John Ajvide Lindqvist Människohamn 1

John Ajvide Lindqvist: Människohamn

Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfront.se forlaget@ordfront.se

© John Ajvide Lindqvist 2008

Omslag: Jens Magnusson

Omslagsfoto: Gandee Vasan/Getty Images

Inlaga: Lena Gustafsson

E-boksproduktion: Publit

ISBN 978-91-7441-323-6

Till pappa

Ingemar Pettersson (1938–1998)

Som gav mig havet

Som havet tog ifrån mig

Välkommen till Domarö.

Det är en plats du inte kan hitta på sjökorten, såvida du inte tittar riktigt noga. Den ligger drygt två sjömil öster om Refsnäs i södra Roslagens skärgård, långt inomskärs från Söderarm och Tjärven.

Du måste plocka bort lite öar, skapa tomma ytor av vatten emellan dem för att få syn på Domarö. Då ser du också fyren på Gåvasten och alla de andra landmärken som dyker upp i denna berättelse.

Dyker upp, ja. Det var det rätta ordet. Vi kommer att röra oss på en plats som är ny för människan. I tiotusentals år har den legat under vatten. Men sedan kommer öarna upp och till öarna kommer människorna, och med människorna berättelserna.

Då börjar vi.

DET HÄR ÄR EN BOK FRÅN ORDFRONT

Ordfront är en oberoende kulturförening som verkar för
demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Ordfront förlag ger ut böcker om samhällsdebatt, historia
och kulturhistoria, skönlitteratur samt handböcker
om skrivande och typografi.

Ordfront arrangerar även kurser i demokratiutvecklingsfrågor,
skrivandets hantverk, formgivning och design.

Ordfront magasin är Sveriges största månadstidning
för samhällsdebatt och kultur. Bli medlem på www.ordfront.se
eller ring 08-462 44 00
för mer information.

INNEHÅLL

Fördriven

Havet gav och havet tog

Kring Smäcket

Kärlek i skärgården

Drivved

Gamla bekanta

Ingen älskar oss

Besatt

Kroppar i vatten

Skröja

Underliga vägar

De bortvända

1

Fördriven

Där vågorna brusar och stormarna gnyr.
 Där bränningen dånar och saltvattnet yr,
 där stiger ur havet den bygd som är vår.
 Det arv som från fäder till ungdomen går.

Lennart Albinsson – Rådmansö

Havet gav och havet tog

Vem flyger i fjäderhamn dit, vem stiger
 dit upp ur de svartblanka vattnen?

Gunnar Ekelöf – Tjärven

Om havtorn

För tretusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig. En distansminut österut kunde man skymta den runda kulle som senare skulle stiga ur havet och ges namnet Gåvasten. I övrigt ingenting. Det skulle dröja ytterligare tusen år innan kringliggande holmar och öar vågade sticka upp sina hjässor och påbörja bildandet av den arkipelag som numera går under namnet Domarö skärgård.

Då hade havtornet redan anlänt till Domarö.

Nedanför jätteblocket som isen släppt ifrån sig hade en strandlinje bildats. Där i stenskravlet sökte sig havtornet fram med sina kryprötter och fann näring i ruttnande tång, växte där inget fanns att växa i, klamrade sig fast vid stenarna. Havtornet. Tuffast av de tuffa.

Och havtornet sköt nya rotskott, kröp fram i vattenbrynet och växte på höjden tills en metallgrön bård låg som en skepparkrans kring Domarös obebodda stränder. Fåglar nappade åt sig de eldgula bären med smak av bitter apelsin och flög med dem till andra öar, spred havtornets evangelium till nya stränder och inom några hundra år syntes den gröna bården åt alla håll.

Men havtornet beredde sin egen undergång.

Den mylla som bildades av havtornets multnande blad var rikare än den strandens stenar kunde erbjuda. Då såg alen sin chans. I havtornets lämningar satte den sina frön och växte sig allt starkare. Havtornet tålde varken den kväverika jord som alen gav upphov till eller skuggan från dess blad och drog sig längre ner mot vattnet.

Med alen kom andra, mer näringskrävande växtsorter och tävlade om utrymmet. Havtornet var förpassat till en strandlinje som tillväxte alldeles för långsamt, en halv meter landhöjning på hundra år. Trots att det hade fött de andra växterna var havtornet utträngt och satt på undantag.

Så det står i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen finns taggar. Stora taggar.

Två små människor och en stor sten (juli 1984)

De höll varandra i handen.

Han var tretton och hon var tolv. Om någon i gänget fick syn på dem skulle de dö på fläcken. De smög igenom granskogen, uppmärksamma på varje ljud och varje rörelse som om de var ute på ett hemligt uppdrag. På sätt och vis var de väl det: de skulle bli ihop, men det visste de inte ännu.

Klockan var snart tio på kvällen, men fortfarande fanns det tillräckligt med ljus över himlen för att de skulle se varandras armar och ben som bleka rörelser över mattan av torv och jord där dagens värme ännu låg kvar. De vågade inte se på varandras ansikten. Om de gjorde det skulle någonting behöva sägas, och det fanns inga bra ord.

De hade bestämt att de skulle gå upp till stenen. En bit in på stigen mellan granarna hade deras händer snuddat vid varandra och någon av dem hade gripit tag och så hade det blivit. Nu höll de varandra i handen och om något sades skulle det enkla bli svårt.

Anders hud kändes som om han hade varit ute i gassande sol hela dagen. Det hettade och brände överallt och han var yr i huvudet som av solsting, rädd för att snava på någon rot och rädd för att bli svettig i handen, rädd för att det han gjorde var en överträdelse på ett sätt han inte förstod.

Det fanns de i gänget som var ihop. Martin och Malin var ihop nu. Tidigare hade Malin varit ihop med Joel. De kunde ligga och kyssas när alla såg och Martin sa att han och Malin hade hållit på med petting nere vid sjöbodarna. Vare sig det var sant eller inte så fick de säga sådana grejer, göra sådana grejer.

Dels var de ett år äldre och dels så var de snygga. Häftiga. Då blev en massa saker tillåtna och de kunde använda ett annat språk. Det var ingen idé att försöka hänga på, det blev bara pinsamt. Man skulle sitta och gapa, försöka garva på de rätta ställena. Så var det bara.

Varken Anders eller Cecilia var något miffo. De var inte utanför som Henrik och Björn, eller Hubba och Bubba som de kallades, men de tillhörde inte heller klicken som satte upp spelreglerna och bestämde vilka interna skämt som var roliga.

Att Anders och Cecilia skulle gå och hålla varandra i handen var helt enkelt löjligt. De visste det. Anders var kort och på gränsen till spinkig, hans bruna hår var för tunt för att han skulle kunna ha någon frisyr och han fattade inte hur Martin och Joel gjorde. Han hade försökt stryka håret bakåt med gelé, men det såg inte klokt ut och han hade sköljt ur det innan han visat sig för någon.

Det fanns någonting platt över Cecilia. Hennes kropp var kantig och hennes axlar breda, trots att hon var smal. Nästan inga höfter och nästan inga bröst. Ansiktet såg litet ut mellan de breda axlarna. Hon hade halvlångt, ljust hår och en ovanligt liten näsa prickad med fräknar. När hon hade håret uppsatt i hästsvans tyckte Anders att hon var hur söt som helst. Hennes blå ögon såg alltid en aning ledsna ut och Anders tyckte om det. Hon såg ut som om hon visste.

Martin och Joel visste inte. Malin och Elin visste inte. De hade känslan, sa rätt saker och kunde ha sandaler utan att det såg larvigt ut. Men de visste inte. De bara gjorde. Sandra läste böcker och var smart, men det fanns inget i hennes ögon som sa att hon visste.

Cecilia visste, och eftersom Anders kunde se att hon gjorde det, var det ett bevis på att även han visste. De kände igen varandra. Han kunde inte beskriva vad det var som de visste, men något var det. Något om livet, hur det låg till med allt.

Marken blev brantare när de fortsatte upp mot stenen, granarna började glesna. Om någon minut skulle de bli tvungna att släppa varandras händer för att kunna klättra.

Anders sneglade på Cecilia. Hon hade på sig en gul- och vitrandig T-shirt med vid halsringning som blottade hennes nyckelben. Det var helt otroligt att hon nu i säkert fem minuter hade varit sammankopplad med honom, haft sin hud emot hans.

Varit hans.

Hon hade varit hans i fem minuter nu. Snart skulle de släppa, gå isär och bli vanliga människor igen. Vad skulle de säga då?

Anders tittade ner. Marken började bli stenig nu, han var tvungen att se efter var han satte fötterna. Varje sekund väntade han att Cecilia skulle släppa taget, men hon släppte inte. Han tänkte att han höll så hårt att hon inte kunde släppa. Det var en pinsam tanke, så han lossade greppet lite. Då släppte hon.

Han ägnade de två minuter det tog att klättra uppför klippblocken åt att analysera huruvida det var som han tänkt, att han hållit för hårt, eller om hans lossande av greppet hade fått henne att tro att han var på väg att släppa och att hon därför hade släppt först.

Oavsett vad han visste eller inte visste, var han övertygad om att Joel och Martin aldrig hade den här typen av problem. I smyg torkade han av sin hand på byxorna. Den var en aning stel och svettig.

Hans huvud kändes större än vanligt när de nådde toppen av stenen, blodet susade i öronen och han var förmodligen röd i ansiktet. Han stirrade ner på sitt bröst där ett litet spöke tittade fram ur en förbudssymbol. Ghostbusters. Det var hans favorittröja och den hade blivit tvättad så många gånger att spökets konturer börjat bli suddiga.

»Vad fint det är.«

Cecilia stod vid kanten av stenen och tittade ut över havet. De befann sig ovanför granarnas toppar. Långt nedanför syntes semesterbyn där nästan alla deras kompisar bodde. Ute på havet gled en finlandsfärja fram, en knippe ljus över vattnet. Längre bort och längre ut fanns andra skärgårdar som Anders inte visste namnen på.

Han ställde sig så nära intill henne som han vågade och sa: »Det är nog det finaste som finns«, och ångrade sig i samma ögonblick som orden kom ur hans mun. Det var en idiotisk sak att säga och han försökte mildra den genom att lägga till »Om man tycker så«, men det blev också fel och han gick bort från henne, följde stenens kant.

När han hade gått hela varvet runt, kanske trettio meter, och närmade sig henne igen, sa hon: »Visst är det konstigt? Med den här stenen?«

På det hade han något att svara. »Det är ett flyttblock. Säger pappa i alla fall.«

»Vad är det?«

Han tittade ut över havet, fäste blicken vid Gåvastens fyr och försökte komma ihåg hur hans pappa hade berättat. Anders svepte med handen över omgivningarna. Gamla byn, missionshuset, stormklockan intill handelsboden.

»Alltså ... när det var is. Över allting här. Istiden. Då tog isen med sig stenar. Och sen när den smälte så hamnade dom där stenarna lite överallt.«

»Var kom dom ifrån då? Från början?«

Det hade pappan också berättat, men han kom inte ihåg. Var kunde stenarna ha kommit ifrån? Han ryckte på axlarna.

»Norrifrån, väl. Från bergen. Fjällen. Där finns det ju ... mycket sten.«

Cecilia tittade ut över kanten på flyttblocket. Det var nästan platt på ovansidan, men säkert tio meter högt. Hon sa: »Det måste ha varit mycket is.«

Där kom Anders ihåg fakta. Han gjorde en rörelse upp mot himlen. »En kilometer. Tjock.«

Cecilia rynkade på näsan så att det gick en stöt igenom Anders bröst. »Nää?« sa hon. »Du skojar?«

»Pappa säger det.«

»En kilometer?«

»Ja, och att ... du vet att öarna och allting, att det liksom fortfarande håller på att komma upp ur havet lite grann varje år?« Cecilia nickade. »Det är för att isen var så tung att den liksom tryckte ner alltihop och det håller fortfarande på att ... komma upp. Lite grann hela tiden.«

Nu var han igång. Han kom ihåg. Eftersom Cecilia fortfarande tittade intresserat på honom, fortsatte han. Han pekade ut mot Gåvasten.

»För sådär tvåtusen år sen var det bara vatten här. Det enda som stack upp var den där fyren. Eller, berget då. Som fyren står på. Det fanns ju ingen fyr då. Och den här stenen. Allt annat var under vattnet. Då.«

Han tittade på sina fötter, sparkade i det tunna täcket av mossa och lavar som växte över stenen. När han tittade upp stod Cecilia och gled med blicken över havet, fastlandet, Domarö. Hon la handen över ena nyckelbenet som om hon blivit skrämd och sa: »Är det sant?«

»Jag tror det.«

Någonting förändrades i Anders huvud. Han började se samma sak som hon. När han och pappa hade varit här uppe sommaren innan hade orden bara gått in som fakta i hans huvud, och även om han hade tyckt att det var spännande så hade han egentligen aldrig tänkt på det. Sett det.

Nu såg han. Hur nytt allting var. Det hade bara funnits här en kort stund. Deras ö, marken som deras hus låg på, till och med de urgamla sjöbodarna av liggande timmer nere i hamnen var bara legobitar på urberget. Det sög till i magen som av svindel, höjdskräck inför tidens djup. Han la armarna omkring sig och kände sig plötsligt helt ensam i världen. Blicken sökte sig till horisonten och fann ingen tröst. Den var stum och oändlig.

Då hörde han ett ljud till vänster om sig. Andning. Han vred huvudet ditåt och fann Cecilias ansikte bara ett par decimeter ifrån sitt eget. Hon såg honom i ögonen. Och andades. Hennes mun var så nära hans att han kunde känna hennes utandningsluft som en varm fläkt över läpparna, ett doftspår av Juicy Fruit i näsan.

Efteråt skulle han inte kunna begripa det, men det var så det hade varit: han hade inte tvekat. Han hade lutat sig fram och kysst henne utan att tänka på om och hur. Han hade bara gjort det.

Hennes läppar var spända och lite hårda. Med samma obegripliga beslutsamhet tryckte han in sin tunga mellan dem. Hennes tunga kom ut och mötte hans. Den var varm och mjuk och han slickade över den. Det var en helt ny upplevelse: att slicka på någonting som var samma sak som det som slickade. Han tänkte inte just det, men han tänkte någonting liknande och i det ögonblicket blev allting osäkert och konstigt och han visste inte hur han skulle göra.

Han slickade lite till på hennes tunga och en del av honom njöt och tyckte att det var fantastiskt medan en annan del tänkte: Är det så här man gör? Är det så här man håller på? Det kunde det inte vara och han anade att det var här man övergick till petting. Men även om hans snopp höll på att styvna när hans tunga gled över hennes så fanns det inte en möjlighet, inte en chans, att han skulle börja ... röra vid henne på det där sättet. Inte en chans. Han kunde inte, han visste inte och ... nej, han ville inte ens.

Upptagen av sådana tankar hade han slutat att röra sin tunga utan att märka det. Nu var det hon som slickade över hans. Han tog emot det med tacksamhet, njutningen stegrades en aning, tvivlet dog bort. När hon drog tillbaka sin tunga och pussade honom vanligt en gång innan deras ansikten skildes åt konstaterade han att: det gick ju bra.

Han hade kysst en tjej för första gången och det hade gått bra. Ansiktet blossade och benen kändes svaga, men det hade fungerat. Han sneglade på henne och hon föreföll tycka likadant. När han såg att hon log lite, log han också. Hon såg det och log mer.

En sekund såg de in i varandras ögon och log båda två. Sedan blev det för mycket och båda tittade ut mot havet igen. Anders tyckte inte längre att det såg det minsta skrämmande ut, förstod inte hur han kunnat tycka så.

Det är nog det finaste som finns.

Han hade sagt så. Nu stämde det.

De tog sig ner. När de hade kommit över de stenigaste partierna tog de varandras händer igen. Anders ville skrika, ville hoppa och slå sönder torra grenar mot stammar, någonting ville ut.

Han höll hennes hand och kokade inombords av en glädje så stor att den gjorde ont.

Vi är ihop. Jag och Cecilia. Vi är ihop nu.

Gåvasten (februari 2004)

»Vilken dag. Det är otroligt.«

Cecilia och Anders stod vid fönstret i vardagsrummet och kisade mot fjärden. Isen var täckt av orörd snö och solen strålade från en molnfri himmel, frätte bort konturerna av viken, bryggan och stranden som ett överexponerat fotografi.

»Får jag se, får jag se!«

Maja kom rusande från köket och Anders hann bara öppna munnen för att varna henne för hundrade gången. Sedan halkade hennes raggsockor på det blanka trägolvet och hon föll platt på rygg vid hans fötter.

Reflexmässigt hukade han sig ner för att trösta, men Maja rullade omedelbart åt sidan och drog sig en meter bakåt. Tårarna steg i hennes ögon. Hon skrek »Jävla dumma tossor!« och slet av sig raggsockorna, kastade dem i väggen. Sedan reste hon sig och sprang ut i köket igen.

Anders och Cecilia såg på varandra och suckade. De hörde Maja rota i kökslådorna.

Vem?

Cecilia blinkade och tog på sig uppgiften att hindra Maja innan hon hällde ut innehållet i lådorna eller hade sönder något. Hon gick ut i köket och Anders vände sig åter mot den strålande dagen.

»Nej, Maja! Vänta!«

Maja kom springande ifrån köket med en sax i handen, Cecilia strax efter. Innan någon av dem hann stoppa henne hade Maja fått tag i den ena raggsockan och börjat klippa.

Anders grep hennes armar och lyckades få henne att släppa saxen. Hon darrade av ilska i hela kroppen och sparkade efter sockan. »Jag hatar dig, dumma tossa!«

Anders omfamnade henne, låste hennes fäktande armar med sina egna. »Maja, det hjälper inte. Tossorna förstår inte.«

Maja var ett skakande bylte i hans famn. »Jag hatar dom!«

»Ja, men för det behöver du inte –«

»Ska ha sönder dom och elda dom!«

»Kom, gumman. Kom.«

Anders satte sig i soffan utan att släppa sitt grepp om Maja. Cecilia satte sig intill. De pratade mjukt och strök henne över håret, över den blå mjukisdressen som var det enda plagg hon gick med på att bära. Efter ett par minuter slutade Maja att darra, hjärtat saktade ner sina slag och hon slappnade av i Anders famn. Han sa: »Du kan ha skor istället, om du vill.«

»Jag vill vara barfota.«

»Det går inte. Det är för kallt på golven.«

»Barfota.«

Cecilia ryckte på axlarna. Maja frös nästan aldrig. Ända ner mot minusstrecket kunde hon springa ute i T-shirt om ingen sa till henne. Hon sov högst åtta timmar per natt. Ändå var det sällsynt att hon blev sjuk eller ens trött.

Cecilia tog Majas fötter i sina händer och blåste på dem. »Nu får du ta strumpor i alla fall. Vi tänkte göra en utflykt.«

Maja satte sig upp i Anders knä. »Vart då?«

Cecilia pekade ut genom fönstret, åt nordost.

»Till Gåvasten. Fyren.«

Maja lutade sig fram och kisade mot solljuset. Den gamla stenfyren syntes bara som en otydlig reva i himlen där den mötte horisonten. Det var ungefär två kilometer dit och de hade väntat på en dag som den här för att göra utflykten de talat om hela vintern.

Majas axlar föll ner. »Ska vi gå dit?«

»Tänkte åka skidor«, sa Anders, och hann knappt avsluta det sista ordet förrän Maja for ur hans knä och sprang ut i hallen. Hon hade fått sina första skidor på sin sexårsdag två veckor tidigare och redan andra gången de provåkt hade det gått riktigt bra. Hon var en naturbegåvning. Två minuter senare kom hon tillbaka iklädd overall, mössa och vantar.

»Kom då!«

De trotsade Majas protester och packade en matsäck att ha att äta ute vid fyren. Kaffe, choklad och mackor. Sedan hämtade de skidutrustningen och gick ner till viken. Ljuset var bländande. Det hade inte blåst på flera dagar och nyfallen snö låg kvar på trädens grenar. Vart man än vände sig var det vitt, vitt, bländande vitt. Det gick inte att föreställa sig att det någonstans kunde finnas värme och grönska. Även från rymden måste jorden se ut som en mästerligt knådad snöboll, vit och rund.

Det tog en stund att få på Maja skidorna eftersom hon var så ivrig att hon inte kunde stå stilla. När bindningarna väl var spända och stavremmarna trädda runt hennes händer, kanade hon omedelbart ut på isen medan hon ropade: »Titta på mig! Titta på mig!«

För en gångs skull behövde de inte oroa sig när hon for iväg på egen hand. Trots att hon hade hunnit ett hundratal meter från bryggan innan Anders och Cecilia hade fått på sig skidorna syntes hon som en lysande röd fläck mitt i allt det vita.

Det var annorlunda i stan. Efter ett antal gånger då Maja hade sprungit iväg på egen hand för att hon fått syn på något eller kommit att tänka på något, hade de skojat om att sätta en gps-sändare på henne. Skojat och skojat. De hade allvarligt övervägt det, men det kändes som en alltför extrem åtgärd.

De gav sig iväg. Långt där ute ramlade Maja omkull men var snabbt på benen igen och kanade vidare. Anders och Cecilia följde i hennes spår. När de hade kommit drygt femtio meter vände sig Anders om.

Smäcket, deras hus, låg längst ut på udden. Rökplymer steg ur bägge skorstenarna. Två snötyngda tallar ramade in det på ömse sidor. Det var ett riktigt skithus, illa byggt och illa skött, men just nu och på det här avståndet såg det ut som ett paradis på jorden.

Anders krånglade fram sin gamla Nikon ur ryggsäcken och zoomade in, tog ett kort. En hjälp för minnet när han svor över otäta väggar och sluttande golv. Att det var ett paradis på jorden. Också. Han stuvade ner kameran och följde efter sin familj.

Efter ett par minuter var han ifatt dem. Han hade tänkt sig att han skulle spåra, göra det lättare för Maja och Cecilia att skida genom det decimetertjocka snötäcket, men Maja vägrade. Det var hon som var vägvisare och färdledare, de skulle följa efter henne.

Isen var inget att oroa sig för, vilket de fick bekräftat när ett muller hördes inifrån fastlandet. En bil kom körande från ångbåtsbryggan i Nåten med nosen riktad mot Domarö. På det här avståndet var den liten som en fluga. Maja stannade och stirrade på den.

»Är det en riktig bil?«

»Ja«, sa Anders. »Vad skulle det annars vara?«

Maja svarade inte utan fortsatte titta på bilen som var på väg mot udden på motsatta sidan av ön.

»Vem är det som kör?«

»Sommargäst, förmodligen. Badis.«

Maja flinade och tittade på honom med det där besserwisseraktiga uttrycket hon fick ibland och sa: »Pappa. Badis? Nu?«

Anders och Cecilia skrattade. Bilen försvann bakom udden och lämnade efter sig ett tunt moln av snörök.

»Stockholmare, då. Nollåtta. Ska väl ut till sitt sommarhus och ... titta på isen, vad vet jag.«

Maja lät sig nöjas med det svaret och vände sig om för att fortsätta. Hon kom att tänka på något och vände sig om igen.

»Varför är inte vi stockholmare? Vi bor ju i Stockholm.«

Cecilia sa: »Du och jag är stockholmare, men pappa är inte det riktigt eftersom hans pappa inte var det.«

»Min farfar?«

»Ja.«

»Vad var han för nåt då?«

Cecilia gjorde en obestämd rörelse med läpparna och såg på Anders, som sa: »Fiskargubbe.«

Maja nickade och skidade vidare mot fyren som nu hade blivit en utdragen plump mot den ljusa himlen.

Simon stod på glasverandan och följde deras väg med kikaren. Han såg dem stanna och prata, såg dem fortsätta med Maja i täten. Han log för sig själv. Det passade Maja, det där. Att streta och jobba, köra slut på sig. Flickan hade som en dynamo inuti sig, en liten motor som snurrade och snurrade, laddade upp sig själv. Energin måste ta vägen någonstans.

I allt utom blodet var han hennes farfarsfar, liksom han var farfar till Anders. Han hade känt dem båda innan de kunde fokusera blicken på hans ansikte. Han var en utsocknes, innesluten i denna familj som inte var hans egen.

Medan han laddade kaffebryggaren sneglade han av gammal vana upp mot Anna-Gretas hus. Han visste att hon hade åkt till fastlandet för att proviantera och skulle komma först framåt eftermiddagen. Ändå sneglade han, och kom på sig själv med att längta efter henne redan.

Över fyrtio år tillsammans och fortfarande längtan. Det var en god sak. Kanske hade det delvis med särboendet att göra. Han hade blivit sårad till en början när Anna-Greta hade sagt att ja, hon älskade honom, men nej, hon tänkte inte flytta ihop med honom. Han fick hyra sitt hus av henne som förr och passade inte galoscherna så var det mycket sorgligt, men så låg det till.

Han hade fogat sig och hoppats att saker skulle förändras med tiden. Det gjorde de, fast inte på det sätt han tänkt. Istället var det han själv som ändrade åsikt och efter ett tiotal år tyckte han att det hela var utmärkt ordnat. Hyran han betalade var symbolisk. Den hade inte höjts med en krona sedan han börjat hyra 1955. Ettusen kronor per år. För pengarna brukade de åka på en resa med finlandsfärjan, äta och dricka lyxigt. Det var en liten ritual.

De var inte gifta – Anna-Greta ansåg att den gång hon hade varit gift med Erik hade varit en gång för mycket – men i allt praktiskt var Simon hennes man och barnens farfar och farfarsfar.

Han gick ut till glasverandan igen och tog upp kikaren. De stretade på där ute, var nästan framme vid fyren nu. De hade stannat och han kunde inte se vad de gjorde. Han försökte ställa in skärpan bättre för att se vad de höll på med, när ytterdörren öppnades.

»Hallå!«

Simon drog på munnen. Det hade tagit honom några år att vänja sig vid att de åretruntboende stövlade in till varandra utan att knacka. I början hade han själv knackat på hos folk och belönats med en lång väntan. När dörren slutligen öppnats hade det varit med en blick av Vad står du här och gör dig till för? Kliv på.

Stövlar togs av, det harsklades i farstun och Elof Lundberg klev in i rummet med sin ständiga keps på huvudet, nickade åt Simon.

»God dag, patron.«

»God dag själv.«

Elof slickade sig om läpparna som var torra av kylan och såg sig runt i rummet. Det han såg tycktes inte ge honom anledning till kommentarer, så han sa: »Jaha. Är det nåt nytt?«

Simon skakade på huvudet. »Nä. Jämna plågor.«

Ibland kunde han tycka att det var roligt, men idag var han inte på humör att stå och utbyta fraser med Elof tills de kom fram till det väsentliga, så han bröt mot konventionens lagar och frågade: »Är det borren, eller?«

Elofs ögon smalnade som om detta kom som något alldeles oväntat som tålde att tänkas på, men efter att ha funderat ett par sekunder, sa han: »Jo. Borren. Tänkte ta och ...« han nickade ut mot isen, »... pröva min lycka lite.«

»Under trappen, som vanligt.«

Den förra isvintern, tre år tidigare, hade Elof kommit för att låna Simons isborr ett par gånger i veckan. Simon hade sagt att det bara var för Elof att hämta den när han behövde den och lägga tillbaka den när han var klar. Elof hade hummat medhåll och fortsatt att komma in och fråga varje gång.

Ärendet tycktes avslutat för denna gång, men Elof kom sig inte för med att gå. Ville kanske värma sig lite innan han gav sig ut. Han nickade mot kikaren i Simons hand.

»Vad står du och glanar efter, då?«

Simon pekade mot fyren. »Familjen är ute på isen, jag ... vakar lite över dom.«

Elof tittade ut genom fönstret men kunde givetvis inte upptäcka något. »Var ser du dom nånstans?«

»Ute vid fyren.«

»Är dom ute vid fyren?«

»Ja.«

Elof fortsatte att stirra ut genom fönstret, hans käkar rörde sig som om han tuggade på någonting osynligt. Simon ville att det här skulle vara över innan Elof kände kaffelukten och bjöd in sig själv. Han ville vara i fred. Elof sög på läpparna och frågade plötsligt: »Har han nån sån där ... mobiltelefon, han Anders?«

»Ja, hurså?«

Elof andades tungt medan han tittade ut genom fönstret och spanade efter det som inte gick att se. Simon förstod inte vart han ville komma, så han frågade igen.

»Varför undrar du om han har mobiltelefon?«

Det blev tyst några sekunder. Simon kunde höra puttrandet när det sista vattnet rann genom kaffebryggaren. Elof vände sig bort från fönstret och tittade i golvet när han sa: »Jag tror att du ska ringa honom och säga att ... han bör bege sig hemåt nu.«

»Varför det?«

Åter blev det tyst och Simon kände kaffelukten ringla ut från köket. Elof tycktes inte bry sig om den. Han suckade och sa: »Isen kan vara osäker där ute.«

Simon fnös till. »Det ligger ju en halvmeter över hela fjärden!«

Elof suckade ännu djupare och studerade mönstret i mattan. Sedan gjorde han något oväntat. Han lyfte huvudet, såg Simon rätt i ögonen och sa: »Gör nu som jag säger. Ring pojken. Och säg till honom att ta med sig sin familj. Och gå hem.«

Simon såg in i Elofs vattnigt blå ögon. Det fanns ett stort allvar i dem. Simon kunde inte förstå vad detta rörde sig om, men det var ett allvar och en tillsägelse av en art han aldrig tidigare hade hört från Elof. Något skedde mellan dem, något han inte kunde sätta fingret på, men som fick honom att gå till telefonen och slå Anders mobilnummer.

»Hej, det är Anders. Säg nåt efter pipet.«

Simon la på luren.

»Han svarar inte. Har den väl avstängd. Vad är det frågan om?«

Elof tittade ut över fjärden igen. Sedan knep han ihop munnen och nickade, som om han bestämde sig för något. »Det ska nog gå bra ändå.« Han vände sig mot hallen och sa: »Då tar jag borren ett par timmar.«

Simon hörde ytterdörren öppnas och stängas. Ett kallt luftdrag virvlade runt hans fötter. Han lyfte kikaren och spejade ut mot fyren. Tre små myror klättrade just upp på fyrklippan.

»Vänta lite!«

Anders gestikulerade åt Maja och Cecilia hur de skulle stå och tog en bild, två bilder, tre bilder med olika inzoomningsgrad. Maja stretade hela tiden för att komma iväg, men Cecilia höll henne intill sig. Det såg magnifikt ut med de två små människorna i snön, fyrtornet som höjde sig bakom dem. Anders gjorde tummen upp och stuvade ner kameran igen.

Maja och Cecilia gick upp mot den klarröda dörren i fyrens vägg. Anders stod kvar med händerna i fickorna och betraktade det drygt tjugo meter höga tornet. Det var murat i sten. Inte tegelsten, utan vanlig gråsten. En byggnad som såg ut att stå pall för vad som helst.

Vilket arbete det måste ha varit. Forsla hit all denna sten, lyfta den, sätta den på plats ...

»Pappa! Pappa, kom!«

Maja stod intill fyrdörren och hoppade av upphetsning, viftade med sina vantar i luften.

»Vad är det?« frågade Anders medan han gick fram till dem.

»Det är öppet!«

Mycket riktigt. Innanför dörren stod en insamlingsbössa och ett ställ med broschyrer. På en skylt stod det att Skärgårdsstiftelsen hälsade välkommen till Gåvastens fyr. Ta gärna ett informationsblad och stig upp i fyren, alla bidrag mottages med tacksamhet.

Anders rotade i fickorna och hittade en knölig femtiolapp som han med glädje tryckte ner i den tomma bössan. Det här överträffade hans förväntningar. Han hade aldrig trott att fyren skulle vara öppen, speciellt inte på vintern.

Maja var redan på väg uppför trappan, Anders och Cecilia följde efter. Den nednötta spiraltrappan av sten var så smal att det inte gick att gå två i bredd. Fönstergluggarna var stängda med järnluckor fästa med vingmuttrar.

Cecilia stannade till. Anders hörde att hon andades djupt. Hennes ena hand sträcktes ut bakom henne rygg. Anders tog den och frågade: »Hur går det?«

»Jodå.«

Cecilia fortsatte uppåt medan hon kramade Anders hand. Hon hade anlag för klaustrofobi och fyrtornet var ur den aspekten rena mardrömmen. De tjocka stenväggarna som reste sig tätt intill varandra slukade alla ljud och det enda ljuset kom från den öppna dörren där nere och en svagare ljuskälla längre upp.

Efter ytterligare kanske fyrtio trappsteg var det helt mörkt bakom dem medan ljuset uppifrån i gengäld ökat i styrka. Någonstans uppifrån hörde Majas röst: »Kom! Kom! Titta!«

Trappan slutade med en öppen lucka i ett trägolv. De stod i ett runt rum där några små fönster med tjocka glas släppte in en del ljus. Mitt i rummet fanns ytterligare en öppen dörr in i ett torn inuti tornet, varifrån ljus strömmade ut.

Cecilia satte sig på golvet och strök sig över ansiktet. När Anders hukade sig ner viftade hon avvärjande med handen. »Det är ingen fara. Måste bara ...«

Maja ropade uppifrån tornet och Cecilia sa att han kunde gå, att hon skulle komma efter strax. Anders smekte henne över håret och gick fram till den öppna dörren som ledde in till ännu en spiraltrappa, den här gången av järn. Ljuset stack i ögonen när han gick tjugotalet steg upp till fyrens hjärta och hjärna, reflektorn.

Anders blev stående och gapade. Det var så vackert.

Från mörkret stiga vi mot ljuset. Efter vandringen längs den mörka trappan var det en chock att komma till toppen. Förutom en vitkalkad bård längst ner var de cirkelrunda väggarna helt av glas och allt var himmel och himmelsljus. Mitt i rummet stod reflektorn, en obelisk av prismor och olikfärgade, geometriskt exakta stycken av glas. En helgedom vigd åt ljuset.

Maja stod med näsan och händerna tryckta mot glasväggen. När hon hörde Anders komma pekade hon ut mot isen, mot nordost.

»Pappa, vad är det för nåt?«

Anders kisade mot de starka ljuset och såg ut över isen. Han kunde inte se något utom det vita täcket, och långt borta vid horisonten en aning av Ledinge skärgård.

»Vad menar du?«

Maja pekade. »Där. På isen.«

En vindpust fick lös snö att virvla upp och röra sig som ett andeväsen över den rena ytan. Anders skakade på huvudet och vände sig in mot rummet.

»Har du sett den här?«

De undersökte reflektorn och Anders tog ett antal bilder på Maja genom reflektorn, bakom reflektorn, framför reflektorn. Den lilla flickan och kalejdoskopet av ljus som bröts åt alla håll. När de var klara kom Cecilia uppför trappan och häpnade även hon.

De åt sin matsäck i ljusrummet medan de tittade ut över skärgården, försökte hitta sina kända landmärken. Maja intresserade sig för klottret på den vita väggen, men eftersom en del av det som stod krävde förklaringar som inte lämpade sig för en sexårings öron tog Anders upp informationsbladet och började läsa högt.

De lägre delarna av fyrtornet hade byggts redan på 1500-talet, som en plattform att tända eldar på som kunde visa fartygen vägen in i farleden mot Stockholm. Senare byggdes tornet på och man monterade en primitiv reflektor som belystes med oljeeld, sedan fotogeneld.

Redan där hade Maja fått nog och var på väg nedför trappan. Anders tog tag i hennes overall.

»Hoppla. Vart ska du?«

»Kolla det där som jag sa.«

»Du får inte gå långt.«

»Ska inte det.«

Anders släppte och Maja fortsatte nedför trappan. Cecilia såg efter henne.

»Borde vi inte ...?«

»Jodå. Men vart skulle hon kunna gå?«

De ägnade två minuter åt att läsa färdigt bladet, fick veta att Aga-aggregat så småningom hade monterats, att fyren tagits ur bruk 1973 och då tagits över av Skärgårdsstiftelsen som satte i en symbolisk hundrawattslampa som numera drevs med solceller.

De for med blicken över klottret och konstaterade att åtminstone ett samlag måste ha ägt rum på detta golv, såvida det inte bara var fantasier eller önsketänkande från klottrarens sida. Sedan packade de ihop och började nedstigningen. Cecilia behövde gå långsamt för hjärtklappningens skull, trycket över bröstet, och Anders väntade in henne.

När de kom ut genom dörren syntes Maja inte till. Det hade börjat blåsa upp och snön drog i tunna slöjor genom luften, glittrade i solljuset. Anders blundade och andades in, djupt. Det hade varit en strålande utflykt, men nu var det dags att åka hem.

»Maaaja«, ropade han. Inget svar. De gick ett varv runt fyren och tittade efter henne. Fyrklippan var bara ett litet skär, kanske hundra meter i omkrets. Maja syntes inte till någonstans och Anders for med blicken över isen. Ingen liten röd gestalt syntes till.

»Maaaja!«

Den här gången ropade han lite högre och hjärtat började slå lite fortare. Larvigt, naturligtvis. Det fanns ingen möjlighet för henne att komma bort här. Han kände Cecilias hand på sin axel. Hon pekade ner mot snön.

»Det är inga spår här.«

Även hos henne hördes en gnutta oro i rösten. Anders nickade. Självklart. Det var ju bara att följa Majas spår.

De gick tillbaka till där de börjat, vid fyrdörren. Anders stack in huvudet och ropade uppåt trappan, ifall Maja hade kommit tillbaka utan att de hört det. Inget svar.

Kring dörren var det fullt av spår från allas fötter, men inga spår gick vare sig åt höger eller vänster. Anders gick några steg nedför klippan. Han kunde se deras egna spår som ledde från isen upp mot fyren, och även spår av Majas fötter som gick åt andra hållet.

Han spejade ut över isen. Ingen Maja. Han blinkade, gned sig i ögonen. Hon kunde inte ha gått så långt att han inte kunde se henne. Domarös konturer gled ihop med fastlandets, ett tjockare kolstreck ovanpå ett tunnare. Han vände sig åt andra hållet och hann på vägen möta Cecilias blick som nu var koncentrerad, spänd.

Inte heller åt det andra hållet syntes deras dotter till.

Cecilia passerade honom, på väg ut på isen. Hon gick med huvudet sänkt, följde spåren med blicken.

»Jag kollar i fyren«, ropade Anders. »Hon måste ha gömt sig eller nåt.«

Han sprang fram till fyrdörren och fortsatte uppför trappan medan han ropade på Maja, utan att få något svar. Nu bultade hjärtat hårt och han försökte lugna ner sig, bli klar och kylig.

Det finns helt enkelt ingen möjlighet.

Det finns alltid möjligheter.

Nej, det gör det inte. Inte här. Det finns ingenstans där hon kan vara.

Nej. Just det.

Sluta. Sluta.

Kurragömma var Majas älsklingslek. Hon var bra på att hitta gömställen. Om hon i andra fall var hetsig och ivrig, så kunde hon under kurragömma eller dunkgömme sitta stilla och tyst hur länge som helst.

Han gick med armarna utbredda uppför trappan, hukande som en apa för att stryka med fingrarna längs kanterna där trappan mötte väggen. Ifall hon hade ramlat. Ifall hon låg i mörkret där han inte kunde se henne.

Ifall hon ramlat och slagit i huvudet, ifall hon ...

Men han kände ingenting, såg ingenting.

Han sökte igenom rummet där trappan slutade, hittade två skåp som var för smala för att Maja skulle kunna gömma sig där. Öppnade dem ändå. Inuti fanns rostiga metalldelar han inte kunde identifiera, flaskor med handskrivna etiketter. Ingen Maja.

Han gick fram till dörren som ledde till det övre tornet, blundade ett par sekunder innan han gick in.

Nu är hon där uppe. Nu är hon där. Sen åker vi hem och lägger det här till alla tidigare tillfällen då hon har varit borta en stund och kommit tillbaka.

Intill trappan fanns ett system av lod och kedjor, ett maskinskåp låst med ett hänglås. Han drog i det och konstaterade att det var låst, att Maja inte kunde vara där. Han gick sakta uppför trappan, ropade hennes namn. Inget svar. Nu susade det i öronen och benen kändes svaga.

Han kom upp i rummet med reflektorn. Ingen Maja.

För bara en halvtimme sedan hade han fotograferat henne här. Nu fanns det inte minsta spår av henne. Ingenting. Han skrek: »Maaaajaaaa! Kom fram! Det är inte roligt längre!«

Ljudet sögs upp av det trånga rummet och fick glaset att vibrera.

Han gick runt hela rummet, tittade ut över isen. Långt där nere såg han Cecilia följa spåret som fört dem hit. Men ingenstans den röda overallen. Han kippade efter luft. Tungan klibbade fast mot gommen. Det här var omöjligt. Det här kunde inte hända. Desperat for han med blicken över isen åt alla väderstreck.

Var är hon? Var är hon?

Svagt, svagt kunde han höra Cecilias röst ropa samma sak som han själv gjort så många gånger nu. Inte heller hon fick något svar.

Tänk, idiot. Tänk.

Han såg ut över isen. Det fanns ingenting som hindrade blicken, ingenting som kunde skymma henne. Om det hade funnits vakar i isen skulle de ha synts. Hur bra man än är på att gömma sig måste man ändå ha en plats att gömma sig på.

Han stannade upp. Ögonen smalnade. Han hörde Majas röst i huvudet.

Pappa, vad är det för nåt?

Han gick till stället där hon hade stått när hon frågat, tittade i den riktning hon hade pekat. Ingenting. Bara is och snö.

Vad var det hon såg?

Han ansträngde blicken för att se något, kom sedan på att han fortfarande hade ryggsäcken på sig. Han halade fram kameran och tittade genom sökaren, zoomade in och förde objektivet över området hon hade pekat mot. Ingenting. Inte en skiftning mot en annan färg eller nyans i det vita, ingenting.

Händerna darrade när han kastade ner kameran i ryggsäcken igen. På isen syntes bara vitt, vitt, men himlen hade blivit en nyans mörkare. Det gick mot eftermiddag, det skulle vara mörkt om ett par timmar.

Han slog händerna för munnen, stirrade ut mot den stora tomheten, hörde Cecilias avlägsna skrik. Maja hade kommit bort. Hon var borta nu.

Sluta, sluta.

Ändå visste någon del av honom att det var så det var.

Klockan var strax efter två när Simons telefon ringde. Den senaste timmen hade han ägnat åt att sitta och peta i gamla trollerigrejer som hans händer, stungna av reumatism, inte längre kunde använda. Han hade övervägt att sälja dem men bestämt sig för att behålla dem som en liten släktklenod.

När telefonen ringde svarade han på andra signalen. Han hann knappt få ur sig ett hälsningsord innan Anders röst avbröt honom.

»Hej, det är Anders. Har du sett Maja?«

»Hon är väl med er?«

En kort paus. En darrande utandning i andra änden. Simon anade att han just hade släckt ett hopp. »Vad är det?«

»Hon är borta. Jag visste att hon inte kunde tagit sig in till land, men jag tänkte att – jag vet inte, Simon, hon är borta. Hon är borta.«

»Är ni vid fyren?«

»Ja. Och hon kan inte ... det går inte ... det finns ingenstans ... men hon är inte här ... Var är hon? Var är hon?«

Två minuter senare hade Simon kastat på sig ytterkläder och sparkat igång flakmoppen. Han körde ut på isen där Elof satt på en fällstol och stirrade ner i hålet som han hade borrat med Simons borr. Han höjde blicken när han hörde moppen komma. Simon bromsade in.

»Hallå. Har du sett Maja, Anders dotter?«

»Nää ... här? Nu?«

»Ja. Senaste timmen.«

»Nä, här har inte varit en människa. Och ingen fisk heller, för den delen. Hur så?«

»Hon har kommit bort. Ute vid fyren.«

Elof vred huvudet mot fyren, höll blicken där några sekunder och krafsade sig i pannan.

»Kan dom inte hitta henne?«

Simon bet ihop så det stramade i käkmusklerna. Denna förbannade omständlighet. Elof nickade och vevade in sin lina.

»Jag får väl ... samla ihop några, då. Så kommer vi.«

Simon tackade för det och la i växeln, körde ut mot fyren. När han efter ett femtiotal meter vände sig om, stod Elof fortfarande och pysslade med sina fiskedon för att packa ihop dem ordentligt innan han satte igång. Simon gnisslade tänder och körde så att det yrde om hjulen medan skymningen föll.

Fem minuter senare var Simon ute vid fyren och hjälpte till att leta, trots att det inte fanns någonstans att leta. Han koncentrerade sig på att åka omkring på isen för att kontrollera om det kunde vara så som Elof sagt, att det fanns svaga punkter. Han hittade inga.

Efter ytterligare en kvart syntes ett antal prickar närma sig ifrån Domarö. Fyra flakmoppar. Elof och hans bror Johan kom på varsin. Mats, som var ägare till handelsboden, hade sin hustru Ingrid på flaket. Till sist Margareta Bergwall, en av de få kvinnor i byn som hade egen moppe.

De körde runt fyren i allt vidare spiraler, genomsökte varje kvadratmeter av isen. Anders och Cecilia vandrade planlöst omkring på fyrklippan utan att säga någonting. Efter en timme var det så mörkt att månljuset var starkare än det lilla solljus som fanns kvar på himlen.

Simon gick upp till Anders och Cecilia som satt vid fyrdörren med huvudena i händerna. Långt ute på isen syntes de svaga ljusen av de fyra flakmopparna som fortsatte att kretsa runt, runt likt satelliter kring en öde planet. En polishelikopter med strålkastare hade anlänt för att vidga cirklarna.

Det knakade i lederna när Simon satte sig på huk framför dem. Deras ögon var tomma. Simon strök över Cecilias knä.

»Hur var det med spåret, sa du?«

Cecilia gjorde en kraftlös gest i riktning mot Domarö. Hennes röst var så svag att Simon fick luta sig fram för att höra.

»Det fanns inget.«

»Du menar att det inte vek av åt nåt håll?«

»Det tog slut. Som om hon hade ... lyfts upp i himlen.«

Anders gnydde till. »Det här kan inte hända. Hur kan det hända?«

Han såg in i Simon, rakt igenom Simon, som om han sökte svaret i en kunskap som fanns bakom näthinnan.

Simon reste sig och gick ner på isen igen, satte sig på flaket till sin moppe och såg sig omkring.

Om det bara fanns någonstans att börja.

En skiftning, en skugga, vad som helst som kunde agera som en flik där man kunde börja riva. Han körde ner handen i jackfickan och slöt den kring tändsticksasken som låg där. Sedan la han den andra handens fingertoppar mot isen och bad den att smälta.

Först smälte snön, sedan visade sig en allt djupare försänkning som fylldes med vatten. Efter kanske tjugo sekunder fanns ett knytnävsstort, svart hål i isen. Han släppte asken och körde med viss svårighet ner armen i det kalla vattnet. Han fick ner den till en bit ovanför armbågen innan hans fingrar kunde vika sig runt den undre iskanten.

Isen var tjock. Det fanns inte en möjlighet att Maja hade fallit igenom någonstans.

Så vad är det som har hänt?

Det fanns ingen flik. Ingenstans där tanken kunde peta, vidga sprickan, komma till klarhet. Det var bara omöjligt. Han gick upp och satte sig hos Anders och Cecilia, höll om och sa några ord då och då, tills mörkret slutligen föll helt och mopedernas spiraler började röra sig inåt mot fyren igen.

Maja hade försvunnit.

Om Domarö och tiden

Under denna berättelses gång blir det då och då nödvändigt att hoppa tillbaka i tiden i syfte att förklara någonting i nutiden. Det är beklagligt men oundvikligt.

Domarö är ingen stor ö. Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande. Platser och föremål är laddade med betydelser som inte glöms bort i första taget. Vi kommer inte undan.

I det större perspektivet är detta en mycket liten berättelse. Den ryms till stora delar i en tändsticksask.

Vad katten släpade in (maj 1996)

Det var sista veckan i maj och abborren gick till. Simon hade ett enkelt sätt att fiska. Efter flera år av experimenterande med olika läggplatser hade han kommit fram till att kringåkandet var onödigt. Det gick lika bra att fästa ena änden av nätet med en tamp i bryggan och dra ut nätets andra ände med båten. Enkelt att lägga och ännu enklare att vittja. Han halade in näten från bryggan och kunde oftast trassla loss skräpfisken på plats och slänga tillbaka den i havet.

Morgonens sju abborrar låg i kylskåpet rensade och klara, befriade mörtar hade fått simma sin väg. Simon stod vid gistgården och pillade bort sjögräs och tångbitar ur nätet medan måsarna avslutade sin måltid på renset. Det var en klar och varm morgon, solen gassade i nacken och han svettades i blåstället.

Katten Dante hade följt efter honom hela morgonen, tycktes aldrig lära sig att strömmingar i nätet var en stor ovanlighet. Det fåtal gånger han fått sig någon enstaka strömming räckte dock för att hoppets stjärna skulle vara tänd i hans huvud, och han följde alltid med Simon ner till bryggan.

När Dante insett att ingen strömming lyckats trassla in sig denna morgon heller, hade han satt sig på bryggan för att glo på måsarna som slogs om fiskrenset. Aldrig att han skulle våga attackera en mås, men han hade väl sina fantasier, han som alla levande varelser.

Simon hakade av nätet och rullade ihop det för att det inte skulle bli skört i solen. När han gick mot sjöboden för att hänga in det, såg han att katten höll på med något ute på bryggan.

Slogs med något, snarare. Dante hoppade fram och tillbaka, upp i luften, slog med tassarna mot något som Simon inte kunde se. Det såg ut som om katten dansade, men Simon hade sett honom leka med möss på det där viset. Det här var dock annorlunda. Leken med möss och grodor var en lek, katten låtsades att bytet var mer svåråtkomligt än det egentligen var. Här tycktes det som om katten var genuint ... ängslig?

Pälsen på ryggen var uppburrad och kattens skutt och försiktiga utfall kunde inte tolkas annorlunda än att den hade att göra med något som var värt respekt. Vad var svårt att förstå, eftersom det inte ens syntes på tjugo meters håll, och Simon hade god syn.

Han tvinnade ihop nätet för att undvika trassel, la det på berghällen och gick för att se vad katten höll på med.

När han kom ut på bryggan kunde han fortfarande inte se vad det var som gjorde katten så upphetsad. Eller, jo, det låg någon repbit där som katten cirklade omkring. Det var inte likt Dante, han var elva år gammal och nedlät sig inte till att jönsa med papperstussar eller bollar. Men den här repbiten var tydligen rolig.

Dante gjorde ett snabbt utfall och fick båda tassarna på repbiten, men slungades tillbaka med en knyck, som om repet hade varit elektriskt. Dante svajade till och föll åt sidan, la sig platt på bryggan.

När Simon kom fram låg katten stilla intill den yttersta pollaren. Det som den hade lekt med var inget rep, eftersom det rörde på sig. Det var något slags insekt, en maskliknande insekt. Simon ignorerade den och hukade sig ner intill katten.

»Dantegubben, vad är det?«

Kattens ögon var uppspärrade och kroppen riste till ett par gånger som av snyftningar. Något rann ur dess mun. Simon lyfte upp kattens huvud och såg att det var vatten. En ström av vatten rann ur kattens mun. Dante hostade till en gång och vatten sprutade ut. Sedan låg han stilla. Ögonen stirrade tomma.

En rörelse i ögonvrån. Insekten krälade på bryggan. Simon lutade sig ner över den, studerade den närmare. Den var helt svart, tjock som en blyertspenna och lång som ett lillfinger. Dess skinn glänste i solen. Dantes klor hade gjort en rispa på ett ställe, och där skymtade rosaaktigt kött.

Simon flämtade till och såg sig omkring. En kvarglömd kaffekopp stod på bryggan. Simon ryckte till sig koppen och ställde den upp och ner över insekten. Han blinkade ett par gånger och drog händerna över ansiktet.

Det är inte möjligt. Det kan inte vara ...

Den här insekten fanns inte i någon insektsbok och han, Simon, var förmodligen den enda människan på mils omkrets som visste vad den var för något. Han hade sett en förut, i Kalifornien fyrtio år tidigare. Men den hade varit död, torkad. Om det inte hade varit för det som hänt med katten skulle han inte ens ha kommit att tänka på den.

Dante.

Den ursprunglige Dante, den som alla Simons katter fick namn efter. Trollkarlen, den störste av dem alla. Efter årtionden av turnerande och filminspelningar hade han slagit sig till ro på en ranch i Kalifornien och där hade Simon fått audiens när han var tjugofyra år gammal och ett löfte.

Dante hade visat honom runt i sitt museum. Handgjord rekvisita från olika epoker: de kinesiska fontänerna som var hans paradnummer under några år, Substitution Trunk i ett flertal utföranden, vattenfyllda kistor och skåp ur vilka Dante hade brutit sig ut i cirkusmaneger världen över.

När rundturen var avslutad hade Simon pekat på en liten glasmonter som stod i ett hörn. En piedestal stod mitt i montern och på den låg något som såg ut som en bit lädersnöre. Han hade frågat vad det var.

Dante hade höjt dramatiskt på ena ögonbrynet, en väl inövad gest, och på sin barndoms danska frågat Simon huruvida han trodde på magi.

»Ni menar ... riktig magi?«

Dante nickade.

»Jag får väl säga att jag är ... agnostiker, då. Jag har inte sett några bevis, men jag utesluter inte möjligheten. Om det låter vettigt?«

Dante tycktes nöjd med svaret och lyfte bort glaset. Simon förstod att han förväntades titta noggrannare och gjorde så. Han kunde då se att lädersnöret var en förtorkad insekt som liknade en tusenfoting, bortsett från att den bara hade ett fåtal ben.

»Vad är det för nåt?«

Dante såg så länge på Simon att det kändes olustigt. Sedan nickade trollkarlen som om han fattat ett tyst beslut, ställde tillbaka glaset och tog fram en bok med läderpärmar som han bläddrade igenom. Färgglada bilder flimrade framför Simons ögon innan Dante stannade vid en sida och höll fram boken.

Bilden som täckte hela sidan var handmålad. Den föreställde en maskliknande insekt som skickligt hade avbildats så att ljuset skimrade över dess blanka, svarta hud. Simon skakade på huvudet och Dante suckade, slog igen boken.

»Det är en Spiritus, eller spertus som ni säger i Sverige«, sa han.

Simon tittade på montern, på trollkarlen, på montern igen. Sedan sa han: »En riktig?«

»Ja.«

Simon lutade sig närmare glaset. Den förtorkade varelsen där inne såg verkligen inte ut att besitta några speciella krafter. Simon såg länge på den.

»Hur kan den vara död? För den är väl död?«

»Jag vet inte, är svaret på båda frågorna. Jag fick den i det där skicket.«

»Hur då?«

»Det vill jag inte gå in på.«

Dante gjorde en gest för att visa Simon att audiensen i museet var över. Innan Simon slet sig från montern frågade han: »Vilket element?«

Trollkarlen log ett snett leende. »Vatten. Naturligtvis.«

Det dracks kaffe, det utbyttes artighetsfraser och sedan lämnade Simon gården. Två år senare var Dante död och Simon läste i tidningen att hans tillhörigheter skulle auktioneras ut. Simon övervägde att åka över och bjuda på tingesten i montern, men dels var han mitt uppe i en folkparksturné och dels skulle det bli för kostsamt med resa och allt. Han lät det vara.

Under de följande åren tänkte han på det där mötet ibland. Kollegor som fick höra att han träffat Dante ville veta allt. Simon berättade men utelämnade det han mindes bäst, Dantes Spiritus.

Naturligtvis kunde det ha varit ett skämt. Trollkarlen hade varit berömd inte bara för sitt trolleri, utan även för det smarta sätt på vilket han marknadsfört sig själv med uppseendeväckande offentliga tillställningar. Hur han skapat en aura av mystik kring sin person. Hans utseende, pipskägget och de mörka ögonen, var själva sinnebilden för en magiker under flera årtionden. Det kunde vara en lögn, alltihop.

Något som talade emot det var att Dante aldrig hade gått ut offentligt med att han var ägare till en Spiritus, att Simon aldrig hört någon nämna det. Dante underblåste gärna spekulationerna om att han ingått en pakt med djävulen, att han var lierad med mörkrets makter. Det var bra PR och rent nonsens, givetvis.

Men utifrån trollkarlens sista replik i museet hade Simon spekulerat fram en annan version, en som gjorde Dante till lögnare på annat sätt. Att Dante i själva verket hade ljugit om att han hade fått sin Spiritus när den redan var död.

Vatten. Naturligtvis.

Det var sin vattenmagi Dante var mest hyllad för. Hans utbrytningar ur vattenfyllda kärl och behållare stod inte Houdini efter. Det sades att han kunde hålla andan i fem minuter, minst. Hans förflyttningar av vatten från ett ställe till ett annat, hans trick som gick ut på att mängder av vatten uppenbarade sig där det nyss hade varit tomt.

Vatten. Naturligtvis.

Om Dante hade varit ägare till en Spiritus av elementet vatten var allt lätt att förklara: det hade varit äkta magi, och Dante hade bara begränsat den i syfte att inte låta människor ana att det verkligen var det saken rörde sig om. Eller var Spiritus krafter begränsade?

Simon läste på.

Hans agnostiska läggning fick alltmer vika för en tro på det fantastiska, åtminstone vad gällde Spiritus. Det tycktes som om några människor under historiens gång faktiskt hade varit ägare till den äkta varan. Det rörde sig alltid om en svart insekt av det slag han hade sett i Dantes museum, antingen det var jord, eld, luft eller vatten.

Han försökte ta reda på vad som hade hänt med den Spiritus han sett, men kom ingen vart och ångrade bittert att han inte hade gjort slag i saken och åkt över när möjligheten ännu fanns. Han skulle aldrig få se en Spiritus igen.

Trodde han.

Blicken for mellan den döda katten och kaffekoppen. Det var en ödets ironi att det var Dante som skulle hitta en Spiritus åt honom och dö på kuppen.

Några timmar senare hade Simon snickrat en låda, lagt Dante i den och grävt ner den vid hasselsnåret där katten brukat sitta och spana på småfåglar. Först då började upphetsningen över hans Spiritus ge vika för en smula sorg. Han var inte sentimental, hade haft fyra olika katter med samma namn, men ändå var det en epok, en tidsperiod som gick i graven med denna den fjärde Dante. Ett litet vittne som hade smugit kring hans ben under elva år.

»Hejdå, vännen. Tack för den här tiden. Du var en fin katt. Hoppas du får det bra där du hamnar. Att det finns strömming som du kan fiska själv med tassarna. Att det finns nån som ... tycker om dig.«

Det blev tjockt i halsen och Simon strök en tår ur ögat. Han nickade och sa »Amen«, gick sedan in i huset.

På köksbordet låg en tändsticksask.

Utan att röra vid insekten hade Simon lyckats få in den i asken och stängt till. Han närmade sig asken försiktigt, la örat intill den. Inget hördes.

Han hade läst på. Han visste vad som förväntades av honom. Frågan var huruvida han ville göra det. Det var inte lätt att reda ut vad i böckerna som var spekulationer och vad som var sanning, men en sak trodde han sig veta: att binda sig vid en Spiritus innebar en förpliktelse. Ett löfte till den makt som hade släppt den ifrån sig.

Är det värt det?

Nej, egentligen inte.

Som ung skulle han ha blivit vild och galen inför blotta möjligheten, men nu var han sjuttiotre år och hade lagt den magiska rekvisitan på hyllan två år tidigare. Han trollade bara för husbehov när bekanta bad om det. Partytricks. Cigaretten i kavajen, saltkaret genom bordet. Inga märkvärdigheter. Han hade alltså inget behov av äkta magi.

Han kunde resonera fram och tillbaka hur mycket han ville, ändå visste han att han skulle göra det. Han hade tillbringat ett liv i salongsmagins tjänst. Skulle han backa nu när tinget-i-sig fanns vid hans fingertoppar?

Idiot. Idiot. Du gör det, eller hur?

Varsamt sköt han upp asken och tittade på insekten. Det fanns ingenting hos den som antydde att den var en länk mellan människornas värld och den vansinniga, vackra magin. Den var snarast äcklig. Som ett inre organ som skurits loss från sin plats och svartnat.

Simon harklade sig, samlade saliv.

Sedan gjorde han det.

Spottloskan trängde ut mellan hans läppar. Han sänkte huvudet mot asken och såg det sega slemmet söka sig ner mot insekten. En tunn tråd hängde fortfarande kvar vid läpparna när saliven nådde sitt mål och spreds över den glänsande huden.

Som om den tunna tråden av saliv som förband dem hade varit en nål, nådde en smak Simon via läpparna. Den sprutades omedelbart in i kroppen och det var en smak som inte hade någon like. Närmast låg smaken av en nöt som legat och blivit dålig i sitt skal. Ruttet trä, men bittert och sött på samma gång. En vidrig smak.

Simon svalde torrt och smackade med tungan mot gommen. Den tunna strängen brast, men smaken fortsatte att växa i hans kropp. Insekten spratt till och såret i dess hud började läka. Simon reste sig och hela kroppen var ett äckel.

Det här var ett misstag.

Han fick fram en folköl ur kylen, öppnade den och tog ett par klunkar som han sköljde runt i munnen. Något bättre, men äcklet i kroppen satt kvar och några kväljningar for igenom halsen.

Insekten hade kryat på sig och kröp nu ur asken, ut på köksbordet, i riktning mot Simon. Han backade mot diskbänken och stirrade på den svarta klumpen som kravlade fram till bordskanten, där den lät sig falla till golvet med ett mjukt, fuktigt ljud.

Simon drog sig åt sidan, mot spisen. Insekten ändrade riktning, följde efter. Simon kände att han var på väg att kräkas. Han djupandades ett par gånger och gned ögonen med fingertopparna.

Lugna ner dig. Du visste det här.

Ändå förmådde han inte stå stilla när insekten nästan var framme vid hans fot. Han flydde ut i hallen och satte sig på sjömanskistan där han förvarade regnkläder, pressade händerna mot tinningarna och försökte se situationen klart. Kroppsäcklet började mattas, smaken var inte längre lika intensiv.

Insekten kröp över tröskeln från köket, i riktning mot honom. Den lämnade ett tunt spår av slem efter sig. Simon visste saker nu som han inte hade vetat för fem minuter sedan. Kunskap hade injicerats in i honom.

Det han kände som en smak i kroppen, kände insekten som en lukt. Den skulle spåra honom, följa efter honom tills den fick vara hos honom. Det var dess enda syfte. Att vara hos honom –

tills döden skiljer oss åt

– dela sin kraft med honom. Han visste. Med saliven hade han slutit ett förbund som inte gick att bryta.

Såvida inte ...

Ja, det fanns en utväg. Men det var inget som var aktuellt nu, när insekten ännu en gång var på väg fram emot hans fot. Nu var den hans. För alltid, tills vidare.

Han tog några snabba kliv förbi insekten som omedelbart ändrade riktning och så hämtade han tändsticksasken från köksbordet. Han la lådan över den svarta, krälande kroppen och lirkade på höljet. Solstickspojken knallade mot en ljusnande framtid och Simon vägde asken i handen.

Han knep ihop läpparna mot illamåendet när insekten rörde sig inne i asken och han kunde känna dess värme mot handflatan. Ja. Den var varm. Den mådde bra nu, hade fått föda och en ägare.

Han stoppade den i fickan.

Kring Smäcket

Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte
 tåla sporre eller piska. Vid varje smärta, som
 övergår dem, skena de åstad på vilda vägar
 mot gapande avgrunder.

Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga

Ormbunke (oktober 2006)

Det var ormbunken som avgjorde saken.

Anders hade suttit och stirrat på den i tjugo minuter, rökt två cigaretter under tiden. Han såg ormbunken genom en slöja av rök och dammpartiklar som vred sig runt i solkigt solljus. Fönstret hade inte blivit putsat på länge och ojämna fettavtryck fläckade ytan, spår från alla kvällar då Anders hade stått med pannan lutad mot glaset och tittat ner på parkeringsplatsen i väntan på att något skulle hända som kunde förändra. Något, vad som helst, ett mirakel.

Ormbunken stod på fönsterbrädet ovanför elementet. En lång kvist vajade i den uppåtstigande värmen. Bladen var små och bruna, förtorkade.

Anders tände ännu en cigarett för att skärpa tankarna eller som belöning för att han hade fått fatt i en riktig tanke, en klar tanke. Ögonen sved av röken, han hostade och fortsatte att titta på ormbunken.

Den är död.

De flesta av kvistarna låg slickade längs krukans sida, ljust bruna mot det röda. Jordlagret som växten stod i var så torrt att det gick mot vitt. Anders drog ett djupt bloss och försökte minnas: hur länge hade ormbunken sett ut så där, hur länge hade den varit död?

Han sökte i minnet efter tidigare dagar och kvällar då han hade suttit i soffan eller vankat runt i lägenheten eller stått vid fönstret. De flöt ihop till en dimma och han kunde inte se någon slokande ormbunke genom töcknet. När han tänkte närmare efter kunde han inte ens minnas när han hade skaffat ormbunken, varför han överhuvudtaget hade fått för sig att köpa en levande växt.

Hade han fått den av någon?

Möjligt.

Han reste sig ur soffan och benen bar honom inte riktigt. Han övervägde att fylla en flaska med vatten och ge till ormbunken, men visste att det var så mycket disk i diskhon att han inte skulle få in flaskan under kranen. I tvättstället gick det inte att vinkla flaskan så att något vatten rann in. Alltså skulle han bli tvungen att skruva av munstycket från duschen ...

Den är ändå död.

Dessutom orkade han inte.

I krukan hittade han åtta fimpar. Några var halvt nedtryckta i den hårda jorden. Alltså måste han ha stått här och rökt. Han kunde inte minnas det. När han drog med fingrarna över de torra kvistarna lossnade några blad och singlade till golvet.

Var kommer du ifrån?

Tanken kom för honom att växten bara hade ramlat in i sinnevärlden på samma sätt som Maja hade ramlat ur den. Genom en glipa i rumtiden hade den plötsligt varit där, liksom hans dotter plötsligt inte hade varit där. Borta.

Vad var det Simon brukat säga när han trollade för dem?

Ingenting här, ingenting där ... sedan pekat på sitt huvud ... och absolut ingenting där.

Anders drog på munnen när han mindes Majas ansiktsuttryck första gången Simon hade trollat för henne, bara ett par månader innan hon försvann. En skumgummiboll i hans ena hand gick upp i rök, och den enda bollen som Maja nyss hade hållit i var nu två. Maja hade fortsatt att titta lika förväntansfullt på Simon: Jaha? Och nu då?

Magi är inte samma mirakel när man är fem år. Snarare något naturligt.

Anders släckte cigaretten i krukan, gjorde de åtta fimparna till nio och i samma ögonblick kom han ihåg: Mamma.

Det var hans mamma som hade haft med sig växten när hon kommit och hälsat på, fyra månader tidigare. Hon hade städat lägenheten åt honom och ställt dit ormbunken. Själv hade han varit inne i en apatisk period och bara legat på sängen och tittat på henne. Sedan hade hon förvunnit till sitt eget liv i Göteborg.

Ormbunken hade inte ingått i de saker som behövdes, och alltså hade han glömt bort den, inte noterat den mer än en fläck på tapeten.

Men nu såg han den. Nu tittade han på den. Nu tänkte han än en gång tanken.

Det är det fulaste jag sett.

Ja. Det var det som kommit för honom när han äntligen fått syn på den. Den ensamma, döda ormbunken på det dammiga fönsterbrädet mot en bakgrund av smutsigt solljus genom ett otvättat fönster. Att det var det fulaste han någonsin hade sett.

För ovanlighetens skull stannade inte tanken där utan löpte vidare och svepte över det liv som kunde resultera i ett sådant monster, och det var ett fult liv.

Han kunde tåla det, att hans liv var fult. Han visste det, han hade inrättat det så, han hade vant sig och var beredd på att dö inom några år som en följd av sitt fula liv.

Men ormbunken ...

Ormbunken var för mycket. Den var outhärdlig.

Anders hostade till och släpade sig in i sovrummet. Det kändes som om hans lungor hade krympt till en knytnäves storlek. En hårt knuten knytnäve. Från nattduksbordet plockade han upp fotot av Maja och tog det med sig fram till fönstret.

Fotot var taget på hennes sexårsdag, två veckor innan hon försvann. Uppskjuten i pannan hade hon en mask som hon hade tillverkat på dagis och kallade för Djävulstrollet. Han hade fångat henne precis i det ögonblick då hon sköt upp masken och tittade på honom med förväntansfulla ögon för att se vilken effekt hennes »skrämning«, som hon sa, hade haft.

Skrattgroparna i hennes kinder framträdde tydligt, hennes tunna bruna hår var tillbakastruket av masken så att hennes lätt utstående öron syntes. Ögonen, som annars var ovanligt små, var uppspärrade och tittade rakt in i hans.

Han kunde bilden utantill, vartenda minimal partikel som hade fastnat på linsen och blivit kvar som en vit prick, varje fjun på hennes överläpp. Han kunde ta fram den när han ville.

»Maja«, sa han. »Jag kan inte längre. Här. Titta.«

Han vred på fotot så att Majas ögon tittade på ormbunken.

»Det går inte.«

Han ställde ner fotot intill ormbunken och öppnade fönstret. Hans lägenhet låg på fjärde våningen och när han lutade sig ut kunde han se bort mot Haninge Centrum, pendeltågsstationen. Han tittade ner. Det var drygt tio meter till parkeringens asfalt, inga människor inom synhåll.

Han tog upp fotot igen, tryckte det mot hjärtat. Slingor av rök sökte sig ut i solljuset, svävade uppåt.

»Det går inte längre.«

Han grep tag om krukans kant och lyfte ormbunken utanför fönstret. Sedan släppte han. Ett ögonblick senare hördes det avlägsna krasandet när krukan splittrades mot marken. Han vände sitt ansikte mot solen och blundade.

»Det måste bli ett slut.«

Om ankaret

Intill stranden på kyrkogården i Nåten ligger ett ankare. Ett jättelikt gjutjärnsankare med stock av tjärat trä. Det är större än någon gravsten, större än allting annat på kyrkogården, själva kyrkan undantagen. Nästan alla som går på kyrkogården kommer förr eller senare till ankaret, stannar till och betraktar det en stund innan de fortsätter.

I ansiktshöjd på ankarstocken sitter en plakett. På den står det: »Till minne av dem som försvann på havet.« Ankaret är alltså en minnesvård över dem vars kroppar man inte kunnat lägga i jorden, vars aska man inte kunnat sprida i lundar. De som åkte ut och aldrig kom hem.

Ankaret är fyra och en halv meter långt, väger drygt niohundra kilo.

Att tänka sig det skeppet! Var finns det nu?

Kanske löper en osynlig kätting från ankaret på Nåtens kyrkogård. Den går upp i himlen, ner i jorden eller ut på havet. Och där, i andra änden av kättingen, hittar vi skeppet. Besättningen och passagerarna är de försvunna. De vankar runt på däck och spejar mot den tomma horisonten.

De väntar på den som ska hitta dem. Ljudet av en dieselmotor eller en masttopp långt borta. Ett par ögon som ska komma och se dem.

De vill fortsätta sin resa och äntligen komma fram, de vill ner i graven, de vill brinna. Men de är fästade vid jorden med en osynlig kedja och kan bara stirra ut över ett öde hav i evig stiltje.

Tillbaka

När passbåten backade ut från bryggan höjde Anders handen till hälsning åt Roger på förarplatsen. De var nästan jämngamla, men hade aldrig umgåtts. Hälsade gjorde de dock, som alla på ön hälsade när de möttes. Utom en del av sommargästerna möjligen.

Han satte sig på väskan och följde passbåten med blicken när den backade, vände och satte kurs mot södra udden, på väg tillbaka till Nåten. Han knäppte upp jackan. Det var ett par grader varmare här än inne i stan, havsvattnet höll fortfarande kvar en del av sommarens solvärme.

Att komma till Domarö hade för honom alltid varit förknippat med en viss doft: en blandning av saltvatten, tång, barrträd och diesel från cisternen vid ångbåtsbryggan. Han drog ett djupt andetag genom näsan. Kände nästan ingenting. Två år av intensivt rökande hade sabbat slemhinnorna. Han halade fram ett paket Marlboro ur fickan, tände en cigarett och betraktade passbåten som rundade Norrudden, farligt nära för ett otränat öga.

Han hade inte varit här sedan Maja försvann och han visste fortfarande inte om det var ett misstag att komma tillbaka. Än så länge kände han bara hemkomstens stilla, melankoliska glädje. En plats där man vet var varje sten ligger.

Havtornsbuskaget intill bryggan såg likadant ut som alltid, varken större eller mindre. Som allt annat på ön var det evigt, hade alltid funnits där. Han hade haft det som gömställe när de lekte kurragömma, senare som förvaringsplats för sprit ifrån ålandsbåten som han inte ville att hans pappa skulle se.

Anders tog sin väska och gick ner på södra byvägen. Bebyggelsen i området närmast hamnen bestod främst av gamla lotsvillor som i de flesta fall blivit renoverade eller ombyggda. Lotsverksamheten hade varit grunden till Domarös relativa välstånd under artonhundratalet och början av nittonhundratalet.

Anders ville inte träffa folk, så han tog genvägen längs klipporna upp mot vandrarhemmet som var stängt för säsongen. Vägen smalnade av och delade sig i två. Han ställde ner väskan och tvekade. Den vänstra gick till farmors hus och till Simons hus, den högra till Smäcket. Efter att ha funderat en stund fortsatte han in på den vänstra.

Simon var den enda människa som han hade haft kontinuerlig kontakt med under de senaste åren, den ende han hade känt att det gick att ringa även när inget fanns att säga. Anders farmor ringde ibland, hans mamma mer sällan, men Simon var den ende som han själv slog numret till när han behövde höra en annan människas röst.

Simon stod och höstgrävde sina land och tycktes inte ha åldrats nämnvärt sedan Anders senast sett honom vintern då Maja försvann. Han var väl i den åldern då det inte spelar någon roll längre. Dessutom hade Anders alltid sett honom som lika gammal, det vill säga jättegammal. Bara om han såg på fotografier från sin barndom där Simon var säg sextio, kunde han se att de dryga tjugo åren där emellan hade gjort någon skillnad.

Simon slöt honom i sin famn och strök honom över ryggen.

»Välkommen hem, du.«

Det halvlånga, vita håret som var Simons stolthet kittlade över Anders panna när han lutade kinden mot Simons axel och blundade. De korta ögonblicken när man inte behöver vara en vuxen, ansvarstagande människa. Man får ta dem till vara.

De gick in i huset och Simon satte på kaffe. Inte mycket hade förändrats i köket sedan Anders suttit där på somrarna när han var liten. En varmvattenberedare över diskbänken hade tillkommit, en mikrovågsugn. Men elden i gjutjärnsspisen knastrade likadant och strålade värme över samma tapeter och samma möbler. Anders sjönk ihop en smula, slappnade av. Han hade en historia och ett hem som inte försvann för att allt annat hade gått åt helvete. Han hade möjligen tillåtelse att existera, eftersom han hade minnen.

Simon ställde en plastburk med finska pinnar på bordet och hällde upp i kopparna. Anders lyfte sin kopp.

»Jag kommer ihåg när du ... vad var det du gjorde? Du hade tre såna här och så var det nån papperstuss som flyttades fram och tillbaka. Sen på slutet ... var det en kola under varje kopp. Som jag fick. Hur gjorde du det?«

Simon skakade på huvudet och strök tillbaka sitt hår. »Träning, träning och åter träning.«

Inget hade förändrats på den punkten heller. Simon hade aldrig avslöjat några hemligheter. Han hade däremot rekommenderat en bok som hette Trolleri som hobby. Anders hade läst den när han var tio och egentligen inte förstått någonting. Visst, där beskrevs hur man kunde göra olika trick och Anders prövade ett par av dem. Men det var ju inte samma sak som det Simon gjorde. Det var ju trolleri.

Simon suckade. »Det skulle jag inte kunna göra idag.« Han visade upp sina fingrar som var stela och krökta där de höll om kaffeskeden. »Nu är det de enkla grejerna som återstår.«

Simon pressade ihop sina händer och gnuggade dem mot varandra, öppnade dem. Kaffeskeden var borta.

Anders log och Simon, som hade uppträtt på de stora scenerna, uppträtt för kungar och drottningar, lutade sig tillbaka i stolen och såg odrägligt nöjd ut. Anders tittade på på Simons händer, på bordet, på golvet.

»Var är den då?«

När han tittade upp satt Simon redan och rörde i sitt kaffe med skeden. Anders fnös till. »Misdirection, va?«

»Ja. Misdirection.«

Detta var det enda viktiga han hade lärt sig av boken han läst. Att mycket trolleri handlade om misdirection. Att peka åt fel håll. Få åskådaren att titta där det inte händer, få honom att titta tillbaka när det redan har hänt. Som med kaffeskeden. Men det var en teoretisk kunskap. Anders blev inte klokare för det. Han tog en slurk av sitt kaffe och lyssnade på knastret från spisen. Simon vilade armarna på bordet. »Hur har du det?«

»Egentligen?«

»Ja.«

Anders tittade ner i sitt kaffe. Dagern från fönstret reflekterades som en gungande rektangel. Han såg på den och väntade på att den skulle stanna. När rektangeln låg helt stilla sa han: »Jag har bestämt mig för att leva. Ändå. Jag trodde att jag ville försvinna, jag också. Men ... det visade sig att det inte var så. Så nu tänker jag försöka ... jag är på noll. Jag kom ner till botten och ... det är ju då det går att stampa av. Uppåt.«

Simon hummade och väntade. När inget mer kom, frågade han: »Dricker du lika mycket fortfarande?«

»Hur så?«

»Nej, jag tänkte ... det kan vara svårt att bli av med.«

Det ryckte till i Anders ena kindmuskel. Det här var inget han gärna diskuterade. Han och Cecilia hade druckit måttligt medan Maja fanns. En vinlåda per vecka, ungefär. Efter Majas försvinnande hade Cecilia slutat helt, sagt att tankarna blev dåliga av bara ett glas vin. Anders hade druckit för båda och sedan ännu mer. Tysta kvällar med teve. Glas efter glas med vin och sedan sprit. För att slippa tänka alls.

Han visste inte hur stor roll hans drickande hade spelat för att hon efter ett halvår hade sagt att hon inte orkade längre, att deras tillvaro var som ett blylod vid hennes fötter som drog henne djupare och djupare ner i mörkret.

Efter det hade spriten blivit det centrala i hans tillvaro. Han hade satt upp en gräns för sig själv: att inte börja dricka före klockan åtta på kvällen. Efter en vecka hade han flyttat gränsen till sju. Och så vidare. Till slut drack han när andan föll på, det vill säga nästan konstant.

Under de tre veckor som gått sedan händelsen med ormbunken hade han med en stor viljeansträngning åter satt gränsen till klockan åtta, och lyckats hålla den. Hans ansikte och ögon hade återfått en del av sin normala färg efter att under ett drygt år ha varit röda av brustna blodkärl.

Anders strök sig över ansiktet och sa: »Jag har det under kontroll.«

»Har du det?«

»Ja, vad fan vill du att jag ska säga?«

Simon rörde inte en muskel som svar på hans utfall. Anders blinkade ett par gånger, skämdes och sa: »Jag jobbar med det. Jag gör verkligen det.«

Det blev tyst igen. Anders hade inget att tillägga. Problemet var hans, och hans allena. En del av tanken med att återvända till Domarö hade varit att komma bort ifrån de dåliga rutiner han kommit in i. Han kunde bara hoppas att det skulle fungera. Inget mer fanns att säga.

Simon frågade om han hade hört något från Cecilia, och Anders ryckte på axlarna.

»Har inte hört av henne på ett halvår. Konstigt, va? Man delar allt och så ... puff. Borta. Men det är väl så.«

Han kände bitterheten komma smygande. Det var inte bra. Satt han här en stund till skulle han förmodligen börja gråta. Inte bra. Det handlade inte om att stänga inne sina känslor, han hade gråtit hinkvis.

Hinkvis?

Ja. Kanske hade han gråtit en hink. En hel jävla tiolitershink med tårar. Uppsugna av papper, ärmar, droppat i soffan, i lakanen, förångade från ansiktet under natten. Salt i munnen, snor i näsan. En hink. En blå plasthink fylld med tårar. Han hade gråtit.

Men nu skulle han inte gråta. Han tänkte inte börja sitt nya liv med att beklaga allt som hade försvunnit.

Anders drack det sista av kaffet och reste sig.

»Tack, du. Jag ska ner och ... se om huset står kvar.«

»Det gör det«, sa Simon. »Underligt nog. Du tittar upp till Anna-Greta nåt, va?«

»I morgon. Absolut.«

När Anders åter stod vid den punkt där vägen delade sig, tänkte han: Ett nytt liv? Det finns inte.

Det var bara på veckotidningarnas löpsedlar som människor fick ett nytt liv. Slutade med spriten eller drogerna, fick en ny kärlek. Men samma liv.

Anders såg längs vägen mot Smäcket. Han kunde ställa in nya möbler där, måla det blått och byta fönstren. Samma risiga hus ändå, samma dåliga grundkonstruktion. Man kunde förstås riva hela klabbet och bygga ett nytt, men hur gör man sådant med ett liv?

Låter sig inte göras. Där är det motsvarigheten till möbler, färg och fönster som gäller. Dörrar, kanske. Byta det som är för dåligt och hoppas att stommen håller. Trots allt.

Anders grep hårt om väskans handtag och slog in på vägen mot Smäcket.

Smäcket

Ett underligt namn, det där. Smäcket. Inte något man skriver på en fräst träskylt som Sjösala eller Fridlunda.

Men så var Smäcket inte heller det namn som dess konstruktör hade givit det, inte det namn som stod i försäkringspapperen. Där stod det Klippboet. Men Smäcket var det namn det hade fått i folkmun på Domarö och även Anders använde det, eftersom det var ett smäck.

Anders farfars farfar var den siste lotsen i familjen Ivarsson. När hans son Torgny ärvde lotsstugan byggde han ut den och gjorde den till ett rejält tvåvåningshus. Sporrad av framgången byggde han med sin brors hjälp även Sjöstugan, det hus som Simon nu var permanent hyresgäst i.

När de första sommargästerna kom med Vaxholmsbåtarna i början på 1900-talet var det flera av öborna som ville bygga till, bygga ut, bygga om. Bröderna rustade upp gamla hönshus till små sommarstugor, la till en flygel och bytte tak på sjöbodar, byggde i vissa fall nytt. Det som sedan blev vandrarhem byggdes på plats åt en textilfabrikant från Stockholm.

När sonen, Anders farfar Erik, i mitten av trettiotalet behövde något eget, blev han tilldelad den obebyggda tomten ute på klipporna. Man hade väl sina tvivel. Erik hade gått med sin far på byggena, agerat handräckning och gjort enklare byggarbeten. Han visade ingen särskild begåvning. Men han kunde ju grunderna.

Fadern erbjöd sig att hjälpa till, men Erik skulle absolut göra bygget själv. Han var en hetsig pojke som inte tålde motsägelser, pendlade mellan perioder av intensiv verksamhet och svart introspektion. Bygget skulle bli beviset på att han stod på egna ben och kunde reda sig i världen.

Timmer hämtades i skogsägorna på fastlandet, sågades upp på sågverket i Nåten och skeppades över till Domarö. Så långt var allt väl. Sommaren 1938 började Erik att mura grunden. Framåt hösten var han färdig med hela bjälklaget och takåsarna, hade fått takpanelen på plats. Han rådfrågade inte sin far en enda gång och lät honom inte ens besöka bygget.

Så hände det som måste hända. En lördag i mitten av september åkte Erik över till Nåten. Han och hans fästmö Anna-Greta skulle in till Norrtälje för att titta på vigselringar. Bröllop var planerat till våren, och de unga tu hade inte sett mycket av varandra under sommaren när Erik hade varit upptagen av sitt bygge. Tanken var att han och hans blivande hustru skulle flytta in i det färdigbyggda huset efter bröllopet.

När Eriks båt försvunnit utom synhåll bortom södra udden, smög hans far ner till bygget med en lodlina och ett vattenpass.

Han kom ut på klipporna och ställde sig att beskåda träskelettet. Det såg skapligt ut, men var det inte lite glest mellan reglarna i väggarna? Han visste att tallen utanför farstun hade den egenheten att den reste sig i exakt nittio graders vinkel mot marken. Han hukade sig ner, blundade med ena ögat och kisade. Antingen hade tallen blivit snedväxt under sommaren, eller så ...

Det sög i magen på honom när han fick fram tumstocken och mätte avståndet mellan väggreglarna. De satt för glest, och inte ens med samma avstånd överallt. På sina håll var det sjuttio centimeter, på några ställen lite över åttio. Själv brukade han ha femtio, max sextio. Och de horisontella reglarna var för få.

Han gick och synade virkesupplaget. Det var som han misstänkt: det fanns inte en hel bit regel över. Erik hade snålat med virket.

Suget i magen flyttades upp i bröstet när han lodade och la ut vattenpasset. Grunden lutade svagt åt öster och stommen lutade i gengäld kraftigare åt väster. Troligen hade Erik upptäckt att han inte hade fått grunden rätt, och försökt kompensera det genom att luta huset åt andra hållet.

Torgny gick runt grunden och knackade i den med en sten. Det var ingen katastrof, men här och var lät det ihåligt. Erik hade fått luftbubblor i bruket. Inga ventilationshål fanns det heller. Om Erik la på ett tegeltak på den sneda stommen var det bara en fråga om huruvida möglet underifrån eller tyngden ovanifrån skulle knäcka huset först.

Torgny satte sig tungt på tröskeln och konstaterade i förbigående att dörrmåtten var fel. Och han tänkte som den förste det som så många andra skulle komma att säga: Vilket satans smäckbygge.

Vad kunde han göra?

Om det hade stått i hans makt skulle han ha rivit alltihop omedelbart och byggt upp en ny stomme innan Erik kom hem, ställt honom inför fullbordat faktum. Ett ögonblick övervägde han faktiskt att med någon otrolig förevändning hålla Erik hemifrån en vecka, skramla ihop varenda gubbe han kunde få tag på och göra just detta. Men så enkelt var det inte. Bara att mura om grunden ...

Han balanserade fram över de glesa golvreglarna och inspekterade husets inre planlösning. Även den var underlig. En långsmal hall lagd på tvären, sovrum och kök med felaktiga proportioner utslängda längs kanterna. Det var som om Erik hade börjat med vardagsrummet, som för all del verkade normalt, och sedan byggt på de andra rummen som det föll sig och så länge virket räckte.

Torgny stod bredbent mellan två golvreglar mitt i det som skulle bli vardagsrummet. Och han skämdes. Mindre för att det var hans son som hade byggt detta än för att han skulle tvingas framleva sina dagar med detta monster i sin närhet, på sina ägor. Att det skulle, så att säga, bli en del av familjen.

Torgny samlade ihop sina saker och lämnade Eriks bygge utan att vända sig om. Väl hemma tog han en rejäl kask till kaffet medan en stor dysterhet sänkte sig över honom där han satt på altanen i höstsolen.

Hans hustru Maja kom ut och satte sig hos honom med en hink äpplen som skulle skalas och kokas till mos.

»Hur var det då?« frågade hon medan hon gjorde en serpentin av det första äppelskalet.

»Vad för nåt?«

»Huset. Eriks hus.«

»Jo, det ska väl skydda mot vind får man hoppas.«

Maja missade ett skär och serpentinen föll i backen innan den var fullbordad. »Är det så illa?«

Torgny nickade och stirrade ner i kaffesumpen. Han tyckte sig se ett babelstorn som störtade ner över skrikande människor. Man behövde inte vara spåkunnig för att förstå vad det betydde.

»Finns det inget du kan göra?«

Torgny skakade till koppen så att tornet försvann och ryckte på axlarna.

»Kunde gå dit med en dunk fotogen och en tändsticka, förstås, men ... det kan ju tas illa upp.«

Erik kom hem på kvällen, glad i hågen. Han och Anna-Greta var överens om släta, enkla ringar, så den saken hade mest varit en formalitet. Men de hade haft en trevlig dag i Norrtälje, suttit vid kanalen och bedyrat varandra sin kärlek, planerat för bröllopet.

Torgny satt vid köksbordet och lagade nät, lyssnade på sonens ovanliga meddelsamhet, nickade och hummade, höll med om att det var en utmärkt tös som Erik hade fått i sina garn.

Maja stod vid spisen och rörde i moset, bidrog inte mycket till samtalet. Efter en stund märkte Erik att något inte var som det skulle. Han såg från den ena till den andra.

»Är det nåt som har hänt?«

Torgny knöt en maskögla och drog åt, tittade inte upp från arbetet när han frågade: »Hur har du tänkt dig med teglet?«

»Vilket tegel?«

»Till ditt ... hus.«

»Hur så?«

»Man kan väl fråga.«

Erik såg mot modern som envist rörde om i moset med ryggen till. Fadern hade fortfarande blicken snärjd i nätets trasiga maskor. Efter en stunds tystnad frågade Erik: »Är det inte bra?« När fadern inte svarade, la han till: »Vad är det som är fel, då?«

Torgny kapade de lösa trådändarna med fingerkniven och rullade ihop dem till en liten boll.

»Man kan väl säga som så, att ... du bör överväga bleckplåt. Om du planerar att ha folk inne i det där huset.« Erik bara stirrade på honom. Han fortsatte: »Om vi kunde gå igenom det tillsammans, det som jag tycker bör åtgärdas, så kan vi kanske –«

Erik avbröt honom. »Du tycker att jag borde riva, va? Alltihop?« Torgny öppnade munnen för att svara, men Erik slog handflatan i bordet och skrek: »Fan! Fan ta dig!«

Maja vände sig om från spisen så hastigt att några droppar äppelmos flög från sleven i hennes hand och landade på Eriks skjortbröst när han reste sig från bordet.

»Erik!« sa hon. »Så där talar man inte till sin far!«

Erik glodde på henne som om han tänkte slå till henne, sedan gled hans blick ner till de bärnstensfärgade, varma dropparna på hans bröst.

»Två saker«, sa Torgny medan Erik stod kvar med sänkt huvud. »Två saker. Sen kan du gå vart du vill, vara hur arg du vill. Du lägger inte tegel på den stommen. Och du tar upp ventilationshål i grunden. Sen gör du som du vill.«

Torgny skar av en bit nätgarn för att påbörja nästa maska. Men hans händer darrade och han råkade skära sig i tummen. Ingen djupt jack, men några droppar blod trängde fram.

Torgny tittade på blodet. Erik tittade på mosfläckarna på sin skjorta. Maja stod fortfarande med sleven halvt höjd. Ett par sekunder förflöt så och något som inte var ett hus föll samman emellan dem, braket av trä som knäcktes, det klagande gnisslet när spikar vreds loss.

Sedan stegade Erik ut ur köket. De hörde hans dundrande steg uppför trappan, dörren till hans rum som smällde igen på övervåningen. Torgny sög bort blodet från sin tumme, Maja rörde några tag i grytan.

Det hade rasat.

Efter den kvällen tappade Erik sugen. Han fortsatte att snickra under hösten och var färdig med panelen innan vintern kom, la dit ett plåttak. Han borrade ventilationshål som blev oformliga och fula men som åtminstone släppte in luft i grunden.

Allt det gjorde han, men han gjorde det utan glädje, utan energi. Han åt sin middag under tystnad och svarade enstavigt på faderns och moderns frågor. Ibland åkte han in till Nåten för att träffa Anna-Greta och han måste väl ha ryckt upp sig vid de tillfällena eftersom bröllopsplanerna stod fast.

Torgny gick inte ner till Smäcket fler gånger. Till folk som frågade honom hur det gick med grabbens bygge sa han att det där la han sig inte i, det var Eriks ensak. Han hade sagt sitt, hade räddat vad som räddas kunde. Nu fick det vara.

Vintern kom sent. Bortsett från den sedvanliga köldknäppen i början av november var det milt och snöfritt långt in i januari. Erik hade fått in fönster och tillbringade nu även eftermiddagar och kvällar i sitt hus. En stor fotogenlampa spred sitt ljus ut över klipporna och på håll såg det riktigt hemtrevligt ut.

I mitten av januari flyttade Erik ner sin säng och basala hushållsföremål. Torgny och Maja stod i köksfönstret och spejade i smyg på honom där han bar sin säng på ryggen nedför backen. Maja la handen på Torgnys axel.

»Nu flyttar han hemifrån, vår pojke.«

»Jo«, sa Torgny och vände sig bort, eftersom det började sticka i ögonen. Han satte sig vid köksbordet och stoppade sin pipa. Maja stod kvar vid fönstret och såg efter Erik som försvann bakom Sjöstugan.

»Han har ett eget huvud, i alla fall«, sa hon. »Det kan ingen ta ifrån honom.«

Huset blev färdigt i början av maj. Två veckor senare stod bröllopet. Vigselakten skulle hållas i det fria, på Norruddens klippor, och sedan bjöds det på kombinerad bröllopsmiddag och taklagsfest i Eriks hus på udden.

Det var en blåsig dag. Folk fick hålla i hattarna och när bruden kastade buketten sveptes den ut i havet innan någon hade hunnit fånga den. Följet skyndade mot parets hus med fladdrande kläder och ögon som tårades av vind och känslorörelse.

Anna-Greta tyckte att Erik höll hennes hand alltför hårt när de passerade hamnen och fortsatte mot sitt hem som de första i ledet. Spänd och nervös, förmodligen. Hon var själv inte så lite pirrig eftersom Erik ännu inte hade visat henne huset där de skulle leva samman som gifta i nöd och lust tills döden skilde dem åt. Hans grepp var dock så hårt att hon inte kunde krama tillförsikt tillbaka, det fanns inte utrymme.

Eriks mor och hennes väninnor hade dukat utomhus på morgonen, men när det blåst upp en timme före vigseln hade de flyttat inomhus. Borden stod dukade när gästerna trädde in, modern och hennes medhjälpare satte genast igång att ställa fram maten.

Erik släppte Anna-Gretas hand och höll ett kort välkomsttal. Hon fick möjlighet att se sig omkring. Det hela såg nog så fint ut, men det var en detalj hon inte kunde undgå att lägga märke till: trots att fönstren var stängda, böljade gardinerna. Och ...

Vad är det? Något ...

Ögonen for från hallen till köket och vardagsrummet. Fönstren, dörrarna, taket. Något fick henne att känna sig svagt sjösjuk, som om en tyngd ändrade läge inne i magen. Det fanns inte tid att reflektera över det. Talet var avslutat och gästerna satte sig till bords. Hon tillskrev alltihop sin egen nervositet.

Erik mulnade allt mer ju längre eftermiddagen och kvällen framskred. Det talades om fisket och sommargästerna, om Hitler och den eventuella befästningen av Åland, men i hörnen och knappt utom hörhåll knackades det i väggar och pekades i vinklar och hörn. Huvuden skakades och vissa repliker nådde Eriks öron.

Anna-Greta noterade att Erik hällde för sig friskt av brännvinet. Hon försökte avleda hans uppmärksamhet från spriten, men när Erik passerat en viss punkt var det som om han bara var ett par lyssnande öron och en drickande mun. Framåt kvällen, när flera av gästerna talade högljutt om det de tidigare bara viskat, fann hon honom sittande på en stol, stirrande mot en av väggarna.

Tre av barnen höll på med en lek. De hade kokta ägg som blivit över och tävlade om vem som kunde få sitt ägg att rulla längst genom att bara lägga det på golvet och släppa det.

Plötsligt reste sig Erik och harsklade högljutt. Stämningen var på topp i det lustiga huset och endast ett fåtal samtal avstannade. Erik tycktes inte bry sig om det. Han tog stöd mot stolsryggen för att inte falla och sa med hög röst: »Det har pratats så mycket hit och dit, så nu tänkte jag att jag skulle ta och berätta vad jag anser om den här Hitler.«

Han höll ett brandtal, men ett mycket underligt sådant. Resonemanget var snårigt och bitvis obegripligt. Kontentan var hur som helst att sådana som Hitler skulle avskaffas från jordens yta, och varför? Jo, därför att de la sig i andras angelägenheter och kvävde människornas frihet med sin auktoritet. Hitler var en sådan som trodde han visste allt bäst och därför krossades människor under hans fotsulor.

Erik avslutade det hela med: »Ja, fy fan för såna besserwissrar. Det är ett tyskt ord, det, besserwisser. Det kan man ju fundera på.«

Först när Torgny en stund senare ursäktade sig och drog med sig Maja, förstod Anna-Greta att talet egentligen hade handlat om något helt annat.

Nej, det blev ingen lyckad bröllopsfest. Inte natten heller för den delen. Erik var stupfull och framåt morgonen gick Anna-Greta ut och sökte tröst hos måsarna som hade börjat kretsa kring klipporna.

Vad blir det för liv här, i det här huset?

Plastpärlor

Tallen stod lika rak intill farstubron som den alltid hade gjort. Anders ställde ner väskan intill den och betraktade Smäcket. Bleckplåten hade bytts ut mot korrugerad plåt, i vars vindlingar mängder av barr låg samlade. Hängrännorna var förmodligen igenproppade.

Bryggan sträckte sig skranglig ut i vattnet från strandkantens malörtsäng. Anders farmor hade tagit med sig en planta från Stora Korset många år tidigare och sakta, sakta hade den spridit sig till det vajande täcke av blad och nakna stänglar som omslöt den gamla plastbåten där den låg uppochnedvänd på ett par bockar.

Han gick en runda kring huset. På landsidan såg det okej ut, men på sjösidan hade rödfärgen bleknat och några rejäla sprickor syntes i väggbrädorna. Teveantennen var borta. När han klev upp på altanen såg han spröten ligga där som en skadeskjuten spindel. Det gjorde ont hela tiden.

Hela tiden ett tryck över bröstet och en smärta som kändes som ett skrik. När han fortsatte runt knuten fångades hans blick av något rött i nyponsnåret. Majas badbåt. En billig, uppblåsbar sak som de hade lekt med tillsammans den sista sommaren. Han, Maja och Cecilia.

Nu låg den utfläkt och luftlös i nyponsnåret. Han kom ihåg hur han förmanat Maja att inte dra båten över några vassa stenar, att inte ... nu var den spetsad på hundratals taggar och allt var borta och för sent.

Det var för den båtens skull han inte hade kommit till Domarö på snart tre år. För den båten och andra liknande minnen, spår. Saker som hånfullt framhärdade i att existera trots att de inte borde, trots att det de betydde hade försvunnit.

Han hade räknat med det här. Han hade stålsatt sig. Han grät inte. Gummibåten lyste röd i ögonvrån när han fortsatte runt huset på ben som gick därför att han sa åt dem att göra det. Han vek om hörnet och sökte sig fram till trädgårdsbordet, damp ner på sittplankan. Han hade svårt att andas, små händer klämde till om luftstrupen och prickar dansade framför hans ögon.

Vad fan skulle jag hit att göra?

När den värsta krampen i halsen hade släppt, reste han sig och sparkade undan stenen vid krusbärsbusken. Några gråsuggor kröp över plastpåsen som innehöll dörrnyckeln. Han väntade tills de hade krupit undan och hukade sig ner, tog påsen. När han rätade på sig kom en yrsel över honom. Han gick som berusad fram till ytterdörren och låste upp, släpade sig ut i badrummet och drack några klunkar rostsmakande vatten ifrån kranen. Andades, drack några klunkar till. Yrseln släppte inte.

Dörren från hallen till vardagsrummet stod öppen och ljuset från havet och himlen lyste vitaktigt över soffan under fönstret. Han såg den genom en tunnel och vinglade fram till den, föll ner.

Tid passerade.

Han låg i soffan med öppna ögon eller slutna ögon och kände att han frös. Men det var bara ett konstaterande, spelade ingen roll. Han tittade på den svarta teveskärmen, roslagsspisens igensotade luckor.

Han kände igen allt och allt var honom främmande. Han hade trott att det skulle finnas någon aning av hemkomst, en förnimmelse av att återvända till något som ändå var hans. Det gjorde det inte. Han kände sig som en inbrottstjuv i någon annans minnen. Allt detta tillhörde en främling, någon han hade varit för länge sedan och inte längre kände.

Det hade blivit skumt utanför fönstret och havet lapade mot klipporna. Han kravlade sig ur soffan och hämtade en plåtburk som han fyllde med T-röd, ställde in i den öppna spisen och tände på för att jaga bort kalluften ur skorstenen. Sedan gjorde han upp en brasa och gick för att öppna sovrumsdörren, sprida värmen dit, men stannade på halva vägen.

Dörren.

Dörren var stängd.

Någon hade stängt dörren.

Anders stod stilla och andades genom näsborrarna. Snabbare och snabbare, som ett djur vädrande fara. Han stirrade på dörren. Det var en vanlig dörr. Ljust furuträ, billigaste sorten. Han hade själv köpt den på sågen i Nåten och ägnat en dag åt att byta ut den gamla, sneda ramen och hänga dit den nya dörren. Ingen märkvärdig dörr. Men den var stängd.

Han var helt säker på att den inte hade varit stängd när han och Cecilia åkt härifrån den sista gången, utmattade, söndergråtna och tomma.

Lugna ner dig. Simon har stängt den.

Men varför skulle han ha gjort det? Huset uppvisade inga övriga tecken på att någon hade varit där. Skulle Simon ha gått in enbart för att stänga dörren till sovrummet? Varför skulle han göra det?

Alltså måste dörren ha varit stängd när de åkte. Han måste minnas fel.

Men det gör jag inte.

Han kom ihåg det alltför väl. Hur Cecilia hade gått ut till bilen med den sista packningen, en väska med Majas sommarsaker. Hur han hade stått och tittat in i huset en sista gång innan han stängde och låste ytterdörren. Han hade vetat att han sa adjö, att inget av allt det de hade tänkt skulle bli av, att han kanske aldrig skulle se den här platsen mer. Bilden hade bränts in i hans hjärna.

Och dörren till sovrummet hade varit öppen.

Han la handen på handtaget. Det var kallt. Hjärtat slog hårt i bröstet. Försiktigt tryckte han ner handtaget och drog. Dörren gled upp. Trots kylan som forsade ut ifrån sovrummet kände han en svettdroppe rinna ur armhålan.

Ingenting.

Det fanns ingenting, naturligtvis. Fyrljuset blinkade över dubbelsängen som stod mitt innanför dörren. Allt var som det skulle. Ändå trevade han innanför dörrposten för att hitta strömbrytaren och tända innan han steg in. Plafonden i taket tändes.

Dubbelsängen var bäddad, det vita påslakanet i fusksatin glänste och spred ljuset över de ljusblå brädväggarna, hötorgsmålningen av ett stormande hav med skepp i fara som hängde över sängen.

Han gick fram till fönstret. Norruddsfyren blinkade över viken. En ensam strålkastare i hamnen lyste upp ångbåtsbryggan och båtarna som guppade vid bryggorna intill. Ingen människa ute. I de mörka intervallerna syntes korta blänk från Gåvasten, den hatade fyren på Gåvasten.

Reflekterad i den mörka rutan såg han den andra kortväggen. Garderoben, Majas säng. Den var obäddad, som de hade lämnat den. Varken han eller Cecilia hade kunnat förmå sig att släta ut påslakanet och radera de sista spåren av flickan som hade legat där. Anders rös till. Det hopbyltade täcket såg ut som om det skulle kunna rymma en kropp. Han vände sig om.

En säng. En obäddad säng. Inget annat. En liten, obäddad säng. Örngottet med Bamse bärande på en trave honungsburkar. Hon hade varit prenumerant. Tidningarna hade fortsatt att komma. Han hade läst dem. Läst dem högt, som han brukat, fast ingen hade lyssnat.

Han gick och satte sig på hennes säng, tittade ut över rummet. Han kurade ihop sig. Kurade ihop sig lite till. Det började värka i bröstet, en klump växte. Han såg rummet genom hennes ögon, så som hon hade sett det.

Där är storsängen, där ligger mamma och pappa, dit kan jag gå om jag blir rädd. Här är min sköna säng, där är Bamse. Jag är sex år. Jag heter Maja. Jag vet att jag är älskad.

»Maja ... Maja ...«

Klumpen i bröstet var så stor att den inte kunde förlösas med gråt och han sögs ner mot den. Han hade ingen grav att gå till, ingenting som betydde Maja. Utom det här. Den här platsen. Han hade inte förstått det förrän nu. Han satt på hennes grav, hennes viloplats. Huvudet drogs mot golvet, ner mellan knäna.

Strödda på golvet nedanför sängen låg ett antal av hennes plastpärlor. Tjugo stycken, trettio. Hon hade gjort halsband, pärlplattor, det hade varit hennes favoritpyssel. Hon hade haft en hel hink med pärlor i alla möjliga färger, som nu stod under sängen.

Förutom de som låg spridda över golvet.

Anders plockade upp några pärlor, tittade på dem där de låg i handflatan. En röd, en gul, tre blå.

Ännu ett minne från den sista dagen: hur han hade stått på knä framför hennes säng, lutat huvudet mot madrassen, sökt efter hennes doft i lakanet och funnit den, tårarna som sögs upp av tyget.

Han hade stått på knä. Han hade krupit runt på knä längs sängen och sökt hennes doft. Ja. Men det hade inte funnits några pärlor under hans knän då. Mycket hade han glömt av sitt liv de följande åren, mycket låg i dimma, men den sista dagen här ute brann. Tydlig. Inga pärlor pressande mot huden.

Säker?

Ja. Säker.

Han gled ner på golvet och tittade under sängen. Den genomskinliga hinken med pärlor stod längst ut. Den var full till två tredjedelar. Han körde ner handen och lät den omslutas av pärlor, bökade runt. När han drog upp handen hade några pärlor klibbat fast vid huden.

Råttor. Möss.

Han grävde ner båda händerna i hinken, tog sina kupade händer fulla, och lät pärlorna strila tillbaka ner. Inget råttbajs. Möss kunde inte ens passera genom en kökslåda utan att lämna bajs efter sig.

Han sköt tillbaka hinken under sängen och såg sig omkring på golvet. De tjugo, trettio pärlor som fanns, låg alla samlade kring sängen. Han kröp ut på golvet, tittade i hörnen, längs listerna. Inga pärlor. Under dubbelsängen låg stora tovor av damm och inget mer.

Vänta här nu ...

Han kröp tillbaka till Majas säng och tittade under den. En låda utan lock med duplolego stod bakom pärlhinken, intill en Bamsedocka. Han drog ut duplolådan. Ett lager av damm låg över de mångfärgade byggklossarna. Han kunde inte längre kontrollera saken eftersom han hade rört om i hinken, men inte hade det legat något damm på pärlorna?

Han satt på golvet med ryggen lutad mot Majas säng. Hans blick fastnade på garderoben. Det var en otymplig, väggfast sak som Anders farfar hade byggt på plats med samma brist på begåvning som präglade resten av huset. Den var ungefär en meter bred, byggd av grova spillplankor. Nyckeln satt i dörrlåset.

Hjärtat började rusa iväg igen och händerna blev kallsvettiga. Han visste att garderobsdörren hade ett handtag på insidan. Maja hade tyckt om att sitta där inne under kläderna och leka att hon ...

Sluta nu. Sluta nu.

Han knep ihop läpparna, slutade andas. Lyssnade. Inget hördes utom havets brus mot klipporna, vinden som drog genom tallkronorna, hans eget hjärta bultande i öronen. Han tittade på garderobsdörren, på nyckeln. Den rörde sig.

Anders for upp på fötter och pressade händerna mot tinningarna. Underkäken hade börjat darra.

Nyckeln var stilla. Naturligtvis stilla.

Sluta. Sluta.

Utan att se sig om gick han ut ur rummet, släckte lyset och stängde dörren. Fingrarna var iskalla och tänderna skallrade. Han la några grova vedträn i roslagsspisen, satt sedan en lång stund och värmde händerna, kroppen.

När han kände sig lugnare öppnade han resväskan och tog fram en av litertetrorna med rödvin, rev upp locket och hällde i sig en tredjedel av innehållet. Han tittade på sovrumsdörren. Han var lika rädd fortfarande.

Brasan i köksspisen hade slocknat. Han brydde sig inte om det, utan tog sina cigaretter och ett glas, gick tillbaka till roslagsspisens trygga värmekrets där han rökte och hällde i sig resten av kartongens innehåll. När den var tom gav han den åt elden och hämtade en ny.

Vinet fungerade som det skulle. Muskelknutar löstes upp och tankarna flöt iväg utan riktning, utan att slå ner på något mål. Halvvägs in på nästa tetra reste han sig och tittade ut över havet med glaset i hand. Gåvastens fyr blinkade långt där ute.

»Skål, din jävel. Skål, din satans jävel.«

Han tömde glaset och började vagga i takt med fyrljuset.

Havet. Och vi stackars små jävla människor med våra blinkande små ljus.

Ofärd stundar

Klockan halv fyra vaknade Anders av att någon bultade på dörren. Han slog upp ögonen och låg stilla i soffan, drog filten tätare omkring sig. Det var mörkt i rummet. Fyrljuset svepte in och golvet svajade till. Han var tung i huvudet.

Han låg med vidöppna ögon och undrade om han hade hört fel, om det hade varit en dröm. Fyrljuset kom svepande igen. Den här gången låg golvet stilla. Bakom sin rygg hörde han att det hade börjat blåsa upp. Havet kastade sig mot klipporna och det drog kallt genom husets springor.

Han hade precis blundat för att försöka somna om, när bultandet kom igen. Tre kraftiga slag på ytterdörren. Han satte sig hastigt upp i soffan och såg sig instinktivt om efter ett vapen. Det var något hemskt med de där korta, hårda slagen.

Som om ... som om ...

Som om någon kom för att hämta honom. Någon med en order. Någon som hade rätt att ta honom. Benen var beredda till språng när han gled ur soffan och hasade sig fram till spisen, tog eldgaffeln i ett hårt grepp.

Han stod med eldgaffeln höjd och väntade på att bultningarna skulle återkomma. Ingenting hördes utom havets begynnande raseri, gnisslet när en halvt avbruten trädgren vred sig i vinden.

Lugna ner dig. Det är kanske bara ...

Bara vad? En olycka, någon som behövde hjälp? Ja, det var väl det mest troliga, och där stod han som beredd på en invasion från främmande makt. Han tog några steg emot ytterdörren, fortfarande med eldgaffeln i handen.

»Hallå?« ropade han. »Vem är det?«

Hjärtat bultade och det kändes som om något tryckte runt hans huvud från utsidan.

Det är fel på mig.

Någon hade strandat med sin båt, fått motorstopp i kulingen och tagit sig upp på hans klippor, stod kanske utanför hans dörr, blöt och genomfrusen.

Men varför bultar den så hårt?

Utan att tända någon lampa som kunde blända honom smög Anders fram till hallfönstret och tittade ut. Ingen stod på farstubron, vad han kunde se. Han tände utomhusbelysningen. Ingen var där. Han öppnade dörren och tittade ut.

»Hallå? Är det nån där?«

Majas gunga slängde fram och tillbaka i blåsten, torra löv virvlade runt på gårdsplanen. Han ställde upp dörrlåset och klev ut på bron, stängde dörren bakom sig och svepte med blicken, spände hörseln.

Han tyckte sig höra ett motorljud inifrån byn. En liten utombordare eller en motorsåg. Men vem var ute med båten vid den här tiden, vem sågade träd mitt i natten? Kunde förstås vara en moppe också, men samma fråga gällde där.

Majas gunga gjorde honom illa till mods. Där den for fram och åter såg det ut som om det satt någon i den och gungade, någon han inte kunde se. Vinden svepte kall över hans bröst och mage när han tog några steg från dörren och sa »Maja?« ut i tomma luften.

Inget svar. Ingen förändring i gungans vildsinta rörelser. Han sänkte eldgaffeln och strök sig över ansiktet med den fria handen. Han var fortfarande berusad. Berusad och klarvaken. Motorljudet – om det varit ett sådant – hade tystnat. Bara den halvt avbrutna grenens gnekande hördes.

Han gick tillbaka till dörren och undersökte dess utsida. Inga spår av den som bultat. Det ryckte till i hans mungipor.

Jag vet vad det här betyder.

Hans farmor hade berättat om en gång då hennes far hade övernattat i en bod i havsbandet. Han hade haft »ett ärende«, vilket var den gängse eufemismen för att forsla smuggelsprit. Troligen hade han stämt möte med någon estnisk skuta utanför tremilsgränsen framåt gryningen och sett det som säkrast att övernatta på skäret.

Mitt i natten väcks fadern av att det bultar på dörren. Det är en enkel stugdörr och haspen hoppar i sitt fäste av de kraftiga slagen. Han tänker att det är tullen som är honom på spåren, men den här gången har de gjort sitt tillslag för tidigt. Han har ingenting som de kan ta i beslag och han har inga problem med att förklara sin övernattning – fågelbössan är med för syns skull. Med frid i sinnet går han och öppnar dörren.

Ingen är där. Det finns inte en människa i närheten och bara hans egen skötbåt ligger vid bryggan. För säkerhets skull stoppar han dock på sig pengarna han ska betala spriten med och tar ett varv runt skäret med bössan i hand. Han lyckas skrämma upp ett par ejdrar ur en vassrugge men inget mer.

I gryningen ger han sig iväg ut mot mötesplatsen. Efter några distansminuter skymtar han skutan som har ankrat strax utanför gränsen.

Då hörs en smäll.

Först tror han att det är hans egen tändkulemotor, men han inser att smällen haft för djup resonans, att den kommit utifrån. Han tar upp kikaren och spejar ut mot skutan han ska möta.

Något har hänt med den. Han kan först inte se vad det är, men när han kommer närmare ser han att skutan har fått slagsida och håller på att sjunka. När han kommer fram finns det inte längre något att komma fram till. Han spejar över havsytan med kikaren, men inget finns att se.

»Fyra man och minst tusen liter brännvin gick i djupet«, berättade fadern efteråt. »Det var det den ville berätta, den som bultade på dörren. Att ofärd stundade.«

Anders farmor hade återberättat historien med samma ordval, och allt sedan dess hade det varit ett uttryck som ibland for upp i Anders huvud när något skulle beskrivas. Det kom nu, när han undersökte dörren där inga spår syntes efter den som hade bultat.

Ofärd stundar.

Han såg upp mot tallarna, vars svajande toppar försvann i dunklet där lampans ljuskrets slutade. En lös plåt på vedskjulet slog ett enda slag som för att understryka.

Ofärd stundar.

Det gick inte att sova mer. Anders tände i köksspisen och satt sedan vid köksbordet och stirrade in i väggen. Huvudet kändes som om det var fyllt av ljummen gröt innesluten i en paradoxal hinna av tydlighet. Han kunde tänka klart, men inte djupt.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad »det« var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Det gamla vinet smakade rutten frukt i munnen och han drack en halv liter vatten direkt ur kranen för att skölja bort smaken. Vattnet var inte mycket bättre. Troligen hade saltvatten trängt in i brunnen och dricksvattnet hade en tjock, metallisk smak. Anders sköljde ansiktet och torkade sig med en kökshandduk.

Utan att tänka efter gick han in i sovrummet och hämtade hinken med plastpärlor, satt sedan vid köksbordet och plockade, tryckte. Först gjorde han ett hjärta i rött. Sedan ett annat hjärta i blått, utanför det första. Sedan ett i gult, och så vidare. Som en rysk docka, hjärtan i lager utanpå varandra. När han kom till kanten reste han sig och matade spisen.

Pärlorna han hade tagit för att bygga sin hjärtplatta hade inte märkbart sänkt nivån i hinken. Han hade gott om pärlor och gott om plattor. Vad han skulle ha velat ha, var en större platta. Så att det gick att bygga en hel tavla.

Om man sätter ihop dom ...

Han grävde fram bågfilen ur verktygslådan och började arbeta. När han hade sågat bort kanterna på nio plattor slipade han dem med sandpapper för att få en jämn yta för limmet att fästa på. Arbetet upptog alla hans tankar och han märkte inte ens att gryningen kom smygande över havet.

Först när alla kanter var jämna och han reste sig för att leta efter den oöppnade tub epoxylim som han visste skulle finnas någonstans, kastade han en blick ut genom köksfönstret och såg att morgonsolen hade fått ljuset från fyren på Norrudden att blekna.

Morgon. Kaffe.

Han diskade bort det värsta av kannans kalkavlagringar och hällde vatten i bryggaren. I skafferiet fanns ett öppnat paket kaffe där all smak troligen hade dunstat bort. Han kompenserade genom att ta dubbelt så mycket kaffepulver som vanligt och satte igång bryggaren.

Han hittade limmet och ägnade ytterligare en halvtimme åt att finslipa ojämnheter och foga samman plattorna. Morgonsolen lyste snett in genom köksfönstret när han ställde sig och betraktade sitt verk.

Nio plattor med plats för fyra hundra pärlor på varje, nu sammanfogade. En vit, knottrig yta som nu väntade på sina tretusen sexhundra färgprickar. Anders nickade. Han var nöjd med sig själv. Nu hade han att göra.

Men vad ska jag göra?

Medan han rökte en cigarett och smuttade på kaffet som mycket riktigt smakade mer som vålnaden av en kopp kaffe, betraktade han den vita ytan och försökte hitta en bild som han skulle sätta samman där.

Göra någon av Strindbergs vildsinta havsmålningar i pärlor. Jo. Men det fanns inte nog med nyanser till det. Något mer naivistiskt, som en barnbild. Kossor och hästar, hus med skorsten. Men det var ingen utmaning.

Barnbild ...

Han glodde på Norruddens fyr och sökte i minnet. Sedan ställde han ifrån sig kaffekoppen och började leta i lådor. Han hade ingen som helst minnesbild av vad det hade blivit av kameran.

Han hittade den i skrotlådan, lådan där allt som kunde vara bra att ha hamnade. Mätaren visade att tolv bilder var tagna. Med en pennspets tryckte han in knappen för tillbakaspolning och kamerans motor började veva, långsamt och klagande. Batterierna var så gott som slut. Ett klick hördes och motorn började gå snabbare när den vevade tomhet. Anders tog ut filmrullen och satte sig vid köksbordet igen.

Han slöt handen kring den lilla plåtcylindern som var sval efter att ha legat i lådan. Där inne fanns de. De sista bilderna av en familj. Han värmde den i sin hand, värmde de små människorna på isen som snart skulle råka ut för något fruktansvärt.

Han tog filmrullen mellan tummen och pekfingret, studerade den som om han skulle kunna se någonting av det som fanns där inne. En impuls sa åt honom att låta det vara, låta den där familjen stanna där inne, för alltid omedveten om det som komma skulle. Inte släppa ut den och blanda in den i den sörja som livet nu var. Låta den stanna i sin lilla kapsel av tid.

Någon hatar oss

Med morgonens första kaffekopp intill sig satt Simon vid köksbordet och stirrade ner i den halvöppna tändsticksasken. Den svarta larven låg där, orörlig, men Simon visste att den var vid liv.

Han satt med ihopknipna läppar och samlade spott i munhålan. När han hade tillräckligt lät han det rinna ut mellan läpparna och ner i asken. Larven rörde sig svagt, liksom sömnigt när loskan träffade dess blanka hud och Simon satt och såg på medan saliven långsamt absorberades, sögs upp och försvann.

Det var en morgonritual lika nödvändig som att kissa och dricka kaffe, hade han kommit att förstå.

Någon vecka efter att Spiritus kommit i hans vård hade han en morgon lämnat asken i kökslådan utan att spotta i den och tagit båten över till fastlandet för att handla. Redan när han la ut med båten kände han smaken i munnen. Den växte sig starkare under överfarten. Smaken av gammalt trä eller ruttna nötter växte ut ur munnen, in i blodet och spreds i musklerna.

När han ströp gasen för att lägga till vid bryggan i Nåten, spydde han över durken. Han visste vad det berodde på, men vägrade att ge efter och fortsatte in mot bryggan på lägsta möjliga varv. När båten slog i en stolpe var det som om hans kropp vrängdes ut och in. Han spydde tills det bara kom galla.

Det var ett illamående större än vad kroppen själv kan prestera, en septisk chock som vid akut förgiftning. Simon kröp ihop på aktertoften medan magen vred sig i kramper och lyckades svänga snurran så att fören åter vändes mot Domarö.

Han var övertygad om att han skulle dö och hela vägen tillbaka till Domarö satt han hopkrupen i fosterställning medan blöta, djupa rapningar likt ett rådjurs skällande trängde ut ur honom och hans kropp ruttnade.

Han klarade inte av att lägga till utan körde upp båten i strandkanten och kravlade på knäna genom det grunda vattnet, över stenstranden, gräsmattan och in i huset. När han fick ut tändsticksasken ur lådan var hans mun så uttorkad av allt spyende att det tog honom ett par minuter att samla så mycket seg saliv att han kunde ge Spiritus vad Spiritus krävde. Det tog flera dagar innan han var helt återställd, innan kroppen kändes stark igen.

Sedan den gången var han noga med att spotta i tändsticksasken varje morgon. Han visste inte vad som väntade i slutändan av den pakt han hade ingått, men han visste att han var tvungen att fullfölja den så länge han levde.

Och sedan?

Sedan visste han inte mer. Men han fruktade det värsta, i någon form. Och han ångrade sig. Att han inte hade svept bort Spiritus från bryggan den där gången. Ner i havet där den hörde hemma. Det ångrade han. Men det var för sent nu.

Simon tog en mun kaffe och såg ut genom fönstret. Himlen var så hög och klar som den bara kan vara på hösten, några gula björklöv singlade ner. Inget tydde på att det skulle bli storm snart, vilket Simon visste att det skulle bli, på samma sätt som han visste en mängd andra saker. Var det fanns vatten i marken, när isen skulle lägga sig, hur mycket regn som skulle falla.

När kaffekoppen var urdrucken och sköljd tog Simon på sig storstövlarna och gick ut. Det var en av öbornas vanor som han tagit till sig: storstövlar på, i alla lägen. Man visste aldrig vart man kunde behöva klafsa iväg och det var enklast att vara förberedd.

Månne hade post och tidningar kommit med den tidiga båten idag och hade de inte det fanns det alltid några gubbar vid lådorna som inte heller hade något bättre för sig än att se efter om posten kommit med den tidiga båten. Vilket den nästan aldrig hade.

På väg upp mot brevlådorna kastade han en blick längs vägen till Smäcket. Där fanns att göra, och kanske var det bra för Anders. Något att sysselsätta händerna med är fin bot för dystra tankar, det visste han av egen erfarenhet. Under de värsta perioderna med Marita, hans första fru, hade träningen med kortleken, näsdukarna och de andra sakerna varit det som stått mellan honom och panikångesten.

Med Anna-Greta blev det givetvis annorlunda. Där var det mest melankoli han drivit på flykten med enhandspalmeringar och falskräkningar.

Vad han visste hade Anders ingen hobby att sysselsätta sig med, så sly och flagnande färg, ved som behövde huggas kunde mycket väl vara av godo.

Redan på hundra meters håll såg han att dagens samtalsgrupp vid brevlådorna bestod av Holger och Göran. De var omisskännliga. Holger sammankurad och förgrämd av besvikelser som börjat redan i ungdomen, Göran ännu med hållningen kvar efter drygt fyrtio år i polismaktens tjänst.

Men vad i ...?

De två männen var inbegripna i en intensiv diskussion. Holger skakade på huvudet och fäktade med ena armen ut mot havet, Göran stod och sparkade i marken som om han var irriterad. Men det var inte det som var det underliga.

Postlådorna var borta.

Väggen på den för säsongen stängda handelsboden var helt tom. Bara den gula lådan för utgående post hängde kvar, och även den såg konstig ut.

Har dom dragit in postgången?

När Simon kom närmare förstod han att problemet var av en annan art. Tio meter framför handelsboden trampade Simon i de första flisorna, som blev fler ju närmare han kom. Plastflisor och träflisor, delar av de postlådor som så sent som dagen före hade hängt på väggen. Den gula plåtlådan för utgående post var bucklig och sned.

Holger fick syn på honom och utbrast: »Jaha, här kommer stockholmarn också. Där får man väl knappast nåt medhåll.«

Simon klev in in mosaiken av splittrad, mångfärgad plast. »Vad är det som hänt?«

»Vad det är som hänt?« sa Holger. »Jag ska säga dig vad det är som hänt. I natt när vi låg och sov kom det några jävla nollåttor med båt och slog sönder våra brevlådor för att dom inte har nåt bättre för sig.«

»Varför det?«

Holger såg ut som om han inte trodde sina öron. Det var hans gängse reaktion på allt han uppfattade som ett ifrågasättande av hans teser och han inledde som alltid svaret med att ställa frågan en gång till för att riktigt visa hur dum den var.

»Varför det? Tror du att dom behöver nån anledning? Dom kanske inte har fått båtplats i hamnen, dom kanske var missnöjda med antalet soltimmar i somras, eller så tycker dom helt enkelt att det roligaste som finns är att förstöra och frågar du mig så svarar jag det sistnämnda. Jag blir så jävla arg.«

Holger vände på klacken och haltade ner mot ångbåtsbryggan där Simon såg att Mats, handelsmannen, stod och väntade på passbåten.

Simon vände sig till Göran och frågade: »Men egentligen ...?«

Göran såg på förödelsen omkring sig och skakade på huvudet. »Egentligen har vi ingen aning. Kan vara vem som helst.«

»Nån på ön?«

»Ingen som jag kan tänka mig. Men man vet ju aldrig.«

»Var det ingen som hörde nåt?«

Göran nickade ner mot bryggan. »Mats hörde nåt och sen var det en motor som startade. Men han visste inte om det var en utombordare eller en moped. Vinden låg fel.«

»Det måste ju ha varit ett ... väldigt smällande.«

»Jag vet inte det«, sa Göran och skopade upp några gröna och grå skärvor som han visade Simon. »Titta på dom här. Vad tänker du?«

Bitarna i Görans hand, hajfenor och romber, hade alla skarpa brottytor. Även bitarna på marken var ganska stora. Inget småsplitter.

»Det ser inte ut som om dom är sönderslagna.«

»Nej, eller hur? Snarare skurna. Med en vass kniv eller nåt liknande. Och titta här.«

Göran pekade på plåtlådan. Den var bucklig och sned, men bucklorna hade skarpa vinklar i mitten där den rena metallen lyste igenom. Det var inte slag som hade skapat bucklorna, utan hugg. Någon hade stått och huggit i postlådan med en stor kniv.

Simon skakade på huvudet. »Varför gör man så?«

Göran dröjde med svaret som om han ville formulera sig korrekt. Till slut sa han: »Min erfarenhet av såna här saker ... säger mig att man gör det för att man hatar.«

»Vad är det i såna fall dom – eller den – hatar?«

»Oss.«

Simon tittade på splittret på marken igen, på den buckliga plåtlådan. Vreden. Alla postlådorna representerade personerna på ön. Varje låda en utlöpare av den person som den tillhörde. Ett namn.

Göran ryckte på axlarna. »Eller så är det ren förstörelselusta, vad vet jag. Ibland är det så. Men oftast inte. Vad gör man åt det här nu då?«

Övergrepp och våldsamma avsteg från det normala har en tendens att skapa glapp i ansvarskedjan. Ingen är skyldig, ingen är ansvarig. Då faller det lätt på två gubbar som bara råkat komma förbi att reda upp det hela. Göran hukade sig ner och började plocka, Simon hämtade skräpkorgen vid bodtrappen. Sedan hjälptes de åt att samla ihop skärvorna. När korgen var full gick Göran ner till hamnen för att hämta ett tomfat medan Simon satte sig på trappen och torkade svett ur pannan.

Så jävla onödigt. Massa besvär bara för att nån ... hatar.

Han gjorde en grimas och gned sig i ögonen.

Hå. Finns ingen ände på hur mycket besvär det kan bli om nån hatar tillräckligt. Man får vara tacksam om det stannar vid brevlådor, snarare.

»Simon?«

Simon tittade upp. Anders stod framför honom med ett brev i handen och såg sig omkring. »Var är brevlådorna?«

Simon förklarade vad som hade hänt och att Anders fick ge sitt brev direkt till Mats. Denne var för övrigt just på väg upp från hamnen med den blå postbacken i famnen. Bakom honom kom Göran och Holger.

Göran hade fått tag på en rulle svarta plastsäckar och började plocka ner skärvor i en av dem. Holger körde ner händerna i byxfickorna och stirrade på Anders.

»Jaha, ja«, sa han. »Vi har fått främmande. När kom du?«

»Igår.«

Holger nickade länge och väl åt det. Med blicken sökte han stöd hos först Mats och sedan Göran, men inget stöd kom. När Göran gav en snarast irriterad blick tillbaka tycktes Holger komma ihåg hur det låg till.

»Ja, jag beklagar sorgen, för övrigt«, fick han ur sig.

Det pratades en stund fram och tillbaka om hur man skulle bära sig åt med posten. Just idag fick väl Mats vänta in folk och förklara vad som hade hänt. Sedan fick var och en snarast möjligt skaffa sig en ny låda. I väntan på det kunde en plasthink med lock eller i värsta fall en påse duga som ersättning. Bara man skrev sitt lådnummer på den.

Anders viftade med sitt brev. »Hur gör jag med den här, då? Det är en film som ska framkallas. Jag vill inte gärna att den kommer bort.«

Mats tog emot brevet och lovade att han skulle se till att det kom iväg. Sedan delade han ut posten till de närvarande. Inget brev till Simon, bara Norrtelje Tidning och reklam för någon pensionsfond.

När Simon och Anders bröt upp för att dra sig hemåt, sa Göran: »Du glömmer inte, va?«

»Nä«, sa Simon. »Jag tittar förbi nån dag.«

De tog vägen längs strandkanten. Sommargästernas bryggor låg så gott som tomma. Till helgen skulle väl några enstaka komma ut, men annars var säsongen slut för i år.

»Vad är det du inte ska glömma?« frågade Anders.

»Göran flyttade tillbaka för ett tag sen, när han gick i pension. Men han har ingen brunn, så han ville jag skulle gå med slagrutan och hitta vatten åt honom.«

»Hur gör du det där, egentligen?«

»Träning, träning och åter träning.«

Anders puffade Simon på axeln. »Sluta nu. Det där är ju inget trolleri. Jag undrar verkligen.«

»Jodå. Det är ett slags trolleri, det med. Ska du med in till Anna-Greta?«

Anders släppte ämnet. Under ett antal år hade Simon varit traktens vattensökare. När någon behövde borra brunn var det till Simon man vände sig för att hitta en åder. Simon kom, Simon gick med rönnklyka och pekade till slut ut en lämplig plats. Än hade han inte misstagit sig.

Anders fnös till. »Holger tycktes tro att det var jag som gjort det.«

»Du vet att hans fru drunknade förra året?«

»Sigrid? Nej, det visste jag inte.«

»Åkte ut med båten för att vittja och kom inte tillbaks. Dom hittade båten några dagar senare, men inte Sigrid.«

Sigrid. En av de få människor Anders hade varit riktigt rädd för som liten. En överfylld bägare ständigt väntande på droppen som kunde få den att rinna över. Det kunde vara vad som helst. Vädret, ljudet av cyklar, en geting som kom för nära hennes glass. Varje gång Anders hade sålt strömming till henne hade han varit noga med att plocka de största och finaste och hellre ge henne ett par hekto för mycket än ett gram för lite.

»Dränkte hon sig?«

Simon ryckte på axlarna. »En del tror väl det, men ...«

»Men vadå?«

»Andra tror att det var Holger som gjorde det.«

»Tror du det?«

»Nej. Nej, nej. Han var alldeles för rädd för henne.«

»Så nu har han bara stockholmarna att avsky?«

»Jo. Men det gör han desto mer.«

Holgers tes

Aversion gentemot folk från huvudstaden är ju inget unikt för Domarö, nej inte ens för Sverige. Det finns överallt och ibland på goda grunder. Holgers historia är representativ för hur det har gått till just i Stockholms skärgård, så även på Domarö.

Liksom Anders och många andra på Domarö kom Holger ifrån en familj av lotsar. Genom kloka förvärv, giftermål och andra manövrar blev det till slut så att familjen Persson ägde hela den nordöstra delen av Domarö, ett område på drygt trettio hektar med skogsskiften, ängs- och åkermark från strandlinjen och inåt.

Detta var vad Holgers far hade att förvalta när han kom i sin mannaålder i början av 1930-talet. Sommargästerna hade börjat komma och likt många andra på ön lät han rusta och bygga ut ett par sjöbodar till uthyrning.

Utan att närmare gå in på detaljer fanns det dock vissa skulder i boet och Holgers far hade lite för nära till flaskan när saker och ting gick honom emot. En sommar kom han att bli bekant med en mäklare från Stockholm. Det bjöds friskt, dracks brorsskålar och det var prat om att Holgers far skulle bli medlem i Tempelherrarna, den sägenomsusade logen med Carl von Schewen i spetsen.

Nå. Det hela ledde hur som helst till att Holgers far sålde Kattudden till mäklaren. Ett område på drygt femton hektar där ingen skog växte och betet var fattigt. Han fick ett pris som låg något över vad han skulle ha fått om han hade sålt till en annan öbo.

Men mäklaren hade givetvis varken bete eller skog i åtanke. Inom ett par år hade han styckat upp Kattudden i ett trettiotal tomter som han sedan sålde till hugade sommargäster. Varje tomt betingade ett pris som var ungefär hälften av vad han hade betalat för hela udden.

När Holgers far fick klart för sig vad som hade hänt, hur grundligt lurad han hade blivit av mäklaren, stod flaskan där som den närmaste tröstaren. Holger var vid det laget sju år gammal och tvingades se på medan hans far söp ner sig i ett träsk av självömkan medan stockholmarna glatt uppförde sektionsbyggda sommarkåkar på marken som hade tillhört familjen i generationer.

Ett par år senare tog fadern hagelbössan med sig till det skogsskifte de fortfarande ägde och återvände inte mer.

Historien finns i olika varianter på många av skärgårdens öar, men detta var släkten Perssons version och den är onekligen en av de fulare. Mycken bitterhet har dessa transaktioner fött på sina håll och bittrast av alla var Holger.

Hans tes var i grunden mycket enkel: roten till allt ont var nollåttan. Sedan fanns det då vissa nollåttor som var mer skyldiga än andra. De två främsta skurkarna hette Evert Taube och Astrid Lindgren.

Holger tröttnade aldrig på att förklara hur det låg till för den som ville höra på: skärgården hade varit en levande bygd med hårt arbetande befolkning tills Evert Taube kom och romantiserade alltihop. Det var Rönnerdahl och Calle Schewens vals. Den verklige Carl von Schewen hade blivit folkskygg på gamla dar till följd av alla nyfikna stockholmare som gjorde sig ärenden till hans brygga eller låg och spejade med kikare från båtar för att se om Calle var igång med att vålma sitt hö eller dansa med Roslagens ros.

Men det var bara en tråkig detalj i sammanhanget. Det hemska var att Taubes romantisering ledde till att nollåttan fick upp ögonen för skärgården. Här var det blommor i håret, dragspelsmusik och pittoreskt småsupande. De som hade råd skaffade sig sommarnöje. Tomterna köptes upp och skärgården avfolkades.

Lagom till att den värsta hetsen hade lagt sig och skärgårdsborna trodde att de kunde andas ut, kom så dråpslaget med Vi på Saltkråkan. Nu var det inte bara de rika som skulle ha sommarnöje. Mäklare köpte upp allt de kunde komma över för att bygga småhus att sälja eller hyra ut per vecka och månad. Alla skulle ut i skärgården och ha den rätta knycken och hitta en egen säl.

Skärgårdens ungdomar fick kontakt med sommarfolket och började längta in till huvudstadens nöjespalats och biografer. Hus och gårdar stod utan arvingar, och vips var mäklarna där och köpte upp tills skärgården var ett lik som spratt till ett par sommarmånader och sedan sjönk tillbaka i sin tysta grav.

Detta var kontentan av Holgers tes och han brukade avsluta den med någon sammanbiten fantasi kring vad han hade velat göra med Evert och Astrid om de fortfarande hade varit i livet. Det var hemska saker som innefattade både sänklod och bensin och han tålde inga motsägelser.

Skärgården hade gullats till döds. Så ansåg Holger.

Anna-Greta

En mur av gulnande syrener skymde sikten in mot Anna-Gretas hus. Det enda som syntes ovanför häcken var den ärgade bleckplåten på taket till tornet. När Anders var liten hade han trott att det var ett riktigt torn, som i riddarborgar, och blivit frustrerad över att han aldrig kunde hitta vägen dit och att ingen ville visa honom.

Senare hade han förstått att det spetsiga torntaket bara var en dekoration och att fönsterrutan på gaveln var ditmålad. Drygt etthundrafemtio förflutna år slumrade i den vindpinade träpanelen och intrycket av ett kråkslott försjunket i sina egna minnen skulle ha varit fulländat om det inte hade varit för kvinnan som nu öppnade ytterdörren och kom halvspringande längs trädgårdsgången.

Anna-Greta var klädd i jeans och rutig skjorta. På fötterna hade hon gummistövlar. Det långa, vita håret var hopsamlat i en fläta som dunsade mot hennes rygg när hon hastade fram till Anders och slöt sina armar om honom.

»Grabben!« Hon omfamnade honom, hon ruskade om honom. »Hörru grabben!«

Hon kramade honom så hårt att Anders ett ögonblick trodde att hon skulle lyfta honom från marken som hon hade gjort när han var liten. Han vågade inte besvara hennes omfamning med samma styrka – hon var dock åttiotvå år – så han strök henne över ryggen och sa: »Hej du, farmor.«

Anna-Greta släppte abrupt och synade sedan hans ansikte i fem sekunder. Först då tycktes hon lägga märke till Simon. Hon la huvudet på sned. Simon lutade sig fram och kysste hennes kind. Anna-Greta nickade som om han hade betett sig korrekt och grep tag i Anders hand.

»Kom nu. Kaffet väntar.«

Hon drog Anders mot huset och Simon lufsade efter. Det var inte så att hans gångstil förändrades, men intill Anna-Greta blev de flesta människor lufsare, oavsett ålder.

Det var som om hon levde av enbart klar, saltmättad luft och när den dagen kom då hon gick ur tiden skulle hon förmodligen göra just detta: gå ur tiden. Ta ett kliv åt sidan, bara. Upplösas i en nordvästlig vind som snurrade ett varv runt Norruddens fyr och sedan drog bort över havet.

Kaffebordet stod dukat i finrummet: ansjovissmörgåsar med ägg, småkakor och kanelbullar. Hungern som Anders hade vägrat att kännas vid rusade ikapp honom. Simon låtsades förtrytsam och sa till Anders: »Jo, jo, finrummet. Jag får sitta i köket, jag. När jag blir bjuden.«

Anna-Greta stannade till och höjde på ögonbrynen. »Är det klagomål jag hör?«

»Nä, nä«, sa Simon. »Jag bara säger att det tycks vara skillnad på folk och folk.«

»Om du höll dig borta i nästan tre år skulle du nog också få dukat i finrummet, när du kom.«

Simon kliade sig på hakan. »Det blir väl så jag får göra, helt enkelt.«

»Då går jag i sjön, och det vet du. Sitt ner nu.«

Anders pappa hade en gång sagt att Simon och Anna-Greta var som ett gammalt komikerpar. De hade sina givna rutiner som de hade finslipat genom åren och som de nu kunde så väl att de inte längre var rutiner utan snarare en klangbotten för improvisationer. Man kunde känna igen temat, men orden var nya varje gång.

Anna-Greta såg på Anders medan han snabbt klämde i sig två smörgåsar. Hon sköt fatet emot honom.

»Du har visst ingen mat där nere i stugan, förstår jag.«

Anders hejdade sig med handen halvt utsträckt mot fatet.

»Förlåt, jag –«

Anna-Greta fnös.

»Tok heller. Jag menade inte så. Ät, ät. Men vi måste komma fram till nåt slags arrangemang.«

»Ved«, sa Simon. »Hur har du det med ved?«

Problemen diskuterades och det blev bestämt att Anders skulle få med sig en kasse med mat, att han och Simon fick åka och proviantera dagen efter samt att Anders båt måste läggas i sjön snarast möjligt. Ved fanns att ta av, om det knep.

Anders ursäktade sig och gick ut på farstubron för att röka. Han satte sig på en pall, tände en cigarett och såg på Anna-Gretas plommonträd som dignade av övermogna frukter. Han tänkte på Holger och på Holgers fru, på havet som tycktes kräva sin tribut med ojämna mellanrum, ankaret på kyrkogården i Nåten, Maja.

Det är konstigt ändå ... att det inte ... att ingen ...

När han kom tillbaka in var bordet avdukat och kaffetermosen påfylld. Simon och Anna-Greta satt lutade mot varandra över bordet med huvudena tätt ihop. Anders stod stilla och betraktade dem.

Så där såg kärleken ut. Att det kan hända. Att två människor kan hitta varandra och sedan arbeta tillsammans för att det där formlösa, ogripbara tredje som uppstått dem emellan ska hållas vid liv. Att kärleken blir en egen varelse som får diktera villkoren för hur livet ska levas.

Hur går det till, egentligen?

Anders satte sig på sin stol, tung och däven. Simon och Anna-Greta drog sig ifrån varandra.

»Fint med lite frisk luft, va?« sa Anna-Greta.

Anders nickade. Anna-Greta hade aldrig tjatat på honom om rökningen, men pikarna var många och varierade.

»Jag tänkte på en sak«, sa Anders. »På tal om det här med Holger. Att han trodde att det var jag.«

Anna-Greta snörpte på munnen. »Om du frågar Holger är det stockholmarnas fel att torsken tagit slut.«

»Jo. Men det var inte det. Det var mer det här med ... det här med Maja.«

Simon och Anna-Greta såg på honom utan att röra en min. Stämningen sjönk som en sten mot botten, men Anders fortsatte: »Jag tycker att det är konstigt att ... nu när jag tänker på det ... att ingen misstänkte mig. Eller Cecilia. Det är ju det enda rimliga, eller hur? Två föräldrar, ett barn. Barnet försvinner spårlöst. Det är klart att det är föräldrarna som är skyldiga.«

Simon och Anna-Greta utbytte en blick. Anna-Greta sträckte sin hand över bordet och strök Anders knogar. »Du ska inte tänka så där.«

»Det är inte det jag menar. Jag vet, ni vet att det var så det var. Hon försvann. Hur det nu är möjligt. Men varför ...«

Anders höll upp händerna som om han försökte gripa tag i en boll som inte fanns där, något han inte kunde få tag i. Han såg det igen. Ansiktena, tonfallen, frågorna och kondoleanserna. Och ingenstans ... ingenstans ...

»Varför var det inte, varför är det inte en enda människa som misstänker mig? Varför tycks alla betrakta det som ... nåt naturligt?«

Simon lutade sitt huvud i handen och rynkade ögonbrynen. Även han tycktes ha fått syn på det underliga. Anna-Greta såg på Anders med en blick som var omöjlig att tyda. Hon sa: »Man har väl respekt för andra människors sorg.«

»Men Holger, då?« sa Anders. »Hans fru drunknar och Simon berättade för mig att genast är det många som misstänker honom. Trots att det ju är ... naturligt, ändå. Drunkning. Sånt händer. Men Maja ... ja, polisen frågade ju. Men ingen här. Ingen.«

Simon drack upp det sista av kaffet i sin kopp och ställde varsamt ner den som för att inte bryta tystnaden. En vindpust fick en sky av asplöv att dra förbi utanför fönstret.

»Det är faktiskt underligt«, sa Simon. »När du säger det så där.«

Anna-Greta räckte termosen till Anders, trugade honom att ta påtår. »Det beror väl på vem det handlar om«, sa hon. »Alla här känner dig sen du var liten. Och alla vet att du inte skulle göra nåt sånt. Till skillnad från Holger.«

Anders hällde upp en halv kopp. Han var inte övertygad, tyckte fortfarande att det var svårt att förstå. Men han sa: »Ja. Kanske.«

Det pratades om andra saker. Om eventuella reparationer på Smäcket, om hur man skulle förfara om Anders utombordare visade sig ovillig att starta, om skvaller från byn. Anders ville inte gärna resa sig och gå hem. Inget väntade honom utom ett utkylt hus.

När det blev en paus i samtalet lutade han sig tillbaka i sin stol, knäppte händerna över magen och såg på Simon och Anna-Greta.

»Hur gick det till, egentligen? När ni träffades?«

Frågan utlöste ett simultant flin från Simon och Anna-Greta. De såg på varandra och Simon ruskade på huvudet. »Det är en lång historia.«

»Är det nåt som behöver göras?« frågade Anders. Varken Simon eller Anna-Greta hade något omedelbart att föreslå. »Kan jag inte få höra den, då?«

Anna-Greta tittade ut genom fönstret. Det höll på att blåsa upp. Himlen var mulen och bränningar syntes på den grå fjärden. Ett par regnstänk träffade rutan. Hon strök sig över pannan och frågade: »Hur mycket vet du om din farfar?«

Kärlek i skärgården

Nu skall vi opp, opp, opp
 opp på den gryende kärlekens topp, topp, topp
 kom, kom, kom bara med mig
 och skyll inte på några om, om om ...

Ulla Billqvist – Nu skall vi opp, opp, opp

Berättelsen om berättelsen

På Domarö finns det två flaskor med sprit som är speciella. Den ena står kvar nere i Nathan Lindgrens gamla sjöbod och kommer väl att stå där tills hans släktingar får ändan ur vagnen och rensar upp i kvarlåtenskapen. Den andra finns i Evert Karlssons ägo.

Evert närmar sig nittio och har sparat den där flaskan i snart sextio år nu. Ingen vet hur det billiga brännvinet inuti kan tänkas smaka och ingen kommer heller att få veta det så länge Evert lever. Han tänker icke korka upp. Flaskan och det som finns i den är en alltför bra historia för det.

Det är därför som Evert har sparat den: enkom för att när det kommer främmande som inte har hört historien förut, kunna ta fram den där flaskan ur skänken och säga: »Har ni hört om när Anna-Greta smugglade sprit på tullkryssaren? Jaså inte? Nå, det var så här ...«

Och han berättar historien medan han smeker med fingrarna över flaskans glas. Det är den bästa historia han vet, och fullständigt sann dessutom. När han är färdig skickar han runt flaskan med stränga förmaningar om att hålla försiktigt och inte tappa.

Folk tittar på den genomskinliga vätskan bakom glaset och ingenting hos den röjer att den skulle ha kommit i land på så underliga vägar. Men just den vätskan var del av partiet som skaffade Anna-Greta ryktbarhet i hela skärgården. Det är, som Evert säger, originalspriten.

Sedan ställer han in flaskan i skänken igen, och där står den och väntar på nästa tillfälle då den ska plockas fram och historien berättas ännu en gång.

Smugglarkungens dotter

Det blev inte alls som Anna-Greta hade tänkt sig. Erik tycktes ha förbrukat all sin energi på att få huset färdigt och gifta sig. När det var klart hade han inte kraft kvar att sätta upp några nya mål.

Det gick väl an över sommaren, när den ursprungliga förälskelsens låga ännu brann, men framåt hösten började Anna-Greta fråga sig om det för Erik verkligen hade varit förälskelse. Kanske var det bara ett projekt i stil med huset. Bygga huset, installera hustrun. Klart slut.

Hitler hade gått in i Polen i augusti och i skärgården rådde febril aktivitet. Kustlinjen skulle befästas och militärens jagare och transportfartyg for i skytteltrafik mellan Nåten och öarna kring Stora korset som var den sista utposten mot Ålands hav. Två kanonbatterier och ett antal värn skulle byggas och flera unga män på Domarö fick beredskapsarbeten med att spränga kabelgravar, mura sten och resa stängsel. Ryssen hade skärpt tonläget mot Finland och stor osäkerhet rådde.

Erik hade använt sina besparingar till husbygget och de nygifta hankade sig fram på de sömnadsarbeten som Anna-Greta utförde, Eriks ströjobb på sågen i Nåten och de bidrag som kom från föräldrarna. Erik gnisslade tänder åt att behöva ta emot pengar från sin far, och vad gällde Anna-Gretas far ... ja, det sa Erik rent ut en kväll efter att Anna-Greta hade kommit hem med ännu några tior: »Det är pengar från kriminell verksamhet, det där.«

Anna-Greta var inte sen att svara: »Bättre kriminell verksamhet än ingen alls.«

Det kom en kyla emellan dem allt eftersom hösten framskred och när Eriks gamle klasskamrat Björn sällade sig till skarorna som byggde värn på de yttersta öarna, följde Erik med. Anna-Greta gick utan nyheter de två första veckorna i oktober.

Hon gick ner till bryggan när någon båt kom in, såg beväringar strömma upp mot handelsboden eller mot sina arbetsplatser på byggena kring hamnen, men ingen visste något om dem som jobbade längst ut i havsbandet. Istället fick hon höra långa haranger om den dåliga maten, de usla kläderna, tristessen i barackerna ute på öarna.

Efter två veckor kom Erik hem och gjorde inte mycket mer än bytte kläder, lämnade lite pengar och for iväg igen. Anna-Greta fick inte ens sagt att hon var med barn, det blev inte tillfälle. Men så var det. Tolv till fjorton veckor var hon gången, enligt barnmorskan.

Anna-Greta stod med händerna över magen och såg Erik kliva i Björns skötbåt. Hon vinkade med hela armen och fick en höjd hand till svar. Erik var hos pojkarna och kunde inte åbäka sig. Det var det sista hon såg av honom.

Tio dagar senare kom det ett brev. Erik hade förolyckats under sitt förtjänstfulla arbete för fosterlandets befästning. Dagen efter kom kroppen och Anna-Greta råddes att inte titta på den. Ett stenblock hade lossnat från murbruket och fallit ner på Eriks huvud när han finputsade väggarna på värnets insida.

»Han är inte i det bästa skick om man säger så«, sade löjtnanten som ledsagade kroppen.

Det blev begravning i Nåten och det blev många beklagande ord och halva löften om hjälp och stöd, men någon änkepension från det militära blev det inte, eftersom Erik tekniskt sett inte hade varit i militär tjänst.

Anna-Greta var nitton år gammal, havande i fjärde månaden och änka. Hon bodde i ett dragigt hus på en plats som var henne främmande och hade inga speciella färdigheter eller yrkeskunskaper. Ingen kan förundra sig över att det till en början blev en svart och svår vinter för henne.

Torgny och Maja hade fattat tycke för henne som om hon vore deras egen dotter och de hjälpte till efter bästa förmåga. Även hennes far gjorde vad han kunde. Men Anna-Greta ville inte leva på allmosor. Hon ville bli sin egen, för sig och sitt barn.

Vintern blev till råga på allt osedvanligt kall. Militären körde med bandvagnar över isen tills kylan blev så svår att motorerna frös sönder och man övergick till hästar. Beväringarna som skulle på permission fick gå över isen utifrån öarna.

En lördagsförmiddag när Anna-Greta satt vid köksfönstret och såg ännu ett lämmeltåg av frusna unga män närma sig land, fick hon idén. Det fanns en efterfrågan. Hon skulle tillmötesgå den.

Maja hade några säckar okardad ull på höloftet i ladan. De skulle aldrig komma till användning och hon lät med glädje Anna-Greta ta hand om dem. Anna-Greta bar ner dem till köket i Smäcket, det enda rum hon använde eftersom hon ville spara ved, och satte igång. På en vecka hade hon stickat åtta par vantar i tovad ull, de varmaste som tänkas kunde.

På lördagens förmiddag ställde hon sig på pass nere vid bryggan i Nåten och väntade in beväringarna. Termometern hade visat minus tjugotvå grader på morgonen och kylan låg som ett ljudlöst skrik i luften. Hon hoppade upp och ner på stället medan hon väntade in den tysta skaran som närmade sig utifrån fjärden.

Männen var illröda i ansiktet och deras kroppar var som knutar när de kom i land. Hon frågade om de frös om händerna. Endast en av dem fick ur sig en milt oanständig kommentar till svar, de övriga nickade stumt.

Hon visade dem sina varor.

Det knorrades i leden. Visst såg vantarna ut att vara väsentligt rejälare än militärens grytlappar, men tre kronor paret? Man skulle ju in till stan och roa sig, pengarna behövdes till annat. Snart skulle man sitta på en varm buss och tina upp medan minnet av kölden smälte i minnet. Nöje fick nog gå före nytta, ändå.

Isen bröts av den löjtnant som hade ledsagat Erik några månader tidigare. Han halade fram sin portmonnä och la tre enkronor i Anna-Gretas hand. Sedan trädde han på sig vantarna och kände efter.

»Otroligt«, sa han efter en stund. »Det värmer så att säga inifrån.« Han vände sig till sina mannar. »Nu har vi permission och jag ska inte utdela några order. Men gör som jag säger nu. Köp vantar. Ni kommer att tacka mig sen.«

Om det var för att de var vana att lyda eller för att de blev övertygade spelar ingen roll. Anna-Greta sålde alla sina vantar. Trots det ursprungliga motståndet tycktes männen mäkta nöjda med sig själva när de travade iväg upp mot busshållplatsen.

Löjtnanten dröjde sig kvar. Han drog av sig högervanten och sträckte fram handen som om det var första gången de möttes. Anna-Greta tog den.

»Folke heter jag, alltså.«

»Anna-Greta. Fortfarande.«

Folke tittade ner i den nu tomma korgen och nöp sig i näsan. »Du har inte övervägt sockor? Tröjor, kanske?«

»Är det brist på det?«

»Brist och brist. Vi har väl, men dom är kanske inte tillverkade för såna här vintrar, om man säger så.«

»Då får jag tacka för tipset.«

Folke drog på sig vanten igen och gjorde honnör. När han gått några steg mot hållplatsen vände han sig om och sa: »Jag har i alla fall permission om tre veckor igen. Finns det en tröja då, så är jag ... spekulant.«

När Anna-Greta kom hem till Smäcket öste hon ut slantarna på bordet och räknade dem. Jodå, nog var det tjugofyra kronor alltid, förtjänade på bästa sätt genom eget arbete och efter eget huvud. När hon försökte dela med sig till Maja ville svärmodern inte höra talas om saken. Däremot kunde hon tänka sig att vara med på ett hörn om efterfrågan blev för stor.

Det blev den. Redan lördagen efter hade ryktet om Anna-Gretas vantar spritt sig och lagret räckte inte till alla som ville köpa åt sig själva eller åt kamrater som var kvar ute på öarna. Maja fick överta arbetet med vantarna medan Anna-Greta koncentrerade sig på sockor. Och en tröja, givetvis.

Det krävs inte mer än en antydan för att den vaksamme ska vädra kärlek. Och så var det. Åtminstone från Folkes sida. När han hade fått sin tröja ville han ha sockor också. Men randiga skulle de vara, så hon fick göra ett par enkom åt honom. Sedan behövde han ju en mössa förstås.

Anna-Greta var inte dummare än att hon förstod. Folke var snäll och rejäl och hon sökte i sig själv efter spår av förälskelse och fann inte en gnutta. Det var inget att göra. Hon spelade med så gott hon kunde men girade undan från hans försiktiga inviter.

Våren kom och magen växte. Behovet av yllekläder upphörde och Anna-Greta fick se sig om efter annat. En dag i april, en månad före den förväntade nedkomsten, la hennes far till vid bryggan med en skötbåt hon inte hade sett förut.

Efter att ha känt på magen och förhört sig om hur hon mådde, la han fram sitt egentliga ärende. Han hade blivit bekant med en rysk kapten och det fanns möjlighet till en god affär om han bara kunde fara ut till tremilsgränsen och ta emot en last.

»Men nu är jag ju lite ... illa sedd i de här farvattnen, som du kanske känner till.«

Jodå, Anna-Greta visste. Om en tulljagare fick så mycket som en glimt av hennes far var det omedelbar visitation som gällde.

»Så jag tänkte som så, att om du kunde köra så skulle ju risken minska avsevärt. Båten känner dom inte igen.«

Anna-Greta vägde för och emot. Det var inte risken att åka fast som oroade henne så mycket som det rent moraliska steg det innebar att kliva in i kriminell verksamhet. Å andra sidan fanns det redan folk som tittade snett på henne på grund av hennes far. Lika gott att infria förväntningarna.

»Hur mycket får jag?« frågade hon.

Fadern sneglade på hennes putande mage och gjorde en storstilad gest.

»Vi säger väl hälften av förtjänsten, då. För att det är du.«

»Vilket innebär?«

»Tvåtusen, ungefär.«

»Då säger vi så.«

Affären förlöpte utan mankemang. Även om spritsmugglingens glada dagar för länge sedan var över så rådde fortfarande motbok och hushållning, och tusen liter rysk vodka hittade alltid strupar att slinka ner i.

Transporten sköttes på det gamla sättet. Dunkarna lastades i en torped på släp efter båten. Om tullen dök upp kapade man förtöjningen och lasten sjönk tillsammans med en liten flytboj och en påse salt som höll bojen nere. Efter några dagar hade saltet lösts upp och bojen steg till ytan. Då kunde man bärga.

Anna-Greta satt på aktertoften med rodret i hand och vinkade farväl till den ryske skepparen. Hon vände blicken mot fören där hennes far satt och kurade, lyfte den sedan mot horisonten. Barnet sparkade till i magen och en svindel kom över henne. Den liknade rädsla, men när hon kände efter förstod hon vad det var: Frihet.

Hon svepte med blicken över skärgården långt föröver, där militären vaktade i sina värn och människorna pysslade i sina stugor. Alla som satt stilla och vaktade på sitt. Hon kramade hårdare om rodret och lyfte ansiktet mot vinden.

Jag är fri. Jag kan göra vad som helst.

Barnet föddes i mitten av april, en välskapt pojke som gavs namnet Johan. Till sommaren investerade Anna-Greta en tusenlapp av de förtjänade pengarna i en egen skötbåt. Hon hade nämligen fått en ny idé.

På radion sjöng Ulla Billqvist:

»I givakt, vi måste stå

vi kvinnor små för våra gossar blå,

som ligga här och där,

i skogar och på skär.«

Sanningen var den att de blåa gossarna ledsnade till döds på sina skär. Ryssen stack inte in så mycket som ett finger i territorialvattnet och fosterlandets försvarare satt i barackerna och spelade kort, glodde på måsarna och hade så tråkigt som det är mänskligt möjligt.

Anna-Greta hade talat med en hel del folk och därmed identifierat behovet. Under vintern hade det varit värme som saknats, under sommaren var det förströelse. Anna-Greta skred till verket.

På olika vägar, en del helt lagliga, andra mer ljusskygga, köpte hon upp sig på ett förråd av sådant som kan lindra ensamhet och skingra tristess. Godis, snus, tobak, veckotidningar och lättsmälta spänningsromaner. Även spel och pussel i olika varianter. Sprit vågade hon sig inte på, men hon lät beväringarna veta att om de behövde våtvaror i samband med permission så kunde det ordnas.

Sedan for hon runt mellan öarna på bestämda dagar och tider och avyttrade sitt förråd. Affärerna gick bra. Anna-Greta var inte fåfäng, men hon var medveten om den effekt hon hade på männen. En del bassar handlade förmodligen av henne enbart för att få vistas i hennes närhet en stund, gnabbas lite och kanske av misstag snudda vid hennes hand.

Hon visste detta, och utnyttjade det till en viss del. Men alla inviter avböjde hon innan de ens formulerats ordentligt. Hon hade sin man, och han hette Johan. Under hennes handelsresor var han hos sin farfar och farmor, ett arrangemang som passade alla utmärkt.

Under vintern återupptogs tillverkningen av sticksaker och nästa sommar var hon ute med båten igen.

Nå. Hur var det då med spritflaskorna?

Det där inträffade först efter kriget och det hängde samman med Folke. Han gav sig inte. Under hennes resor kring öarna hände det ibland att hon träffade Folke, som hade avancerat till kapten, och hon tog sig alltid tid att prata en stund, men ingav honom inga förhoppningar.

Efter kriget lämnade Folke det militära och började arbeta åt tullen. Inom ett par år var han kapten på en av tullkryssarna.

Troligen i syfte att imponera på Anna-Greta la han en dag till vid hennes brygga med kryssaren och stegade upp till hennes hus med axelklaffar, mössa och allt. Han frågade om hon ville med på en liten tur, det var en kontroll som skulle genomföras.

Anna-Gretas pappa var på besök just den dagen och det utväxlades en del lättsamma repliker med en besk underton mellan Folke och pappan. Pappan hade vid det laget dock lagt ner verksamheten och något verkligt agg fanns inte. Pappan sade sig vara villig att passa Johan om det nu var så att Anna-Greta ville ut och nöjesåka med fienden.

Det blev en racerfärd ut till tremilsgränsen. Folke levde likt de flesta män i vanföreställningen att hög hastighet kan få kvinnans hjärta att smälta och han pressade kryssaren till det yttersta där han stod på kommandobryggan och spelade oberörd. Anna-Greta tyckte det var småfestligt att åka så fort, men mer var det inte.

Skutan vid gränsen bordades under de sedvanliga artighetsceremonierna. Anna-Greta tyckte att allt såg bekant ut på något sätt. Det fick sin förklaring när kaptenen dök upp. Det var samme ryske kapten som hade sålt sprit till henne och pappan flera år tidigare. Även han kände igen henne, men detta visade han inte med en min.

Anna-Greta hade lite pengar med sig och när Folke och hans mannar gick ner för att syna båtens innandöme, viskade hon till kaptenen: »Fyra dunkar.«

Kaptenen tittade på henne med skräckblandad förtjusning. »Var då?«

Anna-Greta pekade. Längst bak på tullkryssaren hängde en livbåt med kapell. »Där. Under kapellet.«

Kaptenen tog emot pengarna och gav order till sina mannar. Sedan gick han ner i båten för att uppehålla Folke och de andra medan varorna lastades.

Man hittade det man hade förväntat sig att hitta i båtens lastrum, men det var inte mycket att göra åt saken eftersom skutan låg på internationellt vatten. Man ville bara ha koll på volymerna och om det fanns anledning till extra vaksamhet.

Anna-Greta hade aldrig sett den ryske kaptenen le, men log var vad han gjorde när han vinkade farväl till Anna-Greta och tullkryssaren. Log från öra till öra.

»Det var mig en trevlig prick, trots allt«, sa Folke.

»Jo«, svarade Anna-Greta.

När kryssaren la till vid Anna-Gretas brygga frågade hon om hon inte fick bjuda på lite kaffe med dopp som tack för turen. Det accepterades med glädje och männen gick upp till Smäcket i samlad tropp.

Medan karlarna gullade med Johan tog Anna-Greta sin far avsides och sa att det fanns lite saker som behövde hämtas i livbåten. Om han kunde ställa in det i sjöboden så länge. Faderns underkäke föll ner och en eld tändes i hans ögon. Han sa ingenting, bara nickade stilla och gick ut.

Sedan var det förstås så att Anna-Greta hade lite problem med den gistna vedboden på husets framsida. Medan pappan försvann runt knuten tog hon med sig Folke och de andra männen och lyssnade till deras goda råd om hur hon skulle förstärka konstruktionen eller gå till väga för att bygga ett nytt förråd.

Efter tio minuter var pappan tillbaka, och då tackade hon männen för all hjälp och bjöd på det utlovade kaffet.

När kryssaren hade lagt ut från bryggan och vinkats av ordentligt, vände sig pappan mot Anna-Greta där hon stod med Johan vid handen och sa: »Det här var tamejfan det bästa jag varit med om.«

»Inte ett ord.«

»Nä, nä.«

Inom en månad kunde hela skärgården historien om när Anna-Greta hade smugglat sprit på tullkryssaren. Pappan hade nog försökt att knipa igen, men det lät sig bara inte göras; därtill var han alltför stolt över sin dotter och över en bra historia där han själv hade haft ett finger med i spelet.

Till slut måste historien även ha nått Folkes öron, eftersom han aldrig mer kom och hälsade på. Anna-Greta skällde på sin far för att han hade glappat och därmed förstört Folkes rykte, men gjort var gjort. Att ångra sig hade aldrig legat för Anna-Greta.

Spriten tappades hur som helst på flaskor och en av dessa hamnade så småningom i skänken hemma hos Evert Karlsson där den stått sedan dess.

Trollkarlen

Livet kunde ha lekt för Simon i början av 1950-talet. Han var i den tidiga trettioårsålder då det man har sått under ungdomen i bästa fall ger skörd. Och skördade gjorde han. Succé på succé.

Under ett par år hade han och hans hustru Marita – under namnet El Simon & Simonita – varit några av de flitigast anlitade artisterna i folkparkerna. De senaste somrarna hade de tvingats tacka nej till engagemang för att inte bli dubbelbokade.

Just denna vår hade Simon fått veta att de till hösten kunde se fram emot den mest åtråvärda bokningen av alla: Chinavarietén, två veckor i oktober. Detta skulle i sin tur leda till möjligheten att begära högre gager i parkerna. Att ha medverkat på China var ett adelsmärke inom artistbranschen.

Deras program var egentligen inget märkvärdigt: lite tankeläsning, lite kortmanipulationer och trick med dukar. En osedvanligt rapp substitution trunk samt itusågade damen, med den ovanligheten att Marita delades i tre delar istället för två. Ett utbrytarnummer. Inget märkvärdigt.

Men de hade en speciell elegans på scenen. Simons avmätta, koncentrerade rörelser och tal intill Maritas virvlande lätta steg skapade ett slags dans som var svår att slita blicken ifrån. Dessutom var Simon elegant och Marita ... ja, Marita var en riktig kalaspingla.

Se och Hör hade gjort ett hemma hos-reportage och fotografen hade haft svårt att sluta fotografera Marita i olika poser intill fåtöljen, skivspelaren eller hållande ett grytlock medan hon tittade ner i en kastrull med hänförd min.

Allt borde alltså ha varit på topp, men det var det inte. Simon var rent ut sagt olycklig och som så ofta var roten till hans framgång och roten till hans olycka en och densamma: Marita.

Simon hade en viss fallenhet för grubblerier. Detta kom väl till pass när det gällde att gå till botten med till exempel ett trollerinummer. Att dissekera effekten för att utröna hur man kunde förstärka den. Han var bland annat först med att använda motorsåg för att utföra itusågade damen. De flesta illusionister gjorde en stor sak av att snurra omkring med de isärtagna delarna på scenen. Simon hade tänkt igenom saken och kommit fram till att det inte var delarna som var det intressanta, utan själva delningen.

Den stora sågklinga som normalt användes såg ut som scenrekvisita. Att däremot kombinera elegansen hos hans egen uppenbarelse och det fjäderlätt bräckliga hos Marita med det köttsligt råa i en motorsåg kunde eventuellt uppnå avsedd effekt.

Det gjorde det. Vid ett framträdande hade ett par personer svimmat när Simon drog igång den stora motorsågen. En reporter hade lyckligtvis varit på plats och det hade blivit utmärkt reklam. Detta hade Simons grubblande kring den itusågade damen lett fram till.

Marita var av en annan ull. När Simon träffat henne i mitten av fyrtiotalet hade hon varit en pigg och energisk kvinna med ambitioner att bli dansare och hon rörde sig som en rökslinga genom Stockholms nöjespalats.

Det var först något år efter att de slagit sina påsar ihop som Simon hittade hennes hemliga låda. En skokartong där det låg drygt tjugo stycken inhalatorer med Benzedrin. Simon antog att hon använde det som bantningsmedel och lät saken bero. Men han blev mera vaksam.

Snart såg han. Hur hon höll på. Ofta när det skulle drickas sprit eller vin smusslade hon med något i sin handväska. Vid ett tillfälle grep Simon tag i hennes hand, tvingade upp den och fann ... en pappersremsa. Han förstod ingenting.

Marita var vid det laget ganska berusad och hånade honom inför sällskapet vid bordet. Hur blind han var, hur lite han visste och framför allt hur tråkig han var. När Marita hade vinglat iväg till damrummet fick Simon det hela förklarat för sig: hans hustru var missbrukare.

Pappersremsan var vad man hittade om man bröt upp en inhalator. Det var den som var indränkt med Benzedrinet, en amfetaminliknande substans. Sedan var det bara att rulla ihop remsan, svälja den och vips fick man spring i benen.

Simon gick innan Marita kommit från damrummet. Raka vägen hem gick han och kastade hennes fördärvsbringande metalltuber i sopnedkastet. Marita blev vild och galen när hon fick veta vad han hade gjort, men lugnade sig snart. Alltför snart. Simon anade att hon var förvissad om att kunna ersätta det bortslängda förrådet.

Det tog några veckor för honom att spåra hennes langare. En före detta pojkvän som hade varit materialförvaltare i det militära. Ur ett förråd hade han stulit mängder av inhalatorer avsedda för att hålla tröttheten borta vid långa vaktpass. Han hade initierat Marita i bruket av det centralstimulerande medlet och fortsatt att tillhandahålla det efter att kärleken tagit slut.

Simon hotade så gott han kunde. Med polisen, med stryk, med offentlig förnedring. Han visste inte om det tog skruv, men han gjorde sitt bästa.

Effekten blev att Maritas smusslande antog mer dramatiska former. Hon kunde försvinna dagar i sträck och vägra att berätta var hon befunnit sig. Hon klargjorde för Simon att han kunde få sitta och ruttna i lägenheten om han ville, men hon hade ett liv att leva.

Hon missade dock aldrig en föreställning. Hennes försvinnanden inträffade alltid i ett glapp mellan engagemang. När det var dags att göra entré glittrade hon som alltid och sprang in på scenen på lätta fötter. Delvis av den anledningen såg Simon till att försöka hålla deras kalender fulltecknad.

Men lycklig var han inte.

Han behövde Marita. Hon var hans partner och hans andra hälft på scenen – utan henne var han troligen bara en kompetent taskspelare. Och hon var hans hustru. Han älskade henne fortfarande, på sätt och vis. Men lycklig var han inte.

Våren 1953 satt alltså Simon på toppen av sin karriär och bläddrade i bokningsschemat med en oro i magen. Engagemanget på China låg framför honom och sommaren såg bra ut. Men det hade slumpat sig så att tre veckor i juli var helt tomma. Juni och augusti var så gott som fulltecknade, men de där veckorna i juli bekymrade honom. Han kunde se sig själv sitta i sommarvärmen i Stockholm med en ångestklump i bröstet medan Marita var ute och roade sig på okänd ort och på okänt sätt. Han ville inte ha det så. Han ville för allt i världen inte ha det så.

Det fanns dock en möjlighet. Kanske var det äntligen dags att göra slag i saken? Han plockade till sig Dagens Nyheter och bläddrade fram till bostadsannonserna. Under rubriken »Sommarhus« kunde han läsa:

»Välskött hus på Domarö i södra Roslagen. Intill vattnet med egen brygga. Möjlighet att hyra båt. Boyta 80 kvm. Stor tomt. Uthyres på helårsbasis. Kontakt: Anna-Greta Ivarsson.«

Domarö.

Förhoppningsvis var det verkligen en ö, utan direkt förbindelse med fastlandet. Kunde han få med sig Marita bort ifrån Stockholms fördärvliga inflytande, så skulle saker och ting kanske kunna lösa sig. Dessutom skulle det inte skada att ha en plats att dra sig tillbaka till när livet snurrade för fort.

Han ringde.

Kvinnan som svarade berättade ärligt att det inte fanns andra spekulanter, så det var bara att komma ut och titta. Priset var tusen kronor per år och det var prutat och klart. Ville han ha en vägbeskrivning?

»Jo«, sa Simon. »Men det var en annan sak jag undrade också. Är det en ö, det här?«

»Om det är en ö?«

»Ja, är det så att säga ... vatten runt omkring?«

Det blev tyst i andra änden ett par sekunder. Sedan harklade sig kvinnan och sa: »Jo, det är en ö. Med vatten runt omkring. Ganska mycket, till och med.«

Simon blundade som av smärta. »Jag bara undrade.«

»Aha! Vi har nyligen fått telefonförbindelse, om det var det ni menade?«

»Nej, det var bara ... hur tar man sig dit, då?«

»Det går passbåt. Från Nåten. Och dit går det buss. Ville ni ha en beskrivning?«

»Ja ... tack.«

Simon antecknade bussnumren till och från Norrtälje och sa att han skulle ringa i förväg och komma ut endera dagen. När han la på luren var han svettig under armarna. Han hade gjort sig till åtlöje och kände sig illa till mods. Bara hennes röst hade räckt för att han inte skulle vilja göra sig till åtlöje inför den där kvinnan. Anna-Greta.

Marita sa varken bu eller bä till hans planer för sommaren, men åka ut och inspektera fick han göra själv. En dag i slutet av april följde Simon Anna-Gretas instruktioner och efter två och en halv timme med bussar och båt stod han intill väntkuren på Domarös ångbåtsbrygga.

Kvinnan som kom och mötte honom hade en stickad mössa på huvudet och under den stack det ut två långa, mörkbruna flätor. Hennes hand var liten och hennes handslag fast.

»Välkommen«, sa hon.

»Tack.«

»Och resan gick bra?«

»Det var inga problem.«

Anna-Greta gjorde en gest över havet.

»Det är ju ... en hel del vatten här, som ni ser.«

Medan Simon gick bakom Anna-Greta på väg upp från hamnen, försökte han att föreställa sig det: att detta skulle vara platsen. Att detta var den första av otaliga gånger som han skulle gå den här vägen, se det han nu såg: bryggorna, sjöbodarna, den grusbelagda backen, dieselcisternen och stormklockan. Havets doft och himlens speciella ljus.

Han försökte se sig själv om två år, fem år, tio. Som gammal man, gående samma väg. Kunde han tänka sig det?

Ja. Jag kan tänka mig det.

När de kom längs stigen höll Simon tummarna för att det skulle vara det huset. Det vita med en liten glasveranda som vette ut mot en grässluttning ner mot bryggan. Det såg inte mycket ut för världen en sådan här mulen dag utan någon grönska i sikte, men han kunde föreställa sig hur det blev på sommaren.

En pojke i trettonårsåldern stod på tomten med händerna nedkörda i fickorna på en skinnjacka. Han var smal och kortklippt, hade något spjuveraktigt i den värderande blick han kastade på Simon.

»Johan«, sa Anna-Greta till pojken, »hämtar du nyckeln till Sjöstugan, är du snäll?«

Pojken ryckte på axlarna och lommade iväg mot ett tvåvåningshus hundra meter bort. Simon svepte med blicken över tomtområdet som även tycktes omfatta en stuga på andra sidan viken. Anna-Greta följde hans blick och sa: »Smäcket. Ingen bor där just nu.«

»Bor ni här ensam?«

»Jag och Johan, då. Ska ni inte inspektera ägorna?«

Simon gjorde som han blev tillsagd och gick runt på måfå. Tittade på brunnslocket, på gräsmattan, på bryggan. Egentligen hade det ingen betydelse. Han hade redan bestämt sig. När Johan kom tillbaka med nyckeln och Simon fick se insidan av huset blev hans visshet bara starkare. När de kom ut på tomten igen, sa han: »Jag tar det.«

Papper skrevs under och Simon betalade handpenningen. Anna-Greta bjöd på kaffe eftersom det skulle dröja en dryg timme innan passbåten gick tillbaka. Simon fick veta att Anna-Greta hade ärvt hemmanet av sina svärföräldrar som båda hade gått bort ett par år tidigare. Johan svarade artigt på hans frågor, men sa inte mer än vad som var nödvändigt.

När det började bli dags att bryta upp, frågade Johan plötsligt: »Vad jobbar du med?«

Anna-Greta sa: »Johan ...«

»Det är väl en naturlig fråga«, sa Simon, »om jag ska bli granne. Jag är trollkarl.«

Johan tittade skeptiskt på honom. »Hur då trollkarl?«

»Folk betalar för att komma och titta på mig när jag gör trolleritrick.«

»På riktigt?«

»Ja. På riktigt. Eller, tricken är ju inte på riktigt, det är bara –«

»Det förstår jag väl. Men du är illusionist, alltså?«

Simon log. Inte många människor utanför trollkarlskretsar använde den termen. »Det var värst vad du var insatt.«

Johan svarade inte på det. Istället satt han och nickade för sig själv ett par sekunder, varpå han utbrast: »Jag trodde du var en sån där tråkig typ.«

Anna-Greta slog handen i bordet. »Johan! Så där säger man inte!«

Simon reste sig från bordet. »Jag är en sån där tråkig typ. Också.« Han höll Johans blick ett par sekunder och något hände mellan dem. Simon anade att han just hade fått en kompis. »Nu måste jag nog gå.«

I början av juli hyrde Simon deras vanliga chaufför som körde honom och Marita till Nåten med deras pick och pack. Marita älskade stället och Simon kunde andas ut. I fem dagar. Antingen det var abstinens eller lappsjuka som kom över henne, på morgonen den sjätte dagen deklarerade Marita att hon var tvungen att åka in till Stockholm.

»Vi har ju precis kommit«, sa Simon. »Försök att slappna av lite. Vila.«

»Jag har vilat. Det är underbart här och jag håller på att bli galen. Vet du vad jag gjorde igår kväll? Jag satt här ute på tomten och stirrade upp i himlen och bad till Gud att det åtminstone skulle komma ett flygplan så att det hände nånting. Jag klarar det inte. Jag kommer tillbaka imorgon.«

Hon kom inte tillbaka dagen efter, och inte dagen efter det heller. När hon på den tredje dagen återvände, släpade hon sig upp från ångbåtsbryggan. Hon hade mörka ringar under ögonen och föll genast i säng och slocknade.

När Simon gick igenom hennes övernattningsväska hittade han inga inhalatorer. Han var just på väg att stänga väskan och tacka försynen för den lilla skvätten av nåd, när han såg att fodret putade ut på ett konstigt sätt. Han körde in fingrarna innanför fodret och hittade ett smalt etui med en injektionsnål samt en liten burk med ett vitt pulver i.

Det var en strålande sommardag. Allt var stillhet och bara insekternas surrande satte luften i rörelse. Ett svanpar lärde sina ungar att leta föda i viken. I syrenbersån intill vägen satt Simon som bedövad med en burk och ett etui i handen. Ja, de rymdes i hans hand. Två oskyldiga föremål som inte såg mycket ut för världen, men som i sig rymde en armé av djävlar. Han visste inte vad han borde göra, orkade inte företa sig någonting.

När Anna-Greta gick förbi på vägen var det väl något i hans tomma blick som fick henne att stanna upp.

»Hur står det till?« frågade hon.

Simon satt fortfarande med handen öppen och utsträckt som om han hade en present han ville ge henne. Han hade ingen kraft kvar för lögner.

»Min hustru är missbrukare«, sa han.

Anna-Greta såg på föremålen i hans hand. »Vad är det för nåt?«

»Jag vet inte. Amfetamin, tror jag.«

Simon var på väg att börja gråta, men bemannade sig. Om Anna-Greta alls kände till amfetamin var det inte lämpligt att tala med henne om det. Johan brukade komma förbi och prata titt som tätt och Anna-Greta ville knappast att hennes son skulle umgås med drogmissbrukare. Kanske hon rentav inte ville hyra ut huset längre.

Simon harklade sig och sa: »Men det är under kontroll.«

Anna-Greta spände ögonen i honom. »Hur kan det vara det?« När Simon inte sa någonting, frågade hon: »Vad tänker du göra med det?«

»Jag vet inte. Jag tänkte väl ... gräva ner det.«

»Gör inte det. Då tvingar hon dig att berätta var du har gömt det sen. Jag har sett alkoholister. Jag kan inte tro att det är nån skillnad. Kasta det i sjön i stället.«

Simon såg ut mot bryggan som tycktes flyta på det glittrande vattnet. Han ville inte besudla platsen där han gick ner och badade varje morgon. »Här?« frågade han som för att be om tillstånd.

Även Anna-Greta tittade på bryggan och föreföll att tänka samma sak som han. Hon skakade på huvudet.

»Jag skulle just in till Nåten. Följ med, så kan du ... dumpa avfallet på vägen.«

Simon följde med ner till bryggan och stod handfallen medan Anna-Greta vant ryckte igång motorn, gjorde loss och manade honom att kliva i. När de lagt ut från land tittade han i smyg på henne där hon satt vid rorkulten och blickade ut över havet med kisande ögon.

Hon var ingen strålande skönhet, därtill var hennes kindknotor alltför framträdande och hennes ögon en aning för djupt liggande. Men strålande var hon i vilket fall och Simon kom på sig själv med att följa en tankekedja liknande den han hade följt när han kommit till Domarö första gången.

Fem år, tio år, hela livet. Skulle jag?

Ja.

Han hade sett tillräckligt av efemär skönhet i artistbranschen för att se att Anna-Gretas utseende var av den hållbara sorten. En av dessa välsignade människor som faktiskt kan bli vackrare med åren.

Anna-Greta fångade hans blick och Simon rodnade en smula, släppte tanken. Hon hade inte med en gest eller ett ord antytt att hon hade det minsta intresse av honom på det sättet. Dessutom var han ju gift, gudbevars. Han hade alls ingen rätt att tänka så.

Anna-Greta ströp motorn och gjorde en gest med huvudet mot vattnet. Simon reste sig ostadigt och höll ut etuiet och burken över vattenytan. »Det är som om man borde sjunga nåt.«

»Vad?«

»Jag vet inte.«

Han kastade sakerna i havet och satte sig på sin plats igen. Anna-Greta varvade upp motorn. Det kändes som om de just hade genomfört någon form av ritual tillsammans, därav infallet om sång. Han visste inte vad det var för ritual eller vad den betydde. Ingen sång kom honom till mötes. Bara en tomhet och en rädsla som växte sig starkare under besöket i Nåten, för att utvecklas till ren ångest när de la till vid hemmabryggan igen och sa farväl.

Han var rädd för Maritas skull och han var rädd för Marita. För hur det skulle bli nu när masken hade fallit och allt var uppenbarat.

Livet med en knarkare. Turerna är så träliga och man har hört det förut. Nog sagt. Det berättas att Marita efter denna incident inte längre ansträngde sig för att dölja sitt missbruk. Hon tillbringade inte många fler dagar på Domarö den sommaren.

Hon höll sig uppe under hösten och skötte engagemanget på China med glans. Sedan gick det utför. Simon sökte efter henne på illa beryktade adresser och lyckades en kort period få henne under behandling. Sedan försvann hon igen. Hon missade ett par föreställningar och var försvunnen för världen tills Simon fick ett samtal från Köpenhamn och åkte dit.

Och så vidare, och så vidare.

Han hade ringt till Anna-Greta och Johan för att bjuda dem på China. De kom och de häpnade. Sedan ringde Johan för att fråga om fler platser där man kunde se illusionister och när Simon ringde tillbaka var det Anna-Greta som svarade.

Det kom att bli så att de under vintern och våren ringde till varandra någon gång i veckan. Anna-Greta var helt självtillräcklig, men hon var också ganska ensam. Utan att gå in på detaljer berättade hon att hon hade sysslat med en del verksamhet som gjorde att vissa människor inte ville ha med henne att göra.

Hon uppskattade Simons anekdoter från artistvärlden och delade hans bekymmer med Marita. När våren gick mot sommar hade de båda blivit beroende av dessa samtal och blev tjuriga och ängsliga om något kom i vägen som gjorde att veckans samtal blev uppskjutet.

Via tio mil av koppartråd blev de vänner, men ingen av dem berörde med ett ord ämnet kärlek. Det var inte vad det handlade om. De var bara två människor med mycket olika liv som ändå kunde mötas på en gemensam språklig nivå. De förstod varandra och hade nöje av varandra. Något annat kunde det inte bli.

Och Marita då? Vart tog hon vägen?

Den som det visste.

Inget tydde på att hennes missbruk accelererade och efter ett par lapsusar skötte hon engagemangen som förr. Men så fort tillfälle gavs försvann hon ut. Från ytligt bekanta fick Simon rapporter om hur hon roade sig i nöjessalongerna om nätterna, ofta med andra män.

Han hade gett upp henne. När hon vädjade om hjälp gav han den alltid, men han hyste inte längre några illusioner om ett normalt hemliv med denna kvinna som var för vacker för sitt eget och andras bästa. För att inte fresta olyckan satte Simon ihop ett program som han kunde utföra på egen hand och tog ett par bokningar med det.

Han var stoiker till sin läggning. Så länge saker och ting inte blev värre kunde han stå ut. Han hade lovat att älska Marita i nöd och lust, och även om han inte kunde älska henne längre såg han det som sin plikt att åtminstone hålla sitt löfte vad gällde nöden.

En vårdag gick Simon längs Strandvägen på väg ner till China för att diskutera eventuella framtida engagemang med direktionen. Stockholms lövträd höll på att spricka ut och alla pigga, glada fåglar sa kvitt, kvitt, kvitt. Simon gick med blicken i marken och tänkte på ingenting.

Då var det en doft som nådde honom. Han kunde först inte ens säga vad det var, men bröstet vidgades, han kunde plötsligt andas och det tårades i ögonen. Han tittade upp och såg att han befann sig vid Norrmalmstorg. Doften kom från Nybrokajen och det var havet han kände. Den svaga aningen av salt som skulle bli starkare längre bort, längre ut. Ute på Domarö.

Han rätade på sig och fyllde lungorna med luft. Det var inte lång tid kvar. Trots att det frestade på ekonomin hade han hållit denna sommar fri så att han skulle kunna vara på Domarö i fem, kanske sex veckor. Han skulle gärna ha stannat längre, men Marita hade dyra vanor och även om han gjorde sken av det, kunde han faktiskt inte trolla fram pengar.

Jag kanske borde göra nåt därute? Försöka ordna så att jag får ett par engagemang i närheten?

Han stannade i kanten av Berzelii park och såg ut mot Nybrokajen. Då fick han idén.

Utbrott

Man hade väntat på det i snart en månad nu. Först hade det bara varit ett rykte, sedan hade det kommit upp planscher. Och så, i förrgår, hade de till och med sagt det på radion. Den där trollkarlen som hyrde av Anna-Greta skulle göra sitt utbrytarnummer vid ångbåtsbryggan på Domarö.

Tiden var utsatt till klockan tolv. Redan vid tiotiden började nyfikna anlända från fastlandet och från andra öar för att få plats och för att sondera terrängen. Man kunde se dem gå runt vid bryggan, spana ner i vattnet som på jakt efter hjälpmedel, hemliga anordningar.

Vid halv tolv infann sig en journalist och en fotograf från Norrtelje Tidning. Ett par hundra personer stod då och trängdes på ångbåtsbryggan. Journalisten förklarade för dem som var intresserade att det visserligen var förbjudet att annonsera i tidningen om sådana här riskabla tilltag, men att skriva om dem var helt tillåtet.

I väntan på huvudpersonen var det en stockholmare som hyrde på en annan ö som drog den största skaran lyssnare. Många hade hört talas om den danske utbrytarkungen Bernardi, men stockholmaren var den ende som faktiskt hade sett honom uppträda, på Cirkus Brazil Jack. Det bidrog till den spända stämningen när stockholmaren drog historien om hur Bernardi hade dött på Bornholm under just en sådan här utbrytning.

Skaran kring stockholmaren glesnade först när polisen anlände. Fast det var ju ingen riktig polis, om man säger så. Det var Holmbergs Göran som nog hade gått polishögskolan och arbetat på fältet ett par år, men han var ju trots allt från ön. Det var mer skämtsamma gliringar än respekt han fick när han dagen till ära uppträdde i full mundering med mössa och allt.

»Undan för ordningsmakten«, »Plocka in Karlsson här, han är full på blanka förmiddagen« och liknande kommentarer riktades till Göran som förklarade att det var Simon som hade bett honom att komma. För effektens skull, liksom. Dessutom hade han blivit ombedd att ta med sig handklovar och dessa skickades runt mellan alla som ville undersöka dem. Det drogs och petades och konstaterades att jodå, det där var riktiga grejer.

Ett fåtal personer hade sett Simon uppträda med sin assistent på Gröna Lund, men då hade han inte gjort några utbrytarnummer. Hela den här tillställningen var för övrigt ett jippo för att få publicitet för den serie föreställningar Simon skulle göra på Folkets Hus i Nåten under sommaren. När klockan blev tolv verkade det onekligen som om han hade lyckats. Minst femhundra personer stod samlade på och kring bryggan när Simon kom gående ifrån sitt hus.

Det var konstigt, det där. En trollkarl skulle ju göra entré, kanske uppenbara sig ur en rökpuff. Men här var det bara han den där som hyrde av Anna-Greta som kom gående från sitt hus på andra sidan viken. Det minskade mystiken men ökade oron. Skulle han kunna klara det, den där ... sommargästen?

Det hade gjorts rum för Johan och Anna-Greta längst fram när de kommit ner till bryggan. De var ju så att säga involverade. Någon puffade till Anna-Greta i sidan.

»Nu får du kanske se dig om efter en annan hyresgäst, du.«

Anna-Greta drog på munnen. »Vi får väl se.«

Hon hade inte för vana att visa upp sina känslor till allmän beskådan och inte heller nu när hon stod längst ut på bryggan med händerna nedkörda i koftans fickor röjde hennes ansikte någon sinnesrörelse.

Men sanningen att säga var även hon en smula ängslig. Hon visste att Marita hade varit försvunnen i nästan en vecka och att Simon inte mådde bra. Dessutom var det kallt i vattnet. Nio grader. Hon hade själv kontrollerat på morgonen.

Ja, ja, tänkte hon och tittade ner i det mörka vattnet. Han vet väl vad han gör, får man hoppas.

Det var inte lätt att imponera på Anna-Greta. Folkmängden förvånade henne inte, folk samlades för vad som helst, bara det var något nytt. När någon frågade henne om hur hon trodde att Simon gjorde, svarade hon: »Det är väl nåt knixande.«

Den som frågat hade lett överseende: Anna-Greta hade uppenbarligen inte fått någon kunskap av Simon. Men det hade hon, på omväga vis. När han gått runt på sin tomt i bar överkropp hade hon sett att hans skelett inte såg ut att vara riktigt i ordning: benen stack ut i sneda vinklar som om lederna inte satt på plats.

Hon hade dragit slutsatsen att det var utbrytningarna som hade skapat den kroppen, eller att han hade börjat med utbrytningarna därför att han var så skapt. När hon var ung hade hon sett en ormmänniska på cirkus och den karlen hade sett likadan ut. Det som höll samman benen i kroppen var mer töjbart än på normala människor.

Därav hade hon dragit slutsatsen att det var något knixande som låg bakom förmågan att ta sig ur kedjor och rep. Mer ville hon inte säga: Simons hemligheter var hans ensak. Dessutom begrep hon inte hur man kunde knixa sig ur handklovar. Men det fanns väl metoder för det med, fick man hoppas.

När Simon iklädd badrock närmade sig bryggan, började folkmassan att applådera. Anna-Greta stämde in i applåderna och kastade en blick på Johan. Även han applåderade, men hans ansikte var spänt och blicken fixerad vid Simon som kom gående som om han bara skulle ner och ta sig ett dopp.

Anna-Greta visste att Johan var fäst vid Simon. Redan sommaren innan hade han kunnat knalla iväg och vara borta ett par timmar, för att sedan komma hem och visa något trolleri som Simon hade lärt honom. Enkla saker, enligt Simons utsago, men Anna-Greta kunde då inte begripa hur Johan gjorde när han smällde ett saltkar rätt igenom bordsskivan.

Anna-Greta strök Johan över ryggen och han nickade, utan att ta blicken från Simon. Det var inte underligt att han var spänd, Anna-Greta hade ju läst vad det stod på planschen:

KAN NÅGON KLARA DET???

... Att bli fjättrad till händer och
 fötter med kedjor och handfängsel?
 ... Att bli inlåst i en säck och
 kastad i havet?
 ... Att undgå att drunkna medan säcken
 sjunker till botten?

Lördagen den 15 juli kommer El Simon
 att försöka allt detta vid Domarö brygga.

KOMMER HAN ATT ÖVERLEVA???

Johan var inte dummare än att han förstod att det stod som det gjorde för effektens skull, men bara att orden »drunkna«, »fjättrad« står på samma blad som namnet på någon man tycker om är väl nog för att man ska svälja en extra gång. Anna-Greta hade inga speciella känslor för Simon, han var trevligt sällskap och en bra hyresgäst, inget mer. Ändå fick hon knyta händerna i koftfickorna för att inte börja bita på naglarna.

Simon gick fram till en av sjöbodarna och hakade av haspen, gick in. När han kom ut hade han ett bylte i famnen som han bar med sig fram till åskådarna. Det rasslade till när han kastade byltet på marken och med hög röst förkunnade:

»Mina damer och herrar! Roligt att se så många här. Framför mig på marken finns en uppsättning kedjor, rep och hänglås. Jag skulle vilja be två starka herrar ur publiken att komma fram här och efter bästa förmåga använda dessa för att binda och fjättra mig tills de är övertygade om att jag inte kan ta mig loss.«

Simon lät badrocken falla. Han hade bara på sig ett par mörkblå badbyxor och såg oroväckande smal och bräcklig ut.

Ragnar Pettersson klev fram, och annat var väl inte att vänta. Han var omtalad för att han ensam hade dragit upp en av sina kor som hade gått ner sig i sumpmarken vid strandviken. Ingen begrep hur han klarat av det, men sedan dess ansågs han allmänt vara en kraftkarl.

Efter honom kom en man som Anna-Greta visste jobbade på varvet i Nåten, men inte kunde namnet på. Den kortärmade skjorta han bar såg ut att vara ett nummer för liten. Den spände över musklerna och kanske var det just den effekten han eftersträvat med sitt klädval.

De två skred omedelbart till verket och något hände med deras rörelser, deras ögon. I samma ögonblick som de fick kedjorna och repen i sina händer, slutade de att betrakta Simon som en människa. Han var en nöt som skulle knäckas, ett problem att lösa, varken mer eller mindre. Utöver det fanns det inga hänsyn att ta.

Anna-Greta bet ihop käkarna när mannen från Nåten virade och drog åt kedjorna så hårt att Simons skinn rynkades och rodnade. Det såg ut att göra ont, men Simon bara stod och blundade med händerna knäppta över mellangärdet. Ett par gånger ryckte det till i hans läppar när någon av männen tog spjärn och drog åt kedjorna ett extra hack innan de fäste hänglåsen.

Till slut var de nöjda. Båda torkade svetten ur pannan och nickade åt varandra. Säkert trettio kilo kedjor var virade runt Simon och sammanfogade på olika ställen med fyra hänglås. Repen var knappt använda. Bara på två ställen hade de använts för att spänna kedjorna, som en eftertanke.

Männen tog ett par steg bakåt och betraktade sitt verk. De var nöjda, och det kunde man förstå. Det såg helt omöjligt ut att ta sig ur deras väv av metall.

Simon öppnade ögonen och det sög till i Anna-Gretas mage. Runt den fängslade mannen fanns en folktom cirkel med kanske tio meters omkrets.

Ensam.

Anna-Greta tänkte: Ensam. Simon såg så ohyggligt ensam ut i just det ögonblicket. Någon som utspytts ur gemenskapen och oskadliggjorts. Nu skulle man dessutom kasta honom i havet. Det fanns ett starkt element av förnedring i det hela: att någon lät människor göra så här mot sig. Någon sekund efter det att Simon öppnat ögonen, var det som att han själv hade fått syn på samma sak. Det var den blicken som sög till i Anna-Greta innan den försvann och Simon såg från den ene mannen till den andre och sa: »Är ni nöjda så? Är ni övertygade om att jag inte kan ta mig loss nu?«

Ragnar tog tag i en kedja och drog i den, ryckte på axlarna och sa: »Jag skulle inte klara det, åtminstone.«

Någon i publiken skrek: »Så där får du göra med korna, Ragnar, så ränner dom inte kring.«

Folk från Domarö skrattade, övriga förstod inte det roliga. Simon bad de två männen att bära fram honom till bryggans kant, och de gjorde så. Anna-Greta och Johan backade för att lämna plats och Simon hamnade bara en meter ifrån dem. Simons ögon mötte Anna-Gretas och ett leende for över hans läppar. Anna-Greta försökte le tillbaka, men klarade det inte riktigt.

»Jaha«, sa Simon. »Då skulle jag vilja be en tredje person att dra upp säcken kring mig och knyta ihop.«

Innan någon hunnit kliva fram var det någon längre bak som ropade: »Handklovarna, då? Hur blir det med dom?«

Simon såg plötsligt en aning skrämd ut. Han blundade stilla. Sedan nickade han mot Göran som kom fram med handklovarna och frågade: »Är du säker på det här?«

»Nej«, sa Simon. »Men jag får väl försöka.«

Göran kliade sig i nacken och verkade inte kunna bestämma sig. Fall som dessa hade troligen inte ingått i utbildningen på polishögskolan. Till slut lirkade han i alla fall in handklovarna mellan kedjorna och låste dem runt Simons händer.

Anna-Greta hade nu fått knyta armarna över bröstet för att inte naglarna skulle fara upp till tänderna. Hon granskade Simons ansikte för att försöka bedöma huruvida det här sista bara var teater, om det ingick, eller om Simon verkligen var tveksam till om han skulle klara det. Det gick inte att avgöra.

Fotografen tog några kort på Simon där han stod längst ut på bryggan. En man som Anna-Greta aldrig hade sett – stockholmare av de smala händerna att döma – klev fram och sa sig vara villig att knyta igen säcken. Simon vände sig till Johan och sa: »Vill du kontrollera en sista gång?«

Johan drog i kedjorna och medan han gjorde det såg Anna-Greta att Simon lutade sig fram och viskade något till honom. Sedan tog Johan ett steg bakåt och nickade. Stockholmaren förde upp säcken kring Simon och knöt ihop med en bit rep.

Det såg otäckt ut. Den bruna säcken längst ute på kanten. Den var en mörk punkt, något slutgiltigt. Folk tycktes känna av det eftersom glammet och skämten hade klingat av och det nu var alldeles tyst.

»Kasta i mig«, hördes Simons röst inifrån säcken.

Det gick fem sekunder. Det gick tio. Fortfarande var det tyst och ingen anmälde sig. Ännu var det inte oåterkalleligt. Man kunde knyta upp säcken och lossa kedjorna. Men när säcken hamnade i vattnet fanns det inte mycket att göra. Det var sex meter djupt utanför bryggan.

Om Simon misslyckades skulle det vara den som hade tippat i säcken som var ansvarig. Folk tittade på varandra men ingen klev fram. Simon rörde sig inne i säcken, det gnisslade svagt om kedjorna när länkarna gneds mot varandra. Det klickade från ett par kameror. Fortfarande ingen.

»Kasta mig i havet.«

Förmodligen skulle det ha blivit enklare om Simon hade sagt något alldagligt och humoristiskt, som »Ska jag stå här hela dan?« eller »Kedjorna håller på att rosta här inne«, men tydligen var Simon inte intresserad av att avdramatisera situationen.

Ändå verkade det som om han skulle bli tvungen. Efter en minut hade fortfarande ingen anmält sig. Folk började skruva på sig. Kanske var det så här man kände sig när Jesus sa åt den som själv var utan synd att kasta den första stenen.

Plötsligt harsklade sig den muskulöse mannen från Nåten och utan vidare ceremonier gick han fram och tippade i säcken. Den slog i vattnet med ett dovt plums och det gick en kollektiv flämtning genom publiken. Folk trängde sig på för att se och Anna-Greta fick värja sig för att inte bli nedföst i vattnet av massans rörelse.

Det fanns inte mycket att se. En ström av bubblor steg från säcken när den sjönk, men efter en halv minut hade den sista bubblan spruckit på ytan och det enda som syntes var det mörka vattnet. De som hade hoppats att få se någonting av Simons kamp blev besvikna, siktdjupet var knappast mer än tre meter.

När en minut hade gått började det höras mumlanden: hur var det egentligen, hur länge gick det att hålla andan? Gick det att få upp karln om han inte lyckades? Fanns det nycklar till de där hänglåsen?

Ännu en minut förflöt och nu var det många som skruvade oroligt på sig. Varför hade det inte fästs en säkerhetslina vid säcken, varför hade det inte sagts någon tid innan man skulle försöka rädda karln, varför ...?

Oroligast tycktes mannen som hade knuffat i säcken vara. Han spanade ner i vattnet och kroppen som hade varit självsäker på sin kraft och myndighet hade nu sjunkit ihop och rörelserna var ryckiga, ögonen for hit och dit, händerna gnuggade mot varandra.

Anna-Greta stod blick stilla och kramade sig själv. Hårt. Runt omkring henne stod folk och tittade omväxlande på sina klockor och på vattenytan, men Anna-Greta hade fäst blicken vid Gåvastens fyr långt där ute. Hon stirrade på fyren och väntade. Väntade på plasket av Simons kropp som bröt vattenytan, den häftiga inandningen.

Men den kom inte.

När tre minuter hade gått var det någon som ropade: »Men han dör ju!« Instämmande mumlanden hördes, men fortfarande var det ingen som gjorde något. Anna-Greta släppte fyren med blicken och kunde inte hindra sina ögon från att söka sig ner mot vattenytan. Den var tom och svart. Ingenting rörde sig.

Kom nu, då. Kom nu, Simon.

Hon såg det framför sig, hon såg tvärs igenom vattnet, förbi siktdjupet, ner till bottnen där Simon låg och kämpade bland bottenslam och rostiga metalldelar. Hon såg honom komma loss, såg säcken öppnas och hon såg hur han sköt iväg från bottnen, mot ljuset.

Men det var inte det som hände. Det som hände, hände inuti henne själv. Någonting bortkastat och sjunket tog sig loss nere i mörkret, sprängde kedjorna hon virat omkring det och simmade mot ytan. Det steg upp igenom henne och fastnade som en klump i halsen och hon ville gråta.

Jag älskar ju den här jävla människan.

Hon började darra.

Älskar. Försvinn inte.

Tårarna steg i ögonen när någon bakom henne ropade »Fyra minuter!« och hon knöt sina händer, pressade dem mot hjärtat och förbannade sig själv för att allt redan var för sent, det skulle hända igen, det skulle ...

Då kände hon en hand på sin arm. Blicken var dimmig när hon tittade upp och såg att handen tillhörde Johan. Han blinkade och nickade. Hon förstod inte vad han menade, hur han kunde vara så lugn.

Mannen som hade vräkt i Simon fick av sig skjortan och dök ner i vattnet. Anna-Greta kramade Johans hand när folkmassan än en gång tryckte på. Mannens huvud bröt vattenytan. Han skakade på huvudet och tog ett djupt andetag, dök ner igen.

Då hördes en röst inifrån land.

»Är det mig ni letar efter?«

Det frasade till när tyg gneds mot tyg och hela publiken vände sig om som en man. Inne vid sjöboden stod Simon. Ett mönster av röda linjer efter kedjorna löpte kors och tvärs över hans kropp. Han gick fram till Göran och lämnade de låsta handklovarna till honom.

»Tänkte du ville ha tillbaks dom här.«

Simon drog på sig badrocken och intill Anna-Greta ropade någon till mannen från Nåten som hade dykt upp igen: »Kalle, han är här! Du kan sluta leta!«

»Men vad fan!« ropade Kalle nerifrån vattnet och en kollektiv förlamning släppte. Först hördes skratt och sedan bröt applåderna loss. Som klappret av en fågelflock som lyfter från vattenytan ekade de över nejden och ville aldrig ta slut.

Folk kom fram och klappade om Simon som om han vore deras största skatt som äntligen hade räddats från havets botten. Kalle var mindre positivt inställd när han huttrande lyckades ta sig upp på bryggan. Simon hade tydligen förutsett situationen eftersom han ur sjöboden tog fram en flaska kronbrännvin och bjöd Kalle på ett par supar så att han skulle tina upp, vilket han också gjorde. Efter en kvart var han den mest entusiastiske lovprisaren av Simons bedrift.

Folk stod samlade runt sjöboden där de två männen satt intill varandra på trappan. Man skrattade åt Kalle, som var rusig av brännvinet och de häftiga känslosvallen han genomlevt på kort tid, när han slog ut med armen mot Simon och ropade: »Karln var ju för fan surrad som ... som jag vet inte vad, och jag gjorde det ju själv! Nä, man undrar ju om det inte är ett spöke man sitter med här!« Han grep tag i Simons axel. »Hur i helvete gjorde du det där?«

Simon sa »Buuu«, och folk skrattade igen.

Anna-Greta stod kvar med Johan ute på bryggan. Ett liv av handel hade lärt henne konsten att manipulera människors känslor, men det verkade som om hon hade mött sin överman. Förnedringen som hade legat över Simon när han stod fjättrad på bryggan hade förts över till Kalle när han i missriktat hjältemod hade hoppat i sjön. Sedan hade Simon skickligt återställt jämvikten genom att dra in Kalle i strålglansen från sin bragd. Nu fanns det bara glädje.

Snyggt, tänkte Anna-Greta. Slipat.

Hon var lättad, hon var förvirrad, hon var arg. Mest arg. Hon hade blivit lurad. Simon hade fått henne att bete sig som ett fån mitt bland alla människor. Inte för att det tycktes vara någon som hade lagt märke till det, men hon visste ju själv. Hon hade tappat kontrollen. Rent teoretiskt skulle hon ha kunnat skrika. Lyckligtvis hade hon inte gjort det, men taggen satt där, och hon var arg.

»Vilken grej, va?« sa Johan.

Anna-Greta nickade kort och Johan rufsade sig i håret, såg åt Simons håll. »Jag tycker han är helt otrolig.«

»Det är ju flera som kan det där«, sa Anna-Greta. När Johan tittade anklagande på henne, frågade hon: »Vad sa han till dig förresten? Innan?«

Johan log hemlighetsfullt och drog på munnen. »Näää ... jag vet inte.«

Anna-Greta slog till honom lätt på axeln. »Vad sa han för nåt?«

»Varför vill du veta det?«

»Bara undrar.«

Johan tittade bort mot sjöbodarna, där Kalle hade gått igång i en ny tirad om att alla som inte gick och såg Simon på Folkets Hus skulle han personligen slänga i sjön. Johan ryckte på axlarna.

»Han sa att jag inte skulle vara orolig. Att han skulle hålla sig undan ett par minuter för effektens skull.«

»Varför sa han det?«

Johan såg på Anna-Greta som om hon drev med honom.

»För att jag inte skulle vara orolig, så klart.« Han synade Anna-Greta och la till: »Som du var.«

Hon brydde sig inte ens om att protestera. Johan kände henne, och han var skarpsynt. Istället sa hon: »Nä, jag tror att jag är nöjd med det här nu. Ska du med hem?«

Johan skakade på huvudet och tittade ner i vattnet. »Nä, jag stannar ett tag.«

Anna-Greta svepte koftan tätare omkring sig och lämnade bryggan och folksamlingen. När hon hade kommit halvvägs till sitt hus vände hon sig om och såg ner mot hamnen. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hade sett så mycket folk nere vid bryggan, inte ens på midsommarafton.

Johan stod inte kvar på bryggan, han hade väl sällat sig till beundrarna.

Nåja, tänkte hon. Det var ju bra att han sa så där till Johan. Det var ju omtänksamt.

Hon stegade vidare upp mot huset och kände det, men tillät sig knappt att tänka tanken: Men till mig sa han inget.

Samma kväll satt Simon vid sitt trädgårdsbord med en konjak. Sista passbåten hade kommit in och Marita hade fortfarande inte hört av sig. Några ungdomar badade nere vid ångbåtsbryggan.

Han hade ont i hela kroppen, värst i axellederna som han hade tvingats vrida nästan helt ur läge för att ta sig ur kedjorna. Det hade inte varit någon särdeles svår utbrytning eftersom rep knappt hade använts, men kedjorna hade varit ovanlig väl åtdragna och det hade tagit honom nästan en hel minut under vattnet innan han kommit ur dem. Hade han inte haft den extra minuten innan säcken knuffats i, hade han varit tvungen att gå direkt upp till ytan när han var klar.

Men han hade haft en extra minut, och den hade han använt till att simma längs bottnen till den bortersta bryggan och ta sig upp i skydd av båtarna. Effekten hade blivit den önskade och han trodde att föreställningarna på Folkets Hus skulle bli välbesökta.

Simon förde glaset till munnen och gjorde en grimas när det stramade till över bröstkorgen. Han kunde inte hålla på så här länge till. Det tog hårt på kroppen. En gång hade han brutit ett revben när en man gett sig fan på att han skulle lyckas fjättra Simon. Efter den gången hade han slutat att utlova belöningar till den som kunde klara av det. Folk var energiska nog som det var.

Gåvastens fyr blinkade i den ljusa sommarkvällen och lampan var bara en prick som inte kastade några ljusknippen över vattnet.

Man borde njuta.

Föreställningen hade varit en stor framgång, kvällen var vacker och konjaken flöt varm genom hans stela kropp. Borde njuta.

Men det var ofta så här. Efter ett lyckat jippo med jubel och klang blev tomheten efteråt desto större. Dessutom var Marita försvunnen igen, och Simon hade redan druckit ett glas mer än vad han brukade. Han ville inte trilla dit som så många av sina kollegor, falla ner i sprithavet och aldrig komma upp till ytan igen. Men just den här kvällen tyckte han att han förtjänade det.

Det är väl så det börjar, tänkte Simon och fyllde på sitt glas.

Han var mindre orolig för Marita i egenskap av hustru än i egenskap av assistent. Föreställningarna i Nåten började om tre dagar. Om hon inte dök upp skulle han tvingas stryka några av de bästa numren: tankeläsningen och hattasken. Det gick väl ändå, men han ville gärna göra bra föreställningar just här.

Simon tog en djup klunk och suckade. Det var inte så här han hade tänkt sig livet. Det fungerade, men inte mycket mer. Glädjen hade kommit bort på vägen. Han lät blicken vila på vattnet som såg silkesmjukt ut i sommarkvällens färger. En mås ropade långt borta.

Ja, ja. Glädjen finns. Bara inte just här.

Bakom sig hörde han frasandet av fötter och ett svagt rassel. Med möda vände han sig om på stolen och såg Johan komma körande med en skottkärra genom gräset. Han hade bara på sig en stor, fuktfläckig skjorta ovanpå ett par badbyxor och var blöt i håret.

»Kommer du?« sa Simon. »Vad har du där?«

Johan flinade och körde fram skottkärran. I den låg hela uppsättningen med kedjor och lås som Simon hade lämnat på havsbottnen. Johan tippade ur dem vid Simons fötter.

»Tyckte det var lite slöseri.«

Simon skrattade till. Han hade velat stryka Johan över håret, men dels klarade han just nu inte av att resa sig, dels var han inte säker på att det var rätt sak att göra. Istället nickade han bara och sa: »Det vore det. Tack. Sätt dig ner om du vill.«

Johan satte sig i den andra trädgårdsstolen och pustade ut.

»Hur klarade du det?« frågade Simon. »Måste ha varit tungt.«

»Jo«, sa Johan. »Gick ju inte att lyfta, så jag fick fästa en krok och släpa in dom till strandkanten, en och en.«

Det var så Simon själv brukade göra och hade tänkt göra även den här gången. Det tänkte han dock inte berätta, och han var tacksam för att slippa arbetet.

»Det var inte illa«, sa Simon.

»Nä«, sa Johan och körde ner handen i skjortans bröstficka. »Och så den här. Låg i säcken.«

Johan räckte över en tunn, kilformad metallbit till Simon och tittade konspiratoriskt på honom. Simon höjde på ögonbrynen och stoppade metallbiten i sin egen bröstficka.

Johan lutade sig bakåt i stolen och sa: »Jag fattar ändå inte hur du gör.«

»Vill du veta?«

Johan satte sig kapprak upp i stolen. »Ja!«

Simon nickade.

»Gå in och hämta en Pommac i kylen då. Min plånbok ligger på köksbordet. Där kan du ta en femma för besväret med kedjorna. Kom ut sen, så berättar jag.«

Johan for upp och in. Efter en halv minut var han tillbaka. Simon förstod inte varför han hade sagt så där. Det hade bara flugit ur honom. Han avslöjade normalt aldrig sina hemligheter. Det var väl konjaken, stämningen. Och Johan kände ju redan till det enda som egentligen var fusk.

Så han berättade. När han var färdig var Pommacen tom och fjärden hade mörknat till en djupblå matta som ljuset från Gåvasten drog tunna rispor igenom. En fladdermus ryckte omkring i luften på jakt efter nattflyn.

Johan rapade ur sig en pust kolsyra och sa: »Tycker det låter rätt farligt ändå, jag.«

»Jo«, sa Simon. »Men om man bara ...« Han slogs av en tanke och höjde ett varnande finger mot Johan. »Det är ingenting du får prova på själv!«

»Nä då.«

»Lovar du det?« Simon sträckte fram sin tumme mot Johan. »Tummis?«

Johan log och gned sin tumme mot Simons. Sedan inspekterade han den som för att se efter om det fanns ett bindande avtal någonstans i fingeravtrycket och sa enkelt: »Tror morsan är lite kär i dig.«

»Varför tror du det?«

Johan ryckte på axlarna. »Tror det bara. Hon blir konstig.«

Simon tog den sista klunken ur konjakskupan och lät bli att fylla på. Det var nog nu, kändes skapligt varmt i kroppen. Han höll upp glaset och lät fyrljuset brytas genom resterna av vätska längs kanten, sa: »Finns ju många anledningar att bli konstig.«

»Finns det väl, men ... det här är en viss sorts konstighet.«

Simon plirade mot Johan. »Värst vad du tycks insatt i sånt här, då.«

»Jag känner morsan.«

De satt tysta en stund. Det enda ljud som hördes var knäppandet av fladdermusens vingar när den kastade sig hit och dit, dök efter något som bara den kunde se. När en båtmotor gick igång nere i hamnen bröts stämningen och Simon sa: »Hjälper du mig upp? Är lite stel fortfarande. Blir bättre imorgon.«

Johan reste och sig och sträckte ut en hand, hjälpte Simon upp ur stolen. De stod mitt emot varandra. Under ett par sekunder flöt ett ömsesidigt godkännande emellan dem. Sedan klappade Simon Johan på axeln och sa: »Tack för hjälpen igen. Vi ses i morgon.«

Johan nickade, tog skottkärran och gick. Simon följde honom med blicken. När Johan hade försvunnit i dunklet under asparna fnös Simon till och sa lågt för sig själv: »En viss sorts konstighet ...«

Sedan masade han sig in i sitt hus och stängde dörren om sig.

Våldgästen

Nästa morgon ringde Simon några samtal och försökte spåra Marita, utan framgång. Sedan satte han sig i syrenbersån med papper och penna för att sätta ihop ett alternativt program till föreställningarna på Folkets Hus.

Det ville sig inte. Tankarna gled iväg mot de yttersta tingen. Varför han överhuvudtaget höll på, vad meningen var med alltihop, hur man egentligen ska leva ett liv utan framtid och om man ens ska göra det.

Sådan var hans sinnesstämning när Anna-Greta ropade ett hastigt: »Tack för igår, mycket bra«, på väg ner mot bryggan. Han bad henne att komma och sätta sig en stund. Hon satte sig på kanten av stolen mitt emot och föreföll orolig. Simon undrade om oron var en viss sorts konstighet, men hade givetvis inget sätt att fråga.

De pratade om ditt och datt, ofarliga saker, och Anna-Greta hade just satt sig bättre tillrätta när Simon upplevde att de var iakttagna. Marita stod vid ingången till tomten och tittade på dem. Simon kände sig ertappad och var på väg att fara upp ur stolen, men ilskan hann före skuldkänslan. Han satt kvar och stirrade på Marita utan att röra en min.

Marita blinkade långsamt. Hennes ögonlock rörde sig i ultrarapid, som om hon var tvungen att stänga och öppna dem med en medveten ansträngning. Hennes hår var otvättat och hon hade mörka ringar under ögonen. Hon krafsade sig mekaniskt över ena armen. »Titta, titta«, sa hon. »Vilka små sötnosar.«

Simon fortsatte att stirra på henne. I ögonvrån såg han att Anna-Greta var på väg att resa sig och gjorde en gest åt henne att för all del sitta kvar. Med låg röst ställde Simon den fråga som hade blivit som ett mantra de senaste åren: »Var har du varit?«

Marita gjorde en böljande rörelse med huvudet som kunde betyda vad som helst och alltså betydde: Lite här och där men mest ute i rymden.

Marita ställde sig mitt framför Simon, såg ner på honom och sa: »Jag behöver pengar.«

»Till vadå?«

Marita öppnade och stängde munnen, det lät torrt och klistrigt på samma gång när tungan lösgjordes från gommen.

»Jag ska till Tyskland.«

»Det kan du inte. Vi har jobb här hemma.«

Maritas blick gled mellan Anna-Greta och Simon. Hon tycktes ha svårt att fokusera blicken. »Jag ska till Tyskland. Du ska ge mig pengar.«

»Jag har inga pengar och du ska inte till Tyskland. Du ska gå in och lägga dig.«

Marita skakade långsamt på huvudet och fastnade i rörelsen som om hennes huvud var en pendel och hon var tvungen att fortsätta rörelsen för att inte tiden skulle stanna i sitt lopp. Anna-Greta reste sig.

»Jag ska gå.«

Ljudet av hennes röst drog till sig Maritas uppmärksamhet. Hon pekade på Anna-Greta. »Har du pengar?«

»Nej, jag har inga pengar till dig.«

Maritas läppar drogs upp i en imitation av ett leende. »Du gökar med min man. Då måste du ju betala, förstår du väl.«

Simon for upp ur sin stol, grep tag i Maritas handled och drog henne mot huset. »Nu håller du käften!«

Marita snubblade till av den häftiga rörelsen och Simon släpade henne efter sig mot trappan. Marita lät sig dras några meter över gräsmattan och sedan skrek hon: »Hjälp! Hjälp!«

Simon tittade upp för att med blicken kasta något slags budskap till Anna-Greta, ett jag ber om ursäkt eller döm mig inte, men innan han hade hunnit formulera sitt uttryck såg han att en man klev ut bakom syrenbuskarna. Någon som hade stått och väntat.

Marita vred sig i Simons grepp och kröp på alla fyra fram emot den nyanlände och sa med ynklig röst: »Rolf, han slår mig.«

Rolf var så stor att han såg ut att kunna bära Simon i famnen. En ljus och solkig linnekostym höljde hans muskler, men han tycktes ha dålig kontroll över sin kropp. Han gick fram emot Simon, men stegen han tog var olika långa och armarna slängde lealöst. Huden i hans ansikte var mörkröd och näsan fjällade. Hans mungipor var onaturligt neddragna, som om han hade drabbats av ett slaganfall.

Eftersom Simon stod i nedförsbacke tornade Rolf upp sig ett par decimeter över honom när han hytte med fingret.

»Du ska inte slå din fru. Du ska ge henne pengar.«

Marita kurade ihop sig vid Rolfs fötter som på omslaget till en kioskroman. Simons hjärta slog hastigt när han knöt armarna över bröstet, tittade upp mot jättens ögon – ögonvitorna var blodsprängda – och sa: »Och vad har du med det att göra ... Rolf?«

Rolf drog upp kinderna så att ögonen smalnade. Det såg inte klokt ut med hans nedhängande mungipor, men Simon avstod från att skratta. Rolfs pupiller irrade hit och dit ett par sekunder, sedan sa han: »Du tycker inte om mitt namn, är det så? Du tycker att det låter löjligt.«

Simon skakade på huvudet. »Nej, jag tycker att det är ett underbart namn, men jag fattar inte vad du har här att göra.«

Rolf blinkade ett par gånger och såg ner i marken. Hans läppar rörde sig som om han analyserade Simons ord noggrant och övervägde sitt svar. Marita blickade upp mot Rolf som mot ett orakel. Simon såg sig om och noterade att Anna-Greta inte längre fanns i närheten.

I tanken gick Simon snabbt igenom saker i närheten som kunde användas som vapen. Det närmaste var spaden som stod lutad mot trappen tio meter bort. Rolf hade tänkt färdigt och sa långsamt: »Du tänker inte ge henne några pengar alltså?«

»Nej.«

Rolf suckade. Sedan la han handen på Simons arm som om han tänkte dela med sig av ett förtroende. Innan Simon hann reagera drog Rolf till sig hans högerhand, slöt näven kring hans lillfinger och böjde det bakåt. Fingret höll på att gå av och Simon tvingades ner på knä. Där nere fanns redan Marita och hon glodde på honom på ett sätt som gjorde klart för honom att han inte hade någon hjälp att hämta där. Hon såg ... lysten ut.

Hon har längtat efter det här.

Fingret fortsatte att böjas bakåt och Simon hann inte ens öppna munnen för att säga att han skulle ge dem pengar eller döda dem eller ta dem med på en sjötur innan Rolf knyckte till och fingret bröts. En spasm av smärta sköt upp längs Simons arm och kom ut ur munnen som en djup hostning. Under en tiondels sekund virvlade det förbi saker han inte längre kunde göra med händerna

korten, dukarna, repen, sönderrivna tidningen

innan fördämningen släppte och han skrek rakt ut. Han såg sitt lillfinger hänga som en meningslös skinntrasa och smutsig smärta förgiftade hans blod medan tårarna steg i ögonen. Han skrek igen, mer av förtvivlan än smärta. Marita satt stilla och såg på honom.

Sedan var Rolf över honom. Han satte sig på Simons bröst och tvingade ut hans arm, tryckte hans hand mot en sten. Ur kavajfickan fick Rolf fram en stor fällkniv som han öppnade med hjälp av ena handen och tänderna. Han vilade bladets spets mot stenen precis ovanför Simons lealösa lillfinger.

Åter tycktes Rolf behöva tid för att formulera sig. Han tittade på Simons ansikte, på hans hand. Han såg ut som om han inte kunde begripa hur det hade kunnat bli så här och att han nu behövde en stunds betänketid innan han kunde gå vidare.

Simon låg stilla och såg på ett litet moln som flöt förbi ovanför Rolfs huvud. Ett ögonblick såg det ut som om Rolf hade en gloria. Sedan kom den på sned, lösgjorde sig från honom och drev vidare. En mås ropade ute på vattnet och under ett par sekunder upplevde Simon fullständig frid. Sedan tog Rolf till orda.

»Du är ju trollkarl. Du behöver ju fingrarna. Eller hur?«

Simon sa inget, rörde inte på sig. Han lyssnade på vågskvalpet mot strandkantens stenar. Det lät friskt och gott. Han var väldigt törstig. Rolf hade hittat det rätta tankespåret och fortsatte: »Nu blir det så att jag skär av lillfingret. Sen tar jag ... vad heter det där? Ringfingret. Och bryter det. Sen skär jag av det. Och så vidare.«

Rolf nickade åt sitt eget påstående, nöjd med att han formulerat sig så klart och tydligt. Han sammanfattade: »Och sen blir det ju inte mycket trollerier mer. Såvida inte ...«

Han tittade på Simon och höjde ögonbrynen, manade Simon att fylla i resten. När Simon inte gjorde det, suckade Rolf och skakade på huvudet. Han vände sig till Marita som satt ihopkrupen på gräsmattan och följde förloppet under halvslutna ögonlock.

»Du sa ju att det här skulle bli lätt.«

Marita gjorde den där vågrörelsen med huvudet som kunde tolkas på valfritt sätt. Rolf gjorde en grimas och sa till Simon: »Nä, du får skylla dig själv. Det är inget att göra.«

Han vände sin uppmärksamhet mot Simons hand på stenen. Det var bara att trycka till så var fingret borta.

»Sluta!«

Anna-Gretas gälla röst bröt sig in i det paradoxala lugn som hade rått under en minut eller två. Rolf vred på huvudet och såg mest trött ut. Anna-Greta kom emot honom med en dubbelpipig hagelbössa i händerna.

»Gå bort från honom!« skrek hon.

Det blev en lång paus. Anna-Greta stod en meter ifrån Rolf med piporna riktade mot honom. Rolf hade återigen fastnat i en omsorgsfull analys av händelseförloppet. Hans ögon blickade ut mot havet och hans läppar rörde sig. Sedan reste han sig. Bösspiporna pekade rakt in i hans bröst.

»Släpp kniven«, sa Anna-Greta.

Rolf skakade på huvudet. Sedan vek han med omständlig noggrannhet ihop kniven och stoppade den i fickan. Bösspiporna darrade när Anna-Greta gjorde en rörelse med dem mot ångbåtsbryggan till.

»Gå härifrån. Försvinn!«

Först nu slog det Simon att han var närvarande. Att han kunde ta aktiv del i förloppet. Hans arm var domnad och när han dragit den till sig hade han svårt att resa sig. Han kom bara upp till sittande innan gräsmattan började röra sig från sida till sida som ett båtdäck.

Rolf tog ett kliv mot Anna-Greta och hon backade medan hon höjde och sänkte geväret.

»Stanna! Jag skjuter dig!«

»Nä«, sa Rolf enkelt och sträckte ut armen efter bössan. Anna-Greta backade mer och slaget var förlorat. När Rolf åter grep efter bösspiporna, drog hon dem åt sidan istället för att trycka av. Rolf tog snabbt ett kliv fram och drämde till henne över örat med öppen handflata. Anna-Greta stupade åt sidan. Hagelbössan flög in i hasselbusken och Anna-Greta föll ihop i en hög på gräsmattan, gnydde medan hon tryckte sin hand mot örat.

Medan Simon försökte resa sig upp hörde han Maritas röst: »Visst är han helt otrolig?«

Anna-Greta låg några meter bort och Rolf lutade sig över henne. Simons hjärna arbetade inte som den borde, han kunde inte besluta sig för om han skulle försöka få tag i spaden eller kasta sig framåt.

Innan han hunnit tänka tanken till slut hördes ett surr som av en stor insekt. Det knäppte till och Rolf slungades omkull. Simon kom på fötter och såg Johan stå vid syrenbersån med sitt luftgevär i händerna. Han sänkte just geväret och bet sig i underläppen.

Rolf reste sig upp. En mörk prick syntes på hans tinning och en aning blod trängde fram. Ögonen var galna och han tvekade inte längre, behövde ingen betänketid. Han fick fram sin kniv och fällde upp den medan han gick fram emot Johan.

Simon var honom i hälarna, men istället för att försöka stoppa honom, dök Simon in i hasselbusken och fick tag i hagelbössan. Innan han ens hunnit få fram den ordentligt, skrek han: »Stopp din jävel!« men Rolf lydde inte.

Johan hade släppt sitt gevär som var värdelöst efter att ha avfyrat sitt enda skott, och sprang upp mot sitt hus. Rolf var efter honom, med kniven i handen. Med en grimas av smärta drog Simon upp bössan till axeln samtidigt som Rolf försvann in bakom syrenhäcken femton meter bort.

Simon hade aldrig skjutit med en hagelbössa förr, men han visste att hela idén med den var att haglen har spridning. Han riktade piporna mot syrenhäcken och tryckte av.

Ett antal saker hände under loppet av en knapp sekund. En öronbedövande smäll hördes och rekylen gav Simon en så hård stöt att han föll baklänges mot hasselbusken, men innan han ens hade hunnit påbörja fallet öppnades ett hål i syrenhäcken och bladflisor flög upp som en skock skrämda fjärilar. De första hasselgrenarna hann precis rispa Simons rygg genom skjortan när det hördes ett vrål från Rolf.

Simon kramade fortfarande bösstocken mot axeln när grenarna omslöt honom och han föll in i flimrande grönt. Rolf fortsatte att vråla. Det tog stopp mot starkare grenar längre in och Simon kände huden på sin rygg rivas i blod. Han kramade stockens trä och andades, låg kvar där han låg och tänkte i takt med andningens flämtande ut och in:

Jag träffade. Jag träffade. Jag träffade.

Det var först några sekunder senare, när han gjorde sig fri från grenarna och såg Anna-Greta sitta med händerna för munnen och Marita vagga fram och tillbaka som de andra tankarna trängde sig på:

Om jag dödat honom, om jag ...

Rolf hade slutat att vråla. Simon svalde utan att ha någon saliv att svälja.

Törstig. Så förbannat törstig.

En svettdroppe rann ner i hans öga och fördunklade synen. Han strök bort den och gned sig i ögonen. När han öppnade dem igen stod Anna-Greta intill honom. Hennes blick skelade och hon såg ut att ha ont. Hon pekade på hans hand som höll om kolven och försökte säga något, men inga ord kom.

Simon såg på bössan. Först nu upptäckte han att det fanns två avtryckare innanför varandra, en till vardera pipan. Han hade bara tryckt in den yttre. Det fanns en patron kvar. Anna-Greta nickade och tog sig för örat. Hon gick emot syrenhäcken och Simon följde efter med bössan höjd.

Rolf var inte död, eftersom han rörde på sig. Ganska mycket, till och med. Han kastade sig fram och tillbaka på marken som om han försökte skaka av sig en osynlig mara. Kavajen var söndersliten och blodig från vänstra axeln och halvvägs ner längs ryggen på ena sidan. Endast en del av haglen hade träffat honom. Om Simon hade tryckt av en halv sekund tidigare hade Rolf troligen legat helt stilla nu.

Johan kom tvekande tillbaka, närmade sig den fallne mannen som om det rört sig om ett skadat vilddjur som vilket ögonblick som helst kunde fara upp och gå till attack. Sedan tog han en lång omväg kring den kastande kroppen och föll i Anna-Gretas famn. Anna-Greta strök honom över håret och de stod tysta och höll om varandra en lång stund. Sedan sa Anna-Greta: »Cykla och hämta doktor Holmström. Och Göran.«

Johan nickade och sprang iväg. Efter en halv minut rasslade han förbi längs vägen på sin cykel. Rolf hade stillnat och låg bara och öppnade och knöt sin ena näve. Simon stod fortfarande med hagelbössan riktad mot honom, pekfingret vilande på avtryckaren. Han kände sig illamående.

Det här är inte jag. Det här kan inte hända mig.

Efter tjugo minuter hade både läkaren och polisen anlänt. Rolfs skador var inte livshotande, bara mycket smärtsamma. Ett femtontal hagel hade trängt in i muskler och vävnad i hans vänstra axel och överarm, runt skulderbladet. Han förbands provisoriskt för att stoppa blödningen och man ringde efter sjuktransport. Göran skrev en rapport som skulle behöva kompletteras på polishuset i Norrtälje. Simons lillfinger spjälades.

Marita hade sin vana trogen försvunnit och senare fick de veta att hon hade hunnit ta passbåten innan någon började söka efter henne på allvar. Rolf transporterades till Norrtälje och både Göran och doktor Holmström gick hem till sitt efter att det bestämts att de dagen efter skulle åka gemensamt till polishuset.

Simon, Anna-Greta och Johan satt tysta i syrenbersån. De sönderslitna bladen i häcken var det enda som vittnade om att mörkret hade våldgästat dem för bara ett par timmar sedan. Likt ett fingers svaga rörelse kan släppa lös en förödande hagelsvärm kan en händelse som inte varat mer än fem minuter sända sina efterdyningar genom dagar och år. Man kan inte överblicka konsekvenserna, det finns för mycket att säga och resultatet blir tystnad.

Johan drack en Pommac, Simon drack en öl och Anna-Greta drack ingenting. De hade alla räddat varandra vid olika tidpunkter i den komplicerade väv som en enkel våldshandling ger upphov till, tacksamhet och skam blandades i en enda röra och ord var svåra.

Simon fingrade på sitt bandage och sa tyst: »Jag är ledsen. Att ni blev indragna i det här.«

»Var inte det«, sa Anna-Greta. »Det är inget att göra åt.«