Skröja

Så länge en enda unge finns kvar förefaller svärthonan
helt nöjd och beter sig normalt. Men ofta händer det att hela
ungkullen blir utplånad redan under sin första levnadstimme.
Och då kan man märka att hon grips av neuros. Hon snurrar runt
på platsen där ungarna försvann, kommer tillbaka dit och letar,
dag efter dag, och hon söker på den väg hon simmat med
ungarna – som om lukten ännu låg kvar på vattenytan.

Sten Rinaldo – Till utskären

Istället för Las Vegas

Simon väcktes av att det kittlade på överläppen. Ögonblicket därefter trycktes en kyss på hans panna och han slog upp ögonen. Anna-Greta drog tillbaka ansiktet, hårslingan som hade kittlat honom lyftes.

Hon satt på hans sängkant med handen på hans höft. »God morgon«, sa hon. Simon nickade till svar och Anna-Greta sänkte rösten, som om någon kunde höra. »Hur gick det? I morse?«

När Simon hade kommit i land hade han bara sagt till Anna-Greta att han var för trött för att prata om vad som hade hänt och sedan gått ner till sig där han hade fallit i sömn omedelbart.

Han ville fortfarande ogärna tala om morgonens utflykt, så han sa bara att det hade gått så bra det nu kunde gå och frågade vad klockan var.

»Halv tolv«, svarade Anna-Greta. »Jag visste inte om jag skulle väcka dig, men ... jag har ett förslag. Det kanske kommer olämpligt. Du får säga ifrån i så fall.«

»Vad är det för nåt, då?«

Simon tyckte att det kunde vara nog med överraskningar på ett bra tag framöver. Anna-Gretas kroppshållning, hennes sätt att pilla på nagelbanden antydde att hon stod i begrepp att fråga någonting svårt. Simon suckade och föll tillbaka på kudden, skulle just till att säga att svaret på alla förslag just nu var Nej, när Anna-Greta frågade: »Vill du fortfarande gifta dig med mig?«

Nejet fick ge sig till tåls. Simon svarade det motsatta men la till: »Hur så?«

»Vill du gifta dig med mig nu?«

Simon blinkade och såg sig omkring i rummet som för att kontrollera om det stod en präst gömd någonstans. Det gjorde det inte. Han förstod inte frågan.

»Nu? Vad menar du med nu?«

»Så fort som möjligt.«

»Är det ... bråttom?«

Anna-Greta vilade hakan i ena handen. Det fanns sorg i blicken som hon fäste på Simon och vilade där en stund tills hon sa: »Det kanske är det. Man vet inte. Och jag vill vara gift med dig om det ... om det händer nåt.«

»Hur menar du?«

Anna-Greta följde livslinjen i sin handflata med pekfingret och tittade inte på Simon när hon svarade: »Du vet att jag inte är särskilt religiöst lagd. Men ändå. Det finns nåt i det där. Jag vill att vi ska vara ...« Anna-Greta tog ett djupt andetag och spände ut bröstkorgen som om hon fick anstränga sig för att tvinga ut de stora orden. » ... vara vigda inför Gud. Om det skulle hända nåt.« Hon såg på Simon och log ursäktande. »Så.«

»Okej«, sa Simon. »Jag förstår. Vad är förslaget, då?«

Anna-Greta hade ringt några samtal på morgonen. För att gifta sig behövde man ett hindersprövningsbevis. Det fick man på folkbokföringen i Norrtälje. Normalt tog det en vecka eller två att få papperen, men det gick att få dem snabbare om det var bråttom. Samma dag, rentav.

»Jag sa att vi hade bokat kyrkan till imorgon«, sa Anna-Greta. »Men att vi hade glömt den här detaljen.« Hon kastade en blick genom fönstret. »Vi hinner om vi tar ettbåten.«

Simon hade glömt att han skulle säga Nej och började dra av sig pyjamasjackan. När han hade kommit halvvägs hejdade han sig och släppte tillbaka jackan över huvudet. »Har du gjort det? Bokat kyrkan?«

Anna-Greta skrattade till. »Nej. Jag visste ju inte om du tyckte att det här var bra.«

Hon makade sig undan för att ge Simon plats att kliva ur sängen. Simon fick av sig jackan och reste sig med stöd av sängstolpen. »Bra vet jag inte. Men jag förstår argumentet. Kan man få lite kaffe innan ... bröllopsresan?«

Anna-Greta gick ut i köket för att ladda bryggaren. Simon stod lutad mot sängstolpen. Han vacklade till när morgonens händelser kastade sig över honom bakifrån. En yrsel kom över honom och han satte sig på sängen igen. Med händer som kändes overkliga tog han av sig pyjamasbyxorna och drog på sig kalsonger och strumpor. Sedan tog det stopp. Han höll upp händerna framför ögonen.

Dessa mina fingrar.

Hela hans livsgärning var byggd på vad han kunde – eller hade kunnat – göra med sina fingrar. Tusentals timmar framför spegeln där han finslipat minsta rörelse för att få den att se naturlig ut trots att den dolde någonting annat. Han hade dresserat sina fingrar till lydnad och haft dem under kontroll.

Samma fingrar hade tidigare på morgonen virat hans gamla kedja kring en död människa, samma händer hade tippat ett par fötter över relingen och låtit en ung kvinna försvinna ner i djupet. För att slippa obehagliga frågor. För att undvika problem. Detta hade hans dresserade fingrar gjort.

Tanken ville inte släppa. När Simon reste sig från sängen och öppnade garderobsdörren tittade han hela tiden på sina händer som om de hade varit proteser, främmande tingestar som hade skruvats fast på hans armar medan han sov.

Han fick fram byxor, skjorta och kavaj. Finkläderna. Han tog dem på sig. Kanske hade rubbningen i hans normala dygnsrytm gjort något med huvudet, men han tyckte verkligen att fingrarna betedde sig som om de hade en fri vilja som han bara med svårighet kunde tygla till att utföra de rörelser han önskade. Knäppa knapparna, spänna bältet.

Han stannade till medan han knäppte den översta knappen i skjortan.

Är det så här det känns? Att vara besatt?

Han såg på sig själv i spegeln på garderobsdörren. Inte för att han visste hur det borde kännas, men han trodde inte att det var vad det var frågan om. Det var mer som det engelska uttrycket: han var bredvid sig själv. En som gjorde och en annan som tittade, strax intill.

Han strök tillbaka sitt långa, grå hår och drog på sig kavajen, synade sig själv i spegeln igen.

Här är jag.

Han försökte återkalla känslan som hade kommit över honom när ett lönnlöv hade korsat hans bana. Det lyckades inte. Ändå gjorde han en svag bugning mot spegeln, tackade för det kluvna liv som hade blivit honom tilldelat, trots allt.

Klapp, klapp.

Anna-Greta stod lutad mot dörrposten och såg på honom, slog samman handflatorna ett par gånger till. »Du är så fin, så. Kom nu, kaffet är färdigt.«

Simon följde efter henne ut i köket. När han fått i sig den första koppen började tankarna att klarna. Han såg ut genom fönstret och blicken fastnade på den punkt på gräsmattan där Marita hade suttit den där gången. När han hade stått framför henne med en hagelbössa och övervägt att avrätta henne.

Även då hade han upplevt att han var slungad ut ur sig själv, stod bredvid och såg på.

Det är bara undanflykter, tänkte han och hällde upp en kopp till. Vi pratar om att vara ifrån våra sinnen, att vi inte var oss själva, att vi tappade kontrollen. Kärt barn har många namn. Men vi är alltid oss själva. Inga låtsaskompisar utför saker i våra namn.

Utom ... utom ...

»Vad tänker du på?« frågade Anna-Greta.

Simon berättade det som Anders hade berättat för honom i båten. Att Maja hade kommit in i honom och påverkade honom, styrde hans händer om nätterna. Att han var besatt på samma sätt som Elin hade varit det.

När han var färdig satt Anna-Greta tyst en stund och såg bort mot Smäcket. Till slut sa hon: »Stackars liten.«

Simon visste inte om hon syftade på Anders eller Maja och det hade föga betydelse vilket. Allting tycktes honom plötsligt så omöjligt och Anna-Gretas enkla ömkan spädde bara på känslan.

»Tror du verkligen att det är så här?« frågade han. »Att dom dödas andar kommer upp ur havet och ... och ...«

»Det är inte säkert att dom är döda. Vi vet ingenting. Ingenting. Egentligen.«

»Men vad kan vi göra?«

Anna-Greta sträckte sig över bordet och la sin hand ovanpå hans. »Vad vi kan göra just nu«, sa hon, »är att ta ettbåten in till Norrtälje och skriva under lite papper så att vi kan gifta oss.«

Simon sneglade på klockan. Den var tjugo i ett och de var tvungna att gå strax om de skulle hinna. Han tog tändsticksasken från fönsterblecket och sa: »Ja. Det här är vår dag. Nu gör vi så. Skulle du kunna ... gå ut och vänta på mig utanför?«

Anna-Greta höjde frågande på ögonbrynen och Simon visade asken. »Jag måste ...«

»Gör det, då.«

»Jag vill helst vara ifred.«

»Varför det?«

Simon såg på solstickspojkens vita silhuett. Varför? Han kunde hitta på anledningar, men istället sa han precis som det var: »För att jag skäms. Det vore som att ... ha publik när man går på toaletten. Kan du förstå?«

Anna-Greta skakade på huvudet och log. »Om vi ska bli ännu äldre tillsammans så kan det nog hända att nån av oss kommer att få torka den andra i rumpan innan det är över. Gör vad du ska nu.«

Simon tvekade. Han hade inte själv varit medveten om hur behäftat med skam hans förhållande till Spiritus var och han kände sig smutsig när han sköt upp asken. Han sneglade på Anna-Greta och fann att hon barmhärtigt satt och tittade ut genom fönstret.

Insekten såg verkligen inte frisk ut. Dess tidigare svartblanka hud var matt och pergamentartad. Den började alltmer likna det döda exemplar han sett i montern hos den store trollkarlen. Simon harklade sig och samlade spott.

Klockan tickade. Tiden gick. Passbåten närmade sig.

Låt gå.

Bubblan av spott trängde ut, föll och spreds över det torra skinnet. Insekten rörde sig, absorberade vätan och kvicknade till en smula. Simon lyfte blicken. Anna-Greta satt och tittade på honom.

»Ska vi gå?« frågade hon och pekade på hans haka. Simon strök bort en salivsträng och reste sig, stoppade asken i fickan. När de kom ut på tomten tog Anna-Greta hans hand och sa: »Det var väl inte så farligt?«

»Nej«, sa Simon och menade det.

De skulle sta och gifta sig. Då var det väl dags att anamma det där som står i Korinthierbrevet och som hör till kärlekens lov: »Sedan jag blev man har jag lagt bort vad barnsligt var«.

Låt gå.

Han följde Anna-Greta upp på vägen och morgonstela leder började mjukas upp. Han tittade mot havet och såg att passbåten hade avverkat halva sträcken mellan Nåten och Domarö. De travade på med raska steg och Simon var så gott som slutkörd när de nådde bryggan.

Anna-Greta ställde sig framför honom och strök tillbaka hans hår, borstade bort något från axeln på kavajen.

»Duger jag?« frågade han.

»Du duger. Mer än väl. Vet du vilket ord som passar på dig?«

»Nej.«

»Det är ett ganska vackert ord. Hemlighetsmakare.«

Passbåten saktade in när den närmade sig bryggan. Simon var på väg att säga något om stenar och glashus när ett ilsket motorljud växte i styrka bakom dem. Samtidigt som båtens för mötte bryggan och Roger kom för att slänga ut förtöjningstrossen, bromsade Johan Lundberg in sin flakmoped intill dem.

»Här är ni ju«, sa han. »Bra.«

Hans min uttryckte dock inte att något var bra, snarare tvärtom. Han ignorerade Simon och vände sig till Anna-Greta.

»Du måste komma. Karl-Erik är helt oredig. Du får prata med honom. Dig lyssnar han på.«

»Hur då oredig?« frågade Anna-Greta.

»Vi håller ju på att röja där kring huset som brann och han ... du får komma. Han är alldeles från sina sinnen.«

Roger kom fram till dem med förtöjningstrossen i handen.

»Ska ni med? Jag måste åka nu.«

Anna-Greta nickade och vände sig till Johan. »Jag har annat för mig, tyvärr. Vi är tillbaka vid sex.«

Johan gapade som om Anna-Gretas svar just hade uppenbarat någon av universums obegripligheter för honom. Innan han hade hunnit samla sig till invändningar klev Simon och Anna-Greta ombord. Roger kom efter och klättrade upp i förarhytten. De backade ut.

Johan stod kvar på bryggan och såg på dem med blicken hos ett hittebarn utlämnat åt främlingars välvilja. Om Simon hade behövt ett bevis för att Anna-Greta var byns inofficiella ledare, så hade han fått det nu.

När passbåten började svänga för att vända nosen mot Nåten, höjde Johan handen lamt till avsked och grenslade sin moppe, sparkade igång och körde tillbaka uppåt byn.

Anna-Greta och Simon stod lutade mot relingen medan de vreds bort från Domarö, mot fastlandet. Fjärden var gyttrig, vitprickig av måsar som lyfte en och en eller i klungor, flög några varv och landade på ytan igen.

»Vad var det där om, tror du?« frågade Simon.

Anna-Greta hade blicken riktad mot havet. »Jag vet inte«, sa hon. »Och jag vill inte veta heller. Har du sett så mycket måsar? Har aldrig sett så många tror jag.«

Båten banade sig väg genom ett myller av vita kroppar som paddlade eller flög undan i maklig takt. Det var verkligen osedvanligt många.

Bröllopsgäster, tänkte Simon. Och här kommer själva fästfolket.

Han la armen kring Anna-Greta och lät tankarna fara mot fastlandet.

Duell

Den här gången var det ingen tvekan om saken: det var mordbrand. Medan man arbetade med att släcka elden hade man känt lukten av bensin och när det värsta var över hade man även hittat dunken. Någon hade anlagt branden i Wahlgrens sommarstuga och det låg nära till hands att anta att det var samma någon som hade tänt på hos Grönwalls.

Under natten hade det under en period sett ut som om det kunde gå riktigt illa. Elden hade fått fäste i barrträden på Wahlgrens tomt och gnistor och eldbränder for in mot ön. Innan brandkåren kommit hade man fattat det panikartade beslutet att fälla ett antal träd som annars kunde leda elden vidare upp till skogen. Det hade varit en torr höst och om elden fick fatt i grantopparna kunde det bli katastrof. Flammorna skulle spridas genom skogen ända ner till gamla byn och inte stanna förrän de stötte på havet.

Tre man arbetade med motorsågar för att fälla ett fyrtiotal granar och tallar som låg i en utlöpare från skogen, en arm som bara längtade efter att få gripa tag om elden. Det var en bedrift av det slag man sjunger sånger om. Men sådana sånger sjungs inte längre och Karl-Erik, Lasse och Mats hade på sin höjd en notis i Norrtelje Tidning att se fram emot.

Notisen borde då nämna att man var tvungen att arbeta fort, att träden inte fick fällas i riktning mot elden och att man dessutom hade ett antal stugor i närheten att ta hänsyn till och som träden inte fick ramla över, vilket gjorde att man var tvungen att fälla vartenda träd med precision, samt att man gjorde allt detta i mörker, med inte mycket mer än ledsyn från gatlykta och eld att gå på.

Vem skulle ha vågat sig på ett sådant företag, och vem klarade av det?

Jo, Karl-Erik, Lasse och Mats!

Nog var det nära att man klippte Carlgrens dass och visst rök det några glasrutor i växthuset hos de där från Örebro, men på det stora hela kunde ingen ha gjort det bättre och de tre musketörerna med sågsvärd istället för värjor var nattens hjältar. Eftersom branden var under kontroll kunde de gå hem och sova så länge det behagade dem. De hade gjort sitt och mer därtill.

Det var så de hälsades när de på förmiddagen påföljande dag kom för att kapa upp de fällda träden: »Här kommer de tre musketörerna igen.«

Men det vara bara Mats som flinade och sa något till svar. Lasse såg sammanbiten ut och Karl-Erik närmast ilsken. Minnet av nattens arbetsgemenskap tycktes som bortblåst och vad som sedan skedde kunde inte betraktas som annat än obegripligt, en händelse av samma kaliber som det där med Gustavsson i Söderviken och svanen.

Gustavsson hade haft en svan som han matade och den återkom till honom år efter år, tuggade i sig hans brödbitar och var ett litet sällskap. Så fort man träffade Gustavsson kom han in på den där svanen, hur vacker och klok den var, vilken kär vän den hade blivit.

Så en dag tog Gustavsson med sig hagelbössan ner i viken och sköt svanen, satte en salva i halsen på den så att huvudet flög av. Efteråt hade han varit otröstlig och inte kunnat förklara sitt beteende på annat sätt än att han hade fått för sig att han skulle skjuta svanen.

Det här med Karl-Erik var dock mer omfattande på så vis att det pågick under längre tid än vad det tar att ladda en bössa, sikta och skjuta. Och det var ju inte bara Karl-Erik, även Lasse greps av samma oresonlighet.

Förmiddagens arbete med kvistning och kapning förflöt väl någorlunda normalt, även om Mats senare berättade att det hade varit som något fel med Karl-Erik och Lasse. De höll sig på var sitt håll, arbetade i tysthet. När det blev paus och man drack sitt vatten och åt sina smörgåsar gjorde de det långt ifrån varandra.

Efter pausen satte alla tre hörselskydden på plats igen, drog igång sågarna och fortsatte med arbetet. Mats nötte sig igenom rotstycket på en av de tjockare tallarna. Det gick trögt och sågen blev onödigt varm. När han sågat igenom stängde han därför av sågen, drog bort hörselskydden och satte igång med att slipa kedjan.

Även Lasses såg var avstängd och därför kunde Mats höra att det sågades någon annanstans, uppåt byn till och en bra bit ifrån det färska hygge där de höll på att röja. Han reste sig upp och sökte efter ljudets källa. När han fann den släppte han sin såg och sprang.

I samband med att Holgers far sålt Kattudden till mäklaren från Stockholm, hade ett par familjer i byn gått in och lyckats utverka löfte om att åtminstone få stycka av och köpa en mindre del, så att inte allt gick i främlingars ägo. De hade blivit tilldelade några bitar tomtmark längst bort från havet, uppåt skogen till.

Släkten Bergwall, som Lasse tillhörde, var en av dem. Hans mor, Margareta Bergwall, stod nu som ägare till de två sommarstugor som låg på höjden västerut, kanske trehundra meter från stranden men med viss havsutsikt. Stugorna hyrdes ut till sommargäster men Lasses bror Robert hade planer på att rusta den ena av dem och flytta hem igen.

På gränsen mellan de två tomterna stod Kattuddens största björk. En riktig bjässe på drygt tjugo meter som en vuxen karl nätt och jämnt kunde famna om. Det var den Karl-Erik höll på att såga ner.

När Mats såg vad han höll på med, släppte han alltså sin såg och skyndade mot Karl-Erik. Björken stod mitt emellan tomterna, men lutade svagt mot Lasses mors hus och att döma av hur Karl-Erik skar riktskäret siktade han på att utnyttja trädets naturliga lutning för att få det att falla rakt över taket på Lasses framtida arv.

»Karl-Erik!« skrek Mats när han kom inom hörhåll. »Karl-Erik, vad håller du på med!«

Men Karl-Erik hade hörselskydden på och hörde ingenting. Han skar just ut det sista av kilen och sparkade bort den så att en bred och djup skåra vid trädets fot gapade mot Lasses hus likt en hungrig mun. Han synade sitt verk, tycktes nöjd och gick runt trädet för att börja såga upp fällskäret. Det var bara en minuts verk och sedan skulle trädet falla.

Mats nådde fram till Karl-Erik precis när spånet började yra från trädet, grep tag i hans axel och ruskade honom. Karl Erik tittade upp och Mats backade ett halvt steg. Ögonen som såg på honom var varken vreda eller förvirrade. De var tomma och iskalla som havet i november. Det får gälla som ett tecken på Mats mod att han ändå, när Karl-Erik gasade sågen igen, slet av honom hans hörselskydd och skrek: »Är du inte klok! Sluta! Du får inte såga ner den här! Sluta!«

Karl-Erik hytte till med sågen och Mats tvingades backa igen. Han drog händerna över sitt svettiga ansikte och tänkte: Han har blivit fullkomligt galen. Hur ska jag få stopp på honom?

Det blev inte tid att fundera på den saken eftersom Lasse hade uppfattat vad som höll på att hända och nu kom springande med sin egen såg i händerna. När Karl-Erik åter förde in sågsvärdet i det påbörjade fällskäret kom Lasse rusande emot honom och Mats såg att även hans ögon var tomma. De stirrade rakt emot Karl-Erik men uttryckte ingen som helst känsla.

Först nu blev Mats direkt rädd.

Bakom honom vrålade Karl-Eriks såg och spånen kittlade över Mats vader, mot honom kom Lasse rusande med sågen höjd och motorn på full gas. Ingen människa kan förundras över att Mats i det läget gjorde vad vem som helst skulle ha gjort. Han tog ett par kliv åt sidan och skrek åt folket som höll på att röja nere vid brandplatsen: »Hjälp! Kom hit! Dom har ihjäl varandra! Kom!«

Vid Mats skrik tittade Karl-Erik upp och fick i sista stund syn på hotet. Han drog sågen ur skäret och hoppade bakåt när Lasse stormade fram och gjorde ett utfall med svärdet. Den vinande kedjan missade Karl-Erik med en decimeter och dragen av sin egen rörelse föll Lasse framstupa med sågen i händerna och kedjeolja stänkande över ansiktet.

Mats såg Karl-Erik trycka gasen i botten och sänka sågen över Lasses rygg, hann tänka: Han gör det! innan en reflex tog kommandot över honom och kastade honom fram emot Karl-Erik. Svärdet skar igenom hängslena på Lasses Fristadsbyxor, nådde hans hud och Lasse skulle ha kapats på mitten som en rutten stock om inte Mats i det ögonblicket hade tacklat Karl-Erik så att han stapplade sidledes och inte hann fullfölja skäret.

Lasse reste sig och hans byxor kasade ner till fötterna medan blodet började forsa ur såret på hans rygg. Han höjde sin såg och visade tänderna. Ett par sekunder stod de två männen ansikte mot ansikte med gallskrikande motorer och tomma blickar låsta i varandra.

Mats såg att folk var på väg upp ifrån stranden, men de närmaste hade säkert hundra meter kvar och han vände sig mot kombattanterna och skrek som ett förtvivlat barn »Sluta, sluta, sluta!« medan tårarna brände i hans ögon.

Det hade ingen som helst effekt. Lasse tog ett klumpigt steg framåt och svepte med sin såg mot Karl-Eriks arm, men Karl-Erik lyckades höja sitt svärd och parera. Gnistorna flög när de vinande kedjorna fick kontakt.

Karl-Erik svarade med ett lågt svep mot Lasses oskyddade ben, men Lasse lyckades trots byxorna som låg hopkorvade vid hans fötter hoppa baklänges mot björken så att de skenande knivarna missade hans smalben och bara rev upp gräs och jord.

Åter blev det ett ögonblicks stiltje medan de två männen mätte varandra och rusade motorerna.

Mats såg sig om på marken efter något att kasta, men när han fick syn på en knytnävsstor gråsten insåg han att det var meningslöst. Om han lyckades fälla den ene skulle denne bli dödad av den andre. Han hörde rop bakom sig och det enda han kunde hoppas på var att de andra skulle hinna fram i tid.

Nu syntes aningen av en känsla i Karl-Eriks ansikte. Hans mungipor drogs upp i ett elakt grin. Han lyfte sågen bakåt och tog ett kliv framåt samtidigt som han släppte vänsterhandens grepp och bara höll maskinen i avtryckargreppet medan svärdet for framåt i en båge mot Lasses huvud.

En flämtning undslapp Mats och allt var för sent. Men i den sista bråkdelen av en sekund lyckades Lasse få upp sitt svärd till skydd och kedjorna möttes några centimeter från hans öra. Gnistor yrde och sedan hördes ett torrt knäppande och Lasse for baklänges.

Senare kunde det konstateras att det som hade hänt var att kedjan på Lasses såg hade gått av och piskat honom över pannan. Det enda som syntes nu var att Lasses huvud kastades bakåt och att sågen flög ur hans händer. Med en tung duns åkte han in i björken och gled åt sidan.

Vilka Karl-Eriks avsikter än hade varit så hann han inte slutföra dem. Göran var först på plats och strax efter kom Johan Bergwall. Tillsammans med dem lyckades Mats brotta ner Karl-Erik och få sågen ur hans händer.

Men för sent var det, på ett annat sätt. När de vände sin uppmärksamhet mot Lasse såg de att han låg utslagen på marken med ett sår i pannan och att han levde. Men björken ... björken som han hade dunsat emot och vars stam nu var fläckad av hans blod hade börjat falla.

Rörelsen hade påbörjats och gick inte att hindra. Trädet var för stort. Mats och de andra kunde bara stå med gapande munnar och se på medan trädbjässen majestätiskt och med utstuderad långsamhet vägde över, tippade och föll.

Riktskäret hade varit perfekt lagt för sitt syfte och den tjocka stammen klöv först taket på glasverandan och splittrade ett antal rutor innan den ögonblicket efter krossade skorstenen och knäckte taksparrarna. Med ett rassel av brustna tegelpannor vek sig hela taket på den lilla stugan och föll in. Stammen nådde halvvägs ner till golvet innan den i en sky av träflisor och tegeldamm ruskade ett par gånger på kronan och låg stilla.

Fler personer hade vid det laget hunnit ansluta och tog hand om Lasse som blödde kraftigt både ur såret i pannan och såret i ryggen. Trädets fall hade så upptagit Mats och de andra att de för en stund hade glömt bort Karl-Erik. Han hade en del att svara för, men när de vände sig mot honom var han inte där längre.

Han var dock inte långt borta. Som om inget hade hänt hade han rest sig, tagit sin såg och var nu på väg mot en av granntomterna, styrde stegen mot ett par rejäla tallar med en gunga emellan.

Den här gången blev det inget parlamenterade. Mats, Göran och Johan kom ikapp honom, vred sågen ur hans händer och fick tag i honom innan han kunde orsaka mer förödelse. Karl-Erik kämpade emot, men antingen han var galen eller inte så var de ändå tre mot en och lyckades hålla honom.

Medan Mats och Göran höll fast hans armar ställde sig Johan framför honom och försökte fånga hans blick. Det gick inte. Ögonen var nog där och såg in i hans, men någon kontakt gick det inte att få.

»Karl-Erik?« frågade Johan ändå. »Vad har det tagit åt dig? Vad håller du på med?«

Under hela den fruktansvärda duellen hade Karl-Erik inte sagt ett ljud och de trodde inte att han skulle svara nu heller. Ändå var de ju tvungna att försöka tala med honom som om han var en vettig människa som hade ett skäl för sina handlingar. Och de fick svar.

Prövande, som om han var ovan vid sin mun och med en röst som lät som Karl-Erik och ändå inte som Karl-Erik, sa han: »Dom här husen. Ska inte vara här.«

»Vad menar du?« frågade Johan. »Det är ju inte våra hus. Det kan inte vi bestämma.«

Invändningen gjorde inget intryck på Karl-Erik. Med stela, grimaserande läppar sa han: »Dom här husen ska bort.«

Han vred sig i Görans och Mats grepp men de lyckades hålla honom. Elof Lundberg kom ner till dem, kastade en blick på Karl-Erik och frågade: »Vad är det med honom?«

»Han är helt oredig«, sa Johan. »Hjälper du till här så hämtar jag Anna-Greta. Henne lyssnar han på.«

Så kom det sig att Johan Lundberg satt upp på sin flakmoped och for iväg till gamla byn för att söka Anna-Gretas hjälp och sedan fick stå på bryggan som ett föräldralöst barn och se henne och Simon försvinna mot fastlandet i ett moln av måsar.

Rådvill grenslade han åter sin moped och for tillbaka mot Kattudden för att göra vad som göras kunde.

Den där trollkarlen, tänkte han medan han for, den kunde man vara utan.

I Norrtälje

Klockan halv fyra satt Simon och Anna-Greta på en pizzeria i Norrtälje med varsin capricciosa framför sig som de skar i små, lättuggade bitar och sköljde ner med ljummen Fanta. Simon hade hindersprövningsbeviset i innerfickan och ett par släta guldringar i ytterfickan. Anna-Greta hade lånat en telefon på folkbokföringen och ringt till Geir, prästen i Nåten, och bokat kyrkan till söndagen två dagar senare, efter högmässan. De var redo.

Det fanns något ... ungdomligt i den hastighet med vilken de hade gått tillväga. Möjligen var det samma känsla av föryngring som hade förlett dem till att fira sina snabbt utförda förberedelser med pizza. Ingen av dem hade ätit pizza sedan det var en nyhet och de valde capricciosa bara för att de vagt kände igen namnet.

När Anna-Greta hade kommit halvvägs sköt hon ifrån sig fatet och sa: »Det var gott i början, men det är som att det växer.«

Simon upplevde samma sak. Magen kändes som om han hade slevat i sig en halv liter mjöl med tesked. Det bubblade och svällde och han slutade medan han fortfarande hade en god smak i munnen.

Anna-Greta såg ut genom fönstret och Simon petade i resterna av det som förmodligen var den sista pizza han åt i detta liv. När man betraktade det utan hunger såg det inte ens ut som människoföda.

»Simon«, sa Anna-Greta. »Du måste vara försiktig.«

Simon, som fortfarande mediterade över pizzans tjänlighet som mat, svarade: »Med vad jag äter, menar du?«

Anna-Greta skakade på huvudet. »Om jag hade vetat att ni tänkte göra det ni gjorde i morse så hade jag inte låtit er åka.«

»Måste vi prata om det här?«

Bestyren på folkbokföringen och hos guldsmeden hade avlett Simons tankar från morgonens skräckbilder och han ville stanna i glömskan så länge som möjligt. Anna-Greta visade handflatorna för att signalera att hon inte tänkte fortsätta på det spåret, tog ett djupt andetag och sa: »För länge sen. När jag var ute och åkte med varor. Under kriget. Så var jag med om nåt som ... jag inte har berättat.«

Simon behövde inte fråga. Förutsättningarna hade ändrats. Han var numera en av de vetande, en som det gick att berätta för. Han lutade sig tillbaka så gott det gick på den rakryggade stolen medan Anna-Greta fortsatte.

»Jag fick ju följa med militären ibland eftersom jag var ... populär. Egentligen fick dom väl inte ha civila ombord, men jag kunde ju skärgården och så ...« Anna-Greta tittade upp och rynkade ögonbrynen. »Vad flinar du åt?«

Simon viftade med handen. »Nej, nej. Ingenting. Ett ord, bara. Kuttersmycke.«

»Jag var inget kuttersmycke! Jag kunde vartenda –«

»Jo, jo. Men det fanns säkert andra som kunde ännu bättre. Men som inte var lika söta.«

Anna-Greta drog efter andan, men hejdade sig och tittade misstroget på Simon. »Är du svartsjuk?« frågade hon. »Sitter du här sextio år efteråt och är svartsjuk?«

Simon tänkte efter. »Ja, när du säger det, så.«

Anna-Greta synade Simon och skakade sedan på huvudet åt hans befängdhet.

»Dom övervägde att minera. Utåt Ledinge till. Eftersom den stora infartsleden till Stockholm går där. Och jag följde med på en sån där ... rekognoscering där dom dök för att kontrollera bottenförhållanden. Dom hade precis börjat använda modern dykutrustning med tuber på ryggen. Men eftersom det var dålig sikt i vattnet och man fortfarande inte var säker på dom här pinalerna så använde dom en säkerhetslina, fäst i dykaren.«

Anna-Greta nickade för sig själv och pekade vagt med fingret i luften som om hon just hade kommit på något. »Det var nog därför jag följde med, tror jag. För att jag ville se hur det gick till med dykning.«

Simon hade en mycket lustig kommentar på tungan som han avstod från att säga och Anna-Greta fortsatte:

»Han gick ner då, den här dykaren, och linan löpte ut från en trissa uppe på båten. Det var nåt hypnotiskt med det där. Man kunde ju inte se dykaren, hade bara den där trissan att titta på, och den knäppte när den gick runt och matade ut linan medan han sjönk. Och så ... tog det stopp. Linan slutade att åka ut, som om han hade nått botten. Och det kunde ju inte stämma eftersom det bara hade gått ut sju eller åtta meter lina och det är minst trettio meter djupt där. Linan låg stilla en bra stund och jag tänkte att han hade hittat en ny grynna. Stod och spekulerade i vad den skulle få för namn, om den skulle få nåt namn. Och då ...«

Anna-Greta vippade med handen så att den beskrev en snabb cirkelrörelse.

» ... då började linan löpa ut igen. Men fortare än vad den hade gjort innan. Mycket fortare. Tio meter, femton, tjugo, tjugofem. Och det knäppte inte längre i trissan, det ... smattrade. Sen ökade hastigheten tills det bara var ett enda surr. Trettio, fyrtio, femtio meter. På bara några sekunder. Som om han inte sjönk genom vattnet utan föll genom luften. Det fanns inget att göra. Nån försökte få tag i linan och svedde handflatorna. Sen löpte den ut hela vägen, trettio meter till, slets loss från trissan och försvann ner i vattnet. Med samma hastighet.«

Anna-Greta tog en klunk Fanta och harklade sig.

»Så gick det till. Och det är därför jag vill att du ska vara försiktig.« Hon ställde ifrån sig glaset och tillade: »Dom var ju tvungna att hitta på nån förklaring. Så dom kom fram till att han hade fastnat i en ubåt. Dumt men sant. Han påträffades aldrig. Men det kanske du anade.«

Simon betraktade henne där hon satt och torkade sig i mungiporna med servetten. Hon gav inte sken av att just ha berättat något ofattbart, såg snarare ut som om hon bara hade varit tvungen att redogöra för det här med elektricitet så att man inte skulle pilla i eluttaget.

»Jag är försiktig«, sa Simon. »Tror jag.«

De gick en promenad genom Norrtälje och pratade om huruvida de skulle ändra sina nuvarande boendeförhållanden efter att de var gifta. Nåja, pratade och pratade. De skojade om det. Egentligen var de redan från början överens om att båda ville fortsätta som tidigare.

Någon bröllopsresa kunde det inte bli tal om, men de beslutade att ta en tripp med färjan fram och tillbaka till Finland. Äta gott och åtminstone ta några symboliska danssteg om Gud och höfterna ville.

Klockan fem tog de bussen tillbaka till Nåten och kvart i sex var de åter ombord på passbåten. Simon såg ut över det mörka havet och tyckte att det hade förändrats. Han såg inte längre ytan, han såg djupet. Han hade studerat sjökorten, han hade pratat med folk och han visste att Domaröfjärden var mellan tjugo och sextio meter djup utanför Nåten. Norr- och österut fanns det djupgravar på upp till hundra meter och mer.

Djupet.

Den kolossala rymd det rörde sig om, den ofantliga mängden vatten bara mellan Domarö och Nåten, som låg där och bidade i sitt mörker medan det endast visade upp sin blanka, harmlösa yta.

Simon såg för sig finlandsfärjan de skulle åka med så småningom. Silja Symphony. Hundratals hytter och en lång shoppinggata i mitten. Tio våningar och säkert hundrafemtio meter från för till akter.

Han tittade ner mot havet som skummade längs bogen och tänkte: Den skulle kunna sjunka här och vara borta. Det skulle inte märkas ett skvatt. Den skulle ligga där nere.

En rysning kröp längs hans ryggrad och han la armen kring Anna-Gretas axlar medan de närmade sig Domarö.

En välkomstkommitté stod på bryggan. Det var samma människor som hade suttit i missionshuset, bortsett från att Tora Österberg och Holger saknades. Och Karl-Erik.

Tora hade inte orkat komma och Holger satt med Göran och höll vakt över Karl-Erik. »Så att han inte hittar på nåt bus«, som Johan Lundberg uttryckte saken.

Lasse hade blivit transporterad till Norrtälje sjukhus och fått sina sår sydda, men vägrat att stanna en minut längre än vad som var nödvändigt. När han återfördes till hemmet hade hans hustru Lina varit lika oresonlig. Hon, som normalt var idel vänlighet och hjälpsamhet hade spottat och fräst åt Lasses ledsagare och varit som förbytt. Hon släppte in mannen men ingen mer. Bjöd inte ens på kaffe.

Detta berättades för Anna-Greta. Simon ignorerades uttryckligen och trots att Anna-Greta tog hans hand för att hålla honom inom kretsen lyckades gruppen sluta sig kring henne och hålla honom utanför. Efter ett par minuter fick han nog. Han tryckte Anna-Gretas hand och viskade till henne att han skulle se hur Anders hade det.

Han kände ett styng av dåligt samvete när han efter några steg vände sig om och såg henne stå på bryggan ansatt av mörka gestalter, som en flock kråkor. Fast kanske det inte var dåligt samvete, tänkte han när han fortsatte mot Smäcket. Kanske var det avundsjuka.

Hon är inte eran. Hon är min. Min!

Smäcket var tyst och släckt, men när Simon kom in i köket såg han att det läckte ut ljus från springan under sovrumsdörren. Han öppnade försiktigt och fann Anders sovande i Majas säng med armen om en Bamsedocka. Simon stod stilla och såg på honom en stund, gick sedan ut och stängde dörren tyst bakom sig.

I köket tände han lampan och letade fram papper och penna, skrev en lapp om bröllopet. När han var på väg att gå fick han syn på pärlplattan. Han studerade den noggrant. Sedan gjorde han ett tillägg på lappen och lämnade huset.

Anna-Greta var redan hemma. Det hade inte varit så mycket att diskutera, egentligen. Den enda handlingsplan man kunde enas om var den som redan var satt i verket: att hålla Lasse och Karl-Erik under uppsikt och se hur det hela utvecklade sig. Hon drog av sig sina finstövlar och masserade fötterna som hade blivit ömma under dagens marscher i Norrtälje. »Jag är ledsen att det blev så där med dom andra«, sa hon. »Dom vänjer sig väl med tiden.«

»Det betvivlar jag«, sa Simon och satte sig. »Berättade du för dom? Om Elin?«

»Hur skulle jag kunna det?«

»Nä. Det är klart.«

Anna-Greta la upp sina fötter i Simons knä och Simon knådade dem frånvarande. Hans händer var på plats igen, en naturlig del av kroppen.

Trolleri. Hemlighetsmakare.

Det var som ett trollerinummer alltihop. En effekt som syntes på ytan och föreföll fantastisk, men bakom det hela en mekanik som i grunden var mycket enkel bara man förstod den. Kanske. Kanske inte. Simon önskade att han kunde tillämpa sin gamla begåvning på just den här effekten och hitta lönnfacken, de hemliga rörelserna. Kanske var allt lika självklart som en osynlig tråd eller en extra botten, om man fick syn på det. Men han såg inte.

»Det är en sak jag inte förstår«, sa Anna-Greta och vickade på tårna som knakade svagt. »Elin. Anders. Karl-Erik. Lasse. Lina. Varför just dom? Varför just dom?«

»Det är många saker jag inte förstår. Och det är en av dom. Var är trådarna?«

Dunkgömme

När Anders hade fått tag på väckarklockan och med sömngrusiga ögon lyckats tolka visarna kunde han inte tro vad han såg. Klockan var tjugo i sju. Av ljuset utanför att döma var det morgon, inte kväll. Han hade alltså inte sovit mer än en kvart, trots att han hade varit så in i döden trött.

Han rullade runt på rygg och tryckte klockan mot bröstet. Obegripligt nog kände han sig utvilad på ett sätt han inte hade gjort på mycket länge. Kroppen var mjuk och hjärnan tom, avslappnad. Det kändes som om han hade sovit ...

Vänta här nu ...

Det fanns ju en möjlighet till. Att han hade sovit ett helt dygn. Att det var lördag nu. Han blundade. Ögonen hade redan fått liv i sig och visade inte den ringaste vilja att slutas igen. Han hade sovit färdigt. Det fanns ingen annan förklaring än att han hade sovit en kvart plus tjugofyra timmar.

Eller fyrtioåtta. Eller sjuttiotvå. Eller ...

Han var djävulskt kissnödig, urinblåsan tryckte på som en svulst. Ändå steg han inte upp. Det var så obeskrivligt skönt att ligga i sängen och känna sig varm och utsövd. Det hade inte varit en enda lugn natt sedan han kommit till Domarö. Nu hade han tagit igen alltihop, i ett slag. Han drog upp knäna och vände sig mot väggen, där han hittade en gammal bekant.

Bamse.

Den stora Bamsedockan hade varit Majas älskling när de var på Domarö. Hon hade inte velat ta med den hem till stan, nej, Bamse hörde till Domarö och skulle stanna här och vänta på henne tills nästa gång hon kom ut.

Anders smekte över den blå filtluvan, de vidöppna ögonen, knapparna i hängselbyxorna.

»Hallå, Bamse.«

Han kände sig så lugn. Igår eller i förrgår skulle hans tankar troligen ha börjat jaga upp sig nu, hetsat runt i skallen på jakt efter en förklaring till att Bamse låg bredvid honom trots att han legat långt under sängen när Anders gått och lagt sig.

Men inte nu. Nix. Här var Bamse. Trevligt.

Dessutom visste han ju numera hur det låg till. Det var han själv som hade grävt fram Bamse, eller snarare: hans kropp hade gjort det. Maja hade velat ha Bamse intill sig när hon sov och hade använt Anders för att få det som hon ville ha det.

»God morgon, älskling.«

Han lyssnade inåt efter svar men inget kom. Även det var okej. Han tyckte att något borde kännas, att han skulle kunna finna en plats i sig själv som var hon, men han tänkte inte forska i det nu. Det var okej som det var, med Bamse och allt. Hon var där.

Han drog på munnen. »Kommer du ihåg den här?« Han harklade bort morgonslem ur halsen och sjöng tyst Majas version av Bamsevisan:

»Heja Bamse, starkast utav alla

Men han tycker mycket om att slåss

Dunderhonung, farmors dunderhonung

Äter han när han ska börja slåss.«

Det hade varit en av hennes förtjusningar, att leka med visor och uttryck, med språket. Framför allt att göra saker och ting ... ja, sämre. Ofta kunde det börja som en felsägning som hon sedan utvecklade. En favorit hade varit att byta ut ordet »jul« mot »ful«. Man gav varandra fulklappar, tog in fulgranen och innan julen satt man och tillverkade olika sorters fulpyssel. Sedan kom fultomten.

Det sved i Anders mellangärde och han rynkade ögonbrynen. Han kom ihåg hur hon nästan maniskt hade suttit och rabblat olika saker som var fula. Fulmusiken och fulstämningen. Den egna versen hon hade lagt till »Jag såg mamma kyssa tomten« som gick ut på att pappa kom in och slog ihjäl tomten. Fultomten.

Det här går inte längre.

Anders kastade sig runt och gled ur sängen, halvsprang hukande mot toaletten där han presterade vad som troligen var ett rekord i långkissning. Hans kropp kändes renad, kapabel, redo för vad som helst. Han spolade och Elin kom för honom. Hennes hår som flöt ut omkring henne när hon sjönk nedåt ...

Nog!

Han sköljde ansiktet med kallt vatten och drack sig otörstig. Han skulle inte tänka på det där. Aldrig mer. Det var över, det var förbi, det tillhörde det förflutna. Det var som om han denna morgon hade fått en ny kropp och en ny hjärna till skänks. Han tänkte inte använda dem till att vada omkring i sörjan av saker som inte gick att ändra. Nog av det.

Han var glupande hungrig och stående vid kylen tryckte han i sig tre knäckebrödssmörgåsar med kaviar medan vattnet rann igenom kaffebryggaren. Han tuggade och tuggade, det krasade i skallen medan han såg ut genom fönstret och noterade att fjärden var fylld av måsar. Han var inte rädd.

Jag är inte rädd.

Han malde sig igenom den sista av smörgåsarna och studerade måsarnas rörelser då de drev med strömmarna, hur de lyfte och blinkade till när de fångades i ljuset av den lågt stående solen och sedan sänkte sig ner över ytan igen.

Jag är inte rädd.

Han hade gått omkring i större eller mindre fasa och ängslan så länge att det blivit det naturliga tillståndet. Nu var det borta. Här fanns bara fjärden, den blå himlen, måsarna och hans egen orädda kropp som såg allting i höstljus.

Det var underbart.

Han vände sig bort från fönstret och fick syn på pärlplattan. Ögonen spärrades upp och han gick fram till den, smekte med handen över den släta ytan som nu var större än den knottriga. Det hade byggts och det hade byggts mycket –

Jag har byggt

– medan han sov. Mängder av blå pärlor hade tryckts på plats och den stora vita fläcken i mitten var färdigbyggd, kringgärdad med blått, och hade fått sällskap av en annan mindre fläck snett upp till vänster.

Medan han stod och tittade på den obegripliga bilden började en tanke ta form, men innan han lyckats fånga den fick han syn på lappen.

»Anna-Greta och jag gifter oss i Nåten på söndag klockan två. Vi vill gärna att du kommer. Simon«

Under namnet fanns det ett P.S. och när Anders hade läst det slog han sig i pannan och utropade: »Idiot! Så klart!« Han studerade pärlplattan igen och kunde inte förstå att han inte hade fått syn på det omedelbart.

»P.S. Är det inte ett sjökort?«

Det blå var hav, den stora vita fläcken i mitten var Domarö och den mindre fläcken var Gåvasten. Det var klumpigt utfört och ljust och mörkt var omkastat i förhållande till ett vanligt sjökort, men lik förbannat tyckte han att han borde ha fått syn på det för länge sedan, redan när Domarös konturer höll på att utformas.

Det var en uppenbarelse, som om: Äntligen föll bitarna på plats, polletten trillade ner, slöjan drogs undan. Anders kände sig rusig av upptäckten och klappade händerna i ren förtjusning men stannade mitt i ett klapp. Han stirrade på pärlplattan.

Det är ett sjökort. Jaha? Och?

Det han hade framför sig var ett rudimentärt sjökort där Domarö, Kattholmen och Gåvasten var utmärkta och Ledinge började växa fram.

Och?

Det såg precis ut som ett vanligt sjökort, bara sämre utfört. Ett vanligt sjökort hade han i bokhyllan. Vad skulle han med det här? Vad kunde det berätta för honom som han inte redan visste?

»Varför gör du så här? Varför har du gjort det här ... fulkortet?«

Han blev tvärilsken och drabbades av en kraftig impuls att slänga hela skiten åt helvete, hade till och med sträckt sig efter plattan med båda händerna innan han fick stopp på sig. Han såg på sina händer, grep tag i den ena handen med den andra och skakade den.

En av hans egna ordvitsar dök upp. Den hade inte varit någon succé hos Maja, men han hade själv tyckt att det var roligt. Att byta ut »hand« mot »hund« i olika uttryck. Att hålla någon i hunden. Räck mig din hund, jag är din högra hund. Och favoriten. Han tittade på sina händer och sa det högt: »Den ena hunden vet inte vad den andra gör.«

Så är det.

Han damp ner på en köksstol. Den plötsliga ilskan hade inte varit hans, det var Maja som hade kunnat bli så där oresonligt arg över små saker. Som hennes sockor den dagen hon försvann. Nu hade hon blivit arg på sjökortet, genom honom. Lika glad som hon hade blivit när hon såg att det var ett sjökort.

Nej. Jo.

Han lutade sig över pärlplattan igen. Om det var hon som hade byggt sjökortet kunde hon ju inte bli glad över upptäckten. Och dessutom ... hur skulle Maja rimligtvis kunna bygga ett sjökort med pärlor? Han hade väl visat henne kortet någon gång när de var ute och åkte med båten, men det fanns inte en möjlighet att hon skulle kunna göra en ... avbild av det.

Det var det bara han som kunde. Alltså var det han själv som hade byggt kortet utan att själv veta och det var hon som hade ...

Han lutade ansiktet i händerna.

Den ena hunden vet inte vad den andra gör.

Om hon ville meddela sig med honom, varför göra det på det här krångliga och tidskrävande sättet? Varför inte bara skriva eller säga det som behövde sägas?

För att den ena hunden inte vet vad den andra gör.

Och dessutom ...

Anders drog efter andan och höll den, lyssnade inåt och utåt. Inget fanns där. Ingen såg honom, ingen var ute efter honom. För ögonblicket. Men de fanns ju.

Du får inte heller vara här, lilla Maja. Vi tar dig också, så småningom.

Det gällde att vara försiktig. Om man visade sig för mycket fick de syn på en. Det var det som hade hänt med Elin. Kanske. Så man måste vara försiktig. Ta en bit i taget och undvika upptäckt.

Maja hade varit bra på kurragömma. Nästan alltför bra. Hon kunde sitta gömd hur länge som helst om hon hade hittat ett bra gömställe. Inte ens när de gav upp och ropade på henne kom hon fram. Man var alltid tvungen att hitta henne.

Den sista sommaren hade de lärt henne dunkgömme och det var samma sak där. Om hon i andra sammanhang var extremt otålig så var hennes tålamod vid lekar oändligt. Hon satt gömd långt borta tills den som skulle hitta henne började släppa på vaksamheten och gick iväg åt andra hållet. Då sprang hon fram. Hon kunde vänta hur länge som helst.

Anders hällde upp en kopp kaffe åt sig och drack den långsamt och metodiskt, visualiserade hur den heta, milt giftiga drycken rann igenom honom och ännu en gång rensade kanalerna. Det började gegga ihop sig i skallen igen och han ville inte ha det så.

Han såg på havet, himlen, måsarna och koncentrerade sig på värmen i halsen, bröstet, magen.

Det fungerade till en del och med någorlunda klara ögon tittade han återigen på pärlplattan. Om det var så som han tänkte, att det Maja höll på med var ett slags dunkgömme där det gällde att undvika upptäckt borde det ändå finnas en anledning, en burk att sparka på.

Han gick och hämtade sjökortet, jämförde det med pärlplattan. Avstånden och proportionerna var i stort sett riktiga. Öarnas former var alltför fyrkantiga men någorlunda korrekta. Det fanns ingen avvikelse som stod ut som något speciellt.

Han la ifrån sig sjökortet och gned sig i ögonen. När han tittade igen fick han syn på något som inte stod ut, utan tvärtom.

Det saknas ju här ...

Han lutade sig över pärlplattan och studerade klumpen av vita pärlor som markerade Gåvasten. Vid dess överkant fanns en smal korridor där inga pärlor var nedtryckta, en sträng av tomhet.

Vad betyder det? Betyder det nåt?

Han hämtade fotografierna från kökslådan och bredde ut dem framför sig på bordet. Han koncentrerade sig på Majas ansikte, Majas blick. Jo, det var som han hade trott. Hennes uppmärksamhet drogs mot något som fanns österut, vid den tomma strängen.

Pappa, vad är det för nåt?

Anders tittade ut genom fönstret. Bortanför mattan av måsar som täckte fjärden syntes den minimala vita fyren. Inte mer än ett blänk i morgonljuset, en prick på himlen.

Tio minuter senare hade han fått på sig ytterkläder, hämtat verktyg och monterat upp utombordaren på plankan. Temperaturen hade sjunkit flera grader och var nu nära noll, men efter att ha ryckt i startsnöret tjugo gånger var han nog så varm.

Han kontrollerade allt som gick att kontrollera, sprutade smörjmedel i alla rörliga delar och startgas i luftfiltret, tog loss tändstiften och torkade av dem trots att de redan var torra, satte dem på plats igen, pumpade upp bensin och slog till motorn med handflatan.

»Nu startar du, din jävel.«

Han ryckte fem gånger utan att motorn gjorde minsta ansats till att starta, inte ens en harkling från förgasaren.

Han skrek: »Vad är det med dig, satans förbannade jävla as!« och ryckte i snöret så hårt han kunde. Han la hela sin kroppstyngd bakom, och när snöret slets av ramlade han baklänges och slog svanskotan i den hårda marken.

Ett rött skynke föll framför hans ögon och han for upp på fötter, lyfte av motorn från plankan och vaggade ner till bryggan där han tog sats från axeln och kastade motorn så långt ut han förmådde.

Några måsar som låg nära bryggan flaxade skrämda upp när motorn slog i vattnet och sjönk utom synhåll. Anders flämtade av ansträngningen och hukade sig framåt med händerna vilande på knäna medan han viskade: »Där fick du. Det trodde du inte, va?«

Måsarna la sig till vila på ytan igen och såg på honom med sina svarta ögon.

När han sansat sig insåg han att det han just hade gjort inte var särskilt klokt. Det kunde ha varit ett enkelt fel och det fanns folk i byn som var kunniga. Samtidigt som han tänkte det kom en impuls att han nu borde springa och gömma sig. Han hade gjort fel och nu skulle han sätta sig på ett mörkt ställe där ingen kunde hitta honom.

Vedboden blixtrade till i skallen. Om han kröp in vid sidan om en trave och drog vedsäcken över sig skulle ingen kunna se honom.

Fort! Innan nån kommer!

Han vände om och hade hunnit halvvägs in mot land med korta, smygande steg innan han fick stopp på sig själv. Han ruskade på huvudet och la armarna omkring sig.

Vad gör jag?

Han visste vad han gjorde: han visste inte vad han gjorde. Den ena hunden visste inte. De yrde runt varandra, nafsade efter varandras svansar. Han omfamnade sig själv, sa med mild, tröstande röst: »Det är okej. Det är ingen fara. Jag är inte arg. Ingen är arg.«

Säkert?

»Ja, ja. Helt säkert. Motorn var dum.«

Säg inte så om motorn. Den blir ledsen.

Det var inte Majas röst han hörde, det var bara hans egna tankar, men de var ... styrda. Han leddes in i mönster, begrepp som inte var hans. Han pressade handlovarna mot tinningarna.

Det här blir jag galen av. Det är sånt man säger, men det här ... jag kommer att bli galen.

Han rätade på sig och andades djupt ett par gånger. Han hade kontroll, han var Anders. Han hörde vindens svaga sus i öronen, havets kluckande och röster bortifrån ångbåtsbryggan. Upprörda röster och barnskrik. Ett ögonblick trodde han att det hade med honom att göra, men det var för långt borta. En massa folk stod på bryggan och det var något bråk, han kunde inte avgöra om vad.

Det har inte med mig att göra.

Han tog sig samman och gick mot land. Simon hade sagt att han kunde låna hans båt så mycket han ville och det var just vad han tänkte göra.

Förvirringen rann av honom och för varje kliv han tog mot Simons brygga återvände mer och mer av morgonens beslutsamhet och klarhet. Han visste vad han hade att göra, han hade fått en riktning.

Nu gällde det bara att följa den.

Elaka barn

Sju barn i klass ett till sex fanns på Domarö. Sju barn som klockan kvart i åtta varje morgon stod på ångbåtsbryggan och väntade på passbåten till fastlandet, till Nåten och skolan. Vuxna och högstadiebarn åkte tidigare för att hinna till skolan i Rådmanby eller arbeten i Norrtälje.

Trots att barnen varierade i ålder från Mårten och Emma som gick i ettan till Arvid i sexan så fanns det en sammanhållning i gruppen. De små skolades in i rutinerna av de äldre och sedan åkte man tillsammans, väntade tillsammans och såg till att allt gick som det skulle.

Till en del sträckte sig gemenskapen ända in i skolan. Om ett yngre Domaröbarn blev retat eller utsatt på skolgården, kunde det mycket väl hända att ett äldre klev in och satte stopp för det. Kanske för Domarös ära, kanske för att kunna se varandra i ögonen, kanske på grund av spontan empati som nöttes in under morgnar med regn och kyla eller strålande sol.

Hur som helst så var man en grupp, och man visste om det. Man var sju, och man var från Domarö.

Just den här morgonen var flera av barnen upptagna av den stora mängd måsar som låg samlade på fjärden. Temperaturen hade fallit flera grader under natten och fåglarna såg frusna ut där de låg och flöt med strömmarna, ruskade på sig då och då som för att hålla värmen.

Barnen var bättre polstrade. Mårten och Emma instoppade i overaller av bävernylon, Maria i femman med jättelik halsduk och mössa, Johan och Elin i trean något blygsammare men dock varmt klädda.

Arvid stod och huttrade inne i kuren. Han hade ärvt en skinnjacka av sin farfar och den var hans käraste ägodel men gav inte mycket värme en dag som den här. Farfadern hade jobbat åt sjöräddningen och varit okänslig för både kyla och värme. Han tog nät ur vakar med bara händer och släckte sina cigaretter mellan tummen och pekfingret. Han hade varit Arvids idol, men hade gått bort i cancer några månader tidigare. Arvid hade då övertagit hans jacka och funnit att den var alltför stor och gav föga värme. Men den var farfars och – om sanningen skulle fram – dessutom maffigt snygg.

Det var sex barn. Det sjunde syntes ännu inte till. Sofia Bergwall, dotter till Lasse och Lina. Hon var sen denna morgon.

Maria spanade uppåt vägen. Trots att Sofia var ett år yngre så var hon Marias bästis och de hade hängt ihop sedan de gick hos dagmamma. Det var tråkigt att vänta på båten när inte Sofia var där. Maria vände sig mot havet och bortanför mattan av måsar närmade sig passbåten. Det skulle dröja några minuter innan den la till, men Sofia brukade alltid vara i god tid. Maria tuggade på läpparna och fick syn på Sofia som kom gående uppifrån affären.

Maria vinkade, men hennes bästis tycktes inte se henne. Hon gick stelt och konstigt, var tunt klädd och föreföll upptagen av något svårt problem. Maria visste vad som hade hänt med hennes pappa Lasse dagen innan och tänkte att det hade något med det att göra.

Sofia hälsade inte ens när hon kom ner på bryggan, gick bara och ställde sig borta vid högra kanten och stirrade på måsarna som hade börjat lyfta i oordnade flockar när passbåten närmade sig.

»Soffi, vad är det?« Maria la handen på vännens axel men Sofia bara fnös till och vände sig bort. Maria inspekterade hennes klädsel och skakade på huvudet. Det var obegripligt. Sofias mamma var alltid så noga med att Sofia var ordentligt klädd, men idag hade hon varken mössa eller vantar och bara en tunn anorak som knappt hjälpte mot vinden.

Det molade till i Marias bröst. Ända sedan hon var mycket liten hade hon varit en person med ömma känselspröt, som fick ont av att andra inte hade det bra. Därför drog hon av sig sin halsduk och började vira den kring Sofias hals.

»Du måste frysa, det är ju –«

Ordet »jättekallt« frös på hennes läppar när Sofia vände sig om. Hon såg så otäck ut i ögonen att Maria gnydde till och släppte halsduken.

»Rör mig inte!« väste Sofia och Maria höll upp händerna till skydd eller för att visa att hon inte tänkte göra något mer, men innan hon hade hunnit säga något grep Sofia tag i hennes jacka.

Arvid stod och studerade klottret i väntkuren. Han hörde Maria skrika till och brydde sig inte om det, tänkte att det var något tjafs som tjejerna höll på med. Men sedan ändrade skriket karaktär och kort därefter hördes ett plask.

Arvid tittade ut ur kuren lagom för att se Sofia springa fram till Mårten och Emma. Hon högg tag i deras overaller över bröstet och drog dem till sig. Emma lyckades slita sig lös, vilket gav Sofia två händer att hålla fast Mårten med. Den lille pojken gallskrek när Sofia släpade honom mot bryggkanten och vräkte honom över den. Skriket fortsatte medan han föll över kanten och slutade sedan tvärt.

Passbåten var kanske femtio meter från bryggan och måsarna lyfte ur havet, halades upp mot himlen som en flaxande och skriande ridå.

Det hela var så utan rim och reson att det dröjde ett par sekunder innan Arvids hjärna hade accepterat att det inte handlade om kull eller någon annan lek, att Sofia verkligen hade slängt lille Mårten ner i det iskalla vattnet.

Och var är Maria?

Sofia visade tänderna och rusade mot de andra barnen som med skrämda pip flydde upp mot land. Det var som Björnen, sover, björnen sover fast björnen verkligen var farlig och det inte hjälpte att vara varlig.

Medan Arvid sprang fram till kanten av bryggan såg han i ögonvrån att passbåten fortfarande var för långt bort för att Roger skulle kunna hjälpa till. Arvid tittade ner i vattnet och såg Mårtens ljusblå overall strax under ytan.

Han tvekade. Det var inte han som skulle göra sådant här. Han var bara tretton år och det var nästan nollgradigt vatten och det måste finnas någon vuxen som –

Farfar. Farfar skulle –

Längre hann han inte i tanken innan händerna av sig själva drog upp blixtlåset på skinnjackan och började vränga den av honom. Det ljust blåa i Mårtens overall gick mot mörkare blått när han sjönk och det fanns ingen annan än Arvid som kunde rädda honom.

Han hade precis hunnit få av sig jackan och var på väg att dra ett djupt andetag när han fick en hård knuff bakifrån som tippade honom över kanten. Han vände sig halvt om i fallet och hann se Sofia stirra på honom med vanvettiga ögon innan han föll de två meterna och slog i vattnet.

Kylan slet all luft ur honom och hans lungor drogs samman, tillät honom inte att dra in någon ny. Han såg passbåtens vassa för kanske tio meter bort. Den var på väg rakt emot honom och han hörde hur motorerna vrålade när Roger slog full back.

Med ren muskelansträngning lyckades Arvid dra i sig en gnutta luft, höll andan, tippade ansiktet ner i vattnet och tog ett simtag nedåt. Näsan, munnen och ögonen frös till is men just nu var det bara en sak som fanns och det var att nå fram till den blå klumpen strax under honom.

Han tog ett simtag till och motorernas vrålande uppfyllde huvudet när han kände att hans fötter lämnade ytan. Det tryckte till i öronen och han försökte sparka ifrån med sina grova kängor utan att lyckas, så han tog ett simtag till, ett sista innan han hade slut på luft, for ut med armen och fick grepp om bävernylontyget över Mårtens rygg.

Otroligt nog hade han sinnesnärvaro att gira åt sidan innan han steg till ytan. Han flaxade med sin fria arm, sköt ifrån så gott det gick med benen och pressade upp Mårten ur vattnet som om han höjde en segerpokal innan han själv följde efter och i korta flämtningar drog in luft.

Deras huvuden bröt ytan bara en meter från passbåtens metallskrov. Han kunde inte längre höra någonting, det var som isproppar i öronen. Över hans huvud, uppe i himlen kryllade ljudlösa måsar.

Mårtens overall var fylld med vatten och ville dra dem båda nedåt, men Arvid fick grepp om ett av traktordäcken som hängde längs bryggans kant, drog sig framåt och flyttade greppet till nästa däck. När han hade kommit till bryggans hörn hörde han att någon ropade på honom långt bortifrån, men han brydde sig inte om det. Han höll Mårtens huvud över vattnet och sökte sig mot land.

Han rundade hörnet och såg otydligt att en annan figur kravlade sig i land några meter bort.

Maria ... bra ... bra ...

Hans händer ville inte lyda honom längre. När han försökte få grepp om det sista traktordäcket på väg mot land var fingrarna så stelfrusna att de halkade på den hårda gummiytan.

En båtshake sträcktes ner uppifrån bryggan och han grep efter den men lyckades inte sluta fingrarna omkring den runda staven. Han trodde att han skulle sjunka, men haken krokades fast i halslinningen på hans tröja och han drogs mot land med sin last.

Efter ett par meter märkte han att benen rörde sig på ett konstigt sätt och förstod att de släpades mot bottnen. Greppet om hans halslinning släppte och vattnet plaskade upp i hans ansikte när Roger hoppade i och drog upp honom på stranden. Han noterade att Maria redan låg där och stirrade på honom med vidöppna ögon och ett ansikte vitt som papper.

Någon drog i honom.

»Arvid, Arvid. Släpp. Du måste släppa.«

Roger slet i hans vänstra arm, armen som höll om Mårten. Arvid försökte släppa men kunde inte eftersom armen hade låst sig. Den enda plats där han hade någon värme kvar var inne i munhålan och han lyckades sära på sina läppar och säga: »Jag kan inte.«

Han tittade på Mårten och såg någonting underbart. Hans mun rörde sig och han hostade upp lite vatten över Arvids ansikte. Han levde. Med milt våld lyckades Roger tvinga undan Arvids arm och få loss Mårten.

Medan Roger arbetade med att få av Mårten overallen och svepa in honom i sin egen fleecetröja anslöt Ulla och Lennart Qvist som kommit med båten och tog sig an Maria och Arvid.

Uppifrån bryggan hördes skrik och med stöd lyckades Arvid resa sig, såg att två vuxna stod och höll fast Sofia som kastade sig från sida till sida, ylade som ett djur och försökte bita dem. Måsarna kretsade över de kämpande likt en uppjagad boxningspublik, flaxade omkring dem, skrek och hetsade.

Mårten grät i Rogers famn medan han bars hemåt och även Maria hulkade med blåfrusna läppar där hon leddes vid handen av Ulla. Arvid fick av sig sin tröja och Lennart svepte in honom i en stor överrock, klappade om honom.

»Det var bra gjort, du, Arvid.«

Arvids käkar darrade så att han knappt kunde prata. Han nickade stelt mot de vansinniga måsarna och Sofia som svärande och sparkande drogs mot land. »Varför. Är det. Så här?«

»Ingen vet«, sa Lennart. »Ingen vet. Kom nu.«

På skakande ben lät Arvid sig ledas runt havtornsbuskaget och upp mot byn. När han såg att hans väg skulle komma att korsa Sofias stannade han.

»Vill du göra mig en tjänst?«

»Visst«, sa Lennart. »Vad du vill.«

»Kan du hämta min jacka?«

Medan Lennart gick för att hämta jackan stod Arvid kvar med hans rock hårt svept omkring sig och såg Sofia baxas mot sitt hem. Måsarna förföljde dem, cirklade över deras huvuden som om de hade fått span på ett byte och bara väntade på det rätta tillfället att dyka.

När Lennart kom tillbaka återlämnade Arvid överrocken, drog på sig skinnjackan över sin nakna hud och sa att han klarade sig själv nu. Sedan stapplade han vidare hemåt med vatten plaskande i skorna.

I jämnhöjd med affären stannade han och såg bortåt vägen där Mårten bars till sin mamma och pappa, fortfarande högljutt gråtande men vid liv. Arvid drog jackan tätare runt sig och kände efter.

Det var underligt, ändå.

Jackan kändes för första gången värmande. Och den var inte för stor längre. Den passade. Riktigt bra.

Åter till Gåvasten

Kylan nöp i Anders kinder och hans ögon tårades. Han hade bylsat på sig så gott han kunde och bar flytväst under täckjackan, men fartvinden letade sig in i alla glipor och han hade inte kommit mer än halvvägs till Gåvasten innan han var genomfrusen.

Först hade han trott att det var något konstigt med hans ögon, att han såg prickar framför dem, men på det här avståndet kunde han se att fläckarna som svärmade över himlen kring Gåvasten verkligen var fåglar. Det gick inte att bedöma vilken sort det var, men de såg ut att vara av olika storlekar och alltså olika arter.

Simons tjugohästare brummade monotont och plastskrovet slog mot vågorna. Anders ansikte var så förstelnat av kölden att han inte längre kände av när några droppar flög upp och träffade hans kinder eller haka. Han höll blicken stelt riktad mot Gåvasten och vänsterhanden knuten runt gasreglaget vridet till maxfart. Han var en pil avskjuten från Domarö och höll rak kurs mot fyrens oxöga.

Ändå kunde han inte undgå att något sipprade in och tärde på hans bottenfrusna beslutsamhet. En obehaglig, geléaktig dallring växte i hans bröst ju närmare han kom fyren och de myllrande fåglarna. En känsla välbekant som en äcklig släkting: Rädsla. Vanlig gammal rädsla som fick pilen att kränga och sakta ner.

Motorljudets resonans djupnade när han släppte på gasen och lät båten puttra fram de sista hundra meterna. Fåglarna kring fyren var verkligen av olika arter. Knipors vildsint fladdrande vingar, ejdrars tunga kroppar och måsars eleganta glidande på luftströmmarna. Till och med ett antal svanar gungade på havet utanför fyren.

Vad gör dom?

Många fåglar var uppe i luften och kretsade kring fyren, men ännu fler låg samlade på vattenytan. De tycktes inte ha någon avsikt med sitt beteende utom att visa upp en enad front, att säga: Här är vi.

Ändå var det olustigt. Anders hade inte sett Fåglarna, men han kunde utmärkt väl föreställa sig vad det skulle innebära om en sådan mängd fåglar plötsligt beslutade sig för att anfalla. De visade ingen tendens till det just nu, men kanske när han klev iland på ön?

När båten gled in i den första ansamlingen av fåglar paddlade de snabbt undan och han tyckte att de glodde aggressivt på honom. Han beslutade sig för att använda det enda vapen eller åtminstone skydd som han hade tillgång till.

Han släppte gasen och lät motorn gå på tomgång medan han plockade upp plastflaskan, tog ett djupt andetag och sedan svalde ner ett par klunkar av malörtskoncentratet.

Vämjeligheten brann i munnen, halsen, magen och flammorna steg upp i skallen, slickade runt i hjärnan. Han svalde ner en kväljning, skruvade på korken och grep tag om gasreglaget igen. Fåglarna simmade undan, bildade en fjäderfri gata åt honom fram till klippan.

Han tvekade ett par sekunder innan han satte ner foten på hällen. Sedan klev han ur båten och såg sig omkring. Fåglarna fortsatte att yra runt uppe i luften och han tyckte att deras skrik ökade i intensitet. Men de gick inte till anfall. Han drog upp båten så gott det gick och fäste förtöjningstampen runt en sten.

Så stod han på Gåvasten igen.

Första och sista gången han hade varit här tidigare hade det legat snö över klipporna. Nu kunde han se att de var blankslipade av havet och att ådror av rosa och vitt löpte genom den grå stenen och bildade ett mönster, fläckat av måsskit. Han stod stilla med hängande armar och gapande mun medan mönstret lösgjorde sig från underlaget och gled samman, formade sig till ... ett alfabet.

Ett språk.

Linjerna som löpte kors och tvärs, de enstaka friliggande punkterna och krumelurerna var alla tecken, delar i ett skriftsystem så komplicerat att hans tanke inte kunde omfatta det, bara konstatera att det fanns där.

Likt ett spädbarn som fått en bibel i sina händer och kastar den ifrån sig när den visar sig oduglig att tugga på, slet Anders blicken ifrån hällarnas skrift och fortsatte upp mot fyrbergets östra sida. Det var inte hans språk, betydde inget för honom.

Han visste inte hur han skulle leta eftersom han inte visste vad han letade efter, men hans medvetande pejlade omgivningen som om den var en knut som skulle lösas upp. Han behövde hitta punkten där det fanns en smula slack, där det gick att få in fingret och börja pilla.

Han hittade ingen sådan punkt. Världen var ogenomträngligt solid och fylld av meddelanden som han inte kunde tolka.

Fyrklippans brutna trappstegsformationer ner i havet, de enstaka friliggande stenblocken och stråken av grus i skrevorna bildade nya tecken som ville säga något. När han lyfte blicken blev han svagt illamående av fågelflockarna som skapade figurer mot himlen, figurer vars yttre konturer hela tiden var i upplösning, omformades till nya skepnader.

Allt talar till mig. Och jag förstår inte vad det säger.

Anders satte sig ner på huk och doppade händerna i en pöl med glasklart regnvatten, gned sig i ansiktet och ögonen, blundade en stund.

När han öppnade ögonen hade en smula av det visionära lämnat honom och han kunde kisande gå upp mot fyren. Dörren var olåst, som den gången. En sak var han tacksam för: malörtens hallucinatoriska verkan blockerade nästan helt alla minnen. Det den gjorde med honom kunde tvärtom beskrivas som att den placerade honom här och nu i så hög grad att det var var smärtsamt. Men ändå bättre.

Han öppnade dörren och välkomnades av den lilla bössan och bönen om pengar. Han rotade i fickorna utan att hitta några och gick förbi. Han stannade till och fnissade.

Det är kanske nu som fåglarna attackerar.

Nej. Medan han gick uppför fyrtrappan kunde han höra dem där ute, fortfarande skriande och kluckande till varandra. Förstod de varandras språk, mellan arterna? Troligen inte, men hur hade de i sådana fall vetat att de skulle samlas?

Allt talar. Allt lyssnar.

Han smekte den yttre väggen med högra handen medan han steg uppåt. Han passerade det cirkelrunda rummet och fortsatte uppför trappan till reflektorn.

Rummet såg ut som han mindes det, inget hade förändrats. De stora fönstren och reflektorns blänkande speglar kastade runt dagern så att rummet tycktes ljusare än utomhus. Han gick och ställde sig på den plats där Maja hade frågat honom Vad är det där för nåt? och såg ut över österhavet, kände efter.

Först var det ingenting.

Ögonen var ovanligt ljuskänsliga och trots att himlen var täckt av moln tvingades han kisa för att kunna se ut över det svagt skummande vattnet. Han blickade ner mot klippornas vassa kanter, fåglarnas gytter och kände växtgiftet rinna genom kroppen som en neongrön tråd.

Ingenting.

Sedan kom det. Svagt till en början, likt förnimmelsen av en annan människas andning i en nedsläckt sal. Sedan starkare. En vetskap svår att beskriva. Anders flämtade och stapplade till, tog stöd mot glasburen runt reflektorn.

Djupet.

Djupet. Hur djupt ...

Han stod på ingenting. Djupet var allt.

Det sägs att endast tio procent av ett isberg sticker upp ovanför ytan. Det var något liknande Anders i ett kallt, brinnande ögonblick kände tvärs igenom hela sin kropp, bara mer, större: det som stack upp, det som han stod på var inte ens en procent. Det var nästan ingenting. En sytråd över en avgrund.

Benen svek honom och han sjönk ihop, fortsatte bakåt tills hans huvud mötte golvplankorna.

Vi är så små. Vi stackars människor med våra blinkande ljus.

Han hade i sin enfald trott att fyren hade något med saken att göra. Dess spöklikt blinkande öga över havet om nätterna hade förlett honom. Men vad är en fyr? Ett mänskligt påfund av trä och sten. En byggnad med en lampa i, inget mer. Lampan kan släckas och byggnaden vittra, men djupet ...

Djupet består.

Insikten gled ur honom likt en våg som drar sig tillbaka från stranden och han låg på golvet med bara teoretisk kunskap kvar. Giftets rännilar mattades i blodet och han andades djupt ut och in, ut och in.

Han rullade över på sidan och löpte med blicken över klottret på fyrens kalkade innerväggar.

»FRIDA WAS HERE 21/6 -98«

‘J ♥ M’

‘When in trouble, when in doubt
Run in circles, scream and shout’

»NÅTENKILLAR = IDIOTER«

En mening var skriven med större, tydligare bokstäver än de flesta av de andra. Anders tyckte sig komma ihåg att han hade sett den förra gången han var här, men då inte fäst något avseende vid den. Nu gjorde han det.

Präntat under datumet 28/1 -89 stod det:

»UNDERLIGA VÄGAR, NU KOMMER VI.«

Henrik och Björn hade försvunnit någonstans omkring det datumet. Strangeways, here we come var titeln på The Smiths sista album.

De hade suttit här och skrivit, nästan ristat in det där sista meddelandet i väggen med kulspetspenna och sedan ... givit sig av. På de underliga vägarna.

Dom visste. Dom visste vad dom gjorde.

Anders kom på fötter och rusade nedför trapporna.

»Jag ska ta er, era jävlar! Jag vet var ni gömmer er och jag ska komma och ta er! På nåt sätt, jag svär vid Gud, ska jag hämta henne!«

Anders stod på de östra klipporna och skrek mot havet och vinden, skrek ikapp med fåglarna som gled framför hans ansikte likt en gigantisk ridå som hans armar var för korta, hans kunskap för klen för att kunna glänta på. Men han skulle. På något sätt skulle han.

Han fortsatte att skrika och hota havet tills halsen var svullen och vreden hade mojnat.

När han kom till sina sinnen igen såg han att fåglarna hade kommit närmare. Nästan samtliga knipor, änder och svanar hade samlats på vattenytan utanför Gåvastens östra sida. Rakt framför honom låg de och böljade med vågorna. Tusentals fåglar så tätt packade att det såg ut som om det skulle gå att vandra hundra meter ut i havet på deras ryggar. Måsarna hade slutat att kretsa kring ön och flaxade nu rakt framför honom i ett enda vitt moln som tycktes stiga ur havet och driva mot platsen där han stod.

Vilket ögonblick som helst skulle ett hörbart eller ohörbart kommando nå dem och han skulle drunkna i en svärm av hackande och rivande näbbar.

Dom förstår. Jag måste härifrån.

Långsamt, ett steg i taget, backade han bakåt mot båten utan att släppa fåglarna med blicken. Om de visade minsta tecken till att anfalla fanns det en chans att han skulle hinna in i fyren innan de slet sönder honom, bara han såg till att ha dem under uppsikt.

Lavarna gjorde klipporna på den här sidan såphala och en gång halkade han. Ändå släppte han inte fåglarna med blicken och fick en skarp stöt i höften innan han lyckades bromsa fallet.

Måsflocken hade flyttat sig närmare honom och rörde sig över de östra klipporna medan han utan att se på händerna lossade förtöjningsknuten och sköt ut båten i vattnet med ryggen. Måsarnas upphetsade skrianden trasade sönder rymden och uppfyllde hans huvud så att förnuftigt tänkande var omöjligt. Det enda han kunde se framför sig var: Få ut båten. Åka härifrån.

Båten gick flott från klipporna och han backade ut i vattnet, sköt ifrån mot bottnen med ena foten samtidigt som han klev ombord. Båten gled ut några meter från ön. Nu fanns det inte längre någon möjlighet att hinna upp till fyren. Han vågade inte vända ryggen mot måsarna för att starta motorn, så han grep en åra och paddlade baklänges likt en gondoljär, en sida i taget.

När han hade kommit drygt hundra meter från Gåvasten började fåglarna lugna ner sig. Måsflocken löstes upp och spreds ut i ett glesare moln som omfattade hela ön. Anders släppte åran och satte sig på aktertoften, andades ut i ett långt, darrande andetag. Han lutade huvudet i händerna och fick syn på plastflaskan som låg och rullade på durken.

Han hade glömt den, att dess innehåll kunde ha skyddat hans reträtt ifrån de hotande fåglarna. Kanske hade det ändå gjort det. Han såg på flaskan som vände ett halvt varv när en våg hävde båten. Etiketten med pappas barnsliga handstil kom till synes: MALÖRT.

Han förstod. Äntligen förstod han vad som hade hänt med hans pappa. Den där dagen och alla andra dagar.

Malört

Egentligen borde han gå hem och lägga pengarna i sitt sparskrin, men Anders ville knalla runt ett tag till i känslan av att vara rik. Fickorna fulla av pengar. Som pojken med guldbyxorna kunde han med ett frasande bara slita fram en tia och en tia till, en tia till.

Han gick upp mot affären utan någon annan plan än just denna: att spankulera omkring och vara Domarös för ögonblicket rikaste pojke.

Båtarna var fortfarande ute och letade efter Torgny Ek, men folksamlingen på bryggan hade glesnat. Anders tvekade. Om han gick ner till bryggan skulle det vara en massa vuxna som frågade honom om saker och han visste inte om han ville det.

»Hej.«

Cecilia bromsade in sin cykel intill honom. Anders höjde handen till hälsning. När handen kom i närheten av hans näsa kände han att den luktade fisk. Han körde ner båda händerna i bakfickorna och antog en avslappnad attityd.

»Vad gör du?« frågade Cecilia.

»Inget speciellt.«

»Vad är det på bryggan?«

Anders tog ett djupt andetag och frågade, liksom i förbigående: »Vill du ha en glass?«

Cecilia tittade på honom som om han skämtade och log osäkert. »Jag har inga pengar.«

»Jag har.«

»Bjuder du, eller?«

»Ja.«

Anders visste mycket väl att det var en konstig sak att fråga, en konstig sak att göra. Men det fanns inga andra i närheten och han hade fickorna fulla. Det bara blev så att han frågade.

Hon ledde sin cykel upp till affären och han gick vid hennes sida, fortfarande med händerna i bakfickorna. Hennes hår var uppsatt i två halvlånga flätor, hon hade fräknar på näsan och han drabbades av en impuls att röra vid hennes flätor. De såg så ... mjuka ut.

Lyckligtvis hade han händerna djupt nedkörda i bakfickorna och det hindrade att ytterligare något bara blev så.

Cecilia lutade cykeln mot väggen och frågade: »Har du sålt mycket, eller? Strömming?«

»Ja, i morse. Jättemycket.«

»Jag brukar sälja jultidningar.«

»Går det bra?«

»Sådär.«

Anders började slappna av på riktigt. Det här var den första sommaren som han överhuvudtaget hade reflekterat över att han var annorlunda än sina kompisar som enbart var sommargäster. Att det kunde finnas något pinsamt i att han satt och sålde strömming utanför affären och luktade fisk om händerna. Att han var ... bonnig. Men Cecilia sålde alltså grejer hon också. Fast jultidningar luktade förmodligen inte.

De gick in i affären och studerade innehållet i frysboxen.

»Vad får jag, då?« frågade Cecilia.

»Vad du vill.«

»Vad jag vill?« Hon tittade misstroget på honom. »En Storstrut?«

»Ja.«

»Två Storstrut?«

»Ja.«

»Tre Storstrut?«

Anders ryckte på axlarna och Cecilia öppnade locket. »Vad ska du ha?«

»Storstrut.«

Hon fick upp två stycken Storstrut och när Anders lutade sig över kanten för att plocka upp en till sig, slog Cecilia till honom på axeln, sa: »Bara skojade, fattar du väl«, och räckte honom den ena av glassarna hon höll i.

Vid kassan drog Anders upp en tia ur fickan utan att lyckas prestera det där speciella prasslet som det alltid blev när pojken med guldbyxorna halade fram sina sedlar.

De satte sig på bänken utanför affären och åt sina glassar. Anders berättade om vad som hade hänt på morgonen och Cecilia blev rätt imponerad över att han hade sett en person som på riktigt dränkte sig.

Medan de åt glassarna, medan Anders berättade, medan de efteråt satt och tittade ut över vattnet, löpte en liten bön genom Anders huvud: Låt det inte komma någon, låt det inte komma någon. Han undrade om Cecilia tänkte samma sak, eller om sådant här var helt naturligt för tjejer.

Okej, det var inte så särdeles pinsamt att han och Cecilia satt här och åt glass som han hade bjudit på, men han ville inte heller att stunden, stämningen skulle brytas. Även om han kände sig osäker och inte riktigt visste hur han skulle bete sig, hade han det trots allt så himmelsskriande trevligt. Det var bara bäst att sitta här med Cecilia.

När glassarna var slut och de hade tittat på havet en stund, bekräftades Anders misstanke att sådant här var naturligare för tjejer eftersom Cecilia reste sig, torkade händerna på sina shorts och frågade: »Ska vi gå hem till dig?«

Anders kunde inte göra annat än nicka. Cecilia hämtade sin cykel och pekade på pakethållaren. »Hoppa på. Jag skjutsar.« Han satte sig grensle på pakethållaren och Cecilia sparkade ifrån, rullade nedför backen från affären.

Det fanns inget annat att göra. Det var helt naturligt. Först försökte han hålla balansen genom att ta tag om pakethållarens bakre ände, men vägen var gropig och han svajade till så att cykeln höll på att kantra. Så han la händerna på hennes höfter.

Värmen från hennes hud steg upp i hans handflator, solen lyste från himlen och fartvinden smekte över hans panna. De rullade genom byn och han höll om henne. Minuterna det tog att rulla och trampa hem till honom var de lyckligaste han upplevt i sitt liv, ditintills. De var ... perfekta.

Cecilia parkerade cykeln vid vedboden och nickade mot rökkuren som fortfarande osade svagt. »Vad gör ni?«

»Vi skulle röka, men det blev inget.«

»Röka böckling?«

»Mm.«

Anders brydde sig inte om att rätta henne. Böckling var rökt strömming. Att säga: »rökt böckling« var som att säga »en böjd kurva« eller »en kall glass«, men det var förmodligen en bonnig kunskap och inget värt att stoltsera med.

När Cecilia var med såg han det så tydligt: hur hans tomt inte såg ut som deras tomter. Här var det vedbacke och rök och gammalt skrot som pappa sparat för att det »kunde vara bra att ha«. Inga välklippta gräsmattor eller bärbuskar i prydliga rader. Ingen badmintonplan och ingen hammock. Han brukade inte märka det. Nu märkte han det.

Cecilia gick mot huset och Anders tänkte att hans rum åtminstone såg ut som de andras rum, lyckligtvis.

Vad ska vi göra i mitt rum? Vad är tjejer intresserade av?

Han hade mycket serietidningar. Han visste inte om Cecilia läste serietidningar. Han hade böcker. De kanske kunde baka något? Han kunde baka både kladdkaka och scones. Tyckte hon om att baka?

Längre kom han inte i sina funderingar eftersom Cecilia hade stannat och stod och tittade på något på marken. Han skyndade fram till henne och när han såg vad hon tittade på sjönk hans lungor ner till låren.

Intill den spretiga krusbärsbusken närmast huset låg pappa på mage med armarna efter sidorna och ansiktet rakt ner i marken. Cecilia var på väg fram emot honom men Anders grep tag i hennes axel.

»Nej«, sa han. »Kom. Vi går.«

Cecilia gjorde sig fri. »Han kan ju inte ligga så där, fattar du. Han kan ju kvävas.«

Även om Anders aldrig hade varit med om att pappa varit så berusad att han la sig att sova på det viset mitt på dagen, var själva supandet inget nytt för honom. Ibland när han kom hem på kvällen kunde pappa sitta med glasartade ögon och prata strunt och Anders försökte då hålla sig hemifrån så gott det gick. Nu skämdes han så att han inte visste vart han skulle ta vägen.

Cecilia hukade sig ner vid hans sovande pappa och ruskade hans axel. »Du«, sa hon. »Hallå.« Hon vände sig till Anders. »Vad heter han?«

»Johan. Men låt honom vara. Han är bara full.«

»Johan«, sa Cecilia och ruskade hårdare. »Johan, du ska inte ligga här.«

Det riste till i Johans kropp och en avgrundsharkling brummade genom bröstet. Cecilia drog sig tillbaka när Johan lyfte huvudet och rullade över på sidan. Han hade legat på en halvfull plastflaska som hade knölats till av hans tyngd.

Han fick syn på Cecilia och hans ögon var av smutsigt glas, en sträng av saliv löpte från hans mungipa till gräset. Han smackade, harklade sig och sa sluddrande: »Ni ska älska varandra.«

Förnedringen slog ner Anders i jorden och stänkte rött över hans kinder. Pappans hand trevade efter Cecilias fot som om han ville gripa tag i den. När han inte nådde fram såg han upp mot henne och sa: »Akta er för havet, bara.«

Skammen exploderade i blind vrede och Anders sprang fram till sin pappa, måttade en spark. En glimt av förnuftig ledsyn fick honom dock att i sista ögonblicket ändra fotens riktning så att han istället för pappans huvud träffade plastflaskan som flög iväg och studsade bort över den vildvuxna gräsmattan.

Det räckte inte. Pappan drog upp mungiporna i ett fånleende och Anders var på väg att kasta sig över honom för att slå vreden ur sin kropp och in i pappans när Cecilia tog tag i hans arm och drog bort honom.

»Sluta! Sluta! Det är ingen idé.«

»Jag hatar dig!« skrek Anders till pappan. »Fattar du att jag hatar dig!«

Sedan flydde han. Han hade inga ord att säga till Cecilia, ingenting som kunde ursäkta eller förklara. Han var en sopa med en sopa till pappa och han var värre än så, en bonnsopa. Ingen av de andra hade föräldrar som gjorde så här. De drack vin, de blev roliga. Låg inte och dreglade utanför sina stugor mitt på dagen. Så gjorde värdelösa bonnungars pappor.

Han sprang över klipporna ner mot sjöbodarna i hamnen och ville bara bort, bort, bort. Han skulle ta en stor sten i famnen och hoppa i havet, han skulle utplåna sig själv och aldrig finnas mer.

Han passerade sjöbodarna och sprang ut på en av småbryggorna där fritidsbåtar i glada färger låg förtöjda, han sprang hela vägen ut och stannade, tittade ner i det glittrande vattnet. Sedan satte han sig ner, längst ut på bryggan.

Jag ska döda honom.

En lång stund hade han suttit och planerat, övervägt olika metoder för att döda sin pappa när han hörde steg bakom sig på bryggan. Han var nära att hoppa i vattnet men satt kvar. Sedan hördes Cecilias röst bakom hans rygg.

»Anders?«

Han skakade på huvudet. Han ville inte prata, han var inte här, han var inte Anders, det här hände inte. Det frasade svagt om Cecilias shorts när hon satte sig bakom honom på bryggan. Han ville inte att hon skulle trösta honom eller säga något snällt, något överslätande. Han skulle ändå inte tro på det. Han ville att hon skulle gå bort och lämna honom i fred.

De satt så en stund. Sedan sa Cecilia: »Min mamma är likadan.«

Anders skakade på huvudet igen.

»Jo«, sa Cecilia. »Inte riktigt lika mycket. Men nästan.« När Anders inte sa något, fortsatte hon. »Hon dricker en massa och så ... blir hon helt knäpp. Hon kastade ut min katt från balkongen.«

Anders vände sig halvt om. »Dog den?«

»Nä. Vi bor på första våningen. Men den var rädd sen. För allting, nästan.«

De satt tysta. Anders såg framför sig katten som flög ut från balkongen på första våningen. Cecilia bodde alltså också i lägenhet. Anders vred sig så att han kunde se henne i ögonvrån. Hon satt i skräddarställning på bryggan med hakan lutad i händerna. Han frågade: »Bor du med din mamma bara?«

»Ja. När hon är så där brukar jag gå hem till mormor. Hon är jättebra. Jag får sova över där och så.«

Anders hade sett Cecilias mamma ett par gånger och då hade hon inte varit full. Men när han nu tänkte på det tyckte han att hon hade det där utseendet. Något spänt i ansiktet, något blött i ögonen. Kanske hade hon varit full utan att han kunde se det så tydligt som på sin egen pappa.

De fortsatte att prata och samtalet gled efter en stund in på andra saker. Det visade sig att Cecilia också tyckte om att baka och att hon också läste böcker, mest Maria Gripe. Anders hade bara läst Tordyveln flyger i skymningen men Cecilia berättade om några av de andra böckerna och de lät bra.

I efterhand hade Anders kunnat se att den där dagen ändå hade fört mest gott med sig. Det var först sommaren efteråt som han och Cecilia hade kysst varandra och blivit ihop uppe på flyttblocket.

Men det var den dagen det började.

Hemfärd

Motorn startade på första rycket och Anders rev iväg från Gåvasten. Farten kändes trygg, han trodde inte att en mås kunde prestera femton knop. När han kört några hundra meter vände han sig om. Måsarna hade återgått till att kretsa kring fyren.

Han tog upp plastflaskan och vickade den fram och tillbaka i sin fria hand. Vätskan var ogenomskinlig, grumlig. Samma plågsamma klarsyn som drabbade honom själv när han drack av giftet hade funnits i pappans ögon den där dagen då han sett på honom och Cecilia.

Ni ska älska varandra. Akta er för havet, bara.

Det var väl i korta drag historien om Anders liv sedan den dagen. Men varför hade pappan druckit av giftet från första början? Det var ju inte havet som fick honom till slut.

Eller?

Anders hade varit tjugotvå år gammal när det hände. Pappan hade vid det laget varit förtidspensionerad eftersom han hade »lapsusar«. Han kunde komma till jobbet på varvet och vara groggy, sedan inte dyka upp på ett par dagar, komma tillbaka, arbeta normalt en vecka och sedan försvinna igen. Det höll inte i längden och man lyckades utverka förtidspensionering.

Dock var han fortfarande omtyckt och när det behövdes ett extra handtag kunde man ringa honom och kolla läget. Om läget befanns gott kom han och högg i där det behövdes, fick en slant svart.

Bland annat så bidrog han en hel del till byggandet av den nya hallen för vinterförvaring av sommargästernas båtar. När det drog ihop sig till taklagsfest var han givetvis bjuden. Bygget var inte helt färdigt, men stommen och taket fanns på plats och det var länge sedan man hade haft någon fest, så fest fick det bli.

Det groggades och pratades och timmen blev sen. Framåt småtimmarna sa Johan god natt och vinglade ner i hamnen för att ta sin båt hem. Det var inget märkvärdigt, man visste att han kunde köra till Domarö med förbundna ögon om så krävdes.

Så man sa God natt och Kör försiktigt och Krocka inte med några älgar och sedan såg man honom inte mer på denna sidan floden.

Ingen visste exakt vad som hade hänt, men man trodde att Johan hade kommit ner till hamnen i mörkret och övermannats av trötthet eller fått för sig att han inte skulle åka hem. Istället hade han rafsat ihop lite presenningar och rett en bädd åt sig. Några presenningar som underlag och några som täcke.

Så låg han fortfarande klockan sju på morgonen när en lastbil med sand till plattgjutning backade ner i hamnen. Torbjörn som körde hade varit med på festen och det hade blivit sent. När han i backspegeln såg de gamla presenningarna som låg och skräpade orkade han inte kliva ur bilen för att rafsa undan dem, utan backade istället rakt över dem.

Bakhjulet gick över något och han fortsatte backa. Framhjulet gick över något mindre och han fortsatte backa. Först när han hade backat ytterligare ett par meter kastade han en blick mot högen av presenningar. Han såg att något rann ut under dem. Då stannade han och klev ur.

Efteråt skulle Torbjörn förbanna sig själv för att han inte hade noterat att Johans båt låg kvar i hamnen. Då skulle han kanske ha anat eftersom Johan hade en tendens att slockna lite varstans. Nu hade han inte tänkt på det och istället backat över honom med fem ton sand. Det Torbjörn fick se när han drog undan presenningarna skulle aldrig lämna honom.

Det hade nämnts något om en flaska hembränt som hittats intill Johans kropp. Anders visste bättre nu.

Om natten, ställd inför havet, inför djupet han skulle färdas över, hade hans pappa plötsligt blivit rädd. Han hade hämtat flaskan med malört i båten och försökt göra sig modig, försökt skydda sig.

Antingen det nu var förgiftning eller en rädsla som inte gick över så hade han kurat ihop sig under presenningarna. Som ett barn.

Som jag.

Kurat ihop sig under täcket och hoppats att det skulle försvinna och lämna honom i fred.

Anders kunde se det framför sig alltför väl. Havet, natten, skräcken. Att ha lämnat ljusen och människorna bakom sig och plötsligt övermannas av den där rädslan som inte går att förhandla med och som det bara finns en bot för: Göm dig! Låt det inte få syn på dig!

»Åh, pappa ... lilla du ...«

Ljustret

Simon satt uppstramad vid köksbordet med händerna prydligt vikta i knät medan Anna-Greta rumsterade om i gömmorna. Det skulle väljas brudklänning och han väntade på att bli förevisad alternativen.

Morgonen hade ägnats åt förberedelser inför följande dag. De hade ringt runt och bjudit dem de ville bjuda, församlingshemmet hade bokats för en liten mottagning och smörgåstårtor hade beställts från Flygfyren i Norrtälje. På morgonen före vigseln skulle Anna-Greta åka över till en väninna i Nåten som hade arbetat som frisör och ännu kunde ett och annat om pynt och stass.

»Vad ska jag göra, då?« frågade Simon.

Anna-Greta hade skrattat. »Ja, du ska väl ... njuta av dina sista timmar i frihet, förmodar jag. Knyta flugan.«

Simon hade ringt Göran och bjudit honom och samtidigt gjort upp om att Simon skulle avnjuta sina timmar genom att äntligen komma till skott och fixa med Görans brunn. Något måste han göra, annars skulle han bara gå runt och bli nervös.

Trots att Anna-Greta hade skyndat på hela processen som om hon bara ville ha det överstökat, hade saken kommit i ett annat läge när det verkligen såg ut att bli av. Först kom mottagningen, sedan smörgåstårtan och inbjudningarna. Sedan påfundet att hon skulle göra sig fin innan. Och nu klänningen.

Det var inte utan att denna plötsliga hausse smittade av sig på Simon. Nu satt han och bekymrade sig över huruvida han skulle ha lackskorna eller inte och om de fortfarande passade. Om han rentav skulle ha pomada i håret.

Det blev tyst ute i gömmorna och Anna-Greta plockade med någonting. Sedan kom hon ut. Simon sträckte på sig. Sanningen att säga tyckte han att det var lite roligt alltihop. Bröllopet och det som därtill hörde hade lockat fram en ny sida hos Anna-Greta, en mer feminin än till vardags. Han tyckte om den också, bara det inte gick till överdrift.

Anna-Greta kom in i köket med en bunt klänningar över armen och någonting i handen som hon la ifrån sig på köksbänken. Hon höll upp klänningarna framför sig i tur och ordning och Simon fastnade för en beige i ganska grovt tyg med broderade vita blommor. Det visade sig att den även var Anna-Gretas favorit och därmed var saken klar. När Anna-Greta hade hängt tillbaka de ratade plaggen hämtade hon saken från köksbänken och la den framför Simon på köksbordet.

»Kommer du ihåg den här? Hittade den där ute.«

Det som låg på bordet var ett litet ljuster av metall. Simon tog upp det och vred det mellan fingrarna.

Jodå, nog kom han ihåg.

När Johan var arton hade han och Simon hjälpts åt att gräva ett kryddland intill Anna-Gretas hus. Under grävandet hade Johan hittat ljustret. De hade lånat böcker för att kontrollera saken och kommit fram till att ljustret var minst tusen år gammalt.

Fyndet väckte Johans intresse och under den sommaren lånade han hem fler böcker och läste på. Det som fascinerade honom mest var det faktum att deras tomt, platsen där deras hus låg, faktiskt hade legat under vatten, djupt under vatten.

Han hade ju läst om landhöjningen i skolan, öarnas uppstigande ur havet med drygt en halv centimeter per år. Men ljustret gjorde det verkligt och konkret. En person i båt, någon som var ute och ljustrade fisk, hade för tusen år sedan passerat rakt över deras tomt och tappat sitt redskap. Den tanken lämnade inte Johan någon ro.

Läsning hade aldrig varit någon passion för honom, men hela den sommaren studerade han skärgårdens historia i allmänhet och Domarös i synnerhet. Det gick så långt att han övervägde att söka till universitetet för att läsa geologi eller liknande, men när hösten kom fick han en lärlingsplats på varvet i Nåten och planerna på vidare studier övergavs.

Ljustret glömdes bort och hamnade till slut i gömmorna.

Simon balanserade ljustret på pek- och långfingret. Det vägde drygt ett halvt kilo och hade troligen suttit fästat vid en käpp som vittrat bort för länge sedan. Fiskar hade genomborrats, dragits upp och ätits. Den som jagat fiskarna hade väl gjort ett nytt ljuster, jagat nya fiskar och ätit dem, men till ingen nytta. Även han hade så småningom fallit till botten eller till marken och vittrat bort. Bara ljustret bestod.

»Anna-Greta?« frågade Simon. »Vad hände med Johan egentligen?«

Anna-Greta vek brudklänningen omsorgsfullt och lade ner den i en plastpåse för att skydda den. Simon visste inte om det var dumt att fråga, men hon hade ju på sätt och vis tagit upp ämnet själv genom att hämta ljustret.

Han började tro att han inte skulle få något svar när Anna-Greta lade plastpåsen på kökssoffan och sa: »Har du hört talas om nåt som heter Gunnilsöra?«

»Ja«, sa Simon. »Det är väl den här ön som man bara kan se ibland. Som dyker upp och försvinner. Hur så?«

»Vad tror du om det, då?«

Simon förstod inte vart samtalet var på väg, men svarade efter bästa förmåga. »Det är väl inte mycket att tro på, direkt. Vad jag vet så har man tolkat det som allt ifrån paradisets stränder till hin ondes boningar. Men det är ju nåt slags optiskt fenomen, eller hur? Som har med vädret att göra.«

Anna-Greta strök med fingret över ljustret som var rent och slätt efter Johans putsande. »Den ropade på honom. Han drog upp nån fångst han inte borde ha dragit upp.«

»Ropade ön på honom? Vilken ö?«

»Han sa att den låg utåt Gåvasten. Men att det inte var Gåvasten. Att den flyttade sig. En natt låg den utanför Smäcket, sa han. Och kallade på honom. Kommer du inte ihåg hur rädd han var, Simon? Hur rädd han var hela tiden?«

»Jo«, sa Simon. Han kom ihåg både den entusiastiske pojke som hade grävt upp ljustret och den alltmer förvirrade och frånvarande man som pojken hade blivit. »Men det här låter ju inte vettigt. En ö? Som jagar en människa?«

Anna-Greta lutade sig fram emot honom och sänkte rösten till en viskning. »Har du inte hört havet? Hur det ropar?«

Så sent som för en vecka sedan skulle Simon ha blivit ängslig för Anna-Gretas mentala hälsa om hon hade frågat en sådan sak med det skälvande allvar som hon nu gjorde. För en vecka sedan hade han inte sett djupet, hade inte sänkt en kropp i samma djup.

»Jag vet inte«, svarade han. »Kanske. Gör du?«

Anna-Greta tittade ut genom fönstret och hennes blick blev fjärrskådande, försvann till de yttre farlederna. »Har jag berättat om Gustav Jansson?« frågade hon. »Fyrväktaren? På Stora korset?«

»Ja. Du kände ju honom, eller hur?«

Anna-Greta nickade. »Det var med honom det började. För mig.«

Väktaren

Stora korset är den sista utposten mot Ålands hav. Så långt bortom allt ligger den ön att fyrväktaren där utöver ordinarie lön även kunde kvittera ut så kallat enslighetstillägg. En liten gratifikation för uthärdad ensamhet.

Från slutet av trettiotalet till början av femtiotalet var det Gustav Jansson som skötte ruljansen där ute. Han kom ursprungligen från Domarö men hade svårt för folk och när fyrväktarplatsen blev ledig tog han den som en möjlighet att äntligen få vara i fred. Sedan gick han där i tretton år med fyra höns som enda sällskap.

Om kriget tyckte han inte. Det var väl en sak med dundret från övningsskjutningar och drivminor som skulle oskadliggöras, men det värsta var att det kom besök. Militärer som knackade på dörren och förhörde sig om saker och ting, båtar som la till vid hans brygga på rekognosceringsturer. Ett tag var det tal om att Korset skulle befästas, men lyckligtvis gick de planerna om intet.

Det skulle ha sett ut, det. Ha ett värn med kanonbatteri nedanför sig på klipporna, beväringar som gick omkring och rökte och skrämde hönsen. Nej, i sådana fall skulle han ha begärt avsked med omedelbar verkan.

En god sak förde dock kriget med sig.

Gustav Jansson hade aldrig varit gift. Inte för att han hade något speciellt emot kvinnor, nej, han tyckte lika illa om dem som han tyckte om män, men han var ensling till sin natur och icke lämpad för äktenskapets tvåsamhet.

Med kriget kom det dock en kvinna som han kunde fördra. Inte så att att han skulle ha gift sig med henne ens om möjlighet hade givits, men han tålde hennes sällskap och fann sig själv så småningom se fram emot de dagar då hon kom till hans ö med snus och tidningar.

Han var inte mindre karl än att han trots allt uppskattade kvinnlig fägring, men det han tyckte mest om med Anna-Greta var att hon inte pratade i onödan. Annars blev folk ofta nervösa av Gustavs tystlåtenhet och som om det fanns en kvot som måste fyllas pratade de på desto värre.

Inte Anna-Greta. Det var först efter något års bekantskap som de sa mer än vad som var absolut nödvändigt för att sköta transaktionerna. Gustav hade vid det laget köpt ett pussel av Anna-Greta. När det var lagt ville han köpa ett nytt och det föranledde en del parlamenterande. Vad för slags motiv, hur många bitar?

Han kom att bli prenumerant på pussel, företrädesvis med havsmotiv. Eftersom han varken hade plats eller lust att spara lagda pussel blev det så att han la pusslen försiktigt och när han var färdig plockade han isär dem och la tillbaka dem i kartongen. En gång i månaden kom Anna-Greta och tog med sig det avverkade pusslet tillbaka och han fick ett nytt. Till halva priset, eftersom Anna-Greta kunde sälja det använda pusslet vidare.

Med åren kom det att bli ett och annat samtal som inte rörde deras affärer. En viss förtrolighet växte fram.

Ett par år efter krigsslutet var den allmänna meningen att Gustav Jansson hade blivit från sina sinnen. Sin väktartjänst skötte han med bravur, så där var inget att klaga på, men prata med karln kunde man inte. Han hade förläst sig på Bibeln.

Anna-Greta visste bättre. Det var riktigt att utöver pusslen var Bibeln den enda förströelse Gustav ägnade sig åt ute på sitt skär. Han kunde den utan och innan och brukade även föra dialog med sig själv, där den ena parten var en sträng profet och den andre en fritänkare.

Men galen var han inte. Gustav hade bara kommit underfund med att det säkraste sättet att skrämma ovälkomna besökare på flykten var att profetera. Folk blev förunderligt olustiga av att höra Herrens ord förkunnas redan när de förtöjde sina båtar vid Gustavs brygga och besöken blev inte långvariga. Man lämnade Gustav ifred med sin fyr och sin Gud.

En eftermiddag i början av femtiotalet anlände Anna-Greta senare än vanligt vid sitt månatliga besök. Det blåste tolv sekundmeter nordlig vind och Gustav var förvånad över att hon alls kom. Medan Anna-Greta packade upp Gustavs varor i fyrvaktarstugan friskade vinden i. Det kom byar som fick vindmätaren att ticka upp till tjugo.

Det såg inte bättre ut än att Anna-Greta skulle tvingas stanna på Korset över natten. Via kortvågsradion fick Gustav kontakt med Nåten och man lovade att se till att Torgny, Maja och Johan fick veta att Anna-Greta var välbehållen och väntade på bättre sjöväder innan hon for hem.

Även om Anna-Greta och Gustav hade en fungerande affärsrelation och rentav kunde kallas kamrater, var det en smula genant för Gustav att ha kvinnfolk i huset över natten. Han visste inte vad han skulle göra med sig, det var som om han var i vägen i sin egen stuga.

Det var en lättnad när det visade sig att Anna-Greta inte tackade nej till en sup brännvin. De satt mitt emot varandra vid köksbordet, såg ut över det upprörda havet vars bränningar framträdde i fyrljuset och drack några glas som fick förlägenheten att flykta.

Den som inte själv hört det skulle ha vägrat att tro det, men framåt kvällningen blev Gustav rent pratsam. Han brassade på i spisen och temperaturen steg medan Gustav berättade om förlista skepp, sjökort ristade på berghällar och fåglar som kolliderade med fyren under sina höststräck och dog skottkärrevis.

När han röd i ansiktet drog av sig sin ylletröja, såg Anna-Greta att han hade undertröjan ut och in och påpekade detta. Gustav såg på henne under halvslutna ögonlock. »Man får ju skydda sig bäst man kan.«

»Inte tror du på sånt skrock, Gustav.«

»Nä. Men det här tror jag på«, sa Gustav och tog fram en flaska med grumligt innehåll. »Och det bör du också göra. Om du ska övernatta här.«

Av ren artighet drack Anna-Greta ett nubbeglas av den beska brygden. Hon visste att många fyrväktare odlade malört till brännvinskrydda, men Gustavs kryddning var milt sagt överdoserad och det smakade avskyvärt.

»Mycket till njutningsmedel är det inte«, sa Gustav när Anna-Greta smällde ner glaset på bordet, »men livet värnas och det kan ju vara värt nåt.«

Anna-Greta lät sig inte nöjas med ett sådant påstående. Brännvinet hade gjort henne frågvis och Gustav meddelsam och så kom det sig att Gustav för första gången redogjorde för hur det låg till med havet.

Det ville ha honom, sa han. Det kallade på honom. Det visade honom syner och gav falska löften. Det hotade. Han hade vänt sig till Bibeln och fått viss vägledning, men hade inte malört växt i sådan mångfald kring fyren skulle han aldrig ha fått idén.

Och det visade sig fungera. Havet vågade inte längre röra vid honom på ett hotfullt sätt och nattens viskningar hade så gott som tystnat sedan han börjat mänga sitt blod med malört.

Nästa morgon hade vinden mojnat och Anna-Greta kunde bege sig hemåt. Innan hon for gav Gustav henne en kaffeburk där han hade knölat ner en malörtsplanta i lite jord.

»Vårda den väl«, sa han halvt på skoj med sin djupa, profetiska röst, »på det att den må föröka sig och uppfylla jorden.«

Anna-Greta vinkade farväl till Gustav och vände fören bort från Korset. Hon hade inte kommit mer än en distansminut när det hördes ett underligt biljud i motorn. Hon ströp omedelbart gasen av rädsla för ett större haveri och började undersöka anslutningar och packningar.

Men biljudet var kvar, trots att motorn var avstängd. Det var ett smeksamt, vispande ljud. Hon vände sig i alla riktningar men kunde inte lokalisera ljudets källa. Hon lutade sig över relingen och såg ner i vattnet. Vattnet var mjukt och välkomnande som den öppna famnen hos en älskad. Hon ville dit.

Det var första gången hon hörde anropet.

Hon lyckades bryta förtrollningen genom att starta motorn och koncentrera sig på det jämna dunket, men bakom ljudet av vevarnas och kolvarnas arbete hördes fortfarande viskningen utan ord som var ett löfte om värme och en stor enkelhet.

Gustav hade hävdat att det fanns fler människor på Domarö som kände till havets hemligheter, men att de aldrig pratade om det. Anna-Greta tyckte sig nu förstå varför. Det var en nog så viktig detalj som saknades i Gustavs privata insikt.

Det hörs inte om man inte känner till det.

Anna-Greta kom att fortsätta med sjöhandeln några år till, men efter att hon träffat Simon sålde hon sin båt för att slippa höra havets lockrop. Med tiden föreföll det som om det förlorade intresset för henne och anropen slutade.

Hon hade planterat Gustavs malört i strandkanten nedanför Smäcket och där spred den sig i det tysta utan att någon frågade efter den.

Tillsammans med Simon gick Anna-Greta in i ett annat liv där havet inte hade tillträde. Så skulle det förmodligen ha fortsatt om inte Johan en kväll många år senare hade kommit och berättat för henne om ön som pockade på honom, rösterna som talade till honom.

För att göra en lång historia kort lyckades hon så småningom få ur Margareta Bergwall vad som fanns att veta om havet. Hon satt med trumf på hand eftersom hon dessutom kunde tillhandahålla något som tidigare saknats: ett försvar. Inom några år blomstrade malörten på flera av de invigdas tomter och Anna-Greta steg i allas aktning.

Hon aktade sig noga för att involvera Simon. Även om havet var nyckfullt och ibland valde sina offer bland de icke vetande var det tydligt att ju mer man visste, desto större risk löpte man att bli anropad. Eller tagen.

Gustav Jansson, då?

Ingen visste vad som hade hänt. Kanske tog malörten slut för honom, kanske var det något annat som gick fel, men isvintern 1957 var det plötsligt svart i fyren. Det var en natt med hårt snöfall och först följande morgon kunde man ta sig ut till Korset.

Gustavs ytterkläder och skor fanns inte i stugan, alltså måste han ha gått ut på isen. Nattens snöfall hade dock utplånat alla spår.

Först till våren, när snön på isen smälte, kunde man få en ledtråd till vad det blivit av Gustav. På den blanka isen utanför Korset syntes fotspår. Där Gustav hade gått hade snön pressats samman och smälte långsammare än den lösa snön runt omkring.

En rad av spöklika vita fotspår löpte över glansisen i riktning mot fastlandet. Man kunde följa dem i över en kilometer. Sedan upphörde de. Mitt ute i ingenting, med Ledinge knappt inom synhåll, låg det sista fotavtrycket. Sedan tog spåret slut.

Kanske hade blåsten ändå lyckats svepa bort resten av spåret, kanske hade Gustav segnat ner just där och sedan blivit hämtad eller släpad eller lyft på okänt sätt.

Borta var han i vilket fall och redan året efter blev Stora korsets fyr automatiserad och fyrvaktarbostaden hyrdes ut till en ornitologisk förening som monterade varselljus kring fyren för att varna småfåglarna.

Korrigering

Anna-Greta hade precis avslutat sin berättelse när ytterdörren öppnades. På sättet dörren drogs upp och på stegen hördes det att det var Anders. När han kom in i köket var hans ögon stirriga och han gnuggade händerna på ett sätt som Simon kände igen från Johan. Nervöst, otåligt.

»Skulle bara säga att jag lånade din båt«, sa Anders. »Och att jag kommer imorgon. Grattis.«

Anders tycktes vara på väg att gå igen och Anna-Greta sa: »Sitt ner. Drick en kaffetår.« Anders bet i läpparna och gnuggade händerna, men sedan tog han av sig jacka och mössa och drog fram en stol.

»Har du varit ute och åkt?« frågade Simon och Anders nickade. Anna-Greta hällde upp åt honom och Anders drack kaffet med båda händerna kupade runt den tunna kaffekoppen, som om han frös. »Jag var på Gåvasten.«

Anna-Greta la handen på hans arm. »Vad är det som har hänt?«

Anders ryckte spasmodiskt på axlarna: »Ingenting. Bara att jag är besatt av min egen dotter och att hon finns nånstans i havet och att måsarna vaktar ...«

»Det är fler«, sa Anna-Greta. »Fler som har blivit ... besatta.«

Simon blev förvånad över att Anna-Greta talade öppet om något som hade med havet att göra. Kanske bedömde hon att informationen inte kunde frånhållas Anders, att det var bättre att han fick veta så här. Anders fot som hade trummat i golvet stillnade och han lyssnade uppmärksamt när Anna-Greta redogjorde för vad som hänt med Karl-Erik, med barnen på bryggan.

»Varför?« frågade Anders när hon var färdig. »Varför händer det här? Hur kan det hända?«

»Det kan jag inte svara på«, sa Anna-Greta. »Men det händer. Och det är inte bara du.«

Anders nickade och stirrade ner i botten av sin kaffekopp. Hans läppar rörde sig svagt som om han läste en osynlig text i sumpen. Plötsligt såg han upp och frågade: »Varför är dom elaka? Det verkar ju som om det bara är ... elaka.«

Anna-Greta svarade som om hon vägde varje ord innan hon uttalade det: »Det är ... nästan bara elaka människor ... som har försvunnit. Genom åren. Elaka. Eller aggressiva. Elsa Persson. Torgny. Sigrid. Och så vidare bakåt i tiden.«

Anders såg från Anna-Greta till Simon. »Maja var inte elak«, sa han och sökte stöd i deras ögon. Det kom inte. Båda flackade undan med blicken och sa ingenting. Anders reste sig häftigt från stolen och slog ut med händerna.

»Maja var inte elak! Hon var ju bara ett barn. Hon var inte elak!«

»Anders«, sa Simon och grep efter hans arm, men Anders drog undan den.

»Vad sitter ni här och säger!«

»Vi säger ingenting«, sa Anna-Greta. »Vi bara –«

»Nej, ni säger ingenting. Ni säger ingenting. Ni säger att Maja ... att hon var elak. Det var hon inte. Det är ju helt fel. Det är ju inte klokt, vad ni säger.«

»Det är du som säger det«, sa Anna-Greta.

»Nej, det säger jag inte! Det är ju helt fel!«

Anders vände om och rusade ut ur köket. Ytterdörren öppnades och smällde igen. Simon och Anna-Greta satt kvar i tystnad vid köksbordet en lång stund. Till slut sa Anna-Greta: »Han har glömt.«

»Ja«, sa Simon. »Han har ordnat det så.«

Hur det var

Anders irrade omkring i byn. Han gick bort till Kattudden och beskådade förödelsen där, satt en stund nere på stranden och kastade stenar genom det tunna istäcket längst in vid strandkanten, gick tillbaka till gamla byn och stod länge på ångbåtsbryggan och stirrade ut mot Gåvasten.

Det började skymma när han återvände till Smäcket. På ytterdörren satt en lapp från Simon, att han skulle komma upp till Anna-Greta så att de fick prata mer sansat. Anders rev loss den och knycklade ihop den.

Huset var utkylt men han ville inte tända någon brasa i spisen, då skulle de bara se röken från skorstenen och komma ner och vilja prata. Han ville inte prata, ville överhuvudtaget inte diskutera den här saken.

Han hämtade en filt i vardagsrummet, svepte den omkring sig och satte sig vid köksbordet. I det sista, falnande ljuset från himlen studerade han fotografierna från Gåvasten. Cecilias leende, Majas frånvarande blick riktad åt öster.

Han hade magasinerat allting ifrån sin lägenhet, hade föreställt sig att han skulle börja helt och hållet på nytt här på Domarö. Han hade inte ens tagit med sig fotografiet på Maja, fotografiet med den där masken.

Djävulstrollet.

Anders gned sig i ögonen och skakade på huvudet. Han kunde fotografiet utantill, behövde inte ha det framför sig. Majas förväntansfulla ansiktsuttryck när hon gjort sin skrämning.

Fultomten, fulklapparna ...

»Nej då!«

Anders reste sig från bordet och höll för öronen som om det skulle kunna hindra minnet av hennes röst från att tränga in. Hennes späda lilla röst när hon satt intill granen och sjöng ...

»Jag såg pappa döda tomten, jag ...«

Alla barn gör så!

Anders slet upp dörren till skafferiet och fann en sista vintetra som han rev upp och drack ur så häftigt att det rann längs mungiporna.

Det var ett underbart liv ... jag älskade henne så ...

»Jävla dumma tossor! Jag hatar er!«

Han snurrade runt och fick syn på flaskan med malört, tog en klunk och sköljde ner den brännande vämjelsen med mer vin. Magen vände sig i protest och han sprang ut på toaletten för att spy, men när han lutade sig över toalettstolen kom inget mer än ett par sura rapningar. Han satte sig på golvet och lutade ryggen mot det varma elementet.

Det var inte sant att Maja var elak. Hon blev lätt arg, ja. Hon hade en livlig fantasi, ja. Men inte elak.

Anders dunkade huvudet bakåt och slog nacken i elementets kant så att det flimrade rött för hans ögon. Han stapplade ut i köket och drog till sig fotografierna igen, tittade på sin familj. Cecilias varma, goda ögon som såg in i hans. Hans underläpp darrade när han lyfte telefonluren och slog hennes nummer. Hon svarade på andra signalen.

»Hej, det är jag«, sa han.

En svag suck hördes i andra änden. »Varför ringer du?«

Anders drog handen hårt genom håret ett par gånger, gnuggade sig i hårbottnen. »Jag måste fråga en sak. Jag måste säga en sak. Maja var ju inte elak, eller hur?«

Inget svar kom och Anders rev med naglarna i huvudsvålen så hårt att det började blöda.

»Dom säger det«, fortsatte han. »Dom påstår det. Men du och jag ... vi vet ju att det inte var så, eller hur?«

För varje sekund som gick utan att Cecilia svarade växte någonting inuti hans huvud som var så stort och gjorde så ont att han skulle ha kunnat riva av sig hela skallen.

»Anders«, sa Cecilia till sist. »Efteråt ... gjorde du henne till något annat. Än vad hon var.«

Anders röst sjönk till en viskning. »Vad säger du för nåt? Hon var ju jättefin. Hon var ju ... jättefin.«

»Ja, det var hon. Också. Men –«

»Jag tyckte aldrig nåt annat. Jag tyckte att hon var underbar. Hela tiden.«

Cecilia harklade sig och när hon talade igen fanns det en otålig skärpa i hennes röst. »Om du vill ha det så. Men det var inte så, Anders.«

»Hur var det då? Jag tyckte alltid att hon var ... det finaste man kan tänka sig.«

»Det där har du kommit på efteråt. Du orkade inte med henne. Du skojade en gång om att byta bort henne mot –«

Anders slängde på luren. Det var mörkt utanför fönstret nu. Han frös så att han skakade. Han sjönk ner på knä och kröp ut i badrummet där han åter satte sig med ryggen mot elementet, stirrade in i handfatet och tuggade på läpparna tills munnen smakade metall.

Hans händer låg slappa med handryggarna vilande mot golvet. Det luktade svagt av piss och munnen klibbade efter en dag utan annan vätska än vin och malört. Han var ett förtorkat litet ingenting, en skrumpen rest av någonting som kanske inte ens hade funnits.

»Jag är ingenting.«

Han sa det högt för sig själv i mörkret och det fanns tröst i de orden, så han sa dem igen: »Jag är ingenting.«

Det var ingen nyhet att hans liv de senaste åren hade varit skit. Det visste han. Men han hade åtminstone trott att han hade sina minnen av ett liv i ljuset, välsignade år tillsammans med Cecilia och Maja.

Men det var ju inte så heller. Inte ens det.

Han fnissade. Han fnissade lite till. Sedan la han sig raklång på mage och slickade över golvet runt toalettstolen, fortsatte upp längs porslinet. Det smakade salt. Hårstrån fastnade på tungan men han fortsatte att slicka. Han rengjorde längs kanterna, slickade bort beläggningarna på sittringen och avslutade med att svälja ner den bittra gegga som samlats i munnen.

Så. Det var det. Så.

Han drog sig upp på fötter, andades djupt ett par gånger och sa det ännu en gång: »Jag är ingenting.«

Så var det sagt. Så var det klart. På stadigare ben gick han och satte sig vid köksbordet igen, såg mot Gåvasten som hade börjat sända sina signaler ut i natten. Han flöt på ett hav i fullständig stiltje. Inga vågor av förväntningar eller falska minnen skymde sikten.

Du har lämnat mig.

Ja. Han hade inte kunnat sätta fingret på känslan när den funnits där, men nu när den lämnat honom kände han frånvaron. Maja fanns inte i honom längre. Han hade drivit ut henne. Hon hade lämnat honom.

Ingenting.

I en halvtimme satt han med huvudet lutat i armarna och blev bottenfrusen medan han accepterade hur det varit. Maja hade varit hemsk. Ofta hade han önskat att de aldrig hade fått henne. Han hade sagt det högt några gånger: att han önskade att hon kunde försvinna. Att de kunnat byta henne mot en hund, en snäll hund.

Jag ville att hon skulle försvinna. Och så försvann hon.

Hon grät och skrek och sparkade så fort hon inte fick som hon ville. Hon slog omedelbart sönder saker som inte betedde sig på önskat sätt. Hon hade inga gränser. De vågade inte låta henne titta på barnprogrammen efter att hon kastat en vas mot rutan när en tecknad figur sa något dumt. Hur många timmar hade de ägnat åt att sopa upp pärlor efter att Maja hällt ut dem, hur många timmar med sönderrivna ritblock och serietidningar?

Så var det. Så hade det varit. Som att ha ett odjur i huset, och man måste vakta på varje steg, vara ständigt vaksam för att inte väcka dess vrede. De hade varit på vårdcentralen, de hade varit på BUP, men inget hjälpte. Det enda man hade att hoppas på var att det skulle gå över med åren.

Anders hackade tänder och drog filten hårdare omkring sig.

Där var grunden till hans stora skuld, den han hade försökt supa bort och sedan med tålmodigt arbete lyckats förtränga: att allt var hans fel. Han hade önskat att hon skulle försvinna, bara försvinna, och det var exakt vad som hade hänt. Han fick det att hända.

»Alla föräldrar som utsätts för att något händer med deras barn anklagar sig själva«, hade familjeterapeuten som Cecilia tvingat med honom till sagt.

Det stämde säkert. Men dessa föräldrar kunde troligen så småningom komma fram till att det inte var deras fel att barnet blivit överkört, fått cancer eller gått vilse i skogen. De hade åtminstone inte önskat det. Och om de hade önskat det så hade barnet åtminstone försvunnit på ett naturligt sätt, i den mån det finns något sådant.

Maja hade upphört att existera som om hon aldrig hade funnits, som om hon hade blivit ... bortönskad. Det kunde inte hända och alltså var förklaringen att Anders hade önskat bort henne lika rimlig som alla andra, och det var den han höll sig till. Hur han än vred och vände på det kom han alltid till samma slutsats: han hade dödat sitt eget barn.

Det var först när Cecilia lämnat honom och han hade supit sig sönder och samman som en sista räddningsplanka sträckts ut i mörkret: minnet började stöpas om. I berusade dagar och nätter nötte han fram ett nytt förflutet. Ett där Maja hade varit underbar hela tiden och han hade älskat henne enkelt och rent.

Han hade aldrig tänkt några onda tankar om henne och alltså var det obegripligt hur hon hade kunnat försvinna. Det var en stor tragedi som inte hade något med honom att göra, han som hade älskat sin dotter över allt annat på jorden.

Så hade hans historia sett ut. Fram till nu.

Anders ryckte till när telefonen ringde. Han klarade inte av att svara och efter sex signaler blev det tyst igen. Han kunde inte prata med någon. Han fanns inte, han var ingenting.

Han lutade huvudet i händerna igen och lyssnade utåt tomheten. En ny tanke kom för honom.

Om jag nu ville bli av med henne ... varför var det så hemskt när hon försvann? Jag borde ju ha blivit ... glad. I slutändan. Det jag önskat inträffade.

Anders reste sig från stolen. Det knakade i hans stelfrusna knän när han gick ett varv på golvet.

Svaret var självklart: längst in, allra längst in hade han ju aldrig velat det. Hur jobbig hon än var så fanns det stunder, goda stunder. Och de hade börjat bli fler och längre. Förändringen de hoppats på hade varit på väg. Den sista dagen, utflykten till Gåvasten var ett exempel. Hon hade nästan betett sig som ett normalt barn i flera timmar.

Och det barnet, det frågvisa, intensiva och levande barnet hade han älskat och varit beredd att vänta på genom hysteriska utbrott och sönderslagna saker. Det hade varit på väg åt rätt håll. Sedan försvann hon och han kunde bara minnas sina onda tankar ända tills det tippade över åt andra hållet.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var. Det hade varit för mycket hantering och kringverk. Om barn kan vara elaka, var Maja elak, egentligen? Han visste inte. Han kände henne inte.

Och nu hade hon lämnat honom.

Om himlen

»Pappa? Vad händer när man blir död?«

»Det finns ju –«

»Jag tror man kommer till himlen, tror inte du det?«

» ... jo.«

»Hur är det där, då? Är det med änglar och moln och så?«

»Skulle du vilja det?«

»Nej. Jag hatar änglar. Dom är jävla fula och ser dumma ut. Jag vill inte vara med dom.«

»Var vill du vara då?«

»Här. Fast i himlen.«

»Då blir det väl så.«

»Det blir det väl inte! Det är ju Gud som bestämmer!«

»I såna fall kan väl Gud bestämma att var och en ska få det som den vill ha det.«

»Det går ju inte.«

»Varför inte det?«

»För då skulle ju alla ha en egen himmel och det skulle inte Gud gilla.«

»Tror du inte det?«

»Nä. För Gud är idiot. Han har gjort allt dåligt.«

Hembesök

Klockan gick mot åtta och Anders satt fortfarande vid köksbordet med skärvorna av sitt tidigare liv utspridda framför sig, försökte pussla ihop någonting som kunde hjälpa honom att resa sig, när han hörde mopeden.

Dom kommer.

Han hade nästan lyckats glömma bort Henrik och Björn. Efter den långa sömnen hade de reducerats till en avlägsen dröm, något som hade hänt för länge sedan och inte hade med honom att göra. Men här kom de nu. Världens ledsnaste pojkar som hade bestämt sig för att gå havets ärenden. Nu kom de för att hämta honom.

Kom då.

Mopedmotorn rusade, som om de hela tiden körde på ettans växel. Kanske hade han lyckats skada den med elden. Den vrålande motorn närmade sig huset och han väntade på att den skulle stängas av och ytterdörren öppnas. Han resignerade och la den ena handen över den andra på bordsskivan, väntade på vad som komma skulle.

Motorn stannade inte när den kom inpå huset utan fortsatte längs ytterväggen, över klipporna tills den gick ner i varv och stod och mullrade utanför köksfönstret. De väntade på honom. Han tog stöd mot bordet och reste sig, lät filten vila som en mantel över axlarna och gick fram till fönstret.

Nere på klipporna såg han dem som mörka konturer. Henrik satt på sadeln och Björn på flaket. Anders öppnade hasparna på fönstret och sköt upp det. Henrik ströp motorn till ett dovt puttrande.

»Vad vill ni?« frågade Anders.

»Vi må vara döda och försvunna«, sa Henrik. »Men vi kommer att finnas vid din sida till den dag –«

»Håll käft med det där. Vad vill ni?«

»Vi vill slå in varenda tand du har i skallen eftersom du stör. Du ska sluta störa. Om jag var du skulle jag låta bli.«

»Varför det?«

»Därför att nåt dåligt kan hända med nån du bryr dig om. Ledsen, inget citat. Men säg så här. Vissa flickor är större än andra och klipporna ropar åt dig att ...«

Henrik fortsatte med sina maniska citatbyggen men Anders lyssnade inte längre. Han hade vänt sig bort från fönstret och letade efter ficklampan. Björn hade något i famnen och om det var vad han trodde att det var ...

Ficklampan låg i skräplådan. Han slet upp den och tände den, kastade sig fram till fönstret och lyste på Björn medan Henrik fortsatte att mässsa: » ... fanns tillfällen när jag ville mörda henne, men du vet att jag aldrig skulle ...«

Lampljuset föll på Björn. Han satt i skräddarställning på flaket och i sin famn höll han en barnkropp i en röd overall. Reflexbanden längs dess sida lyste vita och det var Majas overall, den hon hade haft den sista dagen.

Om Anders hade ägnat timmar åt att inte göra annat än att tänka, sveptes alla tankar nu bort på ett ögonblick och det fanns bara handling. Han sprang genom köket och in i vardagsrummet medan mopedmotorn bakom honom åter började att rusa.

Dörren till verandan hade satt sig och han förlorade ett par dyrbara sekunder när den vägrade att öppnas. Han kastade sig med axeln emot den och snubblade ut på verandan samtidigt som han såg ljuset från flakmoppen studsa över klipporna, på väg ner mot havet.

Nu har jag er, era jävlar. Ni kommer ingen vart.

Om han hade stannat för att reflektera ett ögonblick kanske han skulle ha insett att Henrik och Björn inte var så dumma att de trodde att han stillatigande skulle stå och se på medan de körde iväg med hans dotter. Att det var underligt att de körde mot havet.

Men han reflekterade inte. Han hade sett att Björn hade Maja i famnen, han hade hört när Henrik hotade att göra henne illa och det var vad han handlade efter. I strumplästen tog han verandatrappan i två språng och såg att Henrik och Björn var nere vid strandkanten.

Anders läppar drogs upp i ett rovdjursgrin. De kom inte längre. Även om de var spöken så var mopeden en vanlig moped och en moped kan inte gå på vatten. Tanken föll honom inte in att han hade mött dem förut, att han inte hade några vapen emot dem nu heller. Det enda han tänkte var: Nu har jag er, och kroppens, malörtens vetskap att de heller inte kunde skada honom.

Han var bara fem meter bakom dem när de körde ut på vattnet. Anders kropp fortsatte framåt av sig själv tills han föll omkull i strandkanten. Flakmopeden rörde sig över vattenytan förbi bryggan och Henrik vinkade farväl till honom. Anders stod kvar på stranden med knutna nävar och blodet rusande genom skallen.

Det går inte! Dom kan inte!

»Stanna era jävlar! Stanna!«

Henrik viftade med fingrarna över axeln igen och i blind vrede rusade Anders ut i vattnet. Som inte var vatten. Han hade kommit ett par meter ut innan han insåg att han stod på is. Ett ögonblick stannade han till av rent fysisk häpnad. Han hade fortfarande ficklampan i handen och lyste omkring sig, framåt.

Havet hade inte frusit ännu, men bakom Henrik och Björn sträckte sig en isgata precis lagom bred för flakmopeden att köra på, en bro av fruset vatten som sträckte sig från den punkt där de kört ner på vattnet och utåt.

Anders sprang.

Under andra omständigheter skulle han ha förundrats över det faktum att han sprang förbi sin brygga med svaga vågor kluckande på ömse sidor om sig, men det enda han såg var den raka linjen mellan hans kropp och Majas, avståndet han hade att tillryggalägga innan han fick henne i sina händer.

Han sprang med långa steg och hans våta strumpor hann för varje nedtramp frysa fast en aning i isen innan de drogs loss, vilket gav honom utmärkt fotfäste och han vann på dem, han vann på dem. Innan han gav sig ut på vattnet hade Henrik och Björn varit tjugo meter framför honom. Nu krympte avståndet en aning för varje steg han tog. Mopeden gick inte fort och han skulle hinna ikapp dem.

Och sedan?

Han hade inga sådana tankar.

Månen stod högt på himlen och skapade en silvrig gata som föll in snett emot isgatan. Gåvastens strålknippen kastades rakt emot honom. Det var dit de var på väg, men det var inte dit de skulle komma. Han skulle ta dem. På nåt sätt skulle han det.

Han hade sprungit omkring trehundra meter från land. Fötterna kändes inte längre, var bara ett par frusna klumpar som stampade honom framåt. Han var så nära mopeden att han kunde se enstaka slingor av Henriks hår i månljuset och försökte mana sin kropp att göra en sista spurt när en klump föll ifrån flaket.

Anders halkade, snubblade, föll på knä på isgatan och lyste mot byltet framför sig medan mopeden fortsatte bortåt, utåt.

Maja, Maja, Maja ...

Det var hon, det fanns inget tvivel. När han lyste med ficklampan såg han lagningslappen på overallens bröst. Maja hade stuckit en kniv i overallen när den varit svår att sätta på sig och Cecilia hade lagat den med en lapp med Bamsemotiv.

»Älskling? Gummanliten?«

Han kröp fram till henne och drog henne till sig. När han fick overallen i sin famn skrek han till.

Hon hade inget huvud.

Vad har dom gjort, vad har dom gjort, vad har dom ...

Det svartnade framför hans ögon och han föll framstupa över den lilla kroppen som var bortom all räddning. Han föll rakt över henne och det hade ingen betydelse. Hon hade inget huvud, inga händer, inga fötter.

Medan mörkret slog en knut runt hans huvud hörde han måsar på avstånd. Måsar som flög om natten. Majas kropp krasade under hans, klämdes ihop.

Han kurade ihop sig på isen och lyfte huvudet en aning, riktade ficklampans stråle mot overallens halslinning. Det fanns ingen kropp i overallen. Han sträckte lamt ut handen och kände på det som fanns där istället. Tång. Overallen var fylld med fuktig blåstång.

Han låg blick stilla en stund och begrundade detta medan måsarnas skrin kom närmare. Han kände en kall rännil som rann över hans öra och höjde huvudet, drog upp benen under sig och kom på fötter med overallen i famnen.

Hundra meter ut på havet såg han att mopeden gjorde en sväng. Framlyktan riktades emot honom som ett ondsint öga och kom närmare.

En fälla. Det var en fälla.

Han vände sig om och stapplade några steg mot land. Det klafsade och stänkte om hans fötter. Isen som han tidigare sprungit på hade börjat smälta. Han kom kanske tio meter till innan hans fötter var under vatten och isbryggan svajade under honom.

Han kramade hårt om overallen och fortsatte. Efter ytterligare några meter brast isen under honom och han sjönk ner i vattnet. Han hade inga vapen och bara månen såg honom. Han låg i det kalla havet och mopedlyktan närmade sig.

Smart. Smart av dom.

En liten, liten detalj hade de förbisett. Blåstången som overallen var fylld med fungerade som en gnutta flythjälpmedel. Han sjönk inte omedelbart. Han fick ännu någon minuts respit innan kölden och vattnet tog honom.

Det gick nästan inte att röra sig. Kroppen hade varit frusen redan innan, nu kändes det som om själva skelettet klirrade av bristande is när han av ren och meningslös självbevarelsedrift försökte paddla mot land.

Mopeden passerade honom och Henrik och Björn bromsade in, blockerade hans väg mot land. Han såg dem otydligt, som om en hinna av is hade frusit till framför hans ögon. Bakom dem rörde sig hundratals tunna silhuetter mot stjärnhimlen.

Måsarna vill också vara med.

En form av frid sjönk in i honom, en gnutta värme. Det var slut nu. Hans ansträngningar hade varit förgäves, men det spelade ingen roll längre. Något hade det gett honom. Han hade åtminstone fått återse hennes overall. Alltid något. Han skulle få den med sig i havsgraven. Det enda som var tråkigt var att måsarna skulle riva i honom också, kanske hinna hacka ut hans ögon innan han ...

»Kom ut och hitta den du älskar!« skrek Henrik innan han omslöts av en sky av fågelkroppar. Måsarnas ljusa skrik fyllde natten när de dök ner över pojkarna på flakmopeden och slet i deras hår, hackade i deras ansikten.

Björn reste sig upp på flaket och slog efter de vildsint fladdrande fåglarna, men för varje fågel han lyckades slå bort var det fem till som satte sig på honom och punkterade hans kläder, körde in näbbarna i hans omänskliga kött.

Det ryckte i Anders ögonlock och han ville bara sova, sjunka ner. Det var varmt nu och ett vackert spektakel. Måsarnas vita vingar som skimrade i månskenet, deras våldsamma försvar av honom, lilla människan.

Tack, vackra fåglar.

Hans vänstra hand grep hårt om Majas overall och hans benrörelser avstannade medan Henrik och Björn gasade mopeden och försvann utåt Gåvasten med måsflocken efter sig. Anders paddlade kraftlöst med högerhanden bara för att hålla sig flytande så länge att han kunde få se den vackra synen en liten stund till.

God natt, små vågor som klucka. God natt små vågor som klucka ...

Han trodde att det var Henrik och Björn som närmade sig igen efter att ha skakat av sig måsarna. Men motorljudet som växte i styrka lät annorlunda. Även tankarna rörde sig nedkylda och långsamma genom hans huvud medan han sjönk. Vattnet hade precis börjat skymma hans ögon och rinna in i hans mun när han kom underfund med att det förmodligen var Simons motor.

Motorvarven sänktes, motorn slogs i friläge och Anders hann dra in en munfull kallt vatten innan en hand grep tag i hans hår och drog honom uppåt.

Sedan lyftes han in i båten på ett sätt som inte gick att förstå. Det var som om vattnet kastade honom ifrån sig och han tumlade in över durken.

Han låg på rygg och tittade upp mot stjärnorna och Simons ansikte. En knuten hand lades på Anders panna och innan han svimmade tyckte han sig se hur vattnet lyfte i ångor från hans kropp, kände en våg av verklig värme svepa genom blodet. Sedan såg och kände han inte mer.

Underliga vägar

Så bär mig. Bär mig ända hem.
Bär mig uppför stigen,
runt husknuten, över tröskeln, in i huset.
Lyft mig in mellan händerna
varsamt öppnade som ögonlock.

Mia Ajvide – Om en flicka vill försvinna

Ännu en till havet

Båten låg vid bryggan och Anders låg på durken. Med Spiritus hjälp fortsatte Simon att torka hans kläder och värma hans kropp. Han hade bett vattnet att kasta Anders ifrån sig, men någon hjälp med att forsla honom upp på land fanns inte att få.

Under eftermiddagen hade Simon och Anna-Greta hållit koll på Anders hus för att se om ljuset tändes, om Anders kom hem. De hade gått ett varv runt byn och letat efter honom, de hade ringt utan att få svar. När kvällen kom hade de börjat tro att han tagit passbåten och lämnat Domarö. Förhoppningsvis.

Det var med onda aningar som Simon gick ner till sitt hus för att prova kläder inför morgondagen.

Sedan Anders kommit tillbaka till ön hade Simon aldrig ifrågasatt hans tillrättalagda bild av Maja, hade inte sett någon anledning. Det var Anders sätt att hantera sorgen och så länge det fungerade för honom fick han gärna leva i sin illusion, vad Simon anbelangade.

Men läget hade förändrats.

Det hade förändrats när Elin Grönwall började bränna hus på Kattudden, när Karl-Erik och Lasse Bergwall löpte amok med motorsågarna och Sofia Bergwall knuffade i andra barn från bryggan. När de elaka människorna återvände till Domarö.

Simon visste inte om man kunde kalla Maja direkt elak. Även han hade haft sina duster med henne och något »snällt« barn var hon sannerligen inte. Hon var lynnig, överaktiv och snar till vrede. Hon skrattade om någon ramlade och slog sig, jodå. Hon tyckte om att mosa fjärilar till pulver mellan händerna, jodå. Men elak? Simon hade också sett en vild livsaptit och en fantasi som i bästa fall skulle hamna rätt med åren.

Men ändå. Ändå.

Om Anders verkligen bar Maja eller en del av Maja inuti sig var det inte bra att han såg sig som havande med en ängel. Det var inte säkert att Maja ville honom väl och det borde han vara medveten om.

Så ungefär hade Simon resonerat när han tidigare på dagen inte hade gett Anders de försäkringar om dotterns godhet som han hade efterfrågat. Läget som rådde tillät det inte längre.

Anders riste till på durken och Simon la sin näve mot hans panna, sände ännu en puls av värme genom hans blod. Anders höll fortfarande den röda overallen i ett hårt grepp i sin vänstra hand, overallen som även Simon kände igen.

Hur är det möjligt?

Simon hade stått framför spegeln i sitt sovrum och hållit upp kläder framför sig när han hörde skriket: »Stanna, era jävlar! Stanna!« Han hade kastat kläderna och sprungit till köksfönstret.

Det var inte lätt att se i bara månljus och det han såg nere vid Smäckets brygga trotsade allt förnuft. Han kände dock igen en nödsituation när han såg en och så fort han kunde stultade han till ytterdörren och fortsatte ut, ner mot bryggan.

När han kommit i båten hade Anders stannat långt ute på fjärden.

Spiritus, Spiritus ...

Lyckligtvis hade Simon haft tändsticksasken i byxfickan och samtidigt som hans fingrar slutit sig kring den, hade han tyckt sig inse hur det hela hängde ihop. Anders hade också en Spiritus, men i likhet med Simon hade han undvikit att berätta det. Hur skulle annars stråket av is som låg i ett svart streck över havet förklaras?

Simon hade pumpat upp bensin i motorn, dragit ut choken och ryckt igång. I sitt uppjagade tillstånd hade han glömt bort att trycka tillbaka choken när han gasade, och motorn dog. Det hade tagit ett antal ryck innan den gått igång igen och vid det laget hade Anders börjat återvända mot land och sjunka.

När Simon såg framlyktan på flakmopeden som körde mot Anders över vattnet hade han insett att ännu en Spiritus kanske inte var den rätta förklaringen. Att inget av det han visste dög längre. Så mycket hade han hunnit tänka innan förtöjningslinorna var loss och han slog full fart framåt mot flocken av fåglar som föll ner från månen.

Anders hostade till ett par gånger och slog upp ögonen. Han såg på Simon och nickade svagt. Sedan drog han till sig overallen och kramade den mot bröstet, sa: »Dom lurade mig.«

På en lång stund sa han ingenting mer. Han låg stilla på durken och vred overallen mellan händerna. Sedan hasade han sig upp till sittande och vilade ryggen mot mittentoften. Han tittade ner över sin kropp, drog i sin skjorta.

»Varför är jag inte ... blöt?« Han såg på Simon och rynkade ögonbrynen. »Hur fick du upp mig ur vattnet?«

Simon krafsade sig i nacken och studerade lappen på overallen. Bamse bar en trave med honungsburkar och var förmodligen mycket glad. Månljuset räckte inte till för att se vilket humör han var på.

Anders vred huvudet bakåt och såg ut mot fjärden, mot punkten där Simon hade plockat upp honom. »Hände det inte? Var det bara ... hände det inte?«

Simon knep ihop ögonen hårt, öppnade dem igen, harklade sig och sa: »Jodå, det hände. Och jag tror att ... du behöver få veta. En del saker.«

Teven stod på uppe hos Anna-Greta, trots att hon inte tittade. Det var en vana eller ovana hon ibland ägnade sig åt, så det var till ackompanjemanget av människor som skrek och sköt på varandra som Simon satte Anders ner vid köksbordet, svepte en filt omkring honom och hällde upp ett glas konjak åt honom.

När Anna-Greta gick in i vardagsrummet för att stänga av teven, följde Simon efter. En svettig man som stod framför ett stålgrått höghus försvann från skärmen och Simon sa lågt: »Han måste få veta. Alltihop.«

Anna-Greta rörde inte en min. Hon såg noga på Simons ansikte och vickade sedan huvudet i en nästan omärkligt nick, sa: »Då blir han också –«

»Jag vet«, sa Simon. »Men det spelar ingen roll. Det är redan ute efter honom. Han måste få veta vad det är.«

Mycket kortfattat redogjorde han för Anna-Greta vad som hade hänt ute på fjärden. Sedan gick de tillsammans ut i köket, satte sig mitt emot Anders och berättade hela historien.

Lämnad

Stålbad. Anders hade aldrig förstått innebörden av det begreppet: att det krävdes ett stålbad för att förändra något. Han visste fortfarande inte riktigt vad det betydde, men han anade nu hur det kändes.

Han hade förtvivlat och varit ingenting, sedan jagat efter ett flammande hopp. Han hade gått från kraftig nedkylning till hastig uppvärmning under loppet av några minuter, en process motsatt den som får stål att härda, och det var just så det kändes. Han hade blivit avhärdad. Alla nerver satt på ytan och kroppen var lös som ett ruttet päron. Om han inte höll sig fast i bordsskivan skulle han flyta ut i en pöl. För varje glas vatten han drack kände han sig alltmera utspädd.

Anna-Greta och Simon pratade och berättade. Om Domarös förflutna, om pakten med havet och människorna som försvunnit. Om ön som hade jagat hans far och havets förändring på senare tid.

Anders lyssnade och förstod att han blev meddelad häpnadsväckande fakta. Men det tog inte riktigt, det gick honom förbi. Hans blick for hela tiden mot den röda overallen som hängde på tork framför köksspisen.

Han lyssnade så uppmärksamt han kunde men ändå var det som en historia vilken som helst, en historia han inte hade någon del i. Hans historia hade handlat om Maja, och den historien var slut nu. Det var den tanke som hela tiden malde i hans skalle likt en isande tandläkarborr: Dom lurade mig. Dom. Och hon.

Maja hade varit delaktig i det hela. Hon hade lämnat honom och gått tillbaka till dem. Hon var en av de onda andarna nu, en av alla de elaka människor som hade tagits av daga, offrats, eller frivilligt gått till havet. Allt hade varit en lek för att lura honom, locka honom.

Till Gåvasten.

Och han hade åkt. Troligen skulle de ha tagit honom redan under dagen om det inte hade varit för måsarna. De hade inte alls varit ute efter honom, de hade skyddat honom och lagt en vägg mellan honom och det som ville ha honom.

Du drog mig med. Och sedan lämnade du mig.

Han hade hela tiden varit medveten om Majas närvaro. Först hade han trott att den var i huset, sedan insett att den var i hans egen kropp. Den hade lämnat honom nu. Han visste det. Hon hade gjort det hon skulle. Och sedan lämnat honom.

Timmarna gick och han ställde frågor där han skulle så att berättelsen fortsatte. Han var rädd för att bli lämnad ensam med sina tankar.

Gåvasten.

Gåvornas sten. Som gav. Och tog. Och tog.

Nu hade den tagit allt. Anders hörde inte längre Simon och Anna-Gretas röster. Han stirrade på Majas röda overall och det var verkligen stopp nu. Det fanns, enkelt uttryckt, ingenting att leva för längre.

Varför ska jag leva?

Med rösterna surrande i bakgrunden försökte han anstränga sig att finna ett enda skäl till att han skulle fortsätta att kravla runt mellan himlen och jorden. Han hittade inget. En människa ges ett visst antal möjligheter, ett visst antal vägar att följa. Han hade nått slutet av dem allihop.

Det som återstod var rädslan för smärta.

Han märkte inte att Simon och Anna-Gretas röster hade tystnat medan han gick igenom alternativen.

Det sista han ville var att dränka sig. Hängning var så otäckt, och dessutom osäkert. Tabletter hade han inga. Att supa ihjäl sig tog för lång tid.

Under ett kort ögonblick såg han sig själv en aning utifrån och fann att dessa tankar skänkte honom frid. Han hade äntligen bestämt sig, och det kändes ... ja, inte bra, men det gjorde mindre ont. Det fanns till och med en gnutta pirrande förväntan längst in.

Att det blir bättre.

Den sista, svagt fladdrande möjligheten att det verkligen existerade någonting på andra sidan. En plats eller ett tillstånd där det fanns glädje, lycka. En plats som var gjord för honom. Det var inte hans tro, men ...

Allt är möjligt.

Ja, allt är möjligt. Hade inte det bevisats under de senaste veckorna? Vi vet ingenting och allt är möjligt, varför inte en himmel eller ett paradis?

Så kom han på det. Hagelgeväret. Det som hade figurerat i berättelsen om Simon och Anna-Greta. Han visste att Anna-Greta hade svårt för att göra sig av med saker och förmodligen stod geväret någonstans, kanske i gömmorna.

Anders nickade för sig själv. Hagelgeväret var bra. Det motsvarade alla krav han kunde ha. Det gick fort, det var säkert och det fanns en förvänd skönhet i att använda vapnet som hade räddat hans pappa och därmed hans eget liv. Att göra slut på det med samma vapen.

Så får det bli.

När beslutet var fattat och tillvägagångssättet bestämt, märkte han av tystnaden i köket. Han blev orolig för att han hade pratat högt utan att vara medveten om det och log ett neutralt småleende, vände sig mot Simon och Anna-Greta.

»Ja«, sa han. »Det är mycket att tänka på.«

Anna-Greta såg inträngande på honom och Anders avslutade sin replik med en eftertänksam nick, som om de verkligen hade gett honom något att fundera på, trots att han bara hade hört brottstycken av vad de berättat.

»Anders«, sa Simon. »Du kan inte bo där nere så länge ... det här pågår.«

Anna-Greta rundade av: »Du bor här.«

Anders nickade länge och väl, sa sedan: »Tack. Det blir bra. Tack.« Han såg på Simon. »Tack för allt.«

Varför lät du mig inte sjunka?

När Simon fortfarande tittade misstroget på honom, sökte Anders i minnet efter någon detalj att ta upp så att det lät som om han lyssnat. Han hittade den och la till: »Det är ju otroligt med den där ... Spiritus.«

»Jo«, sa Simon, men den spända, avvaktande stämningen släppte inte. Anders förstod att han inte spelade bra och att det märktes. Om det här fick fortsätta skulle samtalet ta en ny vändning och det ville han inte, så han lät sin kropp sjunka ihop och sa: »Jag är helt förbi.«

Det var åtminstone sant och reaktionen blev den önskade. Anna-Greta gick upp för att bädda i gästrummet och Anders blev kvar i köket med Simon.

»Finns det nån mer konjak?« frågade Anders bara för att säga något och Simon hämtade flaskan, hällde upp. Anders noterade var flaskan ställdes undan, om det skulle vara så att han behövde alkohol för att genomföra det som skulle göras.

Han hällde i sig glasets innehåll och inte heller det tog, det bara föll ner och skingrades i kroppens mörker. Simon satt fortfarande och såg på honom, tycktes vara på väg att fråga något men Anders förekom honom genom att ta upp ännu en av de trådar han mindes av berättelsen.

»Konstigt med Bergwalls«, sa han. »Att dom allihop tycks ha blivit ... påverkade.«

Till hans lättnad nappade Simon. »Jag har funderat mycket på det där«, sa han. »Varför bara vissa människor har blivit ansatta. Elin, Bergwalls, han Karl-Erik. Och du.«

Innan Anders hann hejda sig hade han sagt det: »Hon är borta.«

Simon lutade sig fram över bordet. »Vem är borta?«

Anders kunde ha bitit sig i tungan, men han ryckte på axlarna och försökte säga det så lättsamt som möjligt: »Hon har lämnat mig. Maja. Jag är fri. Det är bra.«

Han hörde Anna-Gretas steg nedför trappan och reste sig, vek filten över stolsryggen. Simon reste sig också och Anders hindrade eventuella följdfrågor genom att gå fram till honom och krama om honom. »God natt, Simon. Tack för ikväll.«

Anders kände sig inte det minsta gråtmild när Simon klappade honom över ryggen och kramade tillbaka. Beslutet var fattat med sådan tydlighet att han i allt väsentligt redan var död. Det var bara en fråga om tid och plats för att genomföra döendet i sinnevärlden.

Anna-Greta redogjorde för hur morgondagen skulle gestalta sig och Anders nickade åt allt. Det var lätt. Allt var överhuvudtaget mycket lättare när man var död, märkte han. Det var en patentlösning, en mirakelmedicin. Alla borde prova. När han gick uppför trappan till övervåningen sneglade han mot dörren till gömmorna.

När?

Så fort som möjligt. Den milda eufori som nu svävade i hans bröst skulle inte vara länge, det förstod han. Sköt han upp genomförandet skulle det vrålande, bottenlösa mörkret återvända. Det fick ske snart, mycket snart.

Han hörde Anna-Gretas och Simons röster på bottenvåningen när han steg in i gästrummet tvärs över korridoren från Anna-Gretas sovrum. Hon hade lagt fram lånekläder åt honom inför morgondagen. Han klädde av sig och kröp till sängs, kände sig förväntansfull som ett barn natten före sin födelsedag, såg framför sig Maja som hoppade i sin säng och slet upp sina presenter medan hon –

Nej. Bort. Bort.

Det högg till i bröstet och han trängde undan bilden av Maja och tvingade fram smaken av metall över tungan, läpparna som slöts kring bösspiporna och fingret på avtryckaren. Han sög på den bilden och friden återvände.

En stund senare hörde han hur Anna-Greta och Simon kom uppför trapporna och gick in i rummet mitt emot. Vid det laget var han så långt inne i sin egen död att han verkligen föll bort ifrån den här världen och somnade.

Slagruta

»Gamla människan, hur kommer man på nåt sånt?«

»Kändes väl att det var dags.«

»Var det ditt initiativ?«

Simon tvekade med svaret. Göran skrattade till och klappade honom på axeln. »Nähä, tänkte väl det. Det vore inte likt dig. Men väldigt likt Anna-Greta.«

Simon gjorde en grimas och sa barnsligt: »Jag vill också, faktiskt.«

»Jo, jo, det tror jag säkert«, sa Göran. »Men jag hade svårt att se dig ... falla på knä.«

Simon sneglade på Görans styva ben och stolpiga gång. »Har svårt att se dig falla på knä också.«

De kom ut ur skogen och gick ner mot Kattudden. Den värsta förödelsen var undanröjd, men när de genade över Carlgrens tomt där dasset fått sig en körare av nödfällda träd fick de kryssa mellan kapade grenar och formved som förmodligen skulle bli liggande ett tag. Göran sparkade undan en tom plastflaska och sa: »Man undrar ju om det är nån mening med det.«

»Med vad?«

»Nä, vi har väl försökt att hålla lite vakt här på nätterna, då. Så det inte ska hända nåt mer. Men det kan man ju inte hålla på med i evighet.«

»Du tänker på din stuga?«

»Ja. Ska det här fortsätta så ryker väl den också, så småningom. Om vi inte får tag i dom, förstås.«

Görans stuga låg i den sydligaste änden av Kattudden. En skogsbård skilde den ifrån det område som Holgers far hade sålt till mäklaren. Simon förstod dock Görans oro. En rejäl brasa och fel vindriktning så skulle även Görans hus svepas med av lågorna. Då hjälpte det inte mycket att ha nyborrad brunn.

»Vi får väl se hur det artar sig.« sa Simon. »Du kan ju vänta med själva borrandet.«

»Jo.«

De passerade genom byn och kastade en blick mot Grönwalls före detta sommarresidens. Simon blev torr i halsen när han tänkte på vad som hade hänt med flickan som bott där. De fortsatte in på den korta stigen mot Görans hus.

»Vad tror du om allt det här?« frågade Göran. »Får du nån rätsida på det?«

»Ingen som helst«, ljög Simon och drog fram slagrutan av rönn som han använde för syns skull.

»Kan du hitta nån ren åder här, tror du?« frågade Göran. »Jag vet att det har varit problem med det tidigare.«

»Den som lever får se«, sa Simon och började pejla över marken medan de rörde sig mot huset.

Göran satte sig på sin farstukvist och såg på Simon som långsamt gick över tomten med grenklykan i ena handen och den andra handen i fickan. Han tyckte att det var en underlig teknik. Två gånger tidigare hade han sett folk gå med slagruta och då hade de varsamt hållit klykan med båda händerna. Simons enhandsfattning hade han varken sett eller hört talas om annars.

Nå, Simon fick gärna gå baklänges med klykan i munnen vad Göran anbelangade, bara han hittade rent vatten. För vad det nu var värt.

Göran suckade och tittade längs fasaden på den lilla stugan som hans farfar hade byggt för mer än hundra år sedan. Han tänkte att det vore ett fruktansvärt slöseri. En liten flamma bara så var hela den delen av släktens historia utplånad.

När han åter tittade utåt tomten hade Simon stannat och stod och tittade ner i marken.

Så det fanns ändå.

Göran reste sig för att gå fram till honom, men frös i rörelsen när Simon lyfte sitt huvud och deras blickar möttes. Något var fel.

Simons ögon var vitt uppspärrade och munnen hängde öppen, klykan föll ur hans grepp och han vacklade till som om han fått ett kraftigt slag.

»Simon!«

Göran fick inget svar och fortsatte fram emot Simon som svajade på gräsmattan med oseende ögon. Ett par ord trängde fram ur hans mun och Göran tyckte att det lät som:

»Jag ... vet.«

Gammalt bly

Anders vaknade till ett tyst och tomt hus, inuti och utanför. Inget rörde sig och bara de svaga ljuden av husets eget liv hördes. Han låg en stund och stirrade upp i det vitmålade brädtaket. Inget var förändrat. Mörkret låg sammankurat till språng, bara hans beslut höll det tillbaka.

Han steg upp och klädde långsamt och omsorgsfullt på sig kläderna som Anna-Greta hade lagt fram. Sedan smög han nedför trappan. Köksklockan visade på kvart över elva och Simon och Anna-Greta var ute på sina respektive uppdrag, allt var som det skulle vara. Han öppnade dörren vid trappans fot.

Gömmorna var två stycken rum, sju–åtta kvadratmeter stora vardera och ursprungligen avsedda för barn som aldrig kom. Nu var de fyllda med allsköns skräp och minnen som fallit i glömska, saker som kunde komma till användning men aldrig gjorde det, och närmast dörren mer praktiska saker som verktyg och målargrejer.

Han passerade en trave kläder eller lump täckta av en svensk flagga och fortsatte till det inre rummet. Det var skummare där eftersom fönstret skymdes av ett gammalt bord som stod på högkant och lukten av mögel och ålderdom var starkare. Han tände lampan i taket.

Rummet var fullt av gamla nät, jordbruksredskap, spinnrockar och liknande ting. Någon från Antikrundan skulle förmodligen ha kunnat sniffa sig fram till värdefulla saker i bråten. Det han sökte stod rakt fram, lutat mot en trasig pinnstol som om det väntade på honom.

Han satte sig ner på huk och lyfte den dubbelpipiga hagelbössan, vred den i händerna och hittade låsklaffen till piporna. De var tomma. Anders sänkte huvudet. Mörkret spetsade öronen och smög närmare honom, han kände det som en stigande smärta i magen.

Han satte bösspiporna i munnen, slöt läpparna runt dem och satte fingret på avtryckaren. Mörkret stannade, drog sig tillbaka en aning. Han fick en respit.

Händerna darrade när han ställde ifrån sig bössan och började söka efter patroner. På golvet sökte han, på bordsskivor och bakom nät. Skräcken för mörkret fick honom att skaka i hela kroppen när han rev undan buntar av gamla tidningar, körde in händerna bakom en byrå och kände korn av torkat råttbajs glida under fingrarna.

Han satte sig tvärt upp, drog ut den understa byrålådan och där, bland gamla brynstenar och nycklar till lås som inte längre fanns, hittade han asken. En oansenlig brun pappask med sju patroner i. Han andades flämtande ut och tog upp en patron, studerade den.

Det lilla dödsinstrumentet var betydligt nyare än bössan. En cylinder av tjock, röd papp omslöt en tätt packad klump av blyhagel. Längst ner satt den guldfärgade tändhatten med sin laddning av bladkrut.

Anders pillade med nageln över den lilla cirkeln i mitten av patronens botten. Ett slag i den cirkeln och bladkrutet antändes, exploderade och slungade ut haglen.

Så enkelt, egentligen.

Han drog till sig bössan, stoppade patronen i loppet och fällde upp piporna. Han löpte med fingret över hanen och drog den bakåt tills den klickade på plats.

Så enkelt.

Bössans hela konstruktion var bara ett kringverk runt den tunna hanen som skulle picka till med sin näbb mot tändhatten och sedan ... slut. Om några sekunder skulle det äntligen vara slut.

Det bästa vore förmodligen att luta kolven mot ett hörn så att inte rekylen fick bössan att slungas ur läge så att haglet bara slet sönder honom utan att göra slut på honom. Han löpte med blicken runt rummets väggar och samtidigt som han konstaterade att han lätt kunde röja ur hörnet bakom näten blev han varse sin egoism.

Det är deras bröllopsdag.

Men han kunde inte vänta. Försiktigt ställde han ifrån sig bössan och lyfte ner det yttersta av näten.

Du kan vänta. En dag kan du vänta.

Han stannade med nätet vikt över armen och skakade på huvudet.

Du får ta det. Hur svårt det än är. För deras skull. Du kan inte göra så mot dom.

Han visste att det var riktigt. Med nätet tryckt mot bröstet väntade han på att mörkret skulle ta språnget för att straffa honom för hans tvekan. Men det kom inte. Det litade på honom. Det gav sig till tåls.

Imorgon.

Han visste att Simon och Anna-Greta skulle åka på sin lilla bröllopsresa till Finland dagen efter. Då kunde han göra det. Och dessutom visa hänsynen att inte göra det här, i deras hus. Det var en egoism utan dess like och dessutom visste han ju var det skulle göras, vilken plats som var den rätta för gåvor och offer.

Varsamt fällde han tillbaka hanen och gömde den laddade bössan bakom näten, gick ut i köket och hällde upp en kopp kaffe medan han väntade på Simon.

Simon kom inte.

Det var sagt att de skulle ta ettbåten tillsammans, men klockan blev halv ett och kvart i ett utan att Simon syntes till. Anders tänkte att han i sitt frånvarande tillstånd kvällen innan hade missuppfattat, att det var vid bryggan de skulle mötas.

Han skulle låtsas att han levde en dag till, för deras skull. Sedan var det slut med hänsynen. Det var illa nog att de fick veta när de kom hem från sin resa, men det kunde inte hjälpas. Han kunde inte fortsätta leva bara för att de skulle vara glada.

Men en dag till skulle han låtsas, så medan han rökte en cigarett kollade han hur han såg ut i hallspegeln, om det dög för bröllop. Den vita skjortan och byxorna var aningen för stora för honom, men skorna passade förvånansvärt bra. På kapphängaren hittade han en av Simons slitna jackor och drog den på sig.

När han stängde ytterdörren bakom sig och välkomnades av ännu en gråmulen dag, trodde han att han nog skulle klara sig igenom detta också. Vapnet stod laddat och klart, det var bara en fråga om kanske tjugo timmar innan det skulle få komma till användning.

Mörkret tycktes för ögonblicket låta sig nöja med att förberedelserna var genomförda och det släppte honom till och med med blicken ett par gånger medan han vandrade ner mot ångbåtsbryggan.

Simon var inte där heller. Omkring tjugo uppklädda personer stod samlade på bryggan och alla var på väg till Nåten och bröllopet, men brudgummen saknades. Anders gick fram till Elof Lundberg. Han bar en pampig överrock som illa matchade den eviga kepsen.

»Hur du sett Simon?«

»Nä«, sa Elof. »Är han inte redan där, då?«

»Jo. Han är väl det.«

Anders drog sig undan och försökte komma ihåg vad Simon hade sagt.

Han skulle leta vatten åt Göran, var det inte så?

Anders såg sig omkring, men inte heller Göran fanns på bryggan. Hemskt nog flimrade en liten förhoppning till i Anders: att det hade hänt något. Något som skulle göra att bröllopet blev inställt. Något som tillät honom att återvända till gömmorna redan idag.

Passbåten gled in och det var prat och skratt medan bröllopsgästerna klev ombord. När den backade ut stod Anders i fören och såg mot Simons brygga. Kanske hade han tagit sin egen båt över till Nåten?

Men båten låg vid bryggan och brudgummen syntes inte till någonstans.

Hindersprövning

Anders stannade i fören under hela överfarten utan att tala med någon och när de la till var han först av och gick med raska steg mot kyrkan. Bakom honom kom det glammande bröllopsföljet.

Nåtens kyrka var vackert belägen på en höjd nära havet och kyrkogården sträckte sig över hela sluttningen ner till stranden, där det emblematiska ankaret som prydde alla kyrkans skrifter låg likt en broms för att hindra stenar och kors ifrån att halka ner i vattnet.

Vigseln skulle inte börja förrän en dryg halvtimme senare. Anders gissade att de som stod i begrepp att vigas brukade invänta det rätta klockslaget i församlingshemmet utanför grindarna till kyrkogården. Han gick uppför den låga trappan och knackade på. När ingen kom för att öppna klev han in.

Ett par långbord var dukade för gästerna och två överdådigt dekorerade smörgåstårtor tronade på ett mindre bord mitt i salen. Bakom en dörr i andra änden hördes kvinnoröster.

Hon måste få veta.

Sorlet från gästerna kom närmare. Anders gick genom salen, knackade försiktigt på dörren och öppnade den.

Trots att han var vigd åt döden och ingenting längre spelade någon roll kunde han inte undgå att studsa inför anblicken av sin farmor i bröllopsstass.

Anna-Gretas långa, gråa hår var format till en vågliknande uppsättning som fångade det bleka ljuset från fönstret så att det rann ner över henne i silverstänk. Den beigefärgade klänningens vita blommor förstärkte intrycket av en tillfälligt lånad stjärnglans som sträckte sig hela vägen upp till hennes panna. Ansiktet var varsamt målat för att framhäva ögonens glitter.

Intill henne satt två kvinnor i samma ålder på varsin stol och pysslade med något på klänningen. Anders blick for runt rummet. Ingen Simon.

»Hur ser jag ut?« frågade Anna-Greta.

»Underbar«, sa Anders uppriktigt. »Har Simon varit här?«

»Nej.« Glittret i Anna-Gretas ögon mattades en smula. »Har han inte kommit?«

Anders skakade på huvudet och Anna-Greta gjorde en ansats till att själv gå ut och kontrollera, men en av kvinnorna höll henne tillbaka och sa: »Han kommer, han kommer. Stå still nu.«

Anna-Greta slog ut med armarna i en hjälplös gest som för att visa att hon var fånge hos dessa kvinnor. »Gå ut och vänta med dom andra, du«, sa hon. »Han kommer nog.«

Anders backade ut ur rummet och lämnade henne i händerna på sina väkterskor. Han hade gjort vad han kunnat. Det var inte hans problem längre. Ändå tyckte han synd om Anna-Greta. För att hon var så söt, så uppklädd, så förväntansfull. Hans lilla farmor.

Ty han visste att Simon inte skulle komma. Att han på ett eller annat sätt hade fångats in av de krafter som var i rörelse. Det var bara så. Simon var borta och själv skulle Anders ta trebåten tillbaka och ända alla sorger.

Klockan var kvart i två när Anders gick upp till kyrkan och tittade in genom den öppna porten. Ett trettiotal personer satt samlade i bänkarna. Gästerna från passbåten hade fått förstärkning av folk från Nåten och sådana som kommit i egna båtar. Framme vid altaret stod prästen och rättade till en bukett vita rosor i en vas.

Dragen av lutningen drev Anders ner till kyrkogården och vandrade mellan stenarna. Han stod en lång stund framför familjegraven där både hans far och hans farfar stod ensamma med sina namn under Torgny och Maja. Förmodligen skulle Anna-Greta se till att hans eget namn lades till, underst i spalten av ensamma män.

Och Simon? Var kommer Simon att hamna?

När klockan var strax efter två började folk komma ut ifrån kyrkan för att se vad som hände, eller snarare varför ingenting hände. Anders fortsatte ned till vattnet för att slippa bli tilltalad. Han stannade framför det stora ankaret och läste på plaketten.

»TILL MINNE AV DEM SOM FÖRSVANN PÅ HAVET«

Anders drog med handen över det rostiga gjutjärnet, över det tjärade träet. Det skulle vara mer passande för honom att bli begravd här, under ankaret, ty han hade försvunnit på havet och sedan vandrat runt på landbacken i onödan ett par år. Han följde kättingen som löpte från ankarets topp ner i jorden.

Vart tar den vägen?

Han såg kättingen försvinna djupt ner i underjorden eller ut över havsbottnen, slungade i tankarna sin egen kropp i kättingens riktning och följde med den ner ...

... att borras ner i bottenslammet, ner i gyttjan och blåleran, ner till den punkt där inget kan leva, där det är alldeles stilla ...

Hans tankar avbröts av rop från kyrkbacken. Folk stod och pekade utåt havet och när Anders vände sig om krusades hans läppar trots allt av ett leende.

En båt kom farande ute på fjärden. En skranglig plastbåt med en tjugohästars Evinrude. Simons båt.

Bröllopsgästerna strömmade nedför kyrkogårdskullen likt en flock ivriga får och samlades i strandkanten medan båten nalkades. Det var två personer ombord och när båten var omkring hundra meter från land kunde Anders se att det var Simon och Göran. Göran körde och Simon satt framme i fören med håret fladdrande kring öronen. Folk jublade och applåderade.

Trollkarlens sista entré.

Båten körde inte mot hamnen utan fortsatte rakt emot slänten nedanför ankaret. Göran slog motorn i friläge och de gled de sista meterna in till stranden. Simon klättrade ur och med gemensamma krafter drog gästerna båten säkert upp på land.

Simons blick sökte Anders och han började säga något, men gästerna grep tag i hans armar och drog honom med sig upp emot kyrkan där Anna-Greta nu stod på backen och väntade med armarna i kors över bröstet. Entrén var nog effektfull men man fick förlåta Anna-Greta om hon just denna dag skulle ha önskat sig lite mindre spektakel och lite mer solennitet.

Anders följde efter ett par steg bakom och väntade tills alla hade försvunnit in i kyrkan innan han själv steg in och satte sig på en av de bakre bänkarna.

Låt kärleken komma

Skildringen av bröllopet uteblir.

Underligt nog är det nämligen inte särskilt intressant med skildringar av bröllop. Två människor som lovar varandra evig förbundenhet och trohet inför Guds anlete borde ju verkligen vara något att gotta sig åt; men så är det inte.

Det är som en skräckhistoria, fast tvärtom. När monstret visar sitt tryne i slutet är det alltid en besvikelse. Det kan aldrig motsvara ens förväntningar. Samma sak med ett bröllop. Vägen dit på kärlekens vindlande stigar är en rysare, förberedelserna i vissa fall ett kämpajobb och grundtanken bakom det hela är vacker och svindlande.

Men ritualen?

Man fick kalla in Marc Chagall, Mozart och teknikerna bakom David Copperfield för att göra tanken rättvisa. Folk skulle sväva, det skulle vara blixtar, vattenfall och en symfoni som fick putsen att falla från väggarna och virvla runt i flagor kring de förenade tu som i en spiralrörelse lyfte mot taket.

Något sådant förekom inte i Nåtens kyrka.

Nog sagt att Simon och Anna-Greta sa ja till varandra, att det spelades lite passande musik på orgeln och att många var rörda. Det var dock en vacker sak som hände. Anna-Greta utgjorde en strålande uppenbarelse och Simon en något luggsliten. Trots att han hunnit få på sig bröllopskläderna var det som att han hade gjort det i hast. Slipsen satt på sniskan, strumporna matchade inte byxorna och håret var rufsigt.

Men klang och jubel ändå! Låt kärleken komma! Låt den segra!

Låt de två träda ut på kyrktrappan och låt Anna-Gretas båda väninnor som vet hur slipstenen ska dras överösa dem med risgryn och låt oss bakom alltihop höra änglakörerna och se kaskaderna av ejderdun som under månader samlats in från öarna, låt dem snöa från himlen likt äppelblom spridda från Gud Faders händer där han öppnar sin varmaste famn.

Ja!

Ja, ja, ja!

Och låt oss sedan tillsammans gå till församlingshemmet och ta oss an smörgåstårtan. Den här dagen är inte över än. Inte på långa vägar. Kom.

Vattnet

Folk spred ut sig längs borden och till Anders lättnad drog Anna-Greta honom i ärmen så att han hamnade intill henne och inte hade någon på sin andra sida. Mitt emot honom satt Anna-Gretas båda väninnor och efter att Anna-Greta presenterat dem som Gerda och Lisa ägnade de båda damerna sig åt varandra.

Gästerna fyllde sina tallrikar och plockade åt sig öl eller läsk som de fick öppna själva. Det var sannerligen ingen pampig tillställning och det var nästan tur att Simons entré hade gjort den till något att minnas.

Men Simon hade mer att komma med.

Efter att Anders hade gratulerat sin farmor och än en gång talat om hur fin hon var, lutade han sig fram för att lyckönska även Simon, men denne var upptagen av något som kom inifrån. Med koncentrerad min satt han och glodde ner i bordsduken medan läpparna rörde sig svagt.

Anders var på väg att säga något för att återkalla honom till verkligheten när Simon plötsligt reste sig upp och klingade med gaffeln i sin bordsgrannes flaska.

»Kära vänner!« sa han. »Det finns vissa saker som ... » Han hejdade sig och tittade på Anna-Greta som såg undrande på honom. Simon harklade sig och tog ny sats. »Först av allt vill jag säga hur glad jag är. Att ni har kommit hit, att jag har fått ... nåden att gifta mig med den mest underbara kvinna som någonsin har suttit i en båt. Eller inte suttit i en båt.«

Några skrattade och en liten applåd utbröt. Anna-Greta sänkte klädsamt blicken.

»Och så var det en sak till ... och jag vet inte hur jag ska ... det är en sak jag måste berätta, och jag vet inte riktigt ... det är så många ...«

Simon såg sig runt i lokalen. Det var helt tyst nu. Någon satt med en gaffel halvvägs till munnen och sänkte den långsamt medan Simon trevade efter de rätta orden.

»Vad jag ville säga«, sa Simon » ... är att nu när så många från Domarö är samlade ... och det kanske inte är det mest passande tillfället och jag vet inte hur jag ska säga, men ...«

Simon tystnade igen och Anders hörde att Gerda viskade till Lisa: »Är han full?« Lisa nickade och knep ihop läpparna samtidigt som Anna-Greta under bordet drog försiktigt i Simons byxben för att få honom att sätta sig igen.

Simon fattade ett beslut och rätade på sig, talade med tydligare stämma: »Det finns inget vettigt sätt att säga det här, så nu säger jag det bara och sen får ni ta det som ni vill.«

Lisa och Gerda hade lutat sig bakåt i sina stolar, knutit armarna över bröstet och såg ogillande på Simon. Övriga gäster tittade på varandra och undrade vad som komma skulle. Ögonbryn höjdes en bit när Simon tycktes börja i en helt ny ända.

»Brunnarna på Domarö«, sa han. »Jag vet att det är flera som har haft problem med saltvatteninträngning, att dricksvattnet blir dåligt av att havet sipprar in.«

Det nickades här och var. Även om det var obegripligt varför Simon tog upp denna fråga, så var det han sa åtminstone ett vedertaget faktum. När Simon fortsatte flackade hans blick då och då åt Anders håll.

»Vi har också haft en del andra problem på senare tid. Folk som plötsligt beter sig underligt eller rentav ... elakt. Som inte tycks vara sig själva, om man uttrycker det så.«

Jo, nickades det på olika håll. Även detta kunde man ju skriva under på. Snart skulle det väl komma något om att torsken hade försvunnit också, ännu ett tråkigt men obestridligt faktum.

»Det jag ville säga«, sa Simon, »är att jag har kommit underfund med att dom här två sakerna hänger ihop. Den här ... sjukdomen eller vad vi ska kalla det, den drabbar dom som har saltvatten i sina brunnar. Så att ... ni här som har det, drick inte av ert vatten!«

Om Simon hade önskat sig en aha-upplevelse hos åhörarna så var det inte vad han fick. De flesta satt och såg skeptiskt eller oförstående på honom. Simon slog ut med armarna och höjde rösten.

»Det är så havet kommer in! Förstår ni inte? Dom finns i havet och dom ... tränger in genom vattnet i brunnarna. Om vi dricker det kommer dom in i oss och vi blir ... förändrade.«

När Simon fortfarande inte fick den reaktion han önskade, suckade han och sa mer uppgivet: »Jag ber er bara att tro mig på mitt ord. Drick inte av vatten som blivit salt. Vi kan säga att det är giftigt, för enkelhetens skull. Drick inte av det.«

Simon damp ner på sin stol igen och det var tyst en lång stund. Sedan började mumlande samtal föras runt borden. Anna-Greta lutade sig mot Simon och sa någonting. Lisa och Gerda satt fortfarande med armarna knutna över bröstet och såg ut att vänta på en fortsättning.

Och Anders ...

Det var som om han hade hört brottsycken av en melodi fram till nu. Ibland svagt, som genom väggen från ett annat rum. Ibland starkare men snabbt försvinnande, som från en bil som passerade med stereon på högsta volym. Ibland bara några toner i trädens sus och vattnets droppande om natten.

Med Simons ord klev hela orkestern fram ur mörkret och brakade igång så att det slog lock för hans öron och kroppen förstummades.

Vattnet. Naturligtvis. Dricksvattnet.

Trots förnimmelsen av att Maja runnit genom hans kropp hade han aldrig kommit på tanken att det faktiskt var så det var. Han hade gått runt och hällt i sig vin ifrån plastflaskor, ibland flera liter om dagen. Vin utspätt med vatten från kranen. Han hade vaknat bakfull och törstig, druckit mängder av vatten, vatten.

Och det som verkligen fick honom att nästan glida av från stolen medan han sjönk längre in i musiken: Maja hade inte alls lämnat honom. Det var han som inte hade fått i sig vatten. Under hela gårdagen hade han inte druckit annat än vin och malörtskoncentrat. Det var först när han kommit upp till Anna-Greta som han fått i sig vätska i form av vatten. Och deras vatten var inte ... smittat.

Anders kände en hand på sin rygg och Simon lutade sig över honom. »Förstår du?« viskade han.

Anders nickade frånvarande medan sammanhangens musik fortsatte att dåna i hans huvud. Det eviga havet, alltid ett och samma, som kunde tränga in i alla sprickor, spridas och sträcka ut sig men alltid återvände till sig självt. En enda stor kropp med miljarder lemmar, från rytande vågor till spindelbenstunna rännilar som letade sig in, letade sig fram. Havet. Och de som där fanns.

Simon drog i honom och Anders reste sig och följde efter honom som i trans.

Ingen har så långa fingrar.

Han såg framför sig havets trevande över öarnas klipphällar, genom rämnor i berggrunden, ner i jorden, in i brunnarna och det var som ett mantra som löpte genom hans huvud medan Simon ledde honom ut: Ingen har så långa fingrar. Ingen har så långa fingrar.

»Anders, är du här?«

Simon viftade med handen framför hans ögon och med en ansträngning lyckades Anders ta sig tillbaka och fann att han stod på farstukvisten till församlingshemmet. Hans högra hand vilade på det kalla järnräcket och han kramade hårt omkring det, höll sig själv på plats.

»Hur kom du på det?« frågade han.

»När jag letade vatten åt Göran«, sa Simon, »och kände alla stråk av bräckt vatten som gick genom berget –«

»Kände?«

»Ja.« Simon plockade upp tändsticksasken ur flickan och visade den, stoppade ner den igen. Anders nickade. Den delen av berättelsen kom han faktiskt ihåg.

»Då kom jag att tänka på«, fortsatte Simon, »hur det är med ditt vatten och framför allt hur det var med hon Elins vatten. Efter branden så var jag vid hennes brunn, det var nåt som drog mig dit, det var nåt där. Jag fick inte fatt på det då, men jag smakade på vattnet och det var salt. Saltare än ditt. Sen har det där legat nånstans i bakhuvudet och ... idag fick jag syn på det.« Simon suckade och sneglade mot den stängda dörren in till församlingshemmet. »Fast jag tror ju inte att jag lyckades övertyga nån.«

»Varför var du så sen?«

Simon ryckte på axlarna. »Jag var ju tvungen att kontrollera. Karl-Eriks brunn och Bergwalls brunn. Det var samma sak där. Salt i vattnet. När dom sågade hade dom väl med sig flaskor och drack av. Jag tror att det når nån slags kritisk punkt, och sen ... bryter den ut. Den andra personen.«

Anders lutade armarna mot räcket och såg ner mot hamnen. Det dröjde en timme tills nästa passbåt gick över havet. Tilläts att gå över havet.

Ingen har så långa fingrar. Ingen har så starka fingrar.

Oanmält dök ett minne upp. Han hade varit kanske tio år när pappa lagt en ryssja på skoj och fått en enda ål. Anders hade stått på bryggan och sett på när pappa försökt få grepp om ålen för att ta den ur båten. Det gick inte.

Till slut hade pappa lyckats fösa in ålen i en plastpåse. Den slingrade sig ut. Han fick ner ålen i påsen igen och knep ihop öppningen med båda händerna medan han med stort besvär klev ur båten. När han kom upp på bryggan stannade han och stirrade på påsen, skrattade till. Trots att han var stark i händerna och knep ihop så mycket han bara kunde, lyckades ålen ändå ta spjärn mot påsens botten och sedan långsamt och obevekligt tränga sig upp genom de knutna nävarna och ut ur påsen. Den föll ner på bryggan, gjorde ett kast med kroppen och gled ner i vattnet.

»Den du«, hade pappa sagt med ett slags beundran i rösten. »Han ville leva, han.«

Efteråt hade de skrattat åt det. Att pappa var så stor och stark och ålen så liten och seg. Att det var den som hade vunnit.

Ingen har så långa, så starka fingrar.

Ändå går det att slinka igenom. Om man bara vill leva tillräckligt mycket.

Kom in

Klockan halv sex la båten till vid Domarö brygga och en man som inte längre ville dö lämnade gruppen av glada människor som steg av. Han sprang västerut. I höjd med vandrarhemmet var han tvungen att slå av på takten eftersom förnyad livsvilja inte innebär nya lungor.

Anders joggade till punkten där vägen delade sig. Den sista biten var han tvungen att gå eftersom det pep i luftrören och det kändes som om han andades genom ett sugrör. Han passerade raka tallen, drog upp ytterdörren till Smäcket och utan att ta av sig skorna fortsatte han in i köket. Han lutade sig över diskhon, öppnade kranen och drack likt en som gått genom öknen. Han flämtade, andades djupt, drack igen. Rätade på sig, flämtade, drack igen.

Han drack tills magen var utspänd och det kalla vattnet hotade att tränga tillbaka upp genom strupen. Då la han sig ner på golvet. När han rörde sig vickande från sida till sida hörde han att det kluckade inifrån magen.

Kom in. Jag bär dig.

Han blundade och lyssnade, kände efter.

Han hade lovat Simon och Anna-Greta att komma tillbaka upp till Anna-Gretas hus så snart han hade gjort det han skulle i Smäcket. Ändå låg han kvar på golvet och väntade medan vattnet i hans mage gradvis upphörde att vara en separat, kall klump, medan det värmdes upp till kroppstemperatur och blev en del av honom.

Är du där?

Det kom inget svar och tvivlet slog klorna i honom. Om Simon hade haft fel. Om Simon hade haft rätt men att det ändå inte innebar att Maja var på hans sida. Overallen. Hur hade Henrik och Björn fått tag i overallen, egentligen?

Det här var den sista möjligheten. Han balanserade vid randen av ett stup och bara en fjäderlätt beröring, den rätta beröringen kunde rädda honom. Kom den inte fanns bara fallet och sedan mörkret.

Kom. Rör vid mig.

Inuti hans kropp fanns ett hålrum som var mycket större än kroppen. En sommarvind från havet fläktade till inne i det rummet och bar med sig ett enda maskrosfjun som kastades runt i luftströmmarna tills det slutligen landade på insidan av hans hud. Det kittlade till och la sig till ro. Sådan var känslan. Så svag. Men han visste.

Du är här.

Efter den första, mikroskopiska beröringen blev det starkare. Det vattnet burit med sig spreds ut i blodet, in i musklerna och kittlingen blev till en mjuk smekning och en större närvaro, som om fjunen verkligen burit med sig fröer som nu slagit rot i hans kött och fått små maskrossolar att slå ut. Han kunde inte se dem, men under horisonten lyste de upp hans värld och hans ögon tårades.

Hej, älskling. Förlåt att jag ... förlåt. För allt.

Ur skåp och lådor plockade han fram alla flaskor han kunde hitta och fyllde dem under kökskranen. Det blev drygt tio liter vatten i större och mindre flaskor som han stuvade ner i två plastpåsar. Även flaskan med malört fick plats.

Slutligen hämtade han några Bamsetidningar från sovrummet och stoppade fotografierna från Gåvasten i fickan. Sedan lämnade han huset. Redan på vägen mot Anna-Gretas hus fiskade han upp en vattenflaska och tog ett par klunkar.

De nygifta satt i köket och hade bytt om till vardagskläder. Allt var som vanligt och allt var annorlunda. Nya förbund hade slutits utan att något märktes på ytan. När Simon fick syn på plastkassarna, frågade han: »Är det ... vatten?«

»Ja.«

»Kan jag få se på en flaska?«

Anders hivade upp en flaska och ställde den på bordet framför Simon. Det var en gammal pet-flaska vars etikett hade fallit bort och det lätt grumliga vattnet syntes bra genom den transparenta plasten. Alla tre samlades kring flaskan som om den varit en relik, ett heligt ting.

Det gick inte att se något speciellt, det hade Anders konstaterat redan när han fyllde flaskorna. Vattnet i Smäcket hade alltid varit grumligt av metangas eller utfällningar, haft det där dimmiga, milt spöklika utseendet och behövt stå en stund i en öppen tillbringare för att klarna.

Simon drog till sig ett dricksglas, tittade på Anders och frågade: »Får jag ...?«

En stöt av ... beskyddarinstinkt for genom Anders, men innan han öppnat munnen hade Anna-Greta sagt det han själv tänkt säga: »Du tänker väl inte dricka av det?«

»Jag har druckit av det förr«, sa Simon. »Men nu tänkte jag bara hälla upp. Går det bra?«

Anders nickade och fann situationen en smula absurd. Simon bad om tillstånd att hälla upp vatten från en flaska. Men det var ju inte absurt. Inte längre. Anders kände sig illa till mods när Simon skruvade av korken och hällde upp. Maja fanns i det där vattnet och Simon visste det också, det var därför han hade bett om tillstånd. Det var som att hantera någons aska. De anhöriga måste tillfrågas.

Hon är inte död. Hon är inte borta. Hon ...

Anders kom att tänka på något som Simon hade berättat för länge sedan, eller var det bara några dagar sedan? Tiden hade förlorat sin betydelse när dagar och nätter, hopp och vanmakt gled in i och ut ur varandra på underliga vägar.

Han var på väg att fråga, men Simons experiment fångade hans uppmärksamhet. Simon hade tagit upp tändsticksasken och vält ut insekten i sin vänstra hand. Nu förde han högerhanden mot glaset, kastade en blick på Anders och doppade sedan sitt pek- och långfinger ner i vattnet, blundade.

Det var knäpptyst i köket medan Simon kände efter. En halv minut förflöt. Sedan drog Simon upp sina fingrar ur glaset och skakade på huvudet.

»Nej«, sa han. »Det är nåt där. Speciellt nu, när jag vet. Men det är för svagt.«

Ett ögonblick var Simon villrådig hur han skulle göra med sina blöta fingrar. Han var på väg att reflexmässigt torka av dem på byxorna, men hejdade sig och lät dem självtorka. Anders lyfte glaset till munnen och drack upp vattnet.

»Tror du verkligen att det där är bra?« frågade Anna-Greta.

»Farmor«, sa Anders. »Du anar inte hur bra det är.«

Det kunde inte hjälpas, det myckna drickande hade gjort honom fruktansvärt kissnödig. Förmodligen var det så att all vätska som lämnade hans kropp, tårar, svett, urin på något vis fick den som var i vattnet att ... dunsta bort ur honom, men det kunde inte hjälpas. Han fick dricka mer efteråt.

På väg till toaletten passerade han den stängda dörren till gömmorna och vinkade genom väggen farväl till bössan som stod där inne. Han la på minnet att han skulle plocka ur patronen vid tillfälle så att det inte hände någon olycka.

Han tömde blåsan medan han tittade på den inramade bilden som hängde över toalettstolen. Ett klassiskt motiv: en liten flicka med en korg på armen går längs en smal spång över ett stup. Intill henne svävar en ängel med stora vingar och utsträckta armar som för att ta emot flickan om hon skulle falla. Flickan är helt omedveten om både faran och ängelns närvaro, hon är bara rosor på kinden och solsken i blick.

Så är det, tänkte Anders. Precis så är det.

Han visste inte själv vad han menade, vad just den bilden hade att göra med hans historia, men detta visste han: de stora berättelserna var sanna, de eviga bilderna som rörde nöd, skönhet, fara och nåd hade betydelse.

Allt är möjligt.

När han kom tillbaka till köket höll Anna-Greta på att tända en brasa i spisen. Simon satt fortfarande och tittade på flaskan som om han stirrade in i en kristallkula där en glimt av något när som helst kunde visa sig. Anders satte sig på andra sidan bordet.

»Simon«, sa han. »Hur var det med Holgers hustru? Med Sigrid?«

Simon tittade upp från flaskan. »Jag vet«, sa han. »Jag har också tänkt på det.«

»Vad har du tänkt?«

»Minns du inte hur det var?«

Anders grep flaskan och drack några djupa klunkar. »Nej«, sa han. »Det har varit så mycket att jag ... det har fallit bort en massa saker. Dom första dagarna här på ön är alldeles ... dimmiga.« Anders log och tog ett par klunkar till. »Och så har jag väl ... inte varit mig själv, riktigt. Om man säger så.«

»Hur känns det nu?«

Anders smekte med handen över sitt eget bröst. »Det känns ... varmt. Och mindre ensamt. Hur var det med Sigrid?«

Anna-Greta ställde ner en rykande kaffepanna på bordet och satte sig emellan dem.

»Jag måste säga en sak«, sa hon och såg från Anders till Simon, tillbaka till Anders. »Med tanke på vad vi vet och vad som har hänt kan det här låta ... hårt. Men det jag vill ha sagt är att ... försök inte göra nånting. Försök inte ... utmana havet. Det är farligt. Det kan gå illa. Det kan gå väldigt, väldigt illa. Mer illa än vi kan föreställa oss.«

»Vad menar du?« frågade Simon.

»Jag menar bara att ... det är större än vi. Oändligt mycket större. Det kan krossa oss. Hur enkelt som helst. Det har hänt förr. Och det handlar inte bara om oss. Det bor andra människor här också.«

Anders funderade på det Anna-Greta hade sagt och det var visserligen förnuftigt, men det var en sak han inte förstod.

»Varför säger du det här nu?« frågade han.

Anna-Gretas hand var ostadig när hon hällde kaffe på sitt fat och sträckte sig efter en sockerbit. »Jag tänkte att det kunde vara på sin plats«, sa hon. »Att påminna.« Hon stoppade sockerbiten i munnen och sörplade försiktigt i sig en gnutta av det brännheta kaffet.

»Sigrid hade inte legat i vattnet så länge när jag hittade henne«, sa Simon. »Bara några timmar. Trots att det var ett år sen hon försvann.«

»Men hon var ju död?« sa Anders.

»Jo«, sa Simon. »Då var hon ju det.«

Anna-Greta höll fram kaffepannan mot Anders och han viftade otåligt bort den. Anna-Greta ställde tillbaka pannan på underlägget, strök sig över pannan och blundade.

»Vad säger du för nåt?« sa Anders. »Jag hade för mig att hon hade ... varit död i ett år, men bara legat i vattnet några timmar. Att det var det som var det konstiga.«

»Nej«, sa Simon. »Hon hade varit borta i ett år. Men dött genom drunkning bara några timmar innan jag hittade henne.«

Anders såg på sin farmor som fortfarande satt och blundade som av smärta med en djup bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Anders ruskade häftigt på huvudet och sa: »Var var hon då? Hela den där tiden?«

»Det vet jag inte«, sa Simon. »Men nånstans var hon.«

Anders satt blick stilla medan han fick gåshud över hela kroppen. Han ryckte till. Stirrade framför sig. Såg bilden. Ryckte till igen.

»Och där är Maja nu«, viskade han. »Utan sin overall.«

Ingen sa något på en lång stund. Anna-Greta ställde ifrån sig sitt kaffefat och tittade överallt utom på Anders. Simon satt och fipplade med sin tändsticksask. Utanför och omkring dem andades havet i skenbar sömn. Anders satt stilla, ryckte till emellanåt då ännu en hemsk bild stöttes som en kall klinga genom bröstet.

Någonting i honom hade vetat det här. Kanske hade han ändå kommit ihåg hur det varit med Sigrid, långt bak i medvetandet. Eller så visste han bara. Att en del av Maja fanns inuti honom och en annan del fanns ... någon annanstans. Någonstans där hon inte kunde nå honom och han inte kunde nå henne.

Anna-Greta bröt tystnaden. Hon vände sig till Anders och sa: »När din farfarsfar var liten fanns det en man i västra byn som förlorade sin hustru till havet. Han var förtegen om hur det hade gått till. Men han slutade inte att leta efter henne.«

Anna-Greta pekade österut.

»Känner du till båtvraket? På klipporna på Ledinge? Det fanns bitar kvar när jag var ung, men nu är det borta. Det var hans båt. Jag vet inte vad han lyckades göra för att ... reta upp det. Men man hittade i alla fall hans båt där sen. Långt inåt land, uppe på ett berg. Sönderslagen.«

»Ursäkta«, sa Simon. »Sa du att han var från västra byn?«

»Ja«, sa Anna-Greta. »Det var det jag ville komma till. Hans hus och alla hus som låg runt omkring ... försvann. Det kom en storm, västerifrån. Och det vet ni ju: stormar kommer inte västerifrån, från fastlandet. Det går inte. Men den här gjorde det. Den kom på natten, blåste upp till orkanstyrka på ett ögonblick. Åtta hus blev ... söndermalda. Fem människor dog. Tre av dom var barn som inte hann undan.«

De sista meningarna sa hon med blicken stint riktad mot Anders. »Plus han som åkte ut från början, då. Som satte igång det.« När Anders inte sa någonting la hon till: »Och vad som hände med Domarö ännu längre tillbaka, det känner du till. Det berättade vi igår.«

Anders grep plastflaskan och tog ett par klunkar. Han svarade ingenting. Anna-Gretas ansikte förvreds till ett uttryck mitt emellan medkänsla och vrede, snarast en grimas.

»Jag förstår hur du känner«, sa hon. »Eller ... jag kan ana. Men det är farligt. Inte bara för dig själv. För alla som bor här.« Hon sträckte sin hand över bordet och la den på Anders iskalla handrygg. »Jag vet att det här låter hemskt, men ... jag såg att du stod och tittade på ankaret igår. I Nåten. Det finns många människor som har drunknat, som har försvunnit ... naturligt, om man får säga så. Maja skulle ha kunnat vara en av dom. Man kan se det så. Och förlåt att jag säger det, men ... du måste se det så. För din egen skull. Och alla andras.«

Överlåtelse (vi är hemliga)

Anders satt på kanten av sin säng i gästrummet. Bland alla bilder som hade rusat genom hans huvud under kvällen var det en som inte ville släppa, som inte lämnade honom någon ro.

Hon har inte sin overall.

Han hade själv tagit upp den från köket och försiktigt hängt den på pinnstolen under fönstret. Nu tog han den i famnen medan han vaggade fram och tillbaka.

Hon fryser där hon är.

Om han bara kunde få sätta på henne overallen, om han bara kunde få göra det. Han smekte med handen över det lätt nötta bävernylontyget, över lappen med Bamse och honungsburkarna.

Simon och Anna-Greta hade gått till sängs en timme tidigare. Anders hade erbjudit sig att sova i soffan på undervåningen om det var så att de ... ville vara ifred på sin bröllopsnatt, inte ha folk i närheten. Erbjudandet hade mottagits med en försäkran om att det gick utmärkt att ha folk i närheten, att bröllopsnatten vad det anbelangade var en natt vilken som helst. En stilla natt.

Anders kramade overallen och slets mellan två världar. En normal, där hans dotter hade drunknat för två år sedan och blivit en av dem som försvunnit på havet, där man kunde prata om att sova på soffan och få ett överseende svar, där folk gifte sig och bjöd på smörgåstårta.

Och så den andra världen. Den där Domarö låg i famnen på mörka krafter som höll ön i ett järngrepp. Där man måste vakta på varje steg och vara beredd på att vilket ögonblick som helst slitas ut ur gemenskapen. På det att icke allt må försvinna.

Bamse, Bamse, Bamse ...

Det var väl därför Maja oftast hade tyckt så mycket om historierna med Bamse. Det fanns problem, det fanns ondingar och dummingar. Men det var aldrig farligt på riktigt. Det fanns ingen verklig tvekan kring hur man borde bete sig. Alla visste, egentligen. Till och med Krösus Sork. Han var en onding för att han var en onding, inte för att han var splittrad och ängslig.

Och Bamse. Alltid på det godas sida. De svagas beskyddare och den evigt rättrådige.

Men han tycker mycket om att slåss ...

Anders fnös till. Bamse blev mycket mer intressant i Majas version. Den som vill väl, men inte kan låta bli att slåss så fort han får tillfälle.

Som hon.

Ja, kanske. Kanske var det för att hon slog sönder sångerna som hon slog sönder saker. De måste splittras och bli som hon. Men intressantare.

Anders drog fram en av Bamsetidningarna som han tagit med sig och fann att historien var löjligt passande för det som hände. Lille Skutt vinner en resa till ett skidhotell. Det visar sig att det spökar där. Spöket tycks vara ute efter Lille Skutt, men Skalman förstår, som alltid.

Han konstruerar en maskin som får en Lille Skutt-dräkt att falla över det genomskinliga spöket. Spöket ser sig i spegeln och bli snällt. Det var inte alls ute efter Lille Skutt. Det ville bara vara som han.

Anders kände att något stängdes av inuti hans huvud medan han läste historien, återvände till sig själv först när han la undan tidningen.

Jag är dräkten. Hamnen.

Han ville sova. Han ville att Maja skulle ta över och ge honom något slags vägledning. Innan han klädde av sig ställde han stolen intill sängen. På stolen la han en penna och ett uppslaget kollegieblock. Sedan drack han tre klunkar vatten, klädde av sig, kröp ner i sängen och knep ihop ögonen.

Det krävdes inte många minuter av krampaktigt blundande för att han skulle inse att han var klarvaken. Det fanns inte en chans att han skulle somna, hur gärna han än ville. Han satte sig upp och lutade ryggen mot väggen.

Hur ska jag göra? Vad kan jag göra?

Papperet på stolen lyste vitt och hans blick drogs dit. Synskärpan förändrades. Han såg annorlunda. Bråkdelen av en sekund hann han tänka: Jag ser genom mina ögon, och sedan var han borta från sig själv.

Ett knarrande ljud återförde honom till sin kropp. Han visste inte hur lång tid som hade förflutit men fann att han nu satt på golvet med Bamsetidningen framför sig och pennan i handen. Täcket låg hopbylsat i sängen.

Serietidningen var uppslagen på en kort berättelse, bara två sidor, som hette »Brummas hemliga vänner«. Brumma gömde sig i skåpet under diskbänken och blev bekant med borsten och skyffeln. När mamma ropade på Brumma blev borsten förskräckt, sa: »Vi är hemliga, hemliga« och blev till en vanlig borste.

Det var ritat på sidorna. Streck och figurer på alla fria ytor. Inga bokstäver. Det enda Anders på något vis kunde tolka som meningsfullt var en sicksackande linje över flera rutor som närmast liknade ett tempel.

Fanns det en anledning till att just den historien hade valts, eller var det en slump, som historien med det spökande hotellet? Hade Maja bara läst och ritat, som hon brukade göra ibland?

Det knarrade till igen, denna gång precis utanför dörren. Anders ryckte till och drog åt sig täcket, kastade det över huvudet och kurade ihop sig, låg blick stilla. Handtaget trycktes ner försiktigt och dörren öppnades. Anders stoppade tummen i munnen.

»Anders?« Simons röst var bara en låg viskning. Dörren stängdes bakom honom. »Vad gör du för nåt?«

Simon stod framför honom i morgonrock när Anders kröp fram ur täcket. »Jag blev rädd.«

»Kan jag komma in?«

Anders gjorde en gest mot sängen men satt själv kvar på golvet med täcket över axlarna. Simon satte sig på sängkanten och tittade på serietidningen. »Har du ritat?«

»Jag vet ingenting«, sa Anders. »Jag vet ingenting om nånting.«

Simon knäppte händerna och lutade sig fram. Han tog ett djupt andetag. »Det är så här«, sa han. »Att jag har funderat lite. Det finns mycket att säga, men jag börjar med att fråga. Vill du ha Spiritus?«

»Insekten? I tändsticksasken?«

»Ja. Jag tänkte att den kunde skydda dig. Anna-Greta och jag åker ju iväg imorgon. Jag trivs inte med att du ska gå här ... oskyddad.«

»Sa du inte att det var nåt slags förbund inblandat?«

Simon tog upp tändsticksasken ur fickan på morgonrocken. »Jo. Och jag vet inte vad det här förbundet innebär. Men jag tror att nåt ganska otäckt händer när man dör.«

»Och den vill du ge till mig.«

Simon vred asken mellan fingrarna. Svaga skrap och tickanden hördes inifrån när larven ändrade läge.

»Jag har varit rädd. Man sluter nån form av pakt med det djupa och mörka i världen. Jag har ångrat att jag gav mig in på det. Men jag kunde inte låta bli. Jag var dum. Milt sagt.«

Simon pillade på den ovana vigselringen och fortsatte: »Men jag skulle inte föreslå det här om jag inte trodde att den kan hjälpa dig. Det som är ute efter dig har med vatten att göra och den här ... kan tämja vatten.«

Anders såg på asken i Simons hand, gled med blicken över morgonrockens gröna frotté och stannade vid Simons ansikte som plötsligt såg oerhört gammalt och trött ut. Handen som höll i asken vidrörde nästan golvet, som om insekten vägde hundrafalt mer än vad dess storlek gav sken av.

»Vad ska jag göra?« frågade Anders.

Simon drog åt sig handen som höll i asken och skakade på huvudet. »Vet du vad du ger dig in på?«

»Nej«, sa Anders. »Men det spelar ingen roll. Det spelar faktiskt ingen roll. Ingen som helst.«

Nu när Simon hade fått som han velat tycktes han drabbas av ruelse. Kanske ville han ändå inte utsätta Anders. Kanske ville han inte skiljas från sitt magiska ting. Han gned frånvarande med tummen över solstickspojken.

»Du ska spotta«, sa han till slut. »I asken. Du ska ge den saliv. Och det ska du fortsätta med varje dag så länge du lever. Eller tills du ... överlämnar den.«

Anders samlade saliv i munhålan. Efter en stund nickade han till Simon och tog ifrån honom asken, sköt upp den. Anders lät loskan tränga fram mellan läpparna, lämna munnen och ...

»Nej, vänta!« sa Simon. »Vi struntar –«

Men det var för sent. Den tårformade, bubblande klimpen hade redan lämnat Anders mun och föll rakt ner på insektens lädertade hud i samma ögonblick som Simons hand sträcktes fram.

Anders hade trott att ingenting kunde smaka mer avskyvärt än malörtskoncentratet. Han hade haft fel. Det som trängde in i hans mun och spreds i hans kropp hade en icke-fysisk dimension som en smak aldrig kunde motsvara. Som om han hade bitit i ett stycke ruttet kött och i samma ögonblick blivit köttet.

Han öppnade och stängde munnen i torra kväljningar och hans kropp skälvde i små konvulsioner som fick asken att falla ur hans grepp. Simon satt på sängen med händerna för ansiktet medan Anders föll åt sidan och höll sig för magen. Han spydde och spydde utan att något kom ur honom.

Asken låg ett par decimeter framför hans ögon. En svart knopp tittade upp över kanten och strax därpå hade hela larven tagit sig ut. Den hade växt. Skinnet var blankt och dess kropp rörde sig smidigt över golvet fram mot Anders läppar. Den ville ha mer av mannan, från källan.

Trots illamåendet lyckades Anders sätta sig upp och undvika att insekten tog sig in i hans mun. Med skakande händer la han asken över den och sköt locket på plats utan att skada den.

Det raspade och levde om inuti asken så att den rörde sig i knyck och stötar över golvet. Anders svalde ner en bubbla av vidrighet i halsen och frågade: »Är den arg?«

»Nej«, sa Simon. »Tvärtom, skulle jag tro.«

Han såg Anders i ögonen. Länge. Något skedde mellan dem och Anders nickade.

Innan Simon gick ut sa han: »Var rädd om dig.« Han pekade på Anders, på tändsticksasken. »Det där händer bara första gången. Smaken.«

Anders satt kvar på golvet och såg Spiritus knixa runt i sitt lilla fängelse som en morbid leksak.

Han visste fortfarande inte vad han skulle göra eller hur han skulle göra det, men en sak visste han: det Simon hade givit honom under den där långa blicken var ett godkännande. Gör vad du måste.

Anders betvingade sin motvilja och kupade handen över asken. Insekten stillnade när den kände hans kroppsvärme, hans närvaro, och han blev medveten om allt som rann.

Hans kropp var ett oöverskådligt system av större och mindre kanaler där vatten rann i form av blodplasma. Hans skolkunskap sa honom att plasman bar med sig blodkroppar, trombocyter, men dem kunde han inte se eller känna, han såg bara ett grumligt vatten som pumpades runt av hjärtat, ut i hans ådror och han såg och visste att han var ett träd, ut i de sprödaste kvistarna. Ett träd byggt av vatten.

Inte med samma uppenbarelsens styrka, men mycket tydligt kände han också allt vatten som rann eller stod stilla i huset. Vattenledningarnas nät syntes genom väggarna som på ett röntgenfoto och flaskorna med vatten från Smäcket ...

Nu ... nu ...

Han slöt handen kring en av flaskorna på golvet medan han höll kvar sin andra hand över tändsticksasken. Han kände vattnet där inne, ja. Men inget mer. Det var som med blodet: han kunde bara känna det som var vatten, men det kände han desto tydligare.

Han såg på sin hand som låg kupad över asken och ett par rader av Tranströmer dök upp. Han var ingen poesiläsare, men han hade börjat på Tranströmers samlade dikter så många gånger att han kunde den första dikten utantill.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten.

Precis så var det, med reservationen att världen som hans medvetande omfattade var den del som bestod av vatten. Han kunde följa det genom kallvattenledningen, känna droppen som föll från den läckande kökskranen där han under en halv sekund förlorade kontakten med den tills den anslöt sig till den tunna film av vatten som sökte sig ner genom avloppsledningen och fortsatte nedåt, bortåt och in i ett större vatten som låg utanför hans räckvidd.

Han släppte asken och förnimmelsen klingade av för varje centimeter som han avlägsnade sin hand. När handen nådde hans ansikte och strök över det var känslan försvunnen. Han var en människa och inte ett träd.

Man kan bli galen för mindre.

En gång när han var runt tjugo hade han varit på en fest och hamnat bredvid en kille som just hade stoppat i sig ett blått piller. De satt vid ett glasbord och killen hade stirrat på det där bordet. Efter ett par minuter hade han börjat gråta. Anders hade frågat varför han grät.

»För att det är så vackert«, hade killen svarat med grötig röst. »Glaset. Jag ser det, fattar du? Vad det är gjort av, hur det är. Alla kristallerna, slingorna, dom små, små luftbubblorna. Glas, fattar du? Fattar du hur vackert det är?«

Anders hade tittat på bordet och inte upptäckt något speciellt med det förutom att det var ett ovanligt fult och klumpigt glasbord, men det hade han avstått från att säga. Möjligen stoppade killen i sig något mer eftersom de senare hittade honom i en snödriva där han hade grävt ner sig. Som anledning angav han att hans blod hade börjat koka.

Man kan bli galen.

Kanske är det så att människan har förmågan att genomskåda glaset, att uppleva vattnet om vi får ett redskap till hjälp för att använda våra hjärnor och sinnesfönimmelser fullt ut. Men vi gör det inte, ty det tar kål på oss. Vi avstår, på det att vi må leva.

Anders tog ett par klunkar vatten och kröp till sängs igen. Den starka upplevelsen av vattnets hemliga liv hade gjort honom matt men inte sömnig och i flera timmar låg han hopkurad och stirrade in i den motsatta väggen där tapetens mönster formade sig till molekylstrukturer av okända grundämnen.

Först när gryningsljuset sipprade in genom fönstret och målade tapeten grå började han slumra till. Som från ett långt avstånd hörde han väckarklockan ringa inne i Simons och Anna-Gretas sovrum och han såg dem framför sig, hur de steg upp och klädde sig för sin lilla bröllopsresa.

Ha det så bra, sötnosar.

Ett svagt leende låg på hans läppar när han föll i sömn.

De bortvända

Trappor som går uppåt fast de egentligen går nedåt ...

– Kalle Sändare

Maja

»Släpp mig! Släpp mig!«

Jag tycker inte om honom. Han ser äcklig ut. Jag skriker. Den andre kommer och lägger handen för min mun. Jag biter honom. Det smakar vatten. Varför kommer inte mamma och pappa?

Dom bär mig nånstans. Jag vill inte. Jag vill till mamma och pappa. Jag är för varm. Overallen är för varm. Vi går i en trappa. Jag skriker igen. Det hörs inte. Då börjar jag gråta. Trappan är lång.

Jag försöker titta för att minnas vägen tillbaka. Det finns ingen väg. Det finns bara en trappa. Och den går inte.

Jag gråter. Jag är inte lika rädd längre. Jag vill inte skrika mer. Bara gråta.

Sedan blir det varmare och luktar gott. Dom håller inte lika hårt längre. Jag kämpar inte emot. Jag slutar gråta.

Flakmopeden

Anders satt redan upp i sängen när han fann att han var vaken. Kroppen var blöt av svett och hjärtat snörptes ihop när han trodde att han befann sig i en cell. Sedan kände han igen väggarna, mönstret på tapeten och insåg att han fortfarande låg i gästrummet i sin farmors hus.

Men han hade varit där, inuti Majas minne.

Han hade känt rädslan, värmen och skrikit ur sina egna lungor. Han hade sett den obegripliga trappan och han hade sett Henrik och Björn. Henrik hade burit honom och Björn hållit för hans mun när han skrek.

En dröm. Det var en dröm.

Nej. Även Elin hade plågats av minnen som inte var hennes egna. Bilder som hon omöjligen kunnat känna till. Den andras minnen. Det här var samma sak.

Henrik och Björn. Hubba och Bubba.

Han visste vad han hade att göra. På sänggaveln hängde bröllopskläderna, men han ratade dem och hämtade sina egna kläder som låg slängda i hörnet. Trots att de ofrivilligt hade sköljts i havet luktade den luddiga, mörkblå HellyHansen-tröjan och de slitna jeansen fortfarande surt. Inpyrd rök, spillt vin och ångestsvett som det skulle krävas en riktig tvätt för att få bort.

Men ändå. Det var hans uniform. Han drog den på sig med avsikten att bära den tills allt var över. Han samlade ihop flaskor och tidningar från golvet. När han tittade på strecken i Bamseserien såg han att den sicksacklinje han tagit för ett tempel lika gärna kunde vara en trappa.

Han drack några klunkar vatten. Förnimmelsen av Majas närvaro i hans kropp var återigen så familjär att han inte kände den, bara visste att den fanns där. När han svalt vattnet öppnade han tändsticksasken.

Insekten hade växt och var nu så tjock att den nätt och jämnt fick plats i asken. När Anders lät en tung droppe saliv falla på den kvicknade den till och började vrida sig i sitt trånga utrymme. Anders sköt igen asken och slöt handen kring den, fick återigen den allt omfattande medvetenheten om vattnet omkring honom, inuti honom.

Han kände larvens rörelser genom den tunna pappen och tyckte lite synd om den. Men det här var inte rätt tillfälle att reflektera över djurplågeri och insekters rättigheter. Dessutom var den ingen insekt, hade Simon sagt vid köksbordet. Den hade ingen egen vilja, inga andra avsikter än att vara en kraftkälla för sin bärare. Ett slags batteri. Spiritus.

Anders tog Majas overall under armen och gick nedför trappan till köket. Klockan var strax efter elva. På bordet fann han en lapp skriven med Anna-Gretas handstil. Att han skulle ta vara på sig, att allt han behövde fanns i huset och han behövde alls inte gå ut.

Det fanns kaffe i bryggaren och Anders hällde upp en kopp. Medan han drack kände han kaffevattnets minsta rörelse genom kroppen. När han druckit ur hämtade han en plasthink ur städskåpet och fyllde den till hälften med vatten från kökskranen. Han satte sig på en stol med hinken mellan låren, grep om tändsticksasken med ena handen och förde ner den andra handens fingertoppar i vattnet.

Han bara visste.

Som om handen i vattnet hade hållit i en fjärrkontroll eller snarare blivit till en fjärrkontroll som han var så förtrogen med att han inte behövde titta på knapparna, kunde han nu styra vattnet. Hans hand fanns inte, signalerna gick direkt från hans hjärna ner i kontaktytan.

Han bad vattnet att röra sig medsols, motsols. Han bad det att klättra upp och rinna över kanten så att hans byxben vättes ner. Sedan ställde han ifrån sig hinken och la handen mot det blöta tyget och bad vattnet att lämna det. En pust av ånga steg upp mot hans ansikte.

Jag kan.

När han hade hällt ut vattnet ur hinken och stoppat tändsticksasken i fickan gick han till gömmorna och plockade fram hagelbössan. Han stod en stund och vägde den i händerna, undrade om den på något sätt kunde hjälpa honom. Det var betryggande med den metalliska tyngden, det polerade träet, ett vapen.

Men det var inte ett vapen han behövde, åtminstone inte ett sådant vapen. Han öppnade bössan och plockade ut patronen, stoppade tillbaka den i lådan där han hade hittat den och gnuggade händerna. Han var ren.

Ett par av Simons välanvända kängor från militärens överskottslager stod i hallen. De var bara en aning för stora för Anders. Han drog dem på sig, hämtade Majas overall i köket och gick ut.

Oavsett vad Henrik och Björn numera var för slags varelser, vad de än bestod av och hur de än kunde leva, så var en sak klar: flakmopeden var en vanlig flakmoped. Den hade tyngd och hårdhet, den kunde bli skadad eller förstörd. Och den stod någonstans.

När Anders kom upp på byvägen kände han hur kallt det var. Luften var rå och temperaturen runt noll. Han svepte Majas overall kring halsen och pulade ner det som blev kvar över bröstet innanför tröjan för att hålla värmen.

Han såg sig omkring. Vandrarhemmet låg på hans högra sida, stigen ner till bryggorna på hans vänstra. Nej, knappast.

Någonstans där ingen går.

Den västra sidan av ön var så gott som obebodd, bara några enstaka, nyuppförda villor fanns på den sida som vette mot fastlandet. Det slog honom att han nästan aldrig hade gått den vägen, inte sedan han var liten. Då hade han och de andra i gänget gjort några enstaka expeditioner ut i det okända. Den västra delen av ön ingick helt enkelt inte i världen eftersom ingen de kände bodde där.

Anders körde ner händerna i framfickorna på byxorna, drabbades av vattenförnimmelsen när handen nuddade vid tändsticksasken och flyttade händerna till bakfickorna istället. Det var inte det bekvämaste sättet att gå på, men han orkade inte med den där förhöjda medvetenheten annat än korta stunder i taget. Den fanns där ändå eftersom asken var så nära hans kropp.

Han passerade Bergwalls villa och stannade till. Det syntes inga tecken på liv inifrån huset och kanske hade familjen blivit flyttad till fastlandet. Vattenkranen på husets gavel blänkte.

Vem där?

Bergwalls villa låg på en liten höjd och hade utsikt mot havet, men det var hundra meter eller mer ner till vattenbrynet. Anders tände en cigarett och kände efter. Han såg inte vattnet nere i berget, men det måste finnas där, ha letat sig fram med sina långa fingrar tills det kunde titta ut genom blänkande kranar och fortsätta in i människorna.

Han sökte sig fram på stigar där människor sällan gick, han hittade några av de överväxta husgrunderna från det som en gång hade varit västra byn. Han nådde slutligen klipporna och såg in mot Nåten som nästan inte gick att urskilja i diset över havet. Han fortsatte in i granskogen, gick över ovårdad åkermark. När han hittade en gammal lada som var snedare än Smäcket och vars tak höll på att rasa in, trodde han att han hade kommit rätt, men i ladan fanns ingenting annat än ruttet trä, rostiga redskap och några staplar med tegelpannor till ett tak som aldrig hade blivit lagt. Anders satte sig på stapeln och pustade ut.

Var är ni? Var fan är ni?

Hans plan var enkel. Om han hittade mopeden skulle han också hitta Henrik och Björn. Han skulle vänta ut dem och när de kom skulle han ... där tog planen slut. Men han hade Spiritus och något skulle göras.

Han var utmattad och hungrig efter att ha gått och letat i många timmar. Han var tvungen att gå hem och äta något om han skulle orka fortsätta.

När han kom upp på byvägen igen övervägde han att gå ner till Smäcket och vänta, det kunde ju hända att de själva sökte upp honom igen. Ja, så fick det bli. Han skulle tillbringa natten i Smäcket och vänta på dem, komma vad som komma ville.

Eftersom det fanns mer mat i hans farmors hus gick han först dit och gjorde sig ett par smörgåsar med rostbiff som han åt medan han satt och tittade ut över havet. Det var inte långt till skymningen och han väntade på att Gåvastens fyr skulle tändas.

Han tog några klunkar av det han börjat tänka på som Majavatten och strök frånvarande över telefonens nummerskiva. Anna-Greta hade aldrig brytt sig om att skaffa knapptelefon trots att det försvårade alla kontakter med datoriserade myndigheter. Hon ville tala med en riktig människa, som hon uttryckte det.

Innan han hade övervägt hur och varför hade han börjat slå Cecilias nummer. Bara för att det kändes lustigt att manövrera en telefon med nummerskiva och han inte visste något annat nummer att ringa.

Han trodde inte att Cecilia skulle vara hemma och medan signalerna gick fram började en stor ödslighet ringa i hans öron. Han kände sig så ohyggligt och oåterkalleligt ensam. Det var inte panikångesten eller skräcken som fått grepp om honom som så många gånger tidigare, nej, det var en stor sorg och den allomfattande känslan av att vara helt ensam i världen.

»Hallå, det är Cecilia.«

Anders drog in luft och trängde tillbaka sorgen så gott det gick, men hans röst var ynklig när han sa: »Hej, det är bara jag. Igen.«

Den sedvanliga pausen när Cecilia ställde om sig från den som väntade på ett trevligt samtal till den som hade ett otrevligt samtal att ta hand om.

»Du borde inte ringa hit, Anders.«

»Nej, jag borde väl inte det. Men jag är i alla fall nykter.«

»Det var ju bra.«

»Ja.«

Det blev tyst emellan dem och Anders såg ner mot Smäcket som låg och bidade i den begynnande skymningen.

»Kommer du ihåg den där gången när du skjutsade mig på din cykel? När jag hade bjudit dig på glass?«

Cecilia suckade utdraget. När hon svarade var hennes röst dock aningen mindre avvisande än vid tidigare samtal. Han var, som sagt, åtminstone nykter.

»Ja«, sa hon. »Det gör jag.«

»Jag också. Vad gör du för nåt?«

»Nu?«

»Ja.«

»Jag låg och sov lite.« Hon tvekade innan hon tillfogade det något mer privata: »Hade inget annat för mig, direkt.«

Anders nickade och såg ut över havet, hann precis fästa blicken på Gåvasten när den första ljussignalen blinkade till.

»Är du glad?« frågade han.

»Nästan aldrig. Du då?«

»Nej. Hur var det med den där killen du träffat?«

»Jag vill inte prata om det. Du då?«

»Vadå?«

»Vad gör du?«

Ett blink, två blink, tre blink. Det var fortfarande alltför ljust för att signalerna skulle bilda en gata över havet. Fyra blink.

»Jag letar efter Maja«, sa han.

Det kom inget svar från Cecilia. Det knäppte till i Anders öra när hon lade ifrån sig luren. Han väntade. Efter en stund hörde han på avstånd att hon grät.

»Cilia?« sa han, och sedan högre: »Cilia?«

Hon lyfte luren igen och hennes röst var tjock. »Hur ... hur kan du göra det?«

»Därför att jag tror att jag kan hitta henne.«

»Det kan du inte, Anders.«

Han tänkte inte börja förklara allting, det skulle ta timmar och Cecilia skulle ändå inte tro på det. Ett blink, två blink. Något hände. Han tyckte plötsligt att blänken från fyren var varma. Goda. Ett ljus tog sig in i honom och en vettskrämd liten glädje tog ett skutt.

»Kommer du ihåg den där sången dom sjöng på pappas begravning?« frågade han. »Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå?«

»Ja, men ...«

»Det är så. Det är så det är. Det tar inte slut. Allt finns kvar.«

Cecilia suckade igen och han kunde se framför sig hur hon sakta skakade på huvudet.

»Vad säger du för nåt, äls-«

Cecilia svalde det sista ordet. Av gammal vana hade hon varit på väg att avsluta meningen med »älskade«. Så som de hade talat förr. Hon harklade sig och sa kontrollerat: »Jag tror inte att vi ska prata mer nu.«

»Nej«, sa Anders. »Vi ska väl inte det. Men du får ha det så bra. Jag kanske inte ringer mer.«

»Varför säger du så?«

»Vill du att jag ska ringa mer, då?«

»Nej. Eller ... men varför säger du så?«

»Ifall att.« Anders svalde ner en klump som hade börjat växa i halsen och sa snabbt: »Jag älskar dig«, varpå han la på luren. Han satt kvar en lång stund med handen vilande på telefonluren som för att hindra den från att hoppa till eller ringa.

Han hade inte vetat det förrän han sa det högt. Kanske var det inte heller sant. Men efter att ha hört hennes röst, hennes vänligare röst i örat under flera minuter hade det kommit över honom. Kanske var det bara längtan efter en annan människa eller nostalgi sprungen ur ljusare minnen, kanske idealiserade han henne när han inte längre såg henne, kanske var det inte sant.

Men kärlek? Vem kan säga vad som är ett gytter av dunkla behov och önskningar och vad som är äkta kärlek? Finns det sådan? Kan det inte vara så att om man kan säga: »Jag älskar dig« till en annan person och veta att man menar det, då är det kärlek, oavsett motivet?

Maja eller ingen Maja, han älskade människan som satt vid den andra luren många mil därifrån. Vad det berodde på, vad som hade förändrats visste han inte. Men det var så.

Det var nästan mörkt över fjärden nu och när Anders lutade armbågarna mot fönsterkarmen kunde han se Gåvastens ljus flimra till likt en gata av guld över vattnet, försvinna fem sekunder och sedan återvända, försvinna.

Där gatorna är lagda med guld.

Han blinkade ett par gånger och skakade sedan på huvudet åt sin egen dumhet. Varför skulle mopeden nödvändigtvis stå på Domarö bara för att det var där de brukade köra? Den kunde stå var som helst, på vilken ö som helst, det borde väl han om någon veta. Havet var deras gata.

Havet är så stort, havet är så stort ...

Men de kunde inte gärna köra omkring hur som helst, någon borde i sådana fall ha fått syn på dem. Det måste vara någonstans inte alltför långt borta och en plats där det inte fanns människor ...

Anders gick ut i köket och hämtade den stora stavlampan, kontrollerade att det fanns batterier. Sedan drog han på sig Simons jacka utanpå HellyHansen-tröjan, stoppade in overallen och drog igen blixtlåset så att han såg havande ut och flyttade Spiritus till jackfickan.

När han kom utanför ytterdörren var det inte fullt så mörkt ute som det såg ut inifrån, men om en dryg halvtimme skulle det vara kväll. Han raskade på stegen ner till bryggan och höll tummarna för att Göran skulle ha transporterat hem Simons båt som han lovat göra.

Det hade han. Den eländiga plastbåten som hade varit inblandad i så mycket under de senaste dagarna låg och skavde lätt mot bryggan och Anders gick ombord, lösgjorde tamparna och startade motorn.

Det verkade perfekt, nästan för perfekt och han visste inte om Henrik och Björn hade sinne för sådana samband, men han misstänkte att de hade det. Man kan inte avguda Morrissey och The Smiths utan att nära en längtan tillbaka till ursprunget, till de platser och de tider där allting började, på gott eller ont.

Anders vände båten ett halvt varv och vred upp gasen, forsade iväg med fören riktad mot Kattholmen.

Tillbaka till det gamla huset

Likt långhalsade, törstiga dinosaurier låg de stormfällda träden här och var utsträckta ända ner i vattenbrynet. Det hade utgått allmän amnesti. Blev det is till vintern kunde den som så önskade trava över till Kattholmen och såga upp så mycket ved som han eller hon ville ha, huvudsaken var att det blev röjt.

Men det rörde sig uteslutande om svårarbetade granbjässar. Besvärliga att såga, sega att klyva och inte var det någon bra ved heller. Intresset var svalt. Hade det handlat om någorlunda lätthanterliga björkstammar skulle det inte ens ha krävts is, då skulle folk ha åkt ut med båtar för att kapa åt sig vad de kunde och Kattholmen skulle ha varit röjd på ett kick.

Men nu var det granstammar, mörka, dystra granstammar som låg fällda över klipporna och här och var stack upp sina grenar ur vattnet likt hjälpsökande skelettarmar som ingen ville kännas vid eller bistå.

Månen hade börjat tröttna och krympa ihop, balanserade lealös på spirorna av det fåtal granar som ännu stod. Slöjor av moln drog förbi och när Anders närmade sig badade Kattholmen i ett ljus utan glans, likt åldrat aluminium. Han rundade den norra udden där ett sjömärke av betong flaggade för en farled som ingen längre använde, fortsatte längs stenstranden på öns östra sida.

Sjöboden fanns kvar. Dess liggande timmerstockar skulle det krävas århundraden för att rå på och inget träd hade fallit över den. Anders saktade ner och gled den sista biten, stängde av motorn och fällde upp den för att inte skada propellern. När fören skrapade över bottenstenarna klev han ner i vattnet som omedelbart läckte in i kängorna. Han drog upp båten på land och tände ficklampan, lyste in mot sjöboden.

Inget hade förändrats. Det såg likadant ut som den senaste gången han hade varit där. Eldstaden från vilken glödande kol hade sparkats över Henriks nakna rygg fanns kvar. Gräset som tryckts ner av Henriks och Björns kroppar hade däremot för länge sedan rest sig igen och glittrade fuktigt i ficklampans sken.

Anders såg mot bodens dörr och kunde nästan höra fanfaren där bakom, stämman som sjöng: »It's the final countdown ...« men det enda som hördes var vindens viskande i torra granbarr.

Han tog några steg åt vänster, lyste längs husets sida och där stod den. Flakets brädor var eldskadade men hela, locket på bensintanken glänste till när Anders svepte med lampan över Henriks och Björns moppe. Det gick hjulspår i gräset ner till vattnet.

Här är vi alltså ...

Anders satte sig på det understa trappsteget och såg ut över vattnet. Simons båt vickade lätt när en våg slog emot aktern. Månens aluminiumljus gjorde världen frusen och metallisk. En torr granstam gnydde till bakom hans rygg och han befann sig i alltings början och alltings slut. Den stilla punkten. Den sista nedräkningen.

Tio, nio, åtta, sju, sex ...

Han räknade långsamt baklänges från tio till noll kanske trettio gånger utan att något hände och fortsatte att stirra ut över vattnet, väntade på dem som hade nyckeln. De som visste och skulle hjälpa honom, vare sig de ville eller inte.

Han stack in handen innanför jackan och gned med fingrarna över overallens glatta tyg. Månen segade sig loss från grantopparna och tittade på honom där han satt. Han kände sig illa till mods och reste sig upp, drog bort sprinten ur dörren och sköt upp den, lyste in med ficklampan.

Tydligen hade det varit folk här sedan sist. En annan generation hade tagit vid där deras hade slutat, en slarvigare generation. En pinnstol var sönderslagen och en kortlek låg spridd över golvet. I ett hörn låg en trave spritflaskor och det fanns inga madrasser eller täcken i sängarna.

Anders gick fram till bordet och satte sig på en stol som svajade under hans tyngd. Genom det lilla fönstret såg han flakmopeden intill väggen. Han böjde sig ner och började samla ihop kortleken, tänkte att han skulle lägga en patiens, men gav upp. Det verkade ändå saknas kort, han kunde inte se fler än ett tjugotal.

Medan han fortfarande satt framåtlutad på stolen hörde han ett plask utifrån. Det lät annorlunda än vattnets slag mot båten och han stelnade till. Strax därefter hördes Henriks röst.

»Kom inte till huset ikväll«, ropade han. »För det finns nån här som ska sätta en yxa i örat på dig!«

Anders rätade långsamt på sig och släppte kortet han höll i handen. Det var ruter fem. Han glodde på de rombformade symbolerna och fann ingen mening, inget att tolka. Han reste sig från bordet, rättade till Majas overall så att den låg som ett band runt magen och gick till dörren.

Henrik och Björn stod vid foten av trappan. Det löjligt långa knivbladet pekade rakt ut från Henriks höjda hand.

»Jag vill helst inte komma tillbaka till det gamla huset«, sa Björn. »Det finns för många dåliga minnen där.«

Anders satte sig på det översta trappsteget och såg på dem. De var inte så förändrade sedan den där gången ändå. Platsen de befann sig på fick honom att se dem genom ett filter av minnen och han såg inte längre två hämndlystna spöken utan två eländiga pojkar som bara hade varandra. Och han kunde sången, så han sa: »Det sorgligaste jag någonsin sett. Och ni visste aldrig hur mycket jag tyckte om er, egentligen. För jag sa det aldrig. Men jag tänkte göra det.«

Henrik sänkte kniven och det hånfulla uttrycket försvann ur hans ögon. Anders slog ut med handen mot dem och sa: »Det var jag som gav er kassetten, minns ni det?«

Björn nickade. »De alkoholiska eftermiddagarna ...« började han, men Henrik tystade honom med en gest. »Vad vill du?« frågade han.

Anders strök sig över magen, över overallen. »Jag vill ha tillbaka min dotter. Och jag tror att det är ni som har nyckeln.«

Det skeva leendet återvände till Henriks läppar. »Nyckeln?«

»Det är ni som kan hjälpa mig.«

Henrik och Björn såg på varandra. Kniven pendlade i Henriks hand. Anders kunde inte utröna vilket tyst beslut som fattats mellan de båda när de satte sig intill varandra på trappsteget under honom. Eftersom det hade haft effekt förra gången gjorde Anders en snabb översättning och sa: »Snälla, snälla, snälla, låt mig få det jag vill ha. Gud vet att det vore första gången.«

Det var som en lek på ett minerat fält. Ännu en gång slappnade Henriks ansikte av. De satt tätt tillsammans alla tre, sammankurade på trappan och citerade Smithssånger för varandra. Det skulle kunna vara normalt, det skulle kunna vara ömsint. Anders visste inte om det var det.

Tätt tillsammans ...

Han försökte att inte låta det synas i hans ansikte när en kall kåre av rädsla strilade genom bröstkorgen och fyllde magen med ängslan. Hans iver hade fått honom att försumma en milt sagt väsentlig del av planen. Han hade inte druckit någon malört. Inte den här dagen, inte dagen innan. Och de visste det. Annars skulle de inte sitta så nära honom.

Björn såg på Henrik som om han väntade på vad han skulle säga. Henrik satt tyst och tittade på en punkt strax under Anders haka. Sedan höjde han kniven och förde den långsamt mot Anders ansikte. Anders ryggade bakåt en decimeter.

Malörten. Hur kunde jag ...

»Vänta«, sa Henrik. »Vänta.« Det ryckte till i hans mungipor. »Sträck ut dig och vänta.«

Anders satt stilla och försökte anlägga ett vänligt intresserat uttryck när Henrik vilade knivbladet mot vänstra sidan av hans hals. Han såg in i Henriks ögon men kunde inte läsa något genom den tunna, gelatinliknande hinna som låg över Henriks iris och pupill. Metallen vilade kall mot Anders hud några centimeter under hakan, över pulsådern.

»Ditt ansikte kan jag se«, sa Henrik. »Och det är desperat vänligt. Men vad döljs bak i skallen?«

Det kom en känslopuls av svart från Henrik och Anders insåg att han hade förlorat, att han kanske inte hade haft någon chans att vinna. Pulsen vidarebefordrades in i hans kropp som en spasm, ett kommando till musklerna att fly, men innan han hunnit störta upp eller kasta sig åt sidan hade Henrik snittat till.

En glödtråd brände till på Anders hud och innan han hann reagera hade hans blod börjat pumpas ut ur kroppen. I kraftiga stötar forsade blodet fram och stänkte över Henriks ansikte och händer, över trappan och Anders ben. Hans halspulsåder var uppskuren och när han instinktivt tryckte sin vänstra hand över såret förstod han att han var bortom all räddning.

Livssaften pressade på i takt med hjärtslagen, trycktes ut under hans fingrar med en kraft som var obegriplig. Först nu, när hjärtat arbetade emot honom, fick han känna av dess fulla kraft. Han kunde känna varje slag under handflatan som en knuff av färskt blod som sökte sig ut ur omloppet. Det rann under jackan och blötte ner hans tröja på några sekunder.

Anders ögonlock fladdrade och han såg otydligt hur Henrik reste sig och ställde sig framför trappan som om han tänkte hålla ett tal. Björn och den döende Anders skulle vara hans åhörare.

»Kommer världen att gå under på natten?« frågade Henrik och Björn svarade: »Jag vet verkligen inte.«

»Kommer världen att gå under på dagen?«

»Jag vet verkligen inte.«

Anders gled åt sidan och hans högra hand landade över jackfickan. Han kände den hårda asken genom tyget och samtidigt som Henrik sa »Och finns det egentligen någon poäng med att skaffa barn?« körde Anders ner handen i fickan och fick tag i asken. Hans fingrar var stela och kalla som om han hade förfrusit dem och naglarna krafsade hjälplöst över den glatta ytan. Blodet från halsen kom i svagare stötar nu, men ännu var de kraftiga nog för att en svag kaskad skulle stänka upp i hans ögon. Och han såg vattnet, såg vattnet i blodplasman lämna honom, men hade inte kraft kvar att göra något åt det.

»Jag vet verkligen inte«, sa Henrik själv. Han gjorde en konstpaus och sa: »Allt jag vet är att vi är här och att det är nu.«

Anders kände en kittlande rörelse mot huden när asken öppnades av sig själv och Spiritus kröp in i hans handflata samtidigt som Henrik sa: »Så sträck ut dig och vänta. Det finns inget att diskutera.«

Det rinner. Vattnet rinner.

Han bad det att sluta. Bönen pilade upp ifrån hans hand och spreds ut i trädet som var hans blodådror. Vid snittet slog bönen ner och drog åt sig allt som var vatten i det strömmande blodet tills bara fasta, koagulerande ämnen återstod vid såret. För att kompensera vätskebortfallet började Anders högra pulsåder att slå så hårt att det kändes som ryckningar i halsens hud.

Anders knöt handen försiktigt runt Spiritus och genom en slöja av rött såg han att Björn nu satt rakt framför honom med ryggen mot honom. Henrik sökte efter en passande slutreplik. Hans drag ljusnade när han kom på den. Han slog ut med armen och var på väg att börja deklamera, men i samma ögonblick föll Anders över Björn och omfamnade honom bakifrån.

Vatten.

Han såg det. En gurka. På samma obegripliga sätt som en gurka kan bestå av nästan bara vatten och ändå ha en fast form, på samma sätt var det med Björn. Hans blod, hans inälvor, hans skelett, allt var bara vatten i olika grader av tröghet och detta vatten hade Anders i sina händer.

Björn försökte resa sig för att skaka sig fri, men Anders bad om värme. Han bad om all värme som gick att uppbåda, han bad vattnet i sin famn att koka.

Koka, djävul!

Björn föll tillbaka på trappan när en våg av hetta slog genom honom. På ett par sekunder hade han förvandlats till en klump av kokande vatten och Anders brände sig på armarna, över bröstet. Henrik sprang mot trappan och i samma ögonblick som han nådde fram öppnade Björn munnen för att skrika.

Inget skrik kom, men ur hans mun slungades en fontän av bubblande, kokande vatten som träffade Henrik över ansiktet och bröstet så att han stapplade baklänges och föll omkull i ett moln av ånga. Björn sjönk ihop på trappan och spydde ur sig en sista skur av sjudande vatten över Henrik innan han föll framlänges på marken och snabbt krympte ihop. På några ögonblick hade han reducerats till en hög av blöta, rykande kläder.

Henrik låg och vred sig i gräset, rullade fram och tillbaka som för att släcka sin brinnande kropp. Sedan mattades hans rörelser och han låg stilla.

Anders lutade sig framåt och försökte resa sig. Det gick inte. Hans ben hade förlorat all kraft när blodet lämnat honom. Han var en urvriden trasa och som en trasa lät han sig falla lealös framåt över trappan, klarade knappt av att ta emot sig med händerna.

Han kröp framåt. Ångan från Björns kläder steg och förflyktigades mot natthimlen och när Anders kröp förbi dem kunde han känna värmen inifrån tyghögen, som en liten vulkan i vila. Henrik låg utsträckt i gräset med blicken riktad mot himlen. Anders kröp fram emot honom så fort han förmådde medan han kände Majas overall glida över hans mage.

Dö inte. Dö inte.

Henriks ansikte höll på att rinna av honom. Hans bröstkorg sjönk ihop. Den tunna huden runt ögonen hade redan upplösts i vätska och ögongloberna såg ut som målade porslinskulor lagda i en grop av inflammerat kött. Henriks fingrar rörde sig svagt över gräset, som om han smekte det.

Medan Anders drog sig fram avstannade sönderfallet i takt med att hettan från det kokande vattnet avtog. Några sista slingor av ånga steg från det som var kvar av Henriks ansikte och anfallet var över.

Det var ingen människa som Anders hasade fram emot och la sig intill. En människa kan inte gå sönder på det sätt som Henrik hade gjort. Vattnet hade skurit igenom honom utan åtskillnad mellan det som på en människa är hårda och mjuka delar. Vänstra sidan av halsen och hakan var borta, kinderna var prickiga av större och mindre hål som gick igenom hela huvudet.

En människa som nyligen skadats på det sättet skulle avge en stank av blod eller bränd hud, men Henrik luktade ingenting. Ett ansikte skulpterat av sand som fått en hink vatten kastat över sig. Vissa delar hade runnit eller ramlat bort, andra var intakta.

»Henrik ...«

Anders drog armbågen under sig så att han kunde se in i Henriks ögon som ännu fanns kvar men som stirrade glosögda och vansinniga sedan den omgivande huden försvunnit. Henriks pupiller rörde sig i hans riktning. Om Henrik log så gick det inte att se eftersom det mesta av hans läppar var borta.

»Får jag se ...«, sa Henrik. Hans röst var otydlig, kluckande, som om han talade genom en hinna av vätska. »Får jag se ... vad du har ...«

Anders förstod inte vad han menade, men just då gjorde Spiritus ett slag i hans hand, vred sig likt ett finger som försökte komma ur hans grepp. Han höll upp handen framför Henriks ögon. Öppnade den och slöt den snabbt igen.

Henriks huvud rörde sig nästan omärkligt ner och upp. »Trodde det ...«, sa han.

»Henrik«, sa Anders. »Du måste berätta för mig –«

Henrik avbröt honom med sin omänskliga, bubblande röst. »Var inte ledsen för min skull. Jag vill att du ska veta att djupt i mitt hjärta vill jag verkligen gå.«

»Asleep«, sa Anders. »Jag vet. Vi lyssnade på den i din stuga. Vi satt på din säng. Snälla, snälla, snälla Henrik. Berätta för mig.«

»Nyckeln ...«, sa Henrik.

»Ja. Vad ska jag göra?«

Henrik utstötte en pust av vattenånga eller luft som förvandlades till ånga i kylan, det gick inte att avgöra vilket. Hans bröst sjönk ihop ytterligare några centimeter. Hans röst var nu bara ett svagt fräsande och Anders lutade örat intill hans mun för att kunna uppfatta:

»Du har den i handen.« Det blev tyst ett par sekunder, varpå Henrik la till: »Idiot ...«

Anders extra finger borrade och stötte mot hans handflata som till svar och han drog sig fram så att hans mun var precis bredvid Henriks helt oskadade öra, men innan han hunnit fråga något mer utstötte Henrik i en sista, viskande suck: »Det finns en annan värld. Det finns en bättre värld. Det måste det göra.«

Sedan sa han inget mer. Anders gav efter för nackmusklernas rop på vila och sjönk ner med pannan mot gräset intill Henriks huvud.

Adjö. Idiot.

Blodförlusten och ansträngningen hade gjort slut på honom och han kunde inte annat än ligga kvar, orkade nätt och jämnt vrida huvudet åt sidan för att kunna andas. Minuterna gick och markens kyla fick högra sidan av hans huvud att domna bort. Spiritus krälade runt i hans hand utan att försöka fly. Anders kände stråken och ådrorna av vatten i marken under sig och kunde knappt skilja dem från sitt eget försvagade blodomlopp.

Jag ... sjunker ...

Den enda värme som fanns kom ifrån det hettande och svidande såret i hans hals. Det varma såret stannade kvar på ytan medan han själv sjönk ner i jordens svalka och det blev mörkt omkring honom. Han tappade kontakten med sin kropp och föll.

Sjung mig till sömns ...

Han visste inte längre vad som var upp eller ner, han befann sig i fritt fall men utan att känna någon botten eller något slut som nalkades. Han flöt. Han var i ett mörkt vatten och han höll på att drunkna.

Hans lungor drogs samman när han försökte andas in en luft som inte fanns. Han hade bara sekunder kvar att leva. Men sekunderna gick och fortfarande svävade hans medvetande runt i det formlösa mörkret, vägrade att slockna och tänkte: Jag har varit här förut. Jag vet vad som händer nu.

Fasan inför det som skulle komma fick ett hjärta att börja slå hastigare någonstans ute i mörkret. Det kunde vara hans eget hjärta, men sådana distinktioner var meningslösa här. Det fanns ett hjärta som slog i skräck och det fanns något som närmade sig.

Nu kommer det ...

Mörkret förtätades, en skugga tog form inuti en skugga. Han var ingenting mot denna skugga och han sögs emot den likt krillen som ska silas genom valens barder. Den brydde sig inte om honom, den var för ofantlig för att bry sig om honom, men han var i dess väg och han drogs in i den.

Kom nu ... kom nu ...

En hand smögs in i hans, en liten hand. Den stretade och drog. Majas hand.

Men kom nu!

Nej. Jag är Maja. Pappas hand är så stor. När vi ska gå håller jag bara runt hans pekfinger. Hans pekfinger är i min hand. Varför går han inte?

Kom nu då, pappa!

Hennes hand är i min, den är så liten och smal, den är som om jag håller i ett finger, kom nu pappa, kom nu, vi måste gå!

Jag kommer.

Han följde handen som drog honom, han drog i fingret som följde honom och mörkret skiftade i aluminium medan fingret och handen blev till en insekt och den saltmättade luften från havet sögs in i hans lungor i ett enda djupt andetag.

Jag kommer.

Seendet återvände till hans ögon. Han kunde andas. Hans kropp låg på en grässlänt. Vinden sköljde över hans ansikte. Intill honom låg blöta kläder utsträckta som på tork i månskenet. Att döma av månens position på himlen hade han varit borta länge, kanske flera timmar. Tio meter ifrån honom låg båten uppdragen i strandkanten.

Jag orkar inte.

Han såg framför sig mödan att skjuta ut båten i vattnet, att dra igång motorn. Han trodde sig inte kapabel till det. Han ville fortsätta att sova, men utan drömmar.

Kom nu!

»Ja, ja ...«, mumlade Anders och tog sig ostadigt upp på benen och vacklade bort till båten. Vinden hade friskat i med några sekundmeter och varit honom behjälplig. De små vågorna hade arbetat på båten och börjat dra den till sig. En stund till så skulle den troligen ha flutit iväg. Han behövde bara ge den en lätt knuff för att den skulle flyta ut i vattnet och sedan följde han själv efter, kravlade och föll över relingen.

Han försökte att öppna handen som höll i Spiritus, men fingrarna hade låst sig. Med hjälp av den andra handens något rörligare fingrar lyckades han tvinga upp handen och hälla tillbaka Spiritus i tändsticksasken. Han stirrade på motorn.

Ett ryck. Jag orkar ett.

Han var nära att ge upp igen när motorn inte startade på första rycket, men han bet ihop tänderna, bad en otydlig bön och ryckte igen. Motorn startade. Innan han grep gasreglaget kontrollerade han att han fortfarande hade overallen innanför jackan.

Till ingen nytta.

Så ihopsjunken på förartoften att han nätt och jämnt kunde se över relingen lämnade han Kattholmen och styrde mot Domarö. Han visste vad han hade att göra, men han var tvungen att vila först, återhämta en smula kraft.

Han var nästan medvetslös när han nådde sin brygga och först halvvägs upp till Smäcket fick han syn på sig själv ett kort ögonblick och ställde en fråga till sig:

Gjorde du fast båten?

Han visste inte, han kom inte ihåg och han orkade inte ens vända sig om för att kontrollera. Han skulle ändå inte klara av att göra något åt det om det var så att han inte hade förtöjt. En stund senare var han vagt medveten om att han öppnade ytterdörren, att han stängde den bakom sig, att han fann en flaska utspätt vin på byrån och hällde i sig den. Sedan föll han ihop på hallmattan och visste inget mer.

Den förste

Anders ska bli den siste. Låt honom sova och vila. Han kommer att behöva det. Låt oss under tiden lyssna till berättelsen om den förste.

Det är ett slags saga och liksom hos alla sagor har detaljerna flutit iväg på tidens hav och vi står kvar på stranden med i bästa fall en kölbräda, en galjonsfigur eller en fuktskadad loggbok.

Det var något som hände. Det hände någon gång. Det är allt vi behöver veta. På den tiden då Domarös invånare levde på strömmingsfiske och en ohelig allians med djupets makter var sagan kanske bättre känd. Nu återstår bara spillror och vi får låta vår fantasi bygga skeppet.

Ty det handlar om ett skepp. Eller snarare resterna av ett skepp. Det kan ha varit en mindre kogg, det är inte viktigt. Skeppet hade seglat med salt, förmodligen mellan Estland och Sverige, någondera vägen.

Besättningen må ha varit svensk eller estnisk, vi har dock endast en överlevare att ta hänsyn till. Vi förutsätter att han är svensk och vi kallar honom Magnus.

Vi finner honom på Ålands hav. Hans skepp har drivit ur kurs och gått i kvav i en osedvanligt tät oktoberdimma. Skräckslagen och frusen in i märgen har Magnus lyckats kravla ombord på en del av den lossbrutna aktern. Han ropar på sina skeppskamrater men får inget svar. Dimman ligger som en filt omkring honom och hindrar honom att ens se storleken på den spillra som bär honom.

Men han flyter. Han har haft tur i oturen. Brottstycket han befinner sig på är så format att ingen del av hans kropp ligger i vattnet. Han har haft tur. Om han bara inte frös så fruktansvärt!

Vi vet inte hur länge Magnus driver runt på detta vis. Det kan vara dagar, men troligen är det bara timmar eftersom tjockan inte lättar. Han flyter genom en mjölkvit värld och hör inte minsta ljud utöver dem han själv ger ifrån sig när han byter ställning eller skriker på hjälp ut i tomheten.

Det första han förnimmer är inte ett synintryck eller ett ljud. Det är en lukt. Och blotta lukten, doften är nog för att han ska tycka att värmen sipprar in i honom. Det är lukten av kreatur.

Det har hänt honom en gång förr att han har seglat vill i tjocka. Man hade då revat seglet och väntat på att dimmorna skulle skingras. Men innan det hände fick man kontakt med land genom den där lukten. Gödsel, djurkroppar, land! Kreatur betyder människors boningar, betyder räddning. Man hade rott i riktning mot lukten och kommit i hamn.

Därav den gnista av hopp som nu sticker till i Magnus skrämda inälvor. Han får tag i en lös planka och paddlar åt det håll varifrån han tycker att lukten kommer. Tydligen är han på rätt väg, ty lukten blir starkare.

Han hör en ko råma. Dimman börjar lösas upp i sjok och slöjor. Kylan mildras och den lätta bris som för med sig lukten är varm, en sommarbris rentav.

Förmodligen är Magnus troende. Förmodligen prisar Magnus Gud när dimman skingras och han äntligen ser land. Men han kan knappt tro vad hans ögon ger vittnesbörd om.

Paradiset.

Det är den enda förklaringen. Att han har drivit så fullständigt ur kurs att han har hamnat i paradiset. Han har hört förtäljas att Edens lustgård mycket väl kan ha legat på en ö. Det tycks som om han har hittat den ön.

Några sista tag med hans provisoriska paddel för honom in till en strand med finkornig, ljus sand. Där stranden slutar tar en äng av frodigt gräs vid. Ett antal välnärda kor går där och betar. Hus ligger i en sluttning, stadigt byggda, och runt husen står blommande fruktträd.

Och det är varmt, precis lagom varmt. En lång stund gör Magnus inte annat än att sitta på sin vrakspillra och gapa. Han törs knappt kliva i land, han är rädd att detta paradis ska skingras likt dimman om han trampar det med sina fötter.

Allt har en friskhet över sig. Allt glittrar och glänser som om det var nytt och skapat enkom för honom. Ja, just så känns det. En hinna av fukt vilar över allt och vatten droppar från trädens blad, som om denna ö hade stigit upp ur havet bara för att möta honom.

Prövande sticker han ner sin fot i vattnet och finner att sandbottnen består. Han vadar i land, han går över stranden, upp mot ängarna och husen. Han försvinner ur historien för att aldrig mer höras av.

När han ska börja slåss

När morgonen kom hade Anders inte längre någon kropp. Han hade ett sår. Alla leder värkte efter natten på det hårda golvet, han hade ont i huvudet och det stramade och bultade över halsen. Fingrarna var styva och urinblåsan tryckte på och stämde in i smärtkören.

När han öppnade ögonen som hade klibbat ihop under natten tyckte han att det värkte inne i själva pupillen när dagsljusets nålsting trängde in. Han låg stilla och såg bort mot toalettdörren, försökte hitta en enda plats där det inte gjorde ont. Han vispade runt med tungan inne i munnen och fann att tungan var oskadd, att varken munhålan eller tänderna hade tagit skada under de senaste dagarna. Det var klibbigt där inne och smakade äckligt, ja. Men det gjorde inte ont.

Han gned sig i ögonen och stelnat blod revs loss i smulor, färgade hans fingertoppar svagt röda. Han hade förlorat känseln i det öra som hade legat tryckt emot trasmattan under nattens timmar. Han fnös till och blodblandat snor flög ut ur näsan.

Idag är första dagen på resten av ditt liv.

Han lyckades sätta sig upp och fick tag i dörrhandtaget. Med det som stöd reste han sig och raglade till toaletten där han drack ur kranen tills han inte kunde dricka mer. Vita prickar dansade framför hans ögon och han var tvungen att sätta sig på ringen när han skulle kissa. Han satt kvar på toalettstolen en lång stund med huvudet lutat i händerna.

När den värsta yrseln hade gått över reste han sig och drog fram Majas overall under tröjan. Den var inte längre våt, men flammig och fläckig av mörkt, intorkat blod. Han kastade ut den på hallgolvet och klädde av sig.

HellyHansen-tröjan var styv och T-shirten och jeansen fastklistrade vid huden. Han drog dem av sig och det brände till när såret på hans högra lår gick upp igen och började blöda. En ruttnande stank steg från hans kropp och han vågade inte se på sig själv i spegeln.

Varmvattenberedaren var dålig och han vred upp värmen på duschen till det maximala. Sedan stod han under det rinnande, ljumma vattnet med ansiktet uppåtvänt. Emellanåt drack han ett par klunkar. Blodet som hade runnit ur hans kropp behövde ersättas. När vattnet började kallna tvålade han in sig och rengjorde försiktigt jacket i låret.

Han blundade och förde sina löddriga fingrar till såret på halsen. Huden var kluven i en halv centimeter bred skåra och köttet ömmade när han vidrörde det. Under sina fingertoppar kunde han känna pulsen. Artären hade lagats under natten men låg nästan blottad i avsaknad av skyddande hud. Han rengjorde försiktigt och sköljde med det nu nästan kalla vattnet.

Han stod kvar tills vattnet hade blivit iskallt, lät det skölja över ansiktet och drack, drack. Han stängde av duschen och när han hade gnidit och baddat sig torr med en handduk fann han att de vita prickarna hade försvunnit, att han kunde se tydligt.

Badrumsspegeln var immig och han torkade av en fläck med handen, inspekterade såret i halsen. Det såg inte så farligt ut som det var, men han kunde se pulsådern sprattla under bindvävnaden som en liten fisk i ett nät. Han hittade ett par kompresser och kirurgtejp och förband sina sår så gott han förmådde. Halsen borde sys, men att åka till Norrtälje, vänta på akutmottagningen, försöka förklara för en läkare ... det fanns bara inte.

Och dessutom ...

När han stred med Henrik och Björn, när han efteråt klev genom vattnet för att komma i båten hade han fått ett slags vetskap. Den kunde vara betingad av hans eget sargade tillstånd, men han trodde inte det, och Simon hade sagt något liknande: att det var försvagat.

Det fanns en svaghet i havet. Det var därför Sigrid hade flutit i land och det var därför något av de försvunna människorna hade lyckats ta sig loss och tränga in i brunnarna. Det fanns en trötthet, en bristande uppmärksamhet och den tänkte han utnyttja. Om han kunde. Om den alls fanns där.

Han gick naken genom hallen, plockade upp overallen från golvet och fortsatte in i sovrummet. Huden knottrades av kylan i huset och han drog på sig rena kläder ur väskan han hade haft med sig från stan. Underkläder, ett par svarta manchesterbyxor och en blåvitrutig skjorta. I garderoben hittade han sin pappas tjocka, gröna ylletröja och drog den försiktigt över huvudet. Polokragen kliade över halsen men var bra eftersom den höll kompressen på plats.

Han kände sig som om han klädde upp sig och gjorde sig prydlig inför sin egen avrättning och det var en bra känsla. Han hade kommit dithän. Han borde ha städat huset också, lämnat det snyggt efter sig, men till det fanns det varken tid eller ork.

Han synade Majas overall och bedömde att fläckarna inte gick att ta bort med annat än tvätt och inte heller till det fanns det utrymme nu. Han virade den omkring sin mage och lyckades knyta ärmarna och stoppa in benen så att den blev som en mycket stor midjeväska.

Han gick ut i hallen och plockade upp Simons jacka. Hans fingrar fann tändsticksasken, till hälften dold i fickans trasiga foder. Han tog den med sig ut i köket och satte sig vid bordet, tittade ut genom fönstret.

Han hade tydligen gjort fast båten ändå, åtminstone i aktern. Fören pekade vinkelrätt ut från bryggan och motorn skavde mot stenkistan, men det var nästan stiltje och inget att bekymra sig för. Bortom bryggan, ute på fjärden såg han Gåvastens fyr, en vit prick i morgonljuset. En reflex gnistrade till som en manande blinkning.

Oroa dig inte, du. Jag kommer.

Spiritus ringlade sig trögt mot askens väggar när Anders öppnade den och lät en loska falla. När han försökte skjuta igen asken rynkades skinnet eftersom insekten hade blivit så tjock att den egentligen inte fick plats längre.

Han kunde peta till den med fingret och tränga in den i utrymmet men det var för mycket. Den hade trots allt räddat hans liv föregående natt. I skräplådan hittade han en ask med braständstickor som var lite större. Han hällde ut stickorna och hällde i Spiritus.

Det gick inte att avgöra huruvida insekten trivdes bättre i sitt nya fängelse, men det gick åtminstone att stänga utan att det tog emot. Anders reste sig och stoppade den nya asken i byxfickan.

Han borde ha varit hungrig, men var det inte. Det var som om magen hade hårdnat kring sin egen tomhet och inte var villig att släppa ner någon föda. Lika så bra. Han kunde ändå inte föreställa sig vad han skulle kunna äta.

Han tappade upp ett glas vatten ur kökskranen och drack det, skål, min älskling, tappade upp ett till. Och ett till. Den redan styva magsäcken drog ihop sig runt den kalla vätskan.

På köksbänken stod flaskan med malört. Utan att väga för eller emot, lyfte Anders den till läpparna och tog ett par djupa klunkar. Munnen smakade pesthärd och omtöckningen steg omedelbart upp i huvudet, fick honom att svaja där han stod.

Med ryggen mot diskbänken gled han fnittrande ner på golvet. När hans stjärt mötte linoleummattan med en hård duns övergick fnittret i ett flämtande skratt. Han slog med handflatan mot golvet men kunde inte sluta skratta och var tvungen att få det ur sig, så han sjöng högt:

»Dunderhonung, farmors dunderhonung, äter han när han ska börja slåss!«

Fortfarande fnittrande vacklade han in i sovrummet och fick tag i Bamsedockan. Han knölade in den under den knutna overallärmen så att Bamses huvud stack upp över hans höft och de korta benen dinglade längs hans vänstra lår. Han klappade Bamse på luvan, sa »Lycklig den som har en sådan vän« och med stöd av väggar och möbler tog han sig igenom huset och ut på farstukvisten.

Huvudet klarnade en smula när han kom ut i den kalla luften. Han gned sig hårdhänt med knogarna i ögonen och slutade att fnittra, blinkade mot solljuset. Det var en vacker, stilla dag, en välsignad höstdag inte helt olik den vinterdag för snart två år sedan som hade fört honom till den här punkten.

Benen bar honom stadigt ner mot bryggan. Han kunde se naturen omkring sig med överdriven tydlighet och kände vattnet inuti, under och framför sig. Han var ett överkänsligt medvetande som bars fram av en bräcklig kropp, en oändligt komplicerad organisk dator i ett skal av rostig plåt.

Och världens starkaste björn!

Han lossade förtöjningslinan och kavade ner i båten, satte sig på förartoften och lyfte bränsledunken, skakade den. Det skvalpade olycksbådande. Han lyfte blicken och såg ut mot Gåvasten.

Jag ska ju bara dit, eller hur? Jag ska knappast hem igen.

Han tittade på luftbubblan som markerade bränslenivån. Den sjönk i botten när han ställde ifrån sig dunken och samtidigt sjönk någonting inuti honom. Det fatalistiska lugn som hade spirat i honom sedan han klädde sig slokade inför detta praktiska faktum: han behövde inte fylla på bränsle eftersom han inte skulle komma hem igen.

Långsamt, långsamt drev båten söderut medan han satt med armarna vilande på knäna och stirrade ut mot Gåvasten. Sedan nickade han kort, pumpade upp bensin, chokade och drog i startsnöret.

Så länge skutan kan gå ...

Motorn startade och han slöt sitt medvetande för ifrågasättanden, slog i kopplingen och vred gasen i botten. Gåvasten gled sakta emot honom över havet och han tänkte inte på någonting alls, höll bara blicken stint riktad mot fyren och såg avståndet krympa. När han hade kommit ungefär halvvägs kunde han se att fåglarna fortfarande fanns där ute. I hundratal eller tusental svärmade de små prickarna kring fyrens lysande vita väggar som nattflyn kring en stark lampa.

Det återstod bara några hundra meter när motorn hackade till. Bränslet höll på att ta slut, men det underliga var att båten dessutom tycktes gå långsammare. När han hade kört ytterligare ett hundratal meter hördes ett knastrande ljud.

Förskräckt tittade Anders längs båtens sidor eftersom det lät som om den gamla plasten höll på att spricka. Det syntes ingenting, men det knastrande ljudet ökade i styrka och båten började vibrera.

Vad är det här för jävelskap ...

Motorn hostade till igen och när den återtog sin gång var det som om den kämpade i motvind. Motorn vrålade på fullt varv men båten rörde sig knappt framåt. Vibrationerna blev till stötar och kast och motorn började hacka.

»Kom igen! Kom igen!«

Anders vände sig om och daskade till motorn som för att hindra den från att falla i sömn. När hans hand studsade tillbaka från huvans plast fick han syn på något som fick honom att förstå att hans ansträngningar var meningslösa. Han kunde piska motorn till den blödde, han skulle ändå inte komma någon vart.

Hela fjärden hade frusit. Han var kringgärdad av is på alla håll. Motorn hackade ett sista par tag och dog sedan.

Inget vågskvalp, ingen vind, inget motorljud. Det enda som hördes var måsarnas skrin när de likt vitklädda sökare rörde sig kring fyrens bönesnurra. Anders la huvudet på sned och såg på dem. De rörde sig medsols.

Centralaxeln.

Det var inte svårt att se det, ensam i stillheten på det öde havet där det enda ljudet och den enda rörelsen kom från måsarna. Att det var de som höll världen igång genom sitt kretsande kring centralaxeln.

Hans tankar var på väg att flyta bort men avbröts av ett nytt krasande. Den här gången var det inte båtens framfart genom det frysande vattnet som skapade ljudet. Den här gången var det vad han först tagit det för. Båtens glasfiberskrov knastrade när isen grep tag i det och kramade. Anders skakade på huvudet.

Tyvärr, du. Så lätt går det inte.

Om det fanns någon form av tänkande kraft bakom allt som hände så var den inte särdeles intelligent. Den hade visserligen fått stopp på båten. Men det gick inte lika lätt att få stopp på honom. Anders klappade ömsint över Bamses luva, här kommer trollens kompani, och klev över relingen.

Isen bar honom. Han lämnade båten och gick över vattnet fram emot fyren.

Bröllopsresan

Färjan var en flytande mikrovärld av nöjen. Man gick några steg för att äta, några steg till för att handla taxfree. Man gick runt hörnet för att dansa och uppför eller nedför en trappa när man skulle sova. Simon brukade tycka att det var en behaglig omväxling till trasslet med avstånden på Domarö, men under denna resa ingav båten honom snarare klaustrofobi än frihetskänsla.

Ändå hade han och Anna-Greta en större och finare hytt än på tidigare resor. Inte någon svit direkt, men den låg ovan däck och hade fönster. Simon brukade trivas rätt bra i hytt under däck och sövas av motorernas dunkande, men föregående natt hade han legat vaken med Anna-Greta intill sig och en klump i bröstet.

Gjorde jag rätt?

Det var frågan som plågade honom. Han hade överlämnat Spiritus till Anders och gjort det på ett sådant sätt att det inte kunde tolkas som annat än uppmuntran att ta itu med saker och ting efter eget huvud. Hade det varit rätt sak att göra?

Simon låg vaken i sin säng, lyssnade till havets forsande längs båtens sidor och kände sig tyngdlös av tvivel och oro. Han hade föresatt sig att följa sitt öde tillsammans med Spiritus till vilket bittert slut som komma månde. Han hade inte varit särskilt rädd.

Eller?

Hade han i själva verket varit rädd och utnyttjat Anders för att bli kvitt sin rädsla? Han kunde inte längre säga säkert. Han hade tappat sitt fäste och sin barlast när han lämnade ifrån sig Spiritus och det var inte lättnad han kände utan just en obehaglig tyngdlöshet.

Så förflöt Simons natt medan finlandsfärjan stävade genom mörkret och framåt morgonen nådde de yttersta kobbarna av Roslagens skärgård. När Anna-Greta hade vaknat klädde de sig och gick ner till frukosten.

När de hade plockat åt sig av frallor, pålägg och kaffe och satt sig vid ett fönsterbord såg Anna-Greta forskande på Simon och frågade: »Har du sovit nåt inatt, du ...«, hon drog på munnen och la till: »... min make?«

Simon log matt. »Nej ... min hustru ... det blev dåligt med det.«

»Hur kommer det sig?«

Simon gned med pekfingret i handflatan och stirrade på äggröran på sin tallrik som dallrade av båtens vibrationer. Den såg ut som hans hjärna kändes och han lyckades inte finna något bra svar. När det hade varit tyst en stund, frågade Anna-Greta: »Är det inte nåt du måste ... göra?«

»Vad skulle det vara?«

Anna-Greta nickade mot hans kavajficka. »Med asken.«

Pekfingrets gnidande blev kraftigare och det började svida i handflatan. Simon tittade ut genom fönstret och såg att kobbarna hade blivit till öar. De hade just passerat Söderarm. Om knappt en timme skulle de lägga till i Kapellskär. Pekfingret slutade gnida och han vilade handflatorna på bordsskivan.

»Det är så att ... jag gav den till Anders.«

»Gav?«

»Ja, eller ... överlämnade. Överlät.«

Anna-Greta rynkade pannan och skakade på huvudet. »Varför det?«

»För att ...«

Varför? Varför? För att jag är feg, för att jag är rädd, för att jag är modig, för att Anders ...

»För att jag tänkte att han kunde behöva den.«

Anna-Gretas ögon fästes stint i hans. »Till vad då?«

»Till det han ... till det han behövde göra.«

Som Simon hade fruktat blev Anna-Greta mållös. Hennes händer föll ner i knät och med gapande mun såg hon ut genom fönstret på öarna som tycktes vevas fram på en långsam film. Simon tog sin gaffel och stoppade en bit äggröra i munnen. Den smakade aska. Han la ner gaffeln igen samtidigt som båten krängde till, vilket fick äggröran att hasa likt en amöba mot mitten av tallriken.

Anna-Greta såg på honom. Simon flackade med blicken. Båten krängde till igen, kraftigare, och när han med en kraftansträngning ändå såg in i Anna-Gretas ögon hittade han något annat där.

De såg in i varandra. Motorerna gick upp i varv och runt omkring dem hördes klirr och skrammel när glas och bestick darrade och slog mot varandra. Det gick en svag stöt genom hela fartyget och Simon knuffades framåt en decimeter, men han släppte inte Anna-Gretas blick.

Motorerna vrålade och allting skakade. Höjda röster från borden runt omkring sökte göra sig hörda över bullret och rasslandet. Det kom en kraftigare stöt och Simons mage slog i bordet medan Anna-Greta höll på att tippa baklänges på stolen, men hon lyckades bromsa fallet genom att gripa tag i fönsterbrädan. De hade stannat.

Ögonkontakten hade brutits under fartygets sista konvulsion och båda såg nu ut genom fönstret. Simon tyckte att han längst borta vid synranden kunde skymta Ledinge och Gåvasten där de låg i ett hav som hade frusit till. Fartyget låg inbäddat i ett tjockt lager av is och Simon var inte dummare än att han förstod.

Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?

Människor hade rest sig från sina bord och förde högljudda samtal medan de sprang till fönstren för att se vad som stod på. En man och en kvinna trängde sig in vid deras fönster och skymde sikten medan de med misstrogna röster sa: »Det här är ju inte klokt ... det här kan ju inte hända ... hur kan det bli så här, det var ju öppet vatten nyss ...«

Anna-Gretas blick hämtade hem hans. Hon nickade sakta och sa: »Då är det så. Det får bli som det blir.«

Hon sträckte ut sin hand och la den på bordet mellan dem med handflatan uppåt. Simon grep den och kramade den.

»Jag är ledsen«, sa han. »Jag kunde inte göra annorlunda.«

»Nej, jag insåg just det«, sa Anna-Greta. Hon släppte hans hand och såg på den där den låg öppen på bordet. Med sitt pekfinger följde hon fårorna i handflatan. »Jag insåg just det. Min make.«

En bättre värld

Måsarnas skrän och oväsen hade blivit det normala när Anders satte foten på Gåvastens klippor för tredje gången i sitt liv. Han hörde dem knappt, de var bara en matta av ljud som hörde till platsen nu när han inte längre fruktade dem.

Han klev från ett istäckt hav till ett skär där det fortfarande var höst. Där ingen snö fanns och där enstaka buskar hade kvar sina blad och grästuvorna i skrevorna var gröna.

Det han var på väg mot fanns på öns östra sida. Han hade sett den förra gången han var här och den skymtade i bakgrunden på fotografierna, men han hade inte fått syn på den förrän nu, hade inte förmått tänka tanken.

När han stod på de östra klipporna tyckte han att det var obegripligt att han hade varit så blind. Maja hade försökt att visa honom med pärlplattan, med strecken i Bamsetidningen och det hade funnits för hans ögon hela tiden: berghällarna på den östra sidan stupade ner i havet i en bruten trappstegsformation.

Men det var ju ingen trappstegsformation. Det var en trappa.

Där han stod syntes de fyra översta stegen tydligt där de försvann ner i isen. Han kände igen dem från drömmen eller synen där han hade varit Maja. De var drygt tre meter breda och varje steg var mer än en halvmeter högt. Vatten och vind hade nött ner dem så att det var förlåtligt att man inte vid första anblicken tog dem för vad de var.

Men en trappa var det. En trappa som ledde nedåt. En gång för många hundra år sedan måste den ha legat helt under vatten men landhöjningen hade fört upp den i ljuset. Eller så hade den funnits där innan isen pressade ner landet. Anders stod med armarna knutna runt sig och såg ner längs trappstegen.

Vem går där?

Han var tvungen att ta hjälp av händerna för att ta sig ett steg nedåt. Det var ingen trappa byggd för människor, knappast heller av människor. Vilka människor i forntiden skulle ha kunnat utföra stenarbeten under vatten?

Han tog sig ner ett steg till och möjligen var det aningen mindre högt än det föregående.

Vem?

Någon eller något som låg utanför hans föreställningsförmåga. En gång för länge sedan hade det använt den här vägen för att ta sig upp och ner, men sedan slutat för att det blivit för gammalt eller för kraftlöst. Eller för stort. Nu återstod bara vägen.

Ett steg till. Och ett till.

Anders stod på isen vid foten av det som syntes av trappan. Vitfåglarna kryllade över himlen i utkanten av hans synfält. Han stack ner handen i byxfickan och fick fram asken. Sedan satte han sig på steget ovanför med fötterna dinglande en halv decimeter ovanför istäcket.

Han sköt upp asken och hällde ut Spiritus i handen, slöt fingrarna till en varsam näve. Vattnets kunskap rann genom honom och med den följde en ny insikt. Han öppnade handen igen, tittade på den nu långfingertjocka, svarta masken som ormade sig i hans handflata.

Du hör hit.

Det skavde över såret i halsen och Anders kliade försiktigt medan han stirrade ner på isens halvgenomskinliga golv. Spiritus kittlade hans handflata när den sömnigt rörde sig runt sig själv.

Det är härifrån du kommer.

Insekten var en del av det som fanns under isen, vid trappans fot. Varför skulle den annars ha dykt upp just på Domarö, en gudsförgäten, i ordets rätta bemärkelse gudsförgäten ö i södra Roslagens skärgård? Därför att den kom härifrån, naturligtvis.

Han förde upp handflatan till ögonen och studerade den blanka, svarta huden, den antydda segmenteringen av kroppen som var som en enda mörk liten muskel. Han andades på den.

»Är du min?« frågade han viskande utan att få något svar. Han höll munnen intill insekten och andades varmluft över den. »Är du min?«

Han lät en tjock sträng saliv falla och insekten rullade runt, kråmade sig som en förnöjd katt i den sega vätskan tills dess hud glänste.

Jag vet ingenting.

Ändå hasade han sig ner från trappsteget så att han åter stod på isen. Han satte sig på huk och vidrörde den med fingertopparna, bad den att smälta. Ett lager av vatten bildades på ytan och strax därefter sjönk han igenom en decimeter och stod på sten.

Vatten rann in i kängorna och kylde ner hans fötter. En halvcirkel av öppet hav sträckte sig drygt två meter ut ifrån honom. Genom det klara vattnet kunde han skymta ytterligare tre trappsteg som försvann ner i mörkret.

Isen var drygt en meter tjock vid kanten och det sög till i Anders bröst. Den kraft som det måste krävas för att lägga så kraftig is över ett helt hav. Hans bröstkorg pressades ihop som om starka händer hade kramat honom och han kunde knappt andas. Han såg upp mot himlen.

Fåglarna var vansinniga. Det tycktes som om varje enskild fågel strävade efter att ta sig till utrymmet rakt ovanför hans huvud och det gick knappt att urskilja enstaka kroppar i det flaxande, skränande lock av fjädrar och kött som svävade över honom.

Han blundade och strök med fingrarna över tofsen i Bamses luva, tofsen som Maja brukade ligga och suga på medan hon lyssnade på sina kassetter. Det djupa havet låg under hans fötter, fåglarna gastade och skrek över hans huvud. Han stod inför något vars proportioner han, lilla människan, inte kunde omfatta.

Var är den lilla människan? Syns inte! Finns inte! Blodet ska spruta, ha ha haaa ...

Ronja Rövardotter hade gått på teve och av misstag hade Maja råkat få se just när vildvittrorna anlände. Hon hade sprungit gråtande ut ur rummet.

Anders knöt den vänstra handen runt tofsen i Bamses luva, den högra runt Spiritus och bad vattnet att dela sig.

Det svallade och slog kring hans fötter, vatten forsade upp i kaskader över iskanten och kalla stänk prickade hans ansikte. En v-formad kil bildades snett nedanför honom, som om vattnet sugits ner i ett hål snarare än tvingats över kanterna. Kilen var dock inte ens tillräckligt djup för att nästa trappsteg skulle friläggas.

Dela dig!

Kraften från Spiritus rann likt svagström genom hans kropp, ner i hans fötter och ut i vattnet, men inget ytterligare hände. Han knöt handen kring Spiritus så hårt han vågade. Han visste att kraften att göra det han önskade fanns där. Det var han som inte klarade av att förmedla den. Med en flämtning släppte han bönen och lät vattnet slå tillbaka över hans fötter.

En sträng av måsskit klafsade ner på hans huvud och rann nedför pannan. Även hans vänstra arm hade blivit träffad och ett vitgrumligt stråk av avföring sökte sig ner längs ribbstickningen. Han skakade armen innan skiten nådde fram till dockan, strök träck ur pannan, lyfte ansiktet uppåt och skrek: »Vad ska jag göra då? Säg det istället för att skita på mig! Säg vad jag ska göra!«

Måsarna hade inget svar att ge. De föll in mot varandra i ett rassel av fjädrar medan de fortsatte att skrika av sina små lungors fulla kraft och släppte ifrån sig linor av slemmig spillning i vattnet, på isen.

Äckligt. Det är äckligt.

Anders såg på Spiritus och även insekten liknade en liten klump avföring.

Det borde vara vackert. Men det är bara vidrigt.

Kroppsäckel slog klorna i honom, ty han visste vad nästa steg var. Hur han kunde göra för att ge kraftkällan en bättre anslutning, skapa en starkare kontakt mellan sig och ... batteriet.

Den är ett batteri. Jag är en maskin och den är ett batteri. Inget annat.

Magen godtog inte resonemanget och kurade ihop sig, vred sig som inför ett hotande slag när Anders förde sin högra hand mot munnen. En våg av motstånd steg nedifrån hans genomkylda fötter och upp genom kroppen för att hindra honom, få stopp på det, skydda sig.

Anders knep ihop ögonen och gapade, slog högra handen mot munnen som i förskräckelse. Spiritus flög in i hans munhåla och kravlade över tungan. Innan han hade hunnit ångra sig eller kroppen sätta sig till ytterligare motvärn, svalde han.

Beslut är en sak, genomförande en annan. Den feta, glatta kroppen stannade längst upp i svalget och halsen knöt sig samman, vägrade att släppa ner den. Anders svalde igen medan Spiritus rörelser kittlade över gomseglet och hotade att sätta igång spyan som låg och väntade.

Han formade sina händer till en skål och öste upp en deciliter vatten ur havet, hällde in det i munnen och svalde igen. Trycket i halsen släppte och Spiritus gled ner.

Han stod med armarna hängande längs sidorna och andades djupt in och ut några gånger. Alla ljud omkring honom vreds sakta ner och världen framför hans ögon skiktades och flimrade som om han sett den igenom lager av spindelväv.

Sedan kom det.

Om det tidigare hade känts som om hans hand var en fjärrkontroll spreds nu förnimmelsen ut till hela kroppen. Och han kunde inte bara kontrollera. Han var det han kontrollerade. När han såg ner mot vattenytan såg han inte längre vatten, han såg det han själv var gjord av och var en del av.

Han strök med handen över ansiktet. Det fanns där fortfarande. Han nöp sig i kinden. Huden gjorde motstånd och det sved en aning. Han var en människa av kött och blod, men en annan människa. Någon vars kropp var ett rum han levde i. Utanför rummet kunde han höra fåglars skrianden, genom ögonens fönster såg han sig själv och han var havet.

Han bad om fri passage för sin bärare och började ta sig nedför trappan. Inget vatten skummade över kanterna, det var som om havet drog sig isär, tätnade längs hans sidor och han gick nedför trappan mellan två skimrande väggar av vatten.

Trappan var hal av sjögräs och tångens blåsor sprack i svaga smällar när han försiktigt satte ned fötterna. Han halkade till och tog stöd mot trappsteget ovanför.

Det är inte för människor ...

Känslan av att vara havet bestod, men hans gamla medvetande trängde sig fram och började tala genom den enkelhet som tillät honom att gå i en trappa ned i djupet.

Det är inte för människor. Du kommer att dö.

Jo. Men det hade han ju redan accepterat, eller hur? Han hade inte ens bränsle för att ta sig tillbaka till den normala världen, behövde inte längre bränsle. Nu skulle han gå i den här trappan och se vart den ledde. Sedan fanns inget mer.

Maja.

Han skulle träffa Maja.

Han hade stigit ner sex trappsteg. Vänstra handen slöts kring tofsen vid hans höft och återförde honom ännu mer till hans mänskliga kropp och medvetande. Det rasslade och slog över hans huvud och nästan allt ljus försvann. Han vände sig om.

Endast svaga ljusprickar av himmel trängde igenom det vildsint kämpande block av fåglar som hade trängt ner i passagen för att följa honom. Fladdrandet från deras vingar fläktade luft över hans ansikte och som om fåglarnas lungor pressats ihop eller akustiken förändrats hördes det nu bara pipanden och kväkanden ur deras strupar när de stred för att hålla avståndet till honom men ändå komma efter.

Enstaka måsar pressades ut längs kanterna, trängde igenom väggarna av vatten och sögs upp mot ytan. En skadad fågel föll ner två trappsteg ifrån honom, slog i stenen och låg stilla.

Det här går inte ...

Anders bad vattnet att sluta sig långsamt kring måsarna. Passagen krympte ihop och fåglarna kastade sig upp över kanterna eller dök ut i vattnet, simmade några kast och steg sedan. Det blev tyst. Anders stod på det sjätte trappsteget i en bubbla av luft och det var mörkt som vid sen skymning. Han kunde ana nästa trappsteg, men inte mer.

Han tog sig nedåt.

Efter ytterligare sju trappsteg var det nästan helt mörkt omkring honom. Sjögräset och tången tunnades ut och försvann. Om han lyfte huvudet kunde han fortfarande se ytan däruppe, mörkt blå som en sommarnattshimmel, men knappt något ljus trängde ner. Han fortsatte.

Trappstegen blev grundare ju djupare ner han kom. När han hade gått trettio eller fyrtio meter i totalt mörker var de av samma dimensioner som en vanlig trappa. Han hade inga begrepp om tid eller rum, han var bara en kropp som rörde sig nedåt. För att inte tappa kontakten med sig själv och slukas av mörkret, började han att räkna stegen.

Han manade fram siffrorna i gul skrift mot mörkrets griffeltavla. Han smyckade dem med blomstergirlanger och lät små djur skutta runt bland dem för att undvika den slutgiltiga losskopplingen från det som var han själv, en tänkande varelse. Han gick. Han gick.

Sjuttionio ... åttio ... åttioett ... åttiotvå ...

Han var så upptagen av att skapa utsmyckningar och färger kring sina siffror, av att fortsätta vara en människa i det stora mörkret att han inte märkte när det hände. I en tankepaus där han övervägde om han skulle sätta en ekorre eller en skata på grenen som stack ut från åttiotvå noterade han att trappan inte längre gick nedåt, utan uppåt.

Han stannade. Såg sig omkring. Till ingen nytta. Totalt mörker rådde. Han kunde svära på att han inte hade kommit till någon avsats, någon plats där trappan nedåt hade slutat och trappan uppåt hade börjat. Vid någon punkt hade trappan ... ändrat riktning.

Han försökte se det framför sig, hur en sådan konstruktion var möjlig. Det gick inte. Det enda som någorlunda motsvarade förutsättningarna var en trappa som vände sig ut och in, blev en uppochnedvänd spegelbild av sig själv.

Det finns ingen väg. Det finns bara en trappa. Och den går inte.

Det var Majas ord ur drömmen. Nu förstod han dem. Den gick inte. Trappan gick inte. Det enda som gick var han, och han fortsatte. Uppåt.

Efter ytterligare tjugo trappsteg började han skönja sommarnattshimlen ovanför sig igen. Tio trappsteg till och den blev en vanlig himmel, sedd genom vatten. Trappans steg hade blivit höga igen och när han försökte ta sig upp på nästa snubblade han och slog knät i kanten.

Han satte sig och såg upp mot himlen. Luften i hans bubbla började ta slut och han bad vattnet att dela sig hela vägen upp till ytan. Passagen öppnades som om han med omänskligt långa armar hade delat på en ridå. Det han såg fick honom att sänka huvudet i förtvivlan.

Nej, nej, nej! Allt det här och så ...

Fönstren i Gåvastens fyr glittrade i solljuset långt ovanför honom. Nu förstod han vad trappans omöjliga beteende innebar. Han hade återförts till startpunkten. Spiritus hade tillåtit honom att slippa igenom, men in slapp han inte. Det enda han hade fått för sina mödor var ont i knät.

Han lutade ryggen mot nästa trappsteg och drog upp byxan. Trappans ojämna kant hade gjort ett jack i huden och en gnutta blod trängde fram. Han hånflinade åt det och lutade huvudet bakåt. Himlen var klar och det som syntes av fyrtornet över klippkanten lyste vitt. Han undrade vad som skulle hända om han helt enkelt bad vattnet att sluta sig omkring honom. Förmodligen skulle han inte dö, men det fanns alltid en möjlighet.

Utmattad blinkade han mot det klara ljuset där uppe och beslöt sig för att ändå vänta en stund. Det var vackert som det var. Inget fanns att hoppas på mer, men ...

Måsarna.

Vart hade måsarna tagit vägen? Trots att hans synfält var begränsat borde åtminstone någon enda fågel synas till. Men inget rörde sig över himlen utom tunna slöjor av moln och inte ett fågelläte hördes.

Han kom på fötter och tog sig upp på nästa trappsteg. Och nästa. De sista stegen fick han häva sig uppför tills han åter stod på Gåvastens klippor.

Det var försommar.

Luften var behagligt ljummen och det blomstrade i varenda skreva. Baldersbrå och gräslök stod och vippade i en mild bris från havet. Fyren lyste kritvit under en lagom varm eftermiddagssol. En underbar dag.

Anders såg sig omkring. Inga måsar på vattnet, inga måsar på himlen. Nej, inte en fågel så långt hans ögon kunde se. Ylletröjan skavde i värmen och han drog den av sig och knöt den över magen, utanpå Majas overall.

Förstummad gick han över klipporna. När han fick syn på Simons båt som låg ordentligt uppdragen på stenstranden istället för övergiven på havet satte han sig ner och lutade hakan i händerna.

Var är jag? När är jag?

Han kisade mot solglittret över havet och studerade båten. Den var sig inte riktigt lik. Den såg nyare ut, eller ... friskare. Det fanns inga repor eller sprickor i skrovet och huven på den uppfällda motorn glänste. Anders greps av en plötslig oro och vred huvudet söderut.

Domarö låg där det skulle. En hoptovad förtätning av horisonten, ett penseldrag av granar mot den ljusa himlen. Men det var som med båten, det såg liksom mer ... nygjort ut. Friskare. Starkare.

Det spratt till i hans mage som av ett fosters första kännbara rörelser. Anders stack handen innanför skjortan, la den över magen och kände äcklad hur den svarta larven där inne levde sitt eget liv. De hade gått isär och var inte längre ett och samma. Han var Anders och en insekt krälade runt inuti hans mage.

Han reste sig och gick ner till båten. Förtöjningslinan låg prydligt hoprullad på förtoften och årorna blänkte nyfernissade. Han sköt ifrån och båten gled lätt fri ifrån stenarna medan han klev i.

Han ryckte i snöret och kylvatten sprutade ut genom det lilla hålet under huven. Han kände på motorn. Den vibrerade. Den var igång. Det var bara det att den inte gav ett ljud ifrån sig. Han slog i kopplingen och båten gled framåt. Han gasade och båten rörde sig snabbare, fortfarande utan ett ljud.

Han vände fören mot Domarö och gasade. Den ljumma luften borde ha blivit kall mot hans ansikte när den blev till fartvind men den behöll exakt samma behagliga temperatur vare sig han ökade eller ströp gasen. Allt var perfekt och ängslan växte sig starkare i honom.

Färden över till Domarö gick obegripligt fort, som om avståndet hade dragit sig samman medan han for. Efter inte mer än en minut svängde han in jämsides med en av de mindre bryggorna intill ångbåtsbryggan, förtöjde båten med det mjuka, vita bomullsrepet och klev ur.

Sjöbodarna var vackert faluröda och föreföll gjorda av sammet i det milda eftermiddagsljuset. Anders såg sig omkring och upptäckte en person uppe på ångbåtsbryggan som stod vänd med ryggen emot honom.

Han gick längs strandkanten och när han tittade uppåt byn såg han att affären var öppen och glassvimplarna vajade svagt. Storstrut, Päronsplitt. Ingen av glassarna såldes längre, så vitt han visste. En person stod där uppe och studerade reklamskyltarna.

KÖTTFÄRS 7,95/KG, GURKA 2,95/KG

Jag vet vad det här är, tänkte Anders medan han klev upp på ångbåtsbryggan och gick fram till personen som stod med ryggen mot honom. Jag vet var jag är.

»Ursäkta mig«, sa Anders och trodde att han bara hade tänkt orden eftersom de inte kom ur hans mun. Människan framför honom var en man klädd i blåbyxor och en rutig skjorta inte helt olik den han själv bar. Mannen reagerade inte på det ohörbara tilltalet. Anders gick närmare.

»Ursäkta mig?«

Anders kände på sina läppar, slickade på sitt pekfinger. Jo, munnen var där, tungan var där. Det var så tyst här. Inga ljud av maskiner eller röster, inte ett fågelkvitter från träden.

När mannen fortfarande inte gjorde tecken på att höra gick Anders runt för att kunna se honom i ögonen eller ruska om honom. Han kom förbi vid sidan av mannen och det sög till i magen, flimrade framför ögonen när allt vände sig i sin motsats.

Anders stod där mannen nyss hade stått och stirrade in i mannens rygg när denne började gå upp emot affären. Anders sprang fram och runt mannen och samma sak hände igen. Något kastades om i hans huvud och han förföljde en man på väg ner mot bryggan, en man som han bara kunde se ryggen och bakhuvudet av.

Han stannade. Mannen återtog sin tidigare position nere på bryggan där han ställde sig och tittade ut över havet. Anders vände om och gick upp mot affären. Han väntade sig nästan att få se sin egen strömmingslåda där uppe, sin handskrivna skylt.

Ty det var den dagen. Dagen då en man hade gått ut i vattnet och Cecilia hade skjutsat honom på sin cykel. Hans bästa stund. Samma väder, samma skyltar, samma känsla. Bortsett från skräcken som pirrade i hans inälvor.

Du vill att jag ska stanna. Du vill ha mig här. Du visar mig det du tror att jag vill se. Min himmel. Det är så du gör.

Mannen som hade tittat på skyltarna var på väg bort. På byvägen söderut var en kvinna i gammalmodig sommarklänning på väg bort. En kvinna i grov vadmalskjol och med en klut på huvudet stod i en backe och plockade liljekonvaljer, vänd ifrån honom.

Ingen ser samma sak.

Kvinnan som plockade liljekonvaljer hörde vare sig till det här seklet eller det föregående. Hon såg förmodligen ingen affär och definitivt ingen reklam för glasstrutar. Möjligen såg hon det bageri som Anders visste hade funnits på den plats där affären numera låg. I hennes ögon var ångbåtsbryggan troligen bara en mindre konstruktion av trä.

Numera. Vad är numera? Var är vi?

Anders blundade och gned sig i ögonen så hårt att glaskropparna trycktes bakåt i skallen. När han öppnade dem såg han samma sak som innan. Ett underbart landskap, en underbar dag och människor på väg bort eller vända ifrån honom.

Han sparkade i gruset och småsten rullade iväg utan att ge ett ljud ifrån sig. Han drog in luft i lungorna och skrek »Maja!« men gjorde det inte. Luften for ur honom, stämbanden darrade, men ingenting hördes. Tystnaden var så kompakt att den slog lock för öronen, som om han befunnit sig djupt under vattnet.

Vilket är precis vad jag gör.

Han slog in på södra byvägen och gick mot vandrarhemmet. Liksom alla byggnader på denna version av Domarö var vandrarhemmet vackrare än någonsin. Det var inte så att det såg nybyggt ut. Nybyggda hus är sällan särskilt tilldragande. Nej, snarare var det så att allt som var åldrat eller slitet var det på ett perfekt sätt som bara framhävde skönheten i byggnaden.

Skansen.

Ja, ungefär så. Alla byggnader och alla föremål, alla växter såg utställda ut. Som om de snarare än att vara något representerade något. Sig själva. Modeller i naturlig storlek.

En kvinna i vit klänning med små svarta prickar och en man i kostymbyxor, väst och skjorta med uppkavlade ärmar spelade krocket i vandrarhemmets trädgård.

Klubborna daskade stumt, ohörbart ihop med träkloten och dessa rulllade genom bågarna eller vid sidan av bågarna. Bortsett från avsaknaden av ljud var det enda underliga med scenen att mannen och kvinnan aldrig såg på varandra och aldrig var vända mot honom. Matchen fortgick tills kvinnans klot rullade in i träpinnen vid banans slut.

Mannen och kvinnan plockade upp sina klot utan att försöka säga något till varandra och vände sig om mot vandrarhemmet som i en koreograferad pantomim där den enda förutsättningen var att deras ögon aldrig fick mötas.

I samma ögonblick som mannens kropp vändes mot vandrarhemmet, mot Anders, kom det kraftiga suget i bröstet och Anders stod framför trappan och såg mannen och kvinnan gå uppför den, öppna dörren och försvinna in i byggnaden.

Det är bara jag.

Alla andra människor som fanns ombord på denna overkliga ö var inbegripna i pantomimen och betedde sig som de skulle. Bara han själv var en avvikelse, en störning som behövde flyttas runt med våld för att inte dansen skulle brytas eller falla i bitar.

Det måste vara så.

Om alla människor som vandrade omkring här verkligen såg olika saker, olika världar, så var det också ett krav att de aldrig såg in i varandra, ty då skulle de se något annat och den illusion som presenterats enkom för dem skulle krackelera.

Den smala grusvägen ner till Smäcket var kantad av liljekonvaljer. Anders hukade sig ner och rev åt sig ett knippe, stack näsan i dem. Ingenting. Inte heller lukt fanns här. Han stoppade ett av de giftiga bären i munnen och tuggade. Ingenting. Han kände bäret på tungan och hade alltså känsel, men det smakade ingenting.

Han kom ut på klipporna och Smäcket låg där, likadant som i den andra världen.

Nej ...

Anders blundade med ena ögat och såg längs den raka tallen. Huset var inte snett och vint längre. Han hade alltid tyckt att huset såg fult ut med sin ojämna lutning, önskat att han kunnat göra något åt det. Nu hade han fått som han önskade. Huset var i lod och av allting som han hade sett hittills var det det som skrämde honom mest. Att Smäcket inte längre var Smäcket. Det var ett mycket välbyggt sommarhus med det vackraste av lägen.

Försiktigt gick han fram till ytterdörren och öppnade den. En koloni av fluglarver kläcktes i hans bröst och började flyga runt för att söka en utgång, så att det darrade inuti bröstkorgen. Det var inte längre den dag då han hade blivit skjutsad av Cecilia: Smäckets interiör kom från den tid då han och Cecilia hade bott här och varit som lyckligast.

Eftersom det är vad jag vill att det ska vara.

Skälvande gick han över trasmattan som Cecilia hade köpt för tio kronor på en auktion, eller bilden av den. Allt han såg var hämtat inifrån hans eget huvud. Han kom in i vardagsrummet och när han såg att dörren till sovrummet stod på glänt hördes det första ljud han hört på denna plats: ett orytmiskt tickande som tycktes komma inifrån öronen.

Han la handen över munnen och kände att han hackade tänder. Ljud inuti kunde inte ens den här tystnaden sluka. Han smög fram över golvet i vardagsrummet trots att smygande var meningslöst här.

Tickandet övergick till ett upphetsat knackande när han kom fram till dörren och tittade in.

Där satt hon.

På golvet intill sin säng satt Maja och grävde i pärlhinken. Framför henne låg små högar av pärlor i olika färger som hon höll på att sortera. Han hörde henne nynna för sig själv utan att höra det. Han visste att hon alltid nynnade när hon var upptagen av något.

Ett par slingor av hennes tunna, bruna hår låg över nacken, några hade fastnat bakom hennes lätt utstående öron. Hon var barfota och klädd i den blå mjukisdressen som hon hade haft på sig under overallen.

Benen vek sig under Anders och han föll handlöst och ljudlöst ner på golvet. Hans bakhuvud slog hårt i de tjocka plankorna och vita blixtar brann till på hans näthinna. Innan smärtblomman hade hunnit slå ut lyfte han upp huvudet för att kunna fortsätta titta, rädd för att bilden skulle ryckas ur hans händer, bort från hans ögon om han tappade uppmärksamheten ens en sekund.

Smärtan slog ut i skallen men Maja satt kvar. Det bultade i huvudet när han vände på sig så att han låg framstupa på golvet med ansiktet bara två meter ifrån hennes rygg. De små fingrarna plockade med pärlorna, sorterade dem prydligt en och en i sina rätta högar.

Jag är här. Hon är här. Jag är hemma.

En lång stund låg han bara och såg på henne medan huvudvärken klingade av. Han hackade inte tänder längre. Han hade gått en sådan lång väg för att få se precis det här. Nu satt hon där, två meter ifrån honom.

Och han kunde inte nå henne.

»Maja?« sa han. Ingenting hördes. Hon reagerade inte.

Han ålade sig fram över golvet, över tröskeln tills han var alldeles intill henne, kunde se fläcken av intorkad mjölk på mjukisdressens knä. Han satte sig upp och la handen på hennes axel.

Han kände den mjuka rundningen under tyget, inte mycket större än ett ägg. Han strök över hennes axel, njöt av känslan i handen och klämde försiktigt medan tysta tårar rann över hans ansikte. Han strök hennes överarm och tårarna rann ner i munnen. De smakade salt. De kom från honom.

Men hon vände sig inte om. Hon visste inte att han fanns där. Han var bara ett par stumma, gråtande ögon som såg på henne.

»Älskling. Maja, min älskling, lilla gumman, jag är här nu. Pappa är här. Jag är hos dig. Du är inte ensam längre.«

Han omfamnade hennes rygg, lutade kinden mot hennes nacke och fortsatte att gråta. Hon borde ha vänt sig om, hon borde ha klagat: Pappa, din skäggstubb sticks och jag blir blöt, men ingenting hände. Han fanns inte för henne.

Han satt så tills tårarna torkade ut, tills han inte kunde gråta mer. Han släppte henne och backade en halvmeter, löpte med blicken över hennes böjda rygg, konturerna av kotor som putade ut under tyget.

Jag sitter här för alltid. När hon reser sig följer jag henne. Som ett spöke. Jag är hos henne som hon var hos mig.

Han blundade. Han vågade blunda nu.

Var det så hon skulle känna det? Som en vag, ogripbar närvaro av en annan person som följde henne vart hon gick? Skulle det skrämma henne? Kunde hon bli skrämd? Kunde han alls påverka henne?

Med ögonlocken fortfarande slutna sträckte han ut sin hand och rörde vid hennes rygg. Den var där. Känslan av det luddiga fleecetyget mot handflatan fanns där trots att han blundade.

Kan jag ...

Han hasade sig framåt och åt höger medan hans hand gled över hennes rygg, över hennes axel. Han drog sig på knä runt henne medan han fortsatte att blunda, kände hennes nyckelben under fingertopparna. Han satt rakt framför henne och följde hennes halslinje upp till ansiktet. Där var det. Hennes ansikte. De runda kinderna, den trubbiga näsan, läpparna som rörde sig när hon nynnade.

Han öppnade ögonen.

Hans hand vilade på Majas bakhuvud och han satt där han suttit innan han hade börjat sin hasande förflyttning. Han hade strukit med fingret över hennes läppar och hon hade inte märkt någonting. Han fanns inte. Han var inte ens ett spöke för henne.

Han lutade sig bakåt, sträckte ut sig på golvet och såg upp i taket som här inte var flammigt av rök eller fläckat av spindelväv utan ett vackert vitt tak av omsorgsfullt lagd pärlspont. Precis det tak han tyckte var finast.

Han kunde sitta intill Maja, han kunde se på henne och röra vid henne, men han kunde inte nå fram till henne. Deras världar fick inte mötas.

Men hon kom ju till mig. Jag visste att hon var där. Hon kom ju till mig. Genom vattnet.

Det blev stilla inom honom. Besvikelsen och frustrationen sjönk undan. Han försökte se det, försökte tänka.

Hon kom till mig ...

Han lyfte huvudet och såg på den lilla blå figuren intill sängen som nu hade plockat fram en hjärtformad pärlplatta och börjat trycka dit pärlor. Maja.

Men det var ju inte Maja. Det som var Maja, som hade minnen och bilder och kunde tala, hade kommit till honom, hade på något sätt lyckats fly ut i havet. Det som satt intill sängen var bara hennes kropp, eller det av henne som behövdes för att han skulle se det han ville se.

Maja?

Det fanns en punkt där de båda världarna kolliderade och blandades samman. Den punkten var han själv, eftersom hon fanns i honom. Han slöt ögonen och sökte henne.

Det är inte dunkgömme längre, vännen. Du kan komma fram. Kom fram! Leken är slut, faran är över.

Han koncentrerade sig på det som hade hänt med Elin. Det där som hade funnits i hinken, som hade tvingats ur henne och skulle återföras till havet. Någonstans inuti honom fanns något som liknade det. Nu kallade han på det, sökte det i sin egen kropps mörker.

Var är du ... var är du ...

Som silverblänket av en fisk i nätet långt under ytan fick han syn på det. Det var utspritt i hela hans kropp men han närmade sig från alla håll samtidigt och fick det att tränga ihop sig, dra sig samman och bli till en formlös, svävande massa som han kunde gripa med sitt medvetande och lokalisera. Det var i hans mage nu och kretsade kring insekten där nere som sprattlade och slog i panik.

Allt runt omkring honom var borta, overkligt. Hans kraft och hans tankar var koncentrerade på en enda sak: att hålla fast vid det ogripbara. Medan han med slutna ögon rörde sig fram emot Majas kropp på golvet var han tvungen att ägna en gnutta uppmärksamhet åt sin egen rörelse och det där andra hotade att slinka ur hans grepp som ålen ur pappas fingrar.

Han manade bort ålen, kunde inte tänka på ålen, kunde inte tänka på sina egna knän när de gled över golvet, fick inte hoppas eller önska när hans fingrar åter gled över Majas kropp tills han satt mitt framför henne. Ännu hade han inte tappat greppet, ännu fanns hon i mörkret i hans tänkta händer när han lutade sig fram och la sin mun över hennes.

Kom. Ut.

Han sköt det framför sig upp ur magen, genom strupen och han kände det verkligen som en liten kropp, ett stråk av len vätska som gled över hans tunga, ut genom hans läppar och in i hennes mun.

Han flämtade till och sjönk ihop. En del av honom hade lämnat honom. Han vågade inte titta. Det fanns inget mer nu. Han blundade och tystnad rådde. Sedan hörde han Majas röst:

»Pappa, vad är det?«

Långsamt öppnade han ögonen. Maja satt och såg på honom med rynkade ögonbryn.

»Är du ledsen? Varför har du Bamse?«

Han såg in i hennes ögon. Hennes grönbruna ögon som tittade undrande på honom. En stor kropp ändrade läge och en skälvning gick genom världen.

Av den rossling som steg ur hans hals förstod han att även han nu var kapabel att ge ifrån sig ljud. Majas bekymrade uttryck höll på att övergå i rädsla för att han betedde sig så konstigt. Han svalde ner allt som ville störta ur honom och tog loss dockan från overallen, sträckte fram den emot henne.

»Jag tog med honom till dig.«

Maja grep tag i dockan och kramade om den, vaggade fram och tillbaka. Anders hörde det svaga frasandet när hennes armbågar drogs över hennes lår, han lutade sig fram emot henne och kände doften av Barnängens schampo från hennes hår. Han strök henne över kinden.

»Majavännen ...«

Maja tittade upp, såg på honom. Ännu en skälvning drog genom huset och han kände det som en kraftig vibration i golvplankorna. Maja skrek till.

»Vad är det?«

»Jag tror ...« sa Anders och grep hennes hand samtidigt som han reste sig upp, » ... jag tror att vi måste gå nu.«

Maja stretade emot. »Vart ska vi gå? Jag vill inte gå!«

Huset skakade till och Anders såg eldgaffeln falla omkull intill den öppna spisen. Majas pärlhögar spreds ut och blandades samman och hon drog sig ur hans grepp för att börja sortera igen.

Han böjde sig ner och lyfte upp henne. Hon sprattlade och protesterade i hans grepp men han brydde sig inte om det utan tryckte henne tätt intill sig medan han sprang genom huset, mot ytterdörren.

När han hade kommit bort från tomten och fortsatte springa ner mot ångbåtsbryggorna slappnade Maja av i hans famn och började skratta.

»Hoppla Pålle!« skrek hon och smackade.

Han hörde ljudet av sina egna fötter som rörde sig över stigen, men det var inte grus han sprang på. Gruset höll på att malas sönder, falla in i sig självt och liljekonvaljerna längs vägens kant slokade, drogs ner mot marken och blev otydliga.

Han sprang över klipporna den genaste vägen, men klipporna hade blivit hala och mörka. Himlen var på väg att lösas upp som ett moln i storm. Nere vid bryggorna stod två människor i ålderdomliga kläder och skrek åt varandra medan de skräckslagna såg sig omkring.

Allting utom människorna höll på att krympa ihop och implodera i ultrarapid och när Anders sprang ut mot båten med Maja i famnen såg han under bråkdelen av en sekund det han inte var tillåten att se. Vad den här världen egentligen bestod av. Han skulle ha fallit på sitt ansikte i skräck eller tillbedjan om han inte –

»Hoppla pålle!«

– om han inte hade haft Maja att föra härifrån.

När han hoppade ner i båten och satte Maja på förtoften insåg han att språngmarschen inte hade tagit mer än några sekunder. Han hade kommit ut på klipporna och hunnit tänka att de såg hala ut och sedan hade han varit förbi dem utan att märka hur det gått till.

Han startade motorn och hann knappt mer än vända båten innan de var på Gåvasten. Avstånden drogs in i sig själva och allt närmade sig allt.

Gåvasten bestod. Den vita fyren sträckte sig fortfarande mot den nu kvällsmörka himlen, men när Anders vände sig om mot Domarö låg ön bara några tiotal meter bort. Perspektiven hade förskjutits och Domarö var lika stort som när han sett det på en kilometers avstånd, men han förstod att det var närmare eftersom han kunde se människorna. Kunde se deras viftande armar, deras springande kroppar.

Och Domarö fortsatte att krympa på höjden. Ön höll på att sjunka.

»Kom älskling! Kom fort!«

Maja kravlade ur fören och hoppade ner på stenstranden. Hon hade sett vad han såg och var rädd. »Vart ska vi?«

Hon sträckte upp armarna mot honom och han tog henne i sin famn igen, sprang bort mot öns östra sida.

Låt den finnas kvar, låt den finnas kvar ...

Trappan fanns fortfarande, men när han tagit sig till klipporna på östra sidan hade även havet börjat släppa masken och höll på att lösas upp i blygrå dimma som trappan löpte ner igenom.

Anders satte ner Maja som kramade hårt om Bamse, hukade sig ner och sa i så glad ton han förmådde: »Kom. Du får rida på mina axlar.«

Maja stoppade tummen i munnen och nickade. Anders steg ner från det översta trappsteget och Maja satte med svårighet benen runt hans hals. Hon ville varken ta tummen ur munnen eller släppa Bamse. Han grep hårt om hennes knän för att hon inte skulle falla av och påbörjade nedstigningen.

De färdades i sitt trånga rum av luft och vägen ner blev till vägen upp utan att han märkte när det hände. Någonstans ändrade trappan riktning och dimman omkring honom blev till vatten. Svetten rann ner i hans ögon och han kom sig inte för med att be den sluta. Det värkte i benen, i ryggen, i nacken men han kramade om Majas knän och rörde sig uppåt, hela tiden rädd att han skulle snava och falla på de ojämna trappstegen.

Lungorna brann när han åter stod på det andra Gåvastens klippor och varje flämtande andetag förde med sig pustar av ingrodd tobaksrök som skavts loss under flykten. När han hukade sig ner för att släppa av Maja, föll han omkull. Maja skrek till och ramlade sidledes på klipporna men landade på Bamsedockan.

Hon varken grät eller skrek. Hon satt hopkurad med uppspärrade ögon, kramade dockan och hade tummen i munnen. Anders sträckte lamt ut handen och rörde vid hennes fot som för att kontrollera att hon verkligen var där. Hon såg på honom med samma uppspärrade ögon men sa inget.

Insidan av hans kropp var blästrad, han hade sprungit och klättrat bort den sista kraft som fanns i honom och han kunde inte annat än ligga framstupa över klipporna och flämta, titta på sin skräckslagna dotter.

Hon klarar det. Hon förstår inte. Hon klarar det.

Det var inte han själv som skakade, det var klippan. Ett rytande muller steg ur jordens innandömen och växte i styrka. Han låg med örat mot stenen och han hörde.

Det kommer ...

Under ett kort ögonblick hade han fått syn på det tvärs igenom illusionsvävarna det höljde sig i. Det som höll människorna fångna, som behövde deras kraft för att leva och växa. Hotet från underjorden, havets ande eller varelsen vars närvaro gav upphov till sagor. Monstret.

Det tjänade ingenting till att försöka beskriva det. Det var stor kraft och månghövdad syn, en svart muskel med miljoner ögon som saknade kropp och var blind. Det fanns inte. Det var allt som fanns.

Klippans vibrationer fortplantades in i Anders skallben. Hans lilla hjärna plaskade runt där innanför och försökte forma ett begrepp för det han hade varit med om utan att lyckas. Det väsentliga var att inte vara här när det kom.

Anders rullade runt på rygg och satte sig upp, la handen på Majas knä. Han orkade egentligen inte, men som någon sergeant hade sagt när han låg i lumpen: »Du ska springa tills till och med din morsa tror att du är död och sen ska du springa en bit till.«

Hans mamma var ute ur bilden, han hade bara sig själv att lita till och han trodde inte att han var död. Alltså fanns det en bit kvar i honom. Han strök svetten ur ögonen och såg ut över det isklädda havet.

Fåglarna ...

De kretsade inte längre kring ön, men de var inte försvunna som på den andra platsen. Hela flocken hade nu samlats på ett område drygt hundra meter österut. Många flög runt som förut, men ännu fler stod samlade på isen och rörde sig rastlöst hit och dit som om de väntade på något.

Det fanns ingen tid att tänka. De var nu i den här världen, där det var oktober. Hans kropp ångade fortfarande av värme, men ...

»Här, gumman.«

Han knöt loss overallen från midjan och drog sig intill Maja som fortfarande satt med knäna uppdragna och sög på tummen. Hennes ögon stirrade på ett sätt som gjorde honom illa till mods. Han försökte lirka loss Bamsedockan ur hennes famn för att kunna trä på henne overallen. Hon släppte inte.

»Älskling, det är kallt. Du måste ta på dig overallen.«

Trots att det gick emot det han försökte göra, blev han lättad när hon skakade kraftigt på huvudet. Han drog i Bamses luva för att få loss dockan. Vibrationerna i marken blev starkare och han fick anstränga sig för att hålla rösten lugn.

»Kom nu, vännen, du blir förkyld ...«

Han drog i Bamses luva och Maja höll emot. Det hackade till i hans bröst och ett skratt undslapp honom. Han skrattade. Det kluckade av en vansinnig fröjd i magen och han fortsatte att skratta. Det var så dumt.

Han hade hämtat henne från den andra sidan, ett skalv närmade sig underifrån och här satt han och drog i en Bamseluva av filttyg medan hon höll emot och skakade på huvudet. Maja la huvudet på sned och tog ut tummen ur munnen. »Jag fryser inte, faktiskt. Bara lite om fötterna. Var är mamma? Hon ska komma också.«

»Okej«, sa Anders och svalde skrattet. »Okej. Mamma kommer sen.«

Maja tittade kritiskt på overallen i hans händer: »Och den är smutsig. Jättesmutsig.«

Tyget var fläckat av levrat blod som på några ställen hade blivit geggigt av den fuktiga värmen från hans kropp under flykten. Jo, den var jättesmutsig, faktiskt.

Maja såg sig omkring. »Vad är det för låt?«

Ett språkfel som hon höll fast vid. Vad är det för ljud och vad är det som låter blev med hennes ord: Vad är det för låt. En av de sjuttioelvatusen saker han visste om henne som inte längre var värdelös kunskap.

»Jag vet inte«, ljög han. »Men vi måste gå nu.«

Han lyfte upp Maja i famnen igen och hon släppte greppet om Bamsedockan för att kunna lägga händerna runt hans nacke medan dockan låg tryckt emellan dem. Mullret blev starkare och när de nådde stenstranden på sydsidan hade istäcket skakat loss från ön. Han fick ta ett långt kliv över en ränna av vatten för att kunna springa emot båten som fortfarande låg fastfrusen där ute.

När han nådde båten och släppte ner Maja på förtoften hade det börjat smälla och knaka i isen. Bristande kårar löpte genom den blanka ytan och alla fåglar lyfte och skriade upphetsat när isen rämnade och mörka stråk av vatten kom i dagen.

Jag är havet.

Han gjorde isen framför båten till vatten, han grep tag i båten och drog den med sig. Maja höll på att ramla ner från toften när båten sköt fart genom gatan av öppet vatten som bildades framför fören. Hon klamrade sig fast vid relingen och skrattade.

»Fortare! Fortare!«

Anders skakade på huvudet. Hon var inte intresserad av hur det var möjligt. Det viktiga var att det var roligt, att det gick fort. Han var havet och han slängde båten framför sig med större kraft. Majas hår fladdrade när hon höll sig i relingen och guppade upp och ner med överkroppen som för att hjälpa till, mana på.

En kraftig smäll ekade genom rymden och Anders vände sig om. Öster om Gåvasten steg en svart kropp upp genom den metertjocka isen som krossades längs dess kanter. Den var redan någon meter hög och ett tjugotal meter bred och växte i omfång medan den steg.

De var så långt borta att Anders knappt kunde urskilja enstaka fåglar, men han såg att svärmen dök mot det som reste sig ur havet, attackerade det med sina små näbbar som knappast kunde göra mer skada än myggstick.

Anders vände ansiktet mot Domarö som närmade sig hastigt. En mygga var liten, ingenting emot en människa som kunde slå ihjäl den med lillfingret. Men tusen myggor var en annan sak. Kanske var inte måsarnas kamp så hopplös som det verkade.

Istäcket hade splittrats i stora flak när Anders förde in båten mot samma brygga som han hade förtöjt vid i den andra världen. Han hjälpte Maja upp på bryggan och vände sig åter ut mot havet.

Intill Gåvasten fanns nu en ny ö, lika hög som fyrklippan och minst fem gånger så bred.

Gunnils öra. Gyllenör. Drömmarnas ö.

En stöt gick genom havet och bryggan svajade under Anders fötter. Både Gåvasten och den andra ön försvann och Anders blinkade förvirrat. Horisontlinjen rörde sig, böljade längs kanterna som asfalt i stark sol.

Han förstod. Än en gång tog han Maja i famnen och bar henne mot land. När han sprang mot ångbåtsbryggan såg han att Mats, handlaren, stod där uppe och tittade genom en kikare. Hans hustru Ingrid stod intill. Mats sänkte kikaren och ruskade på huvudet, sa någonting till henne.

»Hallå!« skrek Anders. »Mats! Hallå!«

Mats fick syn på honom. »Anders, vad ...« Han stirrade på det blå byltet i Anders famn och pekade. »Är det ...«

Anders kom upp på bryggan.

»Ja«, sa han. »Sätt igång brandlarmet, nu!«

»Hur ... jag menar ...«

»Mats, snälla, lita på mig bara. Det går åt helvete. Sätt igång brandlarmet och ...« Anders sneglade ut mot havet. Horisontlinjen hade stigit ytterligare en bit mot himlen »... ta dig härifrån. Nu!«

Mats såg ut mot havet och hans underkäke föll ner när även han insåg vad som var på väg. Med Ingrid intill sig rusade han upp mot handelsboden. Anders följde efter med Maja i famnen och kom just när Mats öppnade skåpet. Han satte igång alarmet och det sände ut sitt sörjande skrik över Domarös klippor.

»Folk är inte hemma«, sa Mats och låste av vana skåpet igen.

Medan de sprang uppåt tackade Anders någon lycklig stjärna för att barnen fortfarande var i skolan och att de av Domarös invånare som hade jobb på fastlandet var borta.

Han vände sig om.

Vågen var bara några hundra meter bort. Trots att Anders nu befann sig på en mer upphöjd utkikspunkt var vågen så hög att den skymde bort Gåvasten och det som låg intill. Maja såg den också.

»Pappa, kommer vi att dö?«

»Nej, gumman«, sa Anders medan han följde Mats och Ingrid mot högre mark. »Det kommer vi inte. Inte efter allt det här. Inte.«

»Kommer mamma att dö?«

»Hon är inte här. Hon är långt borta. Det är ingen fara med henne.«

»Varför är hon långt borta?«

Ett äldre par som Anders inte kom ihåg namnet på, som bodde ett par kåkar upp från affären, öppnade sin ytterdörr och tittade ut. »Var brinner det?« frågade den gamle mannen. Mats stannade till och pekade ut mot havet.

»Det kommer en våg. Ta er härifrån.«

Gubben kisade ut mot havet och hans ögon vidgades. Han grep sin hustru i handen. »Kom, Astrid.«

När det äldre paret hade fått på sig träskorna och tagit sig nedför sin trapp hördes ett öronbedövande brak från hamnen och en stöt av luft fick Anders att vackla framlänges. Maja pep till när hon trodde att han skulle falla över henne men han lyckades återfå balansen och stapplade mot skogen.

Dån som av ett vattenfall hördes bakom honom och några sekunder senare sköljde havsvatten över hans fötter. Ett litet isflak slog in i hans högra fot och en skarp smärta steg upp i benet. Han bet ihop käkarna och kryssade haltande mellan större och mindre isflak som flöt omkring i vattnet som sögs tillbaka mot havet.

Lyckligtvis var det äldre paret av den sega skärgårdsstammen och de pinnade på med träskorna klafsande genom vattnet ett par meter framför honom, strax bakom Mats och Ingrid. Maja hävde sig upp och tittade över hans axel.

»Pappa, det kommer en till!«

Han vände sig om. Sjöbodarna nere i hamnen var borta och strandlinjen hade stigit flera meter, som om även Domarö hade ruskat på sig och rest sig ur havet för att möta hotet. Tyvärr var det ju inte så. Det var vågen som sög åt sig vattnet. Nästa våg.

Den var ännu högre än den föregående och bar med sig samma förödande last av isflak. Hela vägen ner till hamnen var täckt av is som krossats mot marken, mot träden, mot byggnaderna.

Mats såg att Anders haltade och erbjöd sig att hjälpa till att bära Maja, men Anders skakade på huvudet. Hade han burit henne så här långt skulle han bära henne hela vägen. Problemet var bara att han knappt kunde gå.

»Vänta, lite, vänta!« ropade gubben till Anders och viftade åt de andra att springa vidare. Anders stod stilla med Maja i famnen medan gubben sprang tillbaka till sitt hus. Nu kom han ihåg mannen. Han hade brukat köpa strömming av Anders och varit gubbe redan då och Anders hade tyckt att han hade ett så ovanligt namn för en gubbe.

Kristoffer, tänkte Anders. Han heter Kristoffer Ek. Pappa till Torgny.

Kristoffer försvann utom synhåll och Anders tittade oroat mot havet. Det skulle dröja en stund innan nästa våg nådde dem, men när den kom ...

Jag är havet.

Han stod fortfarande med fötterna i vatten och vattnet länkade honom direkt samman med havsväggen som närmade sig utifrån fjärden. Han reste sig emot den och Spiritus glödde i hans mage när han lämnade sitt medvetande och blev ett med den framrusande vågen.

Stanna! Stanna!

Han var i vågen och vågen var i honom, dess vanvettiga kraft löpte genom Spiritus och ut i hans fingrar som knöts till nävar kring Majas kropp när han försökte tygla, bromsa. Insekten i hans mage knöt sig som en muskel spänd till bristningsgränsen och det var inte för människor.

Han visste att det var meningslöst. Som att försöka hålla en skenande häst med en fiskelina. Ändå spjärnade han emot tills gränsen överträddes och något brast inuti honom. Det brände till i hans mage och kontakten med vattnet bröts.

»Pappa, aj! Du kläms!«

Han återvände till den fasta världen där hans armar krampaktigt kramade om hans dotter. Han slappnade av och var tvungen att koncentrera sig för att inte benen skulle vika sig under honom. Maja frågade nära hans öra: »Varför är mamma långt borta?«

»Vi ska ringa henne sen älskling. Sen.«

Vågen skimrade som en gigantisk spegel som släpades fram över havsytan, isflaken var bristningar och fläckar i den blanka ytan. Det låg inte i mänsklig makt att stoppa den. Anders hade vänt sig om och börjat springa igen när en motor startade och strax därefter svängde Kristoffer ut från sin uppfart på en knallblå flakmoped.

»Hoppa upp!« ropade han.

Anders kröp upp på flaket med Maja i famnen och när Kristoffer gasade iväg längs skogsstigen viskade hon i hans öra: »Vem är det?«

»Det är Kristoffer«, sa Anders. »Han hjälper oss.«

Maja nickade. »Han ser snäll ut. Som Simon lite.«

Anders hade inte ägnat Simon och Anna-Greta en tanke sedan allt började, bara konstaterat att de var ur vägen och därmed i säkerhet. På havet eller i Kapellskär.

Domarö. Det vill bara åt Domarö.

De kom ikapp de andra. Kristoffer bromsade in och Astrid satte sig tacksamt på kanten av flaket. Kristoffer gjorde en inbjudande gest mot Mats och Ingrid, men Mats skakade på huvudet och sprang vidare med sin hustru. Förmodligen skulle mopeden gå så långsamt med dem ombord att det gick fortare att springa.

»Till stenen!« ropade Anders. »Flyttblocket. Det är den högsta punkten.«

Kristoffer nickade och de sköt iväg längs vägen. När de passerade Mats och Ingrid ropade Anders samma sak till dem. Efter hundra meter svängde Kristoffer in på skogsstigen och de skakade fram över rötter och stenar. Men uppåt, ständigt uppåt.

Den sista biten gick inte att köra och trots att det gjorde så ont i foten att tårar steg i ögonen, klamrade sig Anders fast vid Maja och hon klamrade sig fast vid honom när de tog sig ner från flaket och klättrade uppåt.

De nådde upp på flyttblocket lagom för att se vågen slå in över Domarö. Likt en femton meter hög, mörkblå mur med en krona av spetsiga isflak föll den över bebyggelsen. Anders sjönk ihop vid flyttblockets kant och såg det som den första vågen lämnat kvar av Smäcket omslutas av vattenmassorna.

Isflaken flög från vågkammen och slog sönder taken på Anna-Gretas och Simons hus sekunder innan stormklockans torn rasade under trycket och vattenväggen krossade allt till drivved som dansade i skummet, och sedan fanns inget mer. De sex flyktingarna stod på ett skär som höjde sig ett tiotal meter över ett brusande, dånande hav där vrakspillror virvlade omkring.

Anders lyfte blicken. Gåvastens fyrtorn syntes inte längre. Det lilla skäret låg fortfarande där ute, men fyren var försvunnen, bortsvept i vågen. Det gick en skälvning från havet genom jorden, fortsatte in i deras kroppar genom flyttblocket och ön som dykt upp intill Gåvasten började sjunka.

Vattenmassorna under deras fötter drog sig tillbaka. Ovanför sitt huvud hörde Anders Mats säga: »Det var folk där ...«

Anders lutade sig bakåt och såg att Mats stod och spejade genom sin kikare. Han sänkte den och skakade på huvudet medan han gjorde en gest ut emot den sjunkande ön. »Det var folk där ute. På ön. Massor av folk. Dom är borta nu.«

Anders kramade om Maja och körde in näsan i gropen i hennes nacke. Vattnet sjönk undan och blottlade en by som inte längre fanns. Under dem låg bara en gyttjig röra av ikullvälta träd och spillror av hus och bodar. Här och var låg större eller mindre stycken av sönderslagna båtar. Det enda som återstod var ångbåtsbryggans betongklump.

Det är farligt. Inte bara för dig själv. För alla som bor här.

Detta var vad Anna-Greta hade menat, vad hon hade önskat förhindra. Anders tryckte näsan hårdare mot Majas nacke, strök med kinden över hennes rygg.

»Aj, pappa, du sticks. Sluta.«

Anders log och vände henne emot sig, strök varligt med fingret över hennes kind. Maja knep ihop läpparna på ett sätt som betydde att hon tänkte.

»Pappa?«

»Ja.«

»Jag drömde att jag ropade på dig. Jättemycket. Gjorde jag det?«

»Ja, det gjorde du.«

Maja nickade bistert som om detta bekräftade en misstanke hon hade haft länge.

»Vad gjorde du då?«

Anders såg in hennes allvarliga, bekymrade ögon. Han strök tillbaka en slinga av hennes hår bakom örat och kysste hennes panna.

»Då kom jag. Så klart.«

På kyrkogården i Nåten fanns ett ankare. Ett jättelikt gjutjärnsankare med en minnesplakett: »Till dem som försvann på havet.«

Efter den obegripliga stormen låg det inte längre på sin plats. Ifrån den punkt där ankaret hade legat löpte ett färskt dike ner till stranden. Som om ankaret hade släpats i sin kätting, dragits genom jorden som en plog och lämnat fåran efter sig innan det försvann ner i havet.

Vad som än hade varit fästat vid ankaret så hade det nu slitit sig. Eller befriats.