John Ajvide Lindqvist Människohamn 2

»Nej. Men jag är ledsen ändå. Jag ber om ursäkt.«

När den första chocken hade lagt sig började de ändå trevande att tala om det som hänt. Samtalet fortsatte under eftermiddagen och uppe hos Anna-Greta och Johan där de åt en enkel middag. Framåt niotiden inträdde ett annat slags tystnad, en materialtrötthet i språket. De orkade inte höra ljudet av sina egna röster längre och Simon gick ner till sig.

Han satte sig vid köksbordet och löste ett korsord för att skingra tankarna, klippte för ovanlighetens skull ut det, fyllde i adress och la det i ett kuvert. Sommarkvällen var ännu lila utanför fönstret när han var färdig och han ångrade att han hade tackat nej till erbjudandet att sova över på kökssoffan uppe i stora huset. Dagens händelser vevades runt, runt i skallen. Till idag hade framtiden varit dyster men förutsägbar, han hade kunnat se sig själv vada vidare genom åren. Nu såg han inte längre.

Liksom bössans rekyl hade slungat honom bakåt, hade han kastats ut från sig själv i samma ögonblick som han avlossade skottet. Det var inte själva handlingen som skrämde honom – den hade uppstått ur panik och nödvändighet – utan vad som hade hänt inuti honom.

Han hade sett Rolfs huvud explodera när han pressade in avtryckaren, ja, han hade haft för avsikt att spränga Rolfs huvud. När Anna-Greta efteråt hade pekat på bössan och Simon hade sett att det fanns ett skott kvar, hade hans omedelbara impuls varit att skjuta Marita också. Avrätta henne. Spränga hennes huvud. Ta bort henne.

Inget av detta hade han gjort. Men han hade tänkt det och haft en vild lust att göra det. Möjligen skulle han ha gjort det om det inte hade funnits vittnen. Han hade kastats in i en annan version av sig själv, en som ville döda det som stod i hans väg. Det var ingen behaglig tanke och det var en mycket behaglig tanke: att han kunde vara en annan från och med nu, om han ville.

Men vem? Vem är jag? Vem blir jag?

Tankarna fortsatte att mala efter att han hade gått och lagt sig. Han skämdes över sig själv. För vad han gjort och inte gjort, för vad han tänkte och vem han var. Han försökte tvinga sig att tänka på föreställningarna i Nåten, huruvida han skulle klara av dem med ett brutet finger, men bilderna sköljdes bort och ersattes av andra.

Efter några timmar föll han i en orolig slummer som efter en kort stund stördes av smällar, dunkanden, knackningar. Bara knackningar. Han kom snabbt på fötter och såg sig omkring i rummet. Någon hade knackat. Någon ville in. En gnutta ljus låg kvar över himlen och han såg silhuetten av ett huvud utanför sovrumsfönstret.

Han andades ut och öppnade fönstret. Anna-Greta stod utanför med händerna knutna över bröstet. Hon var klädd i ett vitt nattlinne.

»Hej?«

»Får jag komma in? En stund?«

Simon sträckte instinktivt ut armen för att hjälpa henne över fönsterkarmen men insåg hur dumt han betedde sig.

»Jag öppnar«, sa han.

Anna-Greta gick runt knuten och Simon öppnade ytterdörren för att släppa in henne.

Drivved

There's this switch that gets hit
 And it all stops making sense.

Bright eyes – Hit the switch

Drömmen om Elin

I dryga två timmar hade Simon och Anna-Greta turats om att berätta. Anders knän knakade när han reste sig och sträckte armarna mot taket. Utanför fönstret hade vädret varken blivit bättre eller sämre. Små regndroppar smekte rutan och vinden rusade utan större brådska mellan träden. En promenad verkade möjlig och han behövde röra på sig.

Simon gick ut i köket med brickan och Anna-Greta borstade bort smulor från bordet. Anders såg på hennes rynkiga händer och tänkte sig hagelbössan i dem. »Vilken historia.«

»Jo«, sa Anna-Greta. »Men det är bara en historia.«

»Hur menar du?«

»Precis det jag säger.« Anna-Greta rätade på sig med smulorna i sin hand. »Vi kan aldrig veta nåt om det som har varit, eftersom det har blivit historier. Även för dom som är inblandade.«

»Så ... det var inte så här?«

Anna-Greta ryckte på axlarna. »Jag vet inte. Längre.«

Anders följde efter henne till köket där Simon försiktigt höll på att ställa in finporslinet i diskmaskinen. Anna-Greta borstade sina händer över slasken och tog fram diskpulvret. De rörde sig vant och självklart runt varandra i en vardagsdans som åren hade nött fram. Anders betraktade dem i dubbelexponering.

Smugglarkungens dotter och trollkarlen. Nu sätter dom igång diskmaskinen.

Vare sig deras historia var sann eller inte så hade den rört till det i skallen på honom. Nya serier av kopplingar måste göras, nya bildföljder sammanställas och han upplevde det som en fysisk trötthet när synapserna beredde väg för det nya.

»Jag går en promenad«, sa han.

Anna-Greta gjorde en gest mot kylskåpet. »Ska du inte ha med dig nån mat?«

»Jag tar det sen. Tack för kaffet. Och berättelsen.«

När Anders kom ut på farstubron tände han en cigarett och strövade iväg längs trädgårdsgången. Han passerade stigen till Simons hus och stannade, drog ett djupt bloss.

Här sprang pappa med luftgeväret. Och utan luftgeväret.

Geväret fanns fortfarande i ett skåp i Smäcket och han hade provat det någon gång när han var liten. Men det var glapp i pipan och så dåligt tryck att haglet oftast fastnade i loppet. Han hade undrat varför pappan hade sparat det. Nu visste han.

Löv rasslade eller föll omkring honom och håret fuktades av duggregnet när han fortsatte upp mot handelsboden. Passbåten backade just ut från ångbåtsbryggan efter att ha lämnat av en liten grupp skolbarn. En drygt sjuårig flicka med skolväskan ivrigt dunsande på ryggen kom springande på vägen emot honom. Det var Maja –

inte Maja

– som äntligen hade kommit –

det är inte Maja.

– och han fick lägga band på sig för att inte gå ner på knä och välkomna flickan genom att skopa upp henne i sin famn.

Ty det kunde ha varit Maja. Vartenda barn i sju- åttaårsåldern kunde ha varit Maja. Tanken hade skruvat honom ner i förtvivlan under det första halvåret efter hennes försvinnande. Alla barn som kunde ha varit Maja men inte var det. Tusentals ivriga, glada eller ledsna ansikten, små kroppar i rörelse och inte en enda av dem var den rätta. Just hans lilla flicka, och bara hon, hade avlägsnats och fanns inte längre.

Han hade älskat henne så mycket. Det borde ha varit någon annan som försvann. Någon oälskad. Flickan passerade honom och han vände sig om, såg hennes ryggsäck med Bamsemotiv avlägsna sig ner mot södra byn.

Det borde ha varit du.

Han hade slutat sin utbildning till lärare när Maja försvann och det var lika bra. Han skulle aldrig kunna jobba med barn, eftersom han var så kluven. Hans första impuls var att älska och omfamna dem alla, hans andra att avsky dem för att de överhuvudtaget levde.

På handelsbodens vägg satt redan ett antal påsar på krokar, enstaka nya eller gamla postlådor och ett par hinkar med lock där lådnumret hade skrivits med tusch. Anders la på minnet att hänga dit något inom ett par dagar, innan fotona kom tillbaka.

Ångbåtsbryggan låg tom och de vita gässen sprang över havet utan att lyfta, vinden slet i plastpåsarna på bodväggen. Ett oregelbundet gnisslande hördes. Anders skärpte hörseln för att försöka identifiera ljudet. Det kom från trappen upp till handelsboden, eller bakom den.

Han gick dit och när han såg ljudets källa kunde han inte förstå varför han blev så rädd. Han tog ett steg bakåt och flämtade till, håren reste sig på armarna. Det var GB-gubben som stod där.

GB-gubben var monterad med fjädrar på en cementkloss och vinden fick honom att gnisslande gunga fram och tillbaka. Han brukade stå framför handelsboden men var nu undanställd för säsongen. Anders såg på hans grinande ansikte och pulsen gick upp, andningen hackade. Han kupade händerna framför munnen och försökte ta djupa andetag.

Det är bara GB-gubben. Han är inte farlig.

Han hade sagt så. Till Maja. Det var Maja som hade varit rädd för GB-gubben, inte han.

Det hade börjat som ett skämt. Maja hade varit rädd för svanar. Inte svanarna i havet, vilket kanske hade varit naturligt. Även Anders kände viss respekt för dem. Nej, hon var rädd för att en svan skulle komma in genom dörren eller fönstret när hon låg och skulle sova.

Eftersom Maja alltid blev glad när hon såg GB-gubben – det innebar att det kunde vara glass på gång – försökte Anders skoja bort det hela genom att säga: »Svanar är inte farliga, dom är inget att vara rädd för. Dom är inte farligare än ... GB-gubben. Och du ligger ju inte här och är rädd för att GB-gubben ska komma in, eller hur?«

Maja fortsatte att vara rädd för svanar, men blev ännu räddare för GB-gubben. Tanken hade aldrig slagit henne: att GB-gubben kunde ligga under hennes säng eller komma smygande in genom dörrspringan med det där leendet klistrat i ansiktet. Anders kom att ångra att han hade sagt det där. Efter den kvällen var han alltid tvungen att öppna hennes fönster och titta efter så att inte GB-gubben stod utanför. Majas säng var mycket låg, ett lejon kunde inte rimligtvis rymmas där under. Men GB-gubben kunde, platt som han var.

GB-gubben fanns överallt. Han var i havet när hon skulle bada, dolde sig i skuggorna. Han var all rädsla inkarnerad.

Nu stod han här och gnisslade bakom handelsbodens trappa och Anders uppfylldes av en fasa som han inte kunde sätta fingret på. Han tvingade sig själv att stirra GB-gubben i ögonen trots att han var så rädd att han ville springa därifrån.

Hem. Dricka vin.

Men förmodligen var det alkoholens fel alltihop. Han var nere i nerverna. Överkänslig. Kunde bli rädd för vad som helst. Men han stålsatte sig. Skulle inte hem och supa. Skulle stirra på GB-gubben tills den jäveln vek undan med blicken eller blev ofarlig.

GB-gubben svängde fram och åter som om han gjorde sig redo till språng. Anders släppte honom inte med blicken. De mätte varandra. En rysning löpte över Anders rygg.

Nån tittar på mig.

Han snurrade runt och tog ett par steg fram för att inte stå för nära den svängande plastfiguren bakom hans rygg. Fienden kom ifrån alla håll. Anders svepte med blicken över bryggan, bodarna, grusplanen, havet. En ensam mås kämpade med luftströmmarna, verkade oförmögen att ta sig ner till vattenytan. Inte en människa fanns i sikte.

Men nån tittar på mig.

Någon hade tittat på honom där han stod och skakade framför GB-gubben, någon tittade på honom fortfarande. Det enda som saknades var ett eller flera par ögon. Men de fanns ingenstans.

Nån utan ögon tittar på mig.

Med bultande hjärta gick han bort från handelsboden och slog in på vägen mot Kattudden. Känslan klingade av ju längre bort han kom. GB-gubbens gnisslande kunde fortfarande höras svagt, men förnimmelsen av att vara iakttagen var borta. Anders gick vidare med raska steg och passerade den nedlagda skolan, det så gott som nedlagda missionshuset och stormklockan i dess vita trätorn.

Efter några hundra meter ersattes skräckens hjärtklappning med den dåliga konditionens och han slog av på takten. När han hade kommit in i granskogen stannade han vid foten av den smala stigen som ledde upp till flyttblocket. Händerna skakade fortfarande när han fick fram en cigarett, tände den och drog ett djupt, girigt bloss.

Vad var det där?

En stark olust satt kvar i kroppen och han önskade att han hade haft lite vin att skölja bort den med. Cigaretten i hans fuktiga fingrar smakade unket och han tryckte sönder den mot granbarren som låg strödda över vägen. Han mådde inte bra. Något höll på att ändra läge inne i kroppen på ett dåligt sätt.

Han tog ett steg mot stigen upp till flyttblocket, men ångrade sig. Han ville inte gå dit. Det var hans och Cecilias stig och han och Cecilia fanns inte längre, alltså ...

Minnen. Förbannade minnen.

Allting på Domarö var inpyrt med minnen. Var det inte hans minnen så var de någon annans. Om det bara gick att bli kvitt alla minnen. Stigen ålade in i skogen som ett framviskat löfte om något annat. En annan plats eller en annan tid.

Jag behöver komma bort här.

Anders följde stigens sträckning med fingret, lät den upplösas i en vinkning, ett farväl.

Jag behöver vara här. Och jag behöver komma bort.

Han såg det klart och tydligt. Där var hela problemet, i all sin omöjliga enkelhet. När han började gå mot Kattudden igen kom en lösning för honom. En praktisk lösning på hur han skulle besegra sin ständiga ängslan och skräck.

Anders fortsatte genom skogen och passerade Holgers hus som låg och ruvade inne i mörkret. Han drog upp detaljerna i sin plan för framtiden och det var inget märkvärdigt, inget som inte gick att lösa. När han kom ut ur granskogen var planeringen färdig och han andades lättare.

Kattudden var ödslig så här års. Husen var inte vinterbonade och i de flesta fall för små för att erbjuda ett drägligt liv när det stora utomhuset inte fanns att tillgå som på sommaren.

Anders hade tillbringat en stor del av sina somrar på Kattudden. Nästan alla hans kompisar hade varit barn till sommargäster och det var i rum eller stugor här han hade druckit sprit första gången, tittat på förbjudna skräckfilmer och lyssnat på Madonna. Med mera.

Nu var det bara en avfolkad semesterby i höstrusk och en ganska ful sådan. Husen var i de flesta fall sektionsbyggda. Färdiga paket som hade anlänt från fastlandet på Kalle Gripenbergs bryggpråm. Upp med väggar och tak, in med fönster och dörr och sedan ut till stugan och njuta! Sådana hus har en tendens att inte åldras med värdighet. De flesta var ändå bättre byggda än Smäcket.

Anders strövade längs huvudvägen ner mot bryggorna, tittade på kvarglömda sommarpinaler och övertäckta trädgårdsmöbler. På en tomt stod ett halvspelat kubbparti fortfarande kvar, som om ägarna plötsligt hade insett att de behövde åka till stan ögonblickligen och bara släppt vad de hade för händer.

Det lyste i ett av husen närmast bryggorna. Anders hade varit i det huset många gånger: Elins hus. Det var säkert tio år sedan han sett Elin i verkligheten, nästan tjugo sedan de hade slutat att umgås. På teve och i tidningar hade han, liksom halva svenska folket, sett henne en hel del fram till för några år sedan. Sedan dess hade det varit tyst.

Huset var ett av de finare i området, hade egen brunn och egen brygga. Det var till skillnad från de flesta uppfört på plats och Anders mindes hur det där ihåliga ekot som fanns i alla andra hus saknades i Elins. Dörren han nu knackade på var solid, med dörrkläpp och allt.

Han väntade. När inget hände knackade han igen. Steg hördes från insidan och en röst sa: »Vem är det?«

Det kunde knappast vara Elins röst, den här tillhörde en äldre människa, så Anders sa: »Jag heter Anders. Jag sökte efter Elin. Elin Grönwall.«

Först när han sa hennes namn högt kom han ihåg. Varför de hade slutat att umgås. Varför alla hade slutat att umgås, varför somrarna och barndomen hade tagit slut.

Elin. Joel.

Han hade lyckats glömma. En impuls hade fått honom att knacka på, men nu var han tacksam för att Elin inte var hemma, att han inte behövde se henne. Han var på väg att gå när dörren öppnades. Anders gjorde en ansats till ett leende, men det dog bort i samma ögonblick som han fick syn på personen som hade öppnat.

Om det inte hade varit för tidningsomslagen och bilderna på nöjessidorna som låg närmare i tiden, skulle han aldrig ha känt igen kvinnan som hade varit hans kompis för länge sedan, och hade han inte känt henne sedan hon var liten skulle han inte ha känt igen kvinnan från omslagen.

Vad har dom gjort med henne?

Han visste inte vilka »dom« var, men det var omöjligt att tänka sig att någon gjorde så med sitt utseende frivilligt. Anders lyckades få upp mungiporna en aning.

»Hej.«

»Hej.«

Även Elins röst var förändrad. Hon hade i sjuttonårsåldern lagt sig till med en bebisröst som då tilltalade vissa killar och senare beskrevs med löje i pressen. Nu lät rösten djupare och raspigare. En äldre människas röst, och just den förändringen var faktiskt till det bättre.

Anders kunde inte säga något av det han tänkte, så han sa: »Jag gick förbi och såg att det lyste, så att ...«

»Kom in.«

Huset doftade nästan precis som det hade gjort när han var ung. Det kändes inte som om det fanns någon mer människa där. Anders hade föreställt sig att den som tvingade Elin skulle vara närvarande.

»Vill du ha nåt?« frågade hon. »Kaffe? Vin?«

»Vin är bra, tack.«

Anders tittade upp när han svarade, men slog genast ner blicken igen. Det var svårt att se på henne. Han koncentrerade sig på att knyta upp sina skosnören och Elin försvann ut i köket.

Vad har hon gjort?

Hon hade varit söt när hon var ung, kunnat välja bland killarna. I samband med Big Brother och utviken hade hon opererat brösten och läpparna, blivit klassiskt våp eller vamp. En av de där som cirkulerar mellan fotograferingar och fester och skandaler. En barturné och tala ut, ett kraschat förhållande och tala ut. Lite tjockare med smink för varje vända.

Man kan föreställa sig hur det tär, hur människan bakom masken sakta förhärdas: leendet stelnar, huden blir styv och okänslig tills bara ett glänsande fossil kring ett tomrum återstår. Hur gravitationen vinner över glamouren.

Ändå förklarade det inte Elins förvandling. Hon hade inte bara förfallit, hon hade gjort om sig till något värre än vad tiden kan ställa till med. På något sätt och av någon anledning hade hon gjort sig ful.

Panoramafönstret i köket vette mot Kattholmen och trots det mulna vädret badade klinkers och rostfria bänkar i ljus från himlen och havet. Allt var tydligt som på ett fotografi. Anders satte sig med ryggen mot fönstret medan Elin fyllde hans glas med Gato Negro från en box. De höjde sina glas och drack. Anders la band på sig för att inte ta för djupa klunkar.

»Hur är det?« frågade han.

Elin strök med fingret över katten på kartongen. »Vi brukade sitta här hela kvällarna, eller hur? När mamma och pappa var borta.«

»Ja. Och nätterna också. Sen.«

Elin nickade och fortsatte att följa kattens konturer med fingret. Eftersom hon inte såg på honom, vågade Anders studera hennes ansikte.

Näsan, som varit smal och rak, hade blivit dubbelt så stor och tillplattad. Den haka som varit bestämt utskjutande och något fyrkantig hade blivit spetsig och undflyende så att den gick ihop med halsen. Hennes tydliga kindknotor och skrattgropar hade försvunnit och läpparna ...

De där läpparna som hade plutat i närbild, bröstbild, helbild och som hade varit åtråvärda redan innan silikonfyllningarna, hade nu pressats ihop och blivit ett par smala streck som markerade var munnen började och slutade och knappt ens det.

Hon hade påsar under ögonen som skulle ha sett onaturliga ut på en tjugo år äldre kvinna, och det obegripliga var att i det kliniska ljuset kunde Anders se linjerna efter dåligt läkta ärr under ögonen. Som om hon hade åtgärdat påsarna. Som om det en gång hade varit värre.

Han tog en djup klunk av vinet, nästan halva glaset, och när han kom på sig själv var det för sent, han kunde inte gärna spotta tillbaka det, så han svalde. Elin tittade på honom och han kunde inte tyda hennes min. Det gick inte att läsa henne mer än vad man kan läsa en sönderriven bok.

Nu ska vi småprata.

Nu skulle han ta upp tråden med hur de hade suttit här, allt de hade gjort för länge sedan och han skulle inte nämna vare sig hennes ansikte eller sjöboden på Kattholmen där allt tagit slut.

Vad gjorde vi egentligen?

Han sökte efter något lustigt minne. Något de kunde skratta åt och som kunde desarmera den konstiga stämning som rådde. Han kom inte på någonting. Han mindes bara att de hade druckit te, massor av te med honung, att honungen tog slut ibland och ... Orden ramlade ur honom: »Vad har du gjort med ditt ansikte?«

Skåran mellan Elins smala läppar töjdes ut, drogs upp mot kinderna och kunde tolkas som ett leende. »Det är inte bara ansiktet.«

Hon gick ut på köksgolvet och drog med händerna över sin kropp. Anders slog ner blicken och Elin sa: »Titta.«

Han tittade. De tunga bröst som hade gett Slitz rubrikmakare anledning att skriva: »Bomber i sikte!« hade krympt ihop och plattats till, var knappt ens en utbuktning. Elin drog upp collegetröjan över magen. Magen hängde ut och bildade ett veck i jeanslinningen. Läpparna låtsades le igen.

»Det gick faktiskt att använda inläggen från brösten och sätta dom här.«

Hon grep tag i bullen ovanför sin högra höft, klämde till. »Sen fick jag ju skära bort en del, förstås. Dom var ju ganska stora innan också.«

Elin drog upp tröjan lite till, så att bröstens underkant kom till synes. Anders såg det dåligt läkta ärret och tittade ner i golvet. »Varför?«

Hon släppte ner tröjan och satte sig på andra sidan bordet igen, tog en klunk vin och fyllde på i hans glas.

»Jag fick lust till det.«

Hennes röst bröts en aning. Hon betedde sig som någon med svåra skador eller missbildningar, som visar upp dem som en utmaning till den andre att säga något, att våga ifrågasätta. Men nu bröts hennes röst.

»Jag är inte färdig än.«

»Hur menar du?«

»Jag är inte färdig än. Jag ska göra mer. Fler operationer.«

Anders sökte i hennes förändrade ansikte, i hennes ögon, efter spår av galenskap men hittade inga. Han tyckte att hon borde utstråla något annat än sorgsen resignation. Åtminstone någon form av fanatism.

»Jag förstår inte.«

»Inte jag heller«, sa Elin, »Men det är så.«

»Men vad ... vad är du på väg mot, liksom?«

»Jag vet inte. Jag vet bara att det inte är klart.«

»Vilken läkare går med på att –«

Elin avbröt honom. »Om man har pengar. Finns det alltid folk. Och pengar har jag.«

Anders vände sig om och såg ut genom fönstret. Vinden rörde om i de enstaka granar som ännu stod upprätta på Kattholmen. En storm några år tidigare hade fällt de flesta av träden och holmen var ett enda stort plockepinn där det knappt gick att ta sig fram. Möjligen hade sjöboden krossats. Förhoppningsvis hade den det.

»Tänker du på samma sak som jag?« frågade Elin.

»Jag tror det.«

»Allt försvinner. Till slut.«

»Ja.«

De undvek ämnet och började tala om sådant som försvunnit, vad det blivit av gamla kompisar. Anders berättade om Maja och ansträngde sig för att inte falla ner i det schakt som alltid öppnade sig under honom när han genom orden återupplevde det som hänt. Han lyckades hålla sig balanserande på kanten.

Eftermiddagen hade dragit en slöja av mörkare grått över havet och boxen var så gott som tom när Anders reste sig med stöd av bordet och sa att han skulle hem. »Jag bor ju här nu. Tror jag.«

Han fick skärpa sig för att lyckas knyta skosnörena i den mörka hallen. Elin stod och betraktade honom med huvudet på sned.

»Varför har du kommit tillbaka?«

Anders blundade för att klara av att dra åt öglorna utan att distraheras av rummets rörelser. Varför hade han kommit tillbaka? Han försökte hitta en formulering och sa till slut: »Jag ville väl vara nära nåt som betyder nånting.«

Han drog sig upp med hjälp av dörrhandtaget. Dörren öppnades och han höll på att falla ut på farstubron men rätade upp sig och återfick balansen. »Du då?«

»Jag ville bort, bara. Från alla ögon.«

Anders nickade drucket och länge. Fullt begripligt. Alla ögon. Bort från dem. Han kom ihåg någonting, att det var någonting med ögon, men han fick inte fatt på det. Han vinkade farväl och stängde dörren bakom sig.

Eftermiddagen mörknade snabbt mot kväll när Anders gick vägen fram emot granskogen. Vinden friskade i och särskilt kraftfulla byar fick honom att vackla i sidled. Han tänkte på Elin.

Jag är inte färdig än. Jag ska göra mer.

Han skrattade till. Som projekt betraktat var det konstigt men inte obegripligt. Projekt måste man ha, och förstörandet av den egna personen var ett av många möjliga. Det visste väl han, om inte annat. Att bränna sina pengar på att lägga sig under kniven och bli fulare för varje gång var på sitt sätt grandiost, en riktig kulturgärning.

Eller ett sonande.

En stor papperskasse med matvaror stod utanför ytterdörren. Han sände en tacksam tanke över viken och kånkade in kassen i köket, packade in i kylskåp och skafferi. När han var klar drack han nästan en liter vatten för att spä ut sitt alkoholbemängda blod, sedan satte han sig vid köksbordet och pillade med pärlorna. På måfå tryckte han dit några blå i kanten av plattan.

Köksgardinerna böljade svagt av draget genom det otäta fönstret och han tände en brasa i köksspisen för att driva ut fukten som hade hunnit samlas sedan morgonen. Sedan återvände han till pärlorna.

Tio blå prickar i kanten av det stora vita, som en flik av himmel bakom ett molntäcke. Han tryckte dit några stycken till.

Misstankar

De älskade inte så ofta nuförtiden, men när de gjorde det, gjorde de det grundligt.

Den första sommaren hade Simon och Anna-Greta inte kunnat hålla händerna ifrån varandra. Av hänsyn till Johan var det främst nätterna som hade stått till deras förfogande, men det hände att lusten slog emot dem som ett kokande sillstim även mitt på dagen. Då stängde de in sig i sjöboden och ovanpå högar av nät och skötar yrde de över varandra, stillade febern och betalade med skrubbsår.

Så gick det inte till längre. Skulle ha sett ut.

Det kunde gå veckor innan de rätta förutsättningarna infann sig. Eftersom de inte sov i samma säng eller ens i samma hus kunde älskogen inte börja helt apropå, som en eftertanke innan de föll i sömn. Inte heller hade de kommit dithän att frågan kunde ställas rakt ut, och de skulle aldrig komma dithän eftersom de båda såg sexualiteten som ett mysterium och en hemlighet, inte en köttbit som sökte harmoni.

Alltså handlade det om en väv av outtalade frågor och svar, små rörelser som sonderade terrängen. En hand på en arm, en blick som hölls något för länge, ett leende som antydde okynne. Det kunde pågå i dagar tills de inte längre visste vem det var som frågade och vem som svarade, men emellan dem växte i tystnad vissheten: det var så dags.

Då följdes de åt till sovrummet, alltid Anna-Gretas sovrum eftersom hon hade en bredare säng. De tände ett stearinljus och klädde av sig. Anna-Greta förmådde ännu att klä av sig stående medan Simon var tvungen att sitta på sängkanten för att få av sig byxor och strumpor.

Alltmer sällan gick det bra från början. Kanske som en förberedelse för döden hade Simons ande och kött börjat säga farväl till varandra. När Anna-Greta lade sig intill honom hjälpte det inte hur mycket hans vilja slöt sig kring hennes älskade kropp, hans läppar över hennes höft. Det ville sig inte.

Hans svikande erektion var ett problem som sedan många år tillbaka var avdramatiserat och numera en förväntad del av förloppet. Ändå stack det ännu i honom och varje gång tänkte han: Nu, då. Bara den här gången. Han hade till och med övervägt Viagra, om inte annat så bara för att en enda gång få överraska med ett riktigt praktstånd från början, som en present.

Men tills vidare fick det ta den tid det tog. De smekte varandra, slickade och smånafsade. Emellanåt sög Anna-Greta prövande på honom för att se om svällkropparna bestämt sig för att vakna ur sin sömn. Om de visade tecken till svar, fortsatte hon tills han var redo, men oftast var det som att prata med en vägg.

Simon hade tänkt att det var ålderdomens ironi: den enda del av honom som inte var styv och stel var den han önskade skulle vara det. Utbrytaråren hade saboterat hans leder och skelettet kändes som ett strandmonster hopfogat av drivved och rostiga spikar. Han kunde känna, ja, nästan höra hur det gnisslade när han rörde sig intill Anna-Gretas smidigare kropp.

Det tog längre tid för varje år, men så småningom började miraklet sippra in. Det kom en värme i skulderbladen som spred sig så sakteliga ut över hela ryggen och axlarna tills han kunde röra armarna på ett sätt som aldrig var möjligt till vardags: mjukt. Anna-Greta log när hans smekningar blev mer följsamma, beröringen lättare.

Han var hemma i sin kropp igen och när Anna-Gretas huvud sänktes över hans mellangärde kom svaret som en pirrning och den döde reste sig. Redan då svävade Simon i den njutning som är frånvaron av smärta och kunde för all del ha stannat där och nöjt sig med att vara mjuk och glömsk och nära. Men när Anna-Greta kröp upp på honom och förde in honom i sig, vaknade en annan slumrande känsla. Förberedelserna var över och kroppen var tjänstvillig. Han kunde släppa lös lusten.

När de äntligen hade kommit till den punkten, var lusten en och densamma. Ett glödande klot i bröstet som sträckte röda trådar upp i huvudet. Han grep tag om hennes höfter och de följde varandras rörelser eller stötte emot som det föll sig och bara han och hon fanns i hela världen.

När Simon väl var igång kunde han hålla på länge. Så de höll på länge. Dumma vore de annars. Aldrig var deras ålderstyngda kroppar så lätta som då och aldrig hade tid och sorger så föga betydelse. De gungade utanför tiden och åren föll av dem, ja, ibland kunde Simon till och med använda sina förstelnade fingrar, och passade på att använda dem.

De vågade inte längre byta ställning sedan Simon två år tidigare brutit ett revben när han kastat sig runt. Så de stannade där de var, rörde sig på stället och mumlade tysta ord av kärlek tills allt sprang i bitar och förenades.

Anna-Greta sov. Simon låg intill och såg på henne. Hennes läppar var insjunkna sedan hon tagit ut löständerna efter kärleksakten. Inte ens med den största ansträngning kunde han tycka att hennes mun var vacker utan tänderna, så han tittade inte på hennes mun.

Ögonlocken var tunna, nästan genomlysta av det halvt nedbrunna stearinljuset och under huden kunde han se ögongloberna röra sig. Kanske hon drömde. De djupa rynkorna mellan näsa och mun drogs upp en aning, som om hon i drömmen kände en lukt hon inte tyckte om.

Vem är du?

Det blåste hårt utanför fönstret och ljuset fladdrade till. En skugga for över Anna-Gretas ansikte och hennes uttryck förändrades under en halv sekund, blev till något han aldrig tidigare sett. Sedan var hon där igen.

Vem är du?

Femtio år tillsammans och han visste allt om henne. Utom vem hon var. Hon hade berättat historierna från tiden innan, han hade följt henne genom nästan två tredjedelar av hennes liv och visste hur hon skulle reagera i så gott som alla situationer. Ändå kom han inte ifrån den där känslan: att han inte visste vem hon var.

Kanske var det något som alla drogs med, hur nära de än stod varandra, men han trodde inte riktigt det. Det här var något mer. Något i stil med ... Spiritus. Han hade aldrig berättat för henne vad han hade i sin tändsticksask. Alltså var han på sätt och vis även en främling för henne.

Varför har jag inte berättat det?

Han visste inte. Något hade sagt honom att han inte borde. Förmodligen hängde det samman.

Simon suckade djupt och rullade över till sängkanten, tog sig med viss svårighet upp till sittande. Om hans kropp blev trettio år yngre när de älskade, blev den trettio år äldre när det var över. Muskler och leder knarrade och klagade och han kände sig redo för sarkofagen.

Det blir nog inte många gånger till.

Han fick på sig strumpor, kalsonger och byxor. Så där hade han tänkt varje gång de senaste åren efter att de älskat. Men när det var så dags, nog rullade maskinen igång igen. Så länge det varade.

Han trasslade ut undertröja och skjorta, släckte ljuset och smög sig ut ur rummet. Stödd på ledstången tog han sig varsamt nedför trappan, ett steg i taget. Det visslade runt knutarna och träet i det gamla huset klagade värre än hans egen kropp. Kulingen hade ökat till ren storm och han borde gå ner och se till båten.

Och om den har slitit sig?

Inget att göra åt. Han klarade inte av några sådana manövrar. Men då visste han åtminstone hur det låg till. Han tog tröjan som låg slängd på en köksstol, drog den över huvudet och öppnade ytterdörren.

Vinden grep tag i dörren och han fick kämpa med den några sekunder för att lyckas stänga utan att det skedde med ett brak. Sedan knöt han armarna runt kroppen och snarare hasade än gick ner mot sitt hus.

Det var en magnifik storm, men svår att njuta av. De stora björkarna vajade hotfullt över husen och om någon av dem föll åt fel håll skulle skadorna bli omfattande. Som alltid när det blåste tänkte Simon att han borde såga ner dem och som alltid när det slutade blåsa skulle han lyckas glömma bort det eftersom det var för mycket jobb.

Han vände ansiktet mot havet och den nordliga vinden sög tag i honom med full kraft. Gåvastens fyr blinkade långt där ute och havet ...

... havet ...

Något lossnade inuti honom. En bit av det han behövde föll bort.

... havet ...

Han famlade efter stöd och fick tag i en kvist på äppelträdet. Ett kvarblivet äpple skakades loss och föll i marken med en knappt hörbar duns.

... lossnar ... faller ...

Grenen vek sig när han lade för mycket tyngd på den och han segnade ner på gräset. Kvisten gled ur hans grepp och rappade till honom över kinden när den fjädrade tillbaka. Det brände till och han föll ner på rygg med uppspärrade ögon. Det som hade lossnat flöt runt inuti honom och han kände sig illamående. Och svag. Svag.

Äppelträdet piskade med grenarna, som ville det sudda ut stjärnhimlen och Simon låg stilla och stirrade. Stjärnorna blinkade genom löven som satt kvar och styrkan rann ut ur Simons lemmar.

Jag orkar inte. Jag dör.

Länge låg han så och väntade på utslocknandet och mycket hann han tänka. Men stjärnorna fortsatte att lysa och vinden fortsatte att rusa. Han försökte att röra armen och den lydde. Handen slöts kring en fallfrukt och han lät den vila där en stund. Mattheten mildrades en smula men han var fortfarande svag.

Han tog sig upp på knä och vidare upp på fötter, stod och svajade som ett aspskott i vinden. Ena handen kändes konstig och när han tittade efter såg han att han fortfarande höll i äpplet. Han släppte det. Med fötterna släpande rörde han sig emot sitt hus igen.

Något hände.

När han sent omsider kommit till sin dörr kisade han ner mot bryggan. Det var svårt att se i det svaga ljuset från fyr och stjärnor, men det såg ut som om båten låg där den skulle. Bryggans stenkista tog emot det värsta. Inte för att han skulle ha orkat göra något, speciellt inte nu, men det var ju bra att han hade en båt fortfarande.

Han tog sig in och tände ljuset, satte sig vid köksbordet och andades i svaga stötar, försökte vänja sig vid tanken att han ännu var vid liv. Han hade varit övertygad om att han skulle dö och hade även hunnit förlika sig med den övertygelsen. Falla ihop under Anna-Gretas äppelträd och svepas bort av stormen. Det kunde ha varit värre, mycket värre.

Men nu blev det inte så.

En tanke hade slagit rot i honom under hans myrstegsmarsch hemåt, en misstanke. Ur köksbordets låda fick han fram tändsticksasken och öppnade den. Trots att det var som han misstänkt kunde han inte undgå att flämta till.

Larven var grå. Den förut så blanka, svarta huden hade krympt ihop och torkat, fått en askgrå färg. Simon skakade asken försiktigt. Larven vred sig en aning och Simon andades ut. Han samlade saliv och lät en loska falla ner. Larven rörde sig när saliven träffade, men inte mycket. Den var svag och höll på att förtvina.

Som jag.

Stormen fick fönsterrutan att skälva. Simon satt och glodde ner i asken, försökte förstå. Om det var han eller Spiritus som gick först, om det var han som påverkade larven eller tvärtom. Vem som var skyldig. Om det var någon av dem.

Eller nåt tredje. Som påverkar oss båda.

Han såg ut genom fönstret och blinkade. Gåvastens fyr blinkade tillbaka.

Kommunikation

Anders vaknade av att han frös. Stormen rasade kring Smäcket och inne i huset rådde svag till måttlig vind. Gardinerna böljade och kall luft svepte över hans ansikte. Han reste sig med filten över axlarna och gick fram till fönstret.

Havet var i uppror. Vågkammarna kastade sig rasande framåt i månskenet och enstaka droppar nådde ända upp till fönsterrutan som knastrade olycksbådande under stormens tryck. De gamla tvåglasfönstren var ett klent försvar mot naturens vrede. Ett par av fönstren var dessutom spruckna sedan tidigare.

Vad gör jag om nåt går sönder?

Det fick bli som det blev. Han tände i köket och drack ett par glas vatten, tände en cigarett. Väggklockan visade halv tre. Röken från cigaretten virvlade runt med luftströmmarna som for igenom huset. Han satte sig vid köksbordet och försökte göra rökringar utan att lyckas.

Ett femtiotal blå pärlor och fem stycken vita satt nedtryckta i pärlplattans ena hörn. De vita satt i en liten klump, omgivna av blått. Han gned sig i ögonen och försökte minnas när han hade satt dit dem. Han hade kommit hem och varit ganska berusad, tryckt dit några pärlor på måfå. Sedan kunde han inte komma ihåg något mer förrän han lagt sig i soffan och lyssnat på vinden tills han somnade.

Mönstret som hade bildats av det blå och vita var meningslöst och inte särskilt snyggt. Han harklade sig när röken bildade en seg klump i halsen och såg sig omkring efter en matkniv eller liknande att pilla bort pärlorna med. En blyertspenna låg intill pärlplattan och han hann ta upp den innan han insåg att den inte dög.

Då fick han syn på bokstäverna.

Pennan hade legat på några bokstäver, skrivna direkt på bordsskivan med sådant tryck att de bildat fördjupningar i det gamla träet. Anders lutade sig fram och läste. Det stod:

Anders stirrade på bokstäverna, drog med fingret över den svaga fördjupning som de bildade.

Bär mfl?

Hans blick var som fastlimmad i de spretiga bokstäverna och han vågade inte titta åt vare sig höger eller vänster. En rysning forsade ner över ryggen.

Det är någon här.

Någon tittade på honom. Han spände musklerna i benen, svalde djupt och utan förvarning flög han upp från stolen med sådan fart att den föll baklänges. Hans blick for över köket, in i alla hörn och skuggor. Ingen var där.

Han tittade ut genom köksfönstret, men trots att han kupade händerna runt ögonen skuggade tallarna månljuset så att det var omöjligt att se om det fanns någon där ute. Någon som tittade på honom.

Han knöt armarna hårt över bröstet som för att hålla sitt rusande hjärta på plats. Någon hade varit här inne och skrivit bokstäverna. Förmodligen samma någon som tittade på honom. Han ryckte till och sprang bort till ytterdörren. Den var olåst. Han öppnade den och såg gungan kastas omkring, snurra runt och slå mot trädstammen. I övrigt inget.

Han återvände till köket och sköljde ansiktet med kallt vatten, torkade sig med en kökshandduk och försökte lugna ner sig. Det fungerade inte. Han var fruktansvärt rädd, utan att veta för vad. En extra kraftig stormby fick huset att rista till och ett knakande hördes.

Ögonblicket efter splittrades en av rutorna i vardagsrummet och Anders skrek. Glas rasslade in över golvet och Anders fortsatte att skrika. Vinden rusade in i huset, grep tag i allt som var lätt och löst, kastade omkring det, ven upp i skorstenspipan, tjöt i alla hålrum och Anders tjöt med den. Hans hår fladdrade och fuktig luft sköljde över honom där han stod och skrek rakt ut med armarna krampaktigt knutna över bröstet. Han slutade först när det gjorde ont i strupen.

Armarnas knut löstes upp och han slappnade av en aning, andades sakta genom vidöppen mun.

Ingen kom. Det är bara vinden. Vinden hade sönder en ruta. Inget mer.

Han stängde köksdörren och vinden retirerade, drog sig tillbaka till vardagsrummet där Anders kunde höra den slåss med gamla tidningar och papper. Han satte sig vid köksbordet och lutade huvudet i händerna. Bokstäverna var kvar. Vinden hade inte tagit dem med sig tillbaka.

Han tryckte händerna mot öronen och blundade hårt. Det blev mörkrött framför ögonen, men han kom inte undan. Bokstäverna framträdde i klargult, försvann och skrevs ut igen på hans näthinna.

Plötsligt tog han bort händerna, reste sig upp och såg sig omkring. Nej. Teckningarna fanns inte här. Med ett par snabba steg var han framme vid köksdörren, slet upp den och passerade vardagsrummet utan att bry sig om vinden som grep efter filten han bar som en mantel.

Han gick in i sovrummet och stängde dörren bakom sig, föll på knä intill Majas säng och grävde runt med armen tills han hittade det han sökte. Plastmappen med Majas teckningar. Med darrande händer fick han bort gummibanden och spred ut teckningarna på sängen.

De flesta hade ingen text, och fanns det text stod det »Til Mamma«, »Til Pappa«

Men det fanns en ...

Han vände på de olika teckningarna av träd, hus och blommor för att kontrollera baksidan och slutligen hittade han den. På baksidan av en teckning av fyra solrosor och något som kunde vara antingen en häst eller en hund, hade Maja skrivit:

Det hade tagit henne tio minuter och två vredesutbrott innan hon var nöjd med det hon skrivit. Tidigare versioner var argsint utsuddade. Teckningen hade varit till Anna-Gretas födelsedag och av någon anledning aldrig blivit överlämnad. Det stod alltså: »Till gammelfarmor Anna-Greta.«

R:en var felvända på samma sätt, men det som fick Anders att trycka handen mot munnen och tårar att stiga upp i hans ögon var ett mera ovanligt fel: att den understa pinnen på E var utelämnad i båda fallen.

Egentligen hade han vetat hela tiden vad som stod skrivet på köksbordet, men vägrat att acceptera det. Det var skrivet med exakt samma handstil som på teckningen, och det stod:

»Bär mej«

Klockan var kvart över tre och Anders visste att han inte skulle kunna sova. Stormen hade bedarrat något och det enda vettiga vore att försöka reda ut röran i vardagsrummet, om möjligt täppa till fönstret på något sätt.

Men han orkade inte. Han kände sig utmattad och klarvaken på samma gång, hjärnan arbetade i feber. Det enda han kunde göra var att sitta vid köksbordet och trassla sina fingrar in i och ut ur varandra medan han såg på meddelandet han hade fått från sin dotter.

Bär mej.

Varifrån skulle han bära henne? Var skulle han hämta henne? Vart skulle han bära henne? Hur?

»Maja? Maja, älskling, om du hör mig ... säg nåt mer. Förklara mer. Jag förstår inte vad jag ska göra.«

Inget svar kom. Han höll själv på att tunnas ut av hets, upplösas och bli ett spöke. Om det var ett spöke hon var. Om det inte snarare var så att hon verkligen hade varit här och ...

Men varför gick hon härifrån igen, i såna fall?

Han reste sig och gick ett varv, fick ingen ro. Hans blick föll på några tomma halvlitersflaskor Imsdal, vatten som de haft med sig på utflykter ibland. Han kunde ändå inte göra någonting, kom ingenstans. Han kunde lika gärna sätta sin plan i verket.

Ur skafferiet plockade han fram de sex litertetror med spanskt bordsvin som han hade haft med sig till Domarö. Han fyllde de fyra Imsdalsflaskorna till en dryg tredjedel var. Sedan fyllde han på en av dem med kranvatten och tog en klunk. Det smakade inte bra. Mer som smaksatt kranvatten än utspätt vin.

Längst bak i skafferiet hittade han två små förpackningar med druvjuice. Han pytsade i en halv deciliter i en av flaskorna, ovanpå vinet. Sedan fyllde han på med vatten. Det smakade inte det minsta blaskigt, bara som väldigt svagt vin. Kanske fyra och en halv procent alkohol, som starköl.

Han skruvade på korken och drog upp pipen så att det gick att suga i sig vätska, sög i sig en halv deciliter.

Så enkel var hans plan för hur han skulle ta sig ur den ständiga driften att dricka sig asberusad: han skulle dricka konstant, men mindre. Hålla sig på en lagom nivå av berusning från morgon till kväll. Han räknade med att både det rivande och slitande begäret samt världens vassa kanter på det viset skulle mjukas upp och bli hanterliga.

Han gjorde i ordning de andra flaskorna på samma sätt. När han var färdig hade han fortfarande fem tetror och en juiceförpackning kvar. Med dessa skulle han fylla på när de fyra flaskorna var tomma.

Bär mej.

Han blundade och försökte se det framför sig. Hur Maja kom in i köket, tog upp pennan, skrev de där bokstäverna och sedan ... sedan ... tryckte dit några plastpärlor och gick. Hon hade fortfarande den röda overallen på sig och den var genomblöt, det droppade om henne när hon gick och hennes ögonhålor var tomma. Glupska fiskar hade ...

Sluta!

Han slog upp ögonen och ruskade på huvudet, tog en klunk ur flaskan. Bilden satt kvar. Den lilla kroppen, hennes runda ansikte, den dyblöta overallen ...

Han undersökte golvet för att se om det fanns spår av vatten. Inga fanns.

Det är jag själv som har skrivit det. Det är jag själv som har satt dit pärlorna.

Så kunde det vara. Och då höll han på att bli galen på riktigt. Men det var ju så att han hade en minneslucka, eller hur? Det var under den försvunna tiden som ...

Nej.

Han hade trott att han hade en minneslucka när han såg pärlorna, eftersom han inte kunde komma ihåg att han hade satt dit dem. Nu fanns det ju en annan förklaring.

Bär mej.

Han dunkade med nävarna i bordet.

»Visa dig! Säg nåt mer! Gör inte så här!«

Han kunde inte tro att han var så ifrån sina sinnen. Den enda förklaringen var att någon spelade honom ett riktigt sjukt spratt, eller ... att det var precis så som det verkade vara. Att Maja på något sätt fanns i världen och försökte kommunicera med honom.

Han lät handflatorna vila på bordsskivan. Andades ut och in ett par gånger, lugnt och försiktigt. Sedan nickade han stilla.

Ja. Det är så. Jag bestämmer det. Att jag tror på det.

Han fortsatte att nicka, tog en klunk vin till och tände en cigarett. Det kändes bättre nu. När han hade accepterat hur det låg till. Han drog ett djupt bloss, höll det kvar och lutade sig bakåt i stolen, släppte långsamt ut röken. Stormen hade mildrats så pass mycket att röken inte ens hann skingras innan den nådde taket.

Jag tror. Du finns.

Lampans ljuskrets vidgades och blev till en värme som växte i bröstet tills den strålade ut i ren och skär glädje.

Du finns!

Han kastade cigaretten i slasken, reste sig upp och snurrade runt på köksgolvet med utbredda armar. Han tog några klumpiga danssteg, hoppade upp och ner och virvlade runt tills han blev yr i huvudet, började hosta och måste sätta sig ner. Glädjen stannade kvar. Den sprakade och forsade, ville komma ut på något sätt.

Utan att tänka drog han till sig telefonen och slog Cecilias nummer. Han kom fortfarande ihåg det eftersom hon hade fått överta sina föräldrars lägenhet i Uppsala när de flyttade till en villa. Hon hade samma nummer som hon hade haft när de som tonåringar tillbringat timmar i telefon med varandra, längtande till nästa möte. Om hon bodde kvar.

Tre signaler gick fram. Anders tryckte luren hårt mot örat, tittade på klockan och gjorde en grimas. Klockan var strax efter fyra. Först nu kom han på att det inte var den bästa tiden på dygnet att ringa. Han tog en klunk ur flaskan när den femte signalen gick fram.

»Hallå?«

Det var Cecilia, och hon lät precis så nyvaken som man kunde förvänta sig. Anders svalde ner vinet han hade i munnen och sa: »Hej, det är jag. Anders.«

Det blev tyst några sekunder, sedan sa Cecilia: »Du får inte ringa hit och vara full. Jag har sagt det.«

»Jag är inte full.«

»Vad är du för nåt, då?«

Anders tänkte efter. Svaret var enkelt.

»Glad. Jag är glad. Och jag tyckte att jag ... borde ringa och berätta det för dig. Varför.«

Cecilia suckade och Anders kom ihåg. Han hade ringt så här till henne flera gånger. Efter att de hade separerat hade han ringt till henne ibland för att säga ... vad hade han sagt? Han hade varit berusad och kunde inte minnas. Men han hade aldrig ringt och varit glad. Trodde han.

»Jaha«, sa Cecilia. »Varför är du glad, då?«

Det lät inte som om hon var genuint intresserad, men det kunde han till nöds förstå, så han tog ett djupt andetag och sa: »Maja har kontaktat mig.«

Det hördes ett frasande av sängkläder i andra änden när Cecilia satte sig upp. »Vad säger du för nåt?«

Anders berättade vad som hade hänt. Han utelämnade detaljen med Elin och det myckna vinet, sa bara att han hade somnat och sedan vaknat på natten, hittat det han hade hittat på köksbordet. Medan han talade strök han med fingrarna över bokstäverna i bordsskivan, över pärlplattan.

När han hade berättat färdigt blev det tyst en lång stund. Anders harklade sig och sa: »Vad säger du?«

Av ljudet från Cecilias sida förstod Anders att hon la sig ner igen.

»Anders. Jag har träffat en annan.«

»Jaha. Jaha?«

»Så att ... det är inte mycket jag kan göra för dig. Längre.«

»Men ... det här handlar inte om det.«

»Vad handlar det om då?«

»Om att ... om att ... Cecilia, det är verkligen så här. På riktigt. Det är sant, det här jag berättar.«

»Vad vill du att jag ska göra?«

Det enkla blev plötsligt svårt. Anders såg sig omkring över bordet som för att få en ledtråd. Blicken fastnade ännu en gång i de sex tunna bokstäverna.

»Jag vet inte. Jag ... ville bara berätta.«

»Anders. Den tiden vi hade tillsammans ... trots att det slutade som det gjorde ... om du behöver hjälp. Om du verkligen, verkligen behöver hjälp. Så hjälper jag dig. Men inte annars. Det kan jag inte. Förstår du?«

»Ja, jag förstår. Men ... men ...«

Orden fastnade strax innanför läpparna. Han hörde vad han hade sagt, hur samtalet hade avlöpt. Och han insåg att hon inte kunde säga något annat än precis det hon sa.

Vad skulle jag själv ha sagt?

Han tänkte efter. Han skulle ha kastat sig över möjligheten, varit beredd att tro på det mesta. Eller? Han hade ju själv gjort motstånd mot miraklet. Men han skulle inte ha svarat som Cecilia ändå. Han skulle ha trott på henne bara för att få en ursäkt att vara tillsammans med henne. Det högg till i bröstet och han hostade.

Cecilia lät honom hosta färdigt innan hon sa: »God natt, Anders.«

»Vänta! En sak, bara. Vad kan det betyda?«

»Vad för nåt?«

»Bär mej. Vad kan det betyda?«

Cecilia andades ut luft i något som inte blev en suck, eftersom den förde med sig ett litet ljud, ett fragment av ett gnyende. Hon kunde ha varit på vippen att säga något annat, men det hon sa var: »Jag vet inte, Anders. Jag vet inte. God natt.«

»God natt.« Efter ett andetag la han till: »Förlåt«, men linjen bröts och hon hade inte hört. Anders la tillbaka luren och lutade pannan mot bordet.

En annan.

Först nu insåg han hur mycket han i något skrymsle av sitt försupna hjärta hade hoppats att de ändå någonstans, på något sätt ...

En annan. Hade han varit där, hade han lyssnat? Nej. Det hade inte känts som om det funnits en annan person där. Cecilia hade inte talat som om någon annan lyssnat.

De bor alltså inte tillsammans ännu. Kanske ...

Han dunkade pannan mot bordet, hårt. Vit smärta forsade genom skallen. Härvorna av tankar trasslades upp, sköljdes bort.

Ge upp. Ge upp.

Han lyfte huvudet och värken var en vätska som ändrade läge, kastades från pannan till bakhuvudet och stannade där. Han såg sig omkring i köket med klara ögon och sa: »Det är bara du och jag.«

Havet omfamnade strandens stenar, släppte sin omfamning och famnade igen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. I evighet samma rörelse. Gripa tag och släppa, börja om.

Han var trött nu, orkade inte mer.

Med huvudvärken på plats och stilla reste han sig och gick igenom vardagsrummet, ignorerade glaset på golvet och tändspånen som flugit runt och krasade under fötterna. Han fortsatte till sovrummet. Utan att tända lyset eller klä av sig gled han ner i Majas säng och drog hennes täcke över sig.

Bra nu. Så.

Han såg på dubbelsängen mitt i rummet, svagt belyst av månljuset genom fönstret.

Där är stora sängen. Dit kan jag gå om jag blir rädd.

Han slöt ögonen och somnade på ett par sekunder.

Strandfynd

När det knackade på dörren vid halv nio på morgonen hade Simon bara sovit ett par timmar. Vind och onda aningar hade hållit honom vaken tills det första gryningsljuset föll in genom sovrumsfönstret. Då hade vinden mojnat och han själv äntligen slappnat av och överlämnat sig till en ytlig sömn. Kroppen var seg och tung som om han rörde sig under vatten när han tog sig ur sängen, drog på sig morgonrocken och stapplade till dörren.

Elof Lundberg såg ut som om han hade vaknat när Simon somnat. Fullt igång och pigg i ögonen, kepsen på plats. Han synade Simon och gjorde en grimas.

»Ligger du och sover?«

»Nä«, sa Simon och vred på huvudet för att få bort stelheten ur nacken. »Inte nu längre.«

Han glodde uppfordrande på Elof, manade honom att få ur sig sitt ärende. Han hade ingen lust till småprat. Inte nu. Och inte med Elof. Elof kände av stämningen och blev trulig. Underläppen for ut och han höjde på ögonbrynen. »Nä, jag skulle bara tala om att din båt har slitit sig. Om det är av intresse.«

Simon suckade. »Jo, det är det. Tack så mycket.«

Elof kunde inte låta bli att suga på karamellen. Här kom han i bästa välmening och blev bemött på detta avvisande sätt. Han sa: »Det finns ju vissa som vill ha det så, förstås. Med bara en tamp. Men motorn ligger och skaver. Och det kanske inte är så bra.«

»Nej, det är det inte. Tack.«

Elof stod kvar som om han väntade på något slags belöning, men Simon visste att det inte var det. Han ville bara hjälpa till med båten, sedan bli inbjuden på kaffe och sitta och prata en stund om hur det kunde bli när båtar slet sig och så vidare. Att det skulle skötas på det rätta sättet, grannar emellan.

Men Simon hade ingen lust, så när Elof hade stått och nickat en stund utan att Simon sagt några förlösande ord, gnuggade Elof händerna och sa: »Nähä. Då var det roliga slut«, varpå han gick iväg med en kroppshållning som skulle signalera förorättelse. Simon stängde dörren om sig och tände en brasa i köksspisen.

Har båten legat så hela natten kan den ligga en stund till.

Han och Elof hade levt i bästa sämja tills Maja försvann. När Anders och Cecilia återvänt till stan hade Simon gått på visit hos Elof för att fråga vad han hade menat när de stod på glasverandan: att Simon skulle ringa till Anders och säga åt honom att komma hem.

»Varför sa du så?« hade han frågat.

Elof hade blivit intensivt upptagen med den pyttipanna han höll på att tillaga och inte tittat upp från skärbrädan när han svarat: »Det föll sig så, bara.«

»Vad menade du?«

Elof skar överdrivet noggrant den kokta potatisen i små tärningar. Han var ovillig att se Simon i ögonen.

»Inget speciellt. Det bara kom för mig att det kanske inte var bra. Att dom var där.«

Simon satte sig på en köksstol och stirrade på Elof tills potatisen var färdigskuren och Elof var tvungen att möta hans blick.

»Elof. Vet du nåt som jag inte vet?«

Elof reste sig och vände ryggen åt honom, började pyssla med stekpanna och smör. Han ryckte på axlarna. »Nä, vad skulle det kunna vara?«

Till slut hade Simon gett upp och gått därifrån, lämnat Elof med hans potatishack och bacontärningar. Efter den dagen hade sämjan surnat. Simon kunde alls inte gissa vad det var Elof visste, men något var det och han kunde inte förlika sig med att Elof vägrade att berätta. Det var dock Simons barnbarn det handlade om. Så gott som barnbarn.

När han berättat för Anna-Greta hade hon mer eller mindre tagit Elofs parti. Sagt att det var väl bara något infall han hade fått och inget att fästa sig vid. Vad skulle det annars kunna vara?

Simon hade låtit det hela bero. Men han hade inte glömt.

Elden i köksspisen ville inte ta sig. Efter nattens storm hade vindens makter uttömt sina krafter. Det var så gott som vindstilla och dåligt drag i pipan. Simon sprutade tändvätska på den lilla flamma som dock fanns och elden vaknade till liv med en pust av förvåning.

Han gäspade stort och drog sig upp på en köksstol. Oförsiktigt nog hade han lämnat tändsticksasken framme på bordet. När han öppnade den såg han att larven tycktes ha repat sig en smula. Huden var inte längre grå utan ljussvart, om en sådan nyans finns. Den var dock inte blank, inte ens efter att han hade givit den saliv. Den såg inte längre döende ut, men heller inte frisk.

I tio år hade han haft Spiritus i sin ägo. Han hade gett den saliv varje morgon och bytt tändsticksask när den gamla blivit för sliten. Ändå hade han aldrig gjort det han nu gjorde: han tippade på asken och hällde ut insekten i handen.

Det var något som hade hänt under natten. Efter att under alla år ha betraktat Spiritus med en blandning av respekt och äckel hade känslan förändrats när han fått se den ömklig, döende. Medlidande var inte det rätta ordet, snarare ett slags ödesgemenskap. De var underkastade samma villkor.

Larvens hud mötte hans och han bet sig lätt i tungan. Det är alltid en smula frånstötande att hålla i en insekt. Den svaga rörelsen, det lilla livet som pågår oberoende av ens eget.

Fast inte i det här fallet.

Ingenting hände och Simon slappnade av. Han satt med larven i sin öppna handflata och den var varm. Varmare än han själv eftersom han kunde förnimma det. Bara några grader eller så, men tillräckligt för att den skulle kännas som en varm punkt i handen.

Försiktigt slöt han fingrarna runt den och blundade. Stilla, stilla rörde sig larven inuti hans löst knutna hand och kittlingen i huden löpte längs armen, åkte genom hjärtat och fortsatte upp i huvudet där den for runt som svag elektricitet och fick det att pirra i hårbottnen.

Simon såg ut genom fönstret. Morgondaggen glänste i gräset och han tyckte sig se varenda droppe, kunde röra vid varenda droppe med tanken. I trädstammarna såg han de dolda kärlen, vattnet som sögs upp av kapillärkraften ut i lövens tunna ådror. Som i trans gick han till ytterdörren och klev ut på farstubron med handen fortfarande knuten kring larven.

Det var en chock.

Allt vatten ... allt vatten ...

Han såg allt vatten. Fukten i jorden och hur den var beskaffad. Regnvattnet i tunnan var som en levande kropp sluten kring döda insekter och gamla löv. Genom gräsmattan såg han de underjordiska ådrorna som löpte genom berggrunden. Och han såg hur allting, allt som levde och var grönt eller gult eller rött ... hur det nästan bara var vatten.

Han fortsatte ner mot bryggan och han såg havet.

Trasigt.

Det var en ordlös vetskap, inte en formulerad tanke: att havet var trasigt. Att det hade gått sönder. Han gick ut på bryggan och han gick över vatten. Trasigt vatten.

Med en viljeansträngning lyckades han lägga egna tankar över den allt omfattande kunskap som hade bemäktigat sig honom. Det gamla bomullsrepet till båtens akter hade slitits av och båten låg rätt ut från bryggan.

Tidigare hade han behövt ha kontakt med vattnet för att saker skulle hända. Nu bad han bara om en våg som kunde puffa till båten så att den drev mot bryggan. Vågen kom och båten vred sig runt sin egen axel tills aktern slog i en pollare.

Han hukade sig ner men lyckades inte nå repstumpen som släpade bakom båten, så han bad vattnet att kasta den till honom. En stöt från bottnen bröt ytan och i en kaskad av vatten slängdes repet upp på bryggan. Simon fick sig en ordentlig dusch och repändan hann glida ner igen innan han fick tag på den.

Han strök vattnet ur ansiktet och tittade på repet som sjönk mot bottnen och såg att det hade sugit upp vatten i sina fibrer, så istället bad han vattnet som fanns i repet att komma till honom. Som en orm ur en korg reste sig repet lydigt upp från ytan och gled in i hans utsträckta hand. Han gjorde en enkel knut med det lilla som fanns kvar av repet och båten var förtöjd igen.

Han frös i sin genomsura morgonrock och gick tillbaka mot huset medan han bad vattnet som fanns i tyget att bli lite varmare, och vattnet lydde. Han ville inte be det att lämna honom eftersom det troligen skulle se konstigt ut, om någon såg honom. Komma upp från bryggan i ett moln av ångor.

Darrningen från Spiritus löpte fortfarande genom hans kropp som om hans blod börjat sjuda och ännu såg han allt vatten omkring sig med överväldigande tydlighet. Det liknade feber och han började bli matt. Det var för mycket och inte lämpat för människor.

När han kommit in och placerat Spiritus i dess ask, försökte han fullfölja sin sista tanke.

Inte lämpat för människor.

Så var det. Han hade något i sin ägo som inte var lämpat för människor. Kanske var det därför han hade hållit det hemligt: eftersom det inte var meningen att han skulle ha det. Det tillhörde någon annan. Något annat. Sent omsider fick han på sig kläderna och gick ut. Med Spiritus åter i sin ask i fickan hade förnimmelsen av vattnets närvaro glidit tillbaka till sitt gamla läge: som en medvetenhet och en aning, inte mer. Han satte sig på bänken på farstubron och försökte ta in den vackra höstdagen utan onaturligt spetsade sinnen.

Det ville sig inte riktigt. Ett par nötskrikor bökade runt bland rönnens klarröda bär och han såg bara fåglar. Morgonljuset föll snett över lönnens blad i tusen nyanser mellan gult och rött men han såg bara ett träd. Molnen på himlen var moln och himlen bakom dem en ofantlig tomhet.

Var sak fanns på sin plats, men utan inbördes sammanhang. Han såg allt vad hans ögon såg, men helheten undslapp honom. Från att ha varit en darrande seismografnål hade han blivit en stel pinne. Han skakade på huvudet och klappade över fickan.

Du är farlig, du. Man kan bli beroende, tror jag.

Befriad från sin siargåva svepte han med blicken över det som var hans lilla rike på jorden: gräsmattan, trädgårdslandet, bryggan, stenstranden, vassruggen i viken. Allt var stilla och intetsägande. Men det låg något inne i vassen. Han kisade mot glittret över vattenytan och reste sig upp för att se bättre.

Det såg ut som en stock. Kanske hade någon brygga slitits sönder under natten och spritts ut över skärgården. I sådana fall fanns det troligen mer drivved att hämta inne i viken. Han reste sig upp med ett stönande och följde strandkanten. När han kom närmare såg han att det inte var en stock, såvida inte någon hade fått för sig att klä upp en stock i kofta och kjol.

Det är en människa. En kvinna.

Karaktären på hans steg förändrades. När han klev ut i vattnet var hans gång avvaktande, vördnadsfull. Det han närmade sig var en död människa och han tyckte dessutom att han kände igen kläderna.

Sigrid. Holgers fru.

Vattnet nådde nästan till stövelskaften när det var en meter kvar mellan honom och den som han nu var säker på var Sigrid. Hon låg och flöt på mage, men ändå gick det inte att missta sig. Den grå koftan och den tjocka, bruna kjolen var de kläder man alltid hade sett henne i på byn och på sjön, vardag som helgdag.

Sigrid. Han stannade. Hennes halvlånga, gråa hår flöt ut runt skallen som om en stor manet svävade över hennes bakhuvud. Hon låg ett par meter in i vassen och hade knäckt eller böjt ett antal strån under sig på sin väg in. Simon ville inte se hur hon såg ut i ansiktet. Med Spiritus hjälp skulle han med lätthet ha kunnat vända henne, rentav lyfta upp henne på stranden, men det var meningslöst. Hon var med säkerhet drunknad. Hon hade legat blick stilla i det lugna vattnet under hela hans väg emot henne.

Hur länge har hon legat här?

Det måste ha hänt under natten. Hon hade varit borta i nästan ett år och havets rörelser hade nu hämtat upp henne, släpat in henne till land.

Ett år?

En av Sigrids armar låg utsträckt från kroppen och han kunde se en vit hand. Simon studerade handens fingrar och ryckte till när han tyckte att de rörde på sig. Men det var bara en svag rörelse i vattnet, solljuset som skiftade. Han backade ändå ett steg och strök sig över ansiktet.

Borde hon inte vara ... ett skelett vid det här laget?

Han visste inte säkert hur det låg till med sådana saker, men han trodde inte att en person som har legat i vattnet i nästan ett år skulle ha sina fingrar i behåll. Det finns många hungriga varelser i djupen.

Först nu såg han hur han stod här med vatten nästan upp till knäna och tittade på liket efter en människa. Det var som en bubbla omkring dem, en obehaglig förtrollning som var svår att bryta. Han kunde bli stående här länge.

Göran.

Det var det han hade att göra. Han skulle vada tillbaka in till stranden och kontakta Göran. Så var det. Sakta började han backa undan från den flytande kroppen. Han ville inte vända ryggen åt den. När han hade kommit upp på stranden vågade han äntligen vända sig om och lunkade upp till sitt hus så fort han kunde. Ett par gånger kastade han en blick över axeln för att kontrollera.

Att hon inte följer efter.

Göran var lyckligtvis hemma och visste vad som skulle göras. Han ringde till de rätta instanserna och en dryg timme senare hade sjöräddningen bärgat Sigrid och forslat över henne till Nåten. En ung polis ställde några frågor till Simon om detaljerna kring hans fynd. När frågorna var avklarade fällde polisen ihop sitt block och frågade: »Det finns en make, är det inte så?«

»Jo«, svarade Simon och kastade en blick på Göran som stod med händerna i byxfickorna och stirrade ner i marken.

»Var bor han?«

Simon pekade åt Kattudden till och skulle just ge en vägbeskrivning när Göran sa: »Jag kan ta det. Jag kan berätta för honom.«

»Är det bra, det?«

Göran log. »Det är mindre dåligt. Jag tror att du skulle finna Holger en aning ... svårkonverserad.«

Polisen tittade på klockan. Han hade tydligen annat för sig än att tala med människor som var svårkonverserade.

»Då gör vi så då«, sa han. »Men du får förbereda honom på att vi kanske har frågor sen. När hon har blivit undersökt.«

»Han kommer inte att rymma nånstans.«

»Hur menar du?«

»Samma sak som du menar, antar jag.«

De såg varandra i ögonen och nickade sedan i kollegialt samförstånd. Polisen pekade med tummen ner mot viken och sa: »Hon kan ju inte ha legat i vattnet ett år, eller hur?«

»Nej«, sa Göran. »Knappast.«

När den unge mannen hade återvänt till polisbåten blev Göran och Simon stående på bryggan och såg ut över det nästan kav lugna havet. Bortsett från fåran som polisbåten plöjde upp inåt fastlandet var vattnet en gigantisk spegel som reflekterade himlen och dolde sina egna hemligheter.

»Det är nåt som händer«, sa Simon.

»Vad är det som händer?«

»Nåt med havet. Nåt håller på att hända med det.«

Simon såg i ögonvrån att Göran vred huvudet mot honom, men han fortsatte att titta ut över den kalla, klarblå ytan.

»På vilket sätt?« frågade Göran.

Det fanns inte ord för att formulera det Simon visste. Det närmaste han hade kommit var förnimmelsen av att havet hade gått sönder, men det kunde han inte säga, så han sa: »Det förändras. Det blir ... sämre.«

En mycket liten händelse

Kanske skulle allting ha blivit annorlunda och historien fått ett helt annat förlopp om inte ett löv hade fallit. Lövet ifråga satt på den stora lönn som stod ett tjugotal meter inåt land ifrån Simons brygga. Så sent som på morgonen hade Simons blick farit över just detta löv när han satt på sin farstubro befriad ifrån den sinneskärpa som Spiritus hade givit upphov till.

Eftersom det var i mitten av oktober hade lönnen fällt många av sina löv under stormen och de som fanns kvar satt klent fästade vid sina kvistar, skiftande i döende nyanser. Det tycktes dock som om de flesta skulle få sitta kvar även denna dag. Eftermiddagen var kav lugn och bara enstaka löv föll till marken med långa mellanrum för att sälla sig till markens torra skaror.

Vem kan egentligen säga hur beslut fattas, känslor svänger och idéer uppstår? Man kan tala om inspiration och blixtar från klara himlar, men kanske är allt lika enkelt och lika oändligt komplicerat som de processer som får ett visst löv att falla ett visst ögonblick. Man är framme vid den punkten, helt enkelt. Det måste ske, och det sker.

Lövet som här omtalas kräver ingen närmare beskrivning. Det var ett vanligt lönnlöv om hösten. Stort som ett kaffefat, några svarta och mörkröda fläckar mot gul och orange botten. Mycket vackert och helt ordinärt. Cellulosatrådarna som hade hållit stjälken fäst vid en kvist halvvägs upp på trädet hade torkat ut, jordens dragningskraft blev övermäktig. Lövet lossnade och föll mot marken.

Efter att Göran hade gått för att tala med Holger stod Simon kvar en lång stund ute på bryggan och spejade över vattnet. Han sökte efter något som inte gick att se mer än vad man kan se land i tät dimma, men det var värre än så: han visste inte ens vad han sökte efter.

Han gav upp och vände mot land för att gå in och dricka en kopp kaffe. När han gick från bryggan med svängande armar och blicken förlorad inåt såg han en flimrande rörelse och ögonblicket efter kändes en smekning i handen. Han stannade.

Ett lönnlöv satt som klistrat över handflatan. Han höjde blicken och såg upp mot trädkronan. Inga fler löv föll. Just detta enda löv som han ofrivilligt höll i handen hade lossnat, singlat ner och träffat hans hand i exakt det ögonblick då han passerade trädet.

Han lyfte handen och studerade lövets bladnerver som om han försökte tyda en främmande skrift. Ingenting fanns där och lövet hade inget meddelande att ge honom. Vinden höll andan och allt var stilla.

Här är jag.

En plötslig och oväntad lycka rann upp i kroppen. Simon såg sig omkring och det var nära att han fick tårar i ögonen. Han upplevde en sprudlande tacksamhet över att alls få finnas till. Att han kunde gå under ett träd om hösten och att ett löv kunde falla och möta hans hand. Det var det som var meddelandet från lövet, en påminnelse: Du finns. Jag föll och du kom emellan. Jag ligger inte på marken. Alltså finns du.

Nej, lövet låg inte på marken och Simon låg inte död under äppelträdet eller död i vassen. Deras banor hade korsats och här stod de nu. Möjligen var Simon överkänslig efter allt som hänt, men det tycktes honom som ett mirakel.

Han ville inte längre gå in till sig. Han ändrade riktning på stegen och styrde upp mot Anna-Greta med lövet i handen medan några Evert Taube-rader klingade i huvudet.

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?

Höstvärlden var vacker omkring honom och han gick med försiktiga steg som för att inte störa. Varsamt öppnade han Anna-Gretas dörr och smög in i hallen där han blev stående och njöt av den välbekanta doften i hans älskades hus.

Anna-Gretas röst hördes inifrån köket. Hon pratade i telefon och Simon stod kvar i hallen, dröjde i känslan av att världen var helig och varje sinnesförnimmelse en gåva. Han kände doften av hennes hus, han hörde hennes röst. Snart skulle han se henne.

»Nej«, sa Anna-Greta ute i köket. »Jag menar bara att vi måste prata om det allihop. Nåt har förändrats och vi vet inte vad det innebär.«

Simon rynkade pannan. Han visste inte vem Anna-Greta talade med eller vad hon talade om och det fick honom att känna sig som en smyglyssnare. Han vände sig om för att stänga dörren och därmed tillkännage sin närvaro när Anna-Greta sa: »Sigrid är det enda fall jag känner till och jag har ingen aning om vad det betyder.«

Simon tvekade och grep sedan om dörrhandtaget. Sekunden innan dörren smällde igen hörde han Anna-Greta säga: »I övermorgon, då?«

Dörren stängdes bakom honom och Simon gick med ljudliga kliv genom hallen. Han nådde köket lagom för att höra Anna-Greta säga: »Bra. Vi säger så.« Hon la på luren.

»Vem var det?« frågade Simon.

»Elof, bara«, sa Anna-Greta. »Vill du ha kaffe?«

Simon vred lövet mellan sina fingrar och försökte låta obesvärad när han frågade: »Vad pratade ni om, då?«

Anna-Greta reste sig från bordet och plockade fram koppar, hämtade kaffehurran på spisen. Simon hade ställt sin fråga med så låg röst att hon möjligen inte hade hört. Han trodde dock att hon hade det. Han tvinnade lövet och kände sig som ett litet barn när han frågade igen: »Vad pratade ni om?«

Anna-Greta ställde ner hurran och fnös till som om frågan roade henne. »Varför undrar du det?«

»Jag undrar, bara.«

»Kom och sätt dig nu. Vill du ha nån kaka?«

Glädjen som hade porlat genom Simon drog sig tillbaka och efterlämnade en torr flodbädd i magen. Stenar och vassa buskar. Något var fel och det värsta var att han hade upplevt det förr, vid ett par tillfällen. Anna-Greta hade varit borta och när han frågat var hon varit hade hon undvikit hans frågor tills han gav upp.

Den här gången tänkte han inte ge sig. Han satte sig vid bordet och höll en hand över sin kaffekopp när Anna-Greta försökte hälla upp. När hennes blick lyftes frågande till hans, sa han: »Anna-Greta. Jag vill veta vad du och Elof pratade om.«

Anna-Greta prövade ett leende. När det inte på något sätt besvarades i Simons ansikte dog det ut. Hon såg på honom och under en sekund drog någonting ... farligt genom hennes blick. Simon väntade. Anna-Greta ruskade på huvudet. »Lite allt möjligt. Jag förstår inte varför du är så intresserad.«

»Jag är intresserad«, sa Simon, »för att jag inte visste att du och Elof hade en sån kontakt.« Anna-Greta öppnade munnen för att svara något, men Simon avbröt henne. »Jag är intresserad för att jag hörde att ni pratade om Sigrid. Om att nåt har förändrats.«

Anna-Greta gav upp försöken att hålla samtalet på en alldaglig nivå. Hon ställde ifrån sig kaffepannan, rätade på sig och lade armarna i kors över bröstet. »Du lyssnade.«

»Jag råkade höra.«

»Då«, sa Anna-Greta, »tycker jag att du ska glömma att du råkade höra det. Och lämna det här i fred.«

»Varför det?«

Anna-Greta sög in kinderna som om det fanns något syrligt i munhålan som hon strax tänkte spotta ut. Sedan mjuknade hennes hållning och hon sjönk ihop en smula. Hon sa: »Därför att jag ber dig.«

»Det här är ju helt vansinnigt. Vad är det som är så hemligt?«

Det farliga eller främmande syntes i Anna-Gretas ögon igen. Hon hällde upp kaffe i sin kopp och satte sig vid bordet, sa lugnt och sansat: »Oavsett vad du säger. Hur besviken du än blir. Så tänker jag inte prata om det. Punkt.«

Inget mer blev sagt. En minut senare stod Simon på Anna-Gretas farstubro. Han hade fortfarande lönnlövet i handen. Han tittade på det och kunde knappt minnas vad det var han hade tyckt var så speciellt med det och som hade fått honom att gå hit. Han kastade det ifrån sig och gick ner mot sitt hus.

»Punkt«, mumlade han för sig själv. »Punkt.«

Gamla bekanta

Längst bak i Bibeln
 hade våra dagisfröknar
 antecknat vår egentliga härkomst:
 ur skuggorna ilandflutna.

Anna Ståbi – Flux

Om Havet

Land och hav.

Vi kan tänka på dem som motsatser eller komplement. Men det finns en skillnad i hur vi tänker på hav och hur vi tänker på land.

Går vi omkring i en skog, på en äng eller i en stad, då ser vi vår omgivning som uppbyggd av enskildheter. Så och så många olika arter av träd i varierande storlekar, de och de husen, gatorna. Ängen, blommorna, buskarna. Vår blick dröjer vid detaljer och står vi i en skog om hösten låser sig tungan om vi försöker beskriva myllret omkring oss. Allt detta finns på land.

Men havet. Havet är något helt annat. Havet är ett.

Vi kan notera havets skiftande stämningar. Hur havet ser ut när det blåser, hur havet leker med ljuset, hur det stiger och sjunker. Men det är ändå alltid havet vi talar om. Vi har givit olika delar av havet olika namn för navigering och benämning, men står vi inför havet så finns det bara ett enda. Havet.

Om vi färdas i en liten båt så långt ut att land inte finns i sikte åt något håll kan vi få syn på havet. Det är ingen behaglig upplevelse. Havet är en blind och döv gud som omsluter oss och har all tänkbar makt över oss utan att känna till att vi existerar.

Vi betyder mindre än sandkornet på elefantens rygg och om havet får lust till oss kommer det att ta oss. Bara så. Havet känner inga gränser eller hänsyn. Det har givit oss allt och det kan ta allt ifrån oss.

Till andra gudar riktar vi vår bön: Bevare oss för havet.

Viskar i ditt öra

Två dagar efter stormen stod Anders nere i malörtsängen och inspekterade sin båt. Den låg upp och ner på bockar och var en dyster syn. Det var inte för inte han hade fått den gratis fem år tidigare.

Eftersom det inte fanns något system för omhändertagandet av uttjänta plastbåtar blev de antingen liggande eller så skänkte man bort dem till någon behövande. Sista utvägen, om man verkligen var fast besluten att bli av med eländet, var att ta båten på släp ut på fjärden, borra hål i den och låta den sjunka. Anders båt tycktes redo för den där sista färden.

Det fanns bristningar över hela skrovet och motorfästet var sprucket. Runt fästena för årtullarna var glasfibern så skör att den förmodligen skulle brytas sönder om man försökte ro. Nu hade Anders visserligen en motor, en gammal tiohästars Johnson som stod i boden, men han var osäker på om han skulle kunna få igång den.

Egentligen gick båten inte att laga, det vara bara frågan om att få ett flytetyg. Något att lägga i sjön så att han slapp låna Simons båt när han skulle proviantera.

Han gick ut på bryggan, mest för att se om den höll att gå på. Jodå. En del plankor var murkna och en stock hade lossnat i bryggkistan, men bryggan skulle nog hålla ett par år till, åtminstone.

En svag bris kom ifrån sydost och han fick kupa handen runt tändaren för att tända en cigarett. Han blåste rök i vinden och drog fram plastflaskan med utspätt vin, tog ett par klunkar och lyssnade på suset från vassen inne i viken. Klockan var bara elva på förmiddagen men han var redan behagligt lummig, betraktade utan oro de gröna vassstråna som böljade i brisen.

Utan vinet skulle han förmodligen ha börjat inbilla sig saker. Sigrids döda kropp hade hittats inne i vassen ett par dagar tidigare. Det fanns ingen ände på vad han skulle ha kunnat hitta på för att skrämma upp sig själv. Simon hade berättat att det var som han anat. Sigrid hade legat i vattnet kortare tid än ett dygn när han hittat henne. Var hon legat innan dess visste ingen.

Ett par polistekniker i höga gummistövlar hade gått omkring i vassen och rotat. Anders hade stått i sovrumsfönstret och tittat på dem, men det hade inte verkat som om de hade hittat något som kunde lösa gåtan. De hade lämnat nedtrampad vass bakom sig och återvänt till fastlandet.

Efter att ha kontrollerat att spånskivan han spikat för det trasiga fönstret satt som den skulle gick Anders in, hällde upp kaffe åt sig och satte sig vid köksbordet. Antalet pärlor i plattan var nu uppe i ett drygt hundratal. Efter de allra första hade han inte satt dit en enda av dem själv. Det hände på nätterna, efter att han hade gått och lagt sig.

Han väntade fortfarande på ett meddelande och pärlorna gav honom ingenting. Bortsett från den vita fläcken var det bara blå pärlor som användes.

Han kände Majas närvaro i huset starkare för var dag som gick, men hon vägrade att ge honom ett tydligt besked. Han var inte rädd längre, snarare tröstad av vissheten att något av hans dotter dröjde sig kvar i världen. Han hade henne hos sig, han talade med henne. Den konstanta småfyllan hindrade honom från att samla tankarna och gjorde honom mottaglig.

Det knackade på dörren. Efter tre sekunder öppnades den och Anders hörde på stegen att det var Simon.

»Är det nån hemma?«

»I köket. Kom in.«

Anders kastade en hastig blick omkring sig för att kontrollera att han inte hade några vinflaskor stående framme. Det hade han inte. Bara ett paket druvjuice som stod och såg oskyldigt ut på köksbänken.

Utan åthävor klev Simon in i köket, satte sig på en stol och frågade: »Har du nåt kaffe?«

Anders reste sig och hällde upp, ställde en kopp framför Simon som satt och betraktade pärlplattan.

»Har du fått en hobby?«

Anders gjorde en avvärjande gest och råkade stöta till sin egen kopp så att den vinglade runt ett varv utan att välta. Simon la inte märke till det. Hans blick var inåtvänd och det var tydligt att han hade något på hjärtat. Han satt en stund och drog med fingret över bordsskivan, ritade osynliga figurer och frågade sedan: »Tror du att man kan känna en annan människa. Verkligen känna en annan människa?«

Anders drog på munnen. »Där borde väl du vara experten.«

»Jag börjar tro att jag inte är det.«

»Hur menar du?«

»Jag menar att man aldrig kan bli en annan människa. Hur mycket man än kan inbilla sig det ibland. Har det nånsin hänt dig att man står så nära nån att man ibland ... under ett kort ögonblick ... när man tittar på den människan kan man få för sig, i en blink bara, att ... att det där är jag. Att det blir en förvirring, ett vakuum när man inte förstår vem det är som tänker det. Om nu den där andra är jag. Och sen förstår man. Att det var fel. Det är ju jag som är jag. Har det hänt dig?«

Anders hade aldrig hört Simon tala på det här sättet och han var inte säker på att han tyckte om det. Simon skulle vara enkelt stabil. Osäkerhet och sökande hade han nog av själv. Ändå sa han: »Jo. Jag tror det. Jag vet vad du menar, ja. Men hur så? Har det med farmor att göra?«

»Bland annat. Visst är det märkligt? Man kan leva ett helt liv med en annan människa. Och ändå kan man inte veta. Inte egentligen. Eftersom man inte kan bli den människan. Eller hur?«

Anders förstod inte vart Simon ville komma. »Men det här är ju självklart. Det här vet vi.«

Simon knackade med pekfingret i bordet. Snabbt, irriterat. »Det är det som är poängen. Jag tror inte att vi vet det. Vi utgår från oss själva och inbillar oss en massa saker. Och bara för att vi förstår vad den andra säger, tror vi också att vi vet vem hon är. Men vi har ingen aning. Ingen aning. Eftersom vi inte är den andra.«

När Simon hade gått låg Anders länge i Majas säng och tittade upp i taket där spindelvävstrådarna flöt ut som smutsränder. Han hade gjort i ordning en ny flaska och med ojämna mellanrum tog han en klunk ur sugpipen. Han tänkte på vad Simon hade sagt.

Man kan inte bli en annan. Men vi tror att vi kan.

Var det inte det som hade drivit honom till att ringa Cecilia? Att han hade utgått från att hon skulle förstå, att hon skulle kunna se vad han såg eftersom de hade gått upp i varandra under så många år. Blivit nästan samma person.

Men det fanns ingen mystisk korrespondens. De gick isär och hade ingenting med varandra att göra längre. Om samhörigheten hade varit verklig, skulle den inte ha gått att bryta så enkelt. Då skulle de ha härdat ut och till fullo förstått varandra, tvärs igenom helvetet.

Anders höjde flaskan och gjorde en cirkelrörelse med handen som omfattade rummet, huset och sa högt: »Men dig förstår jag ju.«

Eller?

Han tänkte på de gånger då han hade stått och tittat på Maja när hon var spädbarn och sov i sin spjälsäng. Hur han hade förundrats över ögonens hastiga rörelser under ögonlocken när hon drömde. Hur han hade önskat att han kunnat tränga in där, se vad hon såg, försöka förstå vad det var hennes unga lilla huvud kunde ha att bearbeta. Hur världen såg ut för henne, egentligen.

Nej. Vi förstår inte.

Efter att Maja försvunnit hade han burit henne med sig hela tiden. Han hade talat med henne i sitt inre, eller rakt ut. Med tiden hade en tydlig bild av henne formats. Eftersom hon inte längre levde, kunde hon inte heller förändras och han hade burit henne som en docka, en frusen avbild att vända sig till.

»Det är inte så längre«, sa han ut i rummet. »Nu undrar jag vad du gör. Hur det ser ut där du är, vad som händer med dig. Jag är ganska rädd och jag önskar att jag fick se dig igen. Det är det jag mest av allt önskar.« Tårar steg upp i Anders ögon, flödade över och rann ner på Majas kudde. »Bara att jag fick se dig igen. Hålla om dig. Det önskar jag. Det önskar jag.«

Anders drog upp snor i näsan och strök sig i ögonen, torkade tårarna. Han satte sig upp på sängkanten och drog ihop axlarna, kurade som ett barn ängsligt för att få en utskällning. Han fick syn på högen av Bamsetidningar som låg under sängen och plockade upp den översta. Nummer 2, 1993. Han hade köpt en hel hög på en loppmarknad för att Maja skulle ha något att läsa, eller snarare titta i, när de var på Domarö.

Omslaget visade Bamse, Lille Skutt och Skalman på ett fartyg, på väg mot en dimhöljd ö. Lille Skutt såg som vanligt ytterst ängslig ut. Anders la sig på rygg i Majas säng och började läsa.

Historien handlade om Kapten Buster och en nedgrävd skatt som visade sig vara en bluff. Anders läste, drog på munnen åt de typiska replikerna som han hade suttit intill Maja och läst högt så många gånger, i olika tappningar:

»Vänta, Bamse! Jag har dunderhonung.«

»Pust ... tack, Lille Skutt ... pust!«

»Ojojoj! Han tappade tuben. Nu är det klippt.«

Anders läste vidare, en historia om Katten Janssons fåfänga. Emellanåt tog han en klunk ur vinflaskan. När tidningen var slut och han hade tittat en stund på baksidesbilden av två barn med Bamseluvor som man kunde köpa för endast femtioåtta kronor, fick han syn på sig själv.

Han låg i Majas säng med en Bamsetidning i ena handen och sin flaska med sugpip i den andra. Han skrattade till. Maja hade slutat med mjölk och välling när hon var mindre, men ännu när hon var sex år hade hon velat ha sin saft i en nappflaska som hon kunde ligga och suga på medan hon tittade i Bamsetidningar eller lyssnade på band.

Han förstod vad det var han höll på med. Så länge Majas säng stod tom och hennes tidningar låg olästa fanns det ett tomrum efter henne. Om han inte ville radera henne och slänga hennes saker, måste någonting fylla det där tomrummet, och han använde sig själv. Genom att leva hennes minnen och göra vad hon hade gjort var hon inte försvunnen. Det hon älskat levde kvar.

»Dessutom finns du ju. Någonstans.«

Benen var tunga när han reste sig ur sängen. I hallen drog han på sig den lurviga HellyHansen-tröja som Maja hade kallat björnskinnet och gick till vedbacken.

Om han skulle bo i Smäcket över vintern behövdes det ved, mycket ved. Det lilla arvet efter pappan höll på att ta slut och han hade inte råd att värma huset med el mer än vad som var absolut nödvändigt.

En hög med stockar som Holger hade levererat den sista vintern låg fortfarande och väntade på att tas om hand. Anders hämtade motorsågen i verktygsboden, fyllde på bensin och kedjeolja, bad en liten bön och ryckte i startsnöret. Naturligtvis startade inte sågen, det hade han heller inte väntat.

När han hade ryckt kanske trettio gånger började högerarmen domna och han dröp av svett. Sågen gav inte ett livstecken ifrån sig. Han tog fram stjärnskruvmejsel och hylsnyckel, skruvade loss tändstiftet och putsade gnistytorna. Det kunde vara så enkelt att tändstiftet hade rostat.

När tändstiftet var på plats igen tände han en cigarett, tog en klunk vin och satt och stirrade på sågen en stund, klappade på den och försökte beveka den, intala den att den inte hade något fel på förgasaren eller annat som han inte kunde åtgärda. Att det hade varit fel på tändstiftet och att det nu var åtgärdat.

»Och jag måste ha ved, vet du. Om jag ska vara här. Har jag ingen ved så måste jag flytta och då får du stå ute i boden och rosta en vinter till.«

Han tog en klunk vin, funderade på saken och insåg att hans argument inte var bra. Sågen skulle få stå ute även om han fick ved.

»Okej, vi säger så här. Om du startar nu så får du stå inne i värmen i vinter, som du borde ha gjort tidigare. Fel av mig. Okej?«

Med klacken tryckte han ner cigaretten i mattan av gammalt sågspån som täckte vedbacken.

Jag pratar mycket. Med allt pratar jag.

Han tog upp sågen, drog ut choken, tog ett djupt andetag och ryckte i startsnöret. Motorn hostade till, en cylinder tändes och Anders tryckte snabbt tillbaka choken, men motorn hann dö. När han ryckte igen gick den igång. Den var uppenbarligen mottaglig för argument.

Kedjan var så gott som ny och det gick lätt att kapa stockarna i hanterliga kubbar. När tanken var tom hade han sågat upp en dryg tredjedel av veden.

Det brusade i huvudet när han tog av sig hörselskydden. Under den dryga halvtimme som han hade stått lutad med sågen över stockarna, kapat och rullat fram, kapat och rullat fram, hade han inte tänkt på någonting. Inga onda tankar, inga goda tankar, ingenting. Bara sågens vrålande och kittlet av spån som slog mot smalbenen.

Det skulle gå att leva så här.

Han var svettig och munnen klibbade, men istället för att släcka törsten med vin gick han in i huset och drack en stor skopa vatten. Han mådde bättre än vad han hade gjort på ett bra tag, kände sig till och med en aning duktig. Det var länge sedan sist.

När han kom ut på vedbacken igen tömde han det sista i flaskan för att fira, rökte en cigarett och hämtade yxan. Mer än hälften av veden var gran som hade fått ligga och torka i två år. Han började med den. Det var ett hårt jobb, de flesta av knubbarna tog flera minuter att få bukt med. Emellanåt kopplade han av med en bit björk eller al.

Han hade jobbat i en knapp timme med yxan, armarna värkte och han var mogen att lägga av, när han kände det igen. Bakom hans rygg stod någon och tittade på honom. Den här gången blev han inte rädd. Med yxhuvudet föste han ner den björkpinne som låg på huggkubben, grep hårdare om yxans skaft och snurrade runt.

»Vem är du?« ropade han. »Kom fram! Jag vet att du är där!«

Asparnas gula löv rasslade och han kisade mot de darrande bladen som om de var metalltungor på en reklamtavla. När som helst skulle ett budskap träda fram eller ett ansikte synas. Men inget kom. Bara den fortsatta förnimmelsen av ett dunkelt hot. Någon som mätte honom och slipade sin kniv.

Plötsligt hördes ett fladdrande ljud och en mörk boll flög förbi hans huvud. Instinktivt höll han upp yxan till skydd, men bollen fortsatte förbi hans huvud och strax efteråt hörde han en duns inifrån verktygsboden.

En fågel. Det var en fågel.

Han sänkte yxan. Fågeln rumsterade om inne i boden, ett panikslaget frasande av fjädrar, skrapande av klor. Det var en liten fågel, det hördes på ljudet. Anders väntade. Känslan av att vara iakttagen hade försvunnit.

Fågeln?

Nej, det var inte fågeln som hade tittat på honom. Det var något större och mörkare. Fågeln hade bara råkat komma. Anders tog ett par steg mot boden och kikade in genom dörren. Även om det var en liten varelse finns det något med fåglar i stängda utrymmen som manar till försiktighet. De plötsliga, hastiga rörelserna, näbben och klorna. De må vara små, men de är också vassa.

Först när han hade vågat sig fram till dörröppningen fick han syn på fågeln. Han var usel på arter, kanske det var en domherre. Eller en talgoxe. Den satt längst in i boden, ovanpå en petflaska som stod på bänken. Som en cirkusartist klev den runt, balanserade på flaskans smala kork.

Anders tog ett kliv in i boden. Fågeln rörde oroligt på sig så att klorna raspade över plasten. De svarta ögonen blänkte och Anders visste inte vad den tittade på. Han lutade sig närmare och viskade: »Maja? Är det du, Maja?«

Fågeln reagerade inte. Anders sträckte fram handen emot den. Sakta, några centimeter i taget. När han var på vippen att nudda vid fjädrarna, spratt fågeln till och flög ut ur boden. Anders stod kvar med handen utsträckt, som någon som försökt fånga en hägring. Han slöt fingrarna runt flaskans hals istället.

Han tittade ut genom dörren, men fågeln var försvunnen. I brist på annat granskade han flaskan i sin hand. Den var fylld med en grumlig vätska som vare sig såg ut som bränsle eller olja. Han skruvade av korken och en bitter odör trängde ut. Han hade ingen aning om vad det kunde vara. När han skruvade på korken igen, vred han samtidigt flaskan ett halvt varv och en handskriven etikett kom till synes.

Han kände igen handstilen. De snirklande, darriga bokstäverna tillhörde hans far. På en bit avriven papperstejp hade han skrivit: »MALÖRT«. Flaskan innehöll någon form av malörtskoncentrat, kanske för att bekämpa insekter. Eller rådjur.

Anders skakade på huvudet. Malört var giftigt och den här flaskan hade alltså stått här medan Maja hade sprungit runt och lekt på tomten.

Typiskt dålig förälder.

Som en senkommen botgöring skruvade Anders åt korken hårt och ställde flaskan på hyllan ovanför bänken, där Maja inte skulle komma åt den. Sedan gick han ut på vedbacken och hämtade skottkärran. Innan han kunde lägga in den nyhuggna veden i förrådet var han tvungen att flytta på den gamla, torra så att den kom ytterst.

Ännu en gång fann han att arbetet beredde honom den glömskans frid som han nu förstod var något eftersträvansvärt. Efter en dryg timme hade han organiserat om förrådet och kunde köra in den nya veden. Skymningen hade börjat skruva ner himlens ljus när han lutade skottkärran mot bodväggen. Han tog av sig handskarna och gnuggade händerna mot varandra när han tittade på det nu mer välfyllda förrådet.

Ett dagsverke. Ett gott dagsverke.

Han var glupande hungrig efter arbetsinsatsen och lagade en middag bestående av ett lass makaroner och ett halv kilo falukorv. När han hade ätit och rökt en cigarett satt han länge och tittade ut genom fönstret. Det värkte i hela kroppen och han kände sig nästan som en riktig människa.

Han övervägde att ta en promenad bort till Elin och se om hon ville dela lite, eller mycket, riktigt vin, men dels hade hon varit borta i två dagar och var förmodligen inte hemma och dels skulle han troligen inte behöva något vin för att sova i natt. För första gången på evigheter.

Sammankomst

Simon hade fått nog.

Fyndet av Sigrids kropp och det som därpå följde hade blivit en sak för mycket. Han kunde inte längre blunda för det som hade närmat sig under femtio år. Det var nog nu.

Berättelsen om hans utbrytning vid ångbåtsbryggan hade slipats fram genom åren, studsat och nötts mellan honom och Anna-Greta tills den nu var den juvel till historia som så sent som fyra dagar tidigare hade berättats för Anders, den senaste i raden av åhörare. En berättelse om hjältedåd och kärleks uppvaknande.

Naturligtvis var den också en sådan historia. Men något väsentligt saknades. Något som han då hade tagit upp med Anna-Greta men som hon hade vägrat att befatta sig med, och det hade uteslutits ur den officiella historien. Det störde.

Men Simon kom ihåg det mycket väl. Vad det egentligen var som hade hänt.

Det hade varit en osedvanligt enkel utbrytning, till en början. Bara kedjor har använts och kedjor var sällan något problem. Medan han ännu stod inne i säcken hade han tagit sig ur de flesta av dem och dessutom dyrkat upp låset på handklovarna.

När knuffen som skickade ner honom i vattnet slutligen kom, hade han beräknat att han skulle behöva maximalt en halv minut för att ta sig ur de sista kedjorna och säcken. Sedan var det bara att simma bort till bryggorna och vänta en minut eller två för effektens skull.

Säcken slog i vattnet och han sjönk. Han hade lärt sig att stänga till luftgångarna i näsan så att han kunde tryckutjämna utan hjälp av fingrarna. På sin väg mot bottnen pressade han till två gånger, fick trumhinnan att bukta sig rätt och dämpade knastret och smärtan i huvudet. Han blundade för att koncentrera sig bättre medan det kalla vattnet trängde igenom säcken och började förstelna hans lemmar.

Den stora faran med att vara länge under vattnet var inte syrebristen. Han hade tränat upp sig till att kunna hålla andan i över tre minuter. Nej, det farliga var kölden. Redan efter en minut började fingrarna bli oförmögna att utföra precisionsrörelser. Därför försökte han alltid se till att klara av handklovarna så fort som möjligt.

Den här gången var alltså det problemet överstökat. När hans kropp slog i bottnen hade han bara några enkla vridningar kvar för att han sedan skulle kunna riva upp säcken med den vässade dyrken och simma mot sin triumf.

De var då, när han just höll på att lirka den näst sista kedjan över axeln, som vattnet över honom plötsligt blev tyngre. Något la sig över honom. Hans första tanke var att någon uppe på bryggan hade kastat ner något i vattnet. Något stort och tungt. Han trycktes ner mot bottnen och fick anstränga sig för att inte luften skulle pressas ur hans lungor.

Han slog upp ögonen och såg bara mörker. Kylan som arbetade på hans hud utifrån fick hjälp av kall skräck från insidan. Hjärtat började slå fortare, tuggade i sig det värdefulla syre han ännu hade. Han försökte förstå vad det kunde vara som låg över honom, för att bättre kunna ta sig ur dess grepp. Han kunde inte finna på någonting. Det hade inga konturer, inga skarvar. Den första känslan han hade haft var det närmaste han kom: vattnet hade blivit tungt.

Panik hotade. Hans ögon hade nu vant sig vid det svaga ljuset som trängde igenom säckväven och sex meter vatten. När några luftbubblor slapp ut mellan hans läppar såg han dem som suddiga reflexer.

Jag vill inte dö. Inte så här.

Med en enorm ansträngning lyckades han vrida sig i vattnets grepp så att de sista kedjorna föll av. Han hade ännu tid. Under träningen i att hålla andan hade han några gånger haft Marita till hjälp och då vågat gå så långt som det bara var möjligt. Han kunde tecknen på förestående svimning. De var inte där ännu.

Men han förmådde inte ta sig loss från tyngden. Den vilade över honom som en jättelik mortelstöt och säcken var pepparkornet i mortelns botten.

Med dyrken lyckades han öppna en reva i säcken och belönades med en glimt verkligt dagsljus. Han låg på rygg, pressad mot bottnen och långt där uppe kunde han se konturerna av människorna på bryggan, den blå himlen ovanför dem. Ingen hade kastat något, ingenting låg över honom. Utom vatten. Sex meter ogenomträngligt vatten.

Kylan hade fått grepp om honom på allvar och ett lugn började spridas i kroppen. Ett lugn som liknade värme. Han slappnade av och slutade att streta emot. Han hade minst en minut kvar innan det var över. Varför skulle han ägna den minuten åt att kämpa och bråka? Han hade tagit sig ur kedjor, handklovar och rep, men han visste att han inte skulle kunna ta sig loss ifrån vattnet. Han hade blivit besegrad till slut.

Allt var vackert.

Stilla och lealös låg Simon på bottnen. Ja, som död låg han och genom revan i väven såg han himlen och otydliga gestalter som väntade på honom. Det var änglarna som kallade honom till sig och om en stund skulle han vara där. I mörker var han, men snart skulle han komma till ljuset och det var gott så.

Han visste inte hur länge han legat så. Kanske var det en minut eller två, kanske var det tio sekunder, när vattnet plötsligt lättade. Lätt som en slöja drogs tyngden undan och han var befriad.

I ett lugn som senare skulle vara svårt att begripa, tänkte han bara något i stil med: Jaha, blir det så istället. Sedan tog han sig ur säcken och simmade med jämna tag mot den bortre bryggan. Inget grep efter honom, inget ville åt honom. Det fanns ingen tyngd, bara lätthet. När han bröt vattenytan i skydd av båtarna drog han ett djupt andetag och först då svartnade det för ögonen på honom. Han grep tag i relingen på den närmaste ekan och lyckades hindra sig själv från att sjunka. Han andades med lugna tag och världen började glida samman igen.

Bortifrån ångbåtsbryggan hörde han någon som ropade: »Tre minuter!« och han kunde inte tro att det gällde honom. Han hade varit borta mycket längre.

Simon hängde i relingen och försökte komma tillrätta med tillvaron. När rösten vid bryggan ropade: »Fyra minuter!« hade han återvänt till sina sinnen. Han kände den svaga doften av tjära från ekan, smaken av salt och gammal skräck i munnen, den stickande kylan i musklerna.

Jag lever.

Han simmade in mot land och efter ett par meter kunde han gå på bottnen, hukande bakom båtarna. Han fortsatte upp på stenarna och resten av historien sammanföll med den officiella.

Det var den första i raden av saker som han hade låtit passera genom åren. Ett antal människor hade försvunnit under dunkla omständigheter, han hade hittat Spiritus och Maja hade upplösts i tomma intet. Han hade låtit sig försäkras att allt var som det skulle, eftersom det var lättast så och alternativet omöjligt att formulera. Att det skulle råda något slags tyst konspiration bland de åretruntboende på Domarö var närmast löjeväckande. Ändå hade han börjat undra om det inte var precis så det var.

Simon drog på sig sin gamla läderjacka ovanpå blåstället och gick ut. Det fanns en tråd och den skulle han nu dra i för att försöka framkalla en reaktion. Tråden hette Holger. Fyndet av Sigrid hade uppenbarligen skakat honom eftersom han inte visade sig ute och månne var han ur balans och möjlig att komma till tals med.

Klockan var fyra på eftermiddagen och över viken ekade ljuden av yxhugg. Simon nickade för sig själv. Anders var tydligen igång och en bra sak var det. De dova ljuden av en kubbe som slogs upprepade gånger mot huggkubben tydde på att han hade gett sig i kast med den torra granveden.

Jo, jo. Då har han att göra.

Byn låg öde i det milda eftermiddagsljuset. Skolbarnen hade kommit hem och alla satt väl och åt middag. Simon såg ner mot bryggan och kom ihåg den dagen för länge sedan när han hade klivit i land första gången. Häpnadsväckande lite var förändrat. Träbåtarna kring bryggan hade blivit plastbåtar och något slags transformatorstation stod och brummade lågmält vid bryggans fot, men i övrigt såg det ut som det hade gjort då.

Väntkuren hade rivits och byggts upp igen. Sjöbodarna var numera kulturminnesmärkta och således oförändrade, dieselcisternen stod fortfarande och skämde vägen upp till byn och havtornsbuskaget hade möjligen växt till sig en aning men stod där det alltid hade stått. De där tingen hade sett honom gå i land, hade sett honom nästan drunkna och nu såg de honom gå igenom den öde byn och sparka småsten framför sig där han gick.

Ni vet mer än jag. Mycket mer.

Han var så upptagen av sina egna fötter att han inte märkte att det lyste inne i missionshuset förrän han var precis intill det. Det var bara i undantagsfall som missionshuset användes annat än på lördagsmorgnar, då en fåtalig flock av byns äldre invånare samlades för att dricka kaffe och sjunga psalmer ackompanjerade av tramporgel.

Gardinerna var fördragna och ljuskronan i taket, missionshusets stolthet, syntes bara som en blek fläck. Simon gick fram till fönstret och lyssnade. Han kunde höra röster där inne, men inte vad som sades. Han funderade ett ögonblick och gick sedan runt knuten och öppnade dörren.

Byaråd. Jag hör också till byn.

Det som mötte honom när han kom in var på intet vis uppseendeväckande. Ett dussintal personer i sextio- till åttioårsåldern satt på stolar i en lös klunga under votivskeppet. Han kände eller kände till var och en av dem. Där fanns Elof Lundberg och hans bror Johan. Där var Margareta Bergwall och Karl-Erik vad han nu hette från södra byn. Där satt Holger. Och Anna-Greta. Med flera.

Samtalet upphörde i samma ögonblick som han öppnade dörren. Allas ansikten vändes mot honom. De såg varken ertappade eller skamsna ut, men deras miner klargjorde att hans intrång var oönskat. Han såg på Anna-Greta och i hennes ansikte fanns något annat. En svag plåga. Eller en bön.

Gå härifrån. Snälla du.

Simon låtsades inte märka något utan klev in i rummet och frågade i munter ton: »Vad sitter ni och kuckelurar om då?«

Några blickar utbyttes och den outtalade meningen tycktes vara att det var Anna-Greta som skulle svara. När några obekväma sekunder hade förflutit utan att hon gjort det, sa Johan Lundberg: »Det är en stockholmare som vill köpa missionshuset.«

Simon nickade eftertänksamt. »Jaha. Hur tänker ni göra med det, då?«

»Vi funderar väl på att sälja.«

»Vad är det för en stockholmare? Vad heter han?«

När inget svar kom gick Simon bort till gruppen, drog fram en stol och satte sig.

»Fortsätt ni. Jag tycker att det är intressant, jag också.«

Tystnaden var kvävande. Det knäppte i de gamla träväggarna och ett kronblad singlade ner från den vissnade buketten på altarbordet. Anna-Greta såg mörkt på honom och sa: »Simon. Du kan inte vara här.«

»Varför det?«

»Därför att ... det är så bara. Kan du inte acceptera det?«

»Nej.«

Karl-Erik reste sig. Han var den mest välbevarade av personerna i gruppen och under hans uppkavlade skjortärmar stack ett par fortfarande muskulösa armar fram. »Nu är det i alla fall så«, sa han, »och om du inte vill gå frivilligt så får vi väl bära ut dig.«

Simon reste sig också. Han hade inte mycket att komma med i förhållande till Karl-Erik, ändå spände han ögonen i honom och sa: »Du kan ju försöka.«

Karl-Erik hissade upp sina buskiga ögonbryn och klev fram. »Är det så du vill ha det ...« Utan någon bestämd avsikt slöt Simon handen kring tändsticksasken i sin ficka. Karl-Erik föste ilsket undan ett par stolar, han arbetade upp sig.

Anna-Greta ropade »Karl-Erik!« men mannen gick inte längre att hejda. En glimt hade tänts i hans ögon och han hade en uppgift att genomföra. Han gick fram till Simon och grep tag i hans jacka med båda händerna. Simon tappade fotfästet och slog huvudet i Karl-Eriks bröst, men han tappade inte taget om tändsticksasken.

Med pannan pressad mot sin motståndares revben bad han vattnet i Karl-Eriks blod, vattnet i hans vävnader att kasta sig uppåt. Styrkan i Simons förfrågan var inte densamma som när han hade hållit Spiritus i sin nakna hand, men fullt tillräcklig. Karl Erik vacklade till, släppte taget om Simons jacka och tog sig för huvudet. Han vinglade ett par steg bakåt och böjde sig sedan framåt och spydde över den antika mattan.

Simon släppte taget om tändsticksasken och knöt åter armarna över bröstet. »Nån mer?«

Karl Erik hostade och hulkade, kastade en hatisk blick på Simon och hulkade lite till, strök sig om munnen och väste: »Vad fan gör du ...«

Simon satte sig på sin stol och sa: »Jag vill veta vad det är ni diskuterar.« Han såg från den ene till den andre. »Det är havet, eller hur? Vad som händer med havet.«

Elof Lundberg strök sig över sin kala hjässa som såg oanständigt naken ut utan den obligatoriska kepsen och frågade: »Hur mycket vet du?«

Ett par av de andra tittade ilsket på Elof eftersom hans fråga innebar ett erkännande av att det fanns något att veta. Simon skakade på huvudet. »Inte mycket. Men tillräckligt för att veta att det är nåt som är fel.«

Karl-Erik hade hämtat sig och var nu på väg tillbaka till sin plats. När han passerade Simon spottade han fram: »Vad tänker du göra åt det, då?«

Simon drog ner blixtlåset på sin jacka för att markera att han tänkte stanna. Han såg på gruppen som var tätt sluten kring ett osynligt centrum och inte gjorde en rörelse för att bjuda in honom i sin krets. Anna-Greta tittade inte åt hans håll och det smärtade honom. Trots hans dystra aningar hade han inte velat tro att det skulle vara så här.

Vad är det dom är så rädda för?

Det kunde inte handla om annat. Där de satt var de som en liten sekt, ängsligt bevarande sin hemlighet och sin tro, skrämda för varje intrång. Vad Simon inte kunde förstå var att Anna-Greta ingick i den. Fanns det någon människa han hade träffat i sitt liv som inte tycktes rädd för någonting så var det hon. Men här satt hon nu och flackade med blicken, fäste den överallt utom på honom.

»Jag tänker inte göra någonting«, sa Simon. »Vad skulle jag kunna göra? Men jag vill veta.« Han höjde rösten. »Holger!«

Holger, som hade varit försjunken i tankar, ryckte till och tittade upp. Simon frågade: »Vad var det som hände med Sigrid, egentligen?«

Kanske hade Holger knappt uppfattat något av den föregående aggressionen mot Simon eftersom han svarade surt och som om Simon redan visste: »Det är ju det vi pratar om.«

Simon var på väg att säga något ironiskt om att han hade trott att de pratade om missionshuset, men på det sättet kunde de hålla på att göra utfall och parera tills fan avlöste dem, så istället lade han armarna i kors över bröstet och sa enkelt: »Jag tänker inte gå härifrån. Ni får bestämma hur ni ska hantera det.«

Nu tittade Anna-Greta äntligen på honom. Hennes blick var rak och omöjlig att tyda. Det fanns ingen kärlek i den. Ingen avsky eller annan känsla heller. Hon var en funktion som såg på en annan funktion och försökte bedöma den. Länge såg hon på honom så och Simon tittade tillbaka på samma sätt. Havet låg emellan dem. Till slut knep hon ihop läpparna, nickade kort och sa: »Kan du vara snäll och gå ut ett par minuter åtminstone? Så vi kan bestämma oss.«

»Om vad?«

»Om dig.«

Simon övervägde saken och fann att det var rimligt. Med överdriven omsorg drog han upp dragkedjan i jackan och gick ut. Precis innan ytterdörren slog igen hörde han Karl-Erik säga: »Jävla sommargäster, tror att ...« sedan slöt sig dörren om replikens slut.

Simon gick några meter bort ifrån missionshuset och ställde sig att betrakta hösten. Nyponsnåret vid missionshusets vägg var översållat med frukter, levande röda som insekter. Alla löv gick mot gult och de rostfärgade tegeltaken glänste svagt av fukt. I vägens grus blinkade enstaka kiselflagor till när en sned solstråle nådde ner genom lövverket.

Den vackraste platsen på jorden.

Det var inte första gången han tänkte så. Speciellt om hösten hade Simon många gånger kunnat bli stående i förundran över Domarös skönhet. Hur det kunde vara en avfolkningsbygd, att inte alla ville bo här.

Han gick en bit längs vägen och insöp fler av höstens mirakler: det klara vattnet i berghällarnas vattenpussar, våta barrträdsstammar och mossa mättad av grön väta. Stormklockans vitmålade torn som sträckte sig mot molnen. Han tänkte inte på någonting utom det han hade för ögonen. Han visste att han kunde tänka på annat, på den förändring som kanske var på väg att inträffa, men han vägrade. Kanske tog han ett slags farväl.

Han hade spankulerat så i kanske fem minuter när dörren till missionshuset öppnades. Anna-Greta kom ut och vinkade honom till sig. Han kunde inte se på henne hur beslutet utfallit och hon vände sig om innan han hade kommit fram.

När Simon kom tillbaka in i värmen behövde han inte fråga. En extra stol var indragen i kretsen, mellan Johan Lundberg och Märta Karlsson som hade haft handelsboden innan hennes son tog över. Simon visste inte om det var avsiktligt, men han skulle sitta mitt emot Anna-Greta.

Han tog av sig jackan, hängde den över stolsryggen och satte sig med armbågarna vilande på knäna. Karl-Erik befann sig två stolar till vänster om honom och satt som om han höll en kagge nitroglycerin i famnen. Om han rörde sig eller släppte sitt grepp skulle han sprängas.

Anna-Greta såg sig omkring i gruppen och vätte läpparna. Hon hade tydligen blivit utsedd till talare. Eller hade alltid varit det.

»Först och främst«, sa hon, »vill jag att du berättar hur mycket du vet. Och hur du kan veta det.«

Simon skakade på huvudet. »Så du kan bedöma vad du måste berätta? Jag går inte med på det. Det tycks som att ni har beslutat ...« Simon kastade en kort blick på Karl-Erik. »... att jag ska få veta. Berätta då.«

Anna-Greta såg på honom på det där sättet igen. Men något annorlunda. Det tog Simon ett ögonblick att komma på vad det var. Sedan förstod han: hon skämdes. Allt det här var hennes fel eftersom det var hon som var tillsammans med Simon. Han var hennes ansvar.

Elof Lundberg slog händerna på knäna och sa: »Vi kan inte sitta här hela dan. Berätta nu. Börja med Gåvasten.«

Anna-Greta gjorde så.

Gåvastenen

Ett vanskligt företag var det, att vara fiskare i gamla tider. Då fanns det inga prognoser att ty sig till, ingen som säkert kunde säga huruvida havet planerade att visa sig från sin bästa sida eller om det tänkte slå sig löst i vindar som kunde krossa både folk och farkoster.

Och om det gick så illa, om de klena båtarna som hade gett sig ut för att bärga skötarna råkade in i en styv kuling, vilka möjligheter hade manskapet att meddela sin nöd? Inga alls. På sin höjd kunde Gud höra deras rop och hans beredskap att hjälpa var nyckfull.

Man gjorde väl sitt bästa. När allt hopp tycktes ute, när manskapet stod uppradade vid relingen för att hindra vågorna ifrån att slå in över däck, kunde man ta upp listor på de löften om kollekt som skulle ges när man kom i land, om man någonsin kom i land. Ibland lät sig Gud bevekas och listorna kunde läsas upp i kyrkan påföljande söndag och kollekten samlas in.

Men en pålitlig metod var det inte. Många förteckningar med vidlyftiga löften om bidrag till Guds ära sjönk till botten med dem som hade avgett dem. Obegripligt, kan tyckas. Men Vår Herre är nu en gång inte affärsman.

Ja, ett vanskligt företag var strömmingsfisket i gamla tider, men stundtals lönsamt. Hela familjer flyttade under somrarna till de yttre öarna för att under några månader lägga, bärga och vittja sina skötar. Man saltade in i tunnor och la på lager för att framåt hösten frakta hem och sälja.

På saltströmming är Sverige byggt. Vad utfodrade man armén med, vilken spisning gavs åt utländska kyrkobyggare och annat arbetsfolk? Strömming fick de! På vad höll sig kustfolket vid liv under de mörka vintermånaderna?

Just det. Strömming var det.

Så rädd att förarga denna värdefulla fisk var man, att det står i hamnskrået: »Ho som vanvördar någon fisk och den med orätt namn föraktligen nämner böte 6 mark.«

Havets silver. Upp måste det, och riskerna fick man ta. Men man såg sig om efter möjligheter att så att säga garantera utkomsten. Minska riskerna och kunna känna sig trygg.

Det Anna-Greta hade att berätta inträffade för många hundra år sedan. Det område som idag utgör Nåten låg till viss del fortfarande under vatten. Domarö med dess kringliggande skärgård var de yttersta öarna. Här fanns också klippan som sedan ännu längre tillbaka kallades Gåfwasten. Det var den plats där man brukade lämna gåvor till havet efter till exempel en lyckligt genomförd resa över till Åland och tillbaka.

Exakt hur nästa fas började är höljt i dunkel. Möjligen kan någon person ha blivit strandsatt på Gåvasten och därpå bortsköljd i vågorna eller bara försvunnit. Hur som helst märkte man att efter den händelsen blev fisket väsentligt bättre och havet var tillmötesgående under hela sommaren.

Det födde tankar.

Följande sommar förklarade sig en stursk ung man som inte trodde på tokerierna villig att låta sig strandsättas på Gåvasten. Han utrustades med mat och dryck för en vecka, och hade inget inträffat inom den tiden skulle man komma och undsätta honom.

Man lämnade den unge mannen på den kala klippan, rodde tillbaka till fiskeläget en sjömil bort och fortsatte med skötläggningen som om inget hade hänt. Redan dagen efter fick man den sommarens rekordfångst och strömmingen fortsatte att välla in i skötarna under dagarna som följde.

När man efter en vecka återvände till Gåvasten var den unge mannen borta. Man inspekterade den kvarlämnade provianten och fann att den var så gott som orörd. Det kunde inte ha varit många timmar han tillbringat på Gåvasten innan havet tog sin tribut och gav strömming i gengäld.

Saken var alltså klar. Problemet var hur man skulle gå till väga i framtiden.

Den sommarens förtjänst blev stor och under oktobermarknaden kunde man sälja mer än dubbelt så mycket fisk som tidigare år. Under vintern vidtog diskussionerna och detta var vad man beslutade: eftersom ingen längre var villig att utgöra gåva till havet, skulle man helt enkelt rösta. Kvinnor och barn hade ingen talan men slapp därmed också risken att offras. Det var en sak mellan männen.

Nu vore det trevligt att kunna berätta om den heroiska resignation med vilken den utvalde mottog beslutet. Tyvärr var det inte så. Röstningen utfördes utan pardon och blev i all enkelhet en omröstning om vem som var minst omtyckt i fiskarsamhället. Oftast var det någon ilsken och oresonlig person som blev utsedd och den tvivelaktiga äran gjorde honom inte mildare till sinnes.

Med hugg och slag fick man forsla sitt offer till Gåvasten och sedan hastigt ro därifrån med hans förbannelser ekande över fjärden. Ibland hade man inte ens kommit utom hörhåll innan förbannelserna tystnade. Ingen höjde blicken.

Det kom att bli praxis att man helt sonika band och fjättrade offret innan man satte det på Gåvasten. Med åren blev sedvänjan ännu mer rationaliserad. Man var ovillig att alls sätta sin fot på Gåvasten och det visade sig att det räckte att fjättra offret och sänka det i havet. Effekten blev ändå den önskade. Strömmingen gick till och havet sökte inga ytterligare offer.

Vid det här laget hade man slagit ner sina bopålar permanent på Domarö. Pakten med havet gjorde befolkningen så rik som man kan bli på fiske och husen stod inte efter dem inne på fastlandet. Ändå var det ingen lycklig ö.

Det årliga offret krävde sin tribut i människornas själar. Det dröjde inte många år innan man slutade att undanta kvinnor och barn från offerplikten. Eftersom det fortfarande endast var männen som röstade blev det skam till sägandes så att det var kvinnorna och barnen som löpte störst risk att bli utsedda.

Ingen var väl direkt lycklig över att behöva binda ett barn och sedan, medan det grät och bad för sitt liv, kasta det över relingen och låta det sjunka. Men man gjorde det. Man gjorde det, ty sådan var seden. Och den frätte sönder människorna.

Ingen gladdes över våren, ty våren var bara ett förebud om sommaren. När träden fläckades gröna i skärgårdens sena lövsprickning var det inte långt kvar till sommarsolståndet och hela Domarö gick i ångest för den dagen, dagen då omröstningen av tradition genomfördes.

Man kunde föreställa sig att risken för att bli utröstad skulle göra människorna beskedliga och mindre snara att bruka hårda ord av rädsla för att bli sedda som besvärliga. Jo, det kan man föreställa sig. Men det var inte så det blev.

Istället för vänlighet frodades inställsamhet, istället för uppriktighet blomstrade falskhet. De vänliga orden kom av sig och blev till viskningar och konspirationer, man gick samman i lönnliga grupper och slöt förbund. Illa nog hade det varit när omröstningen hade handlat om att utesluta den person som var till minst glädje för gruppen. Nu var den tiden förbi. Nu dränkte man den som hade misslyckats i intrigspelet.

Nog förekom det heroiska gester, födda ur ett slags kärlek. En mor eller far tog sitt barns plats, en bror lät sig fjättras istället för sin syster. Men efter några år försvann även den kärleken. Den vars liv skonats ett år kunde bli offer nästa år. Man försjönk i apati, drog upp sin rikliga strömming och gladdes åt intet.

Domarö var vid denna tid så gott som isolerat. Den enda kontakten med omvärlden var i samband med försäljningen av fisk om hösten. Allt eftersom åren gick kunde det ändå inte undvikas att rykten började spridas. Enstaka besökare rapporterade om den tryckta stämning som rådde på ön och folket från Domarö höll sig alltid för sig själva på marknaden. Talade med ingen om det inte rörde affärer, undslapp sig inte ett leende. Och folk försvann ju. I längden kunde det inte döljas.

År 1675 företogs till slut en grundlig undersökning av förhållandena på Domarö. En delegation av rådmän, präster och länsmän från Stockholm färdades till ön för att se om den epidemi av vantro och tillbedjande av den onde som hade gripit kring sig i huvudstaden även hade spritt sig till havsbandet.

Man fann att så var fallet. Vana som de var att konspirera och förtala varandra var Domaröborna inte sena till angiveri när de kände sig trängda. Det var ingen ände på de bekännelser som avgavs bakom stängda dörrar, men alltid om grannen. Alltid om grannen.

Oförmögna att reda ut den härva av anklagelser och motanklagelser som delegationen fick sig till livs, beslöt man att tills vidare endast låta häkta ett antal av de män som tycktes mest komprometterade. De fördes till Stockholm och sattes i fängsligt förvar.

Under förhör medgav männen att man hade offrat i syfte att vinna materiella fördelar, men någon pakt med den onde ville man inte kännas vid. Efter ett par veckor av skarpa förhör med tänger och skruvar ändrade de flesta ståndpunkt. Man hade nog både tillbett och dansat med hin onde när allt kom omkring.

Torterarna och skrivarna i samarbete lyckades slutligen sammanställa ett omfångsrikt dokument som var helt i linje med det man hade fruktat att finna. Domarö var en gryta där Djävulens stinkande safter stod på långkok och ön var en fara för hela skärgården.

Något förvånad blev man när man återvände till Domarö för att kalla resten av befolkningen till rannsakan och fann att ingen hade flytt. Man tolkade det som förhärdelse och trotsig tro på att onda makter skulle stå dem bi. Alltså skulle ingen mildhet vederfaras dem. Domarö tömdes på folk och en långdragen undersökning tog sin början.

Efter drygt ett år förkunnades domen. Man hade bättre bevis än i många andra av de processer som pågick. Här handlade det inte endast om förflugna ord som solkat Guds ära eller tvetydiga bekännelser från barn och pigor, nej, här hade människooffer otvivelaktigt förekommit och ondskan stod som en sky kring de anklagade. Man ville statuera exempel.

Samtliga män från Domarö dömdes till döden, samt ett antal kvinnor. På oklara grunder benådades några personer såtillvida att de fick halshuggas först. Kanske hade de varit särskilt ivriga i sitt angiveri. De övriga brändes levande.

De kvinnor som fanns kvar skickades till spinnstugorna, barnen spreds ut i barnhem. På Domarö ruttnade skötarna i torkställningarna och vinterns is vred sönder båtarna. Ingen ville kännas vid den ön och helst skulle man ha velat sudda ut den från sjökorten, ifrån jordens yta.

Till viss del blev man bönhörd. Följande sommar, några dagar efter sommarsolståndet, gick en storm över skärgården. Överallt där människor bodde på öar och holmar fick man känna av dess verkningar, men ingenstans var förödelsen större än på Domarö.

Man var som sagt inte benägen att kliva i land, men när stormen hade mojnat och folk vågade gå i båtarna igen, kunde man redan på långt avstånd se vad som hade inträffat. De präktiga hus som Domaröborna hade uppfört och bekostat med sin stygga handel var borta. Deras båtar var borta och bryggorna som båtarna hade legat vid var borta.

Inte så att de hade upplösts i tomma intet, nej. Husgrunder stod kvar och spillrorna efter husen de hade burit låg strödda över klipporna. Någon enstaka stock från en bryggkista stack ännu upp ur vattnet. Men någon bebyggelse fanns inte mer.

Det gick inte att tolka på annat sätt än att Gud hade plågats vid anblicken av Domarö. Som en nagel i hans öga hade den ön varit och nu hade han låtit havet dra sin raka över den för att befria skärgården från denna styggelse.

Under hela sommaren och långt in på hösten pinades fastlandet och omkringliggande öar av drivved från Domarö. Virke från hus och bryggor drev upp på andra stränder och mottogs med samma glädje som kläder ifrån någon som dött i pesten. Eld var den enda boten och med ojämna mellanrum flammade bål på klipporna där man brände vad som fanns kvar av bebyggelsen på Domarö, ned till minsta flisa.

Så slutar första kapitlet i Domarös historia.

Utryckning

Simon kände sig olustig. Anna-Greta hade inte berättat som om det rörde sig om en skröna ur det förflutna, utan som om det var en sakral text hon återgav. Hennes blick hade varit avlägsen och hennes röst beslöjad, tjock av allvaret i det som kom ur hennes mun. Simon kände inte alls igen sin Anna-Greta.

Han kunde dock inte avfärda det som en folksägen som av någon anledning hade blivit evangelium. Hans egen upplevelse låg emellan. Det som hade hänt honom vid ångbåtsbryggan för femtio år sedan passade väl in i det som Anna-Greta hade berättat.

Det var tyst i salen. Simon blundade. Berättelsen hade pågått länge, det var säkert mörkt utanför fönstren nu. När han lyssnade kunde han höra havet långt borta. Det hade börjat blåsa. En kittling klättrade över Simons ryggrad.

Havet. Det är inte färdigt med Domarö.

När han slog upp ögonen fann han att alla satt och tittade på honom. Det var inga ängsliga, sökande blickar, inget du tror oss väl? Bara en stilla väntan på vad han skulle säga. Han beslöt sig för att svara med samma mynt, klarade strupen och berättade vad som hade hänt i samband med hans utbrytning. När han var färdig sa Margareta Bergwall: »Jo, Anna-Greta berättade det där.«

Johan Lundvall fnös till och hytte med fingret mot Simon. »Så du hade en dyrk i alla fall då. Jag trodde väl det.«

Anna-Greta hade alltså berättat det för de andra, det där som hon bara hade avfärdat när han berättat det för henne.

»Det här är alltså historiska fakta?« frågade Simon vänd mot Anna-Greta.

»Ja. Det finns protokoll från förhören. Även från förhören innan ... djävulen kom in i bilden.«

»Och ni tror inte att det är han? Djävulen?«

En välgörande våg av fnissningar och fnysanden svepte genom sällskapet. Det drogs på munnar och folk ruskade på sig, skakade på huvudet. Deras reaktion var svar nog.

På Simons högra sida satt Tora Österberg, en missionsaktiv gumma som bodde nästan helt isolerad på öns sydsida. Hon klappade honom på knäet och sa: »Djävulen finns, det kan du vara säker på. Men med det här har han inget att göra.«

Gustav Jansson hade för ovanlighetens skull hållit sig tyst fram tills nu. I sin krafts dagar hade han varit byns främste dragspelare, en suput av Guds nåde och allmän lustigkurre. Nu kunde han inte hålla sig längre. »Du kanske till och med har haft honom på besök du, Tora?«

Toras ögon smalnade. »Ja det har jag, Gustav, och han såg ut precis som du. Även om hans näsa var mindre röd.«

Gustav skrattade och såg sig omkring som om han var oförskämt nöjd med att bli lagd i tvillingbädd med den onde. Simon förstod att en vanlig mänsklig mekanism höll på att göra sig gällande. Här var ett slutet sällskap som hade sina givna roller. Nu hade man fått en ny publik och man började genast spela upp rollerna till överdrift. Eller så försökte de att komma bort ifrån ämnet.

»Men varför den här sekretessen?« frågade Simon. »Varför får inte alla som bor här känna till det här?«

Den lättsammare stämning som hade varit på väg att gästa sällskapet, hejdade sig i dörren. Tyngden återvände som en fysisk kraft som fick axlar att falla ner och kroppar att kura på stolarna. Anna-Greta sa: »Jag tror att du har förstått att det här inte är nåt som tillhör det förflutna. Att det är nåt som pågår nu.«

»Ja, men –«

»Vi ger inte längre människor till havet, men det tar dom i alla fall. Kanske inte en per år längre, men många. Sommar som vinter.«

Den invändning som hade bubblat inuti Simon under hela Anna-Gretas berättelse och gjort honom rent förbannad på Domarös ursprungsbefolkning ägde giltighet även för församlingen som nu satt och hukade i missionshuset och äntligen fick han säga det: »Men det är ju bara att flytta! Dom kunde ha gjort det och ni ... vi kan göra det. Om det nu verkligen är så att havet tar människor på ett sätt som inte är naturligt, om nu alla går och är rädda för att bli nästa offer, varför flyttar man inte bara, lämnar den här ön?«

»Det är inte så enkelt, tyvärr.«

»Varför inte det?«

Anna-Greta tog ett djupt andetag och var på väg att svara, när Karl-Erik rätade på ryggen och sa: »Ni får rätta mig om jag har fel, men jag trodde att vi samlades idag för att diskutera det här med Sigrid och vad det kan innebära, inte för att redogöra för sånt vi redan känner till.« Han tittade på sin armbandsklocka. »Och jag vet inte hur det är med er, men jag vill vara hemma till Rapport, åtminstone.«

Armbandsklockor kom fram och synades. Några ojade sig över att klockan var så mycket och Simon fick ett par sneda blickar eftersom det var hans uppträde som hade fått det hela att bli så långvarigt.

Simon förundrades över att de satt här och talade om fruktansvärda krafter, hur de skulle hanteras och sin egen överlevnad. Hur detta kunde blekna i betydelse inför risken att missa nyheterna på teve. Sedan insåg han att det bara var för honom det såg ut på det sättet. För dem hade hotet blivit vardag och ett trist faktum, inget att tjata om. Likt människor i en krigszon eller en belägrad stad höll de fast vid de små glädjeämnen som ändå finns i tillvaron. Om nu nyheterna kan betraktas som ett glädjeämne.

Simon höll upp händerna framför bröstet för att visa att han gav upp, att han inte skulle göra fler anspråk på deras tid. För närvarande.

Anna-Greta nickade åt Elof. Denne såg förvirrad ut och förstod sedan att han förväntades fortsätta där han hade slutat ett par timmar tidigare.

»Jo, som jag sa då ... innan vi blev avbrutna ... så kan jag inte annat än tro att det är något positivt som har hänt.« Simon såg att flera av de andra skakade på huvudet, men Elof fortsatte: »Det har aldrig hänt förr, att nån har ... kommit tillbaka. Jag skulle säga att det tyder på att ... det blir svagare. På nåt sätt.«

Han tuggade luft och hittade ingen fortsättning. Anna-Greta hjälpte honom på traven: »Och hur tycker du att vi ska förhålla oss till det?«

»Jo, alltså ...«

Längre kom han inte innan han blev avbruten av en signal. Först trodde Simon att det var en avlägsen mistlur, men sedan kom han ihåg ljudet. Det hade hörts den gången när något idiot till nollåtta hade eldat ris i slutet av juni och sånär satt eld på hela Kattudden.

Alla for omedelbart på fötter.

»Det brinner!«

Jackor och kappor drogs på i en hast och på en minut var lokalen tömd. Bara Simon och Anna-Greta stod kvar. De såg på varandra utan att säga något. Sedan vände Simon på klacken och gick ut.

Efter ljuset inne i lokalen var höstmörkret kompakt. Den lilla megafonen i stormklockans torn sände ut sin pulserande ton, men ingen eldhärd syntes till neråt byn. Eftersom vinden kom från sydost borde dessutom brandröken i sådana fall ha legat i luften.

Det fanns ett brandförsvar, men det var inriktat på området kring hamnen, den ursprungliga bebyggelsen. En kraftig pump intill bryggan var kopplad till en fyra hundra meter lång slang och med den kunde man i nödfall pumpa havsvatten över de flesta hus i centrala byn.

Men nu var det inte i centrala byn det brann. När Simons ögon hade vant sig vid mörkret, kunde han se konturerna av de andra som deltagit i mötet. De var på väg mot Kattudden. De lågt hängande molnen på himlen österut var svagt rosafärgade. När han gått några steg i den riktningen, slöt Anna-Greta upp vid hans sida. Hon famlade efter hans hand och Simon drog undan den.

Efter drygt femtio meter kom de ikapp Tora Österberg. Hennes gummistövlar gnekade sakta i mörkret där hon tog sig fram med hjälp av sin rullator. Hon var farligt nära vägkanten och diket. Anna-Greta grep tag i hennes arm och hindrade henne från att köra ner sig.

»Gå hem du, Tora«, sa Anna-Greta. »Inte behövs du här.«

»Behövs och behövs«, fräste Tora. »Jag vill se vad som händer.«

Simon tog tillfället i akt att lägga avstånd mellan sig själv och Anna-Greta. Han stegade på med så långa kliv han förmådde och först när han hade Toras indignerade stämma långt bakom sig slog han ner på tempot. Han var så besviken på Anna-Greta att han inte visste vad han skulle ta sig till.

Den enbart symboliska hyra han hade betalat under så många år hade gjort det möjligt för honom att lägga undan en del pengar och han skulle förmodligen ha råd att köpa ett hus. Kanske kunde han köpa huset han bodde i av Anna-Greta?

Han log bittert. Nej. Dels skulle han inte ha råd att betala vad ett så strandnära hus var värt, dels ville han kanske inte bo i närheten av Anna-Greta längre och dels ... dels skulle det vara som att betala tillbaka den hyra han egentligen var skyldig.

Fan ta henne. Fan ta alltihop.

Plötsligt kantrade marken under hans fötter och han föll omkull. Mörkret i granskogen, mörkret i hans huvud hade lett honom till diket. När han tog emot sig rispade han handen på en sten. Tårar av smärta och ilska trängde upp i hans ögon och han skrek rakt ut: »Fan i helvete!«

Sedan besinnade han sig och kände efter. Inget var brutet eller skadat och han ville inte att Anna-Greta skulle se honom så här. Han kravlade ur diket och tog sig upp på fötter, tryckte såret i handen mot en skjortflik. Han var på väg att börja gå igen när han hörde ljudet av en motor som närmade sig. Det kom inifrån skogen, från stigen som ledde ner till stranden på öns norra sida.

Ljudet var ansträngt, hysteriskt, som en mopedmotor på alldeles för högt varv. Han kisade in mot skogen och såg verkligen framlyktan på en moped som skumpade fram på den smala stigen med vrålande motor.

Vem är det som kör där? Det går ju knappt att cykla.

Det enda hus som fanns i den riktningen var Holgers, och Holger hade ingen moped. Dessutom skulle han aldrig ha fått för sig att köra med flakmoped – för det var en flakmoped, det kunde Simon höra på skramlet – på den dåliga stigen.

Mopeden svängde upp på vägen tio meter framför honom och Simon blev bländad av den starka framlyktan. Han hade trott att mopeden skulle svänga åt andra hållet, mot elden, men istället gjorde den en högergir och körde rakt emot honom. Han var på väg att ta ett steg åt sidan, men kom ihåg att han redan stod vid dikesrenen.

Bländningen gjorde honom oförmögen att se något alls. Han bara hörde vrålet när mopeden körde förbi honom, kände den svaga stöten av luft när metallkroppen passerade. Mopeden fortsatte i hög hastighet längs med vägen mot byn.

Anna-Greta, Tora!

Han vände sig om och såg ljuskvasten från mopedens lykta rusa fram över vägen. Nu såg han också en otydlig silhuett av den som körde. Han kunde inte se vem det var, bara att den satt framåtlutad över styret och att den hade något på flaket, något i samma storlek som ett stående barn.

Strax efteråt såg han också Anna-Greta och Tora bli fångade av lampans ljuskrets. De hade varit förståndiga nog att kliva åt sidan de också och mopeden passerade dem med god marginal. Simon andades ut. Månne var han djupt besviken på Anna-Greta men han ville sannerligen inte se henne bli överkörd av någon dåre på flakmoped.

Vem var det?

I tanken gick Simon igenom öns fåtaliga ungdomar men fann inte en enda kandidat. Vad han visste var de alla beskedliga typer som spelade för mycket dataspel och längtade efter dagen då de skulle få lämna Domarö. På sin höjd klottrade de något fult om stockholmare i passbåtens väntkur.

Det var meningslöst att spekulera nu. Det fanns en brand att släcka och han gjorde ingen nytta genom att stå här och dividera med sig själv. Men han kände sig yr och matt och inte alls upplagd för någon räddningsinsats.

Han hade varit med förra gången. Ett par trädgårdsslangar hade man lyckats koppla ihop för att skvätta vatten på den brinnande grunden, men det mesta hade man hinkat upp ur havet i en handkedja från man till man, och då hade man dessutom varit fler.

När han kom ut ur granskogen såg han att det brann i det finaste huset på hela Kattudden. Grönwalls kåk. En av de första som byggts när sommarturismen var ung.

Det fanns inte mycket att göra. Ytterväggarna var så gott som uppbrunna och genom de gulröda flammorna avtecknade sig bjälklaget och stommen som mörkare linjer. Det knastrade högljutt och trots att han stod drygt hundra meter ifrån härden kunde han känna en svag fläkt av eldens värme.

Det var naturligtvis synd på det vackra huset, men samtidigt tursamt att det var just det som brann. Det hade en stor tomt och det verkade inte finnas någon överhängande risk att elden skulle sprida sig till andra hus om man bara vaktade på gnistor och brinnande flagor som kunde färdas genom luften.

De människor som avtecknade sig som streckgubbar mot det starka ljuset från elden tycktes tänka samma sak. Ingen företog sig något, man bara stod på behörigt avstånd eller gick runt och kontrollerade att ingen ny härd var på väg att flamma upp.

Simon ville mest gå hem, men han förstod att det inte skulle se bra ut. När han fick syn på Göran som stod vid sidan av och talade i sin mobiltelefon satte han kurs mot honom. Göran sa någonting i telefonen, nickade ett par gånger och vek sedan ihop luren. Han fick syn på Simon och gick honom till mötes.

»Hej, du«, sa han. »Brandkåren är på väg, men det blir väl mest att eftersläcka.«

De stod intill varandra en stund och betraktade det brinnande huset utan att säga någonting. Värmen låg nu som en torr hinna över ansiktet och ett gnistregn for upp när en av takbjälkarna gav vika.

»Hur började det brinna?« frågade Simon.

»Vet inte. Men det verkar som om det tog sig väldigt snabbt.« Göran pekade med tummen mot ett av husen längre upp mot skogen. »Lidberg, tror jag han heter. Bor där uppe. Han sa att det bara sa bom och så var det övertänt.«

»Var det nån där? I huset?«

»Inte vad jag vet. Men det börjar ju inte bara brinna så där utan vidare.«

»Grönwalls. Dom är väl bara här på sommaren, är dom inte det?«

»Jo. Men jag tror att dottern har bott där lite av och till.«

De gick några steg mot elden och Simon kisade mot det starka ljuset som om han förväntade sig att kunna se någonting inne i lågorna. En människa, något som rörde sig. Eller ett förkolnat skelett. Ännu en regel föll och drog med sig ett par takbjälkar i en sky av sprakande eldflagor. Hade det funnits något levande där inne så fanns det inte längre.

Gräset på tomten kring huset hade torkat ut och börjat brinna i fläckar. Simon såg elden röra sig fram emot brunnen och överfölls av en impuls att verkligen göra något. Han kunde kalla upp vattnet ur brunnen, beordra det att falla över brasan och göra brandkårens arbete onödigt. Med Spiritus i sin nakna hand kunde han göra sådana saker, möjligen.

Hade det handlat om att rädda liv skulle han troligen ha gjort det. Men som det nu var skulle det bara bli en meningslös uppvisning som dessutom skulle ge upphov till obehagliga frågor. Han ville inte röja Spiritus. Varför visste han inte. Men så var det.

Vem knackar på din dörr?

Anders visste inte om han simmade mot ytan eller djupare ner. Han befann sig inuti en fruktansvärd, formlös mardröm av ett slag han aldrig tidigare varit med om. Någon del av hans medvetande sa till honom att det bara var en dröm och utan den trösten skulle han troligen ha blivit galen.

Han var under vatten, i ett totalt mörker. Det fanns inte minsta antydan till ljus någonstans, inget som kunde tala om för honom vad som var upp och vad som var ner. Det enda han visste var att han var under vatten, att det var mörkt och att han höll på att drunkna.

Hans armar fäktade döende, desperat, och hans ögon var uppspärrade till ingen nytta. Han väntade på den lugna resignation som sägs komma till dem som håller på att drunkna eller frysa ihjäl, men den infann sig inte. Det som fanns var panik och insikten om att han bara hade sekunder kvar att leva.

Men sekunderna gick, han fortsatte att drunkna men tilläts inte att dö. Om skräck kan vara materia så befann han sig inuti den materien. Och den tätnade. Hjärtat rusade och huvudet var på gränsen till att implodera. Han ville skrika men kunde inte öppna munnen.

Tätare. Närmare. Något kom till honom ur mörkret. En ofantlig kropp utan konturer hade fått vittring på honom och närmade sig. Hans huvud vreds från sida till sida men inget fanns att se. Bara mörker och vetskapen om att något större än vad som går att föreställa sig kom närmare.

Det bultade och slog inuti öronen och bultandet var en lisa. Ett ljud. Något som var verkligt, som hade riktning och varaktighet, som var något annat än mörkret. Det bultade kraftigt, något slog och det var inte inuti honom. Mörkret vek undan och avgrunden han befunnit sig i var inte djupare än hans ögonlock.

Han slog upp ögonen och ljudet av det sista slaget på dörren hängde kvar som ett eko. Det tog honom ett par sekunder att inse att han befann sig inuti sitt hus, fullt levande. Sedan kom han på fötter och sprang mot ytterdörren. Han halkade till på köksgolvet och höll på att falla, men lyckades ta stöd mot den ljumma köksspisen och fortsatte ut i hallen.

Den här gången kommer du inte undan.

Han ryckte upp ytterdörren och skrek till, slungade sig själv bakåt för att undvika det som stod på farstubron. Ett grinande ansikte lutade sig över honom när han föll baklänges på hallgolvet. Fortfarande slagen av den blinda rädslan kravlade han bakåt en meter och drog med sig trasmattan. Sedan trädde förnuftets lugnare röst in, lirkade med skräcken och började lösa upp den.

Det är bara GB-gubben. Han kan inte göra dig nåt.

Plastfigurens häftiga pendlande avstannade. Anders låg kvar på hallgolvet och tittade på den. Sinnena återvände till honom och han kunde höra två saker: någon form av signal nedåt byn, samt en mopedmotor som gasade på uppfarten och sedan avlägsnade sig. Ett svagt skrammel hördes och Anders förstod att det rörde sig om en flakmoped.

GB-gubben stod kvar och stirrade på honom och Anders kunde inte förmå sig att ställa sig upp. Om han rörde sig skulle den kasta sig över honom. För att befria sig från förtrollningen släppte han GB-gubbens hypnotiska blick och lät huvudet falla bakåt och möta golvet. Han stirrade upp i taket.

Det är inget att vara rädd för. Sluta. Det är ... en plastdocka framställd i kommersiella syften. Sluta.

Det spelade ingen roll. Det var som om han var två personer, eller som Kalle Anka, med en ängel på ena axeln och en djävul på den andra som framförde motstridiga budskap och rekommendationer. Han fick inte ihop sig.

»Stick iväg dumma spöke för du finns inte.«

Vad var det för något? Alfons Åberg var det. När han ska ner i källaren och är rädd för spöken. Ramsan som pappan lär honom. Det hade varit en av Majas favoritkassetter att lyssna på. Anders lyfte huvudet. GB-gubben stod kvar och dess rörelser hade nu helt avstannat.

»Stick iväg dumma spöke för du finns inte.«

Signalen nere i byn tystnade. Mopedmotorn hördes inte längre. Anders drog in benen under sig och reste sig. Han tog sig samman och gick fram till GB-gubben, tittade förgäves ut i mörkret. Inget fanns att se.

Vem ställde dit den?

Samma någon som hade kört iväg med mopeden, så mycket var klart. Men vem?

Trots att handflatorna sa Nej i beröringsskräck lyckades Anders förmå sig att gripa tag om GB-gubbens vassa plastkanter och hiva bort den från farstubron. Cementklumpen den stod på var oväntat tung och han lyckades bara få ut den en meter på gräsmattan innan han var tvungen att släppa taget. GB-gubben vajade några slag fram och tillbaka och fann sig sedan tillrätta på sin nya plats. Den stirrade fortfarande på honom.

Borde slå sönder den.

Han övervägde att gå och hämta yxan, men det var mörkt som i drömmen bortåt vedbacken och dessutom ... kan GB-gubben hämnas. Han prövade att vrida figuren ett kvarts varv åt sidan, men det hjälpte inte. Den tittade på honom ur sin ögonvrå.

Vem? Vem visste?

Den som hade ställt figuren på hans farstubro hade gjort det för att skrämmas, och vem kunde rimligtvis veta att han var rädd för GB-gubben? Fel. Att han hade blivit rädd för GB-gubben. Vem?

Samma som tittar på mig.

GB-gubben tittade på honom. Anders hämtade en svart plastsäck som han trädde över figuren och stoppade in under cementklumpen. Säcken rasslade svagt i vinden och för en annan person än han själv såg figuren troligen ännu otäckare ut nu. Men den hade slutat att titta. Han hade stängt av dess ögon.

»Jag är inte rädd.«

Han sa det högt ut i mörkret. Han sa det en gång till. Under plasten viskade GB-gubben: Du som inte ens vågar gå och hämta yxan. Nej, visst. Du är modig och stark. Alla gånger.

Anders blev arg. Han klev in i hallen, drog på sig jackan, kontrollerade att det fanns vin kvar i flaskan i jackfickan, tog ficklampan och gick ut igen. Han ställde sig framför GB-gubbens otydliga kontur under säcken och höll upp flaskan, sa: »Skål, din fule jävel«, och tog en rejäl klunk. Sedan tände han ficklampan och gick bortåt uppfarten.

Han skulle kontrollera vad det där larmet hade gällt. Det hade låtit ungefär som ett flyglarm, men det var knappast vad det var frågan om.

Såvida inte ryssen har kommit igen.

Ficklampans ljuskägla gick före honom på stigen och han lekte med den, kastade den uppåt träden och ner i diket, lekte att den var ett ivrigt djur som undersökte sina omgivningar. Nosade genom buskarna, sprang genom gräset. Ett ivrigt djur byggt av ljus som ingen kunde fånga. För att pröva sig själv släckte han lampan.

Oktobermörkret slöt sig kring honom. Han väntade på att drömmens fasa skulle gripa honom, men den kom inte. Han lyssnade på sina egna andetag. Han var inte under vatten. Det fanns ingenting som var ute efter honom. Han böjde huvudet bakåt och såg att kvällen var stjärnklar.

»Det är bra«, sa han. »Det är ingen fara.«

Han tände lampan igen och fortsatte att gå. För att fira drog han upp flaskan och tog en klunk till. Kroppen var fortfarande en smula uttorkad efter dagens hårda arbete och musklerna värkte, så han tog en klunk till. Flaskan blev nästan tömd.

Vid vandrarhemmet började vägbelysningen. En svag dimma låg i luften och lampornas sken fick fäste, bildade svävande ljusgårdar omkring sig. Han släckte ficklampan och såg längs raden av ljus. Den var förtroendeingivande. Den ledde mellan människornas boningar och sa att inget ont kunde hända, även om fukt och höstmörker härskade.

Vandrarhemmet låg tyst och släckt. Han kom ihåg att när han var liten hade han tyckt synd om dem som behövde bo där. De som inte hade något riktigt hus. Även om vandrarhemmet var en nog så stilig kåk så var de ju så många, de som bodde där. Vandrarna. De som kom med båten en dag eller två och sedan åkte igen, förmodligen till nästa vandrarhem.

Men det sitter ju nån där.

Anders tände ficklampan och riktade den mot vandrarhemmets trappa. Mycket riktigt satt det en person där, med huvudet lutat mot knäna. Anders svepte med ljuset åt båda sidor för att kontrollera om det stod en flakmoppe i närheten också. Det gjorde det inte. Han närmade sig ändå försiktigt.

»Hallå? Hur är det?«

Kvinnan lyfte på huvudet och Anders kände först inte igen Elin. Hennes ansikte hade förändrats ytterligare sedan han sist såg henne, blivit ... äldre. Hon knep ihop ögonen mot ljuset och drog sig bakåt som om hon var rädd. Anders vände ficklampan mot sitt eget ansikte.

»Det är jag, Anders. Vad är det som har hänt?«

Han riktade ljuskäglan en meter till höger om Elin för att inte blända henne och såg att hon hade slappnat av. Han gick fram och satte sig på trappsteget nedanför henne, släckte lampan.

Elin satt sammankurad med armarna hårt knutna runt knäna. Han la en hand på hennes smalben och kände att hon darrade. »Vad är det?«

Elins hand tog tag i hans och grep den hårt. »Anders. Henrik och Björn har bränt ner mitt hus.«

»Nej«, sa han. »Nej, Elin. Dom är döda.«

Elins huvud vreds sakta fram och tillbaka. »Jag såg dom. På den där jävla flakmoppen. Dom brände ner mitt hus.«

Anders stängde munnen runt det han hade tänkt säga.

Flakmoppen.

Men det fanns ju mängder av flakmoppar på Domarö. Var och varannan människa hade en. Det var inget bevis. Å andra sidan: GB-gubben. Henriks och Björns älsklingshobby hade varit att flytta runt saker. Ta någons vattentunna och ställa den på en tomt på andra sidan ön eller smyga in i någons vedbod och stjäla motorsågen, placera den i grannens vedbod.

Så långt stämde det. Men det fanns ett stort problem med resonemanget.

»Dom drunknade ju. För femton år sen. Eller hur?«

Elin skakade på huvudet. »Dom drunknade inte. Dom försvann.«

Hubba och Bubba

De finns i alla gäng. De där som inte passar in. Kanske har de en gång försökt att få vara med på riktigt och när de insett att det inte går, börjar de odla sitt utanförskap och gör det till ett adelsmärke.

De, förresten. De kan ju skatta sig lyckliga om de är två. Oftast är det bara fråga om en person, som inte alls behöver vara hackkyckling eller mobboffer. Ibland är den det, men ofta är det fråga om en person som gänget så att säga mäter sig emot. Gänget är ett gäng genom att inte vara den som är utanför.

Den personen eller de personerna tolereras just därför. Som värdemätare eller publik. Ofta är det en sorglig historia. Om gänget är ett hov så har det i den personen sin narr. Ibland kastas några smulor av vänlighet eller inbjudan till narren mot att den rasslar med bjällrorna eller säger något dumt som sedan kan citeras. Om och om igen.

Sådan är narrens funktion. Det är ledsamt men kan fungera skapligt så länge denne till hälften utstötte är medveten om sina gränser. Det är när han försöker överskrida dem som tragiken slår till och allt går åt helvete.

Henrik och Björn var alltså två.

Till skillnad från de övriga i gänget var de barn till åretruntboende. Björns pappa var snickare och bryggbyggare, hans mamma jobbade inom äldrevården. Henrik bodde ensam med sin mamma och det var oklart vad hon sysslade med.

Normalt var sommargästernas och de åretruntboendes barn separata stammar som levde i skilda läger, men i det här fallet fanns det en budbärare: Anders. Hans mamma hade varit sommargäst, träffat hans pappa och flyttat till Domarö i samband med Anders födelse. Det höll i drygt ett år och sedan tog mamman passbåten tillbaka till stan och tog sin son med sig.

Anders åkte ut för att träffa sin pappa på lov och vissa helger och kom på det viset att stå med en fot i vardera lägret. Han hade sina sommarkompisar på Kattudden, men på vintrarna lekte han ibland med Henrik och Björn, de enda jämnåriga som då fanns i byn.

De åkte pulka i slänten ner mot ångbåtsbryggan, lekte i övergivna lador och kallade varandra för »idiot«.

»Ska vi göra nåt, idiot?«

»Kan vi väl, idiot. Var är den andra idioten?«

Efter några år närmade sig Henrik och Björn via Anders sommargänget och kom att ingå, i viss mån. De undvek dock att kalla varandra för idiot när de andra kunde höra.

Det fanns en sommar, en enda, då Henrik och Björn var fullvärdiga medlemmar av gänget. 1983, då Henrik var tretton och Björn tolv, var de eftersökta och önskade i alla sammanhang. Grunden till deras popularitet var rent mekanisk: Henrik hade fått en flakmoppe.

Eftersom det inte fanns några bilar på Domarö, tilläts alla barn att cykla så mycket de ville så fort de kunde konsten och det pilades fram och tillbaka mellan husen, på skogsvägarna, mellan hamnen och Kattudden. Sommaren 1983 kändes cyklarna plötsligt en smula barnsliga, det fanns ju vassare grejer.

Även om Henrik inte hade fyllt moppe så hade hans pappa ändå låtit honom få den gamla men välrenoverade flakmoppen av samma anledning som sexåringar tilläts att cykla vart som helst: inträffade en olycka så var det för att man körde på något, inte att man blev påkörd. Och flakmoppen gick inte fort. Trettiofem, max, i nedförsbacke och med solen och vinden i ryggen.

De äldsta i gänget var dock tretton och bredvid de ofta rostiga bara-till-landet-cyklarna var flakmoppen en Lamborghini. Den var fart och den var cool och den var status och eftersom Henrik och Björn var oskiljaktiga fick även Björn ta del av Henriks popularitetsboom.

Den sommaren, och bara den sommaren, manövrerade Henrik skickligt mellan de önskningar, besvikelser och småskurna intriger som finns i varje grupp. Han blev djärv av sin nyvunna tillhörighet och plötsligt gjorde han allt rätt. Han föll inte till föga inför Joels krav på att få köra moppen när alla var samlade. Däremot lät han Joel pröva på tu man hand, vilket gav Henrik poäng utan det statusfall som det skulle ha inneburit att låta Joel ta över i allas åsyn.

Däremot såg han till att skjutsa Elin när han visste att fler kunde se, eftersom kombinationen egen moppe – Elin var snudd på oslagbar. Hormonerna pyrde och Elin hade fått bröst. När Henrik svängde upp framför affären med Elin på flaket och hennes bröst skumpade i takt med vägens ojämnheter, då var han kung. Den sommaren.

Annars kunde man ofta se honom och Björn fara runt på småvägarna, ner till stranden, genom skogen. Eftersom Anders var den ende i gänget förutom Henrik och Björn som bodde i gamla byn, hände det att han fick åka med på flaket efter en kväll hemma hos Martin eller Elin.

»Hoppa upp, idiot.«

I mitten av augusti skildes alla åt med några dagars mellanrum. Henrik och Björn blev kvar medan resten av gänget försvann till Stockholm och Uppsala. När Anders kom ut en vecka på jullovet hade det frusit till i viken nedanför hans pappas hus och han, Henrik och Björn roade sig med att dra runt varandra på skridskor efter moppen, eller bara sladda omkring i största allmänhet.

Följande sommar hade något förändrats. När Henrik försökte imponera genom att köra på två hjul längs hela skogsstigen var ingen särskilt intresserad. En del hade kört moppe inne i stan, trimmade moppar eller snyggare moppar och när allt kom omkring var en flakmoppe ändå rätt ... bonnigt.

Henrik och Björn föll från ärans tinnar och fallet blev stort. Kanske som en reaktion på den konstgjorda betydelse de hade haft sommaren innan blev de nu ifrågasatta och gjorda till milt åtlöje. De hade fel kläder och fel frisyrer, de pratade konstigt och visste inget om musik. Det var under den sommaren som någon kom på det där med H och B. Hubba och Bubba. Big bubbles, no troubles.

Både Martin och Joel hade låtit håret växa under vintern. Anders, som vanligt någonstans emellan, hade halvlångt hår liksom Johan. Hubba och Bubba var kortklippta och nu förstod man att det berodde på att inte fiskfjällen skulle fastna. Eller dyngan, för den delen.

Både Malin och Elin burrade upp sitt hår som Madonna med mycket sprej och även om Cecilia och Frida som var ett år yngre inte gick så långt eller använde lika mycket smink, hade även de börjat bry sig om hur de såg ut.

Joel hade en T-shirt där det stod »Frankie says RELAX« och via sin pappa som varit på affärsresa i London hade han singeln till »Two tribes« innan någon annan ens hade hört den på Tracks. Henrik och Björn visste inte vilka Frankie Goes to Hollywood var, men eftersom Joel ständigt kallade dem för »Frankie«, så drog de fel slutsats.

En kväll hemma hos Elin satt Joel och bredde på om hur otroligt cool videon till »Two tribes« var, där Reagan och den där ryska snubben, vad han nu hette, pucklade på varandra så blodet rann. Joel hade varit hemma i stan ett par dagar och tittat på Music Box och hade den senaste informationen.

»Two tribes« dundrade på stereon i bakgrunden och Björn satt och följde takten med huvudet. När det blev en paus i Joels monolog, sa Björn: »Nä, han är verkligen för bra, alltså.«

Som en tärna skymtar ett silverblänk i vattnet och dyker, snappade Joel upp Björns kommentar och frågade: »Vem då?«

Björn nickade mot stereon. »Han.«

»Vadå, Holly Johnson, eller?«

Björn insåg att han var ute på hal is och kastade en blick på Henrik som inte hade någon hjälp att ge. Sedan sa han osäkert: »Frankie, så klart.«

Det kom att bli ett ofta upprepat svar. Så fort någon i gänget frågade om någon person, vem det var, så kunde man alltid svara: »Frankie, så klart.«

Händelsen var symptomatisk. Flera liknande situationer klargjorde att även om Henrik och Björn var okej så var de i grunden bönder och inget att räkna med.

När Martin klättrade upp i tornet till stormklockan var det en bragd. När Henrik någon vecka senare gjorde om samma sak var det ingen som brydde sig, trots att han klättrade högre än Martin, så högt att han kunde slå med knogarna på själva klockan och tornet rimligtvis borde ha gått av. Vad narrar gör är inte viktigt.

Inte för att Anders engagerade sig i Henriks och Björns status. Det var den sommaren han och Cecilia gick upp till stenen en kväll och det fanns annat att tänka på. Han hade också Music Box hemma i stan och läste Okej ibland, så han kunde hänga med och undvika de värsta blindskären, till och med hävda en åsikt ibland: »Jag fattar inte vad George Michael har den där Andrew Ridgeley till. Dom måste vara ihop eller nåt«, men han var mest inne på Depeche Mode och det var han ensam om.

En kväll innan det var dags att skiljas för sommaren hade han och Cecilia varit ensamma i Anders hus, och då hade han gjort det: han spelade »Somebody« för henne. Till hans gränslösa lättnad tyckte hon jättemycket om den och ville höra den en gång till. Sedan hade de hånglat. Lite grann.

När Anders kom ut på jullovet hade Henrik och Björn förändrats. Det var ett halvår mellan de två, men även i sina fysiska och psykiska förändringar tycktes de följa varandra som siamesiska tvillingar. Båda hade växt, fått finnar och lagt bakom sig den oskuldsfulla naivitet som präglat dem dittills och istället blivit tystare, mer inåtvända.

Ändå umgicks de en del under veckan och körde moppe på isen över till Kattholmen och lekte lite fantasilekar i skogen. De behövde inte ens säga något om att detta inte fick nämnas för någon annan, det var självklart. Genom samma tysta överenskommelse slutade de även att kalla varandra för idioter. Den tiden var förbi.

Anders delade med sig av sitt nya fynd: The Smiths. Han hade fått en freeestyle i julklapp och i den rullade Hatful of hollow mer eller mindre konstant. Henrik hade fått gäststugan på tomten som eget rum och där satt de och lyssnade på »Heaven knows I'm miserable now« och »Still ill«. När Anders skulle hem till stan igen undrade Henrik om inte Anders kunde fixa en kassett åt honom. Anders gav honom den han haft med sig eftersom han kunde spela av en ny åt sig själv när han kom hem.

När sommaren kom stod det klart att Henrik och Björn hade hittat sin grej. Meat is murder hade kommit några månader tidigare och Anders tyckte att det var en helt okej skiva, men inte som Hatful of hollow. Henrik och Björn tyckte annorlunda. De kunde varenda textrad på skivan och båda hade blivit vegetarianer, möjligen de första någonsin på Domarö.

Det krävs inte fler genomgångar av den musik som gällde den sommaren, nog sagt om man slår fast att The Smiths inte var det som gällde. Om Henrik och Björn hade haft högre status skulle möjligen hela gänget ha kunnat dra runt och skandera: »It's death for no reason and death for no reason is murder«, men nu var det inte så. I backspegeln var Henrik och Björn förstås de som var hippast och mest London, men vad hjälpte det då? Ingenting. De var bönder och konstiga i huvudet.

De försökte få Anders till medlem i sin privata sekt, men Anders ställde inte upp. Dels låg det inte för honom att bli så besatt av något som gällde musik dels hade det blivit som en sjukdom kring Hubba och Bubba. Om man tillbringade tid tillsammans med dem riskerade man att räknas till de smittade. De tolererades fortfarande när hela gruppen var samlad, men ingen ville räknas som deras vän.

Om gänget var samlat på stranden för att grilla korv och dricka folköl, så åt inte Henrik och Björn någon korv eftersom allt kött är mord. Om »Forever young« med Alphaville gick på Joels bergsprängare satt de och hånflinade åt den infantila texten på dålig engelska och jämförde med den största nu levande poeten: Stephen Patrick Morrissey.

Och så vidare. De odlade sitt utanförskap och visste att de hade en vän i den bleke mannen från Manchester. Någon som visste hur det var att växa upp på en plats där ingenting händer och där »each household appliance is like a new science«. En broder i exilen.

Den vintern blev Anders besök på Domarö kort och han undvek Henrik och Björn. De ringde till honom på våren när de skulle göra sin pilgrimsfärd till Stockholm för att köpa The queen is dead och undrade om de kunde sova över, men Anders sa att han skulle på middag hos Cecilias mamma. Det skulle han visserligen, men först veckan efter.

Sommaren då allt sprang i bitar hade Henriks och Björns intresse börjat anta osunda proportioner. De klädde sig som Morrissey, båda hade klippt sig i rockabillyfrisyrer och när det visat sig att Björns syn var så dålig att han behövde glasögon, hade han mottagit beskedet med glädje eftersom det gav honom anledning att skaffa sig gråmelerade plastbågar liknande dem man får av det militära och ännu mer lika ... ja, just det.

Närstudierna av Smithstexter gjorde dem mer kompetenta på engelska språket än någon annan på Domarö och när Wilde, Keats och Yeats räknades upp i »Cemetery gates« hade de sett till att få författarnas berättelser och poesi på originalspråket hemlånade till Norrtälje bibliotek och sedan ägnat den grådaskiga våren åt att med ordböcker till hjälp dechiffrera luntorna.

De kunde ha varit lyckliga.

De försökte inte anpassa sig eftersom de visste att det var omöjligt, och de såg med illa dolt förakt på de andra som knöt lädersnören kring handlederna och lyssnade på grupper med »z« i namnet. De kryddade sitt tal med direkta citat ifrån Smithslåtar, översatta till svenska, och detta är de fattigas rikedom.

Men citatet kom ifrån låten »I want the one I can't have« och där låg problemet. Det skulle ha gått an att ha Henrik och Björn som ett par udda fåglar i utkanten av gruppen om de bara hade vetat sin plats. Om de inte hade sträckt sig efter det de inte kunde få.

Sommaren 1986. Olof Palme var död och blåbärsrisen på Domarös sydsida betraktades med misstänksamhet där de stod och sög i sig vatten ur regnmoln från öster. Sonny Crockett från Miami Vice var stilikon och allt var pastellfärger å ena sidan, Black Celebration å den andra. Ja, Anders höll fast vid Depeche Mode trots att Tracks spelade »A question of lust« sönder och samman.

Henrik och Björn avfärdade i stort sett allt som idiotier. Det enda som fann nåd för deras ögon var Jag, Claudius som var en äldre produktion och dessutom från BBC. Från England, från London. Björn gjorde en utmärkt imitation av den stammande kejsaren, som tyvärr var pärlor för svin eftersom ingen utom han och Henrik ville titta på »en massa gubbar i lakan som pratar konstigt.«

Nog så. Det finns de som minns hur det var, för alla andra får det räcka med dessa skvättar av pastell på svart bakgrund. Sommaren 1986. Dödsskräck och vita tänder, Jordens undergång och workout. Nog så.

För gänget var det sommaren när det började drickas alkohol. Det hade börjat med småtullande ur föräldrars flaskor sommaren innan, men sommaren 1986 gick turen till Åland.

Martin var stor och lång. Han hade till och med börjat få skaplig skäggväxt som han såg till att odla några dagar innan man gjorde ett par turer med Joels båt för att forsla hela gänget till Kapellskär där man tog färjan. Martin köpte ut i taxfreeshopen och sedan lallade man runt i Mariehamn och drack så mycket man vågade.

Det hände att Henrik och Björn blev utan när spriten skulle ransoneras och under den tredje turen den sommaren, i början av augusti, tog de saken i egna händer. De var mer tystlåtna än vanligt under resan hem, gick bara in i taxfreeshopen för att köpa lite godis.

Anledningen till deras hemlighetsfulla beteende visade sig när man hade klivit av i Kapellskär och var i säkerhet. Då gläntade de på sina jackor. I byxlinningar och fickor hade de proppat på sig tolv halvlitersflaskor Bacardi. Alla ansåg att de var helt jävla galna och de belönades med ryggdunkar och plats på första turen hem i Joels båt.

Det brukade bli en eller ett par liter sprit över efter dagen i Mariehamn. Nu hade man plötsligt ett förråd som till råga på allt var gratis. Det beslutades att flaskorna skulle gömmas under den gamla sjöboden på Kattholmen. I hela denna hantering var givetvis Henrik och Björn inkluderade, de var dagens hjältar.

Redan dagen efter var det glömt och deras obegripliga kommentarer och underliga sätt – en blandning av undergivenhet och överlägsenhet som kunde göra en galen – blev föremål för det sedvanliga löjet. Men det var de som hade snott flaskorna, det kunde man inte komma ifrån.

När det blev dags för den sommarens sista fest var de alltså inkluderade från början. Annars gick det oftast till så att man hade fest och Henrik och Björn kom dit utan att vara tillfrågade, sedan satt de vid sidan av och fällde kommentarer som bara de själva skrattade åt medan de flesta skrattade åt de gliringar som riktades mot Henrik och Björn.

Men på så vis fyllde de alltså sin speciella funktion. De konsoliderade gruppen och gruppens språk genom att sitta utanför och tala ett annat. Ingen skulle ha erkänt det eller ens insett det, men en bra fest krävde att Henrik och Björn satt där som två ufon för att den rätta stämningen skulle infinna sig.

Kvällen var kommen. Korv och grillkol, chips och groggvirke forslades över till Kattholmen och alla var där. Joel och Martin, Elin och Malin, Anders och Cecilia. Frida fick egentligen inte för sin mamma men kom ändå. Samuel som bodde i Nåten och spelade i samma fotbollslag som Joel kom med egen båt. Till och med Karolina som bara brukade vara på Domarö ett par veckor om året kom. Och så Henrik och Björn. Kvällens tillhandahållare.

Bacardin rafsades fram och blandades med cola i plastmuggar, det gjordes upp eld utanför sjöboden. Henrik och Björn hade med sig något slags köttfria specialkorvar som var ljusgrå och såg ut som penisar och det fick de höra, Bacardin till trots.

Anders fick för ovanlighetens skull tillstånd att sätta Depeche i bandspelaren. »A question of lust« hade banat vägen. Men när ett par av flaskorna var urdruckna gick det inte längre att ha det så dystert och på tjejernas inrådan blev det Wham! istället.

Elden falnade och festen fortsatte inne i sjöboden. Från början hade där bara funnits ett bord, två stolar och en våningssäng för övernattande fiskare. Det hade kompletterats med några gamla pinnstolar och en trasmatta på golvet. Det var trångt att få plats med alla, men Anders och Cecilia gjorde en insats genom att klättra upp på den unkna tagelmadrassen i översta våningssängen och ligga där och småtafsa på varandra.

De hade fått utstå en hel del sommaren innan, efter att Malin hade sett dem kyssas, men det var överståndet nu. De var ett par och det fanns inte mycket att säga om det, även om det var konstigt att vara ihop så länge. De hade legat med varandra för första gången under vintern och fortsatt med det under våren, så när de låg på tagelmadrassen fanns inget av den första tidens desperation kvar. Nu kunde de ta det lugnt och vila på varandras fingertoppar och läppar.

Nedanför dem var stämningen desto mer uppjagad. En kortlek hade plockats fram och det skulle spelas klädpoker. Karolina drog sig omedelbart ur och fick knappt en pliktskyldig protest. Hon var rund och inte särskilt snygg. Tyvärr hade hon ingen egen transport hem så hon fick kura ihop sig på den undre våningssängen och spela oberörd så gott det gick.

Det roliga hängde alltså på Elin och Malin, som var de snygga tjejerna. Frida kunde vara söt, men hade ingen kropp att tala eller fantisera om. Hon hade å andra sidan ingen möjlighet att dra sig ur om de andra tjejerna ställde upp.

När Elin och Malin gjorde high five och sa att »Visst, för fan«, såg Anders hur Frida flackade med blicken och sjönk ihop en aning. Men hon bet ihop och rätade på sig. Kanske hoppades hon kunna spela utan att förlora. Hon skulle förlora mer på att backa ur.

Anders tog en klunk ur flaskan med färdigblandad rom och cola och begravde näsan i Cecilias nacke. Han fick en obehaglig känsla av det här och var tacksam för att han och Cecilia var så undantagna från spelet att de var bortglömda.

På bergsprängaren sjöng Joey Tempest om den slutgiltiga nedräkningen och Martin delade ut korten. Han hejdade sig frågande vid Henrik. Henrik sa: »Jag vill tappa byxorna inför världen« och Björn fnissade. Ingen annan förstod det roliga, men de fick kort.

Kort fortsatte att delas ut och givar vanns och givar förlorades. Alla klädesplagg som togs av kastades i en hög på golvet. Efter kanske tjugo minuter måste Anders ha somnat till, eftersom läget var helt förändrat när han åter lyfte på huvudet.

Dörren hade just slagit igen bakom Joel som kom tillbaka in. Han var helt naken bortsett från en bit sönderrivet nät som han hade varit ute och förfärdigat så att det till hälften dolde hans dinglande penis.

Burop och skratt hördes från bordet och Joel slog ut med armarna, rörde sig ett par dansande steg och tycktes inte vara missnöjd med läget. Han gick regelbundet på gym och tog tillfället i akt att visa upp vad han hade.

Det var så varmt i boden att svetten klibbade i Anders hår. Syret åts upp av de många stearinljusen och alkoholen som brann i kropparna. Två halvlitersflaskor till hade gått åt och de låg nu tomma intill klädhögen. Det hade redan druckits minst en liter sprit mer än någonsin tidigare och Samuel skruvade just upp korken på en ny flaska.

Frida, som hade klarat sig bra och satt med både byxor och behå på, pekade mot Joel och protesterade: »Inse att du har förlorat. Det där är ju fusk.«

Joel gick fram till henne och vaggade med mellangärdet framför hennes ansikte. »Vadå, det här är ju kläder, eller hur? Känn efter.«

Frida tryckte honom ifrån sig och Joel höll på att ramla baklänges ovanpå Karolina, men fick tag i sängramen och rätade upp sig. Han var kraftigt berusad och ränder av svett rann längs hans nacke och rygg. Joel svepte med handen över sin suspensoar av fisknät och sa: »Sista chansen, okej. Sista insatsen, va. Sen är jag ... bankrutt. Okej?«

Trots att Anders inte hade druckit så mycket gick det runt i hans huvud och det kändes tre gånger så tungt som annars.

Dom borde öppna dörren.

Han öppnade munnen för att säga det, men orkade inte. Han tittade ner mot bordet där de andra satt. Joel var den som förlorat mest, men även Henrik, Björn och Elin hade nära till konkursen. Henrik och Björn satt i bara kalsonger, och trots att Elins underliv försvann i skuggorna under bordet såg Anders att hon hade offrat trosorna före behån.

På Cecilias andhämtning kunde Anders höra att hon sov. Han la handen på hennes höft och slet bort blicken från de korta hårstrån som stack fram mellan Elins korsade ben, försökte att vara trogen även i tanken.

Anden var villig men blicken var svag. Han försökte fästa den på ett par halvmogna finnar på Henriks rygg, men blicken ställde inte upp utan drog sig åt höger och vandrade från skugglinjen mellan Elins lår till filmen av svett på ovansidan av hennes bröst. Det började hetta vid penisroten och han rullade runt på rygg, stirrade upp i taket som var en halvmeter ifrån hans nästipp.

Jag måste gå ut. Få luft.

Korten knäppte när de delades ut, rösterna var sluddriga. Han önskade att Joel skulle förlora så att det tog slut, så att alla kunde gå ut i friska luften och bli människor igen.

Det var Henrik som förlorade. Anders hörde tyg mot hud och ett frasande när klädhögen växte ännu en aning. Ingen tycktes bry sig särskilt mycket. Henriks nakenhet var inte efterfrågad, bara ett olycksfall i arbetet. Korten delades ut igen. Karolina suckade i underslafen. Det var inte så här hon hade tänkt sig kvällen.

Svett stack i Anders ögon och kliade obehagligt under kläderna. Han önskade att det bara hade varit han och Cecilia här. Då skulle han ha väckt henne och frågat om hon ville följa med ut och bada i månskenet. Som det var nu kunde han bara ligga och glo upp i taket som allt mer började likna locket till en kista. Av värmen att döma hade den just körts in i ugnen.

»Vafan!« hörde han Elin ropa nerifrån bordet. »Jag har ju också par i treor.«

»Jo, men kolla här ...«, sa Martin som tycktes ha svårt att formulera sig. »Kolla här, va ... ser du här på Frida att hon har ju ... hennes högsta kort är ju högre än ditt. Då har ju hon högre. Det är högre då.«

Instämmande mummel hördes och Elin gjorde ytterligare ett par lama protester, men sedan blev det andäktigt tyst. Ett svagt klick av metall hördes och ett plagg landade på klädhögen. En stol sköts bakåt och Joel sa: »Vart ska du, du ska ju sitta här nu och liksom ...«

»Skit på dig«, sa Elin. »Jag kan väl också göra så där.«

Steg av nakna fötter över trägolvet hördes, flera av killarna visslade och Anders fortsatte att stirra upp i taket. Sedan tog blicken kommandot igen och han sneglade mot dörren lagom för att hinna se Elin försvinna ut genom den.

Någon höjde volymen på musiken och »Take on me« med A-ha tillrade ut i rummet, förjagade dunklet en aning och gjorde luften lättare. Eller så var det bara att dörren hade öppnats och stängts, släppt in lite syre.

Alla vid bordet sjöng med i refrängen. Cecilia vaknade till och vände sig sömnigt om mot Anders. Han strök henne över kinden och hud klibbade mot hud. Cecilia blinkade och strök sig över ögonen. »Vad varmt det är.«

Anders la sina armar omkring henne. »Ska vi gå ut?«

Cecilia tryckte sig mot honom och sa: »Strax.« Över hennes axel såg Anders att Henrik reste sig från bordet och gick mot dörren. Sedan fick Cecilias läppar fatt i hans och han sjönk in i den klibbiga, mjuka värmen.

De kysstes tills »Take on me« tonade bort i ett skimmer av sötsång och trummaskiner. Det var tyst ett ögonblick och sedan hördes ett skrik. Det kom utifrån och det var Elin som skrek. Som en adrenalinchock i ett avstannat hjärta gick en stöt genom rummet. Hud som klistrat fast vid hud revs loss och det skrapade när stolar sköts bakåt eller föll till de inledande tonerna av »I should be so lucky.«

Joel och Martin var först ut genom dörren och de andra som suttit runt bordet hakade på med Björn sist. Cecilia tog sig ner från våningssängen och Anders följde efter men höll på att landa över ryggen på Karolina som likt en gammal gumma reste sig med ett stön.

Kylie Minogue sjöng: »In my imagination there is no complication«, men överröstades av Elin som skrek hysteriskt utanför boden.

»Äckliga jävla ... fan din äckliga ...«

Anders kom ut lagom för att se Joel lägga handen på Elins axel. Hon hade knutit ett fisknät runt sig och hennes händer slog mot Henrik som försökte skydda sitt ansikte. Fullmånen över vattnet fick deras kroppar att lysa vita.

»Vad är det, vad är det?« frågade Joel.

Elin slog efter Henrik som backade ner mot strandkanten medan hon skrek: »Den äckliga jäveln försökte våldta mig, han kom med sin äckliga jävla kuk och försökte ... försökte våldta mig!«

Henrik höll upp händerna framför sig som för att visa att han inte hade något vapen och sa: »Det gjorde jag inte, jag bara ...«, men även om brott inte kunde bevisas så fanns tillhygget på plats. Det stod ut från Henriks kropp, riktat snett uppåt och vägrade att slakna trots att Henriks ögon lyste av rädsla.

Joel tog ett par steg mot Henrik och slog knytnäven i hans mage. All luft for ur Henrik i en pust och han vek sig dubbel. Joel grep honom om nacken och släpade honom fram emot glödbädden som ännu fanns kvar efter brasan medan han skrek: »Så där gör man inte, fattar du det, jag ska fixa så du fattar, så du fattar lite bättre ...«

Det är svårt att föreställa sig ett svårare prov för Henriks och Björns vänskap, men Björn bestod det. När Joel drog den hostande och kraftlöst viftande Henrik fram mot glöden sprang Björn fram och tog tag i honom, hindrade honom.

»Lägg av, du är inte klok, lägg av!«

Med sin fria hand slog Joel efter Björn som hade gripit tag om hans axlar. När han inte lyckades få bort honom, skrek han till Martin: »Men hjälp till då, för fan!«

Martin störtade fram och med sin väsentligt större vikt lyckades han slita bort Björn och tvinga ner honom på mage på marken. Henrik hostade fortfarande efter det hårda slaget i magen, drog flämtande efter luft mellan hostningarna. Joel slog honom i huvudet och ruskade om honom medan han väste: »Vill du knulla, va? Då tycker jag du ska knulla någon som vill bli knullad, fattar du?«

Han vräkte omkull Henrik ovanpå Björn. Martin ställde sig på Björns händer så att han var oförmögen att röra sig.

»Här ska du få knulla«, skrek Joel och ställde sig grensle över Henrik, grep tag i hans höfter och drog hans underliv bakåt, tryckte ner det igen. Henrik försökte vrida sig undan men Joel fick tag i en sten stor som ett ägg och med den som extra tyngd slog han knytnäven i Henriks bakhuvud.

»Är det inte skönt, va? Du kanske inte är inne riktigt ...«

Henrik låg lealös ovanpå den nu gråtande Björn och Joel famlade runt hans bleka stjärt för att styra honom rätt.

»Sluta, Joel, lägg av för fan!«

Anders släppte Cecilia och gick fram mot de nakna kropparna som vreds runt varandra. Han sa det igen. »Joel, lägg av! Det räcker!«

När han var ett steg bort vred Joel sitt ansikte emot honom. Det rann dregel ur hans mungipor. Hans ögon var omänskliga och uttryckte bara en enda, enkel känsla: Rör du mig så dödar jag dig. Joel höjde handen med stenen till slag och Anders backade. Med illamåendet svällande i magen drog han sig ett steg tillbaka. Och vände sig bort.

De andra stod som paralyserade och följde skådespelet med vidöppna ögon. Bara Elins ansikte uttryckte något annat än misstrogen förfäran. Hon log. Ett stelt småleende krusade hennes läppar och hennes ögon var ... giriga. Bakom sig hörde Anders hur Joel kämpade med Henrik utan att lyckas nå det resultat han önskade. Kanske hade förnedringen äntligen tvingat bort den brottsliga erektionen.

Björn grät förtvivlat, ylade som ett piskat djur. Joel flämtade och svor men gav till slut upp. Han vände sig bort från de liggande kropparna och spottade. När han gick förbi eldstaden sparkade han med sin nakna fot några glödande kol över Henriks rygg.

Henrik ryckte till och rullade av Björn. Joel fortsatte in i sjöboden. Efter några sekunder var han tillbaka med en flaska Bacardi. Hans ögon var fortfarande simmiga, irrande av hets och Anders såg att kampen och bestraffningen hade gett honom stånd. Den lilla biten fisknät hängde som på tork över hans lem.

Han gick fram till Elin, grep tag i hennes hand och sa: »Du och jag ska snacka lite.«

Elin följde honom. Det halvfärdigt draperade fisknätet släpade efter henne som en brudslöja när de vek runt knuten och försvann in i skogen.

Det blev tyst. Martin hade för länge sedan klivit av Björns händer och såg nu skuldmedveten ut där han stod och tittade på den sammankurade, gråtande pojken. Han såg sig omkring som för att få berättat för sig varför han hade gjort det han hade gjort. Alla undvek varandras blickar.

Cecilia gick in i sjöboden och letade fram Henriks och Björns kläder. Vid det laget hade det börjat höras ljud inifrån skogen när Joel fick eller tog sin belöning. På de ljud som Elin gav ifrån sig lät det som att han fick. Samuel gick in i sjöboden och höjde volymen på musiken.

Bandet hade gått runt ett varv och när Henrik och Björn långsamt drog på sig sina kläder var det till tonerna av fanfaren från »The final countdown«. Anders skulle aldrig mer kunna höra den låten utan att känna sig skyldig.

Han såg Björns ansikte vått av tårar, hans smala, darrande händer som drog i de fula kalsongerna, han mindes snöfästningarna de hade byggt tillsammans och chokladen Björns mamma hade bjudit på, barnprogrammen de hade sett och saker de skrattat åt. Han önskade att han hade tagit en större sten och slängt i huvudet på Joel.

Men det hade han inte gjort och nu satt Björn där och började gråta ännu häftigare när han såg att hans Morrissey-glasögon hade knäckts på mitten.

Anders gick fram till honom, satte sig på huk och sa: »Hur är det?«

Björns hand for ut och slog till honom över pannan. Inte hårt, men tillräckligt för att markera. Han ville inte att någon skulle titta på honom eller prata med honom. Efter ett par minuter var Henrik och Björn påklädda och försvann bort längs strandkanten, förbi båtarna.

Senare fick Anders veta att de hade simmat över till Kattudden.

Sista veckan den sommaren förflöt i ett tillstånd liknande baksmälla. När den verkliga baksmällan efter festen i sjöboden hade lagt sig, pratade alla fortfarande tystare än vanligt, skrattade mer sällan och gick med en gnagande liten smärta. Undantaget var Joel och Elin.

De hade äntligen funnit varandra på allvar och ville gärna demonstrera det. Utan pardon bullrade de på, och samlade ihop folk mest för att ha en publik medan de tafsade på varandra. Möjligen var det deras sätt att jobba med skuldkänslorna, men ingen uppfattade det så. Det var mest jobbigt. Ett par gånger dängde Joel till Elin liksom på skoj och det är möjligt att hans senare karriär som kvinnomisshandlare började just den sommaren.

Av Henrik och Björn hördes ingenting och ingen sökte heller upp dem. Deras uteslutning ur gänget var något som hade varit på gång under flera år och nu hade det slutligen inträffat. Det hade ju inte blivit ett uteslutande, snarare ett utspyende och sorgligt var det, men inget att göra.

Dagen innan Anders skulle åka hem till stan igen, gick han i alla fall över till Henriks stuga. När han närmade sig dörren hörde han musik inifrån. »There is a light that never goes out«. Han knackade på.

And if a doubledecker bus crashes into us, to die by your side –

Musiken stängdes av och Henrik öppnade dörren. Han såg ut som vanligt, bortsett från att han hade fler finnar än tidigare. Anders skymtade mängder av papper från chokladkakor på golvet inne i rummet. Henrik flyttade sig inte för att släppa in honom.

»Hej«, sa Anders. »Jag bara ... jag åker i morgon, så att ... jag skulle bara säga hejdå.«

Ett bittert småleende vanställde Henriks mun. När Anders inte sa eller gjorde något mer, försvann leendet och under ett par sekunder blev Henriks ansikte naket.

»Jag gjorde det inte«, sa han. »Bara så du vet. Jag gjorde det inte. Jag bara ... det var ingenting. Jag nuddade vid henne. Och så började hon skrika.« Henrik fäste sin nakna blick i hans. »Tror du mig?«

Anders nickade och sa: »Ja.«

»Bra.« Henriks ansikte stängdes till igen, det där småleendet kom tillbaka. Han sa: »Jag tyckte bättre om dig när du var hopplös.«

Anders anade att det var ett citat men kunde inte placera det, så han sa bara: »Mm.«

»Hejdå«, sa Henrik och stängde dörren.

Nästa sommar hade gänget börjat lösas upp inifrån. Någon tågluffade, några hade skaffat sommarjobb. Man kunde åter se Henrik och Björn åka runt på flakmoppen och Anders var den enda som hälsade med en nick, men de stannade aldrig för att prata.

Konstiga saker hade börjat hända i byn. Saker försvann och dök upp på nya ställen. Anslagstavlan vid affären blev omkullvräkt och en morgon gjorde en sommargäst som skulle gå och bada vid stranden en ohygglig upptäckt. Från den understa grenen på tallen intill omklädningsrummet dinglade en svan, upphängd i halsen med ståltråd.

En annan sommargäst som hade tre kaniner i en stor bur kom en morgon ut och fann alla kaninerna döda. Det enda levande som fanns i buren var en grannes erkänt ilskna bulldogg. Det fanns inget som tydde på att hunden hade grävt sig in. Den hade kopplats loss och sedan placerats i buren.

Misstankarna föll snart på Henrik och Björn. De åkte omkring i byn och betedde sig allmänt underligt och avvisande. Folkilsket, skulle man rentav kunna säga. De togs till förhör både här och där, men blånekade till allt. Eftersom inget kunde bevisas fanns det inget att göra. Men folk började låsa in sina saker och sina djur.

Vintern kom och The Smiths splittrades. När Anders var ute på Domarö veckan mellan jul och nyår såg han att Henrik och Björn åkte omkring sorgklädda, men han träffade dem inte och pratade inte med dem.

Följande sommar tågluffade han och Cecilia en månad och resten av tiden arbetade Anders på lagret i en Ica-butik. Under vinterveckan det året såg han inte till Henrik och Björn. Via sin pappa fick han dock veta att de hade gjort sig fullkomligt omöjliga. De pratade inte med någon och de hade gjort några vändor på BUP, men vandalismen och de små vidriga händelserna fortsatte, om än i mindre skala.

När Anders ringde sin pappa i februari fick han veta att Henrik och Björn hade drunknat. De hade gett sig iväg med flakmoppen ut på isen och kört igenom. Ingen av dem hade haft flytväst och det hade troligen gått fort.

Byn kunde andas ut. Den slutgiltiga utstötningen av Hubba och Bubba hade inträffat. Deras föräldrar lämnade snart ön och försvann ur det allmänna medvetandet. Visst är det tråkigt när unga människor dör, men ...

Äntligen var det över.

Ingen älskar oss

Hello.
 I am the ghost of troubled Joe.
 The Smiths – A rush and a push
 and the land is ours

Om du finns

I ljuset från lampan över köksbordet var det lättare att se vad som hade hänt med Elin, vad hon hade gjort med sig nu. Stygnen satt fortfarande kvar och delar av hennes ansikte var uppsvullet av läkande sårvävnad, men det gick ändå att se vartåt den senaste operationen syftade.

Två djupa skåror kantade av rödflammiga ärr löpte från näsvingarna till mungiporna. Under hennes numera djupt liggande ögon fanns en ilsken rodnad genomkorsad av ett antal tunna linjer som fortsatte ut mot tinningarna. Hon hade låtit skära fram rynkor. Operationerna hon genomgick handlade om att göra motsatsen till det plastikoperationer normalt handlar om. Hon gjorde sig äldre, grövre och fulare.

Hon hade avböjt erbjudandet om kaffe eftersom hon hade svårt att använda munnen och istället fått vin i ett dricksglas. Anders hittade inget sugrör så han klippte av en bit tunn gummislang och gav henne. Hon sög i sig halva glaset direkt och Anders såg på henne.

Det ömkligaste.

Omnämnandet av Henrik och Björn hade än starkare påmint honom om vad Elin hade gjort, vem hon hade varit. Nu satt hon här arton år senare med darrande händer, ansiktet i trasor och sög vin ur en gummislang.

Det kanske finns ett slags rättvisa i världen, ändå.

Eftersom det var svårt att titta på henne någon längre stund, for hans blick över bordet och han såg att pärlorna på plattan hade ökat ordentligt i antal. Ytterligare en fläck av vita pärlor hade tillkommit och drygt en sjättedel av ytan var nu täckt av pärlor.

Elin sög i sig det sista vinet så att det sörplade i glaset. Vad hon kände gick inte att läsa i hennes ansikte. Anders var på väg att fråga om Henrik och Björn, men Elin hann före. Eftersom hennes läppar inte fungerade riktigt blev alla konsonanter svaga och tonen monoton.

»Jag har en dröm«, sa hon. »En dröm som kommer tillbaka. Jag kan inte sova bra för jag har den här drömmen hela tiden. Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor.«

Hon hällde upp mer vin och Anders hämtade ett glas och gjorde henne sällskap. Åter sög Elin i sig nästan halva glaset, hostade till och fortsatte:

»Det är en man som ligger i en båt. En eka, en gammal eka. Han ligger i botten av båten med huvudet upp längs kanten och han är död. Ögonen är så där öppna. Och omkring honom ... det ligger ett nät i båten också, med fiskar i. Och några av fiskarna är lösa och ligger och hoppar. Sprattlar och hoppar. Och fiskarna i nätet rör sig också. Det är många fiskar och dom lever. Men den där mannen ligger där och är död. Förstår du? Fiskarna lever fast dom är i båten men han är död.«

Elin sög i sig mer vin och gjorde en grimas av smärta. Kanske stramade det till i något sår.

»Den bilden är det, hela tiden. Och jag tycker att jag borde bli van, men varje gång den kommer ... jag blir lika rädd varje gång, i drömmen. Jag närmar mig båten och så får jag se den där mannen som ligger död bland fiskarna och sen är det som om jag går sönder för jag blir så rädd.«

Det sista i glaset sögs in i Elins mun. Hon fick vinet i vrångstrupen och började hosta. Hon hostade och hostade, gjorde bara en paus för att gny till av smärta, varpå hon hostade igen tills Anders blev rädd att hon skulle spy. Men hostningarna dämpades och Elin satt och flämtade en stund, drog efter luft. Tårar rann längs jacken i hennes kinder.

Anders var inte särskilt intresserad av Elins drömmar. Han drack en klunk vin och blundade, såg framför sig den otydliga bilden av Henriks och Björns kroppar i månskenet, det fula leende som hade funnits över Elins på den tiden fylliga läppar.

Det försvinner inte. Ingenting försvinner.

Han öppnade ögonen och såg på Elin som satt sammankurad och stirrade ner i golvet.

»Du sa att dom försvann. Att dom inte drunknade, Henrik och Björn. Vad menade du?«

»Dom hittade dom inte.«

»Men dom körde ju ner i en vak.«

Elin skakade på huvudet. »Det har inte jag hört.«

»Vad har du hört, då?«

Elin fick samma uttryck i ögonen som hon hade fått när de kommit till Smäcket tjugo minuter tidigare, när hon fått syn på GB-gubben med plastsäcken runt. Hon hade velat springa sin väg men Anders hade hindrat henne. Samma uttryck nu. Som ett djur omringat på alla sidor utan någonstans att fly. Den enda lösningen var att implodera, försvinna in i sig själv.

»Det var dom, Anders. Dom hade den där jävla plastgubben på flaket och dom var ... inte äldre, fattar du? Dom var som när ... när allt det där hände. Dom har inte blivit äldre.«

Anders lutade sig bakåt i stolen. »Vad var det som hände, egentligen? Den där gången?«

Elin knep ihop läpparna, blåste ut kinderna och såg på honom med ett vädjande uttryck som möjligen hade gjort verkan förr men som nu mest såg äckligt ut. Hon virade gummislangen runt pekfingret, lät axlarna sjunka ner och sa: »Joel sitter i fängelse, visste du det?« Anders svarade inte och hon fortsatte: »Det var nån kvinna ... han slog nästan ihjäl henne. Jag vet inte varför. Hon hade nog inte gjort nåt.«

Hon snörvlade till och drog gummislangen hårdare runt fingret. Fingertoppen blev mörkröd som huden i hennes ansikte och hon sa ner i bordsskivan: »Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag var väl ond. Kan man vara ond?«

Anders ryckte på axlarna, andades in djupt och släppte ut luften. En aning av den tyngd som hade legat i hans mage släppte. Han reste sig och tog fram en ny tetra. »Vill du ha mer?«

Hon nickade och virade loss slangen. De drack respektive sög i sig i tystnad. Efter en stund frågade Anders: »Vad har du hört? Om dom?«

Lite vin rann ur Elins mungipa och hon torkade försiktigt bort det, sa: »Att dom körde ut på isen med den där moppen, bara. Och sen var dom borta.«

»Vadå, dom körde inte igenom isen?«

»Nej.«

»Ingen vak, inget ... att den hade gått sönder, att dom ...?«

»Nej. Dom bara försvann.«

Anders pressade knytnäven så hårt mot läpparna att munnen smakade metall, reste sig och vankade omkring i köket. Elin följde honom med blicken, sög i sig mer vin och frågade: »Vad är det?«

Anders skakade på huvudet för att markera att han inte ville prata, nappade åt sig cigarettpaketet och hetsrökte en cigarett medan han travade av och an, ut i hallen, in i vardagsrummet.

Vad kan jag göra? Vad ska jag göra?

Det var ju inte säkert att samma sak hade hänt med Henrik och Björn som hade hänt med Maja. De kanske bara hade ... åkt bort. Åkt någon annanstans och börjat nya liv.

Och kommit tillbaka utan att åldras?

Anders stannade vid fönstret i vardagsrummet och såg mot Gåvastens blinkande fyr långt där ute. Tårar steg i ögonen.

Utan att åldras ...

Han såg Majas små händer när de grep efter nappflaskan med saft, hennes tunna fingrar runt kanten av en Bamsetidning när hon låg på rygg i sin säng och läste. Fötterna som stack fram under täcket. Sex år gammal.

Anders stirrade ut i det stora mörkret med dess enda, blinkande ljusnål. Vinet hade stigit honom åt huvudet och ljuset svajade, gled över havet och han såg Maja i hennes röda overall. Hon lyste i mörkret och hon gick över vattnet. Den lilla kroppen, den mjuka huden, musklerna instoppade i bävernylon. En röd fläck som rörde sig närmare men upplöstes när han försökte fästa blicken på den.

Han viskade: »Var är du? Var är du?«

Inget svar. Bara havets kluckande mot klipporna och Gåvastens enda, ständigt upprepade budskap, alla fyrars budskap: Här är jag, här är jag. Akta dig, akta dig.

Anders stod vid fönstret och stirrade ut i mörkret tills draget genom fönsterspringorna fick honom att frysa och han gick tillbaka in i köket.

Elin låg över bordet med huvudet vilande på armarna. Han ruskade henne i axeln och hon tittade yrvaket upp. »Du får gå och lägga dig.« Han gjorde en gest mot sovrummet. »Ta stora sängen.«

Elin försvann in sovrummet och Anders satt kvar vid köksbordet, drack mer vin och rökte fler cigaretter. Han stirrade på texten i bordsskivan.

Bär mej.

Anders nickade drucket och knäppte händerna som i bön, viskade: »Jag ska. Jag ska. Men var ska jag hämta dig? Var är du nånstans?«

Det hade kanske gått en halvtimme när Elin kom ut från sovrummet med täcket omkring sig. Hennes fingrar krafsade nervöst över påslakanets tyg. Anders blundade med ena ögat för att se henne tydligt. Hon såg så eländig ut som det är fysiskt möjligt.

»Kan inte du också lägga dig?« frågade hon. »Jag är så jävla rädd.«

Anders följde med henne in i sovrummet och la sig intill henne, ovanpå täcket. Hennes ena hand kom krypande ut och sökte hans.

Vad spelar det för roll? Vad spelar det för jävla roll?

Han grep hennes hand och tryckte den som för att säga att allt var okej, att det var lugnt. När han försökte släppa hårdnade hennes grepp och han lät det vara. Norruddens fyrljus svepte genom rummet, blinkade till över den motsatta väggen och fick profilen av Elins numera tillplattade näsa att framträda. Han låg och tittade på den och när ljuset hade svept förbi kanske tio gånger frågade han igen: »Varför gör du så här? Med operationerna?«

»Jag måste.«

Anders blinkade och kände att han själv höll på att bli sömnig. Tankarna var inte rediga, men aningen av en teori kom för honom och han frågade: »Är det ... ett straff?«

Elin var tyst en lång stund och han trodde inte att hon skulle svara. Fyrljuset hade strukit förbi många gånger när hon slutligen sa: »Det är väl det«, och släppte hans hand, rullade över på sidan.

Anders låg kvar och tänkte på brott och straff, den balans som eventuellt finns inbyggd i världen och människornas själar. Han kom inte fram till något och resonemangen hade börjat lösas upp i osammanhängande bilder när han kom tillbaka till sig själv och hörde på Elins andning att hon sov. Då steg han upp, klädde av sig och kröp ner i Majas säng.

Sömnen ville inte komma. Troligen hade han slocknat ett par minuter när han låg i stora sängen och nu var han klarvaken. Han räknade fyrsvep och hade kommit till tvåhundratjugo, börjat fundera på att tända sänglampan och läsa en Bamse när han såg att Elin steg ur sängen.

Han tänkte att hon var på väg till toaletten. Men det var något fel på hennes rörelser. Hon gick emot hans säng utan att se honom. I bara trosor och behå var hennes kropp oformlig, svällande och när ljuset blinkade fram hennes ansikte blev han plötsligt skrämd och kurade ihop sig som inför ett slag.

Det är monstret som vill ta mig.

Men hon gick förbi utan att bry sig om honom och skräcken klingade av. Elin öppnade dörren sömngångaraktigt och gick ut ur rummet. Anders tvekade några sekunder och steg sedan upp, drog på sig sin skjorta och följde efter henne.

Hon gick genom köket och ut i hallen, men istället för att vika av mot toaletten fortsatte hon mot ytterdörren. När hon började fingra på låsvredet för att få upp dörren gick han fram till henne.

»Elin, vad gör du?« frågade han hennes rygg utan att få någon reaktion. »Du kan inte gå ut så där.«

Låset klickade till och hon tryckte ner handtaget. Han grep tag i hennes axel. »Vart ska du?« Hon stelnade till i hans grepp och svarade utan att vända sig om: »Hem. Jag ska hem.«

När dörren öppnades och kall luft svepte in över hans bara fötter, tog han hårdare tag i hennes axel och vände henne mot sig. »Du kan inte det. Du har inget hus att gå till.« Han grep tag i hennes andra axel också, ruskade om henne. Hennes blick var frånvarande.

»Hör du«, sa han. »Du ska inte gå nånstans.«

Elin tittade tomt på honom. Hennes läppar rörde sig ryckigt, som om hon utan att få fram något ljud sa: va, va, va, va. Sedan skakade hon sakta på huvudet och upprepade: »Jag ska inte gå nånstans.«

»Nej. Kom.«

Han drog in henne i hallen igen, stängde och låste dörren. Hon lät sig ledas tillbaka till sängen där hon omedelbart somnade. Anders hade ingen nyckel till sovrumsdörren så han tryckte fast en stol under handtaget och hoppades att han skulle höra om hon försökte ta sig ut igen.

Och om hon gör det? Det är inte mitt ansvar.

Han kröp ner i Majas säng igen och märkte till sin förvåning att kroppen nu sa att han kunde få sova, om han ville. Han ville. Han blundade och gled snart ner i vilan på ett mjukt sluttande plan. Det sista han tänkte innan han somnade var: Som om jag inte hade nog.

Efter branden

Bara svarta bjälkar och grå sörja återstod efter att brandkåren hade gjort sitt arbete. Hundratals kubikmeter havsvatten hade pumpats över och omkring det brinnande huset och trots att enstaka rökslingor ännu steg ur förödelsen fanns det ingen risk att elden skulle ta ny fart, därtill var omgivningarna för blöta.

Många hade dragit sig hemåt men Simon stod kvar i den sura asklukten och betraktade förfallet, mediterande över alltings förgänglighet.

Man har ett hus. Sen har man inget hus.

En enda liten tändsticka eller bara en gnista på fel ställe. Mer behövdes inte för att det man trampat med sina fötter i åratal, pyntat och låst omkring skulle gå upp i rök. Ett förfluget ord eller en glimt av något man inte borde ha sett så repades den livsväv man tagit för given upp och föll i bitar inför ens ögon.

Mattan rycks bort.

Man kan riktigt se det: den avlånga trasmattan man går på, men vad är det för en figur där borta i änden? Är det en djävul eller en ängel? Eller bara en liten gubbe i grå kostym, en tråkig typ som har väntat på sin chans? Hur som helst håller han mattans ände i sina händer. Och han är tålmodig, mycket tålmodig. Han kan vänta.

Men tappar du balansen, befinns du plötsligt lätt, ja, då rycker han till. Rena trollerinumret är det när dina fötter slits loss från underlaget och du under ett mycket kort ögonblick svävar i horisontalläge med tåspetsarna i linje med näsan. Sedan kommer marken dig till mötes med ett brak och det gör ont.

Simon körde ner händerna i byxfickorna och gick fram till resterna av huset. Det klafsade under fötterna och asklukten var kväljande. Han hade ingen speciell relation till huset som brunnit, hade aldrig ens varit inne i det. Ändå var det som om det betydde något.

Han hade haft en omtumlande dag och var månne överkänslig men han hade sannerligen haft nog av att betrakta saker som hände på Domarö som isolerade händelser utan inbördes sammanhang, blivit lurad –

Ja. Lurad.

– tillräckligt länge. Det slaskade och sög om fötterna när han vadade fram genom sotsörjan. Brandmännen hade sagt att sättet branden startat på onekligen lät misstänkt, men det var inte deras sak att reda ut. Polisen fick ta över när det ljusnade.

Trots att det alltså fanns risk att han förstörde viktiga spår fortsatte Simon att forcera geggan tills den tunnades ut och upphörde ett par meter innan han nådde fram till brunnen. Det var dit han hade varit på väg utan att veta om det.

Det var en gammal brunn. En meterhög, cirkelrund vall av murade stenar kring brunnshålet som kröntes av ett trälock. Den äldre konstruktionen med vevspel, kedja och hink hängde kvar som dekoration. En grov plastslang kom upp igenom ett hål i locket, hade förmodligen löpt till en pump inne i huset. Nu var slangen avbränd några meter ifrån brunnen.

Simon gläntade på locket och tittade ner i mörkret.

Vad håller jag på med?

Han visste inte. Lika lite som han visste varför han alls hade gått hit. Det bara vara något som ... drog. Han slöt ena handen kring tändsticksasken i fickan och kände efter.

Ingenting. Det är ingenting.

Jo, han kände något, men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Det var bara en aning, en fläkt av något försvunnet, ringarna på vattnet efter att en fisk slagit men själva fisken redan var långt borta.

Ändå hakade han loss hinken och sänkte ner den i brunnen med kedjans hjälp. Efter kanske fem meter nådde den ytan där nere. När han hissade upp den var den till hälften fylld med klart vatten. Han kupade händerna och fick upp en munfull som han drack, efter att ha rengjort såret i handen som redan börjat läka.

Salt.

Inte ovanligt med brunnar så nära havet, att en viss mängd saltvatten trängde in. Hade han fått råda skulle de inte ha borrat just här, men det var ju inget att göra åt nu. Han hängde tillbaka hinken på dess plats. Aningen blev varken starkare eller svagare, den bara fanns där som ett doftspår och han visste inte vad det var.

Han tog ett steg tillbaka och betraktade brunnen.

Synd.

Synd att en så fin gammal brunn inte skulle ha något hus att höra till längre. Han vände sig runt för att ännu en gång titta på ödeläggelsen och fick syn på en människa som stod där han hade stått för en stund sedan. Stjärnljuset räckte inte till för att han skulle se vem det var, så han höjde armen till hälsning. Hälsningen besvarades.

Han kände sig en smula ertappad. Medan han banade sig väg tillbaka genom sörjan tänkte han att han fick förklara sitt beteende med att han blivit törstig.

När han kom närmare såg han att det var Anna-Greta som stod och väntade på honom. Han styvnade i kroppen, gjorde om sitt ursäktande uttryck till ett avvisande och gick med största möjliga värdighet de sista metrarna genom askgröten.

Anna-Greta såg road ut. »Vad gör du?«

»Ingenting. Blev törstig, bara.«

Anna-Greta pekade mot den allmänna kranen som stod vid vägkorset ett tiotal meter bort. »Hade det inte varit enklare att –«

»Tänkte inte på det«, sa Simon och gick förbi henne. Han gick vidare hemåt så raskt han förmådde, men Anna-Greta var väsentligt spänstigare i benen och hade inga problem att hålla jämna steg med honom. Hon slöt upp vid hans sida och tände sin ficklampa för att lysa dem båda.

»Är du arg?« frågade hon.

»Nej. Mest besviken.«

»Varför det?«

»Vad tror du?«

De kom in på vägen mellan granarna och Simon tvingades slå av på takten. Hjärtat ville inte vara med på att fly ifrån Anna-Greta. Det fysiska hjärtat, gudbevars. Det andra visste han inte var han hade. Men det var ju också en insikt att få på tröskeln till döden: han kunde inte rymma ifrån Anna-Greta ens om han ville. Hon var för snabb, helt enkelt.

Ett hundratal meter in i skogen stannade han för att hämta andan. Anna-Greta stod oberörd intill honom och lyste bortåt vägen. Inga andra människor fanns i närheten.

»Om jag säger så här«, sa Anna-Greta. »Det är för ditt eget bästa som jag inte har berättat nåt.«

Simon fnös till. »Hur länge har vi varit tillsammans? Femtio år snart? Hur har du kunnat ... är det fler saker som du inte har berättat för mig?«

»Ja.«

Bekännelsen borde ha förvånat, men Simon kände Anna-Greta. Hon sa som det var, även om det var opassande. Det var just det som gjorde allt detta så omöjligt att svälja: att han kanske inte hade känt henne alls, egentligen.

»Då ska jag berätta nåt för dig«, sa Simon. »Jag var gift en gång och vet du vad hon sa, Marita, om sitt missbruk? Att hon inte pratade om det för mitt eget bästa. Så man kan nog säga att jag är allergisk mot det argumentet.«

»Det här är inte samma sak.«

»Men jag tror att det är det, ser du. Och jag har väldigt svårt att acceptera det. Jag är inte säker på att jag vill vara tillsammans med dig längre, Anna-Greta. Jag tror inte att jag vill det.«

Simon hade stått framåtlutad med händerna mot låren. Nu tryckte han sig upp till stående igen och gick bortåt i mörkret. Anna-Gretas ficklampa följde honom inte. Han hade en klump i magen och såg inte vart han gick, men nu var det sagt. Nu fick han ta konsekvenserna av det, vad de än innebar. Han kunde inte leva med någon som ljög på det viset.

Skogen var beckmörk och han fick gå försiktigt för att inte falla ner i diket igen. Ficklampans cirkel av ljus satt fortfarande på hans näthinna och han stannade till och väntade på att den skulle försvinna. Han tittade bakåt vägen och såg att den verkliga ficklampan nu låg på marken och belyste benen på Anna-Greta som låg intill den.

Simon öppnade munnen för att ropa något, men inget lämpligt kom ut.

Det är inte sjysst. Det är inte rent spel.

Han bet ihop käkarna. Han hade klart och tydligt sagt hur det låg till, hur han kände. Och så gjorde hon så här. Det var skamgrepp, det var ... Simon kisade mot gestalten på marken och vred sina händer.

Det har väl inte hänt nåt på riktigt?

Anna-Greta var vid god hälsa och kunde knappast få en hjärtattack eller en hjärnblödning bara av att bli avvisad. Eller? Simon tittade längs vägen i riktning mot gamla byn. Om den där moppen kom tillbaka. Hon kunde ju inte ligga så där.

Varför ligger hon så där?

Med blysmak i munnen skyndade Simon fram emot Anna-Greta med ficklampans sken som ledning. När han var ett par meter ifrån henne såg han att hon levde eftersom hennes kropp skakade. Hon grät. Simon ställde sig intill henne.

»Anna-Greta, sluta. Vi är väl inte tonåringar. Gör inte så här.«

Anna-Greta hulkade och drog sig samman till ett hårdare knyte. Simon kände hur det brände till i hans egna ögon, hur tårar började välla fram och han strök irriterat bort dem.

Inte sjysst.

Han klarade inte av att se henne så här, den egensinniga och starka kvinna han hade älskat så länge, klarade inte av att se henne ligga som ett hjälplöst, snyftande bylte på skogsvägen. Han hade aldrig kunnat tänka sig att något han sa skulle ge upphov till något sådant. Det tjocknade i halsen och tårarna rann utan att han brydde sig om att stryka bort dem.

»Kom nu«, sa han. »Kom nu, Anna-Greta. Res dig upp.«

Genom snyftningarna sa Anna Greta: »Du får. Inte säga. Så där. Du får. Inte säga. Att du inte. Vill vara. Med mig.«

»Nej«, sa Simon. »Jag ska inte. Kom nu.«

Han sträckte ut sin hand för att hjälpa henne upp, men hon såg den inte. Simon trodde inte att han skulle klara av att böja sig ner och resa henne upp, risken fanns att de skulle bli liggande båda två.

Han hade aldrig varit med om någonting i närheten av det här. Inte med Anna-Greta. Hon kunde bli fruktansvärd om de någon gång grälade och sedan gråta en stund när det var över, men ren förtvivlan av det här slaget hade han aldrig tidigare sett hos henne. Han hade å andra sidan heller aldrig tidigare sagt, eller ens antytt, att han ville att de skildes åt.

Han vinkade framför hennes ansikte. »Kom nu. Jag hjälper dig.«

Anna-Greta drog in snor i näsan, andades en aning lugnare och slappnade av. Hennes andetag var långa men flämtande och hon låg tyst en stund. Sedan frågade hon: »Vill du vara med mig?«

Simon blundade och gned sig i ögonen. Hela det här uppträdet var löjligt. De var vuxna människor och mer än vuxna människor. Att allt ändå kunde gå varvet runt och landa i den enklaste och mest ursprungliga av frågor, den som borde ha varit avklarad för årtionden sedan.

Men den är ju inte avklarad. Kanske den aldrig blir det.

»Ja«, sa han. »Ja, det vill jag. Men kom nu. Du blir sjuk om du ligger så där.«

Hon tog hans hand men reste sig inte upp, lät bara sin hand ligga i hans och drog med sina fingertoppar över hans handflata. »Säkert?«

Simon log och skakade på huvudet. Under ett par sekunder gick han husesyn genom labyrinten av rum i sitt hjärta och fann ingenstans den känsla som hade sagt att han ville bort från henne, aldrig se henne mer. Den var borta, som om den aldrig hade funnits.

Inget att göra. Det är kört.

»Ja, säkert«, sa han och hjälpte henne upp på fötter. Anna-Greta smög in i hans famn och de stod och höll om varandra så länge att när de släppte taget hade ficklampans ljus börjat blekna från vitt till gult. Det var över.

För den här gången, tänkte Simon. De tog varandras händer och i ficklampans falnande sken sökte de sig hemåt. Båda var utmattade av de ovana känslostormarna och det molade av träningsvärk i hjärtat. De höll varandras händer och lät det vara samtal nog, men när de hade kommit ut ur skogen sa Simon: »Jag vill veta.«

Anna-Greta tryckte hans hand.

»Jag ska berätta.«

När de hade kommit tillbaka till Anna-Gretas hus satt de utslagna i soffan en stund och samlade sig. De var som blyga och hade svårt att möta varandras blickar. Varje gång det hände log de tvekande mot varandra.

Som tonåringar, tänkte Simon. Tonåringar på mammas och pappas soffa.

Kanske betedde sig inte tonåringar så nuförtiden, men för att fullfölja analogin reste sig Simon och hämtade en flaska vin i köket. För att lätta på stämningen. Lossa tungans band och ... få till det.

Fast inte på det viset, nej tack. Det var ju ...

Han hejdade sig med korkskruven halvvägs ner i korken. Var det tre dagar tidigare som han och Anna-Greta hade älskat sist? Det kändes som mycket längre sedan, men även om de betedde sig som ungdomar innebar det inte att kroppen var med på noterna.

Korken satt fast. Simon drog det hårdaste han kunde och kände att det ändå inte var särskilt hårt.

Som sagt ...

Han tog med sig flaskan in till Anna-Greta som reste sig upp, kilade fast flaskan mellan låren och lyckades dra ur korken. Som för att ursäkta Simon sa hon: »Den satt rätt hårt.«

Simon sjönk ner i soffan. »Jo.«

Anna-Greta hällde upp och de drack en klunk var, sköljde runt i munnen och svalde. Den sträva, ovana smaken satt kvar på tungan och Simon släppte ifrån sig en suck av välbehag. Det var inte ofta han drack vin nuförtiden. Han såg uppfordrande på Anna-Greta och hon ställde ifrån sig sitt glas, vilade händerna i knät.

»Var ska jag börja?«

»Börja med det som jag frågade. Varför flyttade inte folk, varför flyttar inte folk? Och vad menade du med att det är för mitt eget bästa som du inte har berättat? Varför har ingen –«

Anna-Greta höjde handen för att hejda honom. Hon lyfte sitt glas igen, tog en minimal klunk och följde sedan glaskantens linje med pekfingret.

»På sätt och vis är det samma fråga«, sa hon. »Om jag berättar det här för dig så kommer inte du heller kunna flytta härifrån.« Anna-Greta kastade en blick ut på det mörka havet. »Fast det har förmodligen redan hänt. Att du inte får åka härifrån.«

Simon la huvudet på sned. »Som sagt. Jag tänker inte åka nånstans. Du behöver inte skrämmas för att jag ska stanna.«

Anna-Greta log blekt. »Det söker upp oss. Försöker vi lämna den här ön så är risken stor att det söker upp oss.«

»‘Det’«, avbröt Simon. »Vad menar du med ‘det’«?

»Havet. Det letar rätt på oss och tar oss. Var vi än är.«

Simon skakade misstroget på huvudet. »Du brukar ju åka till Norrtälje, till Stockholm ibland. Du och jag åker med finlandsfärjan. Det har ju gått bra, än så länge.«

»Mm. Men du har velat resa längre bort några gånger. Till Mallorca och så där. Och jag har sagt nej, eftersom ... då kan det tro att jag försöker fly.«

Anna-Greta slickade på pekfingret, drog det runt glasets kant och fick fram ljud. En ensam, klagande ton steg från glaset och spreds ut i rummet som en spökröst. En perfekt ton, så ren och klar att den tycktes förstärka sig själv genom att använda luften som resonanslåda. Simon la handen på Anna-Gretas finger för att få tyst.

»Det här låter ju inte vettigt«, sa han. »Du menar att havet går upp på land och letar rätt på er? Det händer ju inte.«

»Det behöver det inte«, sa Anna-Greta. »Det finns överallt. Det står i förbindelse med allt. Havet. Vattnet. Det behöver inte gå någonstans. Det finns redan överallt.«

Simon tog en större klunk vin. Han tänkte tillbaka på upplevelsen han hade haft dagen innan. När han med Spiritus i sin hand hade sett hur vattnet genomströmmade allt, hur allt i grunden bestod av vatten. Nu vidgade han i tanken perspektivet och såg alla hav förbundna via floder, bäckar, strömmar. Vattenådrorna genom urberget, sumpmarkerna och pölarna. Vatten, vatten överallt.

Så långt är det riktigt, men ...

»Då undrar jag vad du menar med ‘tar’. Hur ‘tar’ det er?«

»Vi drunknar. På dom mest orimliga ställen. I en liten bäck. I en vattenpöl. I ett handfat.« Simon rynkade pannan och var på väg att ställa följdfrågan, men Anna-Greta förekom honom: »Nej. Jag har ingen aning om hur det går till. Det har ingen. Men dom människor som ... hör till Domarö och försöker åka härifrån ... dom hittas förr eller senare drunknade. Oftast. Dom som stannar kvar överlever. Oftast.«

Simon la sin hand ovanpå Anna-Gretas, som fortfarande vilade på mynningen av hennes glas. »Det här låter ju fullständigt –«

»Det spelar ingen roll hur det låter. Det är så här. Det vet vi. Och nu vet du det också. För att använda ett ord som har fallit ur bruk så är vi fördömda. Och vi lever med det.«

Simon knöt armarna över bröstet och lät sig falla bakåt mot soffans ryggstöd. Det var mycket att ta in på en gång, milt sagt. De svar han hade fått gav upphov till ännu fler frågor och han kände att han inte orkade mycket mer ikväll. Det lilla vin han hade druckit var nog för att göra honom sömnig, ovan som han var.

Han blundade och försökte se allting framför sig. Fiskarna för länge sedan som hade slutit pakten med havet, hur den hade bestått och fortplantat sig genom tiden, bestått och spridit ut sig som själva havet, sipprat in i alla sprickor.

Sipprat in ...

Han smackade med tungan när han kom att tänka på vattnet han druckit ur brunnen vid det nedbrunna huset. Den svaga aningen av salt, havet som hade trängt in. Smaken var borta nu, ersatt av vinets bitande sötma. Utan att öppna ögonen frågade Simon: »Hör jag också till Domarö nu? Är jag också ... fördömd?«

»Förmodligen. Men det vet bara du själv.«

»Hur vet jag det?«

»Du vet.«

Simon nickade sakta och pejlade djupen inom sig, lät lodet sjunka genom det mörka, outtalade, det han visste utan att kunna formulera och fann att han nådde bottnen tidigare än han väntat. Insikten fanns där, men han hade inte haft verktygen för att hitta den. Han hörde till havet. Även han hörde till havet. Kanske hade han gjort det länge.

»Det är nåt som har hänt«, sa Anna-Greta. »Det som vi träffades idag för att prata om. Det här med Sigrid. Vad vi vet har det aldrig hänt förr att nån har ... kommit tillbaka.«

»Hon var ju död.«

»Jo, men ändå. Det har aldrig hänt förut.«

»Vad betyder det, då?«

Anna-Greta smekte hans knä. »Det var alltså det vi höll på att diskutera. När vi blev avbrutna.«

Simon gäspade. Han försökte att formulera en av de många frågor som ringlade likt loja serpentiner i hans trötta huvud, men innan han lyckats sa Anna-Greta: »Jag vill fråga dig en sak också.«

»Jaha?«

Simon gäspade igen, kunde inte få stopp på det. Han viftade med handen framför munnen för att markera att han gärna skulle ha tagit bort detta gäspande om han kunnat, men det gick inte.

Anna-Greta drog upp benen i soffan och knöt armarna runt dem. Simon satt och blinkade, häpnade över hennes böjlighet och vighet när hon på detta vis byggde sin privata lilla fästning omkring sig. Det var säkert femton år sedan han hade kunnat göra så, om ens då.

Hon lutade hakan på knäna och såg inträngande på honom. Sedan frågade hon: »Vill du gifta dig med mig?«

Mot all förmodan överfölls Simon av ännu en jättelik gäspning som bröt ögonkontakten. Han höll upp händerna i luften som för att säga Inte mer, inte mer och sa: »Där. Gick gränsen för vad jag klarar av under en dag. Det. Får vi prata om i morgon.«

Vad tittar du på?

Anders vaknade till en ovan doft, till ovana ljud. Doften var av kaffe, ljuden var av någon som gick runt i köket och drog ut lådor, öppnade skåp. Han låg kvar i sängen en stund och låtsades att allt var normalt. Att den som hade bryggt kaffet och pysslade i köket var någon han älskade och ville vara med. Att det var ännu en fin morgon i ett gott liv. Han knäppte händerna på magen och tittade ut genom fönstret. Molnig himmel med fläckar av blått, en vacker och förmodligen ganska kall dag i mitten av oktober. Kaffedoften lockade och det klirrade av porslin från köket.

Cecilia ställer fram frukost. Maja sitter och pysslar med något vid köksbordet. Här ligger jag, klar och utvilad i ... Majas säng ...

Fantasin naggades i kanterna. Smutsigheten i kroppen efter ännu en kväll av drickande och rökande trängde sig på. Han tittade på sina fingrar. De var svagt gulskiftande, svarta under nagelbanden och luktade tobak. Det klibbade i munnen och han lutade sig över sängkanten, hittade en plastflaska till en tredjedel fylld med utspätt vin. Han lyfte den och drack, tog sig en återställare.

Så, ja. Tillbaka till verkligheten.

Upphetsningen från kvällen innan hade lagt sig. Det Elin hade berättat om Henriks och Björns försvinnande hade tyckts honom febrigt löftesrikt just då, men i morgonens kalla ljus såg han att det inte behövde vara så. Det var två händelser. De behövde inte ha något samband, och om de hade det, vad kunde han göra? Ingenting.

Han vräkte sig ur sängen. Golvet var kallt under hans bara fötter och han drog på sig kalla strumpor och en kall T-shirt. Huvudvärken började pulsera i tinningarna. Han halade på sig jeansen och gick ut i köket.

Elin höll på att ställa fram ost och bröd på bordet. Hon tittade upp och sa: »God morgon.« I det klara morgonljuset från köksfönstret såg hon intensivt för jävlig ut. Han hummade till svar och tog fram en ny vintetra ur skafferiet, öppnade den och drack ett par rejäla klunkar. Elin såg på honom. Han brydde sig inte om henne. Huvudvärken växte i styrka och han knep ihop ögonen, masserade tinningarna.

»Du är rätt alkoholiserad, va?« sa hon enkelt.

Anders flinade när en replik han hört någon ståuppkomiker säga for ut ur hans mun: »Jag är alkis och du är ful. Jag kan sluta dricka.«

Det blev tyst och det var så Anders ville ha det. Han hällde upp en kopp kaffe och tittade på klockan. Den var över elva. Han hade sovit längre än vanligt. Trots Elins flyktförsök under natten hade hennes närvaro kanske skänkt någon trygghet åt rummet som hade tillåtit honom att sova.

Han drack ett par klunkar kaffe till och sneglade på henne. Huvudvärken släppte en aning och han fick dåligt samvete där han såg henne sitta och bryta en ostsmörgås i småbitar för att kunna få in den i munnen. Han ville säga något, men klatschiga elaka repliker finns det gott om, sådana som kan ställa till rätta är sällsyntare.

Han drack det sista av kaffet och tänkte hälla upp en kopp åt henne också, kom sedan på att hon förmodligen inte kunde dricka något så varmt. Hon hade bryggt det åt honom. Han ställde ifrån sig koppen på diskbänken och sa: »Tack för kaffet. Det var snällt.«

Elin nickade och tog en försiktig klunk juice ur sitt glas. Såren måste ha läkt en smula eftersom hon inte behövde använda sugrör. Det hon hade gjort med sitt ansikte var obegripligt. Hon var trettiosex som han, men började se ut som en sextioårig gumma med ett dåligt liv bakom sig.

»Jag går och kollar posten«, sa Anders.

Han hastade ut från köket och drog på sig HellyHansen-tröjan, flydde ifrån den värkande ödslighet som låg likt en dimma kring Elin.

Utanför farstubron stod GB-gubben insvept i plastsäcken. Han förstod inte hur den hade kunnat skrämma honom så. Han lyfte upp den och bar den till vedbacken där han sparkade till den så att den föll omkull.

»Inte så jävla tuff längre, va?« sa han till den liggande figuren som inte hade något att säga till sitt försvar.

Luften var klar och kall, nattens demoner skingrades. Han tittade med tillfredsställelse på det fyllda vedförrådet, körde ner händerna i fickorna och gick upp mot byn. Det var som om han hade två lägen. Ett någorlunda klart och redigt som kunde hugga ved, tänka vettigt och var på väg uppåt. Och så det andra, nattsidan, som höll på att förlora sig i ett labyrintiskt mörker av ångest och spekulationer och var på väg nedåt.

Det är åtminstone en kamp, tänkte han. I stan fanns bara apatin.

Ja, så valde han att se det nu, när han med sina arbetsömma händer i fickorna närmade sig handelsboden. När solens strålar med ojämna mellanrum bröt igenom molntäcket och fick havet att glittra, när han var i den nya dagens ljus. Om natten skulle allt troligen se annorlunda ut.

Han öppnade den gamla postlådan han hade fått av Simon och förväntade sig att som vanligt finna ingenting, men idag låg det ett gult kuvert i lådan. Filmerna. De framkallade bilderna.

Han vägde kuvertet i handen. Det var tunnare och lättare än de brukade vara eftersom han bara hade tagit ett fåtal kort innan fotograferandet avbrutits för gott. Men där inne fanns de alltså. De sista bilderna. Han pillade på kuvertfliken och såg sig omkring. Inga människor inom synhåll. Han rev upp kuvertet.

Han ville inte gå hem till Smäcket eftersom Elin var där, han ville vara ifred med det här ögonblicket. Han satte sig på trappen till handelsboden och drog ut det mindre konvolutet ur kuvertet, vägde även det i handen. Hur många bilder rörde det sig om? Tio? Elva? Han kunde inte minnas. Han tog ett djupt andetag och fiskade varsamt upp den lilla bunten med fotografier.

Mina älskade ...

Först ett par dåliga bilder av Smäcket och sedan var de där, på väg upp mot fyren. Maja i sin röda overall, stretande fram genom snön, Cecilia strax bakom, rak i ryggen trots det besvärliga underlaget. Där var de framför fyren, intill varandra med röda kinder. Cecilias hand på Majas axel, Maja som drog, på väg någon annanstans, som vanligt.

Fler fotografier av de två framför fyren, de två människor som han hade brytt sig mest om av allt i världen och som nu var försvunna. I olika inzoomningar, händerna i olika positioner. Avståndsbilder, bröstbilder, närbilder. Maja uppe vid reflektorn.

En klump växte i Anders hals och han fick svårt att andas. Hur kunde de vara borta och inte finnas längre för honom när han satt här och hade dem i sina händer? Hur kunde det få vara så?

Tårarna började rinna och en skruv borrades genom bröstet. Han sänkte bilderna och lät det komma. Han slog armarna om sig själv och tänkte: Om det fanns ett sätt ...

Om det fanns ett sätt, en maskin, en metod för att lösgöra människor ur fotografier. Att fånga de där frusna ögonblicken och tina upp dem, göra dem verkliga och föra dem tillbaka in i världen. Han nickade för sig själv medan tårarna fortsatte att komma och skruven vreds om och vreds om.

»Det borde gå«, mumlade han. »Det borde gå ...«

Han satt så tills smärtan började mattas och tårarna torkat. Sedan tittade han på fotografierna ett och ett, strök med fingret över de tvådimensionella ansiktena som aldrig skulle bli hans igen.

Konstigt ...

Han bläddrade fram och tillbaka i högen. Inte på en enda av bilderna tittade Maja in i kameran. Cecilia tittade lydigt in i linsen på varenda bild, på en av dem hade hon till och med lyckats få till ett strålande leende. Men Maja ...

Hennes blick var bortvänd och på ett par av bilderna inte bara blicken. Hela hennes ansikte var där vridet åt vänster. Österut.

Anders studerade bilderna noggrannare och såg att hon på alla bilder tycktes fixera en bestämd punkt med blicken. Även när hennes ansikte var vänt rakt mot kameran som på närbilden, var hennes pupiller dragna åt vänster.

Han sänkte bunten med fotografier och stirrade framför sig med gapande mun. Han kom ihåg. Uppe i fyren. Hur hon hade pekat och ...

Pappa, vad är det för nåt?

Vad menar du?

Där. På isen.

Långt där ute var Gåvasten bara en diffus upphöjning ur det gråblå havet. Med pekfingrarna och tummarna gjorde Anders ett litet rombformat hål som han tittade igenom för att skärpa blicken. Gåvastens konturer blev något tydligare men han kunde inte se något speciellt.

Vad var det hon såg?

Han reste sig från trappan och stoppade fotografierna i fickan, gick hemåt med målinriktade kliv. Han hade ett jobb att utföra.

Anders gick ett varv runt den uppochnedvända båten och betraktade den med mer pragmatisk blick. Den såg skruttig ut, ja, men skulle den kunna tjäna sitt syfte: att flyta och bära en motor som kunde ta honom till Gåvasten?

Det svagaste partiet ur nyttosynpunkt var motorfästet. Metallplattan i akterspegeln hade rostat sönder och försökte man hänga på en motor där skulle den troligen åka i sjön. Anders studerade konstruktionen. Med ett par genomgående bultar kunde metallplattan förstärkas med en träbit. Det var inget komplicerat arbete, men båten måste vändas för att han skulle kunna komma åt.

Han gick upp till huset och bad Elin om hjälp. De fick spänna sig till det yttersta, men till slut lyckades de lyfta upp båten så att den kom i jämvikt och Anders kunde gå runt till andra sidan och ta emot för att dämpa fallet när båten vände sig på rätt köl.

Elin tittade på den spräckta sittbrädan, bristningarna kring årtullarna och fransarna av glasfiber längs den trasiga relingen. »Tänker du åka i den här?«

»Om motorn fungerar, ja. Hur har du tänkt göra?«

»Med vadå?«

»Med allt. Ditt liv. Vad tänker du göra?«

Elin repade av ett par malörtsblad och smulade dem mellan fingrarna, luktade på dem och gjorde en grimas. Anders skymtade en rörelse bakom henne och såg Simon på väg emot dem. När Elin också fick syn på honom, viskade hon: »Säg inte att det är jag. Om han undrar. Jag orkar inte –«

Mer hann hon inte säga innan Simon var nere hos dem. »Jaså«, sa han och nickade mot båten. »Tänker du sjösätta?«

»Jo.«

Simon vände sig mot Elin och hajade till. Ett par sekunder stod han med rynkad panna och stirrade på hennes ansikte. Sedan fick han fram handen för att hälsa.

»Hej. Simon.«

Han fortsatte att stirra på Elins ansikte som om han försökte komma på någonting. Anders förstod inte hans reaktion. Nog för att Elin såg eländig ut, men Simons beteende var direkt ohövligt och inte likt honom. Om man stötte på till exempel en person med svåra brännskador i ansiktet, inte stod man och bligade på det där viset.

Simon tycktes komma på det själv och släppte Elins hand, slätade ut sitt förundrade uttryck och frågade: »Jaha, är du ...«

Elin stannade inte för att lyssna färdigt på frågan om vad hon var, utan ursäktade sig och gick tillbaka upp till huset. Simon såg efter henne när hon gick. Sedan vände han sig till Anders. »Är det nån kompis, eller?«

»Ja. Eller ... det är en lång historia.«

Simon nickade och väntade på att Anders skulle fortsätta. När han inte gjorde det lät Simon istället blicken löpa över båten och sa: »Det här ser ju inte för kul ut.«

»Nä, men jag tror den flyter.«

»Motorn, då?«

»Vet inte. Jag har inte provat den.«

»Du får ju låna min båt om du behöver, det vet du.«

»Jag vill ha nåt eget. Men tack.«

Simon flätade samman fingrarna och gick ett varv runt båten medan han hummade för sig själv. Han stannade intill Anders och gned sig över kinderna. Det var tydligt att han hade något att säga. Han harklade sig och det kom inte fram. Han harklade sig igen och den här gången gick det bättre.

»Det var en sak jag ville fråga dig.«

»Okej.«

Simon drog djupt efter andan. »Om det skulle vara så att ... att jag och Anna-Greta gifte oss. Vad skulle du säga om det?«

Simon såg djupt bekymrad ut. Det kom en stöt ur Anders bröst och under en tiondels sekund visste han inte vad det var, känslan var så ovan, men det var ett skratt. »Ska ni gifta er? Nu?«

»Vi funderar på det, ja.«

»Hur var det med det där att inte känna en annan människa, då?«

»Det får väl betraktas som ... överspelat.«

Anders såg upp mot Anna-Gretas hus som om han väntade sig att få se henne stående där uppe, ängsligt smyglyssnande. Han begrep inte. »Varför frågar du mig om det här? Vad vill du?«

Simon kliade sig i huvudet och såg förlägen ut. »Jo, jag vill väl, men det är ju också en fråga om ... jag blir ju arvtagare, då. Om hon skulle dö före mig. Vilket inte verkar särskilt troligt, men ...«

Anders la handen på Simons axel. »Jag är övertygad om att det går att skriva nåt papper eller så. Som säger att jag får behålla Smäcket. Om det skulle bli så. I övrigt så bryr jag mig inte.«

»Det är okej för dig? Säkert?«

»Simon, det är mer än okej. Det är den första goda nyheten jag har hört på jättelänge, och du...« Anders tog ett kliv fram och omfamnade Simon. »Grattis. Det var på tiden, milt sagt.«

När Simon hade gått stod Anders länge med händerna i byxfickorna och tittade på båten utan att tänka på båten. För en gångs skull var hans inälvor varma och lätta att bära. Han ville stanna i den känslan.

När han efter en stund gick upp till virkesförrådet, upptäckte han att han kunde bära känslan med sig. Den stannade hos honom medan han sågade till en bit impregnerat trä, dröjde kvar medan han borrade upp plankbiten och skruvade fast den i akterspegeln.

Blir det bröllop?

Han hade inte frågat Simon huruvida de planerade ett riktigt bröllop i kyrkan i Nåten, om de tänkte ha det hemma eller bara gifta sig borgerligt. Förmodligen hade inte heller de själva tänkt på saken eftersom ingenting var bestämt ännu.

Vem friade till vem?

Han kunde inte se det framför sig, hur det hade gått till eller vad som hade föranlett det. Men det var roligt att tänka på. Känslan stannade.

Det var först när han hade spikat upp en planka mellan två tallar, hakat upp motorn på den och anslutit en trycktank som den gängse dysterheten började ta kommandot igen. Motorn svarade inte på anropet. Han pumpade upp bensin, chokade och drog i startsnöret tills armen började domna. Inte ett liv.

Varför ska allt jävlas med mig? Varför kan inte nåt fungera?

Han lyfte av kåpan och såg att han hade flödat motorn, bensin hade runnit ur förgasaren och samlats i en pöl under bränslefiltret. Han utförde de åtgärder han kunde komma på, kontrollerade alla anslutningar och rengjorde tändstiften. Det höll på att bli mörkt när han åter satte kåpan på plats och ryckte sig svettig utan att något hände.

Han motstod en kraftig impuls att lyfta av motorn från plankan, bära ner den till bryggan och kasta den i sjön. Istället lyfte han åter av kåpan och sprejade uppgivet hela motorn med 5-56, satte tillbaka kåpan och lämnade den.

Större och mindre frågor

När Simon i kvällningen närmade sig Anna-Gretas hus såg han att levande ljus var tända i köket. Det sög till i magen och han kände sig plötsligt nervös. I viss mån var han med på noterna eftersom han hade tagit på sig fintröjan under jackan, men ändå förnam han nu en högtidlighet som han inte visste om han var man att hantera.

När han såg tillbaka på sitt liv tyckte han att han hade levt det utan att fatta några egentliga beslut. Saker hade blivit som de hade blivit, och han hade följt med. Förbundet med Spiritus var möjligen ett undantag, men det hade dikterats av nödvändighet. Han hade inte kunnat göra annorlunda.

Eller?

Kanske var det bara så att han aldrig tidigare hade ställts inför en så tydlig fråga, en så uppenbar valmöjlighet som med detta frieri. Han hade nog fattat sina beslut, gjort sina val, men det hade så att säga skett i det tysta. Utan buller och bång, levande ljus och sug i magen.

Det där med barn, till exempel. Han och Anna-Greta hade inte kunnat få barn och förmodligen var det han som var den felande länken. De hade aldrig uttryckligen strävat efter att skaffa barn. Om deras kärlek hade resulterat i ett barn skulle de troligen ha mottagit det med glädje, men när det inte blev så lät de saken bero. De gjorde inga undersökningar och de hade aldrig talat om adoption.

Det föll sig inte så.

I det uttrycket fanns kärnan av en livshållning som omfattades av många människor på Domarö och som även Simon delade. Ett slags fatalism. Mötet i missionshuset hade klargjort för honom var denna fatalism hade sina rötter. Saker händer och det föll sig så. Eller de händer inte och det föll sig inte så. Inget att göra.

Men nu var han på väg till det vackert upplysta huset för att svara på en fråga som inte kunde falla sig på det ena eller andra sättet. Det var Ja eller Nej som gällde och fintröjan skavde en smula i halsen. Han önskade att han hade haft en present, en blomma, eller åtminstone något att hålla i händerna.

I sin sedvanliga kombination av stadsbeteende och bybeteende knackade han först på dörren och öppnade den sedan. Han hängde av sig jackan i hallen, drog med pekfingret under tröjans halslinning och gick in i köket.

Vid spisen blev han stående. Den högtidlighet han hade anat fanns verkligen där. Kandelabern var framplockad, en ren vit duk lagd på bordet och en flaska vin framställd. Anna-Greta var klädd i sin blå klänning med hög hals och kinesiska broderier. Simon hade inte sett den på tio år, minst, så han blev stående.

Där var hon, kvinnan han ...

kvinnan han ...

kvinnan.

Hon. Den andra. Du. Och var hon inte vacker, var hon inte fin? Jo, det var hon. De levande ljusen fick klänningens silke att skimra och glansen spreds vidare till hennes ansikte som snarare än att bli tjugo år yngre istället tappade sin ålder. Det var bara hon, Anna-Greta, genom alla tider och utseenden. Hon.

Simon svalde och fick problem med händerna. Det skulle ha varit något i dem, något att lämna fram, en gest att utföra. Istället slog han vagt ut mot bordet, rummet, Anna-Greta och sa: »Vad ... fint du har gjort.«

Anna-Greta ryckte på axlarna, sa: »I vissa fall får man bjuda till lite« och en del av den nattvardsliknande stämningen släppte. Simon satte sig på andra sidan bordet och sträckte ut sin tomma hand med flatan uppåt. Anna-Greta tog den.

»Ja«, sa han. »Det är klart.«

Anna Greta lutade sig fram. »... att?«

»Att jag vill gifta mig med dig. Det är klart att jag vill.«

Anna-Greta log och blundade. Med slutna ögonlock nickade hon stilla. Simon svalde kring en klump i halsen och tryckte hennes hand.

Nu är det så, tänkte han. Nu blir det så.

Med sin fria hand grävde han i byxfickan och fick fram tändsticksasken, la den på bordet emellan dem.

»Du?« sa han. »Det är en sak jag måste berätta.«

Badjävlar go home

Anders och Elin ägnade kvällen åt mycket vin och lite prat. Elin tände en brasa i spisen i vardagsrummet och höll till där, Anders satt i köket och glodde på pärlplattan, försökte hitta ett mönster. Inget kom för honom. Den tystnad som hade varit acceptabel när han var ensam i huset, blev tillsammans med Elin kvävande.

Ur ett av köksskåpen rotade han fram sin pappas gamla bandspelare och en plastpåse med kassetter. De var tummade och smutsiga, spelade många gånger. Mest var det samlingar från Svensktoppen, Alf Robertsson och Lasse Lönndahl. Han hade förlikat sig med att lyssna på Alf Robertssons brummande en stund när han hittade en kassett som var så sliten att den tryckta texten nästan var oläsbar. Det spelade ingen roll, han kände igen den och visste vad det stod: »Kalle Sändare tager ett nummer.«

Bandspelaren hade ingen sladd. Ivrigt letade han igenom lådorna efter nätsladden medan förväntan växte i honom. Tillsammans med sin pappa hade han lyssnat på den kassetten många gånger. Som liten hade han tyckt att Kalle Sändares busringningar var jätteroliga och han var spänd på vad han skulle tycka nu.

Han hittade sladden och anslöt bandspelaren, satte i kassetten och körde igång. Ett svagt tut som markerade att samtalet började hördes och Anders drog upp volymen eftersom kassetten var så gammal och sliten att själva ljudet tycktes ha nötts ner.

»Ja, God dag, mitt namn var ingenjör Måstersson ...«

Anders satt med örat intill bandspelaren och lyssnade medan Kalle Sändare utredde detaljerna kring de bikupor av märket Svea som han utgav sig för att vara spekulant på. Den oskyldiga damen i andra änden svarade villigt på frågorna som blev alltmer vansinniga.

Anders skrattade till när Kalle frågade om kuporna hade reflektoraggregat liknande dem i båttankar, skrattade mer när han redogjorde för de nedgrävda bikupor han sett i Tyskland. När han mot slutet drog en helt meningslös historia om en liten julle som legat nedisad, »och sen, när våren kom ... då flöt den där båten upp!« fann Anders sig själv sitta och gapskratta så att han missade ett parti och var tvungen att spola tillbaka.

När samtalet var över tryckte Anders på stoppknappen. Han hade ont i magen och tårar i ögonen. Men snällt ont och snälla tårar. Han strök sig i ögonen och hällde upp ett glas vin till. När han skulle starta bandet igen för att lyssna på nästa, kom Elin ut i köket.

»Vad är det där för nåt?«

»Kalle Sändare. Tycker du det är kul?«

»Nej, inte direkt.«

Anders blev irriterad och la band på sig för att inte säga något elakt. Elin gäspade och sa: »Jag går och lägger mig.«

»Gör det du.« Hon dröjde sig kvar ett ögonblick och Anders la till: »Jag sitter här. Det är ingen fara.«

Elin gick till sovrummet och Anders var ensam i köket med Kalle Sändare. Han skålade med bandspelaren, tände en cigarett och lyssnade vidare. Kalle sökte jobb som batterist i en dans- och poporkester, undersökte möjligheterna till trädfällning och var spekulant på en begagnad elgitarr. Anders gapskrattade inte fler gånger, men fnissade nästan konstant.

När kassetten var slut blev det tyst i köket och han kände sig än mer övergiven än innan. Kalles milda, vänliga röst hade hållit honom sällskap. Anders fällde upp luckan och tog ut kassetten, vred den mellan fingrarna. Den var inspelad år 1965.

Det här är kultur.

Humorn bestod nästan uteslutande av språkliga krumbukter och var alltigenom snäll. Det fanns ingenting hårt eller cyniskt i Kalles behandling av sina ovetande offer, han var bara en liten rolig gubbe, en krumelur i folkhemmet.

Anders tänkte på humorprogram han hade sett på teve under de senaste åren och började gråta. För att Kalle Sändare inte höll på längre och för att allt hade blivit så hemskt. När han hade gråtit en stund reste han sig, sköljde ansiktet med kallt vatten och försökte ta sig samman.

Sluta. Du kan inte hålla på så här.

Han torkade ansiktet med en kökshandduk och kände sig blästrad inombords. Skratt och gråt hade avlöst varandra och äntligen var han trött nog för att kunna sova. En bra kväll, trots allt. På sin väg mot sovrummet smekte han med ett finger över kassetten.

Även Elin måste ha hört Kalle Sändare eftersom sovrumsdörren stod på glänt och tydligen hade det fungerat som en vaggsång. Hon sov med djupa andetag och Anders var tacksam för att slippa prata. Han klädde av sig och la sig i Majas säng, låg en stund och tittade på byltet i storsängen som var Elin.

Vad ska jag göra med henne?

Det var inte mycket han kunde göra. Hon måste själv komma fram till något. Han skulle förklara för henne att hon kunde bo i Smäcket några dagar till om så krävdes, men sedan var hon tvungen att finna en annan lösning. Han ville inte ha någon inneboende, ville vara ensam med sina spöken. Och Kalle Sändare.

Anders smålog. Det hade funnits en kassett till, vart hade den tagit vägen? »Trollkarlen El Zou-Zous öden och äventyr.« Någon historia om en apa som gick in och ut genom handtagen i en pappkasse och hämtade olika verktyg ...

Med apan intill sig tumlade han in i drömmarna.

Han vaknade av ett kallt vinddrag och satte sig upp, blinkade och tittade på klockan som stod på golvet intill sängen. Halv ett. Han hade sovit i kanske en timme.

En natt. Kan jag få sova en hel natt?

Dörren till sovrummet stod öppen och storsängen var tom. Anders föll tillbaka på kudden och lyssnade. Det hördes inga ljud i huset, däremot lät utomhusljuden alltför tydliga, som om ytterdörren var öppen. Han hade glömt att barrikadera sovrumsdörren och nu fick han stå sitt kast.

Gäspande drog han på sig kläderna och gick ut i köket. Ytterdörren stod mycket riktigt öppen mot natten och huset var utkylt. Termometern utanför köksfönstret visade på plus fyra. Elins kläder hade legat prydligt vikta på sovrumsstolen och alltså hade hon gått ut i trosor och behå.

Gått hem.

Det var ju dit hon hade varit på väg natten innan och det var förmodligen dit hon hade gått nu. Tvärs över ön, kanske två kilometer till Kattudden. Anders gned sig ilsket med handflatorna över ansiktet.

Fan! Fan också!

Det var inget annat att göra. Han tog en varm tröja och jacka, stuvade ner Elins kläder i en plastpåse, satte på sig en toppluva och gav sig iväg. I bästa fall hade hon gett sig av nyligen och han skulle hinna upp henne på vägen.

Det susade i huvudet av fyllan som hade varit på väg mot bakfylla men hejdats i sitt lopp. Ficklampans dansande ljuskägla över vägen gjorde honom svagt illamående. När han kom till platsen där vägen delade sig fick han en snilleblixt och vek av mot Simons hus.

Simons cykel stod lutad mot björken intill vägen. Olåst. Det var en gammal militärcykel och inte mycket att stjäla ens för den mest desperata tjuv. Dessutom hade Simon sagt att han inte kunde använda den längre och den som behövde den fick gärna ta den.

Anders tog den. Han noterade något ovanligt: det var släckt i Simons hus men tänt i Anna-Gretas. Då kom han ihåg.

De sitter väl och planerar.

Tanken gladde honom och den kyliga nattluften hade hunnit göra honom klarare i huvudet. Han hängde påsen med kläder på styret, satt upp på cykeln och trampade iväg, använde ficklampan som cykellykta eftersom den som satt på framgaffeln var trasig sedan urminnes tider. Det fanns en viss chans att någon annan hade fått stopp på Elin, men den var inte stor. Det var bara på sommaren som folk på Domarö var i rörelse på nätterna.

Han passerade handelsboden och missionshuset utan att få syn på sömngångaren. När han kom in på vägen genom granskogen hade han börjat flåsa och svettas. Munnen smakade sur rök och när han svepte med ficklampan över de murriga träden kom missmodet över honom igen.

I was happy in the haze of a drunken hour, but heaven knows I'm miserable now ...

The Smiths. Det var många år sedan en textrad av dem opåkallat dykt upp och det fick honom att följa en tankekedja bakåt i tiden medan han trampade genom skogen. Han kom ut i öppningen mot Kattudden, fortsatte ett femtiotal meter och sedan fick han syn på något som fick honom att tvärbromsa så att däcken kanade genom gruset.

Han försökte parera men lyckades inte hålla cykeln i balans. Den gled åt sidan och han föll omkull med ett skrammel och ett pling ifrån klockan. Högra knäet hann skrapa i gruset innan farten tog honom med sig och rullade honom runt ett par varv tills det tog stopp emot ett tomtstaket. Där drog han sig upp till sittande och försökte förstå vad hans ögon såg.

Henriks flakmoppe stod parkerad under en lyktstolpe. På tomten intill gick Elin tillsammans med två andra personer. Ljudet av Anders krasch fick dem att vända sig om. Det var Henrik och Björn. Båda såg ungefär lika gamla ut som när Anders hade sett dem sista gången, arton år tidigare.

Det här finns inte. Det här händer inte.

Henrik och Björn betraktade honom lugnt där han satt likt ett fångat djur i lyktans sken. Elin fortsatte att gå längs huset inne på tomten. Det var inget hus Anders kände till. Ett av alla sommarhus. Elin bar på något tungt. Det var svårt att se vad eftersom ljuset inte nådde dit.

Blodsmak läckte ut i Anders mun och han såg sig omkring efter ficklampan. Den låg intill hans fötter och lyste fortfarande. Han riktade den mot Henrik som ryckte till när det skarpa ljuset träffade honom. Sedan log han.

»Tyvärr. Så lätt går det inte, Anders.«

Någonting i Henriks hand reflekterade ljuset och bländade även Anders innan speglingen försvann. En kniv. Bladet var så långt att det nästan nådde till marken när Henrik höll skaftet mellan pek-och långfinger och lät eggen pendla. Hade det inte varit för bladets form skulle det ha kunnat vara en machete.

Anders kom på fötter. Byxan hade slitits sönder över hans högra knä och det bultade av smärta. Det var ingen mening med att ifrågasätta ögonens vittnesbörd. Henrik och Björn stod där. De såg likadana ut som de hade gjort då, Henriks röst var densamma. Anders spottade ut en loska blodblandad saliv och frågade: »Vad gör ni?«

Henrik tittade på Björn och Björn sa: »Bränner ner diskoteket.«

Henrik gjorde tummen upp. Anders riktade ficklampan mot huset. Elin hade verkligen bara underkläder på sig och det smala behåbandet lyste vitt över hennes rygg. Det hon höll i sina händer var en bensindunk och hon hällde just ut det sista av bensinen över husknuten.

Varför ...

Tankarna virvlade i Anders huvud, svagt rödfärgade och utan ordning. Det enda han fick ur sig var just den enkla frågan: » ... varför?«

Henrik trutade med läpparna och rynkade ögonbrynen som om han var förtrytsam över Anders brist på kunskap. Han sa: »Det vet du väl.«

»Nej.«

»Kom igen nu.«

»Jag förstår inte vad du menar.«

Henrik viftade med kniven och sa till Björn: »Nu blir jag fan besviken. Blir inte du besviken?«

Björn drog ner mungiporna. »Jag blir jättebesviken.«

Det var någon lek de höll på med och Anders ville inte vara med. Att de stod framför honom och levde och talade och lekte sin lek var för mycket att ta in, så Anders klamrade sig fast vid anledningen till att han kommit hit. »Vad har Elin med det här att göra?«

Björn skakade på huvudet. »Du förstår verkligen ingenting, eller hur? Styr vi kroppen? Eller styr kroppen oss? Jag vet inte.«

Henrik vinkade med kniven mot Elin och sa: »Kom, gumman.«

Elin ställde sig mellan dem. Hon gick på samma sömngångaraktiga vis som hon hade gjort kvällen innan och hennes ögon var frånvarande. Kylan hade gjort hennes hud vitblek och det var svårt att urskilja var huden slutade och tyg tog vid.

Henrik sa: »Stoppa mig om du har hört den här förut«, och drog med handen över Elins bröst och mage. »Jag minns när dom höll ner mig och sa att jag inte hade förtjänat det ännu.« Anders såg sig omkring efter påsen med Elins kläder medan Henrik fortsatte: »Och smärtan ... smärtan var tillräcklig för att få en blyg buddhistmunk att överväga massmord.«

Plastkassen låg intill staketet ett par meter ifrån den plats där Anders hade landat efter kraschen. Vare sig Henrik och Björn var spöken eller galna eller bådadera så kunde det inte fortsätta. Elin skulle frysa ihjäl.

Anders drog hennes tröja ur påsen och gick fram till gruppen. Trots det omöjliga i Henriks och Björns närvaro och trots kniven i Henriks hand var Anders inte rädd. På samma sätt som en klassåterträff tenderar att kasta alla tillbaka i sina gamla roller, såg han bara Henrik och Björn som samma smått löjliga pojkar som förr, kunde inte känna någon respekt. Han sträckte fram tröjan mot Elin.

»Här. Ta på dig den.«

Elin rörde sig inte och hennes blick var inåtvänd. När Anders rullade upp tröjan i händerna för att trä den på henne, tog Henrik ett kliv fram och ställde sig i vägen. Han såg Anders i ögonen och sa: »Inget har förändrats. Jag älskar dig fortfarande. Men lite mindre än förr.«

När han hade sagt det sista ordet svepte han med handen i en båge över Anders ben. Det kändes som om Anders hade fått ett piskrapp och när han tittade ner såg han att hans jeans hade skurits upp över båda låren, två handsbreda snitt i tyget. En sekund kunde han även se det rosafärgade köttet i skårorna. Sedan kom blodet. Det fyllde jacken och mörka fläckar spreds över tyget.

Innan Anders hunnit tänka tanken: Jag är knivskuren, träffades hans haka av metallkulan längst ner på knivens skaft. Det blev svart i huvudet och han stapplade ett par steg baklänges innan han föll omkull och slog axeln i moppens flak. Adrenalinet löpte amok i kroppen och han började skaka.

Henrik riktade kniven mot honom och sa mässande: »Havet vill ta dig. Kniven vill skära dig.«

Björn skrattade till som om han hört ett ovanligt lyckat skämt. Utan att ta blicken ifrån Anders sträckte Henrik ut handflatan. Björn gav honom fem och sa: »Den var bra.«

Anders knän var uppdragna och varmt blod rann nerför hans lår, kittlade över ljumsken och samlades under hans stjärt. Huvudet genljöd av en klang som det dröjande ekot av en kyrkklocka och han var för svag för att resa sig. Han låg lutad mot mopedens ena framhjul och skakade medan Henrik fortsatte att instruera honom.

»Elin här«, sa Henrik och la armen om hennes axlar, »hon var ju en fin tjej, eller hur? Noga med sig själv. Kom nån nära så började hon skrika. Så är det inte alls längre.«

Oförmögen att göra mer än att lyfta sin ena arm i ett kraftlöst försök att få det att sluta, satt Anders lutad mot mopeden och såg på medan Henrik grep om knivens blad och förde in skaftets metallknopp under Elins troskant. Han kastade en blick på Anders, nickade, och tryckte sedan in hela knivskaftet i Elins sköte.

Hon gav inte ett ljud ifrån sig. Bladet stack ut ur hennes underliv som en penis av metall. När Anders lyfte blicken till hennes ansikte såg han att hon log. Ett stort, fult leende. Det vände sig i Anders mage och surt kräks sprutade ut mellan hans läppar, spreds över gruset intill honom.

Han torkade sig om munnen och drog ett djupt andetag. Genom sin svidande hals utstötte han ett enda hårt: »Elin!«

Elins ögonlock fladdrade till och hon såg på honom. Nu var hon närvarande i sin blick igen och när den föll på hennes underliv skrek hon. Henrik fnös till och greppade knivbladet, drog ut skaftet ur henne. Björn famnade Elin bakifrån och låste fast hennes armar medan Henrik smekte med bladet över hennes hud. Han vände sig till Anders.

»Du har fortfarande inte svarat på frågan«, sa han.

En aning styrka började återvända till Anders kropp. Snart skulle han kunna resa sig och han tänkte: Vapen, var finns ett vapen? medan han sa: »Vilken fråga?«

»Den om discot«, sa Björn och antog en pedagogisk ton som om han talade till en dum elev. »Varför bränner vi ner discot?«

»Jag vet inte.«

Staketstolpen. Den som lossnade.

Elin skrek oartikulerat och vred sig i Björns grepp. Henrik la armen runt hennes nacke och handen över hennes mun varpå han vände sig till Anders igen, nickade kort och skar ett snitt över hennes mage.

Ett dämpat skrik slapp ut under Henriks hårt fasttryckta hand och Elins ben sprattlade när hon försökte ta sig loss medan en rännil av blod spred sig horisontellt längs ett veck i hennes mage. Anders reste sig ostadigt och Henrik riktade kniven mot honom.

»Lugn«, sa han. »Lugn. Det där var värt en ledtråd.«

Anders var inte säker på att hans kropp skulle lyda honom om han försökte rusa mot staketet så han stod kvar och försökte samla krafter medan Björn sa: »Av samma anledning som vi hänger discjockeyn.«

Henrik nickade och släppte sitt grepp om Elins mun, grävde ner handen i hennes behå och nöp tag om hennes ena bröstvårta, drog den utåt och vilade knivbladet mot den. Elin hängde nu lealös i Björns grepp och var för rädd för att ens skrika.

»Sista chansen«, sa Henrik. »Varför ska vi hänga discjockeyn och bränna ner discot?« Henrik gjorde ett par sågrörelser med kniven en centimeter ovanför Elins uttänjda, röda kött och sa: »Kom igen nu Anders, du kan det här.«

Det fanns inte en möjlighet att hämta stolpen innan Henrik lät kniven falla. Anders pressade sina handlovar mot tinningarna. Häng discjockeyn, bränn diskoteket. Någonting klickade till och han kastade om ordföljden och översatte till engelska: Burn down the disco. Hang the ... blessed? DJ.

När Henrik lutade huvudet över kniven som för att avgöra huruvida det var bäst att hugga eller skära, skrek Anders: »För att musiken han hela tiden spelar inte säger nånting om mitt liv!«

Henrik stelnade till. Sedan släppte han Elins bröstvårta och sänkte kniven. Han gjorde en antydan till en applåd.

»Så där, ja! Det var väl inte så svårt? Vilken låt?«

Anders ignorerade frågan. »Varför gör ni det här?«

Henrik funderade ett par sekunder. Sedan skakade han på huvudet och vände sig till Björn som fortfarande höll fast Elin. Björn sa: »Mmm ... för att ... jag är människa och behöver bli älskad, precis som alla andra?«

»Nä«, sa Henrik. »En till.«

Björn rynkade pannan. Sedan sken han upp. »För att vi vet att det är slut, men vi hänger kvar eftersom vi inte vet vart vi skulle ta vägen annars.«

Henrik nickade. »Sorgligt«, sa han. »Men sant.«

Huggen i Anders lår var inte så djupa som han först hade trott. Blodet hade slutat rinna men hans byxor var nedsölade och benen började bli nedkylda av vätan. »Kan vi sluta med den här leken nu?« sa han. »Släpp Elin.«

Henrik såg förvånad ut.

»Det går inte. Vi ska ju dränka henne.«

Elin började skrika igen när Henrik och Björn med gemensamma krafter drog henne mot vattnet och hennes nakna fötter gjorde spår i gruset. Anders stapplade bort till staketet och slet i den lösa stolpen tills han fått loss den.

När han vände sig om hade Elin släpats tjugo meter ner mot havet, fyrtio meter kvar. Anders lät adrenalinet ta över och göra honom okänslig för kroppens brister. Han sprang ikapp dem. När han var ett par meter ifrån skrek han: »Släpp henne!«

Henrik vände sig om och Anders slog den en meter långa påken mot hans huvud. Henriks arm for upp till skydd och påken daskade in i hans armbåge. Känslan av hårt som möter hårt borde ha fortplantats ut i Anders händer, men så skedde inte. När träet slog in i Henriks kropp kändes det snarare som att slå till en stor, vattenfylld svamp. Henriks arm böjdes kring påken och en dusch av vatten träffade Anders ansikte.

Henrik slet påken ur hans händer och kastade den på marken. »Jag tror inte du ska dö. Än. Så sluta.«

Anders stod kvar med hängande armar medan de fortsatte att släpa Elin mot havet. Sedan vände han om och sprang upp mot deras moppe medan han grävde i jackfickan. Låt mig ha, låt mig ha ...

Ja. I fickan hittade han både cigaretter och tändstickor. Han sprang fram till mopeden, skruvade av tanklocket och skrek mot gruppen som nu var nära stranden: »Hörni! Släpp henne, annars ...« Han tände en tändsticka och höll den över hålet ner till tanken.

De stannade. Anders skakade tändsticksasken och fann att den var halvfull. Han hade ingen plan, kunde inte tänka ut vad han skulle göra därnäst. Han hade varit tvungen att få stopp på dem och så långt hade det lyckats. Men sedan? Han kunde stå här och tända tändstickor tills de tog slut, men sedan?

Dessutom måste de ju genomskåda honom. Han ville inte sprängas i luften tillsammans med deras moped för Elins skull. Han tittade på tändstickan som nu nästan var nedbrunnen.

Dessutom ...

Dessutom fungerade det ju inte, mindes han nu. Han kom inte ihåg vem och i vilket sammanhang, men någon hade en gång släppt ner en tändsticka i en bensintank för att imponera. Den hade bara slocknat. Bensinen måste ha luft för att brinna. Hade det rentav varit Henrik, den där sommaren när de var kungar med moppen?

Kanske var det så, eftersom de inte blev imponerade av hans hot och fortsatte att släpa Elin, som nu gallskrek, ner mot stranden.

Luft ...

Anders grep tag om kanten på flaket och vräkte mopeden över ända. Den rullade runt och vilade på styret medan bensinen kluckade ut ur tanken. Han tittade upp och såg att de nu var nere i strandkanten med Elin. Det fanns ingen tid kvar för hot. Han backade ett par meter ifrån mopeden, precis så långt som bensinen hade hunnit rinna genom det sluttande gruset, tände en ny tändsticka och kastade den samtidigt som han hoppade bakåt.

Flammorna slog upp som en blågul vägg ur marken och Anders skrek: »Hörni!« så högt han kunde. Genom elden som nu slickade flakets träbrädor såg han Henrik och Björn släppa Elin och rusa upp emot honom.

Han hade gjort vad han kunnat och gett Elin en chans att fly, nu var det upp till henne. Han sprang till cykeln och jeanstyget slets svidande loss från benen när han kastade sig upp och trampade mot skogen så hårt och snabbt han förmådde. Han vände sig inte ens om för att se om de förföljde honom.

Vattnets fiende

Anders ben trampade som om de kopplats loss ifrån kroppen och var styrda av en annan vilja. Mörkret omkring honom var kompakt men ändå tänkte han inte på att han när som helst kunde köra ner i diket och kanske var det därför han inte gjorde det. Instinkten styrde honom rätt och han lyckades pumpa sig hela vägen genom skogen utan att falla.

Den sista biten vägleddes han av de svaga ljusen från byn och då vinglade han för första gången till och var nära att ramla omkull. Han lyckades bromsa och få ner ett ben i marken innan cykeln tippade. Han tittade bakåt skogsstigen. Det verkade inte som om de förföljde honom.

Han satte fart igen och trampade genom byn, kände sig aningen skyddad av den bleka vägbelysningen. Först när han hade passerat vandrarhemmet tillät han tankarna att bolma upp. Ett moln av hemska och obegripliga bilder fyllde skallen och plötsligt kändes det som om han hade fyrtio graders feber. Kroppen tappade all styrsel och han ville bara låta sig själv falla. Ner på vägen, ner i mörkret. Få vila.

Ändå lyckades han piska sig själv fram till stället där vägen delade sig och svängde åt vänster. Den svaga nedåtlutningen mot Anna-Gretas hus gjorde att han bara kunde rulla, låta benen hänga. När han svajade ner längs uppfarten till huset såg han att det fortfarande lyste i köksfönstret.

Han släppte cykeln i gräset och tog sig på tunga ben fram till ytterdörren. Han svettades och hade frossbrytningar, lyckades missa handtaget en gång innan han fick grepp om det och drog upp dörren.

Simon och Anna-Greta satt vid köksbordet, lutade över en mängd fotografier som var utspridda över bordsskivan. När Simon fick syn på Anders lyste han upp ett ögonblick, varpå hans uttryck ändrades till förfäran.

»Men Anders, vad har du gjort?«

Anders lutade sig mot köksspisen och viftade i riktning mot Kattudden, men inget ljud kom över hans läppar. Simon och Anna-Greta var framme vid honom och han släppte sin kropp i deras armar, lät sig segna ner på trasmattan. När han låg på rygg och hade andats ett par andetag, sa han: »Måste bara ... vila lite.«

Han låg kvar där han låg medan kökslampan tändes, medan Simon och Anna-Greta hämtade vatten och la en kudde under hans huvud. Vid det laget hade frossbrytningarna stillnat och han hade möjligen kunnat resa sig upp, men han låg kvar och lät dem pyssla om honom bara för att det var så ofantligt skönt att för en stund överlåta allt åt någon annan.

De drog av honom byxorna och tvättade såren på hans ben, förband dem med kompresser och gasbinda. Simon gav honom två Alvedon och mer vatten. Efter ett par minuter av ljuvligt svävande i andras omsorger, drog sig Anders upp på en köksstol. Han försökte samla tankarna och såg på fotografierna som låg utspridda på bordet.

Det var gamla fotografier, mycket gamla. De visade hus och gårdar, människor i arbete, porträttbilder. Många av dem var gulnade av ålder och människorna bar det uttryck av bister koncentration som är så vanligt på gamla bilder, som om själva akten att bli fotograferad krävde en speciell ansträngning.

Rakt framför honom låg en porträttbild som fick honom att haja till. Den var tagen utomhus och framkallad på något som liknade matt kartongpapper. Över bilden löpte ett par breda flammor av fläckigt gult, som om någon hade stänkt urin på den. Bilden föreställde en kvinna i sextioårsåldern som stirrade ilsket in i kameran.

»Ja«, sa Simon. »Jag tyckte att jag kände igen henne.«

På bordet framför sig hittade Anders en bild till av kvinnan, denna gång tagen från ett längre avstånd. Hon stod utanför ett risigt litet hus på en udde.

»Vem är det?« frågade Anders.

Anna-Greta ställde sig bakom honom och pekade. »Hon hette Elsa Persson och var kusin till Holgers pappa. Hon bodde i det där huset. På Kattudden. Tills Holgers pappa sålde alltihop. Då blev hon vräkt och huset revs. Sen kom sommargästerna.«

»Det är din farfarsfar som har tagit bilderna«, sa Simon. »Torgny. Han har fotograferat alla hus här på ön, har Anna-Greta berättat. Jag brukar sitta och titta på dom ibland. Det var därför jag kände igen henne.«

Den trubbiga hakan, den platta näsan, de djupt liggande ögonen och de smala läpparna. Kvinnan på fotot var en avbild av Elin som hon såg ut nu. Eller snarare så var Elin en något klumpigt utförd avbild av kvinnan på fotot. Alla detaljer var inte på plats ännu, men lika tydligt som man kan se att en billig plastmask av George Bush ska föreställa just honom, kunde man se att ...

... att det är den här kvinnan Elin ska föreställa.

Anders pekade på huset som kvinnan stod framför. Han kände igen miljön, Kattholmens position i bakgrunden, men ändå frågade han: »Det här huset. Det låg där hennes hus, Elins hus ligger nu, eller hur?« Han rättade sig. »Låg. Fram till i förrgår kväll?«

Simon nickade. Anders satt med gapande mun och såg på fotografierna. Sedan sa han: »Får jag gissa? Hon dränkte sig?«

Anna-Greta tog upp fotografiet av den förgrämda Elsa och såg på det, suckade. »Det här hände ju före min tid, men ... Torgny sa att hon hotade med att dränka sig om dom tog ifrån henne stugan. Sen tog dom ifrån henne stugan. Och sen försvann hon.«

Om alla intryck som hade runnit in i Anders sedan han kommit till Domarö kunde tänkas ha samlats som i en behållare, var denna sista droppe av information den som fick behållaren att svämma över.

Orden började att forsa ur hans mun. Han berättade allt. Från den första förnimmelsen av Majas närvaro till den allt starkare övertygelsen om att hon fanns i huset. Pärlplattan som sakta växte, fotografierna han hade framkallat och bokstäverna som hade skrivits på köksbordet. Från de första slagen på dörren om natten och känslan av att vara övervakad till kvällens möte med Henrik och Björn. Allt rann äntligen ur honom.

Simon och Anna-Greta lyssnade uppmärksamt och utan att avbryta med frågor. När Anders var färdig reste sig Anna-Greta och drog fram en köksstol som hon ställde sig på för att nå upp till det översta köksskåpet. Hon lyfte ner en flaska och ställde den på bordet. Inte heller Simon tycktes veta vad det var eftersom han såg frågande på Anna-Greta.

Det som fanns i flaskan såg ut som något slags inläggning. Kvistar och blad fyllde hela utrymmet, omslutna av vätska som fyllde flaskan till hälften. Anna-Greta hämtade ett nubbeglas som hon hällde fullt med den grumliga vätskan.

»Vad är det för nåt?« frågade Anders.

»Malört«, sa Anna-Greta. »Det sägs skydda.«

»Mot vad?«

»Mot sånt som kommer från havet.«

Anders såg från Simon till Anna-Greta. »Betyder det här alltså att ... ni tror mig?«

»Numera«, sa Simon och pekade på glaset. »Fast det där kände jag inte till.«

Anders luktade på innehållet. Det var sprit och så långt var allt gott och väl. Men doften som bars av spritångorna var oljig och bitter, med ett stänk av förruttnelse. »Är inte malört giftigt?«

»Jo«, sa Anna-Greta. »Men inte i små mängder.«

Naturligtvis trodde han inte att hans farmor försökte förgifta honom, men han hade aldrig känt en lukt som mer liknade essensen av giftighet än den som steg från glaset i hans hand.

Malört ...

En räcka associationer löpte genom hans huvud medan han förde glaset mot munnen.

Malörtsängen vid stranden ... plastflaskan i boden som fågeln satt på ... och stjärnans namn var Malört ... Tjernobyl ... och floderna ska förgiftas ... malört, vattnets fiende ...

Det som avgjorde saken var att han kände ett desperat behov av en sup. Han svepte i sig glasets innehåll.

Smaken var ohyggligt besk och tungan drog ihop sig i protest. Det kändes som om alkoholen ångade direkt upp i hjärnan och det svindlade framför hans ögon när han ställde ner det tomma glaset. Tungan var som paralyserad och han sluddrade ur sig: »Gott var det inte.«

Värme rann ut i hans blodådror och nådde ända ut i fingertopparna där den vände och tog ett varv till genom kroppen. Med läppar som fortfarande var krusade av den hemska smaken frågade han: »Kan jag få en till?«

Anna-Greta hällde upp och skruvade sedan på korken och ställde tillbaka flaskan i skåpet. Anders tömde glaset och eftersom gommen redan var bedövad av den första chocken smakade det inte hälften så illa den här gången. När han ställde ifrån sig glaset och smackade fann han till och med aningen av en eftersmak som var ... god.

Han tog stöd mot bordet och reste sig. »Kan jag låna ett par byxor? Jag måste ner till Smäcket och kolla om Elin är där, annars ... vet jag inte vad vi ska göra.«

Simon gick för att kolla i »gömmorna«, det lilla förrådsrum där kläder och pinaler efter forna generationer sparades. Anders blev ensam i köket med Anna-Greta. Han såg längtansfullt på det tomma nubbeglaset men genom att ställa undan flaskan hade Anna-Greta markerat vad det var som gällde.

»Skyddar mot havet«, sa Anders. »Vad innebär det?«

»Vi tar det en annan gång.«

»När då?«

Anna-Greta svarade inte. Anders granskade fotografiet av Elsa. Hon såg arg ut, arg och besviken. Om människorna på de andra fotografierna såg ut som om det var ett hårt arbete att bli fotograferad, såg Elsa ut som om hon tog det som en förolämpning. Hennes ilskna blick nådde honom genom sjuttio år och gjorde honom illa till mods.

»Var hon alltid ensam?« frågade Anders. »Elsa?«

»Nej, hon hade en man som var betydligt äldre. Anton, tror jag att han hette. Han hade problem med hjärtat, så att ... han fick en attack och dog.«

»När han var ute och fiskade?«

»Ja. Hur visste du det?«

»Och det var hon som hittade honom i båten. Några av fiskarna levde fortfarande, men han var död.«

»Det vet jag inte, men det var hon som hittade honom, det är riktigt. Vem har berättat det här?«

»Elin.«

Simon kom in köket med ett par sladdriga byxor som såg ut att härröra från det militära. Han gav dem till Anders tillsammans med en livrem och sa: »Jag vet inte, men det var vad jag hittade.«

Anders tog på sig de alltför stora byxorna och drog åt med bältet i midjan. Det var skönt med de vida benen eftersom de inte smet åt kring såren. Simon stod med armarna i kors och betraktade honom.

»Ska du verkligen gå ut igen? Är det bra det? Ska jag följa med dig?«

Anders drog på munnen. »Jag tror inte att det är mycket du kan göra, och dessutom ...« Anders knyckte med huvudet mot det övre köksskåpet » ... är jag ju skyddad, eller hur?«

»Det vet jag inget om och det tror jag inte Anna-Greta gör heller, egentligen.«

»Det är sant«, sa Anna-Greta. »Det är bara hörsägen.«

»Jag går ner och kollar«, sa Anders. »Jag ringer. Vare sig hon är där eller inte. Så får vi se hur vi gör.«

Han lånade en ficklampa och hystade upp byxorna, gjorde en grimas när det stramade till i såren. På väg mot ytterdörren stannade han och vände sig om. Han hade drabbats av en insikt. Han hade gått med vetskapen rätt länge, men det var först i det ögonblicket den blev självklar och möjlig att utsäga.

»Spöken«, sa han. »Det finns spöken.«

Han nickade åt Simon och Anna-Greta och gick ut i nattmörkret.

Innan han tände ficklampan spejade han över himlen. Var där inte en skiftning av orange i de tunna molnen över Kattudden? Jo, det var det, och han kunde inte bry sig mindre. Ändå vände han om och gick tillbaka in i köket, sa likgiltigt: »Jag tror att det brinner på Kattudden igen.«

Ville Simon och Anna-Greta ta itu med det så fick de göra det. Han orkade inte. Natten hade varit lång och klockan var snart tre. Han ville att Elin skulle ligga och sova i sängen när han kom hem, som om allt som hänt henne hade hänt i sömnen och var möjligt att glömma.

När han närmade sig Smäcket gjorde han en avstickare till verktygsboden och hämtade en yxa. Möjligen var den lika värdelös som påken han hade använt, men den kändes bra att hålla i handen och kanske ett vasst vapen fungerade bättre.

Brandlarmet uppe i byn gick igång i samma ögonblick som han tryckte ner ytterdörrens handtag. Dörren var låst. Han tänkte efter. Nej, han hade inte låst den när han gick ut. Och det var släckt i köksfönstret. Det hade varit tänt när han gick.

»Elin!« ropade han genom den stängda dörren. »Elin, är du där?«

Dörren var gammal och dålig, många vintrars tålmodiga arbete hade fått den att sätta sig i ramen. Han tryckte in yxbladet i den breda springan ovanför låset och bände till. Dörren öppnades med ett knakande och han klev in i hallen, sa försiktigt: »Elin? Elin, det är bara jag.«

Han tog av sig skorna och låste den nu ännu skevare dörren bakom sig. Trots en trötthet som kändes alltför stor för att rymmas i hans magra kropp, kickade rädslan igång adrenalinet igen när han smög fram genom hallen och kramade yxskaftet.

Inte mer nu, tänkte han. Inte mer.

Ficklampans stråle fick de ordinära köksmöblerna att se ödesdigra ut, skapade skuggor med obehagliga former.

»Elin«, viskade han. »Elin, är du här?«

Köksgolvet knarrade till under hans fötter och han stannade upp, lyssnade. Brandlarmet hördes mindre tydligt inomhus, men la sig över alla småljud som kunde tyda på en annan människas närvaro.

Han fortsatte in i vardagsrummet. En aning värme från roslagsspisen strålade fortfarande ut i rummet och han svepte med lampan omkring sig utan att finna något märkvärdigt utom att sovrumsdörren var stängd. Han slickade sig om läpparna. Tungan var fortfarande stel av malört och smaken tycktes ha trängt så djupt in i gommens kött att den aldrig skulle gå att skölja bort.

När han tryckte ner handtaget var dörren barrikaderad från insidan. Men det var slarvigt gjort, och stolen som hade ställts för ramlade omkull när han tryckte till.

Elin satt i sängen, lutad mot gaveln. Hon hade svept täcket omkring sig så att bara hennes huvud stack upp. Lakanet vid sängens fotända var fläckat av utsmetade blodstrimmor, klimpar av lera.

»Elin?«

Hennes ögon stirrade vettskrämda på honom. Han vågade inte gå in i rummet eller tända lampan eftersom han inte visste hur hon skulle reagera. Han blev medveten om yxan i sin hand och ställde den ifrån sig intill dörren. Han lyste omkring i rummet med ficklampan, lyssnade på brandlarmet. Han såg på Elin och en rysning for genom kroppen.

Hon är död. Dom har dödat henne och lagt henne här.

»Elin?« viskade han. »Elin, det är Anders. Hör du mig?«

Hon nickade. En svag, svag nickning. Han gjorde en gest, vänta lite, och vände om. Bakom sig hörde han Elin säga: »Lämna mig inte.«

»Jag ska bara ringa. Jag kommer.«

Han gick ut i köket, tände lyset och slog Anna-Gretas nummer, berättade att Elin hade kommit tillbaka och att de fick ta itu med allting när de hade sovit ett par timmar. När Anna-Greta hade lagt på stod Anders kvar med luren i handen och stirrade på den smutsiga kassetten på bordet.

Musiken som spelas, kan man säga såhär ... att det är en ... oss emellan sagt ... en glad musik?

Han ville ringa någonstans för att få hjälp. Han ville ringa till Kalle Sändare. Sitta vid köksbordet med luren mot örat och lyssna på Kalles milda göteborgska som balsam för själen, prata om små saker och skratta ibland.

Hur kan det vara så i världen? Att det som hänt i natt finns samtidigt som Kalle Sändare finns?

Han la tillbaka luren och det sved till i bröstet på ett sällsynt sätt. Det var inte Kalle Sändare han längtade efter, det var sin pappa. Kalle var bara ett enklare och mer hanterbart substitut. Eftersom de hade haft så många roliga stunder tillsammans med Kalle, hade Kalle kommit att betyda pappa, men utan de jobbiga associationerna.

Det var egentligen sin pappa han ville prata med. Saknaden som han hade undvikit att erkänna krälade upp igenom bröstkorgen, sträckte sina långa klor efter hans hjärta. Han tryckte tillbaka den och gick in i sovrummet.

Elin satt som han lämnat henne. Försiktigt satte han sig intill henne på sängkanten. »Ska jag tända lyset?«

Elin skakade på huvudet. Ljuset som läckte in från köket var tillräckligt för att han skulle se hennes ansikte. I den svaga belysningen var det ännu mer likt Elsas. Elin hade haft en tydligt utskjutande haka. Den var borta nu, flöt ihop med halsen som den gjorde på Elsa.

Hur har dom lyckats? Dom måste ha ... krossat benen.

Hans blick for till blod- och lerspåren vid sängens fotände. »Vi måste ... plåstra om dig.«

Elin drog täcket hårdare omkring sig. »Nej. Jag vill inte.«

Anders orkade inte insistera. Det var som om han hade en ankarkätting kring halsen. Huvudet ville hela tiden sjunka ner och det enda han önskade var att få gå och lägga sig. Emellanåt blixtrade vita spår till inuti hans ögon och han visste inte om det bara var trötthet eller om malörten verkligen hade förgiftat hans slutkörda kropp.

»Det är nåt fel med mig«, viskade Elin. »Jag är sinnessjuk, jag borde ta livet av mig.«

Anders satt lutad mot sina knän och glodde på garderoben. Han visste inte vad som var bäst: att berätta eller inte berätta. Slutligen tog han sin tillflykt till en enkel sentens: Det är bättre att veta. Han hade hört det i samband med sjukdomar och visste inte om det var tillämpligt, men orkade inte reda ut det.

»Elin«, sa han. »Det är nån som tvingar dig till allt det här. Operationerna. Det du gör på nätterna. Dina drömmar. Dom är inte dina.«

I tystnaden som följde noterade Anders att brandlarmet hade upphört, han visste inte för hur länge sedan. Elins andning hördes. Ljudet av hans eget förgiftade blod i öronen.

»Vems är det då?« frågade hon.

»Nån annans. En annan kvinna. Som är inuti dig.«

»Hur då?«

»Det vet jag inte. Men det är hon som bodde på Kattudden innan ert hus byggdes. Hon vill hämnas, och hon använder dig.« Anders tvekade, och la sedan till: »Hon såg ut precis som du gör nu. Det är hon som har fått dig att ... operera fram henne.«

Om Anders hade orkat förvånas så skulle han ha förvånats över det som nu hände. Elin andades ut, en lång, djup suck och hennes kropp sjönk ihop, slappnade av. Hon nickade sakta och sa: »Jag visste det. Egentligen.«

Anders lutade huvudet i händerna och slöt ögonen. De vita blixtarna flammade till och försvann.

Det är bättre att veta. Det är bättre ...

Sedan måste han ha somnat till några sekunder eftersom han vaknade först när han var på väg att falla åt sidan. Elin sa tyst: »Gå och lägg dig.«

Anders reste sig, gick ett steg och föll ner på Majas säng. Han vilade huvudet på kudden och krafsade efter täcket, lyckades få det över sig. På väg ner i sömnen hörde han Elin säga: »Tack. För att du kom efter mig. För att du hjälpte mig.«

Han särade på läpparna för att svara något, men innan orden hade hunnit ut, sov han igen.

Ett barn skrek. En enda lång, klagande ton.

Skrik är fel ord, klagande är fel ord. Barn är fel ord. Det var det monotona ljud av ren skräck som en mänsklig varelse kan ge ifrån sig när den sitter fångad i ett hörn och det den är allra mest rädd för obevekligt närmar sig. Tungan används inte, läpparna används inte, det är bara luft som pressas ur lungorna och får resonans genom en hopsnörd hals. En enda ton, urtonen som skälver genom bröstbenet när döden kommer.

Anders vaknade och såg allt genom dimma. Rummet var fortfarande mörkt och ljudet kom från den stora sängen. Det var så otäckt att han själv blev rädd. Han kröp ihop inuti sig själv, drog täcket hårdare omkring sig. Tonen fortsatte att strömma ut ur Elin. Något gjorde henne vettskrämd.

Steg hördes på farstubron och sedan bultade det på dörren. Tre hårda, skarpa slag. Elins utdragna skrik höjdes en aning och trängde in i Anders kropp som en vibration, fortplantades i honom och fick honom att börja skaka.

Något förnuftigt i honom stirrade på yxan som stod intill dörrposten, sa åt honom att han skulle rusa upp och ta den, men den blinda skräcken band hans kropp vid sängen.

GB-gubben. Det är GB-gubben som kommer.

Ytterdörren bröts upp och Anders drog täcket över huvudet. Tänderna hackade och han drog in fötterna, inte minsta del av honom fick sticka utanför täcket.

Yxan! Ta yxan!

Tunga steg gick genom hallen men han förmådde inte röra sig. Genom en glipa i täcket tittade han på yxan och viljan sträckte sig efter den, men kroppen vägrade. Elins sång av fasa steg ytterligare en grad och det blev varmt över Anders skinkor när han bajsade på sig.

Steg genom vardagsrummet och sedan Henriks röst: »Hallååå? Är det nån hemma?«

Gör nåt! Gör nåt!

Han blundade och höll för öronen. Det blev tyst. Även stegen avstannade. Det stank av avföring under täcket. Trots att han inte ville det, öppnade han ögonen igen och kikade ut genom springan i täcket.

Henrik och Björn stod inne i rummet. Henrik hade sin kniv i handen, Björn bar en hink, en vit plasthink fylld med vatten.

Jag drömmer. Det här är inte på riktigt. Om det var på riktigt skulle jag göra nåt.

Som ett barn nöp sig Anders hårt i armen för att vakna, men Henrik och Björn stod kvar. De var vända mot den stora sängen där Elins ton av ångest fortsatte att strömma ut i rummet.

Anders låg kvar medan de släpade upp Elin ur sängen och sa: »Ledsen gumman, det här går inte längre. Vackra flickor skapar gravar.«

Han bet sig i knogarna när de drog ut henne på golvet och tvingade ner hennes huvud i plasthinken. Björn höll fast hennes ben medan Henrik höll hennes nacke i ett järngrepp och tvingade hennes huvud längre ner i hinken så att vattnet forsade ut över sidorna. Det ryckte i hennes ben, men Björn höll fast hennes vrister, pressade dem mot golvet.

Ett kvävt skrik hördes ifrån hinken och bubblor steg upp, fick vattnet att skvätta över golvet. Sedan kröktes Elins kropp i en båge varpå den slappnade av och låg stilla. Henrik virade hennes hår runt handen och drog upp huvudet ur hinken. Han tittade på hennes ansikte och sa beklagande: »Femton minuter med dig. Jag skulle inte sagt nej«, varpå han släppte. Elins ansikte mötte golvet med ett vått krasande.

Som på en given signal vände de sig mot den lilla sängen. Anders kurade ihop sig hårdare och gnagde bort skinn från knogarna. »Snälla«, gnydde han. »Snälla. Gör mig inte illa. Jag är så liten.«

Henrik gick fram till honom och rev bort täcket. »I natt kommer att bli din allra sista natt.« Han höjde på ögonbrynen som om han var nöjd med sig själv och knäppte med fingrarna. »Suffer little children. Det är ju perfekt, eller hur?«

Han grep tag i Anders axel, men drog tillbaka handen som om han hade fått en stöt. En grimas av avsmak förvred hans ansikte.

»Vad är det?« frågade Björn. »Han har skitit på sig, va?«

Henrik betraktade Anders där han låg med det enda vapen han hade kvar: sina bedjande ögon. Henrik såg in i dem som om han sökte efter något. Björn kom fram till sängen och ställde ner hinken. Det fanns något i den, något som fick det lilla vatten som fanns kvar att röra sig. Något som inte gick att se.

Björn såg på Henrik och sa: »Är han gömd?«

Henrik nickade och hukade sig ner vid sängen. Anders andades ut i en darrande flämtning och Henrik såg ut som om han skulle kräkas när utandningsluften träffade hans ansikte. Utan att tala till Anders, sa han: »Hur fick du reda på det, då?«

»Vad ska vi göra?« frågade Björn.

»Inget att göra«, sa Henrik. »Just nu.«

Han kastade en blick ner i hinken och tycktes nöjd med vad han såg. Det virvlade runt där nere, plaskade till. Henrik reste sig och tornade upp sig över Anders. Han lutade sig ner och viskade i Anders öra: »Du får inte heller vara här, lilla Maja. Vi tar dig också, så småningom.«

Björn tog hinken och de lämnade rummet. Anders hörde deras steg genom vardagsrummet och hallen. Sedan slog ytterdörren igen. Han låg kvar orörlig och stirrade på Elins livlösa kropp på golvet, slingorna av hennes blöta hår som spreds ut från hennes huvud som svarta solstrålar.

Att han varit rädd för GB-gubben och rabblat Alfonsramsor, att han hade börjat bygga med pärlor och att allt han ville var att ligga i hennes säng och läsa Bamse. Jag är så liten.

Äntligen förstod han vad det betydde:

Bär mej.

2

Besatt

Så länge skutan kan gå
 Så länge hjärtat kan slå
 Så länge solen den glittrar
 På böljorna blå.

Evert Taube – Så länge skutan kan gå

Kroppar i vatten

Akta dig för havet, akta dig för havet
 Havet är så stort, havet är så stort ...

Omhändertagande

Gryningen kom smygande bakom de östra öarna och en glimt av solskivan syntes mellan de vindpinade tallarna på Botskär. Anders stod längst ut på Simons brygga och kisade mot det annalkande ljuset. Trots täckjacka och halsduk frös han och kunde inte få kroppen att sluta skaka. Han ryckte till när Simon släppte ner en kätting i båten bakom hans rygg. Han försökte hitta en punkt av värme inuti, försökte hitta Maja. Ingenting fanns där och han kände sig som ett ömsat skinn av en människa. Han vände sig om.

Kättingen låg i en hög i fören på Simons plastbåt. I aktern låg Elin. Han kom inte ihåg varför de hade beslutat att svepa in henne i två svarta plastsäckar och vira packtejp omkring. Han önskade att de inte hade gjort det, skulle ha föredragit hennes tomt stirrande ögon framför det människoformade byltet på durken. Det såg ohyggligt ut och han ville inte komma i närheten av det. »Ska vi verkligen göra så här?«

»Ja«, sa Simon. »Jag tror det är enda möjligheten.«

Med halvtorkad avföring smetande över benen hade Anders krupit till telefonen och ringt Simon. Simon hade kommit, lagt en kökshandduk över Elins ansikte och hjälpt Anders att tvätta sig. Sedan hade de suttit mitt emot varandra vid köksbordet och stirrat ut genom fönstret tills ett ensamt rosa moln drev över himlen som en startflagga för den nya dagen.

Det fanns två alternativ.

Ingen människa skulle tro på att två döda tonåringar hade kommit och dränkt Elin i en hink. Ingen visste å andra sidan heller något annat än att Elin hade varit försvunnen sedan branden.

Det ena alternativet var alltså att hitta på en annan historia, en historia som skulle nagelfaras under förhör eftersom detta gällde mord. Skulle Anders klara av att hålla fast vid en uppdiktad historia när polisen ansatte honom? Troligen inte.

Återstod det andra alternativet. Att göra sig av med Elin och låtsas som om det aldrig hade hänt.

Efter att Simon hade resonerat en stund fram och tillbaka, mest med sig själv, enades de om att det var det bästa av två onda.

Anders tog ficklampan och gick ut i boden för att hämta ett par plastsäckar. Inne i boden blev han stående och knäna sviktade. Han hade ett bowlingklot inne i bröstet. En svart, blank sfär av skuld. Han hade inte gjort någonting när de mördade Elin, bara legat i sängen och tittat på.

»Det är inte mitt fel«, viskade han.

Säg det en gång, två gånger, tusen gånger. Till slut kanske du tror på det.

Han hade svårt att andas eftersom klotet låg i vägen och pressade mot lungorna. Stelt svepte han med ficklampan över bodens väggar och fick syn på plastflaskan.

Malört ...

Han skruvade av korken, lyfte flaskan till munnen och tog två klunkar. Om det fanns en tanke så var det att bränna bort. Vad som skulle brännas bort visste han inte. Kanske klotet, kanske han själv. Vätskan rann ner genom strupen och han väntade på eld, men elden kom inte.

Denna malört var inte upplöst i sprit utan i något annat och det som rann ner i Anders mage hade en tjock, slipprig konsistens. Som olja. Först när han hade svalt ner båda klunkarna kom smaken. Den exploderade inte i gommen som den hade gjort hos Anna-Greta, utan smög sig på och kramade till om tungan, gommen, strupen, bröstet.

Anders sjönk ner på huk när överdelen av hans kropp vrängdes runt sig själv. Han tappade känseln i fingrarna och andningen upphörde.

Kramp. Kramp i lungorna. Jag kommer att dö.

Förgiftning. Inte den chockartade effekten av ett toxin som beordrar kroppen att omedelbart spotta det ifrån sig, utan den försåtliga verkningen av något som glider in och slår rot, sprider sig ut i blodomloppet och dödar.

Anders pressade händerna mot tinningarna och hjärnan sprakade av elektriska urladdningar. Han drog djupt efter andan och upptäckte att han kunde det. Lungorna var inte förlamade, det var han själv som hade hållit andan. Inandningsluften satte liv i smaklökarna och han var malört. Det smakade så illa att det inte var en smak utan ett tillstånd. Han tog stöd mot bänken och drog sig upp på fötter.

Jag är malört.

Klotet i bröstet var borta. Det hade kapslats in i den vedervärdiga smaken, krympt ihop och försvunnit. Han blinkade och blinkade igen, försökte fokusera blicken. Den fastnade på en repstump vars ände hade trådat upp sig. Han lyste med lampan på den och såg varenda fiber. Antalet trådar var femtiosju.

Femtiosju. Så gammal som pappa var när han dog. Så många skruvar och pluggar som fanns i skåpet från IKEA som jag och Cecilia köpte till sovrummet. Så många centimeter som Maja var när hon var två månader. Så lång ...

Konturerna på allt som ficklampans öga såg var suddiga och samtidigt alltför tydliga. Han såg inte sakerna, han såg vad de var. Han sträckte ut handen mot rullen med plastsäckar och det fanns åtta stycken kvar på rulllen och tillsammans skulle de rymma ett tusen sexhundra liter.

Ett tusen sexhundra liter föremål. Löv, kvistar, leksaker, färgburkar, verktyg, grammofoner, glasögon, kottar, mikrovågsugnar. Ett tusen sexhundra liter föremål ...

När han grep om rullen hittade han en stilla punkt inuti huvudet, en sten i strömmen där han kunde stå och tänka klart medan allt rann förbi och igenom honom.

Ta säckarna. Gå till huset.

Han gjorde så. Medan världen fortsatte att lossna, lösas upp och flöda igenom honom stod han på stenen och såg sina händer hjälpa Simon att klä Elins kropp i plast för den sista resan. Sedan mattades förnimmelsen och han började frysa.

Anders kurade ihop sig i fören, så långt ifrån plastbyltet som möjligt. Simon tvingades sitta med fötterna inkilade under Elins lår för att få plats i förarsätet.

Att han klarar det här.

Simons läppar var sammanknipna och pannan rynkad som om han hela tiden koncentrerade sig. Men han gjorde det. Anders insåg att han borde vara tacksam, men han kunde inte rymma några sådana känslor. Världen hade trådats upp som repet i boden.

Simon drog igång motorn och de körde bort från Domarö, rundade Norrudden och satte kurs mot fjärden mellan Kattholmen och Ledinge. Det blåste svagt och Anders fäste blicken på horisonten medan den uppåtgående solen värmde hans kind.

Ett tiotal meter framför fören lyfte en mås från vattenytan och svepte bort med ett skri. Anders följde den med blicken, såg den korsa solskivan och försvinna i riktning mot Gåvasten.

Pappa ...

Hur många tidiga morgnar hade Anders legat i fören på pappas båt medan solen steg, på väg mot läggplatsen för att hämta upp skötarna? Fyrtio? Femtio?

Pappa ...

Han hade inte tänkt på sin far ordentligt på länge. Med den flyende måsen och den stigande solen kom allting tillbaka. Även den där gången.

Den där gången ...

Strömmingsfiske

Sommaren då Anders var tolv sparade han pengar till en radiostyrd båt. Han hade sett den på en hylla i leksaksaffären i Norrtälje och blivit förförd av den tjusiga målningen på kartongen. Det vita skrovet som forsade fram över vattnet, de blå fartränderna längs sidan. Trehundrafemtio kronor kostade den, och han skulle ha den innan sommaren var över.

Det var inte omöjligt. Han och pappa la skötar två gånger i veckan och Anders sålde sedan fisken utanför affären. Sex kronor kilot och han fick hälften. Båten motsvarade alltså etthundrasjutton kilo strömming, hade han räknat ut. Och då blev det en krona över.

Nu var han inte någon Joakim von Anka som sparade varenda krona han tjänade, men etthundranittio kronor hade han lyckats få ihop. Varje skötlägg brukade ge trettio till fyrtio kilo, men eftersom det gick mot slutet av juni och strömmingen började dra sig utåt blev det mindre för varje gång. Fortfarande saknades det drygt femtio kilo försåld fisk och det skulle knappast bli mer än två lägg till.

Så det var det första Anders tänkte på när han vaknade den där morgonen: Femtio kilo.

Han tog sig ur sängen och rotade fram fiskekläderna ur understa byrålådan. Bara lukten skulle ha gett mamma spader. Både jeansen och tröjan var översållade med gamla fjäll och stelnad rom och hade ungefär samma doft som torkade fiskbitar som man ger till hundar.

Sist satte han på sig kepsen. En reklamkeps från Nåtens varv där pappa jobbade och som även den var så full med fjäll och hårdnad strömmingsgegga att en hund troligen skulle ha kunnat äta den som den var.

Anders tyckte om sin mundering. När han drog den på sig var han inte längre Anders vem som helst utan Anders, fiskarpojken. Det var inget han kunde dela med sina kompisar från stan, han såg till att byta kläder innan han satte sig utanför affären. Men på morgonen när de fortfarande sov så var han bara sin pappas pojke, fiskarpojken, och han tyckte om det.

Det var en fin morgon. Anders och pappa satt mittemot varandra vid köksbordet med choklad respektive kaffe och såg ut mot fjärden som låg kav lugn. Solens första strålar kastades tillbaka från reflektorn på Gåvastens fyr. Några enstaka tunna moln flöt över himlen som svandun på en vattenpuss.

De åt varsin limpsmörgås och drack ur. Sedan tog de på flytvästar och gick ner till båten. Pappa vevade igång tändkulemotorn och den startade på första rycket. I början av sommaren hade Anders bett att få försöka och blivit skrämd av rekylen i veven när motorn inte tände. Han överlät startandet åt pappa.

Fint väder. Motorn startade direkt. Goda tecken. Femtio kilo.

Han visste att de inte skulle få femtio kilo idag, det hade han bara varit med om en gång, förra sommaren, och då hade det varit i början av juni. Men trettio. Ja, trettio. Från och med nu skulle han spara varenda krona.

De rundade Norrudden och kom ut i solgatan på Ledingefjärden där en bris fläktade från öster. Den lågt stående solen hade just tagit sig loss från grantopparna på Ryssholmen och jublade befriad ut sitt ljus över det svagt krusade havet. Anders satt vid relingen och släpade med fingrarna i vattnet. Det var redan badtemperatur, pendlade mellan sjutton och nitton grader beroende på vinden.

Anders gick fram i fören och la sig raklång på det solvarma träet, spanade ut mot läggplatsen i gattet mellan Ledinge och Ledingeskäret. När han kisade tyckte han sig kunna urskilja flaggan som markerade skötens läge.

Motorns mjuka knattrande gjorde honom sömnig, så han gned sig i ögonen och tänkte på den radiostyrda båten. Hur långt kunde den köra innan den förlorade kontakten med fjärrkontrollen? Femtio meter? Hundra? Hur fort gick den? Förmodligen fortare än pappas båt i alla fall, tänkte han medan de gled mot gattet.

Anders var fortfarande förlorad i racerfantasier när pappa ströp motorn. Knattrandet övergick i ett knackande med längre och längre intervaller mellan stötarna. Flaggan närmade sig. Anders satte sig i rörelse i samma ögonblick som pappa ropade: »Hörru, kapten!« och la motorn i friläge.

Anders hoppade ner och kubbade mot rodret medan pappa rörde sig mot fören. Deras vägar korsades på var sida om motorn. De hade gjort det här förr. Pappa log och sa: »Långsamt och försiktigt, nu.« Anders gjorde en min av Har jag gjort det här förr, eller? och satte sig vid rodret.

Pappa fick tag i flaggan, halade in den och grep tag i repet. Anders duttade svagt bakåt på backslaget, slog back i maskin tills båten låg helt stilla. När pappa började hala in duttade han framåt så att båten följde skötens sträckning. Det här var den stund han tyckte mest om under deras morgonturer. När det var han som styrde. Han kunde rusa motorn, slå full back och vända rodret om han så önskade, men gjorde han det?

Nej, nej.

Långsamt och försiktigt anpassade han styrningen och farten så att det skulle bli så enkelt som möjligt för pappa att dra upp sköten. Anders kunde det. Han var kaptenen.

Han lutade sig över relingen och såg ner i det mörka vattnet. Oftast brukade det gå att skymta tillräckligt av silverblänk på väg mot ytan för att kunna bedöma hur stor fångsten skulle bli. Anders tittade och rynkade pannan.

Vad är det där? Kan det vara ...

Det som rörde sig uppåt var inte det spridda, metalliska skimret av si eller så många strömmingar, nej, det såg mera ut som om de denna morgon hade fått en enda, gigantisk strömming i sköten, en kompakt massa som drogs mot båten.

Pappa hade slutat att dra sköten och stod nu stilla i fören och stirrade ner i vattnet. Anders spejade nedåt och nu kunde han se att den till synes solida kroppen i själva verket bestod av enstaka strömmingar. Det var en rekordfångst bortom all förväntan. Hans hjärta började slå fortare.

Det är femtio kilo, minst. Kanske mer. Går det att sälja så mycket?

Han väntade på att fångsten skulle komma närmare ytan så att han kunde se bättre, men ingenting hände. Pappa stod fortfarande i fören med repet löst hängande i händerna.

»Vad är det?« frågade Anders. »Det är ju jättemycket!«

Pappa vände sig emot honom med ett ansiktsuttryck som Anders inte förstod. Han såg ... skrämd ut. Skrämd och bekymrad. Anders skakade på huvudet.

»Ska du inte dra upp, då?«

»Jag tror att ... vi kanske inte ska det.«

»Varför det? Det är ju rekord! Det är massor!«

Pappa släppte repet med ena handen och pekade mot ytan. »Känn på vattnet.«

Anders gjorde som han sa och doppade handen i vattnet. Han drog den till sig med ett ryck. Vattnet var iskallt. Han blinkade och förde försiktigt ner handen igen. Det nöp i fingertopparna och vattnet var så kallt att det var på gränsen till att frysa.

Hur kan det vara så?

Han tittade frågande på pappa som stod och stirrade ner i vattnet som om han letade efter någonting. Anders såg sig omkring. Ingenting tydde på att det plötsligt höll på att bli vinter. Den enda förklaringen var en osedvanligt kall och stark ström. Eller?

»Varför är det så här?«

Pappa suckade djupt. Repet började glida ur hans händer.

»Pappa!«

Repet stannade. »Ja?«

»Vi måste ju dra upp det här, eller hur?«

Pappa vred huvudet mot solgatan och sa lågt: »Varför det?«

Frågan gjorde Anders förvirrad och en smula rädd. Han rabblade ur sig: »För att ... för att det är så mycket och du vet den där båten jag sparar till, det här är ju ... och ... och det blir väl inte bättre för att vi lämnar det?«

Nu vände sig pappa mot Anders igen, nickade sakta och sa: »Nej, det blir väl inte det. Det är nog riktigt.«

Han började hala in igen och hans käkmuskler arbetade som om han tuggade på något som aldrig skulle gå att svälja. Anders visste inte vad som hade hänt, vad han hade sagt, men han var lättad att det hade tagit skruv. Fångsten skulle bärgas.

Bortsett från problemet som Anders inte förstod var det svårt nog för pappa att orka dra upp en sådan jättefångst. Anders förde båten så följsamt det gick, men sköten som pappa drog upp i fören var inte ett nät med enstaka fiskar i, utan snarare en tjock kabel av silver inkapslad i nätmaskor.

När hela sköten var i båten och ankaret hade dragits upp, gick pappa utan ett ord fram till motorn och la händerna på topplockspackningen.

»Vad gör du?« frågade Anders. Om pappans beteende under den senare delen av turen hade varit underligt så var det här ännu en ny sak.

Pappa log blekt. »Värmer händerna.«

Anders nickade. Naturligtvis. Det var i alla fall begripligt. Vattnet var kallt – händerna blev kalla. Han lämnade rodret och gick för att beskåda fångsten. Han var ingen expert, men nog var det här en bra bit över femtio kilo? Sjuttio? Åttio? När han tittade på den massiva högen av fisk insnärjd i garn, la han märke till ytterligare en ovanlighet.

Strömmingen var inte tålig som abborren eller flundran som kunde leva långt efter att den hade blivit dragen ur havet, men det brukade ändå röra sig och sprattla i nätet en bra stund efter att de satt kurs hemåt. Så icke nu.

Strömmingen låg blick stilla och inte ett knyck syntes. Anders hukade sig ner och kände på en strömming som hade ramlat ur sköten. Den lilla kroppen var stel, på gränsen till fryst, och ögonen mjölkvita. Han höll fram den mot pappa som fortfarande stod med händerna på motorblocket. »Varför blir det så här?«

»Jag vet inte.«

»Men ... vad är det som hänt, liksom?«

»Jag vet inte.«

»Men hur kan strömmingen bara –«

»Jag vet inte, säger jag!«

Det var sällsynt att pappa höjde rösten. När han nu gjorde det gick en het stöt genom Anders som fick hans kinder att blossa och han stängde munnen runt frågorna. Han visste inte vad han hade sagt för fel, men något var det och han skämdes. För att han hade förstört den fina stämningen utan att veta hur.

Strömmingen hade mjuknat i värmen från hans hand. Han släppte den på durken och kröp upp i fören, kisade mot solen och kände sig tung i magen. Det var inget roligt med den stora fångsten längre. För hans del kunde de slänga hela skiten i havet igen.

Han vilade kinden mot träet och låg stilla.

Konstigt ...

Han låg stilla en stund och lyssnade. Sedan lyfte han huvudet och svepte med blicken över Ledingefjärden.

Att han inte hade tänkt på det förrän nu. Det fanns inte en mås på hela fjärden. Normalt skulle det vara ett skrikande och ett käbbel om de fiskar som hade fallit ur nätet under uppdragningen, flaxande vingar eller vita, guppande kroppar som väntade på att Anders skulle slänga till dem slamsor eller strömmingar som var för små för att sälja.

Men nu: Inte ett ljud. Inte en fågel.

Anders låg fortfarande och begrundade detta när han kände pappas hand på sin fot.

»Du, jag är ledsen att jag ... röt till så där. Det var inte meningen.«

»Okej.«

Anders låg kvar på mage och väntade på att det skulle komma något mer. När det inte gjorde det, sa han: »Pappa?«

»Ja?«

»Varför är det inga måsar?«

En liten paus, sedan suckade pappa och sa utan vrede: »Ska du börja nu igen?«

»Nä. Men det är konstigt, eller hur?«

»Jo.«

Pappa klappade Anders vad och gick sedan och startade motorn. När de hade kört några minuter på hemväg, satte sig Anders upp och spejade ut över havet. Inte en enda vitfågel fanns inom synhåll. Inga andra fåglar heller. Havet låg öde. Den enda rörelse som fanns var bogsvallet kring båten, det enda ljudet motorns jämna knatter.

Under vägen hem låg Anders och fantiserade om att han och pappa var de enda överlevande efter en katastrof som hade utplånat allt liv på jorden. Hur skulle deras tillvaro se ut från och med nu?

Andra varelser hade tydligen överlevt katastrofen eftersom Simons katt Dante stod och väntade på bryggan. Anders tog aktertampen och hoppade upp intill den yttersta pollaren. Medan katten snodde kring hans ben gjorde han omsorgsfullt det halvslag som han hade lärt sig förra sommaren.

När båten var förtöjd strök han Dante över huvudet och klev ner i fören, kastade upp ett par strömmingar på bryggan. Han var nyfiken på hur katten skulle reagera. Till en början märktes ingen skillnad mot annars. Kanske för att Dantes värdighet så krävde låtsades han alltid att det var han själv som fångade bytet. Han kurade ihop sig, smög fram mot de livlösa fiskarna som om yttersta vaksamhet var av nöden för att inte födan skulle undkomma.

Sedan tog han ett språng och satte ner båda tassarna på den ena strömmingen, höll den fast med utspärrade klor. När han var helt säker på att fisken inte skulle rymma, högg han in. Det som hände såg så komiskt ut att Anders skrattade till.

Dante hejdade sig med tänderna på väg ner i strömmingen, sedan lyfte han huvudet och fnyste två gånger. Han tittade på Anders som för att fråga: Vad är det här för skämt? och petade med tassen på strömmingen, rullade runt den ett par varv på bryggan.

Pappa satt nedhukad och följde även han kattens rörelser med spänt intresse. När Dante ansåg att det var färdigrullat högg han åter in på strömmingen och den här gången knastrade det av ben som knäcktes. Katten tuggade i sig strömmingen på en minut, tog sedan den andra i munnen och lämnade bryggan med svansen pekande rakt upp.

Pappa reste sig och gned händerna mot varandra. »Då sätter vi väl igång, då.« Innan Anders hade hunnit gå mot land för att hämta grejerna, kastade pappa en blick ner i båten och la till: »Det var en riktig fångst det här, du.«

Har du märkt det nu? tänkte Anders, men sa bara: »Hur mycket är det, tror du?«

Pappa trutade med munnen. »Nittio kilo ungefär. Nu har vi att göra en stund.«

Nittio ... tvåhundrasjuttio kronor. Men det går inte att sälja så mycket. Om man sänker priset ...

Anders gick iland och hämtade sköljhåven och lådorna. Under tiden placerade pappa ut bommen, hissade upp sköten och började ruska. Strömmingarna flög ur sköten ner i båten. Några enstaka for i vattnet, men fortfarande fanns det inte en enda mås där för att fiska upp dem. Däremot hade ett par kråkor landat vid bryggans fot. De stod och trampade, osäkra på hur de skulle bete sig när de inte behövde konkurrera med måsarna och trutarna.

Anders tog sköljhåven, hoppade ner i båten och kastade till kråkorna ett par strömmingar. De slök dem hela, kraxade upphetsat och efter ett par minuter hade ytterligare tre kråkor anslutit.

Strömmingarna yrde kring Anders huvud och han hade fullt sjå att hinna ösa ner dem i håven, skölja i havet och hälla över i lådorna. Det var svårare än vanligt eftersom strömmingen fortfarande var stel och ville glida ur hans händer. När han efter en fylld låda tittade upp från sitt arbete såg han att ett par måsar låg och flöt utanför bryggan.

När han åter böjde sig över sitt arbete hörde han ett flaxande och ett plask intill båten. Måsarna hade börjat förse sig av fisken som sjunkit till botten och allt var som vanligt.

Det tog pappa en dryg timme att skaka ur all fisk och den sista stunden hjälptes de åt att skölja och hälla i lådor. När det var färdigt satte de sig på varsin pollare och beskådade traven av fem fyllda tjugokiloslådor på bryggan.

Anders tog av sig kepsen och rev sig i sin svettiga hårbotten. »Går det att sälja så här mycket?«

Pappa gjorde en grimas. »Betvivlar det. Jag får ta med mig en låda till jobbet och så ... får vi väl röka det som blir över.«

Anders nickade bistert och fröjdades inombords. Om det kunde vara trögt att sälja strömming, gick böcklingen åt i ett nafs när pappa vid sällsynta tillfällen tog sig för att elda igång röken. Badisarna var som galna i böcklingen och pappas analys var att de höll den för pittoresk.

Anders tog skottkärran och gick ner till ångbåtsbryggan för att hämta is i förrådet som sköttes av byalaget sedan yrkesfisket upphört. När han återvände hade pappa burit iland lådorna och hängt sköten på tork. De laddade lådorna med is och la en tjock presenning över alltihop.

Anders gick ner till strandkanten och gned händerna med sand för att få bort fjällen, satt sedan på huk på klippan en stund och värmde ansiktet i solen som nu hade stigit långt över tallarna på Norrudden.

När de kom hem till Smäcket igen, la sig Anders i sin säng för att sova ett par timmar till. Det var hans skönaste stund under fiskedagarna. När han låg i det brandgula ljuset som pressade mot rullgardinen medan händerna tinade upp under täcket och småsömnigt lyssnade på måsarnas skri från havet. Om han inte somnade omedelbart låg han kvar i den stunden, njöt av ett väl utfört arbete och pillade bort enstaka torkade fjäll från händerna. Sedan somnade han medan sommardagen vaknade till liv omkring honom.

Tyngd

Vi är ju inte framme än ...

Anders hade varit så långt borta i minnena att han inte förstod varför motorn ströps, varför båten saktade in när de bara var halvvägs till gattet. Sköten låg ju inte här, mitt ute på fjärden.

Sedan märkte han att förtoften han låg på var gjord av glasfiber och att han var så stor att han egentligen inte fick plats. Han var en vuxen människa, pappa var död och allt som sedan hade hänt den där dagen hade inget att göra med den nuvarande uppgiften.

Fast det har det. Allt har med allt att göra här. Det är bara jag som inte ser.

Motorn dog och det blev tyst. Simon satt på aktertoften och såg sig omkring. Inte en båt fanns i sikte, inga ögon som kunde spionera. Anders steg tillbaka till nuet fast han önskade att han hade kunnat stanna i det förflutna. De svarta säckarna vid Simons fötter var verkliga och manade till en handling han aldrig hade trott sig kapabel till.

Allt är mitt fel. Jag måste ... bidra.

Han samlade ihop kedjan och släpade den akterut, lät den ringla ner ovanpå det svarta byltet. Simon log sorgset. »Vet du vad det är för kedja?«

»Är det den du hade när du ...?«

»Mmm. Den har varit i havet förr.« Simon nickade för sig själv och inget sades på en stund. Simon strök över plasten vid Elins huvud.

»Hon är död. Inget vi gör spelar nån roll. För henne. Hon drunknade. Hon blev dränkt. Och nu ska hon i havet. Det är inte konstigt. Det är inte fel. Vi måste bara utföra det. Eftersom vi ska fortsätta leva.« Simon såg Anders i ögonen. »Eller hur?«

Anders nickade mekaniskt. Problemet låg ju inte där. Problemet var att börja befatta sig med den döda kroppen, att känna muskler och ben genom den svarta plasten och inte säkert kunna veta ... att hon var död på riktigt.

»Varför har vi plasten?« frågade Anders.

»Jag vet inte«, sa Simon. »Jag tänkte ... att det skulle bli lättare.«

»Det är det inte.«

»Nej.«

Anders förstod tanken, att de skulle dölja för sig själva vad de höll på med. Ändå var det en lättnad när de drog bort säckarna och hade Elins lik vid sina fötter. Hennes hud hade förlorat all lyster och färgen hade runnit ur hennes vidöppna ögon. Det var hemskt att se och ändå bättre.

När Simon lutade sig ner och tog tag i kedjan fick han syn på ärren över hennes kropp och ansikte som lyste vita i morgonljuset. »Vad är det här? Ärren?«

»Jag kan berätta«, sa Anders. »Men inte nu.«

De hjälptes åt att lyfta och surra, dra åt och fästa kedjan med ett par spärrhakar. Hur hårt de än spände kom inget gensvar från Elins hud, ingen rodnad eller svullnad. Hennes ögon stirrade mot himlen utan att blinka och Simon fastnade i hennes tomma blick.

»Vem var hon?« frågade han.

Det var frågan som behövde ställas, den sista frågan. Tyvärr visste Anders inte svaret.

»Jag vet inte«, sa han. »Jag tror att hon var nån som ... sökte bekräftelse. Att hon på en massa ... krokiga vägar försökte få hela världen att tycka att hon var underbar. Men ...«

Minnet av Elins leende när Henrik och Björn förnedrades vid sjöboden blixtrade till och Anders sänkte huvudet.

»Då minns vi nån som ville vara underbar«, sa Simon och grep tag i kedjorna över hennes lår och mage.

De baxade Elin över relingen. Hennes ben veks över kanten och hon hängde kvar några sekunder med huvudet och överkroppen nere i vattnet. Sedan lyfte Simon varsamt hennes fötter. Kroppen kom fri och gled ner i vattnet med svagt plask.

Anders lutade sig över relingen och såg henne sjunka. Några luftbubblor lossnade ur hennes mun och steg till ytan som genomskinliga pärlor. Håret flöt ut och dolde hennes ansikte medan hon drogs mot djupet. Efter några sekunder hade hon sjunkit så djupt att hon bara var en suddig, ljus fläck i det stora mörkret. Anders stirrade nedåt tills han inte längre var säker på att han kunde se henne, tills hon ersatts av ljusets skiftningar på ytan.

Det svarta vattnet. Han var så ohyggligt trött, skulle kunna sova i ett år. Han lutade huvudet mot relingen och slöt ögonen, viskade: »Jag är så trött, Simon. Jag orkar inte mer.«

Hans huvud växte och krympte, hans hjärna var en lunga. Expanderade och drog sig samman hastigt, flämtande. Medvetandet kippade efter luft som om det var på väg att drunkna, lungan nära bristningsgränsen.

Det knakade till när Simon reste sig och satte sig på toften intill honom, bökade loss honom från relingen och la ner hans huvud i sitt knä. Anders kurade ihop sig och slog armarna om Simons midja, vilade huvudet mot hans lår. Simons kalla hand strök över hans hår.

»Lilla gubben«, sa Simon. »Det blir bra, du. Det är ingen fara. Det blir bra. Anders, du.«

Simons hand fortsatte att varsamt stryka över hans hår och det var som syre. Det slutade att flämta inuti honom, paniken mildrades och han slappnade av. Kanske somnade han till några sekunder. Om han somnade så var det värsta över när han vaknade. Simons hand vilade på hans bakhuvud.

»Simon«, sa Anders utan att lyfta huvudet.

»Ja?«

»Kommer du ihåg att du sa ... att man aldrig kan bli en annan människa, kommer du ihåg det? Att hur nära man än kommer så kan man aldrig bli den andra.«

»Jo, jag sa det. Men det verkar ju som om jag hade fel.«

»Det är inte bara Elin. Det är jag också. Jag håller på att bli Maja.«

»Hur menar du?«

Det fanns ju ett ord för det som hände med honom. Det var inte rätt ord, det gav fel associationer. Demoner och djävulen. Ändå var det det enda ord som fanns.

»Jag är besatt. Jag håller på att bli en annan. Jag håller på att bli Maja.«

Anders drog sig upp till sittande och flyttade sig till aktertoften mitt emot Simon. Sedan berättade han historien igen, i ljuset av sin nya insikt. Hur han ibland kunde höra hennes röst inom sig, rädslan för GB-gubben, Bamsetidningarna, hennes säng, skriften på bordet och pärlplattan.

Simon ifrågasatte inte, kom inte med några invändningar. Han bara lyssnade, hummade då och då och det var som om den starka hand som kramat hårdare och hårdare kring Anders medvetande släppte sitt grepp ytterligare.

»Så jag tror ... jag vet«, sa Anders till slut, »att hon gör allt det här genom mig. Det är hon som bygger med pärlor och läser Bamse, men hon använder mina fingrar och mina ögon för att göra det och jag vet inte ... jag förstår inte vad jag borde göra.«

Solen hade nu stigit så högt att den värmde. Under sin långa berättelse hade Anders börjat svettas i sina varma kläder. Han tog av sig mössan och doppade handen i vattnet, öste upp en handfull och baddade ögonen. Simon satt och tittade in mot Nåten, där morgonens första passbåt just la ut från bryggan. Han frågade: »Vad vill hon, då?«

»Du ... tror mig?«

Simon vickade på huvudet från sida till sida. »Jag kan väl säga så här: Det är inte det konstigaste jag har fått höra. På senare tid.«

»Vad menar du?«

Simon suckade. »Jag tror vi får låta det vara, så länge.« När han såg att Anders rynkade ögonbrynen, la han till: »Jag måste prata med Anna-Greta. Får jag berätta för henne? Det här som du har sagt?«

»Ja, det får du väl, men ...«

»På tal om Anna-Greta tror jag att vi borde åka hem nu. Hon är nog rätt orolig vid det här laget.«

Anders nickade och tittade ut över relingen. Elin låg nere på bottnen nu, kanske femtio meter under dem. Han föreställde sig fiskar som nosade på nykomlingen, ålar som krälade upp ur bottenslammet och vädrade föda ...

Han klippte av tanken innan den började frossa i fysiska detaljer. »Simon?« frågade han. »Gjorde vi rätt?«

»Ja. Jag tror det. Och gjorde vi fel ...«, Simon tittade mot vattenytan, » ... så är det inget att göra åt längre.«

Anders reste sig och gick fram i fören, kröp upp så gott han kunde på förtoften medan Simon startade motorn och vände båten, styrde hemåt. En lång stund satt Anders och försökte med blicken hålla kvar platsen där de hade sänkt Elin. Det borde ha varit något där. En boj eller en flagga, ett minnesmärke. Något enda som markerade att det fanns en människa där nere. Men det fanns bara ett ständigt skiftande vatten och Elin tillhörde de till havs försvunna.

I tystnad skildes de åt vid Simons brygga och Anders släpade sig mot Smäcket. Om någon hade skuttat fram ur en buske och riktat en hagelbössa mot honom skulle han inte ha orkat reagera. Han skulle bara ha hasat vidare och kanske sett fram emot den brännande kärven i ryggen.

Han tittade på sina fötter och de rörde sig utan hans medverkan eller vilja. Han drogs. Som ett sönderhetsat djur utan några krafter kvar men som ändå av instinkt eller blind självbevarelsedrift kryper mot sitt gryt rörde han sig hemåt, hemåt.

Han kom in, han fick av sig kläderna, han la sig i Majas säng och drog täcket över sig. Sedan låg han och stirrade mot fönstret eftersom han var för trött för att orka stänga ögonlocken. Han låg på samma plats och det var ungefär samma ljus som de där morgnarna när han gått och lagt sig igen efter att ha fiskat med pappa.

Han tänkte att han var samma person, samma barn. Att tiden gick i cirklar och snart skulle han upp och lasta skottkärran, köra till affären.

Det var en fin fångst i morse ...

Kanske somnade han med öppna ögon.

Dragningskraften

Det var han själv som hade skrivit skylten där det stod »FÄRSK STRÖMMING 6 KR KILOT« eftersom pappa var ordblind och dessutom hade usel handstil. Nu stod den intill honom på bänken utanför handelsboden där han satt och väntade på morgonens första kunder.

Klockan var nio och affären hade precis öppnat. Två personer som gått in i affären hade sagt att de ville köpa när de var färdiga med övriga inköp.

Det verkade lovande. Trots jättefångsten hade Anders inte sänkt priset, mest för att han inte haft tid att ändra skylten. Han hade sovit ovanligt länge, ända till kvart i nio. Det hade varit ett sjå att hinna lasta på en låda på skottkärran och skjuta upp den till affären innan de öppnade.

Den första kunden kom ut, en äldre kvinna som Anders hade sett på somrarna så långt tillbaka han kunde minnas, men som han inte visste var hon bodde eller vad hon hette. Hon brukade hälsa vänligt när de möttes och Anders hälsade tillbaka utan att veta vem han hälsade på.

Damen kom fram till kärran och sa: »Ett kilo, tack.«

Anders fick en snilleblixt. »Det är rea idag«, sa han. »Man får två kilo för tio kronor.«

Damen höjde på ögonbrynen och lutade sig över strömmingen som för att se om det var något fel på den. »Hur kommer det sig?«

Anders insåg att det bästa var att säga som det var. »Vi fick väldigt mycket, så vi måste bli av med det.«

»Men vad ska jag med så mycket till?«

»Lägg in. Frys. Det kanske inte blir nån mer strömming i sommar. Det här kan vara den sista.«

Damen skrattade till och Anders stålsatte sig för det som kunde komma: rufs i håret. Det var sådant man fick ta. Men damen bara skrattade och sa: »Vilken affärsman! Ja, ja. Då tar jag väl två då. Eftersom det är rea.«

Anders trädde en plastpåse på plockhanden och lastade i fyrtiotvå strömmingar i en annan påse, la till ett par extra för säkerhets skull, knöt till och lämnade över, tog emot sedeln lagom till att den andra kunden kom ut ur affären. En medelålders man som troligen var seglare, av klädseln att döma.

Damen höll upp sin välfyllda plastpåse emot honom och sa: »Det är rea.«

Det skämtsamma sätt hon sa det på fick Anders att ana att rea kanske inte var det rätta ordet. Det antydde att man sålde ut något som blivit över och det var ju inte lämpligt i samband med färsk strömming. Han bestämde sig för att hädanefter säga extrapris.

Det blev inte den succé han hade hoppats på när han fick idén, men ungefär var fjärde kund lät sig lockas att ta ett extra kilo. Kanske mer för att hjälpa honom än för att göra ett kap. Anders trodde inte att två kronor hit eller dit betydde särskilt mycket för de flesta vuxna.

Dock var det fler kunder än vanligt och lagom till elvabåten gick Anders hem och hämtade en ny låda eftersom den gamla var så gott som tom. Med elvabåten blev det en smärre rush och det var nätt och jämnt att fisken räckte till. Det blev en liten kö fram till lådan och Anders slutade att lägga i de där extra strömmingarna, la i ett par påsar bara i arton eller nitton om det var folk han inte kände igen, som bara var där över dagen.

Redan vid tolv kunde han gå hem och hämta den tredje lådan. Båten låg vid bryggan och pappa, som hade semester, hade kommit tillbaka från varvet där han tydligen hade gjort sig av med den fjärde lådan.

Det såg mer än lovande ut. Även om försäljningen nu skulle mattas av var det inte otroligt att Anders skulle lyckas sälja även innehållet i den tredje lådan. Trots extrapriset skulle det innebära att han var i hamn, att den radiostyrda båten snart skulle forsa fram i viken.

Styrkt av den tanken halade han iväg den tredje lådan till affären och fann att en kund stod och väntade vid skylten. När han lyckade sälja två kilo även där, bestämde Anders sig för att fira med en glass. Han gick in i affären och köpte en Päronsplitt, satte sig sedan åter på sin post.

Han blåste i papperet för att få isen att lossna, läste den roliga historien på samlarkortet och satt sedan och sög på glassen medan han räknade båtar på fjärden. Han såg sin egen radiostyrda dundra förbi dem allihop med vrålande motorer.

Han hade just kommit till den bästa delen av Päronsplitten, när ishöljet började smälta på tungan och dess sötare smak blandades samman med vaniljglassen, då en man kom gående på vägen från Kattudden.

Mannen såg konstig ut i ögonen. Som om han var berusad. Pappa kunde få samma målmedvetna gång när han hade druckit för mycket, som om ingenting annat än målet framför hans ögon existerade och tillvaron bara var en fråga om att få kroppen dit den skulle.

Anders kände igen honom. Han var son till någon som farmor kände – kanske var det så att han hade bott på fastlandet tidigare och nu flyttat tillbaka, Anders kom inte ihåg. Det var en ilsken typ. En gång hade han skällt ut Anders för att hans kärra stod i vägen utanför affären och sedan dess frågade Anders aldrig om han ville köpa.

Han var klädd i blåbyxor och rutig skjorta som flera av de åretruntboende. Han hade träskor på fötterna och marscherade mot bryggan med bestämda kliv.

Marscherade, ja. Det var ordet. Mannen gick på ett sätt som inte tålde invändningar. Om något kom i hans väg skulle han ignorera det eller gå rakt igenom det snarare än att vika av. Helt konsekvent, med tanke på hur arg han varit när Anders kommit i vägen för honom.

När mannen närmade sig bryggan vek han av mot havtornssnåret till höger. Anders var så fascinerad av hans tågande att han glömde bort sin glass och klibbig, smält is rann längs pinnen ner över hans fingrar.

Mannen försvann utom synhåll bakom havtornet och Anders passade på att slicka i sig det söta. Sedan fick han syn på mannen igen. Han hade kommit ner till strandkanten och var på väg ut i vattnet. Han hade inte ens tagit av sig träskorna.

Först nu började Anders tycka att det var något obehagligt med det hela. Mannen halkade till på de våta stenarna och föll, men reste sig omedelbart upp och fortsatte att gå. Anders såg sig omkring, sökande efter någon vuxen som kunde förklara för honom eller bara med en lugn blick signalera att allt var som det skulle.

Ingen vuxen fanns i närheten. Ingen annan heller, för den delen. Bara Anders och den där mannen som nu hade nått ut till midjedjupt vatten och fortsatte med allt tyngre kliv, på väg rakt ut mot Gåvasten som om det löpte en hemlig väg dit ut som bara var möjlig att gå på om man hade den rätta inställningen.

När vattnet nådde mannen till bröstet började han simma. Anders reste sig upp och visste inte vad han borde göra. Han sög på glassen, tog ett par tuggor och såg mannens huvud sakta avlägsna sig från ångbåtsbryggan. Det verkade inte som om mannen var någon van simmare, han plaskade och rörde sig konstigt.

Kanske för att han har kläder på sig.

När glassen var slut och mannen inte visade några tecken på att vända om, kastade Anders glasspinnen i soptunnan och gick in i affären.

Även där var folktomt i middagslugnet. Anders hittade Ove, ägaren, inne i kylen bakom mejeriskåpen där han stod och fyllde på mjölk.

»Jaha, hur går affärerna?« frågade Ove utan att titta upp från sitt arbete.

»Jodå, bra«, sa Anders.

»Samma här. Mycket folk idag.«

»Ja.« Anders blev osäker. Han hade aldrig tilltalat Ove på det här sättet tidigare och han var en skrämmande figur med sin stora mage och sina gigantiska ögonbryn. Anders gned sig över ena armen och sa: »Det är en som är ute och simmar.«

Ove plockade in det sista mjölkpaketet och rätade på sig. »Kan man ju förstå. Varmt idag.«

»Mm. Men han har kläder på sig och ...« Anders visste inte hur han skulle beskriva den illvarslande känsla han hade fått när mannen gick ner till bryggan, » ... och det var som nåt konstigt med honom.«

»Konstigt hurdå?«

»Att han ... han tog inte av sig kläderna. Han bara gick ut och ... och gick lite konstigt också.«

»Var är han nu då?«

»Ja, han är ute och simmar fortfarande.«

Ove stängde kring mjölken, torkade av händerna på sitt förkläde och sa: »Vi får väl titta efter, då.«

När Anders kom ut ur affären ett par steg efter Ove, såg han att det han fruktat hade inträffat. Mannen syntes inte längre till.

»Var har du honom, då?« frågade Ove.

Anders kände en svag rodnad över kinderna. »Han var där nyss.«

Ove tittade misstänksamt på honom, som om han försökte tänka ut en rimlig anledning till att Anders hade hittat på det här. Tydligen kom han inte på någon, eftersom han med snabbare steg gick ner mot bryggan med Anders i släptåg.

Ingen syntes till när de kom ner på bryggan heller och Ove skakade på huvudet.

»Nä, du, Anders. Här verkar det inte vara nån.«

Anders spanade ut över vattnet och fick syn på ett par änder som låg och guppade tio meter utanför bryggan. Men det var inga änder. Det var ett par träskor. Han pekade ut dem för Ove och sedan satte cirkusen igång.

Ove ringde och folk kom. Man åkte ut i båtar och Sjöräddningen kallades in från Nåten. Anders fick beskriva mannen som gått ut i vattnet och man enades om att det rörde sig om Torgny Ek, son till Kristoffer och Astrid Ek som bodde några hus bortom handelsboden.

Nyfikna badisar ifrån Kattudden och vandrarhemmet kom för att se vad det var för uppståndelse i hamnen. Snart kände alla till historien om vad den stackars lille pojken – det vill säga Anders – hade fått bevittna, och hur kunde man bäst visa sin välvilja mot det utsatta barnet? Genom att köpa hans strömming, givetvis.

Sanningen att säga kände sig Anders inte särskilt drabbad eller sorgsen över det som hade hänt, men han insåg att det var bäst att lägga sig till med en allvarsam min medan strömmingen rann ur hans händer och pengarna ner i hans fickor. Han var till och med klok nog att inte nämna något om extrapris, förstod att det inte passade sig.

Mycket folk stod fortfarande kvar nere i hamnen och väntade på resultat från dykarnas sökningar när lådan var tömd och Anders sköt skottkärran hemåt för tredje gången denna dag. När han närmade sig Smäcket såg han att en pelare av rök steg mot himlen.

Pappa hukade vid rökkuren och matade in enris i eldluckan. Den sista strömmingslådan stod intill honom, men han hade inte börjat trä på fiskarna ännu. Han såg förvånad ut när han fick syn på Anders.

»Kommer du redan?«

»Ja«, sa Anders och tippade skottkärran för att visa den tomma lådan. »Det är slut.«

Pappa reste sig upp och tittade. Först på lådan, sedan på Anders. »Har du sålt ... sextio kilo?«

»Jepp.«

»Hur är det möjligt?«

Anders berättade om Torgny Ek. Hur han hade kommit gående, hur han hade simmat ut. Alla människor som hade samlats i hamnen. Hans röst blev allt försiktigare ju längre historien fortskred eftersom han märkte att pappa av någon anledning tog mycket illa vid sig. Han hade satt sig på bänken intill röken och tittade ner i marken.

»Och så kom sjöräddningen ...« Anders röst dog bort och det blev tyst. Bara knastret av brinnande enris hördes inifrån rökhärden. »Trehundratjugo kronor. Har jag sålt för. Det blev lite mindre för jag hade extrapris också.«

Pappa nickade tungt. »Det var ju bra.«

Anders tog upp en metallpinne och trädde på ett par strömmingar. Pappan gjorde en långsam, avvärjande rörelse mot honom. »Det får vara bra med det där. Jag tror inte vi ska röka nåt idag.«

»Varför det?«

»Du har ju ... sålt så mycket.«

Den tunga känslan i magen återvände och Anders drogs mot jorden, sänkte den påbörjade pinnen. »Men ... det är väl bra med böckling.«

Pappa reste sig sakta och sa: »Jag har ingen lust att hålla på.« Han gjorde en ansträngning och drog upp mungiporna till ett slags leende. »Det var ju bra att du har sålt så mycket. Nu har du råd med den där båten. Ta lite ledigt nu.«

Utan att säga något mer gick han mot huset med slokande axlar. Anders vippade med pinnen i sin hand. De två strömmingarna hängde där, uppträdda genom ögonen. Själva ögonen dinglade intill skallarna, kvarhållna av tunna slemtrådar. Anders föste strömmingarna längre ut på pinnen och drog armen bakåt, knyckte till med handleden. Strömmingarna for iväg i en vid båge och landade i sågspånet på vedbacken.

Det var det.

Han tvättade händerna i regnvattentunnan och gick tillbaka upp mot affären. Han visste inte vad som hade hänt, men något hade blivit fel med det här fiskafänget från början.

Utom en sak.

Han kände på klumpen av sedlar i sin högra ficka, klumpen av mynt i sin vänstra. Kanske kändes det konstigt i magen och kanske kunde dagen ha varit bättre på många sätt. Men en sak gick inte att förneka: pengar hade det blivit.