JOHN AJVIDE LINDQVIST --- TJÄRVEN 1

Hay una discoteca por aquí?

Hay una discoteca por aquí?

Hay una discoteca por aquí?

Hay una discoteca por aquí?

 Pet shop boys - Discoteca

Karl-Erik och Markus står på bryggan med händerna i byxfickorna och begrundar farkosten som ska bära dem till deras undergång. Båten, som tillhör Markus, är av märket Buster Magnum med en 225-hästars Yamaha och generöst pimpad med elektroniskt tingeltangel.

”Fan, Mackan”, säger Karl-Erik. ”Vilket jävla åk. Vad gick den lös på?”

”Halv mille, ungefär.”

”Med extrautrustningen och allt?”

”Nä, den tillkom. Men jag har ju fått det mesta.”

”Fått? Bara så där?”

”Det funkar ju så i båtbranschen. Mutor, liksom. För att jag ska displaya deras grejer i butiken.”

”Så skulle man ha det”, säger Karl-Erik och låtsas ratta en osynlig buss. ”Hej, du får den här bilen bara du fortsätter att köra vårt märke på bussen.”

”Får ni inga förmåner?”

”Nähä, du. Får inte ens åka gratis på SL.”

Även Karl-Erik kör ner händerna i byxfickorna och de två männen står intill varandra. De tänker något i stil med olika falla ödets lotter och begrundar båten som ska bära dem till deras undergång. Ingen av dem vet det ännu. Tills vidare är de bara två killar ifrån samma klass som nu träffas tjugofem år efter att de gick ut gymnasiet.

Det är midsommarafton.

På den åttio kvadratmeter stora altanen står Pia och Jenny. Med låga röster diskuterar de det underliga i att Markus bjöd till klassåterträff på en helgdag.

”Förstår inte riktigt hur han tänkte”, säger Pia. ”Dom flesta har ju familjer och så som dom vill fira med.”

”Nej, jag vet inte. Och jag har ju ingen familj, på det sättet. Men det har du?”

”Ja, fast barnen är ju nästan vuxna, så att … det blir ju inte mycket dansa runt stången längre.”

”Ska vi bygga nån stång, förresten?”

”Jag vet inte. Det känns lite fånigt, eller hur?”

Jenny rynkar sina noggrant plockade ögonbryn och skakar på huvudet. ”Nej, det tycker jag väl inte. Traditioner är till för att följas.”

”Dansa runt den också?”

”Ja, varför inte?”

”Jag vet inte hur det är med dig”, säger Pia. ”Men jag måste nog ha lite högre promillehalt för att lockas med i den verksamheten.”

”Jag dricker inte alkohol”, säger Jenny.

Dubbeldörrarna av glas speglar en klarblå himmel som klyvs när Jonas skjuter isär dem och ansluter sig till kvinnorna på altanen. I handen håller han en ölflaska där droppar av kondens rinner längs etiketten. Singha. Markus fick smak för ölet under sin senaste Thailandsresa, har han förklarat.

”Oj, oj, oj”, säger Jonas. ”Har ni sett köket?” Både Jenny och Pia nickar. ”Vad tycker ni då?”

”Hur menar du?” frågar Pia.

”Är det inte lite … vräkigt? Ser ju ut som nåt ur såna här inredningsreportage. Tycker ni inte det?”

”Jag brukar inte läsa såna”, säger Pia.

”Men du vet vad jag menar.”

”Var och en har väl rätt att göra som den vill”, säger Jenny. ”Om man nu vill lägga energin på sånt.”

”Jo, jo. Jag har en likadan espressomaskin, det är inte det. Men den där kylen, liksom.” Jonas tar en klunk av ölet och ger ifrån sig en suck av välbehag, varpå han fortsätter: ”Jag menar inte att låta … det är ju supersjysst av Markus att fixa det här. Fast han kunde ju ha valt en annan dag.”

”Har du familj?” frågar Pia.

”Ja, ja, visst. Absolut.” Jonas kniper ihop sina fylliga läppar och nickar ett par gånger som för att inskärpa att han är en familjefader. Sedan harklar han sig och tillägger: ”Men att … vi brukar fira hos svärföräldrarna, dom har en kåk i Värmland, och att … ja.”

Varken Jenny eller Pia säger något och efter att några sekunder har passerat under fortsatt nickande från Jonas, känner han sig tvingad att utveckla resonemanget som lämnats hängande i luften. ”Det kan bli lite bråkigt. Min hustrus far har lite dåligt ölsinne, för att göra en lång historia kort. Och jag tycker att det är trevligare när det är lugnt.”

”Tror du det här bli lugnt, då?” frågar Pia.

”Det vet jag inte. Men det blir väl i såna fall … olugnt på ett annat sätt, åtminstone.”

Längst ut på bryggan sitter Amalthea och plaskar med fötterna i vattnet. Hon bär en enkel, vit t-shirt och hennes breda ryggtavla lyser mot de andra, tydlig som en flyende rådjursrumpa.

Tills vidare är hon också en vit fläck. Hon har knappt samtalat med någon sedan hon anlände i egen bil en halvtimme tidigare och ingen kan heller påstå att de känner henne sedan gymnasietiden. Hon gick bara i klassen under det sista, tredje året och trots hennes krångliga namn har ingen något smeknamn på henne. Hon är bara Amalthea.

Hennes rygg är aningen krökt. Fingrarna leker med en lös tamp. Ansiktet är knotigt och det bruna håret rinner rakt längs hennes kinder. Många har kallat henne ful. Men ingen i den här gruppen. Kanske var det därför hon tackade ja till inbjudan.

”Fick du med dig gitarren?” frågar Markus där han och Karl-Erik står fem meter ifrån den vita ryggtavlan.

”Ja”, säger Karl-Erik. ”Fast jag vet inte.”

”Vad är det du inte vet?”

”Om det är läge, liksom.”

”Klart det är läge, kan ju inte finnas bättre läge, kan du komma på nåt bättre läge?”

”Känns bara så ’hej, här har ni mig med gitarren’, liksom … påtvingat mys.”

”Tänk inte så jävla mycket, det blir guld. Vet du vad jag har rotat fram förresten? Muskedundret.”

”Vad var det nu igen?”

Markus fnyser och för ett ögonblick drar ett djupt missnöje över hans drag för att hastigt upplösas. ”Muskedundret. Det kommer du väl ihåg?”

”Ge mig en ledtråd.”

”Alla jävla fester. Jämt. Var fan vi än var.”

”Nä. Sorry, alltså.”

Markus kastar en blick på stålblaffan till klocka som han bär runt sin handled och säger: ”Vart fan har Ruben tagit vägen? Han skulle komma, eller hur? Det var ju du som snackade med honom.”

”Jo, jo, han skulle komma. Det skulle han.” Karl-Erik drar med handen över sina plufsiga kinder i exakt samma gest som används i reklamfilmer för rakhyvlar trots att minst två dagars skäggstubb prickar hans hy. Men fingrarna är stela och gesten nervös. ”Det var ju mest ni som fixade på den tiden. Med fester och grejer.”

”Det var väl det”, säger Markus, ”och jag kan garantera dig att han kommer ihåg muskedundret.”

”Men muskedundret, det är ju liksom … typ farbror Joakim när han ska försvara sig mot Björnligan. Nån bössa, va?”

Markus suckar djupt och kastar en blick upp mot sitt hus där Pia, Jenny och Jonas har satt sig i korgmöblerna. Han finner inte något som kräver åtgärder från hans sida och antar en pedagogisk ton när han förklarar: ”Efter skilsmässan gick jag igenom alla gamla grejer …”

”När var det, typ ett halvår sen?”

”Mmm. Och då … äh, skit i det. Men då hittade jag den i alla fall. Den här bergsprängaren vi hade. Plus typ fyrtio kassetter från den tiden.” Markus gör en gest mot ett av båtens förvaringsutrymmen. ”Så det har jag plockat med.”

Karl-Erik knäpper med fingrarna. ”Just det, ja. Muskedundret! Shit, alltså, att den funkar fortfarande, vi hade ju den jämt.”

”Är ju det jag säger. Gå och hämta gitarren nu.”

Karl-Erik står vid sin bil och tänker på sig själv i siffror:

Han får smälla ner bagageluckan tre gånger innan den går i lås. Han är den femte ägaren till Volvo 740:n som har rullat trettiosex tusen mil. Han är etthundrasjuttioåtta centimeter lång och väger åttiofyra kilo. Hans lägenhet i Råcksta är på fyrtioåtta kvadrat och hans månadslön pendlar mellan tretton och sexton tusen. Före skatt. Han är fyrtiotvå år gammal och jämnårig med sina klasskamrater. Men de andras bakluckor går troligen igen på första smällen.

Karl-Erik var först på plats och hans bil står parkerad intill Markus Lexus. Det ser lustigt ut, som en reklam för något. En viss samhällsordning. Eller Red Bull. Men det är inget som Karl-Erik reflekterar över, han har inte den läggningen. Han tänker bara att det ser knasigt ut, varpå han ställer ifrån sig gitarrfodralet och öppnar ryggsäcken.

Han plockar fram en flaska Famous Grouse och tar ett par klunkar, drar sedan ett djupt andetag som han långsamt släpper ut medan han ser sig omkring. Det är inget han direkt skulle berätta för de andra, men han har verkligen sett fram emot det här.

Han stuvar tillbaka flaskan och tar med sig sin packning upp på altanen. Pia får syn på honom och kastar ett leende i hans riktning. Det är nära att han fryser till mitt i steget. Pia. Pia. Om allt hade varit annorlunda. Men hans steg är obrutna när han går fram till gruppen. När han ser vad de har i händerna tackar han sin lyckliga stjärna för att han fyra månader tidigare äntligen unnat sig något extra. Han halar fram sin iPhone.

”Du också?” säger Jonas och skrockar. Han har just demonstrerat sin app som gör telefonen till ett vattenpass och konstaterat att Markus altan lutar 1.3 grader åt öster. Även Pia och Jenny har sina iPhones framme.

”Kolla på det här då”, säger Karl-Erik och plockar fram appen som gör att sex gitarrsträngar visas på displayen. Han positionerar fingrarna och slår några enkla ackord. Det finns ingen hals, inget för handen att ta stöd emot och alltså går det egentligen inte att spela, men de andra blir vederbörligt imponerade.

”Har Markus en också?” frågar Jonas. ”iPhone?”

”Jodå”, säger Karl-Erik. ”Fast fyran, förstås.”

”Har ni sett en sån här då?” frågar Pia och klickar fast en skärm på baksidan av telefonen varpå hon håller den mot himlen. ”Det är bara ett demoexemplar, men det funkar. Solceller.”

Karl-Erik stoppar sin telefon i fickan. ”Hur kommer det sig att du har den?”

”Jag jobbar med sånt.”

”Med … solceller?”

”Ja. Vad ser du så förvånad ut för? Vad trodde du jag skulle jobba med?”

”Nä, jag vet inte. Inget speciellt.”

”Fast det är ju lite fusk”, säger Jonas. ”Det där är ett tillbehör, inte en app.”

Pia skakar på huvudet. ”Jag visste inte att det var en tävling.”

”Nä, nä. Jag bara säger.”

”Den här då”, säger Jenny. ”Kolla vilken jättesöt.”

Jennys telefon är inbäddad i ett rosa gummifodral och på skärmen som hon håller fram syns olikfärgade teddybjörnar långsamt sväva runt varandra likt satelliter. När två björnar dunsar in i varandra gör de båda för ett ögonblick sura miner för att två sekunder senare återigen stråla. Allt sker ljudlöst.

En tystnad sänker sig över gruppen medan de tittar på Jennys display. Kanske är det en kall kåre som drar in från havet. Kanske vandrar någon över någons grav, någonstans.

Jenny skakar på telefonen och björnarnas rörelser blir ivrigare. Hon fnittrar som en trettio år yngre flicka och ler ett leende som visar upp en rad vita och jämna tänder. Hjälpsamma Jenny. Snälla, hjälpsamma Jenny. Hur kan någon bli illa berörd av henne?

 Du kommer väl ihåg?

 När någon glömt kvar sin väska i klassrummet, vem var det som tog hand om den och lämnade tillbaka den med ett skratt? Vem var det som alltid anmälde sig till städpatrullen efter fester trots att hon själv inte drack alkohol? Vem var det som hade med sig bullar som hon bakat själv till klassfikat?

Jenny. Det var Jenny. Heja Jenny.

Vad är ditt problem? Det måste vara dig själv som det är något fel på. Har du tittat in i din själ? Har du sett mörkret där? Lägg inte över det på Jenny.

Jonas nickar mot den vita pricken längst ut på bryggan och säger: ”Den där Amalthea. Är det nån som känner henne egentligen?”

”Jag pratade lite med henne förut”, säger Pia. ”Hon verkar helt okej. Lite dyster kanske, men vem är inte det ibland?”

”Jenny”, säger Karl-Erik.

Jenny visar åter upp tandraden som det inte ligger något som helst fusk bakom. En gnutta flax kombinerat med det faktum att hon inte röker och vare sig dricker alkohol eller kaffe. Bortsett från några rynkor kring ögon och mun är även hennes pigga, ekorrliknande utseende intakt sedan skoltiden. Ingen skulle ta henne för en dag över trettio. Alice i Underlandet, för evigt ung.

”Jag kan också ha mina dagar”, säger hon. ”Fast då gäller det inte mig själv, utan andra.”

”Att du är dyster för andras räkning, menar du”, säger Pia.

”Ja. Det faller sig väl ganska naturligt i mitt yrke.”

”Vad gör du för nåt?”

”Jag är föreståndare för ett härbärge. För hemlösa. Och jag tycker verkligen att vi måste försöka … bjuda in Amalthea. Så att hon inte känner sig utanför.”

”Undrar om hon har en iPhone”, säger Jonas och ser ner mot bryggan där Markus har packat färdigt båten och kommer gående upp mot huset.

”Jag tycker nog”, säger Jenny och stryker tillbaka en slinga av sitt välfönade, bruna hår, ”att vi kan bjuda in henne oavsett om hon har en iPhone eller inte.”

Markus kommer klivande mot huset med långa, smidiga steg. Hans hud är solbränd och det halvkrulliga håret sträcker sig nedanför nacken. På håll kan han misstas för Matthew McConaughey. Både hans knälånga shorts och hans kortärmade, rutiga skjorta är av märket Ripcurl. Han är en surfare som inte har ägnat sig åt surfing. När hans hustru lämnade honom sa hon att han aldrig tog hennes problem på allvar. Att mörkret var honom främmande.

Nu slår han ihop händerna med en klatsch och säger till sina forna klasskamrater: ”En öl till och sen drar vi, eller vad säger ni?”

”Ruben då?” invänder Karl-Erik.

”Ja, vad fan, kan han inte passa tider så får han väl skylla sig själv.

Karl-Erik är på väg att formulera en invändning när det hörs ett knastrande i gruset på uppfarten, en bilmotor som slås av. Lättnad drar över Markus ansikte och han halvjoggar runt huset. De som har stått på altanen följer efter.

En taxi med öppen bagagelucka står mitt på grusplanen och Markus kubbar fram till passagerarsidan, rycker upp dörren och ropar: ”Hallå, grabben! Fan vad du sölar, kom igen nu!” Han gör min av att vilja slita ut Ruben ur taxin, men hejdar sig när han ser chauffören fälla upp en rullstol.

Med hjälp av händerna lyfter Ruben ut sina ben och när chauffören säger: ”Ger du mig ett handtag här”, står Markus ett ögonblick handfallen innan han böjer sig ner och låter Ruben lägga sin arm om hans nacke.

Taxin backar ut. Ruben sitter i sin stol. De andra står samlade omkring honom. En mås som har slagit sig ner på skorstenen ger ifrån sig ett hest skri innan den lyfter och samtidigt får Pia ett sms som hon inte bryr sig om att kolla. Rubens ansikte är långsmalt, fårat och mycket vackert. Svart hår, lite rufsigt. Tunna polisonger.

”Jaha”, säger han. ”Blir det nån sprit, eller?”

”Klart det blir sprit!” säger Markus och greppar tag om rullstolens handtag. ”Vad fan skulle det bli om det inte blev sprit? Får man skjuta på här?”

”Om du orkar”, säger Ruben.

”Orkar? Ska jag ta dig i famnen, eller?”

”Det kan vi väl spara till kvällen”, säger Ruben och Markus skrattar lite för högt medan han rullar honom mot huset. De andra lommar efter med Karl-Erik sist.

Jonas saktar ner för att komma jämsides med Karl-Erik, lutar sig fram emot honom och frågar lågt: ”Vad är det som har hänt? Vet du det?”

”Ja.”

”Och?”

”Och det får han nog berätta själv.”

Jonas mulnar och Karl-Erik känner ett styng av dåligt samvete när han ser något bräckligt fladdra förbi bakom de fyrkantiga glasögonen. Oavsett var de står nu så minns han Jonas, plugghästen, som flöt in i väggarna på festerna. Kanske är det därför han skyndar sig att tillägga: ”Vad sysslar du med nuförtiden, då?”

”Sense marketing”, svarar Jonas. ”Marknadsföring med hjälp av andra sinnen än synen.”

”Vadå, typ det här att det ska dofta nybakat bröd i alla butiker?”

”Ja. Typ det”, säger Jonas och ger Karl-Erik en blick som får honom att tappa alla goda avsikter. De fortsätter mot huset under tystnad.

Du skulle loss, Jonas. Redan när du var femton insåg du att du måste loss. Loss från din halvalkoholiserade mamma, loss från hyreslägenheten ovanpå tandläkarkliniken i Åkeshov, loss från att behöva tjuvåka på tunnelbanan när det inte fanns pengar till månadskort.

Kommer du ihåg den där perioden när du var sexton, hur intresserad du var av Houdini? Var det för att ni både hade upptäckt samma sak: vill man ta sig loss ur kedjorna så räcker det inte att rycka på axlarna. Man måste vrida dem ur led och spänna sig till det yttersta, man måste hålla andan tills man nästan sprängs. Annars sjunker man för alltid.

Nu har du en älskad familj, ett fint jobb och en femma på Kungsholmen. Du är utbrytarkungen, Jonas. Ska ditt allvar aldrig upphöra?

De står samlade i köket. Alla har tagit vad de vill ha ur Markus välfyllda kyl och Ruben har tilldelats ett glas tjugoårig Bowmore från glasskåpet i vardagsrummet. Markus gör en gest för att vända allas uppmärksamhet mot det inramade sjökortet på väggen. Han pekar på en punkt mitt ute i Ålands hav.

”Hit är det vi ska”, säger han. ”Tjärven. Där ska vi tillbringa dagen och kvällen i glada vänners lag, varpå vi återvänder hit med en förhoppningsvis inte helt rak kurs. Frågor på det?”

Frågan är skämtsamt ställd och Markus förväntar sig inget svar. Han har redan öppnat munnen för att fortsätta när en försynt stämma hörs från dörröppningen: ”Varför ska vi åka så långt ut?”

Alla vänder sig om och ser på Amalthea som står med händerna hårt knäppta över magen i en hållning som rimmar illa med hennes breda axlar. Hennes hår har fallit fram över ansiktet och bildar en gardin som nästan skymmer ögonen. Hennes vita T-shirt saknar märke och ser ut att vara helt ny.

”För att det är en fin ö”, säger Markus. ”Med den häftigaste fyren i hela skärgården, du ska få se.”

”Men det är så långt ut.”

”Det tar bara en halvtimme.”

”Hur kan det göra det?”

Markus ler ansträngt. Hans röst mjuknar och går upp i tonhöjd, som om han talade till ett barn, när han säger: ”Därför att båten går fort.”

Amalthea skakar tillbaka håret. Hennes ögon är stora och en aning utstående, vilket ger henne ett amfibiskt utseende. Hon är grodan som vägrar att ge upp, hon frågar: ”Hur fort?”

”Femtiofem knop, maxfart. Fast med alla oss i blir det inte mer än fyrtiosju, fyrtioåtta.”

”Vad blir det i kilometer?”

”Åttio, ungefär. Men du behöver inte oroa dig. Havet är helt stilla. Det är som att sitta hemma i soffan, okej?”

Amalthea nickar och tittar ner i golvet. Det är uppenbart att det inte alls är okej. Ruben svänger runt sin stol och rullar fram till henne.

”Du”, säger han. ”Jag har också lite problem med havet och trillar jag i sjön så är jag körd. Om jag vågar så vågar väl du?”

Amalthea nickar igen och far med blicken över Rubens smala ben som ligger vikta över rullstolens kant. Hon frågar: ”Vad är det som har hänt?”

”Ja!” Ruben snurrar runt och vänder sig till resten av gruppen. ”Vi kanske skulle få den här elefanten ur vägen. Jag var alltså med om en bilolycka för tre år sedan. Min fru och min son dog. Inte jag. Bara nästan. Jag tillbringade ett halvår på sjukhus, men … det blev inte bättre än så här.” Han kastar en blick på Markus och tillägger: ”Frågor på det?”

Jennys händer har flugit upp till munnen under Rubens redogörelse. Nu sänker hon dem och tar ett steg emot honom. ”Men så fruktansvärt. Dog både din fru och ditt barn?”

”Ja.”

Rubens hand vilar på rullstolens armstöd. Jenny lutar sig fram och lägger sin hand över hans. ”Men hur har du kunnat klara det?”

Under förevändning att behöva rulla bakåt drar Ruben loss sin hand och griper om hjulet medan han säger: ”Det … är en fråga som ligger utanför den här redovisningens ramar. Men nu vet ni i alla fall. Ska vi åka?”

Markus kliar sig i nacken och ser från Ruben till sjökortet, till Ruben igen. Han säger ”Ja … jag vet inte vad jag ska säga.”

”Du behöver inte säga nåt”, säger Ruben. ”Jag har inte förväntat mig att du ska säga nåt, Markus. Kör på.”

”Ja, nej, det var inte så mycket mer. Har alla med sig nåt att grilla så har jag resten av grejerna. Har ni nåt att grilla?”

Alla har något att grilla.

Packningar samlas ihop och marinerade köttpaket tas ur kylen. Jonas får frågor om sin märkligt färgade köttbit som visar sig vara tonfisk. Han äter inte kött och får uthärda ett par pikar om tonfiskens eventuella själsliv.

Väl nere vid bryggan har Markus ett sista meddelande.

”Det är så att det bara finns tre flytvästar”, säger han. ”Jag behöver ingen, det här är en säker båt, men om det är någon som känner att … så ligger de i fören.”

”Jag behöver ingen heller”, säger Pia. ”Men du ska väl ha en, Ruben?”

Ruben rycker på axlarna. ”Om du insisterar.”

”Det gör jag”, säger Pia, hoppar ner i båten och kastar upp en flytväst till Ruben. De återstående håller hon upp som om hon förevisade auktionsföremål. ”Nån mer?”

Jonas nappar åt sig den ena västen och medan han kontrollerar att flytförmågan någorlunda stämmer med hans vikt, säger han: ”Jag tycker helt enkelt att man ska ha flytväst på sjön. Är det inte lag på det till och med?”

”Nej”, säger Markus. ”Inte än.”

”Men båtfylla är det väl i alla fall lag på?” säger Jonas medan han försiktigt drar på sig flytvästen utanpå kavajen.

”Jo”, säger Markus och lägger huvudet på sned. ”Är det så att du erbjuder dig att vara fyllechaffis här?”

”Nä, nä. Jag bara säger.”

Under tiden har Jenny tagit den återstående flytvästen och håller fram den mot Amalthea. ”Här. Du verkade ju lite orolig för sjön.”

”Nej, tack”, säger Amalthea och knyter armarna runt kroppen.

”Jo, tack”, säger Jenny. ”Nu tar du på dig den här så kommer det att kännas bättre.”

”Jag vill inte.”

”Varför?”

”Det känns … instängt.”

”Vilka dumheter”, säger Jenny och skrattar. ”Kom här nu …” Hon lirkar loss Amaltheas armar och trär på henne flytvästen, knäpper spännet och tar ett steg tillbaka. ”Så! Det var väl inte så farligt? Nu kommer det att kännas mycket bättre.”

Amalthea tittar ner i båten och drar ett djupt andetag med sådan svårighet att det verkligen tycks som om flytvästen pressar samman hennes lungor, varpå hon klättrar ner och sätter sig i soffan bakom förarplatsen. Karl-Erik säger något om att flyta på fläsket och sätter sig på bänken i fören.

Ruben har följt hela förloppet sittande i sin stol med händerna vikta i knät. Den rödvitrandiga flytvästen ser helt fel ut på hans krokiga, seniga uppenbarelse. Julgranspynt på en vindpinad enbuske. Först nu tycks Markus inse problemet. Han river sig i håret och säger: ”Jahadu, Ruben. Hur ska vi göra med dig då? Ska vi ta dig på släp, eller?”

”Markus!” säger Jenny och rynkar ögonbrynen.

”Det är okej, Jenny”, säger Ruben. ”Jag är medveten om att jag är rullstolsbunden. Jag får nog anta det där erbjudandet om famnen, Markus. Ifall du pallar.”

”Pallar?” säger Markus och hoppar upp på bryggan. ”Kommer du ihåg när du gjorde slutmålet i Bollacupen? Vad gjorde jag då, efteråt?”

”Du bar mig till tunnelbanan, på axlarna.”

”Precis”, säger Markus och lirkar in händerna under Rubens knäveck. ”Och du verkar ju inte ha blivit tyngre, direkt. Hoppla!”

Trots Markus stöddiga attityd ser han sammanbiten ut när han tar det långa klivet från bryggan till aktertoften med Ruben i famnen. Båten svajar till och det ser ut som om Markus ska falla baklänges mot bryggkistan, men han lyckas återfå balansen och placerar Ruben i sätet intill förarplatsen.

Rullstolen viks ihop och läggs mellan Jonas och Karl-Eriks knän i fören medan Pia och Jenny tränger ihop sig intill Amalthea i aktersoffan. Markus gör loss och sätter sig på förarplatsen som mer liknar en direktörsfåtölj. Innan han startar motorn drar han på sig ett par tunna skinnhandskar. Ruben gör en gest mot det elektroniska lull-lullet bakom ratten och säger: ”Har du en self-destruct-knapp också?”

”Nej”, säger Markus och tittar på de tre små skärmarna med olika användningsområden. ”Jag valde torpederna istället.” Sedan vrider han om startnyckeln.

Amalthea skriker till när de tvåhundratjugofem hästarna vaknar till liv. Möjligen har Markus satt gasen lite extra högt för att alla ska fatta vad det är frågan om. Sedan sänker han gasen och de puttrar ut ifrån viken i tio knop utan att motorn tycks göra mer än att harkla sig. När de har kommit ut på öppet vatten slår han på GPS:en. ”Okej”, säger han. ”Då kör vi, va?”

”Visst, Markus”, säger Pia lätt ironiskt. ”Kör nu.”

Kanske blir Markus provocerad av tonfallet som antyder att han är en pojke med för stora leksaker. I vilket fall så bestämmer han sig för att demonstrera hur stor just denna leksak är. Mycket hastigare än han brukar trycker han gasreglaget fullt framåt.

Fyrtaktsmotorn vrålar och slungar fram båten till fyrtio knop på nio sekunder. Karl-Erik och Jonas tvingas hålla sig fast i förbågarna för att inte kana baklänges medan rullstolen kraschar in i styrpulpeten. Båten planar ut och de flyger fram över den så gott som spegelblanka vattenytan.

Karl-Erik skrattar och vevar med knytnäven i luften medan Jonas sammanbitet lirkar sig bakåt till rullstolen som han överdrivet noggrant undersöker för att kontrollera att inget har gått sönder på grund av vansinneskörningen. Det har det inte. Tyvärr.

Markus vänder sig om mot kvinnorna och ropar: ”Allt väl?”

Pia viftar över öronen för att markera att hon inte hör vad han säger över motorvrålet. Amalthea har gripit tag i relingen med båda händerna. Hennes ansikte har blivit gråaktigt. Markus vrider sig närmare henne och ropar: ”Går det bra?”

Amalthea säger någonting. Pia lutar sig intill henne för att höra vad det är.

”Titta framåt!” skriker Pia. ”Hon säger att du ska titta framåt!”

”Okej, okej”, garvar Markus och vänder sin uppmärksamhet föröver. Öarna rusar förbi. De ligger i farleden och någon sjömil bort syns en Finlandsbåt som hastigt blir större. Markus sätter kurs rakt emot den som om det var fråga om ett chicken race han är dömd att förlora. Han lirkar fram sin iPhone ur fickan och kopplar in den i mediaspelaren. Efter ett par sekunder syns iTunes på displayen. Han klickar på foldern ”Återträff” och vrider skärmen mot Ruben.

”Vad ska vi ha?” frågar han.

Ruben glider med blicken över spellistan. Sedan tre år tillbaka har hans hjärta bestått av aska. Någon enstaka kolbit kan dock ibland ge ifrån sig en gnutta glöd och det är vad som händer när han läser titlarna. Något varmt och smärtsamt glider genom hans bröst.

Eurythmics, A-ha, Bryan Adams, Europe och …

Herregud …

”Modern Talking?” utbrister Ruben. ”Modern Talking?”

Markus är på väg att köra igång ”Cheri, Cheri Lady”, men Ruben ropar: ”Nej, nej, nej för helvete, det var bara att jag glömt bort att dom fanns.” Han pekar på skärmen. ”Kör den.”

Markus nickar och kastar en blick mot Finlandsfärjan vars vassa för närmar sig likt en gigantisk yxa. Han girar några grader babord för att slippa få sin båt kluven till kaffeved och drar med fingret över den tryckkänsliga skärmen, petar på Play och vrider upp volymen.

Det verkar otroligt, men högtalarsystemet är av sådan kaliber att det med lätthet överröstar motorn. Det smygande introt snurrar sig fram till full volym och när basgången drar igång blir båten till en enda resonanslåda som pilar fram över vattenytan.

”If there’s something strange in the neighbourhood …

If there’s something weird and it don’t look good …

Who you gonna call?”

De passerar Silja-Line-båten vars sida tornar upp sig likt en vägg bara tjugo meter ifrån dem. Folk står och hänger över relingen. Markus pekar finger åt dem och ropar: ”Ghostbusters!”

Så upptagen är Markus av att se sig själv och sitt ekipage utifrån att han är sen med att parera vågorna. I full hastighet kastar sig båten in i färjans aktersvall och en sekund senare är dess passagerare viktlösa. Motorvrålet skär sönder luften när propellern lyfts ur vattnet och de flyger elva meter samtidigt som Markus greppar ratten och fäller gasreglaget bakåt. De landar halvvägs upp på nästa våg och både Jonas och Karl-Erik blir översköljda av vatten.

De ligger stilla medan färjans akterspegel avlägsnar sig. Några personer på däck vinkar och viftar med ölglas.

”I ain’t ’fraid of no ghost …”

Markus andas ut och stänger av musiken. Bakom sig hör han någon kräkas och han gissar att det är Amalthea. När han vänder sig om visar det sig att han har rätt. Lyckligtvis har hon haft sinnesnärvaro nog att luta sig över relingen.

”Sorry”, säger han till kvinnorna. ”Blev lite vilt där.”

”Markus”, säger Pia, vars fingrar krampaktigt kramar om hennes knän. ”Nu vet vi att den här båten går jättefort. Nu har vi sett det. Okej?”

”Ja, ja. Visst”, säger Markus. ”Ska ta det lite lugnare nu.” Han trycker gasreglaget varsamt framåt och båten segar sig upp till tjugofem knop. När han sneglar på Ruben ser han att denne sitter och ler för sig själv. Markus suckar och lutar sig tillbaka i fåtöljen.

Du förstod det aldrig själv, Markus. Varför du så innerligt gärna ville imponera på Ruben när ni var unga. Det var ju du som var bäst på fotboll, det var ju du som var snygga killen och du hade till och med bättre avgångsbetyg än Ruben.

Men om du någon gång sneglade, så var det på Ruben du sneglade. För att se om han gav sitt godkännande, för att kolla om han var imponerad.

Det var du som försökte hålla kontakten när skoltiden var över, det var Ruben som var ointresserad och lät det rinna ut i sanden. Allt kul ni haft, alla vilda dagar och nätter. Klassens kungar. Borta.

Det låter så löjligt, men det finns inget annat ord. Cool. Utan att anstränga sig var Ruben cool.

Du, Markus, var bara perfekt.

De passerar Granhamn och kan se en skog av blänkande segelbåtsmaster sticka upp på andra sidan Fejan. Midsommarafton och högtryck i restaurangen. Genomgående är det många båtar på fjärden och Markus tvingas avvika från GPS:ens utstakade kurs för att väja i god tid.

Redan vid Lerskärsgrund börjar vimlet av segel att tunnas ut och när de forsar förbi Remmargrunds minaretliknande fyr syns bara enstaka vita trianglar på avstånd. Öppet hav ligger framför dem och genom soldiset skymtar Tjärven som en hägring vid horisonten.

Färddatorn visar att de har varit på väg i trettiosju minuter och Markus pressar upp motorn några knop för att inte avvika alltför mycket från den utlovade tidtabellen. I fören sitter Karl-Erik med ansiktet vänt mot vinden medan Jonas tjurar med ryggen mot styrpulpeten. Kanske tänker han på sin Hugo Boss-kavaj, vad duschen av saltvatten kan ha gjort med ärmarna. Flytvästen skyddade ju lyckligtvis mot det värsta.

Amaltheas fingrar är fortfarande knutna runt relingen och hon håller blicken stint fäst vid horisonten. Pia kisar mot solglittret på jakt efter landmärken utan att hitta några. Jenny sitter med slutna ögon och hennes röda läppar rör sig emellanåt, som om hon talar i sömnen.

Det är en vacker dag. Klarblå himmel och svagt krusad vattenyta. Motorn spinner i lagom marschfart och lädret är lent i passagerarsätet. Ingen har sagt något på länge.

Då äntligen blir det lite snurr på grejen.

Ruben viker mediaspelarens skärm emot sig, väljer i listan och trycker på play. En vidgande synthvåg sveper genom båten och Markus struntar i om det finns ironi i Rubens val – Markus lika med Maverick – han bara njuter invärtes när de flyger, svävar vidare mot Tjärven till tonerna av ”Take my breath away”.

I feel the need, the need for speed.

Konturerna vid horisonten blir till en ö och den diffusa upphöjningen mitt på ön blir till en imponerande massiv fyrbyggnad. Det tjugo meter höga tornet är bara en del av en fyrkantig struktur med tjocka väggar och små fönster, inte olikt ett fängelse.

”Shit!” ropar Karl-Erik. ”Vilken bjässe.”

Markus drar ner gasen och puttrar in mot landningsplatsen. Han pekar mot havet som bortom fyren sträcker sig öppet ända till Åland.

”Fatta när höststormarna kommer här. Den där jäveln är byggd för att klara en tsunami.”

”Blåste det inte rätt bra häromdagen, bara?” frågar Ruben och pausar MP3-spelaren som har börjat plinga ur sig ”Take on me”.

”Jo”, säger Markus och lägger motorn i friläge för att kunna glida in emot bryggan. ”Var en segelbåt som gick på grund vid Söderarm. En från Sjöräddningen försvann när dom skulle undsätta. Då fattar man att det är skarpt läge. När Sjöräddningen går och drunknar.”

”Kan det bli så nu?” frågar Amalthea som äntligen har släppt relingen och sitter och masserar sina stela fingrar.

”Nä, nä”, säger Markus. ”Ska väl blåsa upp lite till eftermiddagen, men inget av den kalibern.” Han knackar i mahognypanelen som ratten är infäst i och tillägger: ”Peppar, peppar.”

Amalthea bär ett par vildmarksbyxor och ur en av de många fickorna får hon fram en iPhone som hon slår på. Pia kastar sig bakåt i soffan och skrattar. ”Du med?”

”Jag vadå?” säger Amalthea och trycker fram Weatherpro för att kontrollera Markus tvetydiga försäkran om vindförhållanden medan båten glider in perfekt med sidan mot gummidäcken som agerar fendrar.

”Du med har en iPhone”, säger Pia. ”Om det här var en film skulle man inte kunna säga att varumärkesplaceringen är särskilt subtil.”

”Det är en film”, säger Jenny som håller sin telefon högt över huvudet och sveper över fyren, ön och vidare ner i båten. ”Kan man få ett leende, allihop?”

Det kommer att dröja några månader innan Jennys film läcker ut på Youtube och genererar ett stort antal träffar. Det finns något fascinerande med sådana snuttar. Människorna innan. Endast en liten tidsrymd skiljer dem från det fruktansvärda, men ännu är de fullständigt omedvetna. De ler. Man försöker spela klippet på fullskärm, i HD om det finns möjlighet. Man söker i deras ögon efter någon form av varsel, en aning, men ingenting finns att hitta. Det som ska hända har ännu inte hänt och tills vidare är det bara solsken, blå himmel och de vita tänder som syns i bild när Jenny vänder kameran mot sig själv och avslutar inspelningen.

Bryggan är dimensionerad för större båtar och urpackningen blir knölig. Väskor och matsäckar hivas upp medan grillen tas i delar. Karl-Erik och Jonas får stå beredda uppe på bryggan för att gripa Ruben under armarna medan Markus håller upp honom så långt han förmår. När det hela är klart och Ruben sitter tryggt installerad i sin stol, säger han: ”Tack så mycket. Det var länge sen jag blev så … hanterad.”

Nästan alla tänker något om Rubens eventuella könsliv, hur det ligger till med det, och därför blir det ett ögonblicks obekväm tystnad som Amalthea har den goda smaken att bryta genom att hänga på sig den tunga kylväskan och kliva iväg upp mot fyren lika obesvärat som om det var en handväska hon bar på.

Markus visslar till och säger: ”Värsta Milla Jovovich”, varpå han drar av sig sina handskar och åtar sig det minst lika tunga arbetet att manövrera Rubens stol över klipphällarna. De andra samlar ihop resten av packningen och det räcker med en vända för att båtens innehåll ska vara förflyttat till hällen utanför fyrens dörr.

Innan filtarna bres ut gör Markus dem uppmärksamma på inskriptionen i berget. Med sirliga bokstäver har någon tålmodigt ristat in ”Ensamhetens ö” i stenen. Pia sätter sig på huk och följer urgröpningarna med fingret. ”Vet man vem som har gjort det?”

”Nån beredskapssoldat under andra världskriget”, säger Markus. ”Jag menar, kolla er omkring. Man kan förstå honom. Haja att sitta här utan båt. Eller iPhone, för den delen.”

De höjer blickarna mot havet och finner en obruten horisontlinje åt alla väderstreck utom i söder där den rödvita fyren på Söderarm kan skönjas som en flisa av en polkagris mot den blå himlen. Ännu en Finlandsfärja stävar fram i farleden, men även den är avlägsen och svår att förknippa med den vägg av stål som de passerat någon timme tidigare.

Karl-Erik går bort och drar i fyrens dörr, men finner den låst. Bortsett från trädörren är hela fyren byggd av tegel där den övre halvan är klädd med eternitplattor. Karl-Erik tar ett par steg bakåt och kisar mot räcket som kringgärdar observationsplattformen femton meter upp. Han frågar Markus: ”Kan man ta sig in på nåt sätt?”

”Inte vad jag vet.”

”Vad ska du in att göra?” undrar Jonas.

”Nyfiken bara. Hur det ser ut inuti.”

Utan att ha något syfte, som när man sparkar på däcken till en bil, rycker Karl-Erik ett par gånger till i handtaget och konstaterar att dörrens torra trä verkar rätt tunt men att låset är desto kraftigare. Han känner Jonas blick på sig och vänder sig om. ”Vadå?”

”Jag är bara nyfiken också”, säger Jonas. ”Jag jobbar ju med folk. Hur dom tänker och så där. Vad dom vill.”

”Vad vill jag, då?”

”Ja, det är alltså det jag undrar över.”

Karl-Erik borstar rostflagor från händerna. ”Hur gick det med kostymen, förresten?”

Jonas svarar inte, eftersom det inte är en fråga.

Filtarna breds ut över hällen med inskriptionen och konventionella könsroller sticker fram sitt tryne – Pia och Jenny packar upp och lägger fram maten medan Markus donar med grillen. När Karl-Erik och Jonas kommer till lägret efter att ha inspekterat fyrdörren och varandra, blinkar Markus och öppnar den mindre kylväskan. Eftersom han vänder ryggen åt kvinnorna måste det tolkas som att han nu drar fram grabbspriten när han visar upp den immiga flaskan med Smirnoff Blue Label.

”Femtio procent”, säger han med sänkt röst. ”Är ni sugna, eller?”

Karl-Erik är tydligt sugen och ser vördnadsfullt på snapsglaset av hamrat tenn som Markus sätter i hans hand och fyller med den iskylda vätskan. När även Jonas och Ruben har blivit tilldelade varsin ranson hinner de inte mer än klirra bägarna mot varandra förrän Pia ropar: ”Vad håller ni på med där borta?”

Markus vänder sig om och säger med spelad förlägenhet: ”Ingenting, ingenting, bara … kollar läget.”

”Fan, vad larvig du är”, säger Pia. ”Ge hit.”

Markus ger henne ett glas och hon sällar sig till kretsen som skålar och dricker ur i ett svep. Det smackas och pustas och Jonas försöker utan framgång hålla tillbaka en kortvarig hostattack. Spriten bränner i magarna och som om alla fem på ett givet kommando hade blivit tilldelade ett nytt slags syn, fastnar deras ögon samtidigt på Amalthea som har ställt sig längst ut på en klippavsats och står och ser ut mot Ålands hav.

”Amalthea!” ropar Markus. ”Ska du ha en sup?”

Amalthea vänder sig långsamt om. Om det är hennes utstående ögon, eller hennes blick som fortfarande är inställd på horisonten – en kort stund finns det något främmande och allvetande över henne, som om hon på sin klippavsats var en domare, något högre stående.

Sedan nickar hon och kommer fram till dem. Markus garvar och säger: ”That’s the spirit” varpå han ger henne ett glas som hon tömmer i två klunkar utan att röra en min.

Är det horisonten som hotar dig, Amalthea, eller vad är det den här gången? Är det havet, farten eller människorna?

Vad är du rädd för nu?

Du ser katastrofen skymta i varje ny situation och du försöker vara beredd. Du går igenom världen spänd såsom inför ett slag du vet kommer att komma. Du vet bara inte när och hur och var. Du springer en mil om dagen men kan inte springa ifrån ofärden som du vet följer dig i bakhasorna.

När ska den visa sig? I vilken gestalt?

Markus tömmer en hel flaska tändvätska över kolbädden och slänger på en tändsticka. En tjock tunga av eld stiger mot himlen och avgångsklass -86 slår sig ner på filtarna i väntan på att det ska bli glöd.

Jenny ser sig omkring och fnittrar. ”Det är som på dagis.”

Utan att reflektera över det har de satt sig i en ring. Jonas har släppt sin flytväst på filtarna och en ovetande betraktare skulle kunna tro att gruppen sitter och tillber detta kostsamma, blåvitrandiga ting i dess mitt.

Jenny tar flytvästen och drar åt spännena på ett sådant sätt att den blir till en primitiv boll. Hon håller upp den och säger: ”Vem är du med tjugo ord … Jonas!”

Hon kastar flytvästbollen till Jonas som fångar den och skakar på huvudet. ”Är det nåt slags lek, eller?”

”Så vi lär känna varann lite igen”, säger Jenny.

Jonas gör en grimas. ”Alltså, jag har ju varit på en del teambuildingkonferenser och så där, så att … jag klarar mig rätt bra utan sånt här.”

”Du har varit på teambuildingkonferenser?” säger Pia. ”Är det vad du vill berätta om dig själv?”

”Nej.” Jonas suckar och med blicken fäst på bollen säger han: ”Jag är gift. Har två barn. Lägenhet på Kungsholmen, en femma. Jobbar med marknadsföring. Sensolyze heter företaget. Så.”

Han kastar tillbaka bollen till Jenny som omedelbart returnerar den och säger: ”Du ska kasta den till nån annan. Och så ska du säga: ’Vem är du med tjugo ord.’ Och så namnet.”

Jonas lägger bollen i Rubens knä och säger: ”Varsågod.”

Ruben kastar bollen upp och ner ett par gånger, låter den ligga i knäet, tar en klunk öl och säger: ”Jag är klippare på TV4. Realityshower. Bonde söker fru. Robinson. Inget jag är stolt över, men jag är bra på det. Och mitt liv är ändå slut.” Han säger det sista med exakt samma tonfall som det föregående, varpå han kastar bollen till Jenny och säger: ”Vem är du med tjugo ord … Jennystumpan?”

Jenny fångar bollen, men sänker den samtidigt som hennes mungipor åker ner. ”Vad menar du med att ditt liv är slut? Du sitter ju här.”

”Det är bara ett faktum”, säger Ruben. ”Och inget fusk, det är du nu, Jenny.”

Jenny rätar på sig och ruskar på huvudet som för att skaka av sig en otäck dröm och säger: ”Jag jobbar med hemlösa. Hjälper dom till ett drägligare liv. Sjunger i kör. Jag tror att det är viktigt att kunna sprida glädje och uppmuntran i tillvaron, speciellt i såna här tider när människor tycks –”

”Hopp, hopp, hopp”, säger Ruben. ”Tjugo ord var det, va?”

”Jo, förlåt”, säger Jenny. ”Jag blir bara så engagerad.” Eftersom Amalthea sitter precis intill henne kastar hon bollen en meter upp i luften medan hon säger: ”Vem är du med tjugo ord, Amalthea?”

Bollen landar i Amaltheas knä och hon lägger händerna på den, stryker försiktigt över den som om den vore ett värnlöst djur. ”Det finns inget att säga om mig.”

”Finns det visst det!” ropar Markus. ”Är det nån vi undrar över så är det väl dig.”

Amalthea biter på naglarna och hennes kropp sjunker ihop. Hennes grepp om bollen liknar den drunknandes grepp om frälsarkransen.

”Jag jobbar på Länsförsäkringar”, säger hon. ”Brand. Jag har en hund. Douglas. Golden retriever.” Plötsligt tittar hon upp och säger med förändrad stämma: ”Jag vet inte varför jag kom med på det här, egentligen.”

”Brand?” undrar Karl-Erik. ”Hur då brand?”

”Brandärenden”, säger Amalthea. ”Försäkringstagare som har brandärenden.”

”Typ om huset har brunnit upp för dom, alltså?”

”Ja. Eller ner.”

Karl-Erik stirrar på Amalthea och det rycker till i hans mungipor. Hörde han vad han trodde att han hörde? Ett skämt? Han bestämmer sig dels för att det var ett skämt och dels att det gravallvarliga sätt Amalthea sa det på är så roligt att han gapskrattar. Amalthea rör inte en min.

Markus slår händerna mot knäna och häver sig upp. ”Speaking of which”, säger han, ”så tror jag vi har glöd på gång nu.”

”Men alla har ju inte gjort”, protesterar Jenny.

”Får fortsätta senare. Hiva fram köttet nu, som flickan sa.”

Biffar och stekar läggs på gallret och snart sprider sig en doft över ön som får det att vattnas i munnen. Markus har antagit rollen som grillmästare och de övriga har, som han uttrycker det, ”fri lek”. De använder den till att inspektera ön närmare.

På östra sidan som vetter mot tomma havet finns en stor, flat häll som sluttar ner mot en lagun. Pia går ner och känner på vattnet och konstaterar att det är ett par grader varmare än i havet, varpå hon försvinner bakom fyren för att byta om.

När hon återvänder står de andra fortfarande kvar. Hon skrattar till och säger: ”Varför är det alltid en sån … begivelse så fort nån badar? Kom igen nu. Är det ingen annan som vågar?”

Hon hittar en djupficka där klipphällen försvinner ner i vattnet varpå hon tar sats. Hennes runda kropp får en ny sorts värdighet när hon graciöst flyger genom luften och bryter vattenytan utan att det hörs mer än ett slurp.

Karl-Erik sitter med armarna knutna om knäna och ser på henne. Den blå baddräkten som smiter åt kring hennes fylliga byst och stora rumpa. Hon måste ha gått upp minst tjugo kilo sedan deras vilda nätter i ett annat liv. Hennes långa, oregerliga hår har blivit till en slingad pagefrisyr och de båglösa glasögonen som hon har lämnat på klippan vittnar om en levnad långt ifrån la vida loca.

Älskar han henne fortfarande?

Pias kropp forsar genom vattnet och när hon sticker upp huvudet ligger håret smetat kring hennes ansikte. Hon spottar ut vatten i en stråle och ropar: ”Fegisar! Badkrukor!”

Ja, han älskar henne fortfarande.

Ruben har börjat rulla ner mot vattnet. ”Okej, baby”, säger han. ”Här kommer jag!”

”Vad gör du!” skriker Jenny och rusar fram emot honom, men Ruben har redan dragit åt bromsen och stannar fem meter ifrån vattnet, där han vänder sig om och flinar mot Jenny. ”Du tror visst att jag är riktigt dum i huvudet, va?”

Karl-Erik blinkar ett par gånger och suger i sig det sista av sin öl, den tredje sedan de tog starksupen. Han får inte riktigt ordning på tillvaron eller sin plats i den, men istället för att försjunka i grubblerier som han har för vana, reser han sig och kliver ur skorna, drar av sig skjortan och byxorna. Han har inga badkläder med sig, men lyckligtvis valde han sina bästa Calvin Kleins i morse.

Han lufsar fram till klippkanten och överväger under ett svindlande ögonblick att dyka, men trots öl och vodka vinner förnuftet och istället för att riskera ett förnedrande magplask tar han helt enkelt ett skutt och brakar ner i vattnet som trots Pias glada utrop är rejält kallt. Han drar häftigt efter andan när han kommer upp och vevar omkring sig för att få igång blodcirkulationen. Uppifrån klippan hörs applåder.

”Hallå”, säger Pia som glider runt lagunens utkanter, smidig som en säl.

”Hallå, du”, säger Karl-Erik och trampar vatten. Kroppens instinktiva panikkänsla börjar lägga sig och han tar ett par simtag i hennes riktning. Pia skjuter ifrån klippkanten och glider undan. Han crawlar ett par tag för att komma ifatt och hon dyker, simmar under honom till andra sidan. Det är som en indisk musikal.

Eller Blå lagunen, tänker Karl-Erik och märker att han kan flyta utan hjälp av armar eller ben. Sandrew på Kungsgatan, svettiga handflator, tretton år gammal, hans första barnförbjudna film och möjligen hans första erotiska upplevelse.

Han drar i sig lite vatten och sprutar det i riktning mot Pia, varpå han hostar ur sig ett skratt som studsar och far bort mellan klipphällarna.

Blå lagunen, va?

Om de hade varit tjugofem år yngre och trettio kilo lättare. Om det inte hade funnits publik och havet hade varit tio grader varmare. Om det hade vuxit kokospalmer på Tjärven och lianer hade slingrat sig kring fyren. Mer hår och slätare hy och en oskuldsfullhet sedan länge försvunnen. Då kanske.

Han tittar på Pias leende ansikte som sticker upp ovanför vattenytan, fångat i en bred gata av solglitter från havet bakom henne.

Och ändå. Ändå …

”Vad tänker du på?” frågar Pia.

”Ingenting”, svarar Karl-Erik. ”Bara … hur allt och alla förändras.”

Och mest av alla du, Karl-Erik.

Det var ju du som skulle lyckas, eller hur?

Du hade drivet, viljan, begåvningen. Hur många band startade du och la ner bara under din skoltid, hur många demotejper satte du ihop, hur många auditions hos redan etablerade band gick du på?

Den galna natten på replokalens soffa med Pia. När ni hade älskat för tredje gången och gryningen kom. Hur du såg dig omkring på instrumenten, sladdarna, de odiskade kaffekopparna och bara visste, visste.

Nu börjar det. Nu händer det.

Ni var så vilda båda två och snart hade ni snurrat iväg åt varsitt håll igen. Det spelade ingen roll. Det stora livet väntade.

Du väntar fortfarande.

När Karl-Erik och Pia klättrar upp ur lagunen ler de mot varandra i ett samförstånd som betyder helt olika saker för dem båda.

Karl-Erik: Det var härligt och det finns kvar. Skönt.

Pia: Det var härligt och det är borta. Skönt.

De andra tar ingen notis om dem. Samtliga utom Ruben har rest sig upp och står och spejar ut mot havet. Karl-Erik vänder sig om och ser en båt närma sig ön österifrån.

Trots att den är kanske hundra meter bort syns det att det är en plastbåt i dåligt skick. Det en gång troligen vita glasfiberskrovet är fläckigt och anfrätt av ålder. Tre personer sitter i båten och den håller rak kurs mot Tjärven. När den kommer närmare kan man se att det står ”Uttern” på sidan i urblekta bokstäver och att den drivs av en trettiohästars Johnson av äldre modell.

Personen i fören vinkar. Karl-Erik vinkar tillbaka. Pia kastar sin handduk till honom och han torkar av sig medan han frågar: ”Vad är det där för ena, då?”

”Inte vet jag”, säger Pia. ”Fyrvaktare? Vi kanske inte får vara här.”

Båten försvinner utom synhåll bakom klipporna när den går in mot landningsplatsen. Pia klär om med handduken virad kring sig medan Karl-Erik nöjer sig med att krångla på sig skjortan och i skydd av den ta av de blöta kalsongerna och dra på sig jeansen. De gör allting i hast och med viss svårighet när den fuktiga huden klibbar mot kläderna. Den blå lagunen känns redan avlägsen.

Sedan går de upp till de andra.

Alla står samlade kring grillen där kött– och tonfiskbitar börjar bli klara. Tre personer kommer gående upp emot dem och Markus svär mellan sammanbitna käkar. ”Snacka om dålig tajming.”

Det är tre män som stretar uppför klipporna. Två av dem är i de forna klasskamraternas ålder eller möjligen yngre. Det är svårt att avgöra eftersom båda är grovt byggda och har skägg. Den ene har en blåvitrutig skjorta som är uppknäppt i halsen och blottar en hårig bringa och en tjock guldkedja. Den andre har en grå collegetröja som det står ”UCLA” på och som är en storlek för liten trots att den troligen är XL.

Den tredje mannen är yngre och skulle kunna vara son till någon av de andra männen. Hans ansikte är rödflammigt av acne och han bär en svart Adidas-träningsoverall som fladdrar kring hans spensliga kropp.

Mannen med guldkedjan höjer handen till hälsning och säger: ”Hallå, här luktar det gott!”

”Jo”, säger Markus. ”Vi skulle precis äta.”

”Tror jag, det” säger mannen och ser sig runt. ”Och vad är det här för ett gäng, då?”

”Vi har en klassåterträff”, säger Jenny. ”Vi har inte setts på tjugofem år.”

”Så att …” säger Markus och vevar med grilltången i luften. ”Vi är lite upptagna. Ville ni nåt speciellt, eller?”

”Jo, men det får man säga”, säger mannen och vänder sig till den andre store. ”Eller hur?”

”Jo, det får man allt säga.”

Ingen kan bli klok på männens dialekt. Det låter som finlandssvenska men ändå inte. Det finns ett kluckande över konsonanterna och en sjungande satsmelodi, men vokalerna är inte lika kraftiga och utdragna. Det låter närmast som en finlandssvensk som tillbringat större delen av sitt liv i Sverige.

”Båten där”, säger mannen med guldkedjan och nickar nedåt havet. ”Vems är det?”

”Den är min”, svarar Markus. ”Hur så?”

”Joo …” säger mannen och tar ett steg närmare Markus som om han tänker anförtro honom en hemlighet. ”Vi skulle vilja ha den.”

Markus hackar ur sig ett kort skratt och säger: ”Ja, det kan jag förstå, men … det får ni inte.”

Mannen blinkar och ser Markus i ögonen. Sedan säger han: ”Inte?” på ett sådant sätt att det mer låter som ”Inke?” eller ”Inge?”

”Ursäkta”, säger Pia. ”Är det så att ni hotar oss?”

”Har du hört nåt hot?” säger mannen till henne. ”Här är ingen som hotar.”

”Nä”, säger Markus, ”men i så fall kan ni ju bara åka härifrån, för ni får inte båten.”

Mannen sträcker fram en grov hand emot Markus med handflatan uppåt. ”Ge mig nyckeln nu. Så slipper vi en massa krångel.”

”Gör som han säger”, säger den andre som om det verkligen var fråga om ett välmenande råd. ”Det är bäst så.”

Ruben har under hela meningsutbytet suttit med huvudet på sned som om han lyssnar till någon avlägsen musik som bara han kan höra. Plötsligt nickar han medan han ler stramt och pekar på männen. ”Ni är från Åland.”

”Jaha?” säger mannen som fortfarande står med handen utsträckt mot Markus. ”Och?”

Ruben gnäggar till på ett sätt som faktiskt tycks verkligt uppsluppet. ”Det är ju inte klokt. Åländska gangsters! Ni har ju för fan ingen kriminalitet!”

Mannen vickar med huvudet fram och tillbaka och säger: ”Lite har vi allt.”

”Det är möjligt”, säger Ruben som ser muntrare ut än vad han gjort på hela dagen, ”men vad har ni på den där ön, två poliser? Är det inte så?”

”Tre”, säger mannen och Ruben viker sig framåt och flämtar av skratt.

Det är nästan ogörligt att inte påverkas när en människa skrattar så hjärtinnerligt som Ruben nu gör. Även de andra drar på smilbanden och Jennys patentfnissande hörs. Ja, till och med mannen med guldkedjan drar tillbaka handen och skrockar innanför skägget. Sedan tar han ett par kliv åt sidan och sparkar omkull rullstolen så att Ruben vräks ut på klipphällen.

”Vad gör du!” skriker Jenny och rusar fram till Ruben. ”Ser du inte att han är handikappad!”

Mannen rycker på axlarna och lämnar plats åt benranglet i adidasoverall som kliver fram och ställer sig mellan de större männen. Han har en pistol i handen som han sveper med över gruppen. ”Ställ er ihop”, säger han med flickaktigt ljus röst. Nu när han har klivit fram mellan bjässarna och kan studeras ordentligt är det inte otänkbart att han är en flicka. Bara den svåra acnen och avsaknaden av bröst talar egentligen för motsatsen.

”Vad menar du?” frågar Karl-Erik den androgyne medan han i lönndom scannar av omgivingen på jakt efter någon form av vapen.

Mannen i UCLA-tröjan gör en sammanfösande rörelse med händerna och förklarar lika lågmält som om han beskrev ett kakrecept: ”Han menar att ni ska … klumpa ihop er. Så att det är lättare att sikta på allihop. Och så kan man skjuta den som lämnar klumpen. Förstår ni då?”

Jenny håller fortfarande på med att få tillbaka Ruben i rullstolen. De andra tittar obeslutsamt på varandra utan att röra sig.

Mannen med guldkedjan suckar och säger: ”Det var då själva fan”, varpå han ur bakfickan drar fram en likadan pistol som den spensliges och avfyrar ett skott mot grillen som vacklar till på sina ben medan en sky av glöd flyger upp.

Ekot av skottet klingar ut mellan öarna och gruppen klumpar ihop sig. Karl-Erik slutar att söka efter ett vapen. Jonas far med blicken över horisonten på jakt efter någon som kan se, någon som kan komma till undsättning. Längst bak hörs ett snyftande och ett kvävt: ”Ooh … ohhh … ohhh …” från Amalthea.

Den spenslige lutar sig fram emot Jenny och man kan nu se att även han/hon har en tjock guldkedja kring halsen, vilket får pendeln att svänga till förmån för han. Han viftar med pistolen och säger. ”Du också. Ställ dig ihop.”

”Jag håller på att hjälpa min vän som är skadad här”, säger Jenny och lägger Rubens ben till rätta, ”och det tänker jag fortsätta med.”

Mannen med guldkedjan föser sin kamrat åt sidan och pekar att han ska hålla resten av gruppen i schack. Sedan håller han sin pistol en decimeter ifrån Jennys ansikte och säger: ”Kanske du och jag skulle gå bakom fyren och ha lite trevligt?”

Jenny drar ett djupt, skälvande andetag och hennes ögon lyser när hon ser in i mannens och säger: ”Då river jag ut ögonen på dig.”

Mannen nickar sakta och gör en gest med huvudet mot sin storvuxne kamrat. ”Inte om han håller i dig.”

Jennys underläpp darrar och hennes röst är nära gråten när hon tyst säger: ”Jag har aldrig varit med nån man och jag tänker inte vara med dig. Jag biter dig. Jag sparkar dig.”

Mannen ser på henne en lång stund. Hennes skälvande läppar, hennes händer som nyper i kläderna. ”Nej”, säger han. ”Det kommer du inte göra.”

”Jenny, för fan”, säger Ruben. ”Gå och ställ dig med dom andra.”

Jenny böjer nacken och går bort till gruppen, glider in längst bak där hon tröstar Amalthea genom att låta henne lägga sitt huvud mot hennes bröst och stryka henne över hjässan. Men Jennys händer darrar och hennes fingrar är fuktiga av ångestsvett som klibbar fast vid Amaltheas tunna hår.

Ett klirrande hörs och alla vänder sin uppmärksamhet mot en punkt på berghällen mitt emellan de två grupperna. En båtnyckel ligger där, fastsatt i ett litet flytetyg i form av en boj. Utan att sänka pistolen eller släppa avgångsklass -86 med blicken tar den spenslige ett par kliv fram, hukar sig ner och plockar upp den.

”Okej?” säger Markus. ”Är ni nöjda?”

En stickande, bränd doft växer i luften. Mannen i UCLA-tröjan rynkar näsan och nickar mot grillen. ”Asch då”, säger han. ”Synd på så rara ärter.”

Köttbitarna håller på att förkolna. Av entrecoter, grillbitar och hjortkött återstår bara ett antal svarta klumpar, omöjliga att artbestämma. Markus vänder sig om och beskådar förödelsen.

Han har planerat för den här dagen i månader. Han har mailväxlat och ringt, han har handlat öl, han har putsat båten, han har gjort i ordning sängplatser åt alla för att de fulla och glada ska kunna stupa i säng i hans hus framåt natten. Men fanns det en höjdpunkt i den bild han gjort för sig själv av sitt arrangemang, så var det just denna: hur han skulle stå vid grillen på Tjärven och fixa i ordning de andras köttbitar så att de kunde slå sig ner på klipporna och berömma honom för den strålande grillkock han är.

Han stirrar på de svarta köttbitarna och hans händer öppnas, knyts till nävar, öppnas igen.

Markus, vad tänker du göra?

Du är ingen hjälte, har aldrig varit någon hjälte. De hastiga rörelserna, det plötsliga språnget ligger inte för dig. Hur många gånger du än sett Taxi driver och mumlat ”You talking to me?” så är det inte du.

Du är killen som glider, fixar, ordnar. Du är den smidiga oljan i maskineriet. Den som ser till att det inte kärvar ihop och stannar av. Du har ett underbart leende, oavsett om det kommer ifrån hjärtat eller inte.

Sansa dig, Markus. Du kunde segla igenom backlinjen och peta in bollen vid stolpen. Men det här spelet behärskar du inte. Slappna av. Tryck tillbaka vreden.

Och framför allt: blanda inte ihop dig själv med Ruben. Han skulle troligen ha gjort något om han varit kapabel, ja. Men du är inte Ruben. Har aldrig varit, kommer inte att bli.

Sansa dig.

”Mobilerna” säger UCLA och ställer sig framför gruppen med armarna korslagda över sin breda bröstkorg. ”Mobilerna också.”

Kvinnorna lämnar ifrån sig sina iPhones utan vidare anstalter. När Karl-Erik suckande lämnar ifrån sig sin, ruskar UCLA på huvudet och säger: ”Är det nåt slags klubb, det här?” När ingen svarar tillägger han: ”Jag är inte den som klagar, tro inte det.”

Han ställer sig framför Markus och sträcker fram handen på samma sätt som hans kamrat tidigare. ”iPhone?”

Markus sneglar på den spenslige som står med pistolen riktad direkt emot honom. Sedan fiskar han upp telefonen ur sin sidoficka och överlämnar den. Hans käkar mal under kindhuden. UCLA skrattar och säger: ”Fyran, jo, jag tackar jag”, och trycker ner Markus telefon tillsammans med de andra i sina kraftigt putande byxfickor.

Guldkedjan har under tiden hittat Rubens telefon under sitsen på rullstolen. Han pekar på Jonas och säger: ”Du också.”

”Jag har ingen”, säger Jonas.

”Jodå, det har du”, säger guldkedjan. ”Fram med den nu.”

”Jag har ingen säger jag ju.”

Guldkedjan ställer sig framför honom och sänker pistolen medan han mäter Jonas med blicken, uppifrån och ner. Sedan säger han: ”Om det finns en person i det här sorgliga gänget som jag är säker på har en mobiltelefon, så är det du. Ge mig den, bara.”

Alla de andra tittar på Jonas. Han kastar en blick i deras riktning och skakar på huvudet. ”Jag har ingen.”

Guldkedjan trycker ner sin pistol i bakfickan och griper tag i Jonas varpå han kroppvisiterar honom hårdhänt. Han går igenom fickor, ben, strumpor utan att hitta något. Slutligen klämmer han till över Jonas skrev och skiner upp.

”Och vad har vi här då?”

Han kör ner handen innanför Jonas bälte och rotar runt längre än vad som tycks nödvändigt innan han drar fram telefonen och säger: ”Jo, där behövdes det allt lite utfyllnad.”

Den spenslige skrattar och sänker pistolen. I samma ögonblick kastar sig Markus fram. Han har ingen bra plan, ingen utvecklad tanke. Det enda han har är en vrede som behöver få utlopp och som har väntat på sitt tillfälle. Några sekunder tidigare har han kastat en blick på Karl-Erik och han hoppas att denne har förstått att blicken betytt: Ta den andres pistol om du kan.

Markus har aldrig slagit en annan människa, inte på allvar. När han lyfter armen mot den spenslige finns det tvekan i hans ansats, en tvekan som är tillräcklig för att den andre ska hinna vrida pistolen emot Markus och bränna av ett skott innan slaget faller.

Markus hand kastas bakåt och fattar eld. Han vacklar och faller på rygg som om någon slitit tag i honom bakifrån. Hans gamla gymnasieklass förskjuts långt bort och skriken han hör måste komma från en annan ö. Trots chocken har han sinnesnärvaro nog att kröka nacken uppåt för att hindra bakhuvudet från att smälla ner i berget.

Han ligger på rygg och sänker försiktigt huvudet mot berget för att kunna vila lite. Han vågar inte titta på sin brinnande hand. Taxi driver. Han har sett den minst tio gånger, slutet säkert tjugo. Mannen som kommer nedför trappan, hur Travis Bickle höjer pistolen och skjuter bort ett par av hans fingrar.

Är det vad som har hänt? Det känns så. Markus ögonlock fladdrar till och han blir med ens så fruktansvärt trött. Han sluter ögonen. Alldeles strax ska han ta itu med allting. Men först måste han vila en stund. Kanske håller han rentav på att dö, men det är inget att göra åt.

Det finns ingen värdighet. På film skulle kanske änglar sänka sig över honom eller klockor ringa. Men det sista Markus ser innan han sjunker ner i mörkret är Dieter Bohlen. Dieter Bohlen med sitt hemska leende när han sjunger ”Cheri, Cheri Lady”.

Skottet har fått Amalthea att knipa ihop ögonen, pressa händerna för öronen och skrika ur sig en enda lång, klagande ton och vare sig tröst eller hot kan få henne att sluta. Avrundningen av rånet blir en rask historia. Alla lämnar ifrån sig sina plånböcker och portmonnäer utan vidare protester och det tycks som om även rånarna har fått bråttom att komma därifrån, vare sig det beror på Amaltheas hjärtskärande klagan eller inte.

När UCLA hukar sig ner intill Markus för att plocka fram dennes plånbok ur bakfickan och ta av honom klockan, sänker han även sitt öra till Markus mun och lyssnar.

”Han lever”, säger han. ”Fick en liten chock, bara.”

”Men han blöder ju”, säger Karl-Erik och pekar på Markus hand. ”Titta vad han blöder.”

Mannen rycker på axlarna och säger: ”Det ordnar ni nog.” Sedan tittar han på avgångsklass -86 och stönar till. Han ser uppriktigt sorgsen ut när han sänker huvudet och tittar på Markus hand. ”Jag sa ju att ni skulle göra som vi sa. Att det blev krångel annars. Varför kunde ni inte lyssna?”

Han suckar djupt och skakar på huvudet som om han gripits av existentiell ångest över människors dumhet. Mannen med guldkedjan klappar honom på axeln och säger: ”Kom nu. Vi är färdiga här.”

Den andre känner över sina fickor som är fulla med mobiltelefoner och hans uttryck har slagit över till något som mer liknar ilska när han säger: ”Men varför lyssnar dom aldrig?”

Guldkedjan himlar med ögonen. Uppenbarligen är diskussionen inte ny. Han gör en gest mot den smale att gå ner mot båten och denne backar bort från gruppen utan att sänka pistolen. UCLA har under tiden jagat upp sig ytterligare. Han tar ett par steg mot gruppen som drar sig längre bakåt mot fyren. Han hötter med fingret mot dem och skriker i kapp med Amalthea: ”Varför kan ni inte lyssna nån gång? Ska det vara så jävla svårt?”

Det har kommit som en grå hinna över hans ögon. Skum tränger fram i mungiporna och bildar vita droppar i skägget. Musklerna spänns under den åtsittande tröjan. Mannen med guldkedjan griper hårt tag om hans axel och ropar mot gruppen: ”Har ni öl?”

Ingen frågar efter vad eller varför. På några sekunder har Karl-Erik hunnit dyka ner i kylväskan och fiska upp en burk elefantöl. Han törs inte gå fram mot mannen i collegetröjan eftersom denne har börjat frusta som ett ånglok som gör sig redo att slå i växeln. Istället kastar han burken till guldkedjan som fångar den, öppnar kapsylen och mer eller mindre trycker in ölen i den andres mun. Denne griper om burken och dricker ur den i tre klunkar.

”Kan vi gå nu?” säger guldkedjan till sin kamrat medan startljudet av det som nyss var Markus motor hörs nedifrån bryggan. Den andre nickar och knycklar ihop burken, kastar den på klippan.

Sedan går de.

Jenny skakar Amalthea och försöker få bort hennes händer från öronen. Hon lyckas med den ena och ropar in i hennes öra: ”Dom har gått nu. Det är slut nu. Sluta skrika.” Även Jennys röst håller på att slå över i hysteri och när Amalthea ändå inte slutar ger Jenny henne en örfil och ryter: ”Dom har ju inte gjort dig nånting! Sluta nu, dumma människa!” Hon ger Amalthea en ännu hårdare örfil så att hennes huvud flyger åt sidan. Skriket upphör.

Amalthea öppnar sina stora, utstående ögon och ser på Jenny. Ser på henne med en ren och genomträngande blick, som om hon aldrig har sett henne förut. Jenny tittar på sin handflata som svider efter slaget och säger: ”Förlåt, det var inte … men du måste ju sluta nu.”

Amalthea nickar långsamt.

Under tiden har Karl-Erik, Jonas och Pia sjunkit ner kring Markus på klippan. De ruskar honom varsamt i axeln och viskar hans namn. Markus ögonglober far fram och tillbaka under hans stängda ögonlock och han säger: ”Köttet.”

”Vad är det med köttet?” frågar Karl-Erik.

”Köttet … blev förstört.”

Karl-Erik sneglar bort mot grillen där de förkolnade bitarna har slutat att ryka. ”Jo. Men det är ett mindre problem i sammanhanget. Hur mår du?”

Markus öppnar ögonlocken till en glipa och frågar: ”Handen. Hur är det med handen?”

Karl-Erik tittar på Markus hand som ligger utfläkt på klippan och säger: ”Jaa …”

”Är fingrarna kvar? Är fingrarna kvar?”

”Fingrarna är kvar”, säger Pia, ”men det är ett hål i den.

Vi måste rengöra det.”

Markus vickar huvudet fram och tillbaka som om han inte greppar innebörden. ”Är det ett hål … i handen?”

”Ett sår”, säger Pia. ”I handflatan. Vi får ta och sköta om det.”

Markus slår upp ögonen helt och drar åt sig handen, håller den framför ansiktet. En rännil av blod droppar ner på hans haka när han stirrar på sin hand och rynkar ögonbrynen. Han förstår inte vad det är han ser. Där är hans hand. Klackringen på långfingret. Handflatan. Ilsket röd sårvävnad. Men också en gnutta av klarblått.

Motorn varvar upp nere vid bryggan, varpå ljudet avlägsnar sig. Markus fortsätter att stirra på sin hand och det tar honom en stund att förstå att det är himlen han ser genom handflatan. Han sätter sig upp och tittar mot havet där hans båt försvinner österut med den sämre båten på släp. Han stryker sig över ansiktet med sin oskadade hand och säger: ”Dieter Bohlen.”

”Vad sa du?” frågar Karl-Erik.

Markus lägger betoning på varje stavelse och säger det igen: ”Die-ter Boh-len.”

”Han … i Modern Talking? Vad är det med honom?”

Markus ser sig förvirrat omkring som om han sökte efter den tyske musikmakaren. Han skakar på huvudet och frågar: ”Vad hette han … den andre?”

”Tomas … nånting” säger Karl-Erik. ”Men vi måste fixa med din hand, Markus. Så det inte blir infekterat eller nåt.”

Karl-Erik drar i Markus armhåla för att hjälpa honom att resa sig upp, men Markus blick har försvunnit inåt och han reagerar inte, sitter bara som död vikt. Plötsligt blir hans blick klar. Han ser på de tre oroliga ansiktena omkring sig och säger beklagande: ”Dom såg ju för jävliga ut.”

Ruben har lyckats trixa sig fram över klippan i sin stol. Han stannar vid Markus sida, lutar sig fram och säger: ”Du har helt rätt, Markus. Men nu får du resa dig upp och gå och skölja av det där såret.”

Markus nickar och reser sig med stöd av sin friska hand. Blod droppar från hans fingertoppar när han flankerad av Karl-Erik och Pia tar sig ner till strandkanten. En tunga av berget sträcker sig ut i havet strax intill bryggan. Markus går längst ut på den och doppar handen, låter saltvattnet skölja bort blodet. Röda slingor bildas i vattnet och glider isär, upplöses. Motorljudet från hans båt försvinner i fjärran.

Pia biter och river remsor av sin frottehandduk medan Karl-Erik springer upp till fyren och hämtar den femtioprocentiga spriten. Markus biter ihop tänderna och gnyr när Karl-Erik häller en halv deciliter över såret.

När Pia knyter om det provisoriska förbandet tycks Markus ha återvänt till sina sinnen. Han tittar mot den tomma horisonten österut och frustar till. ”Ja, ja”, säger han. ”Den var i alla fall försäkrad.”

De står utspridda och villrådiga på klipporna utanför fyren. Amalthea har virat in sig i en av filtarna eftersom hon trots den strålande solen plågas av frossbrytningar. Klippan har blottlagts och inskriptionen lyser emot dem.

Ensamhetens ö.

De spejar ut mot havet, som sökte de efter ett tecken på hur de nu bör bete sig. Alla segel som syns på fjärden är oändligt avlägsna. Markus har kommit ur sitt kortvariga trauma och är nu snarare maniskt upprymd när han rotar i väskorna med sin oskadade hand.

”Ska jag hjälpa dig?” frågar Pia. ”Vad letar du efter?”

”Potatissalladen”, svarar Markus. ”Stor jävla bunke. Vet inte vilken väska den hamnade i.”

Bunken i fråga står redan på klippan strax intill väskorna och det är bara Markus uppjagade tillstånd som hindrar honom från att hitta den. Pia pekar och Markus skrattar varpå han börjar leta efter brödet som även det redan är uppackat.

”Sätt dig lite”, säger Pia. ”Lugna ner dig.”

Karl-Erik går fram till Markus och situationen mellan guldkedjan och UCLA upprepas när Karl-Erik lägger sin hand på Markus axel, får honom att sätta sig ner och trycker en elefantöl i hans hand. Markus gnider sig i ögonen, öppnar ölen och tar ett par klunkar.

”Har vi nån annan telefon?” frågar Pia. ”Nånstans i packningen?”

Markus skakar på huvudet. ”Så jävla dumt. Brukar ha med mig en backup, men inte den här gången. Tänkte att vi hade så många telefoner.”

Pia lyfter blicken och tittar söderut. ”Hur långt är det till den där fyren? Söderarm?”

Markus svarar inte. Han har fått syn på sin bandagerade hand och låter närmast upprymd när han säger: ”Jag har blivit skjuten. Fatta, va. Jag har fan blivit skjuten. Med en pistol.”

Ruben, som har suttit en bit bakom och följt samtalet, rullar fram till gruppen och säger: ”Det är bara att börja rappa nu, Markus. Men hur fan ska vi ta oss härifrån?”

Markus tittar upp som om frågan förvånar honom. ”Varför ska vi ta oss härifrån? Vi har mat, vi har sprit. Vi klarar oss väl?”

”Okej”, säger Ruben. ”Det funkar för mig. Men det finns ju andra här som har ett liv. Som inte vill försmäkta på denna öde ö.”

”Hur långt är det till Söderarm?” upprepar Pia.

”Knappt två sjömil” svarar Markus. ”Typ tre kilometer. Hur så?”

”Nej, nej, nej”, säger Karl-Erik till Pia. ”Det ska du inte.”

”Nehej?” säger Pia. ”Vad ska vi göra då?”

”Det vet jag inte. Men det är för kallt i vattnet.”

Pia kisar när hon tittar ut över havet i riktning mot den vitröda skärvan långt där borta. Hon viker armarna över bröstet och vickar på huvudet som om hon kalkylerade något, varpå hon säger: ”Jag fixar det nog.”

”Nog”, säger Karl-Erik. ”Nog?”

”Ja. Nog.”

”Och om du inte gör det, då?”

”Kolla”, säger Ruben och pekar mot bryggan där Jonas och Jenny sitter intill varandra. ”Här kunde man klippa för att ge intryck av att det har bildats en ny allians. Eller att vi har ett nytt kärlekspar på gång. Eller att det är nån form av konflikt. Vad skulle ni säga? Till voice-overn?”

Det spekuleras. Ingenting är i närheten av det som faktiskt sägs.

Jonas och Jennys fötter dinglar en meter över den plats där Markus båt befunnit sig en halvtimme tidigare. Jonas har tagit av sig kavajen, vikt ihop den och lagt den i knät. Den tunna Ralph Lauren-skjortan fläktar svagt i brisen och han skrapar med tumnageln över logotypen med hästen och polospelaren.

”Jag försökte i alla fall”, säger han.

”Det gjorde du”, säger Jenny. ”Det var modigt gjort.”

Hennes röst har förlorat något av sin klangfärg. Om den tidigare bestod av rött, blått och framför allt gult så är det gula nu så gott som borta. Hon blundar och lyfter ansiktet mot solen som för att suga den i sig och få det gula tillbaka. Hennes foundation har börjat smälta och blottar en mer ojämn hy.

”Jag fattar det inte”, säger Jonas och ser mot den punkt där båten har försvunnit, ”hur man kan bete sig på det där sättet.”

”Det är onda människor”, säger Jenny. ”Onda människor rår inte över sina handlingar.”

”Klart dom gör”, säger Jonas. ”Dom visste precis vad dom gjorde. Sänka oss för att göra oss handlingsförlamade. Fy fan …” Jonas petar ner en liten sten från bryggan och den landar i vattnet med ett plipp. ”Skulle vilja trycka ner en näve grus i halsen på dom.”

”Tänk inte så”, säger Jenny. ”Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.”

”Nähä”, säger Jonas. ”Om han hade tafsat på dig, då? Om han hade släpat in dig bakom fyren som han sa?

”Då hade jag varit död”, säger Jenny.

Hennes kjol har hasat upp över knäna när hon satt sig på bryggan och Jonas sneglar mot insidan av hennes lår medan han säger: ”Du får ursäkta, men man brukar inte dö av sånt.”

”Jag hade gått i sjön”, säger Jenny. ”Jag hade låtit min själ flyga för att få ruttna på havets botten.”

Jennys lår blir mindre inbjudande när hon nämner ordet ”ruttna” och Jonas drar åt sig blicken. Något klibbar vid insidan av hans hud, ett formlöst snusk har satt sig i hans kropp och hans ögon har råkat i olag.

Trots att det inte behövs tar han av sig glasögonen och putsar dem på skjortan.

Du vill ha lugn, Jonas. Lugn och framför allt lugn.

Var det inte därför du tackade ja till Markus inbjudan? För att du hade svårt att tåla ännu en midsommarafton i dina svärföräldrars sällskap?

De höjda rösterna efter si och så många nubbar. Din svärfar som går igång och ska dra snuskiga vitsar, spela dragspel, kanske rentav skjuta salut med hagelbössan.

Din hustru har överseende, säger att föräldrarna bråkar kärleksfullt.

Du kan inte se det, Jonas. Du hör bara ropen och svordomarna, ser bara vevande armar och högröda ansikten.

Det är din mamma som vinglar in i ditt rum och börjar kasta ut dina kläder ur garderoben eftersom hon slutligen bestämt sig för att sätta dig på barnhem. Hon gör det aldrig, men om och om igen upprepas farsen. Du tycker inte om farser. Skrik och spring och smäll i dörrar.

 Du har blivit invaderad. Någon har trängt sig på dig. Tagit i dig med våld och brutit ditt lugn. Du kan inte föreställa dig en värre överträdelse.

”Var det sant det där du sa”, frågar Jonas. ”Att du aldrig varit med nån man?”

”Ingen”, säger Jenny och skjuter fram hakan. ”Aldrig.”

”Nån … kvinna då?”

Jenny stelnar till och vänder sig emot honom, spärrar ögonen i honom och säger med iskall stämma: ”Jag hoppas verkligen att du skämtar.”

”Ja, ja, det är klart”, säger Jonas och höjer händerna.

Han vrider huvudet bort ifrån henne men kan känna hennes blick bränna så att hans öra börjar hetta och rodnaden sprider sig över kinderna. Så passerar en stund i tystnad tills Jonas gör en grimas och säger: ”Inavlade jävla ålänningar. Spräng hela skiten.”

Amalthea sitter utanför fyren, invirad i en filt. Hon fryser och tänker på Mumintrollen. Framför allt tänker hon på Pappan och havet. Den är hennes favorit och hon vet att det är den boken som är skuld till att hon alls sitter här. Att hon ville se en fyr på en ö i verkligheten.

Men fyren ser inte ut som den ska och ön är för liten och hennes forna klasskamrater är inte muminfamiljen och alltihop var en dum idé ända från början och hon längtar hem till sina tekoppar.

Hon har samlat muminmuggar i snart femton år och samlingen består för närvarande av fyrtiotvå olika, däribland ”Mumintrollet drömmer” som hon har sett gå för över fem tusen kronor på Tradera. Sammantaget är hennes samling värd över fyrtio tusen kronor. Inte för att hon någonsin skulle sälja den.

Hon dricker sitt te ur olika muggar beroende på hur hon känner sig. Mycket ofta är det Filifjonkan eller Sniff som får den äran. Även Mumintrollet självt i olika upplagor. Enstaka gånger Muminmamman. Aldrig Lilla My, hur mycket hon än älskar och beundrar den karaktären.

Amalthea virar filten hårdare omkring sig och försöker få frossbrytningarna att upphöra. Hotet och våldet som strålade ut från de tre hemska männen har gett henne feber. Likt ett barn som drar täcket över huvudet försöker hon dölja sig själv för den otäcka världen.

Ty det värsta är att hon har en känsla av att det inte är över. Ett värre hot hänger i luften, driver in med brisen från havet och hon vädrar som en skrämd kanin medan hon stirrar söderut. Det är inte slut ännu.

Mårran är på väg.

Planlöst går större delen av gruppen på en tur runt ön i hopp om att finna något som kan hjälpa dem.

Vad det skulle kunna vara?

Kanske en ilandfluten mobiltelefon i ett vattentätt fodral som dessutom råkar vara tappad så nyligen att det finns batteri kvar. Kanske en jolle som en segelbåt har tappat. Kanske en nödraket, en rymdraket, en telegraf.

Sanningen är att de går runt ön för att det inte finns så mycket annat att göra. Och nog hittar de ett och annat. Två tomflaskor, varav en med rysk text. Ölburkar, plastglas och en wobbler med rostiga krokar. En badring som tyvärr visar sig vara så sprucken att den inte går att fylla med luft. En engångsgrill och en avbruten åra. Enstaka buskar som trotsat höststormarna och växer hopkurade på klipporna.

Efter en kvart har de gått varvet runt och stannat framför fyren där Ruben och Amalthea har väntat. Karl-Erik går fram och sparkar hårt på dörren med fotsulan. Dörren är solidare än vad den förefaller. ”Det måste ju gå att ta sig in på nåt sätt”, säger han.

”Jag fattar fortfarande inte vad du ska in och göra”, säger Jonas.

Karl-Erik pekar på en tjock kabel som löper från havet, över klippan och vidare upp längs fyrväggen. ”Det finns ju el där inne. Förmodligen finns det en telefon också.”

Pia hukar sig ner och lyfter den armstjocka kabeln en decimeter. ”Om vi kapar den här så kanske dom märker det, nånstans.”

”Nä, nä, nä”, säger Markus. ”Icke sa nicke. Ska vi släcka fyren?”

Pia pekar mot ett par svarta plattor fästa på räcket till observationsplattformen och säger: ”Den drivs med solceller. Det gör nästan alla fyrar nuförtiden.”

”Glömde att vi har en expert med oss”, säger Markus. ”Man vad är i såna fall kabeln till för?”

”Inte vet jag. Kan vara nåt gammalt som ligger kvar. Eller en åskledare.”

”I såna fall är det ju rätt meningslöst att kapa den”, säger Markus. ”Såvida vi inte ska hoppas på att åskan slår ner i fyren. Då lär det ju komma folk.”

Jonas lägger handen på de solvarma, skrovliga tegelstenarna som utgör fyrens bas och tittar upp mot räcket. ”Går det inte att klättra på nåt sätt?”

”Lycka till”, säger Karl-Erik. ”Sju- åtta meter med eternitplattor. Är det nåt du inte har berättat för oss?”

”Som vadå?”

”Ja, typ att du är Spindelmannen. Då är det bara att köra på, varsågod.”

De andra skrattar. Jonas blänger på Karl-Erik och säger: ”Det är ju du som är så jävla sugen på att komma in.”

Karl-Erik knackar ett par gånger på dörren som om han glömt att pröva den allra enklaste varianten – kolla om någon är hemma – varpå han backar och tittar upp mot reflektorhuset. ”Nä, det är bara att det känns så onödigt, liksom. Att den bara står här och vi kan inte använda den.”

”Nu skiter vi i det här”, säger Markus. ”Är det nån mer som är hungrig?”

De dukar fram vad de har – potatissallad och bröd – och sitter sedan i solskenet och slevar i sig med plastbestick från papptallrikar. Markus har tagit två Alvedon mot värken i handen. Amalthea sitter insvept i filten och äter. Emellanåt sneglar hon mot havet. Solen gassar och trots en svag nordostlig bris känns det som om luften står stilla. Det enda som hörs är tuggandet och smaskandet från sju munnar som arbetar sig igenom den fattiga provianten.

”Vilken jävla midsommarafton”, säger Jonas. Ingen har något att invända mot den stämningsbeskrivningen. De tuggar vidare i tystnad.

Efter fem minuter säger Jenny: ”Vi kanske skulle göra en midsommarstång, ändå?”

De andra tittar på henne utan att säga något och Jenny koncentrerar sig på att skrapa sin tallrik ren med en brödbit.

När alla har ätit färdigt sänker sig mättnad och en stor håglöshet över avgångsklass –86. De samlar ihop tallrikar och bestick i en plastpåse och sitter sedan på klipporna, blickar ut över den stora blå ytan som omger dem och som lika gärna kunde vara en vägg. Spridda suckar hörs.

”Det här läget som vi är i nu”, säger Ruben plötsligt, ”är rätt vanligt i Robinson. Det här är vad folk gör mest. Sitter och stirrar. Fast då filmas det ju inte. När det filmas blir det fart. Vi skulle ha haft en kamera. En kamera är som en pinne. Man vevar runt med den i ormboet så vaknar dom till liv.”

”Vad är det du vill säga?” undrar Jonas.

”Ingenting”, svarar Ruben. ”Jag bara pratar, eftersom ingen annan gör det. Det här stämningsläget vi befinner oss i nu skulle man låta representeras av … trettio sekunder, ungefär. Med lite klipp på palmer och ödlor och så där. Sen skulle man få nog. I verkligheten tar det mycket längre tid innan man får nog. Personligen tycker jag att det här är rätt trevligt.”

Plötsligt daskar Markus med sin friska hand i den släta berghällen. Han reser sig upp och slår ut med armarna. Pia ser att bandaget kring hans högerhand är genomblodat och reser sig för att åtgärda det, men Markus viftar bort henne.

”Hörni, era jävla dysterkvistar”, säger Markus. ”Nu är det midsommarafton.” Han pekar mot det glödande klotet på himlen och antar en skämtsamt predikande ton. ”Solens högtid! Den dag då vi firar denna … himlakropp som skänker oss värme och ljus. Solen!” Markus sträcker ut sina armar mot stjärnan ifråga som om han var en förkristen soldyrkare, varpå han vädjande fortsätter: ”Nu är vi här. Allt har gått åt helvete, okej. Men förr eller senare kommer det förbi nån båt, så är det bara.”

”Hur kan du vara så säker på–” säger Jonas, men blir avbruten av Markus.

”Nu håller du truten en stund, Peter Parker. Jag vill bara säga … okej, det gick inte som vi tänkt, men vad ska vi göra? Ska vi bara sitta här och deppa ihop och låta den här dagen rinna iväg?” Markus pekar mot packningen som ligger utströdd på hällen. ”Vi har sprit, vi har musik, vi har rätt mycket chips. Snart kommer vi att kunna garva åt den här dan, den kommer att bli … ett minne för livet. Så vad ska vi göra? Ska vi deppa ihop eller ska vi party like it’s 1999?”

”Party”, säger Ruben. ”Party, definitivt. Vad är det för musik du har?”

”Det du”, säger Markus och flinar. Han drar åt sig en svart sportbag och river fram en nött bergsprängare översållad med klotter och klisterlappar.

Ruben skakar på huvudet och säger klentroget: ”Muskedundret?”

Markus pekar finger åt Karl-Erik. ”Vad var det jag sa?” Han lägger sportbagen i Rubens knä och säger: ”Varsågod och välj.”

Ruben tittar ner i bagen och fortsätter att skaka på huvudet, medan han lyfter upp buntar med kassetter, läser vad som står skrivet på fodralen med Markus prydliga handstil.

”Hits -85, Hits –86, partyband, Dire Straits, Bowie, Bästa partybandet …” Han rynkar ögonbrynen och håller fram en kassett mot Markus. ”Modern Talking? Har du gjort en hel kassett med Modern Talking?”

”Ja, ja”, säger Markus. ”Fortsätt nu. Det finns Bryan Adams och grejer.”

Ruben låter sig inte bevekas. Skoningslöst börjar han läsa upp titlarna på låtarna som Markus så nogsamt har präntat: ”You can win if you want, You’re my heart, you’re my soul, Cheri, Cheri Lady, Brother Louie, Atlantis is calling … dom gjorde ju bara samma låt med olika titlar, gillade du dom?”

Tonen är skämtsam, men det syns att Markus är besvärad på riktigt. I skolan gick han för en lättrockkille. Bryan Adams, Toto, Dire Straits. Modern Talking fanns inte på kartan och han ångrar nu att han inte gått igenom kassetterna ordentligt innan utflykten.

”Hallå”, säger han. ”Jag har faktiskt blivit skjuten och jag har blivit av med min båt, kan man få en gnutta medkänsla?”

”Absolut”, säger Ruben. ”Men det kostar en öl.”

Markus skiner upp och börjar dela ut öl till hela sällskapet utom Jenny som får en cola. En kvart senare har hela sällskapet flyttat ner till lagunen. Muskedundret snurrar sig igenom blandbandet Hits –86 och bit för bit börjar en viss partystämning trots allt att infinna sig till tonerna av ”Neverending love” och ”Var é vargen”.

Markus skickar runt flaskan med Smirnoff Blue Label och säger att de inte behöver oroa sig, han har en till om det skulle vara så.

Pia sjunger med i låtarna tillsammans med de andra, men hennes blick dras hela tiden mot havet. När de inledande tonerna till ”Lady in red” hörs och Karl-Erik fumligt försöker bjuda upp henne till dans, tar hon sitt simprojekt som ursäkt och går ner till bryggan för att rekognoscera.

Hon ställer sig på klipptungan där Markus tidigare rengjort sin skadade hand. Kanske två timmar har passerat sedan dess och blodfläckarna har tvättats bort av havets loja vågor. Pia tittar ner i vattnet och följer ett tänkt blodspår söderut. Tre kilometer, sa Markus. Inga som helst problem om det var i en simhall, men …

Hon sticker handen i vattnet och känner efter. Fjorton grader, kanske. Max femton. Kan vara kallare längre ut. Hon har man och barn som väntar där hemma. Om inte ålänningarna hade tagit flytvästarna skulle hon troligen ha vågat försöket. Men det är för farligt, hon inser det.

Hon spejar mot Söderarm, men hennes blick stannar vid en punkt en halv kilometer ifrån Tjärven. Något flyter där. För att skärpa blicken formar hon ett titthål mellan fingrarna, men det enda hon säkert kan säga är att det är orange.

Ett par armar läggs om hennes midja och en näsa borras in i hennes nacke. Bakom sig hör hon Karl-Erik mumla: ”Hallå, min lilla sockerbit.”

Pia drar loss hans armar och vänder sig om. ”Karl-Erik, du är full.”

Karl-Erik gör en slarvig honnör och säger: ”Full och till er tjänst.”

Pia pekar ut mot havet. ”Kan du se vad det där är för nåt?”

Karl-Erik kisar och lutar sig framåt med händerna stödda mot låren som om han skulle kunna se bättre på det sättet. ”Nåt är det”, säger han. ”Men inget som kan hjälpa oss. Pia …”

Han sträcker ut armarna för att omfamna henne, men Pia vrider sig ett kvarts varv så att hans arm kyskt hamnar över hennes axel. Hon klappar ovansidan av hans hand och säger: ”Karl-Erik, sluta nu. Du vet hur det är.”

”Jag vet hur det är”, säger Karl-Erik. ”Men vet du hur det är?”

Pia suckar. ”Nej, Karl-Erik. Hur är det?”

”Det är så här”, säger han och kramar om hennes axel, ”att jag gör vad som helst för dig. Jag fattar hur det är, jag vet. Men bara så att du vet det också, då. Att du är den enda som …” Han flåsar tungt ett par gånger och ruskar sedan på huvudet. ”Skit i det. Men jag finns för dig om du behöver mig. Bara så du vet. Jag gör vad som helst för dig.”

”Okej”, säger Pia. ”Då vill jag att du släpper mig och att vi går tillbaka till dom andra som dom goda vänner vi är.”

”Okej”, säger Karl-Erik och stryker några tårar ur ögonen. ”Okej, okej.”

När de återvänder över klipporna håller muskedundret på att tuta ur sig ”Dover-Calais”. Markus pekar menande på Karl-Erik och Pia och mimar till sången.

”All min rädsla försvann, när du sakta tog min hand

Någonstans emellan Dover-Calais …”

”Skit på dig”, säger Pia till Markus och slår sig ner intill bergsprängaren. ”Har du ingen riktig musik över huvud taget?” Hon spolar framåt en stund, trycker på play och belönas med Samantha Fox.

”Kalle!” ropar Markus. ”Lira nåt på guran!”

Karl-Erik har suttit med hängande huvud, försjunken i egna tankar. När han hör sitt gamla smeknamn ropas tittar han yrvaket upp. ”Va?”

”Hämta guran”, säger Markus. ”Lira nåt.”

”Näej”, säger Karl-Erik och visar upp sina fingrar som om blotta åsynen av dem borde göra det uppenbart att han inte är kapabel. ”Det känns inte så … aktuellt.”

”Kom igen nu”, säger Jonas. ”Nåt ska du väl göra.”

”Vad menar du?” frågar Karl-Erik. ”Att jag ska göra nåt, vad ska menas med det?”

”Menar bara att du inte var så aktiv där tidigare”, säger Jonas. ”Med dom där jävla ålänningarna.”

”Hur aktiv var du då?” frågar Karl-Erik och skruvar på sig.

”Jag försökte i alla fall göra nåt”, säger Jonas. ”Du bara stod där. Jag såg ju hur Markus signalerade till dig att du skulle –”

”Sluta!” flämtar Amalthea ur sig. ”Sluta bara!”

Ljudet av hennes röst är så oväntat att Jonas stänger munnen och bara blänger på Karl-Erik, som blänger tillbaka. När Amalthea inte säger något ytterligare, lägger Jenny armarna runt knäna som om hon myste och säger: ”Jag tycker att det vore jättetrevligt om du ville spela nåt, Karl-Erik.”

Ruben gör en gest mot sportbagen och säger: ”Kör nu. Och var inte orolig. Vad du än spelar så är det ju bättre än Markus … kollektion.”

”Ja, ja”, mumlar Karl-Erik och reser sig upp med stöd av händerna medan Markus upprepar sin tidigare protest: ”Det finns Bryan Adams och grejer …”

Medan Karl-Erik vingligt tar sig upp mot fyren, flipprar han med fingrarna som om han skulle till att utföra ett trolleritrick. Fingrarna känns stela och otränade. Ändå var hans tveksamhet inför att hämta gitarren givetvis mest ett spel för gallerierna. Han vet att han skulle behöva hälla i sig minst en kvarting till för att förlora förmågan att lira åtminstone enklare låtar.

När han låg på topp någon gång i 25-årsåldern var han troligen en av de hundra bästa gitarristerna i Sverige, om än på den undre delen av skalan. Det dög för en del studiojobb och han gjorde pålägg åt Erik Gadd, spelade ledgitarr på ”Catch the moon” med Stefan Andersson och så vidare och inte så mycket mer.

Hans fodral står uppställt mot fyrväggen och han öppnar det, plockar fram gitarren och börjar stämma medan han ser ut över havet, blinkar ett par gånger för att skärpa till sig, fokusera.

Det orangefärgade föremålet som Pia pekade ut har närmat sig Tjärven och ligger nu drygt två hundra meter ut. Karl-Erik stämmer A-strängen mot E-strängen medan han vänder ansiktet mot den svaga vinden. Sedan tittar han på föremålet igen och blir inte klok på det. Vinden borde föra det bort från Tjärven, inte närmare.

Han kisar över havet och önskar att han hade haft en kikare. Det ser närmast ut som … ett tält. Orange tältduk som ligger och flyter. Helt osannolikt är det ju inte. Något som blåste i sjön under stormen Markus berättade om. Kanske sitter just nu någon annan stackare på en annan ö utan vare sig tält eller båt. Karl-Erik bestämmer sig för att det är ett tält och att någon form av strömmar får det att röra sig sidledes mot vinden. Tids nog lär han väl få veta, om det fortsätter med samma kurs.

Han stämmer färdigt gitarren och ger noga akt på sina steg medan han vandrar nedför klippan för att sälla sig till de andra.

Eftersom Pia har bestämt sig för att simprojektet går bort, har hon försett sig med en stadig sup ur Smirnofflaskan. Hon smuttar på den brännande vätskan medan hon roat följer Markus ansträngningar att bevisa sitt påstående om Bryan Adams genom att rota igenom samtliga kassetter.

”Jag vet att den var här”, säger han och läser på ännu ett fodral. ”Skivan heter Reckless och på andra sidan hade jag Cuts like a knife och jag vet –”

”Den kanske ligger i Modern Talking-fodralet?” säger Ruben, vilket gör Markus så frustrerad att han kastar ifrån sig väskan. Innan han hunnit samla sig till att säga något giftigt i retur, har Karl-Erik slagit an de första ackorden och börjat sjunga:

”I got my first real six-string

Bought it at the five-and-dime …”

Karl-Erik må vara berusad och han må vara otajt, men dessa enkla växlingar mellan D och A skulle han kunna göra i sömnen. Hans röst har varit både klarare och starkare, men i gengäld har den fått en trasighet som passar perfekt ihop med Bryan Adams sång om allt som har gått förlorat.

Redan efter första versen har Markus satt sig ner på klippan och stirrar trollbunden upp mot Karl-Erik som medan han sjunger och strof för strof drar sig till minnes texten, inser att den handlar om honom, om dem alla.

”And now the times are changing

Look at everything that’s come and gone

Sometimes when I play that old six-string

I think about you, wonder what went wrong.”

Han fortsätter att sjunga med en klump i halsen och missar en av övergångarna till B-moll, men det har ingen betydelse. Om det fanns en allseende domarkår som svävade över jorden och hörde all musik, skulle denna kår ställa sig upp och säga att just denna midsommarafton kunde man på ön Tjärven lyssna till en av de främsta tolkningar som någonsin framförts av ”Summer of –69” och att Karl-Eriks brister bara syftade till att framhäva sångens innehåll.

Karl-Erik sjunger: ”Those were the best days of my life” ett par gånger och avslutar med ett kort outro, varpå han sänker gitarren.

Alla sitter blick stilla och ser på honom. Det är vått på Markus kinder. Till och med Ruben ser tagen ut, men han är den förste att samla sig tillräckligt för att börja slå ihop händerna i en applåd. De andra stämmer in. Markus torkar sina ögon på skjortärmen, stampar med fötterna i klippan och ropar: ”En gång till! En gång till!”

Karl-Erik sätter sig ner med gitarren i knät och försöker hålla tillbaka ett leende av triumf. Jodå, han hörde och kände själv hur bra det var.

När applåderna har klingat ut, säger Markus: ”Fan, Karl-Erik. Du borde ju söka till Idol.”

”Jag tror inte att det skulle gå så bra”, säger Karl-Erik.

”Vadå?” säger Markus som fortfarande är yr efter känslorna som flugit igenom honom. ”Det finns ju massor där som är både gamla och fula och tjo–” Han avbryter sig. ”Alltså jag menar inte så, men du fattar vad jag menar.”

”Jag ska tänka på det”, säger Karl-Erik och sneglar på Pia för att se om något i hennes uttryck tyder på att hon har förstått att han sjöng sången till henne. Hon sitter och tittar ner mot lagunen med frånvarande blick och Karl-Erik är nöjd. Någon form av intryck har han åtminstone gjort.

”En sup ska du i alla fall ha!” ropar Markus och fyller på Karl-Eriks glas till brädden. Karl-Erik tar en rejäl klunk och ber om önskemål.

Han har hunnit spela sig igenom både ”Drive” av Cars och ”Beth” av Kiss innan han börjar känna sig som trubaduren i Magnus Ugglas låt. Han överväger att köra just den låten för att sedan lägga av, när Markus reser sig och viftar med den tomma flaskan, säger att han ska hämta backup och snavar iväg uppåt fyren.

Karl-Erik lägger ifrån sig gitarren och sträcker ut sig på rygg. Klippan värmer genom skjortan och han sluter ögonen för att bättre kunna lyssna till pipandet från en tärna som kretsar över ön. Han hör Ruben säga: ”Fort, Pia, kör den” och därefter ett fifflande med Muskedundret.

Först har Karl-Erik svårt att identifiera det tunna syntblippandet, men när sången sätter igång stönar han.

”Deep in my heart, there’s a fire, a burning heart …”

Modern Talking.

Karl-Erik sätter sig upp med huvudet i händerna. ”Vad är det för jävla text?” frågar han. ”Vad är det dom vill säga?”

Sångarens väna, könlösa röst fortsätter att rinna ut ur högtalarna men störs av ett ropande uppifrån fyren. Alla tittar ditåt och ser Markus stå och veva med armarna i luften.

”Kom!” ropar han. ”Kom, vi är räddade!”

Alla kommer på fötter efter bästa förmåga och Karl-Erik och Pia hjälps åt att skjuta Ruben uppför klipphällen. När de har kommit en bit inser Karl-Erik att kassettbandspelaren fortfarande rullar. Han överväger att åtgärda saken, men rullstolens rörelse drar honom med sig. Vad deras räddning än består i så får den ske med ”You’re my heart, you’re my soul” som soundtrack.

”Det här är ju helt sjukt”, säger Markus och pekar nedåt bryggan medan han ropar ”Hallå! Hallå?” i samma riktning. Karl-Erik tittar frågande på Pia och finner samma uttryck i hennes ögon som han vet finns i hans.

På klipptungan där han tidigare försökte omfamna Pia står nu en människa med ryggen emot dem och ansiktet vänt uppåt, mot solen. Han eller hon är iklädd en orange overall och armarna hänger längs sidorna. På huvudet sitter en gul hjälm.

”Det är sjöräddningen”, säger Markus. ”Hur fan visste dom att vi var här?”

Ruben ser sig omkring. ”Var har dom båten nånstans, då?”

Markus rycker på axlarna och säger: ”Har väl kommit med nån scooter eller nåt, huvudsaken är väl att dom är här?” varpå han kliver iväg i riktning mot gestalten som fortfarande står stilla och insuper solvärmen.

”Markus, vänta …” säger Karl-Erik halvhjärtat, men när Markus inte reagerar följer han istället efter honom. Vad ska han säga? Att han nyss såg ett tält med samma färg ligga och flyta ute i havet och att … vad?

Ändå skyndar han fram till Markus och när denne är på väg ut på klippan, puttar Karl-Erik honom försiktigt åt sidan.

”Vad gör du?” undrar Markus.

”Vi går ut på bryggan istället”, säger Karl-Erik. ”Det är precis intill.”

”Varför det?”

”För att … kan vi inte göra det, bara?”

Markus gör en min som antyder att Karl-Erik är rejält koko, men gör honom ändå till viljes och viker av mot bryggan. De går ut till kanten så att de hamnar fem meter från den knallorange figuren som fortfarande inte har noterat deras närvaro. Så här från sidan syns det att personen inuti overallen måste vara rejält överviktig eftersom tyget spänner och drar över bålen och magen.

”Ursäkta?” säger Markus. ”Hallå? Här är vi.”

Pia har kommit ner på bryggan och ställt sig intill dem. Karl-Erik frågar henne lågt: ”Vad är det för overall han har? Var det inte den vi såg förut?”

”Jag tror det”, säger Pia. ”Det är en flytdräkt.”

Dräktens bärare har inte ägnat mycket tid åt persedelvård. Det finns revor och hål i det tjocka, bävernylonliknande tyget och här och var kletar slingor av tång och sjögräs. På ärmen sitter en halvt bortsliten dekal med ett malteserkors och texten Sjöräddningssällskapet.

”Markus”, säger Karl-Erik, ”vad var det du berättade om –”

Markus ignorerar honom. Efter allt som har hänt har han svårt att acceptera den räddande ängelns likgiltiga attityd och han struntar i sitt dunkande sår när han formar händerna till en tratt och skriker: ”Hallå-åå! Är det nån hemma?”

Äntligen tycks människan på klippan höra. Han vänder sig sakta om i riktning mot ljudet och samtliga på bryggan drar efter andan.

Ansiktet inuti hjälmen ser ut som hos en förvuxen nyfödd, uppsvällt och skiftande i rött och lila. Läpparna är stora och svullna som sönderkyssta och ögonen sitter så långt intryckta i skallen att man inte kan se minsta reflektion av solljuset i glaskroppen. Hjälmen är kluven framtill och i pannan gapar ett flera centimeter djupt sår. Ur munnen rinner en seg, färglös vätska.

Det är Karl-Erik som viskar det som alla tänker: ”Han ser ju för fan ut som en zombie.”

Markus tycks ha tappat målföret inför åsynen av den uppenbarligen svårt skadade mannen och lyckas inte prestera mer än: ”Det var det jävligaste …”

”Det måste vara han du berättade om”, säger Karl-Erik med låg röst. ”Han som försvann där i stormen.”

”Vad håller ni på med?” frågar Jenny och tränger sig fram mellan dem för att kunna se vad det är alla tittar på. När hon får se, säger hon: ”Men varför står ni bara här? Han är ju skadad, ser ni inte det?” Hon vänder sig om för att skynda till undsättning, men Karl-Erik tar henne i armen. ”Vänta lite.”

Jenny tittar på hans hand som kramar om hennes överarm. ”Varför det?”

Karl-Erik gör en gest mot mannen på klippan. ”Men ser du inte, han verkar ju alldeles … han ser ju ut som … som en drunknad.”

Jenny fnyser till och ruskar irriterat på huvudet, skakar av sig hans arm och säger: ”Jo, men han är ju uppenbarligen inte det, eller hur? Markus? Ska du också bara stå här?”

”Nej, nej”, säger Markus och följer efter henne ner från bryggan. ”Det är klart att vi måste göra nåt.”

Karl-Erik kastar en blick upp mot fyren där Amalthea och Jonas står på var sin sida om Ruben. Sedan vänder han uppmärksamheten mot mannen på klippan som förefaller ha förlorat intresset för dem och åter lyft sitt vanställda ansikte mot solen.

Det där uttrycket kommer för honom. Orden som han har hört uttalade i så många filmer att han numera garvar varenda gång och filmen förlorar något av sin trovärdighet. Ändå är det just det uttrycket som kommer för honom:

I have a baaad feeling about this …

”Ursäkta?” säger Jenny med mjuk stämma när hon kommer ut på klipptungan med Markus strax bakom sig. ”Hur är det med dig? Kan vi hjälpa till på nåt sätt?”

Sjögräs har trasslat in sig i mannens kortklippta hår och först tror Jenny att det är lukten från det som hon känner. Sedan kommer en vindpust som sköljer mannens stank mot Jennys ansikte och hon måste pressa båda händerna över munnen för att inte kräkas.

Hon arbetar med hemlösa och utslagna. Hon har varit med om att behandla djupa knivsår som någon heroinist gått runt med i flera dagar, där köttet blivit svart och fluglarver krälat runt i desinfektionsvätskan som hon hällt och hällt över såret utan att lyckas få det rent. Hon har torkat spyor där större saker än fluglarver har rört sig i slemmet. Den här lukten är värre.

Jenny lossar en smula på sitt grepp över munnen och koncentrerar sig på mannens uppsvällda fingrar där flera naglar har rivits av och andra är brutna och taggiga som om han har försökt ta sig upp på en klippa utan att lyckas.

Hon måste röra vid den där handen. Hon måste ta den där handen. Hon måste säga något lugnande och vyssjande och hålla den där handen.

Hon klarar det inte.

Du vill inte att han ska röra vid dig, Jenny. Du är rädd att du kommer att skrika om den där handen så mycket som nuddar vid din hud.

Du säger till dig själv att du måste ta dig samman. Att du har sett värre trots att du inte gjort det.

Du vill inte att den där handen ska röra vid dig, nej. Du vill inte att de där ögonen ska se på dig.

Du kanske är en dålig människa, Jenny?

Skulle du rentav ha stött bort Frälsaren på grund av hans skador? Skulle du ha känt vämjelse vid korsets fot och flytt från den som givit dig allt?

Du som har drömt om att få vila i Kristi sår och låta hans blod tvaga dig ren ifrån världens smuts, var det bara tomma ord?

Steg för steg tvingar Jenny sig själv att gå närmare den onaturligt breda ryggtavlan. Slutligen lägger hon sin hand på det vattenavstötande tyget och känner att köttet därunder är kallt. Kallt som havet.

”Kära du”, säger Jenny. ”Kan jag inte få hjälpa dig?”

Jennys hand glider över tyget när mannen vänder sig om. Hon drar tillbaka armen och gör en kraftansträngning för att se upp mot ett ansikte som är så svullet att det är omöjligt att avgöra hur dess bärare en gång har sett ut. Läpparna är pösiga som överjäst deg och innanför dem skymtar en uppsättning vita tänder som liksom naglarna är kantiga, trasiga som om mannen tagit tänderna till hjälp för att försöka hålla sig fast.

Jenny andas genom munnen när hon försöker fånga en blick, ett samförstånd. Mannen är två decimeter längre än hon själv och hon måste böja nacken bakåt för att försöka nå in med blicken bakom de djupa ögonhålorna. Även ur dessa rinner den färglösa vätskan och det förefaller som om han gråter.

Jenny sträcker ut handen emot honom. ”Kära du”, säger hon. ”Kom …”

Ögonhålorna vidgas en aning och Jenny får en skymt av ett par ögon genomskinligt blå som glykol i en metallskål. Hon nickar och drar upp mungiporna till ett leende som inte har någon förbindelse med det djupa äckel hon känner. Mannen höjer armarna och Jenny knyter omedvetet nävarna medan hon ler, ler.

Sedan är armarna omkring henne och hennes ansikte trycks mot den breda bröstkorgen, som när hon kommer i kontakt med den visar sig vara svampigt mjuk. Hon försöker dra efter luft för att skrika, men hennes huvud har sjunkit in i det lösa köttet och hennes mun är pressad mot tyget som stinker värre än om hennes näsa hade tryckts ner i avföring.

I blindo slår hon med sina knutna nävar över mannens sidor medan hon kippar efter andan. Nävarna daskar in i det porösa köttet och blir blöta av någon vätska som inte är vatten.

Ett lågmält gurglande hörs inifrån mannens kropp, som om bubblor stiger, och en sekund senare slår något ner i hennes skalle. Smärta sprider sig i sprittningar över hårbottnen. Det gör så ont att hon tappar fotfästet och faller slak in i mannens omfamning.

Det rycks i hennes arm och det skriks i hennes öra.

”Släpp henne för helvete!”

Markus griper tag i mannens gigantiska händer och försöker få loss Jenny ur hans grepp. Det gör så ont i hans skadade hand att han biter sig i tungan och munhålan fylls av bitter metallsmak när han försöker bända isär labbarna som har låst sig kring Jennys rygg.

Det är som att försöka bryta itu en fryst köttbit med bara händerna. Den kalla, styva huden ger inte efter en centimeter och i desperation sliter Markus tag i ena pekfingret. Det viks bakåt och knäcks som en istapp i hans hand, hänger slakt ovanpå de andra fingrarna utan att greppet lossnar, utan att mannen reagerar.

Markus ser hur mannens käft slår ner över Jennys huvud och metallsmaken bolmar upp i hans mun när han istället griper tag i Jennys arm. Mannen flyttar sina händer för att få bättre grepp om Jennys skalle och Markus rycker till.

Jenny slits ur omfamningen med ett ljud som när man river loss fabrikens klisterlappar från båtskrov och Markus lyckas få tag om hennes midja så att han kan släpa henne bakåt längs klipptungan, inåt ön.

Mannen från sjöräddningen står kvar med en lång tuss av Jennys hår hängande ur munnen. Han höjer handen och drar ut den, varpå han frånvarande börjar tugga på slamsan av Jennys huvudsvål som sitter kvar vid rötterna.

Medan Markus drar Jenny upp på klipporna dit de andra har kommit springande, känner han över hennes hår och finner att det är klibbigt av färskt blod. Det rinner ur bitsåret och blandar sig med hans eget som har trängt igenom bandaget under ansträngningen att rädda henne.

”Hjälp till här för helvete”, skriker han åt Karl-Erik som griper tag i Jennys knäveck. Tillsammans kånkar de henne upp mot fyren medan Karl-Erik rabblar: ”Det är ju en jävla zombie, det är ju för fan på riktigt en jävla zombie …”

Alla kastar ängsliga blickar ner mot havet, men mannen i den färgglada overallen står stilla och tycks för ögonblicket vara nöjd med Jennys hårslinga som han matar in i munnen och spottar ut, matar in och spottar ut.

De har nästan tagit sig upp till fyren när Jenny plötsligt skriker: ”Rör mig inte!” och hennes ben sparkar sig ur Karl-Eriks grepp. Markus stöder henne så att hon kan resa sig och Jenny ser sig omkring medan det rycker spasmodiskt kring hennes ögon.

Hon känner på sitt huvud, tittar på blodet som kletar vid hennes fingrar och håller fram handen som i syfte att överlämna en gåva som ingen vill ha. Handen darrar våldsamt och hennes röst är trasig när hon säger: ”Han tog i mig …”

Pia tar den darrande handen och leder Jenny de sista metrarna till hällen utanför fyren där hon sätter sig ner med henne i famnen. ”Ge mig spriten”, säger hon till Karl-Erik som hämtar flaskan med Smirnoff. När han räcker över den till Pia säger han: ”Tvätta det noga, försök att tvätta det noga.”

”Vad tror du jag håller på med?” fräser Pia medan hon dränker in en handduk i alkohol.

Karl-Erik drar händerna över ansiktet och säger: ”Jag bara menar att … det kanske smittar”, varpå han hastigt går bort över klipporna för att hämta den avbrutna åran.

Det rör sig bara om bladet och en knapp meter av skaftet, men när han väger den i händerna känner han sig aningen bättre till mods, och han använder den som gångkäpp när han tar sig upp till de andra igen.

Efter ett par minuter är såret rengjort och omlagt utan att Jenny har gett ett ljud ifrån sig när den brännande vätskan fuktat hennes blottlagda kött. Mannen på klipporna har åter vänt ryggen åt dem och står som i givakt inför den strålande solen.

”Alla här inser väl”, säger Jonas med en blick på Karl-Eriks halva åra, ”att det inte finns nåt sånt som zombier i verkligheten?”

”Nehej”, säger Karl-Erik. ”Men om vi säger att det finns nåt sånt som folk som beter sig som zombier, då? Och att man i såna fall kan behandla dom som zombier?”

”Vilket innebär?” frågar Jonas.

”Det vet du väl”, säger Karl-Erik. ”Det vet väl för fan alla.”

Jonas skrattar till. ”Du menar … skjuta i huvudet?” Han ser sig runt på de andra som för att kolla om de uppskattar skämtet. ”Alltså, för det första så är det mord och för det andra …” Han visar med hela handen på Karl-Erik. ”Ja, jag vet inte, men vi kanske har McGyver här som kan göra en pistol av en wobbler och en engångsgrill, eller?”

”Den är farlig”, säger Amalthea. ”Den vill döda oss.”

”Det är möjligt”, säger Jonas. ”Men för närvarande verkar han ju inte utgöra nåt hot i alla fall.”

Alla ser på den orangefärgade figuren som står med slakt hängande armar i solgasset.

”Men då kan ju du gå ner och pyssla om honom då”, säger Karl-Erik. ”En medmänniska som behöver hjälp, vad väntar du på?”

Innan Jonas hinner svara något syrligt, säger Markus: ”Han hade nåt slags radio. I fickan. Walkie-talkie eller nåt. Jag såg bara överkanten och antennen. Av gummi. Den såg vattentät ut.”

Ruben har under hela samtalet suttit tyst i sin stol och rullat tummarna medan han studerat den ensamma gestalten på klipporna. Utan att bry sig om det som samtalet för ögonblicket rör sig om, säger han: ”I många skräckfilmer finns det ett väldigt träligt moment. Det är när huvudpersonerna diskuterar huruvida det som filmen handlar om egentligen finns. Som publik så vet man ju att de här monstren finns, och att samtalen är helt meningslösa.”

”Ursäkta”, säger Jonas. ”Exakt vad var det där ämnat att tillföra diskussionen?”

Ruben rycker på axlarna. ”Kanske att det vore lämpligt att betrakta det där som en zombie, ändå. Om inte annat så av dramaturgiska skäl.”

”Man varför står han bara där?” säger Pia. ”Så ska dom väl inte göra, i såna fall?”

”Nej”, säger Ruben och nickar mot klipporna, ”men det verkar bli ändring på det nu.”

Mannen från sjöräddningen har vänt sig om och rör sig svajande in mot fyren. Ett steg i taget stapplar han fram som om han inför varje steg är osäker på om benen ska bära.

”Om vi antar att det är en zombie”, säger Ruben, ”så har vi tur. Han tillhör den gamla skolan. Nuförtiden springer dom.”

”Oavsett vad vi tycker eller tror”, säger Karl-Erik, ”så attackerade och skadade han Jenny. Det är en våldsam och farlig människa, och vad fan ska vi göra?”

Det har tagit mannen en halv minut att gå de femton metrarna från kanten av klipptungan. När han når fram till den kantiga stigningen upp mot fyren trampar han på en utskjutande klippkant och faller framlänges.

Enligt gruppens nuvarande åsikt rör det sig alltså om en svårt skadad människa som möjligen har legat i vattnet i flera dagar, någon som har ägnat sitt liv åt att rädda andras liv och som troligen har fru och barn någonstans som just nu sitter och våndas över sin försvunne make, sin försvunne far. Hur kan det då komma sig att flera i gruppen skrattar när de ser mannen falla och att Markus utbrister: ”Synd att han har hjälm”?

Och om det verkligen bara rör sig om en stackars skeppsbruten som hållit sig flytande med hjälp av sin dräkt tills hans kött svällt upp, hur kan det då komma sig att hela gruppen börjar röra sig längre bort från bryggan när de ser mannen resa sig upp på alla fyra för att kunna kräla uppför klipporna?

Det spelar ingen roll hur du resonerar, vem du än är. Du kan tycka att det är irrationellt, orimligt eller rentav larvigt. Vilka skäl du än anför så är du ändå människa och som människa känner du igen Monstret när du ser det.

Du kan bo i en grotta, en hydda eller ett hus. Du kan ha fjärmat dig så långt som det bara är möjligt från allt som lurar utanför den kända världen. Ändå finns Monstret inpräntat i dig. Vilken gestalt det antar är oväsentligt.

Monstret har gripande klor. Monstret har tänder. Det rör sig mot dig och det vill äta dig. Det är allt du vet, men det räcker så väl.

Du är människa. Du flyr.

Karl-Erik har fått överta arbetet att köra Ruben över klipporna eftersom Markus hand inte tillåter det. Ruben håller den avbrutna åran i knät och svetten rinner längs Karl-Eriks rygg när han tippar stolen bakåt för att kunna ta sig över kanter och ojämnheter. Trots att han slutat röka en månad tidigare känner han hur sur tobakssmak löses ut i halsen och får honom att hosta. När de tar sig över klipporna ovanför lagunen där bandspelaren fortfarande står på och hamrar ur sig pianointrot till ”Brother Louie”, säger Ruben: ”Egentligen är det här rätt meningslöst.”

”Hur menar du?” frågar Karl-Erik och stannar till för att torka svetten ur pannan med skjortärmen.

”Jag är ju den som ska ryka först, eller hur?” säger Ruben. ”Killen i rullstol. Jag tittar också mycket på film. Och som sagt, jag kan det här med dramaturgi.”

”Om det här var en film, ja”, säger Karl-Erik. ”Men nu är det ju inte det.”

”Vad vet vi”, säger Ruben och ser mot himlen medan Karl-Erik börjar skjuta stolen framåt igen. ”Nån där uppe kanske sitter och har jättekul just nu. God’s funniest home videos. Kanske är det därför sånt här händer.”

Nedifrån bandspelaren hörs: ”Dear, love is a burning fire. Stay, ’cause then the flame grows higher” och Karl-Erik säger: ”Kan inte nån stänga av den där skiten?”

Ruben skrattar. ”Varför det? Kan inte tänka mig ett bättre soundtrack.”

Karl-Erik ser sig omkring på de flata hällarna, de dryga fem tusen kvadratmeter som är deras rörelseutrymme och säger: ”Vart är vi på väg egentligen?”

”Ingen aning”, säger Ruben. ”Ingen aning.”

Utan att ha sagt något om det, samlas alla kring den punkt på ön som ligger längst ifrån bryggan. Markus har under vandringen plockat upp en bit fingertjock vajer som är knappt två meter lång och mörkbrun av rost. Han svänger den över huvudet och framkallar ett olycksbådande, brummande ljud tills Amalthea ber honom att sluta.

Bakom dem sträcker sig en udde tjugo meter ut i havet och framför dem tornar ön upp sig, krönt av det överdimensionerade fyrtornet. Så mycket tegel för att bära blott en lampa. Så små människor och så mycket sten.

”Jenny?” frågar Markus medan han torkar sina rostfläckade händer på byxorna, ”När han höll fast dig … märkte du nåt speciellt, var det det nåt som … kan du inte berätta?”

Den Jenny som står och biter på naglarna medan hon ängsligt plirar upp mot fyren har inte mycket att göra med den Jenny som klivit i land några timmar tidigare. Håret under bandaget har förlorat sin volym och är kakigt av intorkat blod. Hennes foundation är så gott som borta och mascaran har runnit kring ögonen så att hon mer liknar Alice Cooper än Alice i Underlandet. Utan att sluta bita på tumnageln mumlar hon: ”Han var som … rutten. Som om hela kroppen hade kallbrand.” Jenny skakar till av en kväljning och tillägger med gråt i rösten: ”Han är en trasig människa som behöver vår hjälp.”

”När man talar om trollen”, säger Ruben.

Den vacklande gestalten kommer fram vid klipporna nedanför fyren, på väg mot det provisoriska lägret intill lagunen. Han rör sig dröjande, frånvarande som om gåendet är något som sker med kroppen utan hans medverkan. Jennys hårtuss har fastnat på en fickknapp och hänger över hans bröst likt en trofé.

Karl-Erik tar åran ifrån Ruben och griper om den, flyttar runt händerna för att hitta den bästa fattningen. Markus drar på sig den ena skinnhandsken och virar vajern ett par varv runt handen, varpå han frågar ut i luften: ”Så vad gör vi? Om han kommer?”

”Vi ska väl flytta oss?” säger Pia.

Markus gör en grimas. ”Vi är ändå sju stycken. Ska vi flytta runt här med honom efter oss tills det blir mörkt?”

”Det är ju inget som säger att han kommer ge sig på oss”, säger Jonas. ”Nu när han inte blir provocerad.”

”Menar du att vi provocerade honom förut?” frågar Markus. ”När vi försökte hjälpa honom?”

”Jag menar ingenting”, säger Jonas. ”Jag bara försöker resonera eftersom ingen annan gör det.”

Jenny tillägger: ”Alla människor förmår inte ta emot hjälp. Dom blir aggressiva. Jag har sett det många gånger.”

”Kolla”, säger Ruben och utan att dra på munnen lägger han till: ”Det här är faktiskt fruktansvärt komiskt.”

Mannen från Sjöräddningen har stannat intill bandspelaren och står och betraktar den med hängande huvud medan en sträng av dregel rinner ur hans mun och faller ner på högtalaren ur vilken för ögonblicket ”Atlantis is calling” spelas.

”oh oh oh little queenie

I´m your fool, you need love like I do

I will send an SOS for love.”

Ruben nickar i takt till musiken och säger: ”Det är det jag alltid har sagt. Det där är Modern Talkings publik.”

Mannen gör ingen ansats att röra sig utan står som hypnotiserad och lyssnar på de tunna synthslingorna medan avgångsklass –86 lika fascinerade står och tittar på honom. När sången börjar tona ut säger Markus: ”Han kanske bara kommer att stå där. Muskedundret spelar åt båda hållen, det blir som en loop.”

Mannen gör en rörelse med armen i riktning mot bandspelaren och det rasslar till inuti den när magnetläsaren byter riktning och sedan börjar ”Give me peace on earth”. Sångens budskap om ”Love is easy, hate is wrong” faller honom tydligen inte i smaken eftersom han börjar röra sig bort ifrån musiken i riktning mot gruppen.

”Okej”, säger Markus och vispar med vajern över klipporna. ”Nu kommer han, vad ska vi göra?”

”Kommer han hit så slår vi ner honom”, säger Karl-Erik och höjer åran. ”Och så tar vi telefonen eller vad det är.”

”Ni kan inte mena allvar”, säger Jonas. ”Jag är inte med på det här.”

”Bra”, säger Markus. ”Då tar du Ruben.”

Pia har gått en kort vända över klipporna och hittat en drygt tre meter lång, halvrutten planka som hon gör några stötande rörelser med och det är uppenbart till vilken grupp hon kommer att sälla sig.

Amalthea står stel som en pinne med händerna knutna och blundar medan hon rabblar med barnslig röst: ”Han kommer inte att komma hit, han kommer inte att komma hit, han kommer inte att komma hit …”

Markus suckar och säger till Jenny: ”Du fixar Amalthea, va? Om det skulle bli … besvärligt?”

Jenny skakar på huvudet. ”Jag accepterar inte det här. Det är ett barbariskt beteende ni förfaller till. Har ni ens övervägt konsekvenserna? För er själva?”

Markus griper tag i Jennys axlar och skakar henne omilt. ”Sluta snacka skit, Jenny”, säger han och sneglar på gestalten som närmar sig. ”Gå fram och krama honom då, om du är så jävla sugen. Jag tänker för fan inte hindra dig.”

Jenny tittar på den oproportionerliga massan av kött inklämd i orange tyg som rör sig framåt med spädbarnets osäkra och samtidigt bestämda rörelser. Hon blundar och sväljer. Sedan viskar hon: ”Det är en människa. Och du ska inte svära åt mig.”

Jenny ställer sig intill Amalthea, tar hennes hand och lyfter den till sina läppar, kysser hennes handrygg. Jonas skjuter rullstolen några meter uppåt klipporna medan han säger: ”Ni är fan inte kloka.”

Mannen bär ett par grova kängor och ett sugande, plaskande ljud hörs inifrån dem när han ett steg i taget närmar sig trion som står med sina klena vapen beredda. När han är tio meter ifrån dem, ropar Markus: ”Hör du! Kom inte närmare! Antingen pratar du med oss eller så stannar du där du är. Annars kommer vi att slå dig. Kan du inte säga nåt?”

Mannen slår av en aning på sin redan mycket långsamma takt. Han höjer ena armen och öppnar munnen. Något runt och violett som liknar romsäcken hos en fisk tränger ut mellan läpparna. Det tar dem ett ögonblick att förstå att det är hans tunga, så uppsvälld att den knappt tycks rymmas i munhålan.

Likt en råtta som försöker klämma sig igenom en trång springa vickar och lirkar sig tungan kring mannens mun medan ett djupt men lågmält stönande hörs.

”Han försöker ju säga nåt”, ropar Jonas.

”Du kan säga det där du står nu”, ropar Pia mot mannen och sträcker plankan rakt framför sig som en lans. ”Kom inte närmare!”

Hon kan inte ta ögonen ifrån den där tungan som är så svullen att den normalt knottriga huden är blank och glänsande. Den ser ut som en böld på väg att brista vilket ögonblick som helst. Hon vill inte veta vad som kommer att komma ut om den gör det. När mannen tar ytterligare ett steg emot dem, går hon honom till mötes.

Hon ropar: ”Kom inte närmare, säger jag”, och stöter plankans ände i mannen bröst. Mannen vacklar till sidledes och griper efter plankan, men Pia drar undan den, tar ett steg åt höger och stöter till igen. Hon pressar läpparna hårt emot varandra när hon känner hur plankan sjunker in i det geléartade köttet, varpå hon tar ytterligare ett steg åt sidan och trycker till igen. Bakom sig hör hon Jenny skrika: ”Sluta! Sluta! Du gör honom illa!”

Först nu inser Markus och Karl-Erik vad det är Pia försöker göra och de sluter upp vid hennes sida. Karl-Erik hötter med sin åra och Markus vevar med vajern så att den slår över mannens ben. En bit i taget tvingar de honom bakåt och åt sidan tills han börjar backa ut på udden.

Pia stöter till hårdare och mannen vacklar ett par steg bakåt medan en svart, dyliknande sörja stöts ur hans mun och rinner över overallens bröst. Den redan fruktansvärda stanken når en ny nivå och Pia har svårt att hålla plankan stadig när en liten spya tränger upp i hennes mun. Hon spottar den ur sig i en slemmig loska och stöter till ännu hårdare. Träffen tar högre än beräknat och slår av mannen hjälmen. Den studsar en gång och landar sedan i vattnet där den lägger sig till ro på ytan.

De har nått nästan längst ut på udden och Pia ger mannen en sista stöt i bröstet som får honom att falla baklänges över klipporna. De hör hans huvud möta stenen med ett fuktigt krasande, varpå han ligger stilla. De tre tittar på varandra. Ett brett leende klyver Markus ansikte. Han håller upp sin friska hand framför Pia och med en hyfsad Borat-imitation säger han: ”Häej fajv!”

Pia skakar på huvudet, spottar ett par gånger och frågar: ”Har jag dödat honom?”

”Inte fan vet jag”, säger Markus och går fram till mannen. ”Och uppriktigt sagt skiter jag i det just nu. Han attackerade oss, vi försvarade oss. Nu ska vi se …”

Markus sätter sig på huk intill mannen för att fiska fram föremålet som putar i hans ena byxficka. Karl-Erik lägger armen om Pias axlar. ”Fan vad modig du är. Det var rätt, okej?”

Pia låter plankan falla och skakar på huvudet. Hon säger: ”Jag vet inte, jag vet inte” medan tårar tränger upp i hennes ögon.

Den här gången vrider hon sig inte när Karl-Erik lägger armarna om henne. Utan att släppa åran håller han henne över ryggen och låter henne vila sitt huvud mot hans nyckelben. Havet lapar mot stenarna och Pias utandningsluft värmer honom ända in i skelettet. Han blundar.

Under tiden har Markus fått fram föremålet ur mannens ficka. Det är någon form av kommunikationsradio inbäddad i ett gummihölje och den ser oskadd ut. Markus sitter på huk och vrider och vänder på maskinen för att komma underfund med hur man sätter igång den. Han är så upptagen av detta att han inte ser sjöräddningsmannens hand röra sig, märker den först när den har gripit tag om hans underarm och rycker till.

Markus tappar balansen och faller framlänges över mannens bröst med hela sin tyngd. En dusch av svart sörja stöts ut ur mannens mun och sprids över Markus ansikte innan han känner två händer gripa tag om hans huvud över öronen. Han är alltför överrumplad för att göra motstånd och en utandning senare släpar den svullna tungan över hans ögonlock varpå tänderna biter tag kring hans ena ögonbryn.

Smärtan i handen känns inte längre när han skriker av fasa och äckel, får grepp om mannens axlar och sliter sig loss. När han kommer på fötter har blod börjat strömma ner i ögat.

Karl-Erik springer fram till honom. ”Markus, vad fan, vad hände?”

Markus känner över ansiktet och där det tidigare satt ett ögonbryn finns nu bara ett sår och hans hand blir täckt av blod. Mannen från Sjöräddningen håller på att resa sig och Markus viftar åt Karl-Erik att backa, varpå han plockar upp vajern och virar den runt sin friska hand. När Karl-Erik inte rör sig, ryter Markus: ”Backa för helvete! Gå bort!”

Karl-Erik går tillbaka till Pia och tillsammans drar de sig ytterligare några meter bort ifrån Markus som med ansiktet förvridet av hat har börjat veva vajern runt, runt i luften medan mannen från Sjöräddningen långsamt tar sig upp på fötter.

Kommunikationsradion har fallit på hans mage. Han griper om den med valna fingrar som om han hade för avsikt att kalla på förstärkning och den hänger slappt i hans hand när han reser sig.

”Kom igen då!” skriker Markus och torkar blod ur ögat medan han fortsätter att snurra vajern över huvudet. ”Kom då, din fule jävel!”

Mannen tycks oförmögen att koppla samman det brummande, vinande ljudet med någon form av fara. När han rör sig fram mot Markus är det med samma blanka uppsyn som tidigare och som under andra omständigheter skulle kunna kallas för troskyldig.

När mannen är inom räckhåll drar Markus axeln bakåt och slänger den sedan framåt i en vass snärt. Stålvajern träffar med fruktansvärd kraft ovanför mannens öra och han snubblar ner på knä medan något som ser ut som lös tandkräm tränger fram ur sprickan i hans huvud. Markus vrålar oartikulerat och vevar vajern ett par varv innan han åter låter den slå ner över mannens huvud.

Den gamla sprickan i kraniet löper samman med de två nya och en tovig skärva av mannens skallben slits loss och flyger ut över havet där den landar strax intill hjälmen samtidigt som mannen stupar sidledes ut i vattnet med den vita substansen segt rinnande ut ur huvudet.

Markus är från sina sinnen. Han piskar över mannens ben, han piskar havet. Vattendroppar virvlar omkring honom medan han skriker: ”Kom igen då! Res dig! Ska du ha mer! Va?”

Mannen ligger flytande på mage utan att röra sig och efter en stund lyckas Markus sansa sig. Han vänder sig om mot Karl-Erik och Pia. Blodet från det före detta ögonbrynet har runnit över stora delar av ansiktet. Hans ögonvitor lyser i den röda geggan, hans läppar är uppdragna i ett triumferande grin och det ser ut som om ett monster har ersatts av ett annat. Vare sig Karl-Erik eller Pia rör sig i hans riktning eftersom han för ögonblicket ser ut att kunna slå mot allt som rör sig.

Karl-Erik vänder sig om inåt ön och ser de övriga fyra stå tätt sammanklumpade en bit upp på klipporna. Jenny håller händerna för ansiktet och hennes kropp skakar. Han vill göra någon form av gest för att signalera att allt är relativt okej, men tummen upp känns inte passande så han nöjer sig med en vag vinkning.

”Vad gör han?” frågar Pia som står tätt intill honom.

Karl-Erik vänder sig tillbaka och ser Markus varligt kliva ut i vattnet intill den flytande, livlösa kroppen medan han håller vajern dubbelvikt i sin höjda hand, beredd till slag.

”Radion, förmodar jag”, säger Karl-Erik. ”Han ska väl ha radion. Det är bäst att jag …”

Karl-Erik greppar sin åra och går ett par steg i riktning mot Markus som står till midjan i vattnet och bänder i mannens stela fingrar. Mannen gör inget som helst tecken på att vakna till liv och Karl-Erik stannar ett par meter bort och andas ut. Markus får loss radion, höjer den över huvudet och ropar: ”Jag har den!”