik står framåtlutad med händerna vilande på låren. När Pias andhämtning har lugnat sig känner han hennes hand stryka över hans rygg.

”Det där var det modigaste jag sett”, säger hon. ”Det var fan det modigaste jag sett, Karl-Erik. Jag är ledsen, jag kunde inte komma fortare.”

”Du kom i alla fall”, säger Karl-Erik och flyttar sitt grepp om låren en handsbredd upp. Sedan ytterligare en handsbredd, varpå han rätar på ryggen. ”Din … pysselkompis stack därifrån.”

Karl-Erik höjer blicken och ser att Amalthea, Jenny och Jonas är på väg mot fyren. Jonas går en bit bakom de två andra med sänkt huvud. Karl-Erik hostar ett par gånger och spottar sedan ur sig en loska av allt äckel som samlats i hans kropp.

”Radion”, säger han sedan. ”Borde vi inte försöka ta den, nu när …?” Han vickar med huvudet i riktning mot lagunen utan att titta ditåt och utan att kunna förmå sig själv att avsluta meningen: Nu när de är upptagna med annat.

”Det går nog inte”, säger Pia. ”Inte nu, i alla fall.”

Karl-Erik gnider sig i ögonen och kisar mot udden. Markus kropp ligger som den blivit lämnad men intill hans krossade skalle krälar två smala, nakna kroppar. Av deras huvudrörelser att döma håller de på att slicka i sig vad som finns kvar av Markus hjärna på klipporna.

”Vi måste ta oss in i fyren”, säger Pia. ”Det är vår enda chans.”

De andra tycks vara inne på samma tankegång. Amalthea och Jenny befinner sig intill dörren där Amalthea försöker dyrka upp låset med en bit ståltråd som hon har slitit loss ifrån grillen. Jenny står intill henne med hängande armar.

Jonas håller på att undersöka kabeln som löper längs fyrens vägg och låtsas inte höra när Karl-Erik säger: ”Hörru”, utan fortsätter att fingra längs kabelns svarta, skrovliga yta. Karl-Erik griper tag om hans axel och vrider honom mot sig.

”Ge fan i mig”, säger Jonas och slår bort Karl-Eriks hand varpå han åter vänder sin uppmärksamhet mot kabeln.

Karl-Erik tar omilt tag i Jonas skjortärm, men hinner inte rycka till innan Jonas snurrar runt och ger honom en knuff i bröstet som får Karl-Erik att ramla baklänges. Han landar på sin svullna vänstra armbåge. Smärtan slår gnistor i hans skalle och han kan inte hindra ett skrik från att tränga ut när hela armen domnar.

”Nu går det bra att slåss”, säger Pia till Jonas och går emellan honom och Karl-Erik. ”Ska du inte sparka lite på honom nu när han ligger ner också?”

Hörnet mellan fyrtornet och fyrens vägg är en meter bakom Jonas rygg. Uttrycket i hans ögon säger att han är just detta: någon som är på väg att tvingas in i ett hörn. Blicken flackar hit och dit när han öppnar och knyter händerna.

”Tänker du slå mig med?” frågar Pia och flyttar sin kroppstyngd bakåt. ”Försök.”

Jonas andas ljudligt genom näsan. Sedan är det som om något tar slut i honom. Hans knutna nävar spärras upp så att fingrarna viks bakåt när han slår ut med armarna.

”Vad vill ni jag ska säga? Va? Det fanns ju ändå inte en jävla chans, det gick ju som det gick i alla fall.”

Pia har hjälpt Karl-Erik att komma på fötter. Förmodligen skulle han ha pekat finger om inte hans högerhand hade varit upptagen med att hålla om den skadade armbågen när han säger: ”Det hade inte blivit så om inte du hade släppt honom.”

”Och?” säger Jonas. ”Och? Då hade han fått leva en kvart till, då. Och jag skiter i det. Uppriktigt sagt så skiter jag i det.” Hans röst brister och tårar börjar tränga fram och leta sig ut under glasögonen. ”Jag vill bara hem till min familj. Jag vill hem till min fru, jag vill träffa mina barn igen och jag ber så fruktansvärt jävla mycket om ursäkt, men det är det enda jag bryr mig om.”

”Jag har också familj”, säger Pia. ”Att få vara med dom är det enda jag vill också.” Hon synar Jonas från topp till tå och tillägger: ”Men jag skulle ändå inte ha sprungit så där.”

Jonas axlar faller ner och han andas ut, skälvande. Sedan skakar han våldsamt på huvudet och skriker: ”Men vad är det ni vill, då? Vad är det ni vill att jag ska göra? Ska jag stå i skamvrån? Ska jag –”

Han vrider sig ett halv varv och tar ett par kliv tills hans huvud är inkilat i hörnet mellan väggarna. In i teglet och betongen säger han: ”Så! Nu står jag i skamvrån! Dåliga, usla jävla Jonas. Fega, äckliga lilla Jonas, där kan han stå!”

Jonas gnider sin panna hårdhänt över de skrovliga väggarna medan han fortsätter att utslunga förbannelser mot sig själv. Pia och Karl-Erik står handfallna ett par sekunder. Sedan går Pia fram till Jonas och säger: ”Du. Lägg av nu.”

Jonas slutar att gnida och står med huvudet lutat in i hörnet. Pia griper tag om hans axlar och vrider honom mot sig. Strax ovanför Jonas tinningar lyser ett par färska skrubbsår. Han mumlar för sig själv medan hans fingrar plockar över skjortan.

”Jonas!” säger Pia. ”Titta på mig!”

Jonas lyfter sitt huvud. Hans kinder är strimmiga av tårar och det rycker i hans läppar. Hans blick är ingenstans i närheten av honom själv.

”Ta av dig glasögonen!” säger Pia med tonen av ett kommando, och Jonas lyder. När glasögonen ligger trygga i hans bröstficka ger Pia honom en hård örfil som får Jonas att vackla sidledes. Sedan lägger Pia sina händer över hans kinder och säger: ”Så. Nu skiter vi i det här. Nu släpper vi det.”

Jonas snörvlar och nickar. Han möter inte Pias blick efter att han har satt på sig glasögonen.

Amalthea har inte haft någon framgång med låset och står nu och synar dörren som om hon försökte hitta dess svaga punkt. Hon drar med fingrarna över det torra träet och nickar för sig själv. ”Det kanske går att elda”, säger hon. ”Att man eldade på den.”

”Då finns det ju ingenting att stänga med”, säger Pia. ”Ingenting att barrikadera.” Hon glider med blicken längs kabeln som sträcker sig från marken till plattformen femton meter upp. ”Jag tror att det skulle gå att klättra.”

Hon känner på kabeln, kilar in foten i en glipa där kabeln är fäst i väggen och häver sig upp en halvmeter, varpå hon med ren armstyrka drar sig upp till nästa fäste och får in foten. Hon gör en grimas av smärta varpå hon tar sig ner till marken igen och gnuggar händerna mot varandra.

”Måste ha ett par handskar eller nåt”, säger hon. ”Det gör för ont, jag kommer tappa taget.”

”Markus hade ju ett par handskar”, säger Karl-Erik. ”När han var i båten.” Han höjer blicken mot punkten där kabeln försvinner över kanten. ”Skulle du fixa det?”

”Kanske”, säger Pia. ”Vad finns det för alternativ?”

De går runt till fyrens norra sida och spanar mot udden där Markus handskar och förhoppningsvis också radion finns. Ytterligare en drunknad har anslutit till de två tidigare. De krälar på klipporna och Karl-Erik måste svälja när han får en bild av blinda, flådda kattungar som kravlar runt på jakt efter mammas mjölk.

”Jag kanske kan linda händerna med nåt tyg”, säger Pia medan de går tillbaka till fyrdörren och de andra.

Karl-Erik suckar djupt. Den kortvariga vrede som flammade upp i konfrontationen med Jonas har dött ut och kvar finns bara ett tomrum. Han tänker på sin dotter och hennes avståndstagande röst i telefon, på sin sunkiga lägenhet och bowlingkvällarna med kompisarna som bara är kompisar, inte vänner. Han tänker på när han försökte kyssa Pia och hon stötte honom ifrån sig. Det sista får honom att stöna till av smärta och han säger: ”Ska jag säga som det är så … skulle jag ta livet av mig nu om jag bara kom på nåt bra sätt. Innan dom får tag i oss.”

Amalthea har hört vad han har sagt. När de når fram till dörren säger hon: ”Fyll fickorna med sten. Gå i sjön. Virginia Woolf. Hon gjorde så.”

”Det kanske hon gjorde”, säger Karl-Erik. ”Men det var förmodligen inga drunknade där då. I sjön. Som ville åt henne.”

”Du hinner nog dö innan dom får tag i dig”, säger Amalthea och gör en gest över marken kring fyren. ”Och här finns gott om sten.”

”Jag skulle vilja säga en sak”, säger Jenny. ”En viktig sak.”

Amalthea kastar en blick över axeln mot lagunen. Hon ser ingenting som manar till handling och håller upp ena handen i luften framför Jenny som en stoppsignal. ”Nej. Nu vill jag berätta nåt.”

”Men det är viktigt”, protesterar Jenny med svag röst medan hon nervöst flätar fingrarna i varandra.

”Det är möjligt”, säger Amalthea. ”Men det här är också viktigt. Och jag vill ha det klarlagt innan nåt händer.”

Jenny kniper ihop munnen och lyckas få stopp på fingrarnas krafsande genom att börja bita sönder sina välmanikyrerade naglar. Amalthea viker armarna över bröstet och säger:

”Jag kom ju till er först i tredje ring. Jag och mamma flyttade runt eftersom pappa … var ute efter mamma. Det var därför jag aldrig kunde vara med på skolfoton och i skolkatalogen och så där. För att han inte skulle hitta henne. Och börja misshandla henne igen.”

”Det här visste inte jag”, säger Pia.

”Nej. Eftersom jag aldrig sa nåt. Eftersom jag skämdes. Men det var inte det jag skulle berätta.” Amalthea vänder sig direkt till Pia och fortsätter: ”Kommer du ihåg en gång ett par månader efter att jag börjat, när en av mina strumpor försvann på gympan?”

Pia skakar på huvudet. När Amalthea öppnar munnen för att fortsätta, säger Jenny: ”Jag minns det. Det var något mönster på dom.”

”Ja”, säger Amalthea. ”Snobben. Det var små Snobbenfigurer på dom. Det var mina favoritstrumpor.”

”Alltså, är det här verkligen nödvändigt?” säger Jonas och pekar mot lagunen. ”Ska vi inte försöka göra nåt nu medan dom håller sig lugna?”

”Jag tycker inte det”, säger Amalthea.

”Nä, men alltså …” säger Jonas. ”Dina strumpor och så där. Är det så viktigt just nu? Tycker du det?”

Amalthea vänder sig mot honom och hennes röst är tonlös när hon säger: ”Jag tycker att du har förverkat din rätt att säga någonting över huvud taget”, varpå hon fortsätter: ”Mina Snobbenstrumpor. När vi kom in i omklädningsrummet efter gympan så var en av dom borta. Jag kunde inte hitta den fast jag letade. Pia och Jenny, ni hjälpte till. Men vi hittade den inte. Så jag satt där med bara en strumpa.”

”Vad menar du?” frågar Jenny. ”Det var inte jag som tog den.”

”Det tror jag inte heller”, säger Amalthea. ”Jag tror att den råkade hamna i någons väska av misstag eller åkte med någons kläder. Det är inte det som är poängen.”

”Vad är poängen då?” frågar Karl-Erik. ”Faktiskt, Amalthea …”

”Poängen”, säger Amalthea lugnt, ”poängen är när jag satt i omklädningsrummet efteråt. När alla hade gått till lektion. När jag satt i det tomma omklädningsrummet och bara hade en Snobbenstrumpa, på ena foten. Att jag visste. Att trots att det här var en ovanligt bra klass, den bästa jag varit i, så var jag ändå helt och hållet ensam. Det var ingen som försökte lösa det här på ett skämtsamt sätt, det var ingen som var kvar med mig. Det var ingen som var engagerad i det här med min strumpa, mer än vad normal vänlighet kräver. Jag satt och tittade på mina fötter. Och jag förstod. Vad det var som gällde.”

Under den senare delen av Amaltheas berättelse har de övriga börjat röra oroligt på sig. Under andra omständigheter skulle hennes historia möjligen ha kunnat väcka någon form av intresse, men som det nu är betyder den ingenting utöver att Amalthea måste ha mer än en skruv lös.

Ändå är det inte nog. Knappt har Amalthea hunnit säga sina sista ord förrän Jenny kliver fram. Med handflatorna pressade mot varandra säger hon: ”Nu är det så här … att jag tänker inte ta ett steg till på den här ön. Förrän vi har förenats i en gemensam bön.”

”Herregud”, säger Jonas. ”Ska det här aldrig ta slut?”

”Herregud, säger du”, säger Jenny och hennes röst återfår något av sin forna fasthet när hon fortsätter: ”Men har du ägnat honom någon verklig tanke? Har du egentligen vänt dig till honom?”

”Nej”, säger Jonas. ”Eftersom jag inte tror på honom.”

”Ni då?” frågar Jenny och far med blicken som en nål över de andra. ”Hur är det med er?”

Amalthea rör inte en min medan både Karl-Erik och Pia rycker på axlarna och rör obestämt på huvudena. Jenny tar det som uppmuntran och hennes röst får en metallisk klang när hon slår ut med armen över ön, havet, himlen.

”Allt det här. Tror ni att det är en slump? Att det är nåt som bara händer? Kan ni inte åtminstone pröva tanken att det är vi som sätts på prov? Skulle någon av er ha trott på zombier i morse? Då kanske ni är redo att föreställa er att det finns annat som existerar som ni inte har trott på, trots att vi är många som vet att Gud finns. Gud hjälper.”

”Även om man inte tror på honom?” frågar Jonas.

”Du kan betrakta det hur du vill”, säger Jenny. ”Men tro åtminstone på detta: jag flyttar mig inte en centimeter härifrån förrän vi har förenats i bön. Av okända skäl har vår Herre sänt oss denna prövning och det är han som har makten att lyfta den ifrån oss.”

Karl-Erik tar några steg åt sidan så att han kan se lagunen och konstatera att de döda inte visar några tecken på att röra sig mot fyren. Han knäpper varsamt sina händer och går tillbaka till Pia, tittar skyggt på henne och säger: ”Jag kan inte se nån anledning att låta bli, egentligen. Speciellt inte när Jenny … hotar så där.”

Faktum är att Karl-Erik inte är helt avogt inställd till projektet. Han har gett upp hoppet om en räddning av egen kraft och han bryr sig heller inte om den. Han är villig att pröva vad som helst som kan distrahera hans tankar en stund. Tillsammans med Pia går han fram till Jenny.

Med ett ironiskt drag kring munnen kliver även Jonas fram så att de bildar en tät fyrkant. Jenny sträcker ut handen mot Amalthea.

Amalthea har fattat posto intill fyrens vägg där hon har bra uppsikt över lagunen. Hon ser på Jennys utsträckta hand och säger: ”Du bryr dig inte om mina strumpor. Jag bryr mig inte om din Gud”, varpå hon återgår till sin vakthållning.

”Jag går inte ner på knä”, säger Jonas till Jenny. ”Bara så du vet.”

”Du behöver inte knäfalla”, säger Jenny. ”Men böj ditt huvud. Blotta din nacke.”

Med en suck gör Jonas som han blir tillsagd. Även Karl-Erik och Pia böjer sina huvuden och när Karl-Erik känner den svala havsbrisen kittla över fjunen i nacken upplever han ett ögonblick av ro. Att ödmjukt invänta den fallande bilan eller den tröstande smekningen. Han knäpper sina händer hårdare och anstränger sig till det yttersta för att tro. Sedan slappnar han av och finner att han faktiskt gör det.

”Fader vår som är i himlen”, börjar Jenny, ”se till oss värnlösa människor som söker din hjälp i vår svåra stund. Utan dig står vi maktlösa inför de krafter som hotar oss. Se till oss och bär oss igenom denna prövning. Fräls oss från ondo. Ty riket är ditt. Och makten. Och härligheten. I evighet. Amen.”

Pia, Karl-Erik och Jonas mumlar: ”Amen.”

Karl-Erik står kvar med sänkt huvud och blundar medan han ber sin egen bön, ty någonstans känner han en strimma av kontakt. Det skulle inte vara mer än minsta pinnen på mobiltelefonen, knappt tillräckligt för att föra ett samtal, men någon form av förbindelse är upprättad och han försöker hålla den kvar medan han ber.

Han ber för Pia. För att hon ska få klara sig och återvända till sin familj. De andra bryr han sig inte om och för hans egen del kan Gud få göra så som han eller hon finner för gott, bara det går snabbt. Låt det gå snabbt.

Den sista, darrande tråden som kopplar honom samman med ett högre väsen brister när han börjar visualisera hur det kan gå snabbt på olika sätt. Det hårda slaget mot huvudet, halspulsådern och det genomborrade hjärtat. Sedan börjar de kladdiga bilderna att tonsättas av en ljuvlig stämma.

Först tror han att det är han själv som omedvetet har satt musik till sin inre film. Men det låter för verkligt. Ljudet kommer utifrån. Han slår upp ögonen och lyfter huvudet.

Karl-Erik har haft många invändningar mot Jenny under dagen. Ända sedan de studsande nallarna har han ansett att något är fel och skorrande med henne. Alltså kommer det som en överraskning att hon har en sådan underbar sångröst. Till och med Amalthea har vänt sig om och kommit ett steg närmare för att kunna höra bättre när Jenny med en glasklar sopran sjunger ”Långt bortom rymder vida.”

”Långt bortom rymder vida

längre än solar når

högre än stjärnor tindra

den bedjandes suckar når …”

Karl-Erik kan inte texten men känner igen melodin, och när han lägger en försiktigt nynnande andrastämma för att skapa en smula resonans åt Jennys sång kommer han återigen i kontakt med något som för ett ögonblick lyfter honom ur hans eländiga jordiska villkor. Musiken.

Under de minuter det tar att sjunga igenom sången befinner de sig alla utanför tiden och när Jenny kommer till raderna: ”Ringaste barn som beder, lever oändligt tryggt” känner Karl-Erik att det har blivit fuktigt i ögonen. Det är sant, alltihop.

Det är sant.

Amalthea måste ha lyckats ta sig ur musikens trollcirkel och se till världen utanför. Precis när Jenny tar sats för att sjunga de sista raderna ropar hon: ”Hoppas ni är klara snart, för nu kommer dom!”

Vare sig det är en medveten strategi eller en slump så närmar sig de döda fyren från olika håll. När Karl-Erik sveper med blicken över ön kan han räkna till elva stycken, varav två som han inte tidigare sett närmar sig norrifrån. Han tittar mot lagunen och det han ser gör honom mindre benägen att betrakta de dödas formation som en tanklös slump.

Mannen med seglarkläderna har dragit loss gitarrhalsen från sitt huvud och håller den nu i handen på samma sätt som Karl-Erik gjorde, sveper med den i luften framför sig i den primitiva människans fascination över att ha uppfunnit slagvapnets princip. Havet må ha reducerat de drunknade till upplösta skuggor av sina forna jag, men helt utan medvetenhet kan de inte vara. Då skulle de inte kunna imitera.

Seglaren är nästan framme vid fyren och de andra är inte långt efter. Om Karl-Erik kunde trycka på en knapp som stängde av honom för alltid eller svälja en cyanidkapsel så skulle han göra det. Han orkar inte mer.

Men han vill inte känna de blindas skelettfingrar över sin kropp, vill inte att deras svampiga läppar ska vidröra hans hud och blottade, fläckiga tänder tränga in i hans kött. Han kan inte dö så. Det enda han till nöds skulle kunna acceptera är ett slag, ett enda slag av Veronicas hals mot hans tinning och sedan mörker.

Men seglarens klumpiga vevande som klyver luften bär inget löfte om ett snabbt slut. Det kommer att hackas, rivas och slitas. Det kommer att ta tid och Karl-Erik vill inte vara träningsobjekt. Alltså lyfter han sig själv ur djupet ännu en gång och försöker bedöma läget.

Den svagaste punkten i de drunknades frammarsch är nedåt lagunen, där de blinda ännu inte har kommit i kapp. Kravlande och svajande släpar de sig uppför hällen. Det går att ta sig igenom där. Ta sig igenom och sedan fortsätta ut till udden, till radion och handskarna som för närvarande tycks utgöra deras enda möjlighet.

När Karl-Erik vänder sig om för att meddela de andra sin upptäckt, ser han till sin fasa att de är på väg åt andra hållet, mot stenstranden.

”Vad fan gör ni!” skriker han. ”Vi blir omringade där!”

Pia, som är närmast honom, ropar över axeln: ”Jenny stack dit, vi måste hämta henne.”

Mindre än en minut tidigare har Karl-Erik låtit sig uppfyllas av Jennys röst och bara haft de högsta tankar om henne. Det förändras i ett slag när han ser Jenny gå ned till vattenbrynet och där ställa sig stilla med sänkt huvud. Hon kunde inte ha hittat en lämpligare plats om hon vill få dem maximalt inträngda och utan annan flyktväg än havet.

Ett ögonblick överväger Karl-Erik att bara strunta i dem och göra sin löpning förbi lagunen för att få tag i radion och handskarna. Men vad ska han med radion om det bara är han själv kvar? Och vad ska han med handskarna om det inte finns någon som kan klättra?

Glömsk av sin egen kortvariga närhet till andra makter muttrar han en förbannelse över religiösa jävla dårar och springer efter de andra samtidigt som han hör vassa stämskruvar rispa klipporna bakom sig.

Jenny står med sänkt huvud och knäppta händer. Hennes läppar rör sig hetsigt när hon viskar ur sig en litania där det bara går att urskilja fragment, men där ordet ”förlåt” återkommer.

Pia och Amalthea försöker bända isär hennes fingrar för att kunna ta hennes hand och dra henne med, men som ett bångstyrigt barn kurar Jenny ihop sina axlar och knyter sitt bönegrepp än hårdare medan de knappt hörbara orden fortsätter att forsa ur hennes mun.

”Det går inte”, säger Pia. ”Karl-Erik, vi får ta en arm var.”

Karl-Erik kastar en blick uppåt klipporna och ser att seglaren bara har ett tjugotal meter kvar innan han når fram till dem. Gitarrhalsen är höjd över hans huvud som om han i förväg laddar för slag. Längre uppåt klipporna syns silhuetterna av ytterligare fem drunknade som vill vara med på festen.

Karl-Erik böjer sig ner och plockar upp en knytnävsstor sten som han kastar så hårt han kan i riktning mot seglaren. För en gångs skull denna fördömda dag har han tur. Redan när stenen lämnar hans hand vet han att den kommer att träffa. Stenen singlar i en perfekt båge och träffar den drunknade rakt över munnen.

Hur mycket Karl-Erik än skulle ha velat njuta av skadeverkningarna så nöjer han sig med att konstatera att seglaren faller sidledes och tappar sitt vapen. Sedan griper han tag i Jennys armveck och försöker släpa henne med sig.

Jenny vägrar att samarbeta och gör sin kropp till död vikt, låter sina fötter släpa över stenarna medan hon fortsätter att viska. I ögonvrån ser Karl-Erik att de andra drunknade närmar sig och han säger till Pia: ”Det går inte. Vi dör allihop.”

Även Pia släpper sitt grepp och Jenny faller ner på knä. Karl-Erik ser sig omkring efter fler lämpliga stenar att kasta och det är först då han upptäcker att någon saknas. Medan han plockar upp ett par vassa stenar mumlar han: ”Jonas. Var fan är Jonas?”

En drunknad som Karl-Erik inte har sett förut rör sig ner mot vattenbrynet, någon som måste ha varit en äldre man när han drunkade. Långa, grå hårtestar ligger slickade över trasig skallhud och på ena armen, där huden har runnit ner mot handleden, hindras den av en bastant guldklocka som bara tjänar till att betona den spinkiga kroppens nakenhet.

När en av Pias stenar träffar mannen på vänstra axeln, stannar han och vickar huvudet fram och tillbaka som om han sökte förstå denna plötsliga förändring av förutsättningarna. Hans klockbärande hand söker sig upp till hacket i köttet som stenen har lämnat efter sig.

Även gestalten vid hans sida stannar när en annan sten slår ner framför hennes fötter och studsar upp på hennes ena knä. Kanske var hon en gång mannens hustru, kanske är hon fortfarande hans hustru. Kanske har de bara mötts i djupen och slagit följe.

I livet måste hon ha varit många kilo tyngre än han. Det breda bäckenet och vecket av bukhud som tappat sin volym antyder det. Vid någon punkt har hon förlorat sitt maginnehåll till varelser hungrigare än hon själv och nedanför bröstkorgen gapar nu bara ett hål där rester av inälvor ännu kan skönjas. Över hålrummet vajar sjoket av skinn som en trasig tältduk. Hon stannar och ser ner på sina uppsvällda fötter, sökande efter källan till ljudet och störningen.

Amalthea har satt sig på huk intill Jenny. Med stadig röst säger hon: ”Jenny. Dom kommer nu. Dom kommer för att ta dig. Dom kommer slita av dig kläderna. Dom kommer bita i din tunga och trycka ut dina ögon. Dom kommer tränga in i dig. Vill du det?”

När hon har sagt det sista reser hon sig och plockar upp en stor, flat sten som hon hivar iväg likt en diskus i riktning mot mannen i U2-tröjan som kommer skridande över ett slätare parti av klipporna med armarna utsträckta, såsom hjälpsökande. Stenen studsar en gång varpå dess vassa kant möter hans smalben och han faller framstupa.

”Vi måste sticka”, säger Karl-Erik. ”Radion, handskarna. Det är den enda idé jag har.”

”Jag har en annan idé”, säger Amalthea.

Seglaren har rest sig och fått tag i gitarrhalsen igen. Hans överläpp har spruckit och blottar ett par sönderslagna tänder som gör hans uppenbarelse än mer rovdjurslik. Det finns inte tid till debatt, så Karl-Erik säger bara: ”Okej. Då gör du din grej så gör jag min. Pia?”

Pia har samlat på sig tre stenar till skydd på vägen och nickar kort innan hon och Karl-Erik springer västerut mot det äldre paret som fortfarande står och begrundar fenomenet med att få hårda saker slängda mot sig. Karl-Erik kastar en blick över axeln och ser att Jenny följer med Amalthea i riktning österut, mot lagunen. Amaltheas omvända peptalk gjorde uppenbarligen verkan.

Om det är ljudet av Karl-Eriks och Pias springande steg eller någon form av instinkt – den en gång välnärda kvinnan lyfter på huvudet när de kommer närmare och vräker sig fram mot Karl-Erik. Hon skiljer sig från de andra drunknade i att hon inte har några tänder och kanske ligger en lösgom någonstans på havets botten. Hennes tandlösa käft öppnas och även hennes tunga måste ha blivit någons mat eftersom hennes munhåla är lika tom som hennes bukhåla.

Karl-Erik är på väg att gira åt sidan och hinner frukta att manövern ska få honom inom räckhåll för mannen med guldklockan när en av Pias stenar träffar kvinnans understa revbenspar, studsar nedåt och lägger sig till vila i vad som finns kvar av hennes innanmäte. Kvinnan vacklar till av stöten och det är tillräckligt för att Karl-Erik ska kunna ta sig förbi henne.

”Tack”, flämtar han medan han och Pia fortsätter mot fyrklippans krön. Pia svarar inte, men sträcker över den ena av sina återstående stenar till honom.

När de kommer upp på krönet ser de att deras förhoppningar har besannats. Inga drunknade befinner sig på udden och inga finns att se på vägen dit.

Det spränger i Karl-Eriks bröst av ansträngningen att springa och det dunkar i hans armbåge. Han stannar till ett ögonblick, tar ett par djupa andetag och pressar stenen mot sitt hjärta. Han tycker sig se en rörelse i havet utanför udden och medan han lufsar efter Pia söker han av marken omkring sig. Turen är med honom och han hittar en kortare bit vajer av samma slag som Markus använde.

Nu jävlar. Nu jävlar ska dom ta sig härifrån, på ett eller annat sätt.

Amalthea och Jenny tar sig fram längs vattenbrynet i riktning mot bryggan. Som vore hon påverkad av de dödas inflytande rör sig även Jenny långsamt och stapplande, vilket ger seglaren en chans att skära av deras väg. Med sitt vapen höjt snavar han ner mot dem just som de hindras av en två meter hög, så gott som vertikal klipprygg som tvingar dem att gira upp mot ön, mot seglaren.

Amalthea plockar upp en meterlång gren, en drivvedsbit som härdats av saltvattnet och solen. Hon slår den ett par gånger mot en sten så att yttersta spetsen bryts av. Hon har tur. Brottytan blir skarpt vinklad och det hon håller i sin hand är en spetsad påle, tjock som skaftet på ett tennisracket.

Seglarens marinblå skjorta är fläckad av någon mörkare vätska. De vita byxorna, där skuggan av pressveck ännu kan skönjas, är blöta och gulaktiga som om han pissat ner sig. De uppspärrade blå ögonen ser på Amalthea, men det är inte henne han ser. Han ser bara något han vill ha, något att sätta tänderna i och slita sönder. Hans mun öppnas i förväntan när han vräker sig fram de sista metrarna.

Amalthea biter samman käkarna och innan seglarens vapen har hunnit slå ner över hennes huvud har hon stött pålen mot hans ansikte.

Kombinationen av seglarens framåtrörelse och Amaltheas armkraft ger stöten tyngd. Pålens spets tränger in i hans mun och fortsätter ut genom nacken tills Amaltheas hand är en decimeter ifrån hans läppar och hon släpper greppet.

Seglaren raglar runt på klipporna medan han trevar över det främmande föremålet som sticker ut ur hans mun och nacke. En sten studsar bort ifrån honom och först tror Amalthea att det är något som fallit ur hans ficka. När hon vänder sig om ser hon att Jenny har beslutat sig för att bidra. Med kraftlösa rörelser kastar hon stenar mindre än pingisbollar mot den vinglande gestalten medan tårarna rinner längs hennes kinder.

Amalthea skakar på huvudet och säger: ”Bra, Jenny. Du är en riktig mördare”, varpå hon går fram till seglaren och sparkar gitarrhalsen ur hans hand. Seglaren stirrar på henne medan hans tänder tuggar över trädgrenen. Kanske har spetsen slitit sönder något som krävs för hans motorik – armarna som famlar efter Amalthea rör sig i spasmiska ryckningar som hon med lätthet undviker när hon springer ett par steg uppför klippan för att komma i jämnhöjd med hans huvud.

I ögonvrån ser hon fler av de drunknade närma sig och det finns ingen tid för finesser. Hon griper tag med en hand i vardera änden av pålen och sliter omkull seglaren, varpå hon faller på knä och kramar runt trädgrenen som om hon höll en tjock brödkavel där hela degen virat sig runt mitten. Hon lyfter upp seglarens huvud och vrider det åt sidan så att det hamnar över en vass klippkant. Sedan slår hon det nedåt.

Det är inte olikt tricepsmaskinen på gymet och alltså har hon tränat just de rätta musklerna för att klara av att lyfta och slå, lyfta och slå tills det hörs ett tillfredsställande krasande. Seglarens armar sträcks uppåt, hans fingrar spärras ut. Sedan faller hans händer platt på klippan och han är stilla.

Amalthea har blodsmak i munnen och en slöja av rött ligger över hennes ögon. När hon ser en grynig smet rinna ut ur seglarens mosade öra får hon lägga band på sig för att inte vråla av triumf och börja äta av sin slagne fiende.

Istället plockar hon upp gitarrhalsen och springer ner till Jenny som står och kastar småstenar mot de framskridande drunknade med samma kraft och övertygelse som om hon kastade bröd till ankor.

”Kom!” skriker Amalthea och griper tag i Jennys ena hand. ”Kom nu, för helvete!”

Jenny skakar på huvudet och ler ett drömskt småleende. ”Nej”, säger hon. ”Det här blir bra.”

Amalthea sliter till i Jennys hand så att de kommer ansikte mot ansikte och kan se in i varandras ögon. Ingen är hemma hos Jenny. Tre nakna döda rör sig i grupp emot dem och det skrapar mot hällarna när de hasar sig fram på blottade benpipor. Jenny nickar och ler.

Amalthea hötter med den trasiga gitarrhalsen framför hennes ansikte och skriker: ”Nu kommer du, annars kör jag upp den här i fittan på dig!”

Något glimrar till i Jennys blick och hon höjer chockat på ögonbrynen, varpå hon säger med nästan normal röst: ”Vad sa du?”

”Jag sa, kom nu jävla idiot annars är du död.”

Jenny vrider på huvudet och tycks äntligen få syn på faran, känna stanken ifrån de förruttnade kropparna och förstå att hon om blott ett par sekunder kommer att vila i deras famn. Med ett ryck hämtar hon hem sig själv och rusar iväg uppför klipporna, i riktning mot fyren.

Amalthea motstår frestelsen att drämma gitarrhalsen i skallen på den drunknade som hon har på armslängds avstånd och springer istället efter Jenny medan hon ropar: ”Inte dit! Åt höger! Mot lagunen!”

Jenny snavar när hon ska byta riktning, faller och skrubbar ena knäet på betongplattan utanför fyren, men är snabbt på fötter igen och löper längs klipporna utan att förstå varför hon gör det eller vart hon är på väg.

Men hennes nya, vita gymnastikskor har bra stuns i sulorna och under ett par korta sekunder känns det nästan skönt att flyga fram över de släta hällarna. Såret i huvudet har slutat att värka, kjolen fladdrar kring knäna och hon är i rörelse bort ifrån allting som vill gripa efter henne, skada henne och säga hemska ord till henne.

Om det fanns en rak väg mot horisonten skulle hon fortsätta att springa tills hennes ben gav vika, tills hon föll in i himlen. Ja. Med den rätta viljan, den rätta tron borde hon kunna ta ett skutt och lämna marken nu, sväva iväg ifrån all denna smuts som vill tränga sig på henne, in i henne.

Vad är det som har hänt med dig, Jenny? Exakt vid vilken punkt bestämde du att ingen eller inget egentligen får röra vid dig?

 Du har ägnat ditt liv åt att röra vid andra. Sköta om deras blödande skador, stryka över deras trötta huvuden eller ge en uppmuntrande klapp på handen. Du har drömt livfulla och nästan erotiska drömmar om att vistas inuti frälsarens sår.

Men på en hylla intill ditt skrivbord sitter en porslinsdocka. Vit, blank och klädd i balettklänning. Det händer att du smeker över dockans tunna, bräckliga kind och ser in i hennes oskyldiga blå ögon.

Enda gången en klient lyckats göra dig riktigt rasande var när en heroinist i abstinens vevade omkring sig så att dockan föll i golvet. Den mannen är för evigt portad från ditt kontor.

Ruben sitter där han blivit lämnad. Rullstolen har knappt ändrat läge och vattnet når Ruben till knäna. Om man skymde för ögonen så att man bara kunde se upp till Rubens mage så skulle det enda underliga med hans gestalt vara just en rullstolsburen som bestämt sig för att ta ett dopp med kläderna på.

Men vare sig Jenny eller Amalthea skymmer för ögonen. Rubens ansikte är oigenkännligt efter den mängd av hugg och slag som slitit sönder hans hud. Amalthea ser på gitarrhalsen i sin hand, de vassa skruvarna som sticker ut i dess ände. Av Rubens skador att döma kan man gissa att det är den som har använts. Seglaren måste ha arbetat länge och träffat fel många gånger innan han lyckades trasa sönder Rubens skalle tillräckligt för att komma åt dess innehåll.

Det enda som talar emot att det har tagit lång tid innan Ruben dött är att de inte har hört några skrik. Å andra sidan hörde de inte bandspelaren när den stod vid lagunen heller. Kanske tog det lång tid. Kanske skrek han.

Det spelar ingen roll längre. Det är över nu. Blodet som har sköljt över Rubens axlar och bröstkorg har koagulerat och torkat i solen. Hans utstungna ögon kan inte längre se vad som har hänt med honom. Han sitter stilla.

”Det där är vad som kommer att hända med dig”, säger Amathea till Jenny, ”om du inte gör som jag säger.”

Det rycker kring Jennys ögon när hon sliter blicken från Rubens sargade kropp och säger: ”Vad är det som har hänt med dig?”

”Vad menar du?”

Jenny sneglar på gitarrhalsen i Amaltheas hand. ”Det där du sa till mig förut … du får inte säga så till mig, du kan inte säga så.”

Amalthea rycker på axlarna. ”Det fick fart på dig, i alla fall.”

Jenny vill inte titta mot lagunen. Istället betraktar hon Amaltheas profil där hon står och tuggar på läpparna medan hon stirrar på det som är kvar av Ruben.

”Jag förstår inte”, säger Jenny. ”Du är ju inte sån här.”

Amalthea vänder sig långsamt mot Jenny medan ett leende drar över hennes läppar. ”Du vet ingenting. Om hur jag är. Men det är begripligt. Jag visste det inte heller. Ska vi försöka överleva det här nu?”

Jenny nickar. Amalthea nickar.

Två gånger nickar Amalthea. Sedan tar hon ett par kliv ut i lagunen och vräker Ruben ur hans rullstol.

”Vad gör du!” skriker Jenny när Ruben faller framstupa och landar med bröstet över den sjunkna bandspelaren så att endast hans urgröpta huvudsvål sticker upp ovanför ytan.

Amalthea sliter loss den tjocka, galonklädda skumgummikudden från sitsen och kastar upp den på land. Sedan hukar hon sig ner i vattnet och studerar rullstolen från olika håll. Hon reser sig, skjuter stolen en decimeter framåt och ger ekrarna ett par smällar med gitarrhalsen tills hon lyckats lirka loss två stycken som hon tar med sig in till land.

”Vad ska vi göra med dom?” frågar Jenny och ser på de tre decimeter långa spröten. ”Och kudden …?”

”Vi har nästan ingenting”, säger Amalthea. ”Då får vi ta vara på det vi har, eller hur?”

Rubens slappa kropp glider av bandspelaren med ett lågmält plaskande och Jenny tar ett steg emot den. Hon vill göra någonting, hon vill rätta till, hon vill …

”Kom nu”, säger Amalthea och griper om hennes arm. ”Vi måste locka bort dom från fyren.”

Jenny står kvar ett ögonblick och ser på Rubens kropp som med ett bubblande sjunker under ytan. Hon lyfter blicken och tycker sig se något röra sig ute i vattnet. Eftersom det rör sig bort från ön ägnar hon det ingen ytterligare uppmärksamhet utan följer efter Amalthea.

När Karl-Erik och Pia närmar sig udden skulle de kunna vara vilket par som helst på skärgårdsutflykt under midsommaraftonen. Allt är stilla omkring dem och trots att klockan borde närma sig fem står solen fortfarande högt på himlen.

Karl-Erik är tvungen att stanna igen. Nu när det värsta adrenalinruset har lagt sig börjar alkoholen han klunkat i sig på fastande mage göra sig påmind igen. Det går runt i huvudet och han mår illa.

”Fan, Pia”, säger han. ”Jag orkar inte mycket mer, alltså.”

Pia sneglar över axeln för att kontrollera att de inte är förföljda. Inga svajande silhuetter syns mot himlen och hon går fram till Karl-Erik, stryker honom varsamt över den böjda ryggen.

”Du”, säger hon. ”Det där jag sa förut, det är sant. Det är nog det modigaste jag någonsin sett nån göra.”

Karl-Erik hostar ett par gånger och säger: ”Du skulle ha gjort likadant.”

”Det kan jag inte svära på. Det kanske jag inte skulle ha gjort.”

Karl-Erik skakar på huvudet. ”Det är bara skit med mig, Pia. Det har bara blivit skit med mig. När vi var unga, när vi var tillsammans, då var det nåt med mig, då var jag –”

”Karl-Erik”, avbryter Pia. ”Nu ska jag säga dig en sak. Du är en mycket bättre människa nu. Än när vi var tillsammans. Då var det bara skit med dig.”

”Det verkade inte så den där natten.”

”Nej. Men det var bara skit med mig också. På den tiden. Kom igen nu. Vi fixar det här.”

Karl-Erik nickar och rätar på sig. Han ser på Pia och fnyser till. ”Det var rätt modigt, va?”

”Ja.”

”Får man en en kyss då, eller?”

”Nej, det får man inte.”

Karl-Erik pekar på sin kind. ”Här, bara.”

Än en gång sneglar Pia upp emot klippan. Det är oklart om det är hot eller vittnen hon fruktar, men vare sig det ena eller det andra finns inom synhåll. Hon lutar sig fram och ger Karl-Erik en flyktig kyss på kinden. Han suckar djupt, som om beröringen gjort mer skada än nytta, varpå han ler blekt och säger: ”Okej, då kör vi.”

De tar sig ut på udden och om det funnits en illusion av normal, högsvensk midsommarafton så bryts den när de närmar sig skalet av det som varit Markus. Två trutar har fått syn på möjligheten till enkel föda och de stora, gråvita fåglarna har fördelat bytet emellan sig så att den ena står på klippan intill Markus krossade skalle och den andra på hans bröst.

Fågeln på klippan pickar och hackar i hålrummet ovanför Markus öra medan den på bröstet har fått tag i ett ögonlock som den försöker slita loss med sin krokigt spetsade näbb. Den flaxar med vingarna för att få draghjälp medan ögonlocket töjs och töjs.

En stöt av illamående och vrede far genom Karl-Erik och han rusar fram medan han höjer vajern. Fågeln på klippan utstöter ett missnöjt skri och skuttar ett par steg åt sidan innan den lyfter och flyger ut mot havet. Fågeln på Markus bröst försöker göra samma sak, men dess fot fastnar i glipan mellan två skjortknappar och innan den har kommit loss sveper vajern över dess hals.

Nacken knäcks omedelbart. Truten faller bakåt med utbredda vingar och landar över Markus smalben där det rycker ett par gånger i simhuden mellan dess tår. Karl-Erik står böjd över den och andas genom näsan. Han är inte stolt över vad han gjort, men herrejävlar vad det kändes skönt.

När han hör Pia säga: ”Man vad fan …” är han beredd på någon form av förfäran över hans handlande, men Pia har knappt noterat vad som har hänt. Hon står vid vattenbrynet och tittar ner i havet. Karl-Erik lämnar truten åt dess dödsryckningar och går för att se vad hon ser.

Mannen från Sjöräddningen ligger och flyter strax nedanför Pias fötter. Det skulle dock inte längre vara möjligt att avgöra att han varit från Sjöräddningen eftersom han bara är iklädd ett vitt underställ av fleece. Flytdräkten är borta.

”Jonas”, säger Karl-Erik och tittar ut över havet i riktning mot Söderarm. Det är svårt att se något i solglittret men när han kisar tycker han sig se en rörelse några hundra meter från Tjärven. Armar som vevar.

”Jävla idiot”, säger Pia och ruskar på huvudet.

Karl-Erik är böjd att hålla med. Jonas är en jävla idiot, men rent praktiskt kan han inte se något fel i Jonas handlande och förstår inte varför han inte kommit på det själv. Om de bara kan hålla sig vid liv så kommer ju Jonas att skaffa hjälp så fort han har kommit någonstans. När Karl-Erik säger det till Pia ruskar hon på huvudet igen och pekar på mannen från Sjöräddningen.

”Ser du inte? Han flyter ju ändå, han är helt uppsvälld. Det är inget som säger att den där flytdräkten funkar, den var jättetrasig.”

Karl-Erik kisar mot Söderarm igen och rycker på axlarna. ”Den verkar funka hittills.”

”Jävla idiot”, säger Pia.

”Jo”, säger Karl-Erik. ”Jävla idiot. Men var är radion?”

De lyfter blickarna och spanar ut över havet. De ser flisor av plankan som Pia använt ligga och guppa intill klipporna, men ingen radio. Metodiskt söker de med blickarna över vattenytan tills Pia ropar till och pekar.

”Där! Ser du? Trettio meter.”

Karl-Erik tittar och ser mycket riktigt den gula lådan lojt röra sig upp och ner i de svaga böljorna. Innan de hunnit diskutera saken har Pia klivit ner i vattnet och börjat simma. Karl-Erik står några sekunder med hängande armar och beundrar hennes kraftiga simtag innan han kommer ihåg att det var något annat som skulle göras också.

Han kniper ihop läpparna hårt eftersom blotta tanken gör honom illamående. Sedan går han bort till Markus och hukar sig ner. Han undviker att titta mot det trasiga huvudet medan han gräver i Markus byxficka och hittar den ena skinnhandsken.

Karl-Erik mumlar: ”Sorry, kompis. Hemskt jävla sorry”, och hans blick fastnar på en klimp av Markus hjärna som har runnit ut på hans mage. Bara att det inte är det. Det är trutjäveln som har skitit på Markus samtidigt som den har ätit av honom.

Karl-Erik håller handen för munnen och kastar en hatisk blick på den döda fågeln. Sedan lirkar han loss den andra handsken från Markus stela fingrar.

Jonas har aldrig varit så rädd i hela sitt liv som under de senaste tio minuterna. Han var rädd när han tog sig ner till udden och ännu räddare när han lirkade av Sjöräddningsmannen hans dräkt. Hela tiden väntade han sig en rörelse från den vedervärdiga uppsvällda kroppen eller en rörelse från havet. Något som ville åt honom.

När trutarna kom och slog sig ner på Markus var det en lättnad att vämjelsen och skräcken för ett ögonblick flyttade till en plats där den var ofarlig. Sedan var det dags att bli rädd igen.

Att simma. Simma i det där havet.

Jonas stod i den alltför stora flytdräkten och kramade sig själv medan rysningar som av feber drog igenom hans lemmar. Sedan kastade han sig ut och började crawla så fort han förmådde. Hela tiden tyckte han att något famlade efter hans fötter, att det plaskade bakom honom, att kalla fingrar drog i honom underifrån.

Bara en sak drev honom vidare och hindrade honom från att dö av skräck på fläcken. Nej, tre saker. Lotta, Astrid och Tore. Hans familj. Han fick inte dö och han fick inte ge upp för då skulle han aldrig få se deras ansikten igen.

Så med hysteriskt vevande armar hade han simmat vidare så snabbt han bara kunde. Allt som hade hänt på ön var utan betydelse och redan overkligt. Hans forna klasskamrater var utsuddade och dök inte upp i hans medvetande ens för en sekund. Det enda som fanns var han själv, hotet som nafsade honom i hälarna och detta hemska hav som han måste korsa för att få återförenas med de enda människor han älskade.

Jonas klarar bara några minuter i det snabba tempot innan hjärtat börjar rusa och han får en kallsup när han flämtande drar efter luft. Han hostar och hulkar medan han ser sig omkring. Ön är redan mer än hundra meter bort och kanske, kanske är det onaturliga fenomenet begränsat till …

Nej. De drunknade kom ju någonstans ifrån.

Jonas ser sig omkring över den intetsägande vattenytan. Hundratals kroppar skulle kunna röra sig i djupen under honom, på väg upp mot honom. Han ryser till när ett par rännilar av vatten söker sig in igenom flytdräkten och kyler hans hud. Sedan börjar han simma igen.

Solen, havet, armarnas rörelse, Lotta, Astrid, Tore. I huvudet plockar han fram bilden av de tre som han haft i sin plånbok. Som fortfarande ligger i hans plånbok, någonstans på Åland. Men i hans huvud finns den kvar. Alla tre sittande under äppelträdet utanför deras sommarstuga, de ojämna bladskuggorna över deras leende ansikten. Den överraskande varma vårdagen bara en månad tidigare.

Har han verkligen varit där? Picknickfilten, kaffet, saften och bullarna. Var det samma person som höjde kameran och gjorde en knasig grimas för att få Tore att skratta, samma person som simmar i det här kalla, stumma havet?

Ja. Han har varit där. Och han ska dit igen. Solen, havet, Lotta, Astrid, Tore och armarnas rörelse som blir allt trögare att genomföra. Det är som om vattnet har blivit tyngre och vare sig solen på himlen eller minnet av solen på fotot kan värma honom. Han har börjat frysa.

Han slutar att simma och hinner inte mer än vända sig om mot ön och konstatera att den är dubbelt så långt borta som förra gången han tittade, innan han börjar sjunka.

Hans huvud dras ner under vattenytan och han viftar paniskt med armarna för att ta sig upp igen. Han lyckas och med vatten rinnande ner i ögonen ser han mot en sol som plötsligt har blivit diffus och en ö som bara är en suddig klump mot horisonten. Han känner över ansiktet och inser att han har tappat glasögonen. Sedan sjunker han igen.

Först nu blir han medveten om kylan som kramar runt hans kropp. Det ska ju inte vara kallt i en flytdräkt. Den läcker. Måste ha läckt hela tiden och är inte längre en flytdräkt utan en sjunkdräkt.

Jonas sparkar med benen och försöker ta sig uppåt. Han lyckas inte mer än få munnen över ytan och dra ett djupt andetag innan han sjunker igen. Med fingrar stela av köld och skräck fumlar han med blixtlåset och det har redan börjat spränga i trumhinnorna av vattentrycket när han lyckas få tag i en snodd och öppna dräkten.

Luften i lungorna pressas samman och han sjunker medan han sliter i dräkten och får den över axlarna, han sjunker medan han drar ner den längs benen och han sjunker medan den fastnar i hans fötter. När han har lyckats trassla loss fötterna sjunker han inte längre eftersom han har nått botten.

Öronen sprängvärker och hans lungor töms i en ström av bubblor. När han följer dem uppåt med blicken och försöker stampa av från botten ser han att vattenytan är så avlägsen att den bara syns som ett mörkgrått skimmer högt ovanför honom. Han simmar några tag innan vårvärme sveper igenom honom och en doft av nybryggt kaffe fyller hans näsa. När han drar in den är den konstigt nog kall som havet, men det spelar ingen roll.

Han är hos de sina.

På väg upp mot fyren intill Amalthea känner Jenny plötsligt hur något svider till i knävecket. Hon stannar och gnuggar runt hela området medan hon mumlar: ”Pisimyror …” När hon rätar på sig för att gå vidare ser hon att Amalthea har stannat.

”Vad sa du?” frågar Amalthea.

”När då?”

”Nu. Nyss.”

”Jag sa inget.”

”När du gned dig på benet.”

Jenny ser sig omkring, men inga av de drunknade finns inom synhåll, konstigt nog. Hon pekar mot fyren femtio meter bort. ”Borde vi inte … vad vi nu ska göra?”

”Jo. Sa du pisimyror?”

”Ja. Rödmyror. Hur så?”

Amalthea står med rynkade ögonbryn och ser på Jenny på ett sätt som gör Jenny mer nervös än vad hon redan är. Hon fingrar över kjolen och säger: ”Det är väl den här platsen. Mumintrollen. Pappan och havet. Det är därifrån. Pisimyror.”

”Jo”, säger Amalthea. ”Jag vet.”

”Har du också läst den eller?”

”Bara så där trettio gånger.”

Amalthea skakar på huvudet och fortsätter att gå mot fyren medan hon drar upp blixtlåset på kuddens galonöverdrag, river av det och kastar det åt sidan.

Jenny går intill henne och följer hennes förehavanden utan att ha en aning om vad de syftar till. Men hon upplever en lättnad i att Amalthea just tycks ha berättat något om sig själv, blivit en gnutta mer begriplig. Hon tycker alltså om mumintrollen. Det gör Jenny också.

Hon har läst hela serien två gånger och enskilda böcker, som Pappan och havet, tre eller fyra gånger. Hon älskar mumintrollen därför att de skildrar en värld där den grundläggande principen är vänlighet. De kommer inte tillrätta med förtret och olikheter genom slagsmål eller gräl utan genom nyfiken vänlighet. Empati. Jenny har många gånger önskat att världen var lite mer som Mumindalen.

De har kommit upp till fyren och utsikten som möter dem är milt sagt oväntad. Klipporna är tomma. Inte en drunknad finns inom synhåll. Jenny stannar och blinkar. Ett ögonblick får hon för sig att alltihop har varit en dröm eller en obegripligt detaljrik hallucination. Sedan får hon syn på seglaren som ligger ett tiotal meter nedanför fyren, grenen som sticker ut ur hans nacke. Inte en dröm.

Amalthea har börjat rota i låset med de två ekrarna, men ger upp efter bara några sekunder. Hon håller fram ekrarna mot Jenny.

”Jag vet inte hur man gör. Vet du?”

När Jenny skakar på huvudet stoppar Amalthea ekrarna i bakfickan och börjar rota i väskorna. Jenny är på väg att säga något om att de drunknade tycks ha lämnat ön. Sedan stannar hennes blick en bit utanför den västra strandkanten och hon flämtar till.

Strax under vattenytan rör sig ett antal suddiga, bleka skepnader på väg norrut längs ön. Ett stim. Från det här avståndet går det inte att avgöra hur framåtrörelsen åstadkoms, men en sak är tydlig: de drunknade rör sig väsentligt bättre i vattnet än på land.

Jenny tänker på pingviner och en blandning av ett fnitter och en snyftning undslipper henne. Om hon någonsin haft en vag tanke om att som en sista utväg kunna simma härifrån, så kan hon släppa den.

En barmhärtig slöja börjar sänkas framför hennes ögon igen och hon lägger huvudet på sned när hon ser de drunknade försvinna utom synhåll bakom fyren. De är vackra på något sätt och finns det ett som är säkert så är det att Gud har en mening med varje enskild varelse i sin skapade värld. Allt är på sin plats, precis som i Mumindalen.

Jenny ler och säger: ”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti …”

”… gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig”, fyller Amalthea i medan hon skruvar av korken på den nästan fulla vodkaflaskan. Sedan inser hon att något är fel med Jennys röst och tittar upp. Jodå, nog fan är det där drömska småleendet tillbaka på hennes läppar.

Amalthea suckar och går fram till Jenny, ger henne ett par raska örfilar som inte får annan effekt än att Jenny ser sorgset på henne och säger med mild röst: ”Varför slår du mig Amalthea? Det ska du väl inte göra …”

Amalthea tar till den enda metod som fungerat hittills och griper tag i Jennys skrev, trycker till så hårt hon kan och skriker: ”Skärp till dig för i helvete!”

Jenny sliter sig loss från greppet om hennes kön och måttar ett fumligt slag som Amalthea lätt duckar för. Jennys ögon är uppspärrade när hon flämtar ur sig: ”Du rör inte mig! Du –”

”Ja, ja, ja” säger Amalthea. ”Håll käft nu. Du är en som en jävla … du har bara två lägen. Antingen är du helt borta eller så är du chockad. Kan du vara med här?”

Jennys blick flackar över klipporna som om hon sökte ett sätt att vara med. Hennes händer trevar i tomma luften. Amalthea synar henne och konstaterar att hon åtminstone är rimligt närvarande, varpå hon kontrollerar vodkaflaskan. Enligt etiketten innehåller den femtioprocentig alkohol och borde duga.

Amalthea dränker in kudden med alkohol och lutar den mot fyrdörren. De sista decilitrarna stänker hon ut över själva dörren och ser vätskan snabbt sugas in i det torra träet. Hennes förhoppning är att skumgummit ska utveckla en sådan värme när det brinner att det försvagar dörren tillräckligt för att … nästa steg är oklart. Men dörren ska försvagas. Och sedan forceras, på något sätt.

Jenny har uppenbarligen funnit på något att göra med händerna, för när Amalthea backar ifrån dörren sträcker Jenny fram tändsticksasken som hon plockat upp intill grillen.

”Bra, Jenny”, säger Amalthea. ”Tack, Jenny. Och titta inte på mig så där. Du skulle vara död nu om det inte var för mig.”

Jenny vänder sin ilskna blick mot klipporna och säger: ”Jag är inte rädd för döden.”

Amalthea har tänt en tändsticka som slocknar när hon fnyser till och säger: ”Inte tala med henne och inte tala om henne. Annars växer hon och kommer efter en.”

”Vad säger du för nåt?”

Amalthea går ner på huk och tänder en ny sticka som hon för intill kudden. En blå låga får fäste och sprider sig snabbt uppåt tills den får fatt i träet och hela dörren förvandlas till en portal av blå eld. Amalthea tar ett par kliv tillbaka.

”Mårran”, säger hon. ”Jag trodde att du läst boken.”

Karl-Erik reser sig med ett stönande och rullar ihop de båda handskarna till en boll medan han ser ut över havet. Jonas har försvunnit i solglittret och när Karl-Erik vänder sig om ser han att Pia nästan är framme vid radion. Han är på väg att ropa någonting uppmuntrande när hans läppar stelnar i en grimas.

Först tror han att det är en enda varelse, ett blekt monster som rör sig under ytan några meter utanför strandkanten. Sedan kan han urskilja enstaka kroppar – armar och ben som forsar fram genom det grunda vattnet, krälar längs bottnen, skrämmande rörliga i sitt eget element. Rörelsen pekar rakt mot Pia som precis griper tag i radion och ropar: ”Jag har den!”

Tillvaron är dåligt ordnad eftersom livsavgörande beslut ofta måste fattas när det inte finns utrymme för eftertanke. Karl-Erik hinner inte överväga eller ens be en bön innan han skriker: ”Pia!” och kastar handskbollen så långt han förmår i hennes riktning, varpå han tar ett kliv ut i havet och låter sig själv falla framstupa.

Kylan sluter sig kring honom när han tar ett par simtag som knappt för honom framåt. Han inser att hans ena näve är knuten eftersom den kramar om vajern. Den är inte till någon hjälp. Inte nu. Han öppnar handen och låter vajern sjunka till botten, varpå han tar ett par kraftfullare simtag och hamnar mitt i de dödas väg.

Han hinner vända sig om och ropa: ”Simma till land! Dom kommer!” innan en styv hand griper om hans nacke. Karl-Erik sparkar bakåt, hans fot möter en kropp och greppet släpper. Ett svindlande ögonblick tror han att han har en chans, att han har avlett deras uppmärksamhet och kan söka sin räddning.

Sedan är det som om han ska bli hissad, hyllad. Händer griper efter honom från alla håll och vattnet omkring honom kokar av upphetsade kroppar som anar orgie. Han blundar så hårt han kan, försöker stänga av alla sinnen och domna bort i det kalla vattnet utan att lyckas. Han hör plaskandet omkring sig och han känner stela fingrar som sticks in i hans mun, naglar som river över hans tunga, känner smaken av ruttet kött när han biter ihop så hårt han kan utan att lyckas knäcka några ben.

Styng av smärta över hela kroppen, tänder som biter igenom kläderna över låren, höfterna, armarna. Han försöker skrika men handen i hans mun gräver sig ner i svalget och det enda som hörs är ett hest gurglande. Han vrids runt och under ett par sekunder är hans ansikte riktat mot solen. Hans stängda ögonlock färgas röda och värme penslas över hans hud. Sedan dras han ner under ytan.

Ofrivilligt slår han upp ögonen och ser en slingrande massa av nakna lemmar som krälar över hans kropp, kala skallar som sugit tag i hans kött likt blodiglar. Han drar ett djupt andetag och vatten forsar ner i hans lungor samtidigt som ett skarpt dunkande hörs.

Med den sista vakna resten av sitt medvetande försöker han förstå det dunkande ljudets källa. I ögonvrån ser han klippbottnen närma sig och dunkandet hörs igen. En smärta så skarp att den tar gestalt och blir en kniv som skär igenom hans skalle hotar att tudela honom och han känner igen den. Han har känt den förut. Alldeles nyss. Det är hans huvud som bultas mot bottnen.

Fingrarna i hans hår tar ett fastare grepp. Hans huvud lyfts ifrån bottnen och han hinner uppfatta slöjor av rött som glider genom vattnet. Ett leende av lättnad flyger över hans läppar när huvudet ännu en gång hamras ner i klippan och en stjärnhimmel exploderar i hans hjärna innan allt äntligen blir honom likgiltigt.

Elden har fått fäste i kudden och en pelare av mörk, illaluktande rök stiger mot himlen medan cellplasten svartnar och fräser. Lågorna slickar dörren utan att riktigt bita tag. De första, intensiva flammorna när alkoholen brann rörde sig bara över ytan och Amalthea undrar om hon gjorde fel när hon inte lät det sugas in mer. Hon skvätter på de sista centilitrarna ur flaskan med tändvätska och belönas med ett hastigt uppflammande som inte heller får fäste.

Det enda de kan hoppas på är att värmen så småningom ska torka ut träet ytterligare. Hon och Jenny går runt och samlar ihop vad de kan hitta av pinnar kring fyren, kastar dem ovanpå den brinnande kudden och undviker att andas in den smutsiga röken.

”Undrar hur det har gått för dom andra”, säger Jenny medan hon rafsar åt sig några små kvistar.

”Gå och titta om du vill”, säger Amalthea.

Jenny ser mot klipporna som skymmer utsikten mot udden. Hon skakar på huvudet. Om det är eldens värme eller den relativa tryggheten i Amaltheas oräddhet – hon vill inte lämna den här platsen just nu. Istället buntar hon ihop kvistarna och frågar: ”Varför gillar du mumintrollen?”

Amalthea håller på med att slå en meterlång planka mot en klippkant för att bryta av den. Det är skralt med brännbart material på ön och plankan kan vara den sista större bit de har. Men plankan är färsk och vägrar att brytas. Amalthea muttrar en svordom och skakar sina händer som blivit stumma av stötarna medan hon säger: ”Det är en privat fråga.”

”Får man inte fråga privata frågor, då?”

Amalthea släpper plankan och ser på Jenny, viker armarna över bröstet.

”Jo”, säger hon. ”Men då får man ta konsekvenserna.”

”Vad menar du?”

”Om jag svarar på såna frågor”, säger Amalthea och ger plankan en spark, ”så börjar du lära känna mig. Vill du det?”

”Varför skulle jag inte vilja det?”

Jenny blir fråntagen sina kvistar och Amalthea går fram till dörren, placerar dem omsorgsfullt ovanpå den brinnande kudden som förvandlats till en svartnande klump av smält plast. Sedan säger hon: ”Min pappa försvann. Sen. Jag tycker om muminböckerna för hur dom skildrar sorg, ångest. Och skuld. Dom tar det på allvar. Men säger att det finns en lösning. Inuti en själv.”

”Vad menar du med att din pappa försvann? Hur då försvann?”

”Han försvann. Han fanns inte längre.”

Jenny skulle gärna ha ställt en följdfråga, men i det ögonblicket kommer Pia springande runt fyren. Hennes hår och kläder är genomblöta. Hon hackar tänder och hennes händer skakar när hon håller fram två föremål. En radio och en boll av skinn. Det går inte att säga om vätan över hennes kinder är vatten eller tårar.

Utan ett ord ger hon föremålen till Jenny och hukar sig ner framför den stinkande brasan, kurar ihop sig och vilar huvudet i händerna.

Jenny ser på radion och skakar bara för att göra någonting. Det skramlar inte och det måste ju vara bra. Hon ger den till Amalthea och går fram till Pia.

”Karl-Erik?” frågar hon. ”Var är Karl-Erik? Och Jonas?”

Pia skakar på huvudet utan att lyfta det från händerna och ett svagt gnyende hörs från henne.

”Pia?” säger Jenny. ”Du måste säga.”

”Dom är borta”, viskar Pia. ”Karl-Erik är död. Jonas vet jag inte. Han simmade. Iväg.”

”Bara flickorna kvar då”, säger Amalthea medan hon prövar radions reglage utan att få någon reaktion. Inget ljud, inga tända dioder. ”Jenny, gå och kolla udden.”

Men Jenny står bara stilla bakom Pia. Hennes axlar slokar och hon fingrar på bandaget runt sitt huvud. Innan hon har hunnit sjunka ner i sitt eteriska tillstånd är Amalthea framme vid henne, kysser hennes kind, skriker i hennes öra: ”Jenny! Gå!” och ger henne en dask i rumpan.

Jenny vacklar iväg medan hon skrubbar sig över kinden med en flik som lossnat ur bandaget.

”Hur går det, Pia?” frågar Amalthea. ”Tänker du också lägga ner verksamheten, eller? Jag kan inte släpa på dig också.”

Pia gnider sig hårt över ansiktet, varpå hon sträcker händerna mot brasan för att värma dem. Hon ser på Amalthea och frågar: ”Är inte du rädd?”

”Det är klart jag är rädd”, svarar Amalthea och pillar på ett par skruvar i radions bakstycke. ”Jag är skiträdd. Men det har jag varit förr. Det kan vara batterierna.”

”Va?”

”Batterierna. I radion. Vi måste få upp dom här skruvarna.”

”Vi har inga batterier.”

”Vad tycker du vi ska göra då? Lägga oss ner och dö? Dessutom har vi batterier. I bandspelaren.”

”Det är fel storlek.”

”Det är du som är experten. Kan man inte ordna det på nåt sätt då?”

”Nej”, säger Pia och reser sig från elden. ”Men det här kan vara korrosion som går att skrapa bort. Och ge mig handskarna.”

Pia får handskarna och vecklar ut dem medan hon går fram till elkabeln som löper längs fyrens sida. Hon tittar prövande mot räcket högt där uppe och skakar armarna för att väcka dem. De känns urlakade och svaga efter den frenetiska simturen för att fly från dem av de döda som inte lyckats komma åt Karl-Erik och istället sökt sig mot henne.

Hon drar på sig handskarna och sneglar mot Amalthea som försöker lirka loss skruvarna med ett metallspröt. Det är inte samma människa som samma morgon ängslats över öns isolerade läge, som skrikit när motorn vrålat igång och sedan klamrat sig fast vid relingen.

Å andra sidan är det heller inte samma dag. Dagen som skulle bli ett soldränkt midsommarfirande med gamla gymnasiekompisar, grill, öl och minnen. Morgonens Amalthea hörde till den dagen och det var inte så dagen blev.

Hur många människor finns i en människa? Hur mycket kan omständigheterna förändra?

Själv upplever inte Pia att hon är förändrad. Bara försvagad, utspädd. Skräcken har tagit sin boning i henne där förut bara trygghet fanns. Hon visste var hon hade sig själv, hur hennes liv skulle vara. Nu vet hon ingenting, kan inte se bortanför sina stela händer, fingrarna som öppnas och sluts inuti de våta handskarna.

Så kanske är hon förändrad. Kanske kommer hon aldrig att kunna återvända till sig själv. Det är en senare fråga. Just nu handlar det bara om att ha något att återvända till. Att överleva. Hon griper om kabelns nedre del och häver sig upp.

”Det kommer nån! Det kommer nån!”

Pia har lyckats dra sig upp drygt tre meter och trots att hon är svag i armarna så hjälper handskarna bättre än vad hon trott. Det våta, slitna skinnet suger tag i kabelns skrovliga yta och det gör inte ont i händerna. När hon hör Jennys rop vänder hon sig mot havet. Och hon ser.

En båt.

Kanske hundra meter ut färdas en motordriven eka med fören riktad mot Tjärven. Jenny kommer till synes nedanför Pias fötter när hon rusar ut på klipporna och vevar med armarna.

”Här! Här! Vi är här! Kom hit!”

Pia hasar sig nedför kabeln och låter sig falla den sista metern. Hennes första tanke är inte: Vi är räddade, utan: Kunde han för Guds skull inte ha kommit tidigare?

Ty det är en man som sitter i båten. Han har en keps på huvudet och han vinkar. Uppenbarligen har han sett dem eller röken som börjar tunnas ut i takt med att det sista av kudden brinner upp. Han måste ha en liten motor, max tio hästar eftersom ekan rör sig plågsamt sakta mot ön medan mannen fortsätter att vinka, vinka.

Jenny springer ner till stenstranden medan Pia och Amalthea stannar på klipporna för att kunna hålla koll norrut. Det vore för ironiskt att bli tagna nu. Men inga döda finns inom synhåll och Pia ryser till eftersom hon vet vad det beror på: de är fortfarande upptagna med Karl-Erik.

När mannen är tjugo meter från ön slår han av motorn för att kunna glida den sista biten. Han är nu så nära att Pia kan se att det står ”Evinrude” på hans keps. Båten är oroväckande liten och knappast byggd för att bära fyra personer. Men det måste gå. Alternativet - att någon ska tvingas stanna på ön - existerar inte.

Mannen som ställer sig upp i båten och ropar: ”Hallå tjejer, har ni nåt problem?” kan vara runt sextio år. Annars skulle han väl inte kalla drygt fyrtioåriga kvinnor för ”tjejer”. Han har ett välansat grått skägg och runt ansikte. Från båtens sida sticker ett fiskespö ut. Pia får för sig att han är änkling. Åka ut och fiska alldeles ensam på midsommarafton.

När mannen är tio meter från stranden kastar både Pia och Amalthea en sista blick bakåt innan de springer nedför klipporna för att så fort som möjligt kunna komma i båten. På stranden har Jenny förstärkt sitt vinkande genom att hoppa upp och ner.

Plötsligt slutar hon att hoppa.

En vit arm sträcks upp ur havet och griper tag om båtens reling. Båten gungar till, mannen tappar balansen och sätter sig platt på toften. Innan han har kommit på fötter har ytterligare ett par händer gripit tag om relingen på motsatta sidan.

Båten är bara fem, sex meter från land men skulle lika gärna kunna befinna sig i ett annat hav. Den är inte längre inom räckhåll, är inte längre deras. När ett par huvuden stiger ur vattnet och två kroppar häver sig över relingen, plockar Pia upp en sten och kastar.

Kastet går för långt till vänster och missar mannen med en hårsmån innan den slår i motorn med en ihålig smäll. Mannen stirrar på de döda som tar sig upp i båten, på kvinnorna som står på land och han skriker: ”Vad gör ni för nåt, vad är det här?”

Ännu en drunknad har gripit tag i relingen och båten vickar hit och dit. Mannen försöker få tag i motorns startsnöre men faller omkull när hela båten kantrar åt sidan och den drunknade i U2-tröjan vräker sig in.

”Vad ska vi göra?” ropar Pia till Amalthea som obegripligt nog har börjat pilla med bakstycket på radion igen. Hon har redan fått bort en skruv och arbetar med den andra.

”Ingenting”, säger Amalthea. ”Vi kan inte göra någonting.”

Inte heller Jenny har något att tillföra. Hon backar långsamt bort ifrån scenen framför sig med händerna över öronen medan hon mumlar: ”Nej, nej, nej, nej …”

Mannen i båten får tag i startsnöret, men den före detta U2-anhängaren sliter omkull honom innan han hinner rycka. Samtidigt faller två nakna döda över kanten likt slappa fiskar medan deras utrymme intill relingen övertas av nya händer, nya kroppar.

Det går inte att se vad som sker på durken, men det är inte svårt att gissa sig till av mannens skrik, ryggarna och armarna som vrider sig och slår. Pia står med gapande mun och tittar på krossandet av deras förhoppningar. Den enda tanke hon lyckas prestera är: Hur ska de komma åt hjärnan?

Frågan får sitt svar bara någon sekund senare när en hand som kramar kring en huggkrok kommer till synes över relingen för att sedan svepa nedåt, ackompanjerad av ett tunt, gråtande skrik, som från en nyfödd.

Jaha, ja. Mannen är en sådan som inte vill använda håv. Trassel med krokarna. Huggkrok istället. Mera macho, dessutom. Jaha, ja. Kroken höjs igen, smackar ner i båten, höjs igen. Det är tyst nu.

Ytterligare två döda har lyckats ta sig upp i båten och tynger ner den så att kanten bara är någon decimeter över vattenytan. När ännu en grupp ivriga händer skjuter upp ur havet och griper tag i relingen, kantrar båten tillräckligt för att börja ta in vatten och sänks ännu närmare ytan.

Vatten forsar in från alla håll. De döda klättrar med lätthet ombord när relingen försvinner under ytan. Det sista som syns är bränsledunken som har börjat flyta och motorns silverfärgade kåpa som reflekterar solljuset innan den försvinner utom synhåll. Bränsledunken dras nedåt tills slangen släpper med ett plopp och den återvänder guppande till ytan.

Pia släpper ut luften ur lungorna i en lång, skälvande suck.

Ett kort ögonblick efter att hon hoppat ner från fyren, hade hon sett sig själv i den där båten. Liggande på durken, följande de fåtaliga molnens flykt över himlen medan hennes medvetande skulle försöka påbörja processen med att glömma. Nej, inte glömma. Kapsla in. Som kroppen gör med främmande föremål. Kapsla in i syfte att oskadliggöra. Att låta medvetandet göra samma sak. Detta var vad hon skulle ha ägnat sig åt på durken som förmodligen har slagit i botten vid det här laget.

Hon ser på sina händer, på handskarna. Den ruggade ytan av skinn. Hon ser mot fyren där Jenny och Amalthea åter står intill dörren där bara de tunnaste rökslingor nu kan skönjas. Det finns inte längre någon väg ut. Det enda som återstår är vägen in.

”Ingen korrosion”, säger Amalthea och petar ut de tre små batterierna ur radion, visar upp dem för Pia. ”Dom måste vara urladdade.”

”Pröva att lägga dom i armhålan”, säger Pia. ”Då kan dom fungera några minuter till. Jag tänker klättra nu. Det finns förmodligen en telefon där inne.”

”Varför ska jag då värma batterierna?”

Pia ser på Amaltheas uttryckslösa ansikte och säger: ”Du skojar, eller hur?”

”Ja”, säger Amalthea och klämmer fast de tre batterierna i armhålan. ”Jag skojar.”

”Du har rätt dålig humor, vet du det?”

”Lycka till.”

Kabeln är fastnitad i väggen med järnklampor. Det är ungefär en meter mellan varje klampa och det kommer att krävas en armstyrka som Pia inte är säker på att hon besitter.

Det finns bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till med den saken. Pia tar ett djupt andetag och häver sig upp tills hon kan kila in foten mellan kabeln och väggen. Hon drar sig upp till nästa vilopunkt där hon tittar ut över havet. Det enda som syns utöver den evigt blå ytan är den röda dunken som ligger och vickar i böljorna.

”Amalthea!” ropar hon. ”Det finns bensin i den där dunken. För att elda.”

”Tror du inte jag tänkt på det?” svarar Amalthea. ”Men det är knappast läge att hämta den nu, eller hur?”

Pia drar sig upp till nästa klampa och sedan en till. Hon befinner sig drygt fyra meter över marken och ur den vinkeln kan hon se att vita skepnader rör sig över havsbottnen under och intill dunken. Nej, inte läge nu. Men den finns där ifall …

Hon klarar inte att tänka tanken till slut, kan inte se några alternativa scenarier. Vad allt handlar om just nu är att hon ska klättra uppför denna satans kabel, ta sig över det förbannade räcket och vidare in i den jävla fyren.

Och om det är en dörr där uppe? En låst dörr likadan som den vid fyrens bas?

Det kan inte hjälpas, Pia tänker att i så fall är åtminstone hon räddad. De döda kan knappast följa efter. Efter att ha hävt sig upp ytterligare en meter studerar hon tanken närmare och finner att hon fullständigt skiter i både Amalthea och Jenny. Naturligtvis ska hon hjälpa dem om hon kan, men det enda hon egentligen bryr sig om är sitt eget liv, att hon själv ska lyckas ta sig upp till den där avsatsen. Sedan får det gå hur det vill.

Hon kan kasta ner handskarna till Amalthea, förmodligen klarar även hon av att klättra. Men finns det en låst dörr där uppe så innebär det troligen slutet för Jenny. Hon kommer att irra omkring på klipporna tills de får tag i henne.

Med darrande armar tar sig Pia upp till nästa klampa medan bilder av hur de döda får tag i Jenny löper igenom hennes huvud. Det rör henne inte i ryggen. Pia ska hem till sin familj, hon ska stoppa om Jerker och Tobias i kväll och pussa dem på kinderna vare sig de vill eller inte och sedan ska hon supa sig full och berätta allting för Micke.

 Men kommer det att vara du som kommer hem ikväll, Pia?

 Överlevnadsinstinkten piskar dig vidare just nu. Framåt, uppåt. Vad händer när den klingar av? När du verkligen tvingas se vad du har varit med om.

 Kanske blir det vare sig omstoppning, pussar eller supa.

 Mörkret växer i din kropp och bara din desperata vilja att leva håller det tillbaka. Vad händer när du slappnar av och släpper kontrollen?

Vem kommer att låsa upp dörren till din familjs radhus ikväll?

Kommer det att vara du, Pia, eller någon annan? En överlevare. En hänsynslös överlevare. Kanske rentav en … farlig person?

 Pia tittar upp mot nästa klampa, slickar sig om läpparna och drar sig uppåt. Hon tvingas klämma fast kabeln mellan fötterna och ta hjälp av benen för att orka eftersom musklerna i armarna börjar kännas mosiga. Hon får in fötterna i nästa fäste och andas ut.

Sedan gör hon ett misstag. Hon tittar nedåt.

Hon har inte mer anlag för höjdskräck än de flesta. Hon befinner sig drygt sju meter över marken men det är tillräckligt för att det ska suga till i magen. Hon pressar pannan mot kabeln och blundar. Någonting i henne vill bara släppa taget. Ge upp och falla ut i rymden. Hon börjar darra i hela kroppen och när hon hör Amalthea ropa: ”Hur går det?” förmår hon inte mer än att skaka på huvudet och viska: ”Tyst. Tyst.”

Hon har kommit ungefär halvvägs. Avståndet upp till räcket ser ut att vara mer än sju meter, men ändå: hon borde kunna klara det. Kan hon bara ta en paus efter varje meter så borde hon kunna vara uppe om fem minuter. Hon sväljer hårt för att trycka ner den svindlande rädslan i bröstet, biter ihop och segar sig upp till nästa klampa. Åtta meter. Hon gnider pannan mot den skrovliga, spruckna kabeln och drar ett par djupa andetag, öppnar och stänger händerna en i taget och masserar nacken som är spänd och hård av ansträngningen.

Hon vrider huvudet mot havet och tappar nästan taget om kabeln, trycker sig reflexmässigt istället hårdare intill den. Sedan tittar hon igen.

De döda har kommit upp ur vattnet och de har blivit fler. Det rör sig om minst femton före detta människor som svajande, krypande och raglande är på väg mot fyren. Amalthea och Jenny har inte sett dem eftersom de är upptagna med att hålla den falnande elden vid liv.

”Dom kommer!” ropar Pia medan hon glömsk av sin skyddade position klättrar ner en meter för att ta sig till marken och fly. ”Akta er!” Hennes armar börjar skaka i krampryckningar när hon sänker sig ner ytterligare en meter och ser Jenny springa bort från fyren medan Amalthea står kvar och ser omväxlande på Pia och på de döda som kommer närmare.

Pias armar vill inte lyda henne längre och hon skriker: ”Jag orkar inte!”

”Stanna!” ropar Amalthea. ”Det är säkrare!”

Naturligtvis. Paniken och impulsen att fly grumlade hennes omdöme. De kan ju inte komma åt henne där hon är. Pia snyftar till av lättnad och lirkar in sin ena arm under kabeln för att kunna omfamna den och låsa armarna i varandra. Sedan är de döda så nära att även Amalthea tvingas att springa bort från fyren för att inte bli infångad av deras sökande händer.

Pia kramar kabeln, pressar kinden emot den och blundar när stanken av jäst avfall stiger från de döda kropparna, glider längs fyrväggen och strilar in i hennes näsa. Hon andas genom munnen tills det kommer för henne att hon då drar in partiklar av vidrigheten. Hon sluter läpparna kring sin bluskrage och försöker att andas genom den istället.

Hon hör plaskandet av halvt upplöst kött mot klipporna, tänder som klickar samman, raspandet av naglar mot fyrväggen och ett lågmält, gurglande mummel när förruttnelsegaser pressas förbi stämband, som om de döda samtalade på havets eget språk.

Snart, snart ska Pia börja klättra uppåt igen. En meter i taget ska hon avlägsna sig från den stinkande hopen under hennes fötter och hon ska pussa och stoppa om och supa och älska och hon ska fortsätta att leva så fort hennes armar börjar lyda henne igen.

Hon öppnar ögonen och tittar nedåt.

Trots att hon är beredd på vad hon kommer att få se, får hon ett sugande slag i magen när hon faktiskt ser det och hon kniper ihop läpparna hårt för att förhindra en kväljning från att bli till en uppkastning.

Femton, sexton döda står sammanklumpade nedanför hennes fötter. Deras ansikten i olika stadier av förfall är alla vända uppåt och deras armar sträcks emot henne, pockande, lockande. Kom till oss. Men inga ord ur deras förstörda strupar, bara det blöta gurglandet som viskar till henne och manar henne att ge upp och falla i deras famn.

Ett tisslande, tasslande ljud när några korn av cement lossnar från klampan under hennes fot och hon kan känna hur den böjs en centimeter nedåt. Läpparna släpper greppet om kragen när hon andas in häftigt och kramar hårdare om kabeln. Det är en mardröm, värre än någon mardröm hon någonsin haft. Och det är verklighet.

Armarna, armarna. Måste. Armarna.

Kroppen har värmts upp efter simturen och svett bryter fram i hennes panna när hon lirkar ut armen och åter griper tag om kabeln med båda händerna och börjar dra sig upp mot nästa klampa där cementen ser mer solid ut. Hon hejdas halvvägs upp av en smärtsam stöt i sidan av bröstkorgen som får hennes muskler att slakna och hon tvingas sätta tillbaka foten på den ostadiga klampan som viks ännu en bit nedåt.

Hon tittar mot marken och det hon ser får henne att snyfta till. Mannen i U2-tröjan har ännu en gång tagit lärdom av tidigare händelser och böjer sig nu ner för att plocka upp en ny sten att kasta. De andra döda betraktar honom med lojt intresse. Bara de två blinda fortsätter att krafsa över väggen, sträcker sina händer uppåt som i förväntan inför en övermogen frukt på väg att falla.

Pia drar hackigt efter andan och försöker dra sig upp igen, men nästa sten träffar rakt över hennes högra biceps och armen domnar så att hon inte klarar mer än att hålla sig kvar på stället.

Ytterligare tre döda vars muskler inte har blivit bortgnagda i djupen har nu sett resultatet och förstått dess orsak. Även de plockar upp stenar som de frånvarande väger i händerna innan de slungar dem upp mot Pia.

En sten träffar henne över örat och hon piper till av smärta när ett susande fyller huvudet medan varmt blod rinner längs hennes hals.

Måste. Armarna. Måste.

Ännu en sten slår in i väggen framför hennes näsa och flisor av tegel pudras över hennes ansikte när hon tar benen till hjälp för att sparka ifrån och dra sig uppåt.

Det plötsliga trycket blir för mycket för haken och den lossnar. Pia hänger lealös och utsträckt längs väggen. Hennes händer är krampaktigt låsta kring kabeln och fötterna sparkar i luften på jakt efter ett fäste som inte finns.

Hon orkar inte dra sig uppåt. Hon vågar inte släppa händernas grepp för att ta sig ner en meter. En vass sten träffar hennes lår och hon biter sig i underläppen tills munnen smakar blod. Hon tänker på barnen i deras sängar, mönstren på deras täcken. Hon börjar gråta.

Sedan ger händerna upp och hon faller.

Amalthea och Jenny står vid bryggan och ser Pia tappa taget. De ser hennes armar fäkta vilt som sökte hon flyga eller få fatt i ett osynligt rep. De hör hennes kropp slå i stenen med ett ljud som gör ont i deras egna skelett. Sedan sluter sig gruppen av döda tätare kring bytet och det enda som syns är ryggkotor under blekt, trasigt skinn.

Inga skrik. Kanske har Pia haft turen att slås ut ur sitt medvetande innan det för alltid ska gröpas ur henne.

Amalthea tittar på Jenny och ser att hennes läppar har börjat röra sig, att hennes kropp håller på att mjukna in i apati och innan processen är fullbordad ger Amalthea henne en knuff i ryggen i riktning mot stenstranden. Med en röst som inte tål invändningar, säger hon: ”Jenny! Hämta dunken!”

Jenny tittar på den till hälften sjunkna plåtbehållaren och skakar på huvudet: ”Ne-ej. Inte vattnet.”

Amalthea ger henne en knuff till så att Jenny stapplar ett par steg i riktning mot stranden. ”Jo, Jenny. Ner i vattnet. Simma. Hämta dunken.”

På ostadiga ben går Jenny de tjugotalet metrarna till vattenbrynet. Amalthea går bakom henne och håller koll uppåt fyren. Det går inte längre att lita på att de döda ska hålla sig sysselsatta med sina offer någon längre tid, de har blivit för många.

När Jenny har nått fram till vattenbrynet lägger hon armarna i kors över bröstet och trutar med läpparna. Ännu en gång måste hon ha lyckats återvinna fattningen eftersom hon med klar och tydlig röst säger: ”Jag gör det inte. Jag kan inte.”

Amaltheas ögon smalnar och hon petar till Jenny i bröstet med pekfingret. ”Vad fan ska man ha dig till, Jenny?” säger hon. ”Kan du säga en enda vettig grej som du har gjort idag?”

Jenny knycker på huvudet och säger tyst: ”Jag är i alla fall inte lesbisk.”

”Vad säger du för nåt?”

”Tror du inte jag ser hur du tittar på mig, tror du inte jag märker hur du … gör?”

Med tonlös stämma säger Amalthea: ”Jag har inte för avsikt att ligga med dig, Jenny. Hämta den där dunken nu.”

”Men du skulle vilja, eller hur?”

”Kanske det. Hämta. Dunken. Nu.”

Jenny lägger huvudet på sned, spärrar upp ögonen och ser närmast kokett ut när hon säger: ”Nä.”

Amalthea plockar upp en sten och Jenny ryggar tillbaka, håller händerna till skydd framför ansiktet. Ett ögonblick förefaller det som om Amalthea tänker hjälpa de döda i deras systematiska utplånande av avgångsklass -86. Sedan kastar hon stenen långt ut över havet. Innan den slagit i ytan är hon själv nere i vattnet och simmar.

När hon når fram till dunken och griper om dess handtag, kan hon tre meter under sig se den sjunkna ekan som svävar strax ovanför bottnen. Mitt på durken ligger den äldre mannen med sin keps svävande strax intill ena armen, som om han sträckte sig emot den.

Om det är de dödas antal som har gjort dem våldsammare eller om det är deras hunger som har ökat – oavsett vilket så har de gått hårdare åt mannen i båten än sina tidigare offer. Det är inte mera kvar av huvudet än en skål bildad av det undre käkbenet och tandraden. Hans lemmar är knäckta och ena benet ligger vikt längs kroppen med foten vajande intill axeln.

Amalthea drar ett djupt andetag och får flythjälp av lungorna, vilar handen på dunken för att få ytterligare bärkraft och står sedan alldeles stilla i vattnet, spejande nedåt.

Är du på väg att vandra samma väg som Jenny, Amalthea?

Hur kan det annars komma sig att du tycker att tablån under dina fötter är … vacker?

Den svävande båten, den brutne mannen. Silverblänket från motorn, allt böljande som sjögräs. Vackert. Solen på himlen, den klara luften.

Du kan först inte förstå förnimmelsen som vaknar i din mage. En så sällsynt gäst är den att du nästan har glömt bort hur det känns när den hälsar på.

Nej, det är inte vansinnet som krafsar på din dörr. Det är glädjen. Svag men omisskännlig glädje. När du simmar tillbaka till land med dunken på släp, gör du det med ett leende på läpparna.

Amalthea tar sig upp på stranden med kläderna smetade kring kroppen. Hon skakar dunken och det skvalpar ihåligt, men på tyngden kan hon känna att den borde innehålla åtminstone fem liter bensin.

Ett antal av ryggtavlorna uppe vid fyren har blivit till bröstkorgar när de drunknade vänder sig om och ser på henne och Jenny. Amalthea väger ett par gånger fram och tillbaka, flyttar tyngden från tårna till hälarna. Med dunken i ett hårt grepp springer hon sedan iväg längs öns västra sida utan att titta bakåt.

Hon har bara kommit ett trettiotal meter när hon blir upphunnen av Jenny som fjädrar fram i sina fortfarande helt vita gymnastikskor. Från fyren strömmar de döda ner i deras riktning.

”Vart är vi på väg?” frågar Jenny medan de fortsätter att springa i riktning mot udden.

”Skit i det, du”, säger Amalthea och sträcker dunken mot Jenny. ”Ta den här, annars dödar jag dig.”

Jenny blir skrämd av den plötsliga glättigheten i Amaltheas röst och tar utan protester emot dunken vars tyngd dämpar stunsen i hennes steg. De fortsätter mot udden, men innan de har nått fram viker Amalthea av åt höger, i riktning mot lagunen.

På de släta hällarna börjar Amalthea dansa. Jenny tar dunken i famnen för att vila armarna medan hon med oro betraktar Amalthea som skuttar över klipporna, snurrar runt och klappar händerna. När massan av döda kommer till synes bakom klippryggen, vevar Amalthea med armarna och ropar: ”Här är vi! Kom och ät! Gott-gotti-gottgott!”

Jenny ser deras själlösa och obönhörliga marsch och ändå viker hennes förnuft inte från henne. Kanske är vansinneskvoten fylld av Amalthea som har övergått till klumpiga piruetter medan hon fortsätter att kalla till sig besökarna från havet.

Det knyter sig i Jennys hals. ”Amalthea? Amalthea, vad gör du?”

Amalthea klappar händerna ett par gånger till och står sedan stilla medan hon ser på raden av döda som om hon räknade av dem medan de rinner ner mot lagunen. Ett brett leende klyver hennes ansikte.

”Fattar du inte det, idiot? Jag är Filifjonkan. Som trodde på katastrofer. Kom nu.”

Amalthea sliter dunken ur Jennys händer och börjar löpa mot fyren. Jenny följer efter och trots att hon inte längre har någon börda att bära är det med knapp nöd som hon klarar av att hålla Amaltheas tempo. Hon har aldrig trott på katastrofer. Tvärtom. Alldeles tvärtom. När hon kommer fram till fyrdörren bankar hennes hjärta hårt och hon andas flåsande.

Strax intill fyrväggen får hon syn på högen av kläder, armar och ben som till alldeles nyligen varit Pia och knuten i hennes hals blir så hård att hon får svårt att andas. Hon viker undan med blicken.

Amalthea har fått av korken och munstycket från flaskan som innehållit tändvätska och fyller den nu med bensin, sätter tillbaka munstycket och sprejar över den svartnade dörren. Sedan blåser hon på glöden som återstår efter kudden och pinnarna tills en låga slår upp ett par decimeter ifrån dörren.

”Akta dig!” skriker hon och sprejar den sista skvätten på marken mellan lågan och dörren. Jenny hinner bara dra sig ett halvt steg bakåt innan flamman skuttar över till dörren. Den explosionsantänds och en våg av hetta slår över hennes ansikte och får hårtopparna att krulla sig.

”Brinn, din jävel! Brinn!” skriker Amalthea och bensinen rinner över hennes händer medan hon fyller på flaskan. När den är full har de döda nått fram till fyren. Amalthea lägger huvudet på sned och lyssnar.

Det knastrar om dörren när den brinner och flammorna tycks ha fått fäste. Amalthea plockar upp en sten och kastar den in i väggen av eld. Det krasar när några förkolnade flisor slås loss, men bakom kraset finns ett djupt, ihåligt dunkande. Dörren är inte redo att ge vika.

”Okej”, säger Amalthea och svänger med den fyllda flaskan så att den nedåtgående solens strålar bryts igenom den bärnstensfärgade vätskan, varpå hon åter sätter fart mot udden. ”Då tar vi ett varv till.”

Köld. Mörker.

Allt som finns är köld och mörker.

Mannen som varit Jonas ligger på mage med ansiktet nedsjunket i slammet. En djupgående ström får hans kavajrygg att bölja. Flytdräkten vid hans sida höjs som en levande varelse som vill komma på fötter men hindras av ett stenblock och faller ihop. Små fiskar flyr undan den obekanta rörelsen.

Så sträcks en arm ut. Händer trevar över bottnen, fingrar flätas in i en tångruska och kroppen vrids runt. Ögonen slås upp och ser att allt inte är mörker. Högt där uppe finns ett lock av grått ljus och ett löfte.

Det är den dag på året då sådant kan hända. Solens högtid. Den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till värmen.

Den döda kroppen vältrar sig i dyn, sveper omkring sig med nyfunna lemmar. In i dess näsa och in i dess mun glider en slinga av liv. En doft, en smak löper som en tråd genom havet och den som var stum och utan önskningar känner hungern vakna.

Amalthea och Jenny har sprungit ett varv runt ön, sprutat mer bensin på dörren, och nu återvänt till fyren efter sitt andra varv. Det ryker om dörrens förkolnade yta och Amalthea plockar upp den meterlånga plankan.

Det måste fungera nu. Jenny är högröd i ansiktet av springandet och har fått håll. Glödande knivar skär igenom hennes mage och hon orkar inte mer. De döda har blivit mindre benägna att delta i ringdansen och har istället börjat sprida sig över ön för att skära av större ytor.

Det finns inte tid att hämta handskarna från Pias fallna kropp, så Amalthea sliter åt sig en grytlapp från packningen och viker den över plankans kortände för att skydda händerna, varpå hon stöter plankan mot dörren med all sin kraft.

Kolbitar flyger och det hörs ett knakande. En spricka öppnas i den svarta ytan. Amalthea siktar längre ner och stöter till igen. Ett djupare knakande och sprickan löper ända ner till marken.

Hon tar ett steg bakåt för att ge dörren dödsstöten och är så koncentrerad på vad hon håller på med att hon inte ser mannen i U2-tröjan som kommer runt fyrens hörn. Ögongloberna befriade från sina ögonlock stirrar på henne som i bestörtning och den läpplösa munnen är bara en meter ifrån henne när Jenny skriker: ”Akta!”

Mannen slår plankan ur hennes händer och Amalthea hoppar ett okontrollerat steg bakåt för att undvika de uppsvällda, krafsande händerna. Hennes ena fot fastnar i väskan och hon faller baklänges, lyckas nätt och jämnt hindra sitt bakhuvud från att slå i klippan.

Jenny skriker ur sig ett enda långt: ”Iiiiii …!” med sådan hysterisk kraft att det slår lock för Amaltheas ena öra. Mannen tar ett steg emot Amalthea och viker sig klumpigt ner. Det måste vara en synvilla att hans klotrunda ögon spärras upp ytterligare ett snäpp. Hans knän dunsar ner på Amaltheas smalben. Hon grimaserar av smärta medan hon kör ner handen i bakfickan.

Mannens mun öppnas på vid gavel och han faller över henne för att omsluta hennes ansikte med sina tänder. Ett svagt ploppande som av en bristande oljebubbla hörs när Amalthea kör in en eker i hans vänstra öga.

När han dumt vrider huvudet åt vänster för att se vad det är som gör att han inte längre kan se, punkterar Amalthea det högra ögat med den andra ekern och sliter sig lös innan en seg sträng av vätska som rinner längs den vänstra ekern har hunnit droppa ner i hennes ansikte.

Mannen står kvar på knä med ansiktet riktat mot himlen och spröten stickande ut en decimeter ur varje öga. Hans fingrar trevar över den tunna metallen medan Jenny fortsätter att skrika så att det borde höras in till fastlandet.

Amalthea kravlar bort till plankan och lyckas ta sig på fötter. Smalbenen värker som om de blivit bearbetade med en hammare. Först nu blir hon medveten om locket för örat som klyver världen i två delar. En som hörs och en som inte hörs. Yrsel kommer över henne när hon griper plankan och hon blinkar ett par gånger för att stabilisera sig.

Mannen hasar fram mot Jenny på alla fyra, sträcker ut armen emot henne och som i en sämre skräckfilm gör Jenny inte annat än står med händerna pressade mot kinderna och skriker, skriker.

Amalthea är på väg fram men stannar till. Någonting i henne vill se på när det inträffar. När mannens vassa tänder får stopp på den där idiotiska munnen, får tyst på skriket som skär likt en pianotråd genom hjärnan. Hans hand får tag i Jennys kjol och sliter i den utan att Jenny flyttar sig.

”Ho!” skriker Amalthea och mannens huvud vrids emot henne. Hon höjer plankan och drämmer ner den över ekrarna, bankar dem hela vägen in. Mannen faller platt på mage som en plötsligt avstängd maskin med ett par centimeter av ekrarna stickande ut ur bakhuvudet.

”Iiiiii …!”

”Tyst, för helvete!” vrålar Amalthea och kastar plankan mera på än till Jenny. Den träffar henne över ansiktet och när läppen spricker och blod börjar droppa över hennes blus avbryts äntligen skriket till förmån för ett: ”Aaaaj, aaaj …”

Amalthea ser sig omkring för att kontrollera att inga andra döda har hunnit upp till fyren. Sedan går hon fram till dörren, drar ett djupt andetag och lägger hela sin tyngd bakom när hon sparkar framåt med fotsulan först.

Det brakar till och dörren går itu när den viks inåt. Ena delen hänger kvar i gångjärnen medan den andra faller in i fyren. Amalthea flämtar där hon står med armarna höjda och knutna nävar som om hon förväntade sig att något ännu värre än vad de sett hittills skulle rusa emot henne inifrån mörkret.

Men ingenting rör sig. Ingenting kommer.

De är inne.

 Den vill ha livet. Den vill ha värmen.

 Kraftlöst vevar armarna genom det mörka vattnet utan att förmå kroppen att lyfta från bottnen. Men doften pockar. Munnen öppnas och tuggar som om det skulle finnas näring i doften. Hungern blir en sång med en enda ton som tar kroppen i besittning.

Benen vaknar och sparkar ifrån. Händerna finner att vattnets tyngd är dess fäste och de griper tag, drar kroppen uppåt. Mot ljuset. Kroppen färdas längs slingan och ljuset blir starkare. En böljande, skimrande himmel att nå.

Hungern stiger, hungern skriker.

Armarna kastar kroppen framåt när doftens källa blir synlig. En stor klump med fyra smalare klumpar stickande ut ifrån sidorna och högst upp: källan. Havet kring klumpen är fyllt av flytande liv.

Den hungrande kroppen griper efter den skålformade källan, slickar i dess hålrum, biter i dess kanter. Men det finns så lite. Skriket vill inte tystna och den hungrande kryper längs bottnen tills dess huvud bryter vattenytan.

Och där: värmen. Ljuset.

För ett ögonblick glömsk av sin hunger drar sig kroppen upp ur havet och står stilla på klipporna. Det finns föda och liv i närheten, kroppen vet. Men just nu finns bara det glödande klotet där uppe. Värmen sköljer över det nedkylda köttet och mannen som var Jonas vänder sina handflator mot solen, låter det gula ljuset tränga in i porerna.

Gud.

Det är Jenny som kommer ihåg att de ska ta med sig radion som ligger slängd på en av väskorna. Med radion i ena handen och den andra tryckt över sin ömmande mun springer hon in i fyren där Amalthea yr runt över betonggolvet medan hon skriker: ”Fan, fan, fan!”

Jenny tar bort handen från munnen och finner att den är täckt av blod. Amaltheas ilska skrämmer henne och hon står kvar vid dörren tills hon ser tre döda närma sig i grupp nedifrån klipporna.

”Dom kommer!”

”Klart dom gör”, säger Amalthea och sparkar till ett tomt oljefat så att det dråsar i golvet med ett ihåligt ekande. ”Och det finns inte ett skit här som vi kan sätta för dörren.”

Rummet är kalt. På en krok intill dörren hänger ett par tjocka regnrockar och på ett arbetsbord står några målarpytsar och penslar. En brant trappa leder upp till själva fyren och under den står ytterligare tre tomfat utöver det som Amalthea slagit omkull. Ett lysrör i taket. Det är allt.

Utan att se sig om rusar Amalthea uppför trappan. Jenny kastar en blick på de tre döda som befinner sig tio meter ifrån fyren, varpå hon följer efter med radion hårt kramad mot bröstet.

Trappan leder upp genom ett fyrkantigt hål på två gånger två meter. När Jenny kommer upp genom hålet befinner hon sig plötsligt i en annan värld. En normal värld. En värld befolkad av människor med andra strävanden än att äta upp varandra. Dessa människors kombinerade kök och vardagsrum. Och under hennes fötter: ett trägolv. Bara en sådan sak. Inte hårda, vassa klippor utan grova och mjukt slipade plankor.

Hon skulle kunna ha kunnat stå stilla och gråta av lättnad, glömsk av allt annat än det behagliga golvet under hennes fötter, förnimmelsen av tyg, papper, trä och normalt mänskligt liv, ljuset från de små fönstren. Hon skulle ha kunnat om inte Amalthea hade ropat: ”Hjälp till här för helvete!” medan hon sliter i en tresitsig soffa.

Jenny lägger radion på ett skrivbord och tar tag i soffans andra ände. Med gemensamma krafter lyckas de dra den över golvet tills den täcker hålet.

Amalthea kastar radion i en fåtölj och vräker skrivbordet över soffan. Långsamma steg hörs i trappan när hon sliter loss en stor matta och släpar den över golvet, knölar ner den i glipan mellan soffan, skrivbordet och hålets kant.

Jennys tankar rör sig långsamt och vill inte riktigt haka i varandra. Utan någon direkt order tappar hon koncentrationen. Medan Amalthea rullar fram fåtöljer och kastar på fler bord över hålet, går Jenny ut i alkoven som tjänar till kök.

Där finns en elektrisk spis med en liten ugn, en diskbänk och ett kylskåp. Jenny nynnar ”Härlig är jorden” för sig själv medan hon öppnar kylskåpet. Hennes mungipor åker ner. Hon hade hoppats att kylskåpet skulle vara välfyllt, men det enda som finns är några dosor snus, sill- och marmeladburkar samt en folköl.

Amaltheas röst hörs bakom henne. ”Vad fan håller du på med?”

”Jag tänkte laga lite mat”, säger Jenny. ”Jag är hungrig. Är inte du?”

Amalthea suckar och föser Jenny åt sidan, varpå hon vräker ut allt som finns i kylskåpet. En sillburk krossas mot golvet och snusdosorna rullar iväg åt alla håll medan Amalthea griper tag i kylskåpets kanter och släpar ut det ur köket. Sladden slits ur väggkontakten och Jenny ser den försvinna över tröskeln som en släpande svans. Ett ögonblick senare hörs braket när Amalthea förstärker barrikaden.

Jenny rynkar näsan åt sörjan på golvet men bryr sig inte om att städa upp. Hon är så fruktansvärt hungrig.

Köksskåpens innehåll är något mer upplyftande än kylskåpets. Där finns mängder av konserver och torrvaror. Ris, spaghetti, mjöl. Jenny återgår till sitt nynnande medan hon häller vatten från en stor dunk i en kastrull och sätter den på plattan. Sedan letar hon fram en burköppnare och bestämmer sig för krossade tomater, champinjoner och en burk majs.

För första gången på många timmar känner hon sig lugn. Råvarorna är sannerligen ingenting att hurra för, men på härbärget är hon känd för att kunna svänga ihop något gott på nästan ingenting. Det hänger på kryddningen.

Någon form av motor går igång i det yttre rummet och ett skarpt väsande hörs. Jenny bryr sig inte om det, hon är upptagen av att leta efter kryddorna. När hon väl hittar dem är hon på vippen att börja gråta. Det enda som finns är salt och peppar.

”Dumma, dumma människor” viskar hon, varpå hon ger sig själv en örfil för sina dåliga tankar. Det är inte fyrväktarnas fel att de inte har några kryddor, de har aldrig fått lära sig.

Hon häller burkarnas innehåll i en kastrull, saltar och pepprar, smakar av och saltar lite till. Vattnet har nästan kokat upp. När hon ställer kastrullen med sås på den andra plattan, kommer Amalthea ut i köket, letar i lådorna och hittar en stor kniv.

”Kom nu”, säger hon och viftar med kniven i riktning mot det andra rummet.

”Men jag ska koka spaghetti”, säger Jenny.

”Nej, det ska du inte. Inte nu i alla fall”, säger Amalthea och tar en sked som hon använder för att sleva i sig ett par tuggor av Jennys sås. ”Nu måste vi bli av med dom jävlarna.”

”Hur ska vi göra det?”

”Jag har en idé. Kom.”

Motvilligt drar Jenny ner värmen på plattan med vattenkastrullen, äter ett par skedar av såsen och följer efter Amalthea. När hon kommer ut i det andra rummet tror hon först att hon ser i syne.

Mitt på golvet står en båt.

Det är ingen stor båt, bara en uppblåsbar gummijolle med plats för två eller möjligen tre personer, men den ser helt ny ut och har både en liten snurra och en trycktank.

”Hur … var … kom den här ifrån?” frågar Jenny.

Amalthea pekar på de öppna dörrarna till ett väggfast plåtskåp där det hänger overaller och flytvästar.

”Hittade den”, säger hon. ”Elpump också. Så nu har vi en båt.”

Jenny tittar från båten till barrikaden över hålet där Amalthea har staplat upp allt löst hon kunnat finna i rummet. Stolarna, borden och mattorna svajar och skiftar läge när de döda pressar på underifrån.

”Men … hur ska vi …?”

”Hjälp till här”, säger Amalthea. Hon kopplar loss motorn från båten, lyfter ur trycktanken och släpar båten mot trappan som leder upp till nästa våning. Jenny skjuter på underifrån medan Amalthea drar båten uppför trappan.

Nästa våning visar sig vara sovavdelningen. Tre små sovrum, inte olika munkceller, med smala enkelsängar, en garderob och ett sängbord, minimala fönster. På ett av borden ligger en portabel CD-spelare. Jenny springer fram till den, öppnar batteriluckan och hittar två alkaliska batterier.

När hon står med dem i handen har hon glömt vad de skulle användas till. Hon har bara en känsla av att det behövs batterier. När hon öppnar lådan i sängbordet hittar hon en Maglite som hon skruvar upp locket på och belönas med ytterligare två batterier som inte heller säger henne någonting.

Med batterierna i handen går hon ut till Amalthea som har börjat släpa båten upp till nästa våning.

”Titta”, säger Jenny och visar upp sitt fynd. ”Batterier.”

”Bra”, säger Amalthea. ”Vi tar det sen. Knuffa på.”

Jenny står ett ögonblick rådlös eftersom det tycks henne som att batterierna är viktiga och hon vill inte lägga dem ifrån sig. Sedan upptäcker hon att det finns en ficka i hennes kjol. Det hade hon också glömt. Hon stoppar ner batterierna, ler för sig själv och klappar på fickan varpå hon hjälper till med båten.

Amalthea drar jollen över kanten och ser sig omkring. Den översta våningen är ett förvaringsrum för saker som krävs för fyrdriften. Där finns smörjolja, reservdelar, verktyg, solcellsplattor samt en elgenerator och ett par dunkar bensin. Två dörrar leder ut från rummet och Amalthea gissar att den ena går till själva fyren, den andra till plattformen.

Amalthea prövar dörren mot plattformen och finner dels att det är en bastant dörr och dels att den är låst. Så mycket var Pias strävanden alltså värda.

På arbetsbordet intill henne ligger tre nycklar på en ring intill ett skruvstäd. Hon visar dem för Jenny som ler frånvarande. Amalthea himlar med ögonen. Hon skulle lika gärna ha kunnat ha en av zombierna till hjälpreda.

Amalthea prövar en nyckel och får träff på första försöket. Hon vrider runt låskolven och öppnar dörren, blinkar mot det starka ljuset.

Plattformen är bara ett femton kvadratmeter stort betonggolv kringgärdat av ett metallräcke. Sladdar från solpanelerna löper längs golvet och försvinner in i fyren. Amalthea går fram till räcket och lutar sig ut.

Ett antal döda rör sig planlöst över klipporna långt nedanför henne och det är svårt att förstå hur de har kunnat utgöra något hot. Bara trasiga små kroppar som sakta dansar omkring på de vidsträckta berghällarna med havets väldighet som fond.

Men hon vet bättre. Barrikaden kommer inte att hålla om de döda skulle lyckas samordna sina ansträngningar att ta sig in.

Det finns saker att göra.

När hon återvänder till förrådsrummet står Jenny och pillar med en tumstock som hon viker ut och viker ihop utan att det nöjda småleendet lämnar hennes läppar. Amalthea låter henne hållas och släpar själv ut gummibåten till plattformen. Hon drar den till räcket som vetter mot bryggan och vräker den sedan över kanten.

Båten singlar ner, kanar genom luften och Amalthea biter ihop käkarna när hon ser den slå i marken med fören först, studsa en gång och sedan ligga stilla ett tiotal meter från fyrens dörr. Hon står kvar och ser på den en stund, men inget tyder på att den har blivit skadad och att luft läcker ut.

Hon följer räcket för att speja över hela ön och bedöma situationen. När hon kommer till sidan som vetter mot udden stannar hon och kisar. En ensam figur rör sig mot fyren och när Amalthea känner igen kavajen daskar hon till räcket och muttrar en svordom. Jonas kan inte vara till någon hjälp och det hade varit bättre om han inte kommit tillbaka. Hon kan inte öppna barrikaden nu. Det hon mest fruktar är att han ska sno hennes båt.

”Jonas!” ropar hon och höjer armen. ”Du kan inte –”

Hon hejdar sig när Jonas lyfter huvudet mot ljudet av hennes röst. Hon ser på hans ansikte, hans ögon. Sedan går hon in i fyren och får tränga sig förbi Jenny som är på väg ut.

”Är Jonas tillbaka?” frågar Jenny.

”Nej”, säger Amalthea. ”Det är han inte.”

Medan Jenny går ut till plattformen och ropar på Jonas, sliter Amalthea åt sig en bensindunk och en ask tändstickor. I ett hörn av arbetsbänken ligger ett kasserat lakan som använts som torktrasa. Hon river av en rejäl bit och knölar ner i fickan.

”Jooonas! Joooonas?”

När Amalthea kommer ut på plattformen ser hon Jenny stå och veva med armarna mot Jonas som redan har nått fram till fyrens hörn, vilket gör honom till den snabbaste av alla döda de haft att göra med.

”Ser du inte att han har drunknat?” frågar Amalthea.

”Han verkar konstig”, svarar Jenny. ”Men det är ju han.”

”Inte nu längre”, säger Amalthea och skruvar av locket på bensindunken. Jonas passerar under dem, på väg mot dörren och Amalthea skriker: ”Hallå! Här är jag! Lunch, middag, vad fan du vill!”

När Jonas stannar och ser upp mot henne, tippar Amalthea dunken och låter bensinen duscha längs fyrens sida, bli till ett regn som faller över den före detta marknadsföraren.

Amalthea lyfter tillbaka dunken över räcket och medan hon knyter halva trasan till en knut som hon dränker in i bensin försöker hon komma ihåg vad det var för typ av marknadsföring Jonas sysslat med. Det var något speciellt, var det inte det?

”Vad gör du?” säger Jenny. ”Du tänker väl inte …?”

”Vad var det för jobb Jonas hade?” frågar Amalthea medan hon repar eld på en tändsticka.

”Dofter”, säger Jenny. ”Nåt med dofter, men du får inte!”

”Han har inte varit död länge”, säger Amalthea. ”Han är starkare. Han är ett hot.” Hon kastar tändstickan på trasan som omedelbart flammar upp och det är nätt och jämnt att hon kan ta tag i den torra änden utan att bränna sig.

Scent marketing, så var det, ja. När Amalthea tittar över räcket tycks det därför passande att Jonas står och undersöker sina bensinfläckade kläder som om han försökte förstå varifrån denna främmande lukt har kommit.

”Ho, ho!” skriker Amalthea och släpper den brinnande trasan över räcket. Om hon hade behövt ett sista bevis för att Jonas inte längre tillhör de tänkandes och levandes skara så får hon det när han klumpigt höjer sina händer och tar ett kliv in i trasans bana för att fånga den.

Det gnisslar till om Amaltheas tänder när hon ser att trasan ändå missar honom med en meter, men i samma ögonblick antänds en fläck bensin på klippan och elden skuttar över till Jonas skor, tar sig vidare uppför hans ben och biter sig fast i kavajen.

Jonas fäktar med armarna och rör sig hastigt längs fyrens vägg medan en stank av bränt hår virvlar upp till plattformen på den stigande varmluften. Jenny skakar våldsamt på huvudet och stampar med foten i cementgolvet medan hon säger: ”Nej, nej, nej …”

Amalthea griper tag om hennes axlar och säger: ”Vilken jävla levande människa som helst hade sett till att få av sig ett plagg som brinner, okej? Han var ingen levande och han –”

”Det kanske visst var nåt i honom som levde och som tänkte på sina barn och som –”

”- och som hade ätit upp oss om han fått chansen. Vill du få skallen krossad, Jenny? Vill du bli uppäten?”

Jenny slutar att skaka på huvudet, tittar på Amaltheas händer som griper om hennes axlar och ruskar dem av sig. ”Släpp mig. Du luktar bensin.”

Amalthea sänker långsamt sina händer. Hon ser på Jenny. De stora, bruna ögonen, antydan till uppnäsa. Den välformade, runda hakan som bidrar till att markera käklinjen och ge ansiktet den ekorrliknande, pigga formen. Avsaknaden av nästan alla rynkor utom skrattrynkor. De jämna, vita tänderna.

Orden dyker upp i Amaltheas huvud präntade i eldskrift och sekunden efteråt är de ute ur hennes mun.

”Jag hatar dig”, säger hon. ”Du är en otacksam jävla idiot och jag hatar dig, Jenny.”

Så var det sagt. Amalthea lutar sig över räcket för att se vad det blivit av Jonas, men han finns inte inom synhåll. Hon är på väg att preparera en ny trasa för att om möjligt bränna bort några döda till från jordens yta innan de gör utbrytningsförsöket, när en tanke slår henne.

Hon går till den sida av plattformen som ligger ovanför dörren och tittar ner. Fem döda står utanför dörröppningen, men det är inte det som får henne att dra efter andan och slå sig själv i huvudet. Hur kunde hon vara så jävla dum?

Slingor av rök kryper längs fyrens vägg och brandlukt når hennes näsborrar, uppblandad med en odör av stekt kött. Jonas har lyckats ta sig in i fyren och nått barrikaden. Nu brinner den.

Amalthea slår sig själv i tinningen en gång till och springer in i fyren. Jenny följer efter och lyckas behålla sitt förorättade ansiktsuttryck när hon frågar: ”Och vad gör vi nu?”

Amalthea svarar inte. När de kommer ner till sovavdelningen sniffar Jenny i luften. ”Det luktar rök.”

”Det menar du inte” säger Amalthea och fortsätter nedför trappan. ”Du stannar här. Du är bara i vägen.”

Jenny står rådvill vid trappavsatsen och tittar ner mot rummet som har börjat fyllas med rök. Sedan går hon in i ett av sovrummen och sätter sig på en säng.

Hon skulle vilja be, men oron i kroppen tillåter det inte. Hon har svårt för eld och hennes stora skräck har alltid varit att bli innebränd.

Att brinna. Som i helvetet. Huden som svartnar och faller av medan blodet kokar. Håret som brinner, ansiktet.

Du känner över dina släta kinder och föreställer dig hur de smälter och löses upp. Vätskan i ögonen som torkar ut.

Du slår händerna för ögonen och vaggar fram och tillbaka på sängen. Du vill inte dö så här, kan inte dö så här tillsammans med den där hemska Amalthea som bara skriker fula ord och tror att hon är chef.

Det är ju du, Jenny, som är chef. Och en uppskattad sådan. Kompetent. Allt skulle falla i bitar på härbärget om inte du såg till att upprätthålla en positiv stämning och allt kommer att falla i bitar om du dör här och du måste komma härifrån och du måste be.

Jenny vaggar från sida till sida på sängen och mumlar: ”Käre, Gode Gud, söte Jesus, låt mig komma härifrån, Gode Gud låt mig inte förgås i elden, söte Jesus …”

Sedan står Amalthea i dörröppningen. Hon har händerna i sidorna och ett helt nytt uttryck i ansiktet.

”Hur illa är det?” frågar Jenny. ”Kommer vi dö?”

”Det brinner ordentligt”, säger Amalthea. ”När det får fäste i golvet, så … men det dröjer nog en stund.”

”Vad ska vi göra, då?”

”Jag vet vad vi ska göra”, säger Amalthea och ställer sig framför Jenny. ”Jag vet hur vi ska ta oss härifrån.”

”Men kom då, så gör vi det.”

”Nej”, säger Amalthea och lägger ena handen på Jennys huvud. ”Först ska du kyssa mig.”

Jenny sliter sig så hårt baklänges att bandaget rivs av och hon nästan slår huvudet i väggen. ”Vad säger du för nåt!”

”Jag säger att du ska kyssa mig. Och du ska göra det som om du verkligen menade det. Och du ska säga att du älskar mig och att jag är det finaste som finns i hela världen.”

Jennys ansikte förvrids i en äcklad grimas. Hon hytter med fingret och säger: ”Du är sån! Jag visste väl det! Du är sån.”

”Ja, Jenny, jag är sån. Men jag har aldrig haft tillfälle att … praktisera det. Och snart kan det vara för sent. Så du ska kyssa mig. Och du ska smeka mig lite och säga vackra saker till mig. Sen tar jag oss härifrån.”

”Det kan du bara glömma”, säger Jenny. ”Jag dör hellre.”

Först nu ser Jenny att Amalthea har tagit med sig kniven från köket. Hon lyfter den i höjd med Jennys hals och säger: ”Är det verkligen så? Är din övertygelse så stark?”

Jenny ser från kniven till Amaltheas ögon. Det är inte mycket som skiljer.

”Vad hände med din pappa?” viskar hon.

”Han försvann, sa jag ju.”

”Folk försvinner inte bara.”

Amaltheas ena mungipa dras upp och hon vrider knivskaftet ett varv i handen. ”Vad vet jag? Nån kanske dödade honom och styckade honom i så små bitar att dom gick att spola ner i toaletten. Vad vet jag?”

”Gjorde du det?”

”Det kanske jag gjorde. Han kanske levde medan jag gjorde det. Det har inte funnits så mycket kärlek i mitt liv, vet du. Så du får bestämma dig nu.”

Jenny snyftar till och lutar huvudet bakåt, blottar sin hals. Med en ton som har ett stänk av njutning säger hon: ”Döda mig, då. Som ett offerlamm. Skär upp min hals. Gör det. Fort.”

Amalthea rynkar ögonbrynen och fnyser till. Sedan öppnar hon fönstret och kastar ut kniven. ”Så roligt ska vi inte ha det.” Hon sätter sig på huk framför Jenny och lägger huvudet på sned. ”Hur kan det vara så omöjligt?”

”Det är onaturligt”, säger Jenny. ”Du kommer brinna i helvetet.”

”Det är möjligt”, säger Amalthea. ”Men du kommer att brinna här och nu.”

Röklukten har blivit kraftigare och det är svårt att andas. Det stockar sig i Jennys hals när hon hör knastrandet av elden på våningen under, flammorna som söker sig upp mot henne. Hon kniper ihop ögonen och lutar sig framåt, erbjuder sina läppar.

”Nej”, säger Amalthea. ”Du förstår inte. Du ska kyssa mig. För att du tycker att jag är fin och för att du vill. Och du ska titta på mig.”

Jenny öppnar ögonen och ser på Amalthea. Hennes kantiga ansikte och djupt liggande ögon med något simmigt i blicken. Hon ser ett monster, ett frånstötande monster.

”Jag kan inte. Jag vill inte.”

Monstret ler. ”Då får du se till att börja vilja. Så vi kommer härifrån, båda två.”

Jenny sväljer och tänker på sin ballerinadocka. Hon är den dockan, ren som snö. Framför henne står ett smutsigt, trasigt monster och bara hennes beröring kan läka, hela och göra monstret till människa igen.

Så det är inte en annan kvinnas läppar hon omsluter med sina egna. Det är inte en annan kvinnas tunga som möter hennes och som ett varmt djur irrar runt i hennes munhåla. Det är bara helaren som möter det som ska helas.

”Smek mig och säg dom där sakerna”, säger Amalthea med kvävd röst.

Jenny visualiserar helbrägdagörande auror kring sina händer när hon för dem över Amaltheas axlar, mage och bröst medan hon säger: ”Du är så fin. Du är så vacker. Du är så … fin.”

Amalthea griper tag om hennes handled och säger: ”Du ska mena det.”

Fantasin hotar att krackelera. Jenny drar ångestfullt efter andan och gör våld på sin egen tro när hon använder de ord hon förut bara viskat till Jesus.

”Du är det vackraste som finns och du är allt jag behöver och jag har bara dig. Jag vill alltid vara hos dig och älska dig och jag vill vara din …”

En suck undslipper Amalthea och hennes slutna ögonlock fladdrar. Hon tar Jennys hand och för den under sin byxlinning. Innan Jenny har hunnit reagera ligger hennes fingrar över mjukt fuktigt kött och Amalthea skälver till medan Jennys saga faller i bitar.

Hon sliter upp sin hand och gnuggar den över sängens madrass medan hon gnyr av äckel och tårar stiger i hennes ögon. ”Fy!” skriker hon. ”Fy! Du är sjuk!”

Amalthea suckar och skakar på huvudet. Sedan lutar hon sig fram och viskar i Jennys öra.

”Vill du veta en hemlis? Det är du som är sjuk, Jenny. Som reagerar så. Faktiskt.”

Amalthea hostar ett par gånger och går ut genom dörren. Det går knappt att andas längre för all rök och Jenny håller munnen i armvecket när hon reser sig från sängen.

När hon kommer ner på våningen under kan hon inte se annat genom röken än de suddiga, gula flammorna från den brinnande barrikaden. Något hårt, metalliskt sticks i hennes hand.

”Här”, säger Amalthea och Jenny måste lyfta föremålet till ögonen för att kunna se vad det är. En pulversläckare, modell mindre. Ögonen tåras av röken när hon ser mot de brinnande mattorna, soffan, stolarna. De hade en brandsläckare. De kunde ha släckt. Amalthea kunde ha släckt.

Jenny är på väg att skrika något hemskare än vad hon någonsin skrikit, men Amalthea förekommer henne genom att slå till brandsläckaren och säga med en röst hes av rök: ”Till försvar. Om dom kommer nära. Andra handen. Ta den här.”

Jenny tar bort armen från munnen och hostar medan trycktanken sätts i hennes andra hand. Hon ser att slangen löper i riktning mot Amaltheas dimmiga figur. Hon ser också att Amalthea har knutit en kökshandduk över näsan och munnen, att hon bär flytväst samt att hon håller något stort i händerna.

”Håll dig tätt bakom mig!” skriker Amalthea. ”Slangen får inte lossna!”

Det går runt i Jennys huvud och för ögonblicket existerar inget utom att göra som hon blir tillsagd. Att ta sig bort från detta helvete på jorden där alla sinnen har upphört att fungera och svepts bort i den kvävande, stickande röken. Det drar i slangen och Jenny tvingas närmare elden vars värme får svetten att rinna under kläderna.

Amalthea sparkar till barrikaden. Det hörs ett brak när den brinnande högen av mattor och möbler kollapsar ner i trappan. Värmens intensitet minskar när flammorna försvinner nedåt och en halo av dagsljus tränger upp genom öppningen.

”Akta dig!” skriker Amalthea och Jenny drar sig så långt bakåt som slangen tillåter. Hon ser att Amalthea ställer ifrån sig föremålet hon hållit i händerna och börjar slita i det. Röken skingras en smula kring trappan och ett ilsket vrålande hörs.

Amalthea lyfter utombordaren i famnen och slår i kopplingen så att propellern börjar snurra. Hon klämmer fast motorhuset under armen så att hon har en hand fri till att styra gasen som annars åker ner till det lägsta varvtalet.

Försiktigt tar hon sig nedför trappan men kan inte undvika att bränna sina redan svedda ben på bitar av barrikaden som landat på trappstegen. Hon känner ingenting. Adrenalinet rusar i takt med motorn medan hon tar sig nedåt och skriker: ”Kom då era jävlar!”

Ett par drunknade ligger vid trappans fot under delar av den fortfarande brinnande soffan. När en hand sträcks upp mot Amalthea noterar hon inte ens den sönderbrända resten av en kavajärm som hänger kvar vid handleden. Hon sveper med motorn över sin före detta klasskamrats hand och den försvinner i blod och rök.

Luft. Hon måste ha luft.

Dörrens rektangel hägrar och genom röken kan hon i motljuset se silhuetterna av tre döda som är på väg in. Amalthea blinkar för att få bort svett och tårar ur ögonen, trycker motorn på plats under armen och vrider upp gasen till max.

Hon har sinnesnärvaro nog att röra sig långsamt framåt för att inte Jenny ska bli efter och slangen till trycktanken ryckas ur. De döda reagerar inte på faran, bara på åsynen av mänskligt kött som närmar sig och de går det till mötes.

Amalthea vrålar oartikulerat när hon sveper med propelleraxeln över de stapplande kropparna. Kaskader av stinkande vätska och vävnadsdelar sprutar över hennes kläder, över hennes ansikte medan de döda faller i golvet eller tumlar mot väggarna med bitar av sina kroppar bortskurna och söndermalda.

Amalthea sväljer ner en klump saliv och det är som att svälja en tesked aska. Hon tar sig till dörren och vacklar ut på klipporna där hon får av sig handduken och drar ett andetag av verklig luft. Bakom sig hör hon Jenny hosta så djupt att det övergår till kräkljud.

Amalthea ser sig omkring. Båten ligger bara några meter ifrån henne och ingen drunknad finns inom synhåll. De är framme vid den vanskligaste delen av hennes plan.

Motorn går inte längre att hålla eftersom den i brist på kylvatten har blivit så upphettad att Amalthea fruktar att förgasaren ska skära ihop. Hon vrider ner gasen till lägsta varv och lägger ifrån sig motorn på klipporna, varpå hon går fram till båten och knyter förtöjningslinan runt midjan.

Turen är med henne och inga döda närmar sig under tiden, men när hon återvänder till motorn tycks det som om de börjar inse att deras byte är på väg att fly och en grupp på minst sju stycken närmar sig från lagunen. Amalthea lägger handflatan på motorhuset och det är brännhett.

Adrenalinrus eller inte så vrålar hon av smärta när hon sätter motorn under armen igen och metallen kokar sönder hennes hud. Utan att se efter om Jenny följer henne så drar hon sig ner mot vattnet med båten på släp.

Båten är inte tung men hon klarar inte mycket till. När hon i ögonvrån ser en spinkig, naken kropp närma sig orkar hon inte mer än vrida kroppen ett halvt varv åt sidan. Propellern träffar den döde i magen och gråa sjok av inälvor plaskar ut på klipporna innan kroppen viks som en fällkniv där en del faller bakåt och den andra framåt.

De dödas rudimentära tankeförmåga kommer Amalthea och Jenny till hjälp eftersom de efter den tudelades öde tvekar att närma sig motorn. På några meters avstånd följer de kvinnornas långsamma färd ner mot vattnet som om de var intresserade åskådare, nyfikna på hur det ska gå.

Amaltheas högra arm har barmhärtigt domnat bort av brännskadorna och hon har knappt någon känsel i resten av kroppen heller. Först när hon står med vatten upp till knäna inser hon att hon har nått sitt mål och stänger av motorn.

Båten guppar på ytan bakom henne. Jenny har redan klättrat i och står med brandsläckarens munstycke riktat mot de döda som fortfarande håller sig på avstånd. Amalthea står i vattnet och svajar och det enda som hindrar henne från att falla omkull är vetskapen om att det skulle förstöra motorn. Hon andas flämtande ut och in ett par gånger. Sedan vadar hon runt till motorfästet.

När hon ska sätta fast motorn vill den inte lämna hennes kropp. Metallen har bränt igenom t-shirten och smält ihop med henne. Amalthea kröker nacken, kniper ihop ögonen och gallskriker när hon sliter loss motorn tillsammans med ett par rejäla sjok av hud från sidan av hennes bröstkorg och arm.

Ändå lyckas hon undvika att tappa motorn i vattnet.

Tårar rinner nedför hennes kinder när hon hakar i fästena och drar åt skruvarna. Innan hon häver sig upp i båten unnar hon sig lyxen att sjunka ner under vattenytan till axlarna för att kyla av de sprängande, brännande såren. Jenny skriker ”Hur gör man, hur gör man?” medan hon veligt drar i motorns startsnöre.

Amalthea står precis intill propellern och det är hennes smala lycka att Jennys ryck i snöret är så kraftlösa. Amalthea vräker sig över gummikanten samtidigt som hon skjuter ifrån mot botten så att båten glider utåt. Sedan kollapsar hon på durken.

”Upp med dig!” skriker Jenny. ”Starta motorn!”

De har glidit ett tiotal meter ut från land och de döda tycks ha insett att den omedelbara faran är över eftersom de närmar sig vattenbrynet. Amalthea drar sig upp på knä och rycker i startsnöret, men får inte tillräckligt med kraft. Båten vinglar från sida till sida när hon tar sig upp på fötter och hon tycker att det är hela världen som håller på att ruckas ur sin bana när hon åter rycker i startsnöret och motorn går igång.

De döda rör sig ut i vattnet, men det är inte längre någon fara. Allt Amalthea behöver göra är att slå i kopplingen så har hon vunnit. Genom smärtan och yrseln upplever hon trots allt en jublande triumf när hon vänder sig mot Jenny och ropar: ”Vi klar–”

Längre kommer hon inte innan blixten slår ner i hennes huvud och hon slungas handlöst ut i vattnet.

Det är nära att Jenny själv flyger över kanten när brandsläckaren i hennes hand fortsätter i sin båge efter att ha träffat Amaltheas huvud. Jenny landar med magen över den mjuka kanten och tappar brandsläckaren i havet när hennes ena fot lyckas kila in sig under aktertoften.

Hon reser sig på knä och ser de döda strömma ner i vattnet. Amalthea flyter orörlig på rygg med blod rinnande ur ett sår i tinningen. Jenny skriker: ”Äckliga, vidriga lilla äckliga monster! Jag hatar dig din äckliga gris!”

Reflexmässigt gnider Jenny handen över kjolen som för att torka av den. Sedan vänder hon sin irrande blick mot motorn. Den brummar men den driver inte båten framåt. Hur var det Amalthea gjorde?

Jenny skrattar till hysteriskt när hon tänker att det knappast är läge att fråga. Hon spottar två gånger och tittar längs motorns sidor där flagor av Amaltheas svartnade hud fortfarande sitter kvar. Så hittar hon kopplingen. Hon lutar sig ner och ska precis slå den framåt när ett rytande som från ett stort djur hörs och allt blir vitt.

Hennes syn försvinner. Ögonen sprängvärker som om någon stuckit nålar i dem och munnen fylls av kemisk vidrighet samtidigt som hennes kropp stelnar.

Amalthea släpper brandsläckarens munstycke när Jenny faller över kanten med krampaktigt vevande armar täckta av vitt skum. Blod rinner ner i Amaltheas ögon när hon tar ett par simtag och vrider kroppen åt sidan för att kunna vräka sig över kanten där hon vilar hakan mot det mjuka gummit och drar brandsläckaren efter sig.

Jennys händer fäktar och plaskar i vattnet medan de döda närmar sig. Skum bubblar ur hennes mun när hon skriker: ”Amalthea! Hjälp mig!”

Amalthea skakar sakta på sitt värkande huvud. Sedan höjer hon munstycket och ger Jennys ansikte en dusch pulver till. De första döda når fram och Amalthea är frestad att stanna kvar och se hur de reagerar på smaken.

Men fler döda är på väg ner i havet och det får vara nog nu. Amalthea lägger i kopplingen och vrider upp gasen. Båten forsar iväg mot fastlandet med förvånansvärt hög fart. När hon har kört en dryg minut vänder hon sig om och ser Tjärvens konturer krympa, molnet av rök som stiger från fyren.

Det är midsommaraftonens kväll och ännu ska det dröja några timmar innan det blir mörkt. Amalthea vänder ansiktet mot den nedåtgående solen, låter den torka blodet på hennes hud, låter fartvinden kyla hennes bultande sår. Det är över.

Hon ska aldrig vara rädd igen.

Tänk på sjöräddningen.