Psyksnack - Stephen Briers 02

www.nok.se info@nok.se 2014 Natur & Kultur, Stockholm © Pearson Education Limited 2012. This translation of Psychobabble – Exploding the myths of the self-help generation 01 Edition is published by arrangement with Pearson Education Limited. Översättning Erik MacQueen Omslag Catharina Ekström Första utgåvan E-boksproduktion Elib AB, 2014 ISBN 978-91-27-13694-6 * * * 2 Vilket också (bisarrt nog) även bättre belysning hemma är! Jag har ingen aning om vad det handlar om. 3 Högre nivåer av samvetsgrannhet kopplas också till bättre hälsa. Jennifer Lodi-Smith (se Lodi-Smith m.fl., 2010) tror att det senare beror på det faktum att den ”samvetsgranna individen faktiskt kommer att gå ut och göra sakerna deras läkare säger att de borde göra för att hålla sig friska”. DU ÄR STARKARE ÄN DU TROR ”Vår rädsla är inte att vi är otillräckliga …” mässar motivationstalaren Marianne Williamson. ”Vår djupaste rädsla är att vi är oändligt kraftfulla …” Dessa berömda rader4 från Åter till kärleken har älskats så entusiastiskt av så många att det känns ogint (och kanske rentav kätterskt) att ifrågasätta det grundläggande antagande de bygger på. Men även om många har funnit tröst och inspiration i Williamsons ord, undrar jag om inte förväntningarna de skapar gör oss lika mycket ont som gott. Tanken att vi alla har ändlösa, outnyttjade tillgångar till förfogande inom oss är ett av populärpsykologins mest seglivade ledmotiv. Exempelvis kommer Anthony Robbins med uppmaningen Väck jätten inom dig och råder dig att hitta Din gränslösa styrka. Han försäkrar oss att: ”De flesta människor har ingen aning om den enorma kapacitet vi omedelbart kan förfoga över när vi fokuserar alla våra resurser på att bemästra en enskild del av livet.” Robbins är bara en röst i en växande kör av självhjälpsförfattare som vill få oss att anamma uppfinnaren Henry Fords övertygelse: ”Det finns inte en människa på jorden som inte kan göra mer än han tror.” »Tanken att vi alla har ändlösa, outnyttjade tillgångar till förfogande inom oss är ett av populärpsykologins mest seglivade ledmotiv.« Vi blir naturligtvis smickrade av tanken. Det känns trösterikt att tänka att vi alla sitter på den mänskliga potentialens urkälla, och att det under våra slitna vardagskläder finns en Stålman eller Stålkvinna som står redo att flyga upp i stratosfären. Tyvärr måste akutmottagningar över hela världen redan nu ta hand om skadade barn i mantlar som också lyckats övertyga sig själva om krafter de inte egentligen har. I stället för att bejaka att vi allesammans är starkare än vi tror, vore en ärligare slogan för mänskligheten snarare: ”De flesta av oss är svagare än vi över huvud taget kan föreställa oss.” Hur många av oss har inte sagt till våra barn att de kan lyckas med vad som helst bara de anstränger sig? Är det så det har varit för oss? Kanske det. Eller, är vi kanske mindre framgångsrika, mindre nöjda och mindre lyckade än det här djärva önsketänkandet har fått oss att tro? I ljuset av en tillförlitlig men oglamorös observationen som psykologer ofta gör, nämligen att tidigare beteende är den bästa indikationen på framtida beteende, gör nog vuxna i vår omgivning bäst i att förbereda sig på att saker och ting antagligen inte kommer att förändras särskilt mycket inom den närmaste framtiden. Naturligtvis kan vissa människor uträtta fantastiska saker – och extraordinär viljestyrka och egensinnig beslutsamhet visar sig ofta vara en avgörande del av ekvationen, även om generösa mängder naturbegåvning och gammal hederlig tur vanligen också spelar in. I sin bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna är Malcom Gladwell bara den senaste i raden av moderna profeter som återupptäcker visheten i Edisons nötta maxim att genialitet är ”en procent inspiration och nittio procent transpiration”. Men även om det här stämmer, innebär inte det att vi alla har det i oss som den unge David Beckham som ”knappt sågs utan en fotboll” och som under hela barndomen som besatt la ner oräkneliga träningstimmar. Viljestyrka, beslutsamhet och fokus fördelas inte lika bland moder naturs avkomma, lika lite som hennes andra åtråvärda gåvor som intelligens och skönhet. Gladwells ”vinnare” är exceptionella inte bara för att de lägger ner alla timmarna, utan för att det finns något speciellt i deras psykologiska beskaffenhet (eller ibland hos deras föräldrar!) som gör det möjligt för dem att lägga ner de där timmarna. Psykologiskt sett är de flesta av oss den otränade ungen som stånkar längst bak under skolgympans längdlopp, som inte vill annat än sätta sig ner och få slut på lidandet. Alla som försökt och misslyckats med att sluta röka, brutit ett nyårslöfte eller belönat sig själv för två tappra timmar på gymmet med en rejäl chokladtårta vet redan att det är så det ligger till. Och på tal om chokladtårta, om du känner att du behöver övertygas om att din viljekraft inte är en ohejdbar naturkraft, så kan du kanske kika förbi professor Baba Shivs laboratorium vid Stanforduniversitetet. I ett av Shivs mer nedslående experiment visade sig personer som ombetts memorera ett sjusiffrigt tal dubbelt så benägna att välja chokladtårta i stället för fruktsallad några få minuter senare, jämfört med försökspersoner som ombads att lägga ett endast tvåsiffrigt tal på minnet. Det här visar hur fort vår viljestyrka nöts ner när vi tynger den prefrontala barken med extrauppgifter – även relativt triviala sådana. Å andra sidan har Roy Baumeister även visat att viljestyrkan är förvånansvärt avhängig av blodsockernivån. Så kanske behövde de där glupska tårtätarna i Shivs studie bara få i sig lite extra kalorier för att fylla på energiförråden efter den enorma intellektuella ansträngningen det innebar att memorera en talföljd som inte var längre än ett vanligt telefonnummer? De här studierna understryker hur som helst att om viljestyrka är som en muskel, som Baumeister vidhåller, är majoriteten av oss små veklingar snarare än muskelknuttar. Orättvist nog är det oftast vid tillfällen då vi anstränger oss som mest för att motstå frestelser som den kognitiva processen detta innebär gör oss som mest sårbara för återfall. Något i oss ger vika, och plötsligt ”rycks vi tillbaka” i motsatt riktning. Som den ambitiöse bantaren Edward Ugel påpekar: Självbehärskning är lustigt. Den kommer och går. Ibland hade jag den, ibland inte. Det kändes som om jag varje gång jag gjorde något nyttigt, fick ett omättligt begär att väga upp det genom att göra något ohälsosamt. Ugel är inte ensam. Wolfgang Stroebe konstaterade att man snarare kan vänta sig viktökning än viktminskning när man hoppar över måltider, och enligt Daniel Wegner gör försök att skjuta ifrån sig alla tankar på vissa maträtter att man snarare äter mer i stället för mindre av dem. Eftersom vi trots detta får det inpräntat i oss att vi kan förflytta berg och att våra högsta drömmar hägrar inom räckhåll, om vi bara lägger manken till, sätter vi enorm press på oss själva att kämpa på, även när saker och ting inte fungerar. När vi knogar under oket från Anthony Robbins obevekliga förmaning att ”… livets största gåvor väntar dem som demonstrerar ett oupphörligt engagemang att handla tills de åstadkommer något”, upplever vi inte längre att vi har tillstånd att ge upp. Vi går miste om alternativet att sluta med något helt enkelt därför att vi inte längre vill fortsätta med det. Psyksnacket försäkrar oss om att alla kan lyckas, givet att man är beredd att göra de nödvändiga uppoffringarna och hänge sig åt hårt, mödosamt slit. Vill du bli expert inom ditt område? Kavla då upp ärmarna och börja registrera de där 10 000 timmarna Malcolm Gladwell påstår att det tar. Naturligtvis kommer du att känna dig uttråkad, desillusionerad och förtvivlad ibland – men ingen har väl sagt att det skulle vara någon dans på rosor? Tänk vad underbart det kommer att kännas när du lyckas … Men även om man faktiskt lyckas, är tyvärr den största behållningen ofta att man slipper den smärta man hade skonat sig själv ifrån, om man aldrig över huvudtaget hade börjat. Det här var definitivt min personliga upplevelse efter att ha sprungit Brighton maraton för ett par år sedan. Vår tilltro till vår egen oövervinnlighet har fått den moderna världen att utveckla en pervers syn på smärta. Du har säkert sett T-shirts och handdukar som pryds av mottot från andra världskrigets propagandaaffischer, ”Keep calm and carry on” (Ta det lugnt och knoga på). Den första delen tycks i mina ögon som ett gott råd, men jag hyser allvarliga betänkligheter vad gäller den andra delen. Om en situation är så ångestframkallande och smärtsam, så kanske det ibland är bäst att inte knoga på, just för att de där känslorna kanske är naturens sätt att säga åt dig att tänka om och göra något annat. Överallt exponeras vi för exempel på människor som ”knogar på” och framgångsrikt trotsar sina naturliga impulser för att pressa sig till gränsen (och ibland bortom gränsen). Slå på teven så får du se kändisar som utsätter sig själva för ”prövningar” av olika slag. Här i England har vi exempelvis komikern Eddie Izzard som springer otroliga 43 maratonlopp på 51 dagar, David Williams från komediserien Little Britain som simmar över Engelska kanalen, eller någon olycksalig realityseriekändis som kämpar mot kväljreflexen, medan han förtär kängurugenitalier i den australiensiska vildmarken. De här bedrifterna är ju alla genuint imponerande på sitt sätt (även om kängurun kanske inte håller med), och det vore en lögn att påstå att lidande inte ibland medför belöningar. De här spektaklen bidrar dock till övertygelsen inom vår kultur att det är normalt och till och med eftersträvansvärt att livet ska kännas som någon sorts uthållighetssport. Ända sedan Jane Fonda började mana oss att känna ”hur det bränns” på 1970-talet, har vi i stället för att se kroniskt obehag som ett varningstecken, börjat se det som ett betryggande bevis för att vi rör oss framåt. Så är inte alltid fallet. Smärtgränsen finns inte bara till för att man ska kunna bryta igenom den. Som alla gränser är dess budskap till oss att ”Stanna! Gå inte längre”, eller åtminstone ”Iaktta försiktighet”. När man känner fysisk smärta i kroppen och ändå fortsätter, kommer något förr eller senare att gå sönder. Detsamma gäller psyket och själen. Men eftersom uthållighet har blivit en sådan statusmarkör, lägger vi inte alltid märke till varningssignalerna. Ingen vill bli stämplad som ”en som ger upp” eller en ”förlorare”, men den ständiga pressen att uppfylla vår gränslösa potential kan visa sig extremt dyrköpt för oss. Så som uttrycket ”egensinnig beslutsamhet” antyder, riskerar människor som eftersträvar ett mål på det här viset att bli ganska platta figurer. Hängivenhet till vårt överordnade mål gör det ofta svårt för annat i livet att få plats. Innan vi vet ordet av har alla andra aktiviteter fått stryka på foten och vänner och familj blir försummade. Vi blir deprimerade och eländiga. Livet krymper i stället för att blomstra. Men när det gått så långt blir vår tillit till projektet som vi ofrivilligt blivit slavar under paradoxalt nog ännu större. Vi hamnar i en ond spiral som gör det ännu svårare att överge det sjunkande skeppet i rättan tid. Vi övertygar oss själva om att vi inte längre har råd att sluta, eftersom vår strävan redan har visat sig så känslomässigt kostsam att vi måste få känna att uppoffringen inte har varit förgäves. Trots att vi är slutkörda, anstränger vi oss ännu mer. När vi kör på tom tank löper vi större risk att uppleva en växande ineffektivitet, utmattning och cynism som mäts i Maslach Burnout Inventory.5 Snart fungerar vi till och med sämre än förut och kommer längre och längre bort från att uppnå målet vi har satt upp åt oss själva. Det är ingen solskenshistoria det här. Jag misstänker att tron att vi alltid förmår göra mer bär på ett än mer ödesdigert arv. Det är möjligt att vi ibland fortsätter när det blir kämpigt, inte för att vi fortfarande är fast beslutna om att lyckas, utan för att straffa oss själva för vår uteblivna framgång. Förväntningarna som populärpsykologin skapar får oss ibland att bedriva hetsjakt på den sårbarhet och svaghet som våra ouppnåeliga krav har blottat hos oss själva. Det bästa sättet att uppnå detta är ju såklart att fortsätta att slita hund. För att avpassa straffet efter brottet dömer vi oss själva till att utstå precis de vedermödor som avslöjade våra brister. Vi iklär oss rollen som Sisyfos i den grekiska mytologin, som av drottning Persefone dömdes till den mödosamma och fruktlösa uppgiften att rulla ett enormt klippblock uppför en backe, bara för att få se det rulla ner igen när han nådde toppen. Vi vänder ilskan vi känner inför vår förnedring inåt. Genom att utsätta oss själva för denna långsamma, självdestruktiva process, hämnas vi även i hemlighet på alla dem som vågat kräva mer av oss än vi innerst inne har känt att vi kan ge. Så vad ska vi då ta oss till om vår viljestyrka är mer urvattnad än man vill få oss att tro, och om vi i själva verket inte ”är oändligt kraftfulla” som Williamson och andra lovar? Ja, för det första måste vi inse att vi kanske gör klokt i att spara på våra begränsade resurser. Det här innebär att vi inte ska överanstränga oss. Om man inte kan nöja sig med realistiska, mänskliga mål, så kan man åtminstone höja oddsen genom att inte försöka utmärka sig på mer än ett eller två områden. Dessutom måste vi, hur upptagna vi än är, se till att avsätta tid åt att göra de där sakerna och vårda de där relationerna som fyller på våra krafter. Om man får tro Baumeister kan detta emellanåt innebära att man äter någon enstaka chokladkaka. Men tråkiga saker som tillräckligt med sömn, regelbundna måltider och lite motion kan också underlätta. För det andra bör vi troligen också förlika oss med vår mänskliga skörhet i stället för att förneka den eller (ännu värre) ständigt förebrå oss själva för den. Även om det är helt sunt att sträva efter storhet och godhet, måste vi acceptera att vår kollektiva psykiska och moraliska bräcklighet innebär att vi oundvikligen och ofta kommer att komma till korta. Alla kan inte vara den snabbaste löparen eller den mest framgångsrika entreprenören eller smartast i klassen. Alla är inte heller som klippta och skurna för att bli helgon. Så när det visar sig att vi inte är det, kanske vi i stället för att kritisera oss för att vi ”svikit oss själva” borde vara lite bussiga mot oss själva. Vi är sällan särskilt bra på att förlåta oss själva för våra tillkortakommanden, även när kraven vi ställt är alltför ambitiösa. Lyckligtvis tycks inte medkänsla och förlåtelse, hur svåra de än må vara att uppnå, sätta våra psykiska resurser på så hårda prov. De är fritt tillgängliga och underanvända talanger som vi alla skulle göra klokt i att odla; de flesta av oss kommer trots allt att få gott om tillfällen att använda dem.6 Slutligen måste vi inse faktum att om vi gör det rätta, så borde det inte kännas svårt eller besvärligt. Det krävs naturligtvis ansträngning för att uppnå något väsentligt och vissa stormar bör definitivt ridas ut. Men livet måste inte kännas tungt. Som psykologen Mihaly Csikszentmihalyi förklarar: när vi hittar det som funkar för oss, dras vi på ett naturligt sätt in i ett ”flow-tillstånd”, där vi utan ansträngning absorberas och fascineras av uppgiften i fråga. I stället för att känna en konstant motvind i ansiktet, känns det under dessa omständigheter som om vi med vinden i ryggen skjutsas framåt eller till och med skjuts upp i skyn som galna, dansande drakar. Om det här flow-tillståndet är som en stimulerande nöjestur på en soldränkt landsväg, men vi psykiskt hela tiden fastnar i en bilkö på en trist motorväg, verkar det vettigt att börja leta efter nästa avfart snarare än att bara fortsätta som vanligt. Ibland måste vi naturligtvis jobba vidare med saker, men vi får inte lura oss själva att tro att kronisk vånda, ens på en lågintensiv nivå, är en nödvändig insats för att få ett bättre liv. Det är ett varningstecken som vi bör beakta, även om tanken på förändring skrämmer oss. Sorgligt nog väljer många av oss att fortsätta att knoga vidare med våra ouppnåeliga drömmar, otacksamma karriärer eller dödsdömda förhållanden i stället för att erkänna för oss själva att vi inte längre har det i oss att fortsätta försöka. Psyksnacket har i sina försök att tvinga oss att inse vår potential gjort det väldigt svårt för oss att ge upp. Att lägga ner eller kasta in handduken är ju trots allt inget som oövervinneliga människor gör. I grund och botten handlar det dock om hur vi väljer att definiera styrka. Det var säkerligen dessa kval som Ann Landers syftade på när hon skrev: Vissa anser att det är ett tecken på styrka när man klamrar sig fast och håller ut. Det finns dock tillfällen då det krävs långt mer styrka att inse när det är dags att släppa taget och sedan göra det. Att acceptera våra begränsningar eller att sätta stopp är inga enkla alternativ i vår tid. Men ibland är vår psykiska hälsa beroende av vår förmåga att göra just det. »Att acceptera våra begränsningar eller att sätta stopp är inga enkla alternativ i vår tid. Men ibland är vår psykiska hälsa beroende av vår förmåga att göra just det.« * * * 4 De har tillskrivits Nelson Mandela, även om den utbredda föreställningen att han citerade dem när han installerades som president visar sig vara en modern myt. Williamson själv medger storsint: ”Hur hedrad jag än hade blivit om president Mandela hade citerat mina ord, så gjorde han emellertid inte det. Jag har ingen aning om var skrönan kommer ifrån, men jag är glad över att stycket har kommit att betyda så mycket för så många.” 5 Det här är ett strukturerat psykologiskt frågeformulär för att mäta stressymtom som förknippas med tillstånd av långvarig utmattning och minskat intresse, i dagligt tal kallat ”utbränning”. 6 Om du vill ha mer genuint användbara råd om hur man lyckas med detta, ta då en titt på Paul Gilberts arbete kring compassionfokuserad terapi, som sammanfattats i lättläst format i The compassionate mind. DET FINNS INGA MISSLYCKANDEN, BARA FEEDBACK Jag är väldigt förtjust i Thomas Edisons svar på ett korsförhör kring sökandet efter rätt glödtråd till hans glödlampsprototyp. Det hade visat sig vara ett mödosamt, dyrt och otacksamt arbete, så man kan inte annat än beundra uppfinnarens kurage när han kontrade: ”Jag har inte misslyckats. Jag har hittat 10 000 sätt som inte fungerar.” Edisons replik skulle definitivt falla uppfinnarna av neurolingvistisk programmering (NLP) i smaken, inte minst eftersom hans efterföljande framgångar tycks bekräfta det omhuldade maximet i NLP att ”det finns inte några misslyckanden, bara feedback”. Men kan vi verkligen tillämpa den här principen i alla lägen utan att förvandla oss själva till något som knappt kan kalllas mänskligt? Låt oss för all del lära av våra misstag, men jag känner mig obekväm med det underliggande strävandet att förneka att misslyckanden ens existerar. Det här har en bismak av den sortens förbehållslös positivism som får oss att se löjligare ut än misslyckandet i sig. Varför får vi inte misslyckas ibland? Är inte både misslyckanden och framgångar en del av livets naturliga gång, som står för såväl slagen som pauserna och ger det dess säregna rytm och takt. »Våra misslyckanden präglar oss lika mycket som våra framgångar.« Ibland måste misslyckanden få fungera som en skylt som säger stopp, tillträde förbjudet och som resolut avslutar en aktivitetsfas och knuffar dig i nya, hitintills outforskade riktningar. Walt Disney är ett klassiskt exempel. Om han inte hade misslyckats som tidningsredaktör (ironiskt nog på grund av att han ”saknade fantasi och inte hade några bra idéer”) och gått vidare för att grunda flera anmärkningsvärt misslyckade företag, hade världen kanske aldrig fått bekanta sig med Musse Pigg. Om Isaac Newton inte hade gjort pannkaka av att sköta familjegården, hade hans morbror aldrig skickat iväg honom till Cambridge, där han blev den världsberömda vetenskapsman vi alla känner till idag. Om du bestämt vill hävda att ”feedbacken” i dessa pionjärers tidiga erfarenheter var att: ”Du är lite värdelös på det här, så sluta upp med det och gör något helt annat”, så kan jag hålla med dig, men poängen är att Disney och Newton drog nytta av den här ovärderliga återkopplingen tack vare att de verkligen misslyckades. Och då menar jag misslyckades på riktigt: totala misslyckanden, inte den sanerade sortens små NLP-misslyckanden, som egentligen inte är några misslyckanden. Misslyckanden skickade bryskt dessa män vidare mot sina öden. Motgångar visade sig även bli en sorts gåva för en av världens mest framgångsrika författare J. K. Rowling, vilket hon öppet erkände i ett tal till Harvardstudenter 2008. Hon fokuserade på skrivandet, eftersom hon hade förlorat allt annat. Hennes äktenskap hade gått i kras, hennes föräldrar hade förkastat henne, hon hade knappt pengar nog att hålla sig över fattigdomsstrecket. När allt annat var borta, höll hon i stället fast vid det enda hon hade kvar. Hon upptäckte att det inte bara blev lättare att fokusera, hon upplevde även en förhöjd jagkänsla. Som hon uttryckte det: ”Misslyckandet innebar att det oväsentliga skalades bort. Jag slutade lura mig själv att jag var något annat än den jag var och började rikta all min energi åt att avsluta det enda arbete som betydde något för mig.” Men misslyckanden är nyttiga och viktiga i sig, inte bara som en språngbräda till framtida framgångar, som NLP förordar. De visar oss vilka vi är och, kanske desto viktigare, vilka vi inte är. Våra misslyckanden präglar oss lika mycket som våra framgångar. Misslyckanden kan vara bra för själen – ofta långt bättre än framgångar, som har en benägenhet att bara blåsa upp våra egon och förpassa oss tillbaka till trampandet i ekorrhjulet i jakt på fler belöningar. Vi behöver verkliga nederlag för att banka pretentionerna ur oss och visa oss våra begränsningar. Vad ska annars punktera vår självbedrägeribubbla, dämpa våra förväntningar och lägga våra planer på världsherravälde på is om inte misslyckanden? Att vi tvingas tygla våra förväntningar och arbeta på en blygsammare skala visar sig inte alltid vara den tragedi vi förväntade oss. Det för oväntade fördelar med sig; det som går förlorat i storslagen bredd vinner man i nytt djup. Genom att inte pressa oss själva till det yttersta och plötsligt vara befriade från våra ambitioner, kan vi ta oss tid att uppskatta saker, fokusera på det vi gör, njuta av enklare nöjen. Det är mycket svårt att uppnå sann sinnesfrid, när man hela tiden strävar mot något glimrande mål vid horisonten, hur värdefullt det än må vara. Vår inneboende rädsla för nederlag är ofta förtäckt arrogans. Vi räds misslyckanden, eftersom psyksnacket har fått oss att tro att vi kan – och rentav förtjänar – vara vad som helst. Nederlagen kan lära oss en klädsam ödmjukhet om vi låter dem göra det, men av någon anledning betvivlar jag att det här är den typ av feedback NLP-folket syftar på. Samstämmigheten mellan narcissism och den allmänt utbredda synen på framgång blottades nyligen skickligt i ett uttalande från Jason Fried, en av grundarna till 37 Signals, ett företag i Chicago som utformar webbapplikationer. Han påpekade att det här med att vara helt oetablerad kan vara positivt, eftersom man genom att misslyckas i skymundan får bort en hel del av rädslan man förknippar med det. Det här antyder att vår rädsla att misslyckas i själva verket är en rädsla för att förödmjukas offentligt, en rädsla för att människor kommer att se ner på oss och att vi följaktligen kommer att ser ner på oss själva. Kanske borde vi försöka göra oss av med den rädslan? Även om NLP:s grundsats kanske ser ut som om den räcker oss en livboj, är förnekandet av misslyckanden i slutändan självbedrägeri. När vi upplever nederlag, inser vi att vi inte lyckats leva upp till de mål och standarder som vi själva har satt upp, satsat på och trodde var värda något. Att vägra erkänna nederlag, när det är vi själva som satt parametrarna för framgång, är i princip som att förneka vår egen verklighet. När vi borstar undan nätet av värderingar och förhoppningar som vi noggrant har spunnit, dödar vi även en del av oss själva. Ibland måste vi acceptera och sörja att våra drömmar dött, inte bara obekymrat avfärda dem som oviktiga. NLP:s omvärdering tvingar oss in i rollen av en änkling som undviker smärtan och sorgen genom att kasta sig in i ett tröstförhållande med en yngre kvinna, i stället för att stanna upp och ta ett ordentligt farväl av sin döda fru. När vi degraderar konsekvenserna av vårt agerande, inklusive våra värsta misstag och övertramp, till inget mer än ”feedback”, riskerar vi också att koppla bort oss själva från allt moraliskt ansvar. Vi lägger oss själva i mittfåran. Information från omvärlden blir bara relevant i den mån den går att använda i vår strävan att nå våra mål. I NLP:s vision av livet, där man bara är sin egen referenspunkt, blir andra människor i förlängningen inte särskilt betydelsefulla. De blir bara en del av informationsflödet. Men den smärta våra övertramp eller misstag åsamkar andra människor är inte bara feedback som ska hjälpa oss att göra lämpligare, bättre avvägda val i framtiden. På det moraliska planet kan man, som vi alla är smärtsamt medvetna om, definitivt misslyckas. Samlar den ilskna mannen som knivhugger sin fru bara in feedback? Söker den skrupelfria mäklaren bara information när han blåser sin bank på pengar? Vad gäller allt från alldagliga, små elakheter till gärningar som folkmord finns vårt samvete där för att bekräfta för oss att dessa gärningar verkligen är nederlag av ett grundläggande slag, ibland i stor skala. Att behandla andras smärta som inget annat än fascinerande information är ett symtom på psykopati. I stället för att distansera oss från moraliska misslyckanden eller behandla dem som en övning i informationsinsamling eller som en chans att klura ut vad som funkar i livet eller inte, är det livsviktigt för vårt välbefinnande, både som individer och som art, att vi tar till oss den här sortens nederlag. I stället för att rationalisera dem måste vi tillåta oss själva att bejaka dem, känna hur de svider och låta dem göra så att vi kommer i kontakt med den smärta vi förorsakat. Det är först när vi erkänner och underkastar oss misslyckandena som de kan förändra oss och låta oss växa. NLP vill ha en värld utan skam. Det kanske låter tilltalande, men hur obehaglig skam än kan vara, behöver vi alla antagligen få känna på den emellanåt. Det är absolut okej att göra misstag och klanta sig och det finns alltid möjlighet till gottgörelse. Den kloka kanadensiska skådespelerskan Mary Pickford förstod detta och jag tycker mycket om hennes definition av ett verkligt nederlag: det är inte när man ”ramlar, utan när man ligger kvar”. Precis som människans tunga har receptorer för både söta och sura smaker, måste vi lära oss att tillägna oss både framgångar och nederlag i tur och ordning. Misslyckanden är inte bara något som ska manövreras bort och omvandlas till en förskottsinbetalning för den framtida framgången. Misslyckanden är inte feedback, eftersom vi inte är maskiner. Misslyckanden är en del av en process som gör oss mänskliga. Som barnboksförfattaren James Barrie sa: ”Vi är misslyckanden allihop … åtminstone de bästa av oss.” Med tanke på att vi generellt sett har bättre tillgång till misslyckanden än framgångar, måste vi kunna ta dem till oss snarare än att maniskt hålla dem borta från oss och gömma våra ansikten från dem i skräck och skam. Låt oss inte sticka under stol med våra misslyckanden när tillfälle ges, vilket det oundvikligen kommer att göra. Låt oss se varandra i ögonen och tala om för oss själva och alla som behagar lyssna: ”Vill du veta vad jag har gjort idag? Jag har misslyckats! Och i morgon är det ytterst sannolikt att jag kommer att göra det igen …” Prova själv. Du blir nog förvånad över hur befriande det känns. ALLT ÄR DINA FÖRÄLDRARS FEL Nuförtiden krävs det en stoisk och osjälvisk förälder för att inte med viss bävan ta emot nyheten att ens barn ska börja gå i terapi. Hur tacksamma och lättade de än känner sig över att deras barn visar sig berett att ta itu med sina besvär, så finns det inom varje förälder en olust inför den oundvikliga dissektionen av hur de uppfostrat sitt barn. Föräldrar vet mycket väl att de löper en överhängande risk att bli utmålade som huvudskyldiga till barnens problem och tillkortakommanden, oavsett hur gamla de är. Om det finns någon överordnad myt inom populärpsykologin så är det denna: att hur man blir som vuxen nästan uteslutande avgörs av det man utsatts för när man var yngre, särskilt av sina olycksaliga föräldrar. Det är av den anledningen som den kanadensiske författaren dr Laurence J. Peter skojade och sa att ”psykiatri låter oss rätta till våra brister genom att erkänna våra föräldrars tillkortakommanden”. Faktum är att jag känner till flera fall där föräldrar till tämligen förmögna barn har tagit ut förlusten i förskott och erbjudit sig att betala för deras terapi, vilket man kan misstänka beror på att de känner sig manade att ta personligt ansvar för vad det nu är som har gått snett i barnens liv. Vanligtvis är dessvärre deras söner och döttrar inte sena att hålla med. »Om det finns någon överordnad myt inom populärpsykologin så är det denna: att hur man blir som vuxen nästan uteslutande avgörs av det man utsatts för när man var yngre…« Sådana förebyggande försök från föräldrarnas håll att ”göra upp genom förlikning” kan dock vara missriktade. Vilka misstag de än har begått under din uppfostran, så kan dina föräldrar inte hållas ansvariga för hur du är sammansatt genetiskt, vilket de trots allt inte kunde styra särskilt mycket över när de väl valt sin respektive. Den oberoende forskaren Judith Rich Harris har i alla fall inte mycket till övers för dem som faller till föga för det hon kallar Myten om föräldrars makt: Det klassiska exemplet är poeten Philip Larkin, som gnällde att ”de förstör en totalt, ens föräldrar”. Även om han tillstod att han delade många av föräldrarnas brister, så slog det honom aldrig att han kanske hade ärvt dem. Harris är en fantastisk kvinna. Blixtrande intelligent, uppfriskande fritänkande och med en till synes outsinlig energi har hon stormat de vedertagna sanningarnas fästning och skapat inte så lite förtret i den akademiska världen. Förskansad i sitt hem i Middletown i New Jersey, där hon kraftigt begränsas av hälsoproblem, utan vare sig stipendiemeriterande eller akademiska kvalifikationer, har hon in i minsta detalj gått igenom den befintliga forskningen kring barns utveckling och kommit fram till en del kontroversiella slutsatser. En stor del av hennes rön bygger på forskning utförd av evolutionspsykologer och genetiska studier som använder sig av tvillingar, syskon och adoptivbarn för att ta reda på hur mycket av skillnaderna mellan människor som kan tillskrivas dels miljöpåverkan, dels nedärvda egenskaper. Hennes provokativa slutsats är att det, när man redogjort för genernas inflytande, ”visar sig att hemmiljön och förälderns uppfostringsstil inte har någon möjlighet att påverka utformningen av barnets personlighet”. Även om hennes beräkningar ser lite annorlunda ut, stämmer hennes resultat i mångt och mycket överens med andra författares så som David Cohen, som också jämför enäggstvillingar (samma gener naturligtvis) som uppfostrats tillsammans och enäggstvillingar som uppfostrats på olika håll. Medan olika kännetecken hos tvillingar som växt upp var för sig överensstämde till runt 75 procent, var motsvarande siffra för dem som uppfostrats tillsammans 85 procent, vilket skulle innebära att endast 10 procent av variationen kan tillskrivas deras så kallade gemensamma miljö. Fascinerande nog betyder detta att det finns en betydande procentsats som inte kan tillskrivas någotdera, en gåta som Harris undersöker i sin senaste bok No two alike. Men hur förhåller sig då detta till alla studier som demonstrerar den påverkan allvarliga händelser har på barn? Det har väl ändå bevisats bortom allt rimligt tvivel att om din pappa är en våldsbenägen alkoholist, eller om din mamma är deprimerad och kall, så får det en negativ dominoeffekt för dig längre fram i livet. Så kan det mycket väl vara, och det finns definitivt ett digert forskningsmaterial som tyder på att så är fallet. Vi måste dock vara försiktiga. Merparten av dessa studier utgår ifrån att bara för att två eller fler faktorer föreligger samtidigt, så finns det troligtvis någon sorts orsakssamband mellan dem. Om vi exempelvis vet, som psykologen Diana Baumrind påpekar, att barn till dominerande, auktoritära föräldrar har lätt att få dålig självkänsla, reagera på omgivningen med rädsla och aggressivitet och tenderar att efterlikna sina föräldrars dominanta beteenden, är det naturligt för oss att anta att barnen har blivit på det här sättet på grund av hur de blivit behandlade. Men tänk om de har blivit så på grund av att de helt enkelt ärvt dessa tendenser av sina föräldrar. Skulle inte det kunna förklara varför aggressiva, auktoritära föräldrar ofta skapar aggressiv, auktoritär avkomma och att detta var lika sannolikt som att barnen blev på det sättet som en konsekvens av sin uppfostran. Faktum är att aggressiva tendenser visar sig vara ytterst ärftliga. Du förstår problemet. Om du fortfarande inte är övertygad, beakta då det talande utfallet av en studie av adopterade barn vars biologiska mödrar fanns med i något straffregister. Om mamman hade dömts för brott, i jämförelse med gruppen adopterade vars biologiska mor inte fanns i något brottsregister, var det mer sannolikt att dessa barn blivit anhållna (15 procent jämfört med 2 procent), dömda själva (13 procent mot 1 procent) och satta i fängelse (10 procent mot 0 procent). Den obehagliga sanningen är att i studier som undersöker genetiska faktorer ordentligt, blir Harris slutsatser genomgåendebekräftade. Generellt sett förefaller uppfostran ha mycket mindre inverkan på hur vi blir än vad vi kanske vill tro. Om du, som jag, själv är förälder så kanske du finner dessa slutsatser helt galna. Om du, som jag, kommer i kontakt med utsatta barn i yrket, där man med rätta lägger stor vikt vid att skydda dem från skadliga effekter i tidiga miljöer, så väcker Harris arbete angelägna farhågor. Hur som helst lägger hon fram starka skäl för sin tes, och jag rekommenderar dig starkt att titta på hennes arbete själv, hur frestande det än är att avfärda det på stående fot (så som många av hennes kritiker har gjort). Förstahandsbevisen från min egen kliniska erfarenhet innebär att jag definitivt inte är redo att avfärda miljöns inverkan riktigt än. Det har kommit fascinerande rön som tyder på att exponering för föräldrars stress faktiskt kan modifiera ens gener och stänga av receptorer för stresshormon. Det här förefaller utgöra ganska starka bevis för linjen att miljön långt ifrån är tandlös när allt kommer omkring, men för att vara rättvis mot Harris har hon aldrig påstått något annat – bara att saker och ting inte nödvändigtvis fungerar på det sätt som vi tror. Om du starkt tror på vikten av uppfostran, så kanske du även vill ta en närmare titt på en del av de övertygande neuropsykologiska bevisen från hjärnröntgenundersökningar av känslomässigt missgynnade barn, som presenteras i Sue Gerhardts mycket välskrivna bok Kärlekens roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna, innan du kastar ut barnet med badvattnet (en miljöbunden händelse som till och med Judith Rich Harris torde förvänta sig ha viss påverkan …). Jag finner även viss förtröstan i utvecklingspsykologen Sandra Scarrs hypotes nyligen att det kanske bara är extrema miljömässiga förhållanden som tenderar att påverka oss, beroende på hur sårbara vi är från början. Det här skulle definitivt täcka in vissa av fallen med skadade barn som jag arbetar med. Men det Harris och andra antyder är att om vi strävar på i ett någorlunda genomsnittligt hem, kan vi inte riktigt beskylla mamma och pappa för hur vi blev som vuxna, även om saker och ting är långt ifrån perfekta och vi har mycket att klaga på. Ribban för vad som kan räknas som ”bra uppfostran” blev kanske just avsevärt mycket lägre. Om vi för ett ögonblick bortser från fall då föräldrar utsätter sina barn för verkligt fruktansvärda saker och tittar lite närmare på grunderna till vår allmänt rådande uppfattning om att mamma och pappa har förstört oss. Vad menar vi när vi säger att vi klandrar dem, och vad är det egentligen vi klandrar dem för? En av anklagelserna som ofta riktas mot föräldrar är att sättet de behandlat oss på har fått till följd att vi ser ner på oss själva. Forskning kring självkänsla tyder dock på att även om en kritisk uppväxtmiljö med bristande stöd kan skada vår självbild, fixeras självkänslan knappast under barndomen. I en genomgång av över 130 fall upptäckte psykologen Chiungjung Huang att självkänslonivåer generellt sett fortsätter att förändras upp till 30 års ålder, varefter de tenderar att plana ut. Det första årtiondet som ung vuxen visade sig vara en ytterst turbulent tid. Huang tittade inte på enskilda fall, så det är sannolikt att det fanns gömda och lokala variationer som inte framträdde i studien. Vi ska dock inte glömma att sättet vi ser på oss själva till stor del beror på faktorer som inte har mycket med hemmet att göra. Vi vet exempelvis genom Susan Harters arbete hur starkt inflytande relationer med jämnåriga har på tonåringars stigande eller sjunkande självkänsla. Hur nöjd man är med sitt utseende har också en stark påverkan på självkänslan inom den här åldersgruppen. Det visar sig att relationer till jämnåriga och skönhetsideal som förmedlas i media har långt större betydelse för hur nöjda unga flickor är med sina kroppar än något deras föräldrar säger eller gör. Det finns en annan tanke, som huvudsakligen har psykoanalytiskt ursprung och som fortsätter att sysselsätta folks fantasi, nämligen att våra olika egenheter beror på sättet på vilket våra föräldrar handskades med frågor som sex, regler och njutning. Freud trodde att upprepade tillrättavisningar från föräldrarnas sida i dessa frågor ger upphov till ”överjaget”, som i barndomen avgör vår syn på hur saker bör göras och slår fast villkoren för hur vi kan uppleva njutning eller smärta. Överjaget är depån för alla gånger våra handlingar konfronterats med föräldrarnas glädje, ogillande eller ilska. Det är grunden till vårt samvete, och det är inte att leka med. Motstår man dess krav, riskerar man att överväldigas av skam. Enligt Freud kan kampen mellan våra njutningssökande drifter och det ogillande överjaget skapa strömvirvlar av undermedvetna konflikter som resulterar i en uppsjö av neurotiska symtom och som får oss att känna oss nervösa och usla. Vi känner alla människor som är pryda, petnoga och har ett stort kontrollbehov, och det faktum att de är på det sättet påstås alltså bero på hur de blivit uppfostrade. Enligt Oliver James skapar precis rätt blandning av stränghet och empati ett generöst samvete som inte stör en alltför mycket, men som gör att man håller sig någorlunda i skinnet, medan uppfostringssätt som å ena sidan går för långt åt det pennalistiska och auktoritära hållet, eller å andra sidan är för slappa och liberala, kan ställa till allvarliga problem för oss. Ännu en gång skyndar dock Judith Rich Harris till och insisterar på att uppfostran inte spelar särskilt stor roll och påpekar att det ”av det stora antal korrelationer som forskarna beräknade mellan uppfostringssätt och barnens utfall var bara 6 procent – ungefär den procentsats man förväntar sig inträffa slumpmässigt – statistiskt signifikativ”. Freud och Klein trodde båda två att frågor rörande sexualitet kunde vara särskilt besvärliga för barns utveckling, särskilt eftersom sexuell åtrå till föräldern av motsatt kön måste förtryckas. Det här påstås leda till utvecklingen av oidipuskomplexet hos pojkar och motsvarande elektrakomplex hos flickor. Vi kanske frestas att avfärda det här som psykoanalytiskt trams, men som följande komiska anekdot belyser, kan det undermedvetna ändå lura oss allihop: Freda Cohen har det otroligt besvärligt med sin tonårsson. De skriker alltid på varandra och ibland slåss de till och med. Så Freda tar honom till en psykoanalytiker. Efter flera möten kallar läkaren in Freda till sitt kontor och säger: ”Din son lider av oidipuskomplex.” ”Oidipus, Shmedipus”, svarar Freda. ”Så länge han älskar sin mor …” Sanningen är att få människor tar Freuds teori kring psykosexuell utveckling på särskilt stort allvar nuförtiden. Evolutionspsykologerna Martin Daly och Margo Wilson hittade inga bevis för oidipuskomplexet i forskningsmaterialet, och drog slutsatsen att bristen på bevis gjorde det nästan omöjligt att pröva förutsägelser kring det. Samtidigt hävdade Walter Mischel att våra moraliska principers flexibilitet i olika sammanhang (exempelvis barn som glatt fuskar och ljuger i skolan men aldrig skulle drömma om att göra det hemma) talar emot att ”en enhetlig moralisk makt som överjaget” ens existerar. Frånvaron av ett överjag som får oss att slå knut på oss själva rentvår sannerligen våra föräldrar. Men våra relationer då? Dina föräldrars uppslitande skilsmässa måste väl ändå ha förstört dina chanser till framtida lycka? Det är inte säkert. Alison Kirk kom fram till att även om skilsmässobarn som vuxna var mer oroliga för, eller hade en mer realistisk syn på, sannolikheten för ett uppbrott, så påverkade inte detta de unga vuxnas självkänsla, olust inför intimitet eller hur tillfredsställda de sa sig vara med sina förhållanden. Men dina barndomsupplevelser kanske påverkar dig på mer indirekta och subtila sätt. Många av oss har hört talas om ”anknytningsteori” och hur din tidiga relation med den som tar hand om dig påverkar dina förhållanden senare i livet. Om inte, låt mig då ge en ytterst kort introduktion. Anknytning finns huvudsakligen i två smaker – ”trygg” och ”otrygg”. Det finns en mängd underkategorier till den sistnämnda. Ett ”tryggt” anknutet spädbarn känner sig säkert på att föräldrarna kommer att tillgodose dess behov. Dessa barn söker tröst när de är ledsna, njuter av närhet, men kan också tolerera kortare separationer utan att bli ängsliga. Faktum är att tryggt anknutna barn använder sina föräldrar som en säker bas som de kan utforska världen ifrån, uppenbarligen övertygade om att föräldrarna kommer att välkomna dem hem när de återvänder. Alla barn (faktiskt omkring en tredjedel till hälften av dem) beter sig dock inte på det här sättet. Vissa är hopplöst klängiga. Andra ger ett tillbakadraget, passivt och likgiltigt intryck, som om de sedan länge gett upp hoppet om att få det de behöver från vuxna. Ytterligare andra barn reagerar på separationer genom att bete sig än si än så; när deras mödrar återvänder kräver de om vartannat kramar och vägrar sedan ta emot dem när de erbjuds. Sedan finns det en fjärde grupp spädbarn vars beteende tycks helt godtycklig och inkonsekvent. De här stackars barnens beteenden är en enda röra och de gör ofta ingen skillnad mellan personer de känner väldigt väl och helt främmande människor. Utifrån sådana här typer av reaktioner delas spädbarn in i en av fyra huvudsakliga anknytningsstilar. Det allmänna tänkesättet är att deras beteende speglar vad de omedvetet har fått lära sig om världen genom den uppfostran de fått. Om deras föräldrar är pålitliga, ömma och lyhörda, så kommer det att främja ”trygg” anknytning. Om så inte är fallet kommer de hamna i en av de ”otrygga” kategorierna. I och med att runt 40 procent av befolkningen klassas som ”otrygg”, skulle en naiv tolkning av detta kunna vara att det försiggår en hel del anskrämlig barnuppfostran ute i stugorna. Än värre är att statistiska undersökningar visar att de av oss som inte åtnjuter den privilegierade statusen som ”trygg” är mer mottagliga för en mängd psykologiska problem och sociala handikapp. Så kanske du faktiskt kan skylla dina egenheter och neuroser på dina föräldrar, trots allt? Till råga på allt fann Cindy Hazan och Philip Shaver bevis för att motsvarande anknytningsstilar verkar i vuxnas kärleksförhållanden. Återigen, om din vuxna anknytningsstil är ”trygg” så kan du skatta dig lycklig. Men om du råkar hamna i någon av de andra kategorierna (vilket fortfarande runt hälften av oss gör) – ja, då kan man vänta sig gräl, hjärtesorg och ansenliga advokatarvoden i framtiden. Jag driver naturligtvis med det hela; forskarna vet att det inte på något sätt är så enkelt. Men tänk om ens sätt att anknyta på verkligen är ristat i sten under spädbarnsåldern? Då måste ju dina föräldrar axla ansvaret för ditt struliga eller misslyckade kärleksliv. Det här är definitivt intrycket man får av vissa populärpsykologiska författare som inte läst på ordentligt. Tanken att anknytning är den ”felande länken” som knyter samman en persons förflutna och nutid är så elegant och behändig att en del mycket viktiga lösa trådar ofta ignoreras. Till att börja med innebär inte den likartade fördelningen mellan olika anknytningsstilar hos barn och vuxna att alla nödvändigtvis behåller samma anknytningsstil livet igenom. Den bästa uppskattningen är att runt två tredjedelar av oss håller fast vid samma anknytningsstil, men det betyder ändå att en tredjedel av oss växlar. En studie som följde anknytningsbeteenden bland barn från spädbarnsåldern till vuxen ålder fann att endast 17 procent fortfarande uppvisade den anknytningsstil de haft som barn i sina kärleksrelationer som vuxna. En annan studie konstaterade att korrelationen mellan trygghetsvärdena gentemot föräldrar respektive till den nuvarande partnern låg på under en tredjedel. Andra forskare har sett att den anknytningsstil man har som vuxen (föga förvånande) hamnar i gungning i kölvattnet efter svåra livshändelser. Det tycks även som om människor inte nödvändigtvis genomgående uppvisar samma anknytningsstil i alla sina förhållanden, vilket innebär en viss utmaning för dem som ansluter sig till den mest grundläggande versionen av den ”inre arbetsmodellen” – teorin att den mentala mall vi har ärvt från mamma och pappa urskillningslöst tillämpas på alla.7 Som Paula Pietromonaco och Lisa Barrett medger: ”Ur det här perspektivet innehar inte människor en enstaka uppsättning arbetsmodeller för jaget och andra …”, medan Mark Baldwin tillstår att ”i kärleksförhållanden kan förväntningarna variera avsevärt beroende på den specifika partnern, specifika situationen eller de specifika behoven som uttrycks”. Det här låter mycket vettigare och stämmer bättre överens med våra vardagsupplevelser. Visst, vi kanske känner personer som bara tycks upprepa samma katastrofala mönster med varje ny partner, men har du inte också träffat folk som mirakulöst nog blommat ut till helt andra människor när de slutade dejta vandrande katastrofer och hittade någon som var helt perfekt för just dem? Eller, tvärtom, vänner som långsamt drivit bort från den öppna, avslappnade värmen i en trygg anknytningsstil när de hamnat i klorna på en svartsjuk partner med stort kontrollbehov? Efter att ha sett hur olika människor kan bli under inflytande av nya förhållanden, har jag svårt att svälja konceptet att vi har ett förutbestämt sätt att knyta an till andra, så som en del av den enkelspårigare anknytningslitteraturen antyder. Det finns sannerligen inte särskilt mycket bevis som styrker de populärpsykologiska författarna Amir Levine och Rachel Hellers djärva påstående: ”Att förstå anknytningsstilar är ett lätt och pålitligt sätt att förstå och förutse människors beteende i alla romantiska situationer.” Om det ändå vore så enkelt! Det skulle knappast vara särskilt smidigt om vi reagerade på alla i vår omgivning på samma sätt. Faktum är att inte ens bebisar gör det. Bebisar vars mödrar är deprimerade kan mycket väl uppvisa oroande beteendemönster i sina mödrars sällskap, och sedan bete sig helt normalt i sällskap med andra, icke-deprimerade omvårdare. Som Judith Rich Harris påpekar: ”En bebis vars mamma är deprimerad förväntar sig inte att alla ska vara deprimerade.” Tryggheten i anknytningen under spädbarnsåldern ger inte heller någon vidare indikation på hur vi kommer överens med andra senare i livet. Spädbarnets anknytning förutspår till exempel inte nödvändigtvis hur vi förhåller oss till våra vänner, och Dinero och hans kolleger upptäckte att inte ens en trygg anknytningsstil i 25-årsåldern var någon garanti för kvaliteten på interaktionen med ens kärlekspartner. I vilket fall som helst kan mycket av anknytningssystemet för de flesta av oss ha mindre betydelse än vi tror. Som professor Pat Crittenden förklarar aktiveras anknytningsbeteenden främst under hotfulla omständigheter, eftersom det är vad evolutionen har utformat dem för. Det är mycket möjligt att även om dessa starka interna program faktiskt existerar, så kanske de lämnar oss ifred – förutsatt att saker och ting rullar på som de ska och vi är hyfsat i balans. Crittendens dynamiska mognadsmodell är lyckligtvis tillräckligt flexibel för att tillgodose möjligheten att ha olika sätt att förhålla sig beroende på sammanhang. Sanningen är den att vi för närvarande förstår mindre om anknytning än man kan få för sig utifrån hur lättsinnigt folk slänger sig med termen nuförtiden. Vi är definitivt inte på det klara med kanalerna genom vilka vi ärver ett särskilt anknytningssätt från våra föräldrar. Vi bör inte förbise att vår anknytningsstatus är tätt förbunden med vårt sätt att se på oss själva och omvärlden – i synnerhet saker vi tror om oss själva och andra människor. Bartholomew och Horowitz har lyckats omformulera hela systemet för anknytning hos vuxna utifrån just dessa villkor. Om du exempelvis har en positiv attityd gentemot dig själv och andra människor är du sannolikt ”trygg”, medan om du har låg självkänsla men ser upp till andra kommer du att hamna i ”inåtvänd-otrygg”. Poängen är att vi som vuxna borde ta personligt ansvar för alla våra förhållningssätt – även för dem som kanske ligger till grund för vår så kallade anknytningsstil. Bebisar kanske inte kan formulera sina sätt att reagera klart och tydligt, men det kan vuxna. Om de har lust kan de till och med jobba på att förändra dem. Eftersom det uppenbarligen är smidigare att ha attityder som förknippas med ”trygga” anknytningsstilar, så kanske vi bör överväga att ifrågasätta och ombearbeta drag som är utmärkande för en ”otrygg” anknytningsstatus. Kanske kan vi utbilda oss själva till att se omvärlden som mindre hotfull, och oss själva som lite mer värdefulla. Det har vi nog gjort oss förtjänta av. Att finna sig i att man är fast i förhållningssätt som man fick när man bara var en tvärhand hög och – än värre – klandra någon annan för det är både uppgivet och onödigt. Det finns en hel drös med andra saker som du brukade tro på och som du mycket framgångsrikt har reviderat. Jag antar att du inte längre tror på tomten, påskharen eller tandfen? Om dina föreställningar kring dig själv och andra människor sätter krokben för dig, så kanske du borde lägga ner lite kraft på att förändra dem? Det finns många bra tillgängliga resurser som kan visa dig hur du kan gå till väga. Det kan också tilläggas att innan du ställer dina föräldrar till svars för vad de gjorde mot dig, ta dig en funderare över vad du kanske gjorde mot dem. Den sorts barn du var (av naturen) kan mycket väl ha betingat den sortens reaktioner du möttes av. Temperamentsmässigt krävande spädbarn ställer faktiskt högre krav på föräldrar som ibland kan få svårt att hantera situationen, och det blir inte nödvändigtvis lättare med äldre barn. År 2006 studerade David Huh och hans kolleger 500 tonårsflickors beteende. De konstaterade att föräldrarna till flickor som i början av studien visat prov på en hög andel asociala beteenden, som att bråka och vara elaka, i slutet av studien uppvisade mindre och mindre engagemang att hålla sina döttrars beteende i schack. De ”elaka” flickorna segrade. Föräldrarna till de mest oregerliga flickorna tycktes successivt ha brutits ner och gett upp alla försök att tygla dem. Kanske känner du dig kränkt, eftersom du inte var mammas eller pappas favorit, eller tycker du kanske att du blev förfördelad på grund av var du hamnade i syskonskaran? Och det är sant att föräldrar faktiskt behandlar sina barn olika. Man daltar med attraktiva barn. Intelligenta barn får beröm för det. Oliver James påstående att ”föräldrar behandlar varje barn så olika att de lika gärna hade kunnat uppfostras i helt olika familjer” är dock kanske att gå lite väl långt, kan jag tycka. Sådana påståenden kommer ofta från folk som propagerar för miljöpåverkan och som mycket väl känner till de data som antyder att det finns skillnader mellan syskon som är jämförbara med skillnaderna som skulle ha kunnat påvisas om de hade växt upp i olika familjer. Effekten finns där, men den är mycket mindre än man kanske föreställer sig. Harris hävdar att olikartad behandling från föräldrarna bara står för två procent av skillnaderna mellan syskon. Vidare härleddes den olikartade behandlingen helt till genetiska skillnader mellan syskonen snarare än till icke-genetiska skillnader. Det här tyder på att ”föräldrarna reagerade på de genetiska skillnaderna mellan barnen, snarare än att de orsakade barnens olikhet”. I grund och botten är den logiska följden av detta att om du har spelat en avgörande roll i utformandet av din egen miljö, så kanske du också får bära en del av ansvaret för hur den har påverkat dig? Man kan generellt säga att insikten att alla förhållanden är dynamiska system, där båda parter utövar ömsesidigt inflytande på varandra, ibland kan vara ett viktigt steg mot att utfärda vapenvila och begrava stridsyxan. För att försöka få rätsida på all denna information, och oavsett om du önskar hålla gener eller uppfostringssätt ansvariga för var du hamnat i livet, så är det troligtvis viktigt att du bejakar det faktum att du inte längre är ett hjälplöst barn. Det biologiska i sig kanske inte betingar ödet så som Freud en gång hävdade, men det gör inte heller uppfostran. När man blir äldre får man ju trots allt större friheter att välja sin egen miljö, även om ens gener kanske påverkar vilka miljöer man väljer. Som ekonomiprofessor Edward Miller påpekar apropå psykologen David Cohens arbete: Över hela världen väljer tonåringar vänner, och till och med partner, som deras föräldrar inte samtycker till. En person som är smart och uppskattar intellektuella aktiviteter kommer att söka sig till intellektuella aktiviteter, läsa böcker osv. Som vuxna väljer människor sina miljöer själva och familjens inflytande är obetydligt. Det finns en brytpunkt då det inte längre är rimligt att skylla på någon annan. Vi måste inse fakta att vår nuvarande situation i mångt och mycket är vårt eget verk. Det är definitivt sant att vi är de enda som har någon realistisk chans att påverka vår framtid. Det kan definitivt inte dras något streck över debatten kring arv och miljö än, men det står nu klart att hela bilden är långt mer komplex än den först verkar. Den ger inget utrymme för reflexmässig skuldbeläggning. Vilka över- eller underlåtenhetssynder vi än blivit utsatta för, bör vi komma ihåg att majoriteten av våra föräldrar gjorde sitt bästa. Ibland är det inte vi som måste förlåta våra föräldrar, utan våra föräldrar som måste förlåta sig själva; det är uppmuntrande att tänka att de kanske inte har förorsakat lika långsiktig skada som de kan ha befarat. Människor är människor – förbryllande, egensinniga och går sina egna vägar i många fall, vilket är anledningen till att psykologiforskare har så svårt att få något ordentligt grepp om dem. Ibland påverkas vi inte av saker som borde påverka oss, medan saker som inte borde spela någon roll skapar svallvågor som får konsekvenser för resten av livet. Sanningen är att vi inte alltid kan avgöra vad som är vad. Judith Rich Harris har en intressant poäng i att revolutionen inom barnomsorgen under de senaste 50 åren inte tycks ha resulterat i några mätbara globala skillnader mellan dem som är födda under 1900-talets första respektive andra hälft. Även i fall då föräldrar har svikit sina barn svårt, har jag i arbetet kommit i kontakt med verkligt enastående människor som lyckats mot alla odds. Trots att de har dragit de verkliga nitlotterna vad gäller uppväxtmiljö och har tvingats handskas med gruvligheter som de flesta av oss, tack och lov, knappt kan föreställa oss, så har de ändå hittat kraften att gå vidare till att bli kärleksfulla, briljanta och imponerande människor. Det här ger mig hopp. Och generellt sett fungerar inte hopp och klander särskilt bra ihop. Vi bör noga överväga vilken av dem vi gör oss av med. * * * 7 Du kan själv undersöka hur olika du förhåller dig till viktiga människor i ditt liv genom att fylla i Chris Fraleys frågeformulär på nätet på www.yourpersonality.net/relstructures. DU KAN LÄKA DIN KROPP För de flesta av oss känns det rent intuitivt rimligt att det som försiggår i medvetandet kommer att påverka vad som sker i kroppen. Vi använder ju trots allt viljekraft för att förändra våra kroppar hela tiden, om än via de miljontals pulserande signalerna vi skickar genom det centrala nervsystemet för att aktivera muskler och stimulera organ. Det är verkligen ett slags mirakel när man tänker efter, men knappast förstasidesstoff. Sjukdomar får oss dessutom undantagslöst att må eländigt, och eftersom vi förknippar fysiskt förfall och obehag med nedstämdhet och oro är det lätt att få oss att missbedöma riktningen mellan orsak och verkan. Nuförtiden uppmuntras vi emellertid till att aktivt tro att sambandet mellan medvetande och kropp styr vårt somatiska öde. Det finns vissa experiment som stödjer tanken att tankekraft verkligen kan generera fysiska förändringar. Träningspsykologen Guang Yue i Ohio rapporterar att en grupp frivilliga som regelbundet föreställde sig hur de spände biceps utan att i själva verket någonsin gå till gymmet ökade sin muskelstyrka med nästan 14 procent efter några få veckor. Det här är ganska imponerande, särskilt med tanke på att kontrollgruppen som verkligen gick till gymmet bara förmådde öka den med 30 procent under samma tidsperiod. Det verkar dock som om man måste ”känna hur det bränns” och stå ut med att visa sig offentligt i lycra, om man vill ha en snygg kropp: hjärnröntgen utförd under visualiseringstillfällena tydde på att de här förbättringarna kan ha berott på att hjärnan började skicka nervsignaler till de aktuella musklerna mer effektivt, snarare än på några förändringar i musklerna i sig. Det finns vissa spännande studier som tyder på att hypnos och visualisering kan öka ens bröststorlek, möjligtvis genom att stimulera blodgenomströmningen, och hypnos förefaller kunna hjälpa till vid viktminskning, om än genom att hjälpa människor att hålla tankar och beteenden stången som annars skulle sabotera deras mer konventionella bantnings- och motionsprogram. »…något mer bekymmersamt är den utbredda övertygelsen att det vi gör med våra medvetanden kan hjälpa oss att framgångsrikt bekämpa de allvarligaste sjukdomar.« Allt det här ter sig tämligen harmlöst, men något mer bekymmersamt är den utbredda övertygelsen att det vi gör med våra medvetanden kan hjälpa oss att framgångsrikt bekämpa de allvarligaste sjukdomar. Kampen mot sjukdomar som cancer och hjärtsjukdomar framställs exempelvis ofta lika mycket som mental som fysisk. Men hjälper det här oss över huvud taget? Föreställningen att vi trots allt kan behålla kontrollen i situationer som tycks som skapta för att få oss att inse vår bräcklighet och hjälplöshet är naturligtvis trösterik, men den kan också vändas emot oss. Som författaren Barbara Ehrenreich påpekar, riskerar redan sjuka personer att tvingas känna sig totalt misslyckade när de i slutändan inte lyckas göra sig kvitt sina symtom, vilket naturligtvis är det sista man behöver under sådana omständigheter. Särskilt provokativ i den här bemärkelsen är ståndpunkten som intagits av författare som Louise Hay, som hårdnackat betraktar fysiska sjukdomar som en direkt manifestation av destruktiva tankemönster och negativa känslor. Hay sticker inte under stol med att hon håller människor slutgiltigt ansvariga för sitt hälsotillstånd. Hon kungör i introduktionen till sin bästsäljare Läk din kropp: När cancer eller vilken annan sjukdom som helst återkommer tror jag inte det beror på att läkaren inte ”fick ut allt”, utan snarare på att patienten inte uppnått några förändringar på mental nivå och därför bara återskapar samma sjukdom. Doktrinen kring ”metafysiska orsakssamband” som Hay kom i kontakt med i Church of Religious Science lärde henne ”att för varje verkan i våra liv finns det ett tankemönster som föregår och vidmakthåller denna verkan”. Hon fortsätter med att göra tämligen specifika påståenden kring känslorna och attityderna som hon tror ligger bakom sjukdomar av olika slag. Således framkallas artrit av kritik, förakt gnager bokstavligen på oss i form av cancer och så vidare. Som av en händelse kan jag personligen, enligt Hay, vänta mig synnerligen svåra hemorrojder, eftersom hon specifikt kopplar samman detta med stress och bommade deadlines! Hay hävdar att hon botade sin egen livmoderhalscancer genom att släppa bitterheten, ilskan och föraktet hon kände gentemot sina föräldrar som hon håller ansvariga för vanskötsel under barndomen, och att hon följaktligen vet att om människor är ”VILLIGA att utföra det mentala arbete det innebär att ge efter och förlåta, ja, då kan i stort sett vad som helst bli helat”. Många finner sådana påståenden långsökta och vänder sig mot föreställningen att vi åsamkar oss själva sjukdomar genom att tänka fientliga tankar och hänge oss åt mörka känslor. Ändå är böcker av Louise Hay och andra författare som skriver i samma anda mycket populära. Tanken att man magiskt kan hindra även de allvarligaste fysiska sjukdomarna genom en kur korrigerande bekräftelser saknar tyvärr all form av tillförlitligt empiriskt stöd. Det finns dock trovärdiga bevis för att psykologiska faktorer kan påverka din fysiska hälsa och göra dig mottaglig för vissa typer av sjukdomar. Det råder exempelvis inget tvivel om att stress är livsfarligt. Studie efter studie visar att det försvagar immunsystemet, fördröjer läkande och kan bidra till hjärtsjukdomar och en rad andra åkommor. Därför kan det tyckas rimligt att anta att attityder och vanor som gör oss kroniskt stressade har ett finger med i spelet vad gäller alla möjliga fysiska problem. Enligt psykologen Johan Denollent löper personer med så kallad typ D-personlighet (som kännetecknas av negativitet, depressioner, ångest, ilska och social isolering) tre gånger så stor risk att drabbas av hjärtproblem som personer i andra grupper och står för hälften av alla hjärt-kärlpatienter i USA. Det visade sig också att det bland de 5 000 bybor som valts ut bland de sömniga byarna längs Lunseidalens pittoreska kullar på Sardinien ofta var de som var argast och mest antagonistiska i kontakten med andra som också uppvisade påfallande och illavarslande förkalkning av halspulsådern. Så styrker inte detta tesen att man kan ”tänka sig frisk”? Inte nödvändigtvis. I takt med att vår kunskap kring den mänskliga fysiologin blir bättre, börjar vi bena ut de biologiska processer som kopplar samman stress och sjukdomar, utan assistans från så esoteriska principer som Hays lagar om ”metafysiska orsakssamband”. Vi vet till exempel vilken skada långvarig exponering för stresshormoner som kortisol (som är utformat för att utlösas i korta, kraftiga duschar, när vi behöver slåss eller springa för livet) har på våra vävnader. År 2008 visade fascinerande forskning utförd av Jenny Choi, Steven Fauce och Rita Effros hur kortisol hämmar immuncellernas förmåga att använda telomeras, ett enzym som hjälper cellerna att hålla sig unga och dela sig på ett normalt sätt. Hos människor med hiv, benskörhet och hjärtsjukdomar blir telomererna i deras celler förkortade i förtid, vilket begränsar antalet gånger de här livsviktiga cellerna kan dela sig. Det är som om den biologiska klockan inuti cellerna dras fram, så att cellerna åldras snabbare. Intressant nog har man just upptäckt att längden på telomererna hos plattmaskar förblir densamma hur många gånger de än delas, så kanske kan vi snart leva för evigt. Gud hjälpe oss! Men även om det kan vara extremt viktigt att undvika vissa typer av stressframkallande tankar för att hålla sig frisk, så saknas det entydiga bevis för att man får något oberoende mervärde av att tänka positivt och ha en ljus syn på livet. I en kontrollerad studie som undersökte hur människors immunförsvar reagerade på influensavaccin, upptäckte forskarna att när man fick personer att skriva om otäcka upplevelser så producerade de märkbart färre antikroppar, men att skriva om livsbejakande, glada upplevelser tycktes inte påverka andelen antikroppar över huvud taget. Det här skulle kunna tyda på att värdet i att tänka glada tankar ligger i att hålla hälsovådliga, olyckliga tankar stången – inte nödvändigtvis för att de i sig för med sig några ytterligare fysiska hälsoförmåner. Det här är bara en isolerad och ytterst begränsad studie, så man ska inte dra för stora växlar på den. Slutsatsen att negativa tankar och känslor har större kapacitet att skada vår hälsa än positiva motsvarigheter har att främja den är ju inte så upplyftande heller. Men detta kan ha betydelse för hur vi hanterar sjukdomar som vi redan drabbats av. Att proppa huvudet fullt med käcka tankar, ständigt titta på komedier eller föreställa sig hur vita blodkroppar slukar cancerceller kanske får dig att må bättre psykiskt, men än så länge tycks det inte finnas mycket empiriskt stöd för uppfattningen att detta nödvändigtvis kommer att ha särskilt stort inflytande på det som är fel med kroppen. Dr David Hamilton skulle dock inte hålla med. Hamilton är intressant, eftersom han, trots att han ivrigt förespråkar visualisering och andra nyandliga företeelser, har en doktorsexamen i organisk kemi och i fyra år har jobbat inom läkemedelsindustrin med att utveckla medicinska behandlingar för hjärt-kärlsjukdomar och cancer. Han framhåller övertygande att även om behandlingar måste överträffa placebon i läkemedelstester för att deras effekt ska fastställas, är ribban satt ganska högt, eftersom placebon i sig tenderar att generera förbättringar i 35 procent av fallen. Detta innebär att den har tämligen stor verkningskraft. Effekten är dessutom någorlunda lika stor, oavsett vilken sjukdom som behandlas. Det här skulle definitivt kunna tyda på att patientens förväntningar i sig katalyserar och koordinerar en rad fysiska förändringar i kroppen. » Att proppa huvudet fullt med käcka tankar, ständigt titta på komedier eller föreställa sig hur vita blodkroppar slukar cancerceller kanske får dig att må bättre psykiskt, men än så länge tycks det inte finnas mycket empiriskt stöd för uppfattningen att detta nödvändigtvis kommer att ha särskilt stort inflytande på det som är fel med kroppen.« Hamilton föreslår olika spekulativa mekanismer genom vilka medvetandet kanske skulle kunna bidra till kroppens läkande. Han menar att tankar kan få kroppen att frigöra särskilda kombinationer av neuropeptider som i sin tur påverkar cell-DNA i hela kroppen och kanske rentav sätter igång produktionen av relevanta stamceller i benmärgen för att främja läkandet. Neuropeptider är, som namnet antyder, proteinliknande substanser som huvudsakligen påverkar andra neuroner i hjärnan genom att lägga sig vid receptorerna. Neuropeptider förefaller verkligen ha ett starkt inflytande på våra känslor, och allt som påverkar hjärnan skulle sannolikt också kunna påverka kroppens system. Men, även om jag inte är någon expert inom molekylärbiologi, så är min lekmannamässiga förståelse av saken att effekten är indirekt. Den bygger på att hjärnan skickar ut befallningar via det centrala nervsystemet eller aktiverar utsöndringen av hormoner som har en stark men begränsad inverkan på organ och vävnader. Även om neuropeptider förvisso faktiskt kan stimulera DNA-synteser i vissa celltyper, förefaller det mig möjligen vilseledande att se dem som genetiska antikroppar som forsar runt i blodomloppet och omprogrammerar skadade cellers DNA i hela kroppen. Ironiskt nog finns det även vissa celler utanför hjärnan som faktiskt påverkar hjärnan när de når den, så vad gäller just denna mekanism verkar det som om argumentet för att kroppen influerar medvetandet är något starkare än det som hävdar det omvända. Enligt min mening förlitar sig Hamilton lite väl mycket på de konstaterade destruktiva fysiologiska effekterna av stress för att styrka påståenden kring sambandet mellan medvetande och kropp. Stress kan mycket väl störa DNA i normala celler, men detta behöver inte nödvändigtvis innebära att neuropeptider följaktligen kan programmera dem att bekämpa sjukdomar. Och även om världen på kvantnivå är en mystisk plats, där distinktionerna mellan energi och information löses upp, så är det sannerligen att röra sig bortom den vetenskapliga kunskapens nuvarande gränser att hävda att våra tankar verkar direkt på själva kvantfältet, vilket Hamilton uppmanar människor att föreställa sig under hans healingsessioner kallade Quantum Effect Healing. Efter att ha utfört en noggrann och övergripande analys av relevanta befintliga studier, konstaterade James Coyne och Howard Tennen att fördelarna som det här sättet att tänka kan erbjuda cancerpatienter definitivt har överdrivits. Patienter som visade kämpaglöd klarade sig tråkigt nog inte bättre i kampen mot sjukdomen, och psykologiska ingrepp av olika slag tycktes inte påverka hur stor andel som överlevde. Coyne och Tennen anser att den allmänt utbredda acceptansen för synsätt som hävdar motsatsen är en produkt av ”undermålig vetenskap, överdrivna påståenden och obeprövad medicinsk vetenskap”. Jag ställer mig verkligen öppen till frågan om vårt tänkandes roll för att läka kroppen, men om påståendena från sådana som Hay och Hamilton vore sanna, så borde man väl kunna förvänta sig betydligt mer övertygande resultat, då undersökningar kring healing, bön och alternativbehandlingar utförs? Men i studie efter studie är effekterna antingen ickesignifikativa eller, om de kan påvisas, tenderar de att kunna förklaras av faktorer som minskade stressnivåer eller patientens perceptioner snarare än mätbara fysiologiska förbättringar. Kanske blir sådana studier besvikelser, eftersom folk, som Louise Hay antyder, inte lägger ner tillräckligt med arbete på att förändra destruktiva mönster eller inte tillämpar sina mentala energier med tillräckligt stor övertygelse. Vem vet? Det finns definitivt mycket anekdotartade berättelser, där människor mirakulöst tillfrisknar med hjälp av visualiseringstekniker och bekräftelser, men jag har ännu inte hittat någon strikt vetenskaplig studie som specifikt tittar på användandet av dessa tillvägagångssätt. Jag antar därför att det vettigaste förhållningssättet alltjämt är agnostikerns. Vetenskapen vet sannerligen inte allt, och jag skulle vara en riktigt dålig psykolog om jag undergrävde hoppet hos någon som drabbats av en livshotande sjukdom. Om jag fick dåliga nyheter av läkaren, skulle jag antagligen också försöka med vad som helst i hopp om att det skulle fungera. Vi har ju trots allt inget att förlora. Men kanske borde vi sansa oss lite, eftersom det kan ligga något i att bara odla realistiska förhoppningar. Annars riskerar vi att sätta oss själva under enorm och onödig press och att behöva brottas med förkrossande besvikelser. Som vi har sett kan sådana känslor mycket väl motarbeta kroppens egna försök att läka sig själv. DU HAR KONTROLL ÖVER DITT LIV De flesta psykologer är nog överens om att vi alla behöver känna att vi har viss kontroll över våra liv. Utifrån mina egna erfarenheter av att behandla människor som lider av posttraumatiskt stressyndrom efter en bilolycka eller ett överfall är att en av de saker som gör människor mest skärrade är den ovälkomna insikten att vi har långt mycket mindre kontroll över vad som händer oss än vi i allmänhet tror. Utan kontroll känner vi oss inte bara sårbara, utan vi upplever också att risken för kaos, upplösning och död ständigt är oss hack i häl – möjligheter som verkligen skrämmer oss. När vi ställs inför dessa primitiva rädslor, klamrar vi oss envist fast vid våra försök att återinföra någon sorts ordning, även om det innebär att vi tvingar fram ett logiskt samband mellan lösryckta händelser. Genom sinnrika experiment som utfördes 2008 av Jennifer Whitson och Adam Galinsky upptäckte man att människor som blivit berövade känslan av kontroll var mycket mer benägna att se bilder i mönster skapade av slumpmässiga prickar och hemfalla åt vidskepelser och konspirationsteorier. Intressant nog försvann den här effekten när känslan av kontroll återställdes. Den hårda verkligheten är att det finns många saker i livet som vi inte har kontroll över och som vi inte kan skydda vare sig oss själva eller dem vi älskar ifrån. Våra hjärnor är dock påfallande motvilliga att acceptera det här. I nyligen genomförda experiment där deltagarna ombads uppskatta riskerna för att de skulle råka ut för betydande missöden, som att drabbas av cancer eller benbrott, fortsatte de envist att underskatta riskerna även efter att de fått korrekt statistisk information. När sannolikheten för positiva händelser visade sig högre än de hade förmodat, visade sig informanterna däremot märkligt nog inte ha några problem att skriva upp sin prognos därefter. Vi undervärderar gärna vår egen sårbarhet, till och med när vi ställs inför bevis. Vi vill gärna upprätthålla fantasin att vi har inflytande över händelser som är helt slumpartade. Ellen Langer utförde ett berömt experiment 1975 där hon sålde lotter till två olika grupper av människor. Personer i den första gruppen fick bara lotterna överräckta till sig i den ordning de kom, medan den andra gruppen tilläts välja sina egna lottnummer. När de ombads sälja tillbaka lotterna dagen därpå, begärde de som fått välja sina nummer bisarrt nog fyra gånger så mycket som de som blivit tilldelade nummer! En förklaring är att den här gruppen ansåg att deras nummerval på något sätt hade gjort lotterna mer värdefulla, vilket skulle tyda på att de även i hemlighet trodde att de hade större vinstchans. Apropå detta kan det mycket väl vara så att institutioner som Wall Streets fortsatta existens bygger på vårt behov av att få tro att till och med komplexa system kan bemästras och hanteras och att deras resultat kan förutspås. Ekonomen Burton Malkiel förklarar att om man slumpmässigt hade köpt 500 aktier i Standard and Poors börsindex och bara suttit och hållit på dem under hela 1970-talet så skulle man ha tjänat mer än 80 procent mer pengar än aktiemäklarna på Wall Street och mer än hälften av dem under tidigt 1990-tal. Med andra ord gör slumpen i genomsnitt lika bra ifrån sig som de ytterst välbetalda experterna som alltjämt tillskriver alla sporadiska framgångar sin egen skicklighet och sitt goda omdöme. Ändå fortsätter vi att betala deras enorma arvoden i stället för att singla slant. Det verkar som om vi föredrar att klamra oss fast vid illusionen framför att stå ut med konsekvenserna av alternativet. Att hela tiden försöka kontrollera saker och ting är dock skadligt för vår fysiska och psykiska hälsa. Du kanske har hört talas om typ A-personlighet. Den bygger på en rad gemensamma kännetecken som Meyer Friedman och Mike Jordan urskilde i en longitudinell studie av patienter med kranskärlssjukdom. Typ A-personligheter framstod som driftiga och ambitiösa individer med diger kontrollproblematik. Att ha typ A-personlighet betyder visserligen inte i sig att man löper större risk att drabbas av hjärtsjukdomar (enligt det logiska resonemanget att ”alla schäfrar är hundar, men alla hundar är inte schäfrar”), men många A-typer visade sig ändå vara vandrande rykande vulkaner fyllda med stress och ilska. Båda dessa kännetecken har visat sig ha ett klart samband med allvarliga hälsoproblem av olika slag, däribland hjärtsjukdomar, och båda har sina rötter i en kontrollproblematik. Ilska och stress är instinktiva reaktioner på upplevda hot, och hotet skjuter i höjden när man känner att man inte klarar av att hantera en viss situation ordentligt. Faktum är att Richard Lazarus specifikt definierar stress som något som inträffar då ”individer upplever att de inte tillräckligt kan hantera kraven som ställs på dem eller i samband med hot mot deras välbefinnande”. Ur den här synvinkeln är det uppenbart att alla försök att kontrollera och detaljplanera tillvaron oundvikligen kommer att dränka oss i stress, helt enkelt därför att ”livet är svårt och komplicerat och bortom allas kontroll”, som författaren J. K. Rowling konstaterar. På 1970-talet upptäckte Jonathan Rotter att vi människor tenderar att hamna i ett av två läger: antingen så tror vi att vi är marionetter på världsscenen och att sakerna som händer oss beror på yttre krafter som vi inte kan göra mycket åt (yttre kontroll-lokus) eller så anser vi oss tvärtemot vara herrar över våra egna öden och kan själva forma våra liv (inre kontroll-lokus). Den protestantiska arbetsmoral som driver vår psyksnackskultur uppmuntrar oss i allmänhet att betrakta inre kontroll-lokus som det sundaste alternativet. Generellt sett är det också känslomässigt sundare för människor att anse sig ha ett visst inflytande över sina liv, eftersom de annars lätt blir passiva och uppgivna. Men som farbror Ben säger till Peter Parker (alias Spindelmannen): ”Stor makt kräver stort ansvar” – även om makten är mer inbillad än verklig. Människor med mycket starkt förankrad inre kontroll-lokus är följaktligen mottagliga för skuldkänslor, perfektionism och självförebråelser. Eftersom de tror att det enbart är deras egna handlingar som avgör utfallet i alla situationer, känner de sig tvingade att oavlåtligt arbeta för att saker och ting ska bli rätt, och känner sig i slutändan ansvariga när de inte blir det. Och problemet är att psyksnacket, med alla glättiga bedyranden om hur starka vi är och hur mycket vi klarar av, uppmuntrar oss att tänka på det här sättet. » Ironiskt nog visar mer och mer forskning att vi skulle skydda vårt psykiska välbefinnande långt mycket bättre om vi lärde oss att leva så mycket som möjligt i nuet.« Människor som tror sig ha kontroll på läget, som tror att livet helt och hållet styrs av deras val, känner sig per automatik pressade att göra allt rätt hela tiden. Under sådana omständigheter kan de lätt bli stela och osmidiga i sitt beslutsfattande, när de egentligen skulle kunna bli långt mer produktiva om de släppte på bromsen och följde med strömmen lite mer. Vi har ofta svårt att bedöma vilka av våra beslut som kommer att bli avgörande, och som Daniel Gilbert har visat är vi särskilt dåliga på att förutse vilka val som kommer att trygga vår lycka. Vi kanske skulle göra klokt i att lägga oss till med en mer avslappnad inställning, där vi mer skjuter från höften och inte ödslar så mycket tid på att tänka på smådetaljer, tar vara på möjligheter när de uppenbarar sig, chansar och ser vad som fungerar. Det är lite som att komma fram till lösningen på en ekvation genom en serie ungefärliga gissningar och en uteslutningsprocess som gradvis begränsar möjligheterna och styr dig närmare det rätta svaret. Men människor som hela tiden måste kontrollera allt är så livrädda för att göra misstag att de känner att de nästan omöjligt kan agera i stunden. Kontrollfokuserade människor har en benägenhet att alltid hålla ett öga på framtiden. De måste förutse alla tänkbara eventualiteter som skulle kunna påverka dem eller personer som står dem nära, och det går ju inte att komma ifrån att det finns en hel del saker som kan gå snett därute … Det här är det perfekta receptet för svår ångest. Ironiskt nog visar mer och mer forskning att vi skulle skydda vårt psykiska välbefinnande långt mycket bättre om vi lärde oss att leva så mycket som möjligt i nuet. Det här är själva essensen i mindfulnessträning, vilket har visat sig vara ett mycket effektivt motmedel vid depressioner. Det finns en zenbuddistisk koan som i sin enkelhet lyder: ”Hugg ved, bär vatten.” Det här fångar visdomen i en österländsk tradition som uppmuntrar oss att så mycket vi kan fokusera på ”här och nu” och låta oss själva uppleva livet utan att nödvändigtvis försöka kontrollera hur vi reagerar på det. Som skådespelerskan Nicole Kidman har upptäckt: ”När man överger sin önskan att kontrollera framtiden kan man få mer lycka.” Det är väl långt mycket bättre att vara så än som den olycksaliga, men väldigt roliga, Tina Fey som driver med föreställningen att vi kan lösa vad som helst bara genom att oroa oss för mycket för det. Hon bekänner i sin självbiografi Bossypants: ”Det är en börda att kunna kontrollera situationer med min hypervaksamhet, men det är min lott i livet.” Det har kommit nya rön som visar att det i vissa sammanhang faktiskt kan vara bra att ha mindre kontroll. Forskarna Evan Apfelbaum och Samuel Sommers upptäckte att när de medvetet uttömde informanternas självkontrollsreserver genom att ge dem en krävande mental övning, så hanterade dessa en efterföljande, rasmässigt potentiellt besvärlig diskussion bättre. De vita deltagarna var inte bara mindre stela och hämmade i samspelet under de här omständigheterna, utan de klassades också som mindre rasistiska av oberoende svarta observatörer. Som Sandra Sanger betonar är flexibilitet på en beteendemässig och mental nivå ett kännetecken på psykiskt välbefinnande. ”När man har kontrollbehov”, observerar hon, ”tappar man flexibiliteten och sänker taket för sin förmåga att bejaka och njuta av livet.” Att släppa taget lär oss också att lita på oss själva och omvärlden lite mer. I sin diskussion om ”spontanitetens visdom” menar dr Leon Seltzer att talare som känner att de kan förlita sig på sitt omdöme och sin erfarenhet har råd att släppa loss och åka offpist, tala från hjärtat och göra spontana uttalanden som de behagar, eftersom de litar på att de kan göra detta på ett bra sätt. Och naturligtvis betyder återkopplingsloopen mellan våra tankar och beteenden att det motsatta också är sant: likt en primitiv stam som tror att regnet beror på den årliga regndansen den utför, får kontrollerande människor aldrig möjlighet att upptäcka att saker och ting kanske blir bra trots att de släpper tyglarna ibland. Vi känner att vi måste ha kontroll för att vi är rädda – rädda för konsekvenserna om vi släpper taget om den: för det vi skulle förlora, för vad vi skulle kunna råka ut för. Eftersom det moderna samhället erbjuder oss större utsikter att kontrollera tillvaron genom ökade valmöjligheter och teknologiska framsteg, luras vi att tro att vi borde kunna styra över allt som händer, vilket dock, naturligtvis, är omöjligt. Precis som Ed Smith hävdar spelar slumpen större roll i våra liv än vi vill inse. Vi tycks tro att om vi bara håller järnkoll på läget, så kan vi forma vår egen lycka, men som redan den vise filosofen Epiktetos påpekade för många sekler sedan: ”Det finns bara en väg till lyckan, och det är att sluta att oroa sig över saker som ligger bortom vår viljekraft.” Jag misstänker också att vi skulle kunna underlätta det för oss, om vi inte tog oss själva på så stort allvar. I vår moderna värld har vi blivit så vansinnigt övertygade om att våra liv är mer betydelsefulla än de kanske är, och jag tror inte att vi inser i vilken utsträckning det får det att låsa sig för oss. Vi kan stressa upp oss över smådetaljer, överanalysera minsta händelse och försöka göra de ”rätta” valen som om något monumentalt hängde på det. Eller så kan vi acceptera det faktum att inget vi gör troligtvis spelar någon särskilt stor roll, om man ser till de stora sammanhangen. Vi är pyttesmå, obetydliga varelser på en knappnål till planet, bara ett kosmiskt sandkorn på en oändlig strand. De ynka 28 000 dagarna i ett mänskligt liv ger knappt utslag i ett oändligt, majestätiskt och expanderade universums kosmiska drama, ett universum som redan är nästan fjorton miljarder år gammalt. Okej, den här vetskapen gör oss kanske lite nedtryckta och skrämmer oss kanske till och med lite grann. Men om man verkligen tar till sig det här perspektivet, kan det vara anmärkningsvärt befriande. Det kan befria oss från oket av vår egen viktighet och göra att riskerna med att släppa kontrollen vi ändå aldrig haft tycks mycket mindre extrema. Vi måste lita på livet och oss själva lite mer och se hur saker och ting artar sig snarare än att klamra oss fast vid rodret hela tiden. Våra liv är inte bara juveler som noggrant ska slipas och putsas genom vårt mödosamma slit. De är snarare något som ska upplevas än göras. Som webbkomikern Randy K. Milholland råder oss: Tänk dig livet som en enorm, fet katt som du har ansvar för. Ibland har du pli på den och ibland kommer den att göra som den vill och du får bara ta det som det kommer. Och ibland kan du göra allt – precis allt du ska göra – och så river den ändå sönder sakerna du gillar. Man kan inte komma runt det faktum att man ibland drabbas av rejäla bakslag i livet, men kanske måste vi också inse att det antagligen är för väl att vi inte har lika mycket inflytande som vi tror. Man vill ju inte att fångarna ska styra fängelset trots allt … Om vi bara tillåter oss själva att flyta med strömmen, kan livet ibland ta oss med på intressanta och underhållande resor till fjärran länder. Den store mytologen Joseph Campbell påpekade skarpsinnigt en gång att ”vi måste vara beredda att släppa taget om livet vi har planerat, för att kunna acceptera livet som väntar oss”. Men hur många av oss vågar släppa kontrollen i så stor utsträckning? Kom igen. Törs du? ÄKTENSKAPSLYCKA HANDLAR OM ATT GE OCH TA ”Med tanke på allt vi vet om förhållanden”, entusiasmerar oss en av de många hemsidor som erbjuder rådgivning på området, ”så finns det faktiskt ingen ursäkt att tolerera ett som är annat än fantastiskt.” Härligt, då vet vi det. Det är verkligen en ofantlig lättnad att höra att vår vetenskapliga kunskap kring människans hjärta nu är så omfattande att vi äntligen kan avfärda farhågorna i författaren Erica Jongs pessimistiska grubblerier: ”Män och kvinnor, kvinnor och män. Det kommer aldrig att fungera …” Så vad är hemligheten? Ja, tydligen är en av huvudpoängerna att vi måste insistera på att få våra behov tillfredsställda. Även om ”din partner inte måste tillgodose 100 procent av dina behov”, säger teamet bakom The relationship gym, ”… så måste de nästan helt säkert ställa sig bakom de viktiga behoven för att du ska bli lycklig i förhållandet”. Synsättet att ett förhållande är något slags romantiskt kooperativ som i första hand bildats för att tillgodose de känslomässiga behoven hos de två personerna i fråga ligger till grund för många av de olika filosofierna kring kärlek och dejting inom självhjälpsgenren. Många böcker och dvd:er som erbjuder rådgivning i ämnet bygger i grund och botten på konceptet ”klia mig, så kliar jag dig”. Faktum är att några av de kallhamrade dejtingböckerna, däribland den charmant betitlade Why men love bitches, faktiskt rekommenderar att man håller inne med ytterligare ”kliande” som ett förhandlingsmedel för att få sina egna behov tillfredsställda. Det är kärnan i Sherry Argovs ”avbetalningsplan med karameller”. Nej, jag tänker inte säga det rakt ut. Du får fantisera lite. Ett mer godartat exempel på det här synsättet är dr Emerson Eggerichs Love and respect, en bok vars omslag pryds av den storvulna undertiteln: ”Kärleken hon åtrår … respekten han törstar efter”. Dr Eggerichs är pastor och påstår sig kunna erbjuda en entydig biblisk karta över mäns och kvinnors olika psykologiska behov. Den grundläggande premissen för Eggerichs bok är att om man är gift och kvinna så måste man visa ovillkorlig respekt för sin make, om man ska vinna hans kärlek. Dr Eggerichs förklarar: ”… kärlekslöshet från honom får henne att reagera med respektlöshet; utan respekt från henne reagerar han med kärlekslöshet”. Genom att varje part strävar efter att tillgodose det aktuella behovet hos partnern vidhåller Eggerichs att par kan bryta sig loss från ”vansinnes-spiralen” och njuta av de omvandlande effekterna av ”belöningsspiralen”, där alla är nöjda och glada. Utifrån mina egna erfarenheter är det definitivt sant att de flesta människor som inte upplever att deras partner respekterar dem antagligen kommer att ha svårt att känna särskilt mycket kärlek för dem. Huruvida du håller med om att kvinnor har mindre behov av respekt än av kärlek, eller att män alltid skulle prioritera respekt framför kärlek, är en annan sak – kanske något att dryfta med Aretha Franklin och flera generationer feminister. Men även om du kanske studsar till inför detaljerna i det här fallet, så är den grundläggande synen på förhållanden som farkoster för utbyten och behovsuppfyllelse alltjämt allmänt erkänd. Vi är inte så fasligt långt från den ”sociala utbytesteorins” utilitaristiska etos, en modell där ”drivkraften i mellanmänskliga relationer alltid är främjandet av båda parters egenintressen”. » Föreställningen att en enda person (hur underbar han eller hon än är) kan tillmötesgå varje dimension av din mångfasetterade natur är helt enkelt orealistisk.« Det låter sannerligen inte överdrivet romantiskt, men det kan mycket väl vara den minsta nackdelen med denna behovsbaserade modell för mänsklig attraktion. Till att börja med tycks man utgå ifrån att ”behoven” i fråga är fasta och begränsade. Människor har emellertid förmåga att ändra sig allteftersom, liksom dynamiken i deras relationer. Det människor tror att de behöver kan följaktligen också ändras. Den nervösa och osäkra unga kvinna som inleder ett förhållande i tjugoårsåldern kanske blir mer självsäker vad det lider och inte längre behöver beskyddet från sin äldre älskare i trettioårsåldern. Manuset måste revideras. Partnern som tidigare uppfyllde den här rollen och njöt av bilden av sig själv som stark försörjare och beskyddare kanske måste acceptera att han blivit arbetslös, och att han kommer att behöva hitta andra sätt att tillgodose sitt eget behov av att definiera sig själv som hennes ädle riddare. Du kanske också har märkt att det inte behöver ta ett årtionde för att nya behov ska uppenbara sig. Ibland förändras människor på ett ögonblick. Vi är inte tillnärmelsevis så konsekventa som vi vill tro. Och i takt med att olika under-jag kommer upp till ytan, kan de ofta föra med sig en rad motstridiga prioriteringar. Barnsliga aspekter av oss kanske propsar på mer kul i sängkammaren, medan den inre föräldern i oss blir irriterad på partnern som inte skärper sig, sköter sina ansvarsområden på allvar och noggrant stämmer av kontoutdragen. Medan vi rör oss mellan dessa ständigt föränderliga tillstånd, kan det vara svårt för våra partner att hänga med i svängarna, eller för oss själva att hela tiden veta exakt vad vi vill. Människor är ytterst komplexa, inkonsekventa varelser som visar upp väsensskilda aspekter av sig själva beroende på sammanhang. Föreställningen att en enda person (hur underbar han eller hon än är) kan tillmötesgå varje dimension av din mångfasetterade natur är helt enkelt orealistisk. Den kan belasta ett förhållande enormt mycket. Frasen ”Du är mitt allt” är inte tänkt att innebära att en enskild person ska vara ett fullgott substitut för alla människor. Om vi klamrar oss fast vid föreställningen att vår partner kan vara allt vi kan tänkas vilja ha ut av livet, så kan vi vänta oss besvikelser. När ett pars behov hamnar i förgrunden blir dessutom resultatet sällan särskilt vackert. Alla behov är inte sunda, och relationer uppbyggda runt obarmhärtiga känslomässiga drifter utvecklas ofta efter fruktansvärt destruktiva mönster. Personer som exempelvis anses ha en osjälvständig personlighetsstörning lider av en överdriven rädsla för isolering. Eftersom de är livrädda att inte klara sig på egen hand, blir de vanligtvis sjukligt efterhängsna. De är ofta mycket fogliga, undergivna och självuppoffrande. De finner sig i en hel del och tycks aldrig stå på sig. För att tala klarspråk är de helt enkelt tofflor. Men även om osjälvständiga individer helhjärtat verkar åsidosätta sina egna behov, blir det, om man skrapar lite på ytan, tydligt att den här typen av beteende är långtifrån altruistiskt. Det är bara det att de betalar ett högt pris för att få sina egna behov tillfredsställda. Faktum är att dessa individer är beredda att betala nästan vad som helst för tryggheten de eftersträvar, även om det innebär att de inordnar sig i ett liv i känslomässig träldom. Ironiskt nog tenderar sådana människor att träffa partner som antingen är narcissister eller sadister. De förstnämnda behöver få se sig själva som förtjänta av den speciella behandling de får av sina självvalt osjälvständiga partner. De sistnämnda underblåser sitt maktbehov genom att dominera dem och behandla dem på kränkande, aggressiva eller grymma sätt. Det är lätt att se att det finns en fasansfullt god ”anpassning” i sådana förhållanden. Personlighetsstörningarna på båda sidor kompletterar varandra. Båda sidor fokuserar på att få sina behov tillgodosedda, det är bara det att de flesta av oss skulle se dessa behov som patologiska. Men sådana fall visar med all önskvärd tydlighet riktigheten i relationsrådgivaren Rinatta Paries iakttagelse: ”Att närma sig ett förhållande för att få sina behov tillgodosedda tenderar tyvärr att attrahera partner som kräver att du ger upp eller förändrar någon del av dig själv.” Även de av oss som har turen att inte uppfylla kriterierna för personlighetsstörningar kan lätt sugas in i relationsmönster som kanske fungerar på ett ytligt plan, men som i grunden är ganska negativa. I sin berömda bok Games people play ger transaktionsanalytikern Eric Berne en rad exempel på hur vi, när vi försöker få vissa behov tillgodsedda, lätt kan hamna i en förnedrande och omogen kohandel. Berne beskriver dynamiken i olika psykologiska lekar med illavarslande titlar som ”Är det inte hemskt?” och ”Sparka mig”. Alla dessa lekar har sitt ursprung i missriktade försök att få icke-erkända behov tillgodosedda av andra människor. Men eftersom rollerna är formaliserade och lekarna destruktiva, hämmar de utsikterna till verklig närhet. När vi ger någon annan ansvaret för att tillgodose våra behov, börjar vi oundvikligen att regrediera. I relationen mellan förälder och barn är det helt befogat för spädbarnet att förvänta sig att den vuxna ska tillfredsställa dess behov, därför att beroendeställningen är så uppenbar. Eftersom mänskliga spädbarn föds omogna och ofärdiga (till skillnad från vissa andra djurs avkomma) måste de förlita sig på andras omsorg. Som John Bowlby år 1969 förklarade är de psykologiska anknytningsmekanismerna som förenar spädbarn och dem som tar hand om dem utformade för att se till att dessa behov genomgående tillgodoses. Men även om en av fördelarna med att ha ett intimt förhållande med en annan vuxen människa är att vi emellanåt kan få utlopp för vår barnsliga sida, och det är ofrånkomligt att vi återskapar dynamiken från barndomen med vår partner då och då, så är det en annan sak att medvetet fokusera på våra behov för att locka fram de mest irriterande omogna och krävande aspekterna. Ett annat fundamentalt problem med hela den behovsbaserade linjen är att termen ”behov” är så laddad. Överförd från naturvetenskapen är ett behov oftast något en organism inte klarar sig utan. Till skillnad från en önskan eller ett begär är ett behov per definition icke-förhandlingsbart. Det har prioritet, och när behov står på spel finns det följaktligen mer begränsade förhandlingsmöjligheter och mindre utrymme för kompromisser. En relationsrådgivare, Larry James, drar det till sin spets: ”Du har ett ansvar gentemot dig själv att få dina behov tillgodosedda i ditt kärleksförhållande”, förklarar han. När jag tittar på exemplet han ger, kan jag dock inte annat än undra om allt detta prat om ”behov” ibland gör folk ganska kompromisslösa. Skulle du nödvändigtvis sparka ut en partner som rökte? Tydligen, om man ska följa Larrys råd. Du kanske undrar hur man bara kan lämna ett förhållande bakom sig, om man älskar någon villkorslöst? ”Därför att rökning är oacceptabelt beteende, punkt slut!” kontrar Larry, innan han något förvirrande tillägger: ”Att göra ett val kring att få sina behov tillfredsställda har inget med kärlek att göra.” Lustigt nog går Larrys grundtanke igen i en sansad röst ur det förgångna, även om jag har svårt att tro att Aristoteles närmade sig ämnet från riktigt samma vinkel. Han betonar ju trots allt att sann kärlek och att få sina behov tillgodosedda har ytterst lite med varandra att göra. Faktum är att han hävdar att dessa impulser drar åt motsatta håll. I sin stora avhandling Den nikomachiska etiken skrev Aristoteles: De människor som är vänner på grund av den nytta det medför, vill m.a.o. härigenom uppnå det som är gott för dem själva, medan de som har njutningen till motiv för sin vänskap eftersträvar något som är angenämt för dem själva. Och det är inte i någotdera fallet fråga om en vänskap i den utsträckning som den andre själv är omtyckt, utan bara i den mån han är nyttig eller angenäm. Aristoteles har en viktig poäng, en poäng som aktualiserats i vår tid av den humanistiska psykologen Abraham Maslow. Många läsare kanske är bekanta med Maslows berömda ”behovstrappa”, så det kanske kommer som en överraskning att Maslow är tämligen på sin vakt mot vad som händer när vi ser världen, eller andra människor, genom vårt eget behovsraster. Maslow ger några av huvuddragen för behovsbaserad perception (eller deficiency cognition som han kallade det) genom att kontrastera den mot sin motsats, varandekognition, being cognition. För Maslow är varandekognition ett tillstånd som kännetecknas av en förhöjd medvetandenivå och bara kan uppnås när alla behov har strukits ur ekvationen. Först då, hävdar han, kan betraktaren till fullo befatta sig med ett objekts eller en persons väsentliga egenskaper. Utan agenda låter varandekognition betraktaren se vad som verkligen är där och på så sätt uppskatta objektets sanna natur. Den här sortens perception är, menar han, ”varsam, känslig, icke-påträngande, anspråkslös och kan passivt sätta sig själv in i sakers och tings ordning, så som vatten mjukt tränger in i sprickor”. Behovsmotiverad perception, varnar oss Maslow å andra sidan, ”formar saker på ett bullersamt, dominerande, exploaterande, målinriktat vis, på samma sätt som en slaktare hackar upp ett kadaver”. Jag är ganska säker på vilket synsätt jag helst skulle vilja möta när jag kommer hem ikväll … Ett behovsorienterat synsätt är alltså den sanna närhetens fiende. Poängen är att två människor som försöker komma varandra nära utifrån sina behov aldrig riktigt kan lära känna varandra. Närheten de kan uppnå genom sina sammanflätade behov är ofullständig, även om bitarna på ett ytligt plan kan tyckas passa ihop. Äkta gemenskap kräver en rejäl dos varandekognition, eftersom det, enligt Abraham Maslow, bara är under dessa omständigheter som empatisk förening blir möjlig: ”Modern känner att hon är ett med sitt barn, lyssnaren blir musiken (och musiken blir honom), betraktaren blir målningen eller dansen”, eller för all del ” älskande, bildar snarare en enhet än två människor”. Vi har kanske alla behov, men det betyder inte automatiskt att det är någon annans ansvar, inte ens våra partners, att tillgodose dem. Vi måste också akta oss för att beteckna våra drifter, begär, önskningar och preferenser som ”behov”, helt enkelt därför att det är så lätt att bli arg på en partner som visar sig inte kunna eller vilja hörsamma dem. Ibland kan det vara ett stort steg framåt att bara förändra språket man använder när man tänker. Att byta ut ”Jag behöver få känna mig mer uppskattad” mot ”Jag vill verkligen känna mig mer uppskattad” eller ”Jag förväntar mig att känna mig uppskattad” är en subtil men viktig förändring. Den lägger lika stort ansvar på dig själv som på din partner; det kanske till och med föranleder en nyttig analys av hur legitim denna önskan eller förhoppning är, lite självrannsakan beträffande dess rötter och huruvida det verkligen är din partner som ska stå för förändringen. Jag menar inte att du inte ska känna att du kan be om vad du vill ha ut av ett förhållande – självklart ska du kunna göra det – och du bör nog definitivt fundera över om du vill stanna kvar i ett förhållande där sådana önskemål hela tiden avfärdas, nonchaleras eller förvägras. Det är dock också ett misstag att tro att din partner måste göra livet bra för dig. I slutändan är den enda personen som kan göra det, den enda personen som bär ansvar för att göra det, du och ingen annan. Alltför ofta använder människor sina förhållanden som en surrogatmässig hanteringsstrategi, ett häftplåster för psykologiska sår som de borde ta itu med i terapi. Ironiskt nog tenderar människor som faktiskt lyckats ta mer ansvar för sig själva bara att förstärka sin romantiska attraktionskraft: deras självständighet låter dem bli mer omtänksamma, spontana och lyhörda partner. När två sådana människor träffar varandra, blir hela processen med att lära känna varandra mindre krävande, mer givande och rolig. Vi upprättar alla oundvikligen psykologiska kontrakt med varandra, men dessa är ofta outsagda. Faran är att våra partner kanske är helt ovetande om att vi utgår ifrån att de är införstådda med att utföra vissa tjänster! Det är därför ni ska förhandla öppet om era ömsesidiga förhoppningar och förväntningar. Eftersom förhoppningar och förväntningar kan förändras, är det dessutom viktigt att den här förhandlingen sker fortlöpande. Det är inget fel på att ha en önskelista, men i slutändan gör man klokast i att verka inom parametrarna för John Le Carrés antagande: ”Kärlekens enda belöning är erfarenheten av att älska.” Finns verkligen den villkorslösa kärleken? Jag vet inte. Men min kliniska erfarenhet har gjort mig ganska säker på att förhållanden som bygger på vad man kan få ut av den andra personen aldrig kommer att sluta lyckligt. Jag minns mycket tydligt ett fall där en klient besökte mig vecka efter vecka för att försöka bestämma sig för om hon skulle satsa helhjärtat på ett förhållande. Hon försäkrade mig ständigt (eller förmodligen sig själv) att Pete var den perfekta killen för henne. Han uppfyllde 95 procent av hennes önskemål och hon upprepade ofta listan på egenskaper som gjorde att han var exakt den sorts person hon behövde i sitt liv. Men ändå slingrande hon sig. Till slut kom hon en dag och tillkännagav att hon skulle lämna Pete för en man hon hade träffat föregående kväll. Den här mannen, visade det sig, uppfyllde knappt några av hennes tidigare krav, men hon kände att det bara hade sagt ”klick”. Hade hon bara fobi för att satsa helhjärtat och använde Herr Femprocent som en ursäkt för att undvika ett liv i äktenskapslycka med Pete? Jag kan inte svara på det, eftersom jag aldrig såg henne igen. Men jag vill gärna tro att något enormt hade hänt den kvällen som fick henne att äntligen slänga bort sitt synsätt där hon betraktade kärleken som en inköpslista. Min förhoppning är att hon trotsade sig själv och öppnade sitt hjärta för något mycket mer tilldragande, något som hade övertygat henne om att kasta loss och tappert påbörja ett potentiellt livsomvälvande äventyr. »Ironiskt nog tenderar människor som faktiskt lyckats ta mer ansvar för sig själva bara att förstärka sin romantiska attraktionskraft …« DU MÅSTE HITTA DITT SANNA JAG ”Känn dig själv.” Det här var den stränga förmaning som mötte varje besökare som gick över tröskeln till Apollotemplet i Delfi under femhundratalet f. Kr. Många århundraden har gått sedan dess, men tack var psyksnacket håller man i vår moderna värld fast vid myten att något sådant verkligen är möjligt och, mer specifikt, att vi alla har ett sant jag som bara väntar på att få komma fram. Det här synsättet delas dock definitivt inte av en ny sorts ”postmoderna psykologer” som bestämt hävdar att det är hög tid att vi gör oss av med den gängse synen på jaget. Att upptäcka sitt ”sanna jag” är ett återkommande motiv i den populärpsykologiska läran. Tack vare arvet från humanistiska psykologer som Carl Rogers är det allmänt vedertaget att de flesta av våra känslomässiga vedermödor beror på att vi inte lyckas hamna i harmoni med vårt sanna jag. Psyksnacket har övertygat oss om att våra autentiska jag ligger gömda under ytan, dolda av de ständiga anpassningarnas och kompromissernas smuts och damm som livet har tvingat på oss. Genom diverse sätt och metoder råder oss självhjälpsböckerna att gräva fram dem. De lovar oss att när vi väl har gjort oss av med de där onyttiga försvarsmekanismerna och patologiska vanorna, gjort oss fria från arvet från vårt problematiska förflutna eller lärt oss de rekommenderade livsfärdigheterna, så kommer vår sanna natur att lysa igenom. » Psyksnacket har övertygat oss om att våra autentiska jag ligger gömda under ytan, dolda av de ständiga anpassningarnas och kompromissernas smuts och damm som livet har tvingat på oss.« Om vi inte riktigt kan få någon skarp bild av vårt sanna jag än, beror det uppenbarligen på att det kan ta tid att få ordning på sig själv, kanske till och med ett helt liv. Förutsättningen för traditionell analytisk psykoterapi är att processen att hitta sitt sanna jag kan vara lång och plågsam, en process där man måste konfrontera sina demoner, lösa omedvetna konflikter och gradvis lära sig att omfamna den man verkligen är. I dagligt tal säger människor som väljer den psykoanalytiska vägen att de går ”i” terapi. Frasen antyder att det – som om man satt fast ”i” lera eller ”i” kvicksand – kan ta ett tag (och kanske kräva nya banklån), innan man lyckas befria sig själv. Även om terapin utlovar förändring, handlar personlig utveckling i den här modellen i slutändan mer om restaurering än om innovation; terapeutens uppgift är att få oss mer i samklang med de människor vi alltid var menade att vara, men ännu inte lyckats bli. Den humanistiske psykologen Carl Rogers trodde å sin sida att våra positiva ”sanna” jag skulle kunna träda fram spontant likt Atena ur Zeus huvud om de bara överöstes med empati och ovillkorlig aktning. Jag tycker verkligen om Rogers, men det har alltid slagit mig som ett tämligen optimistisk antagande att tro att bara ljuvhet och ljus skulle strömma ut om människor var trogna sin sanna natur. Girigheten och blodspillan i den 6 000-åriga mänskliga historien pekar åt ett annat håll, men möjligen har förutsättningarna inte varit så gynnsamma. Kanske har inga av oss riktigt varit oss själva under de senaste sex årtusendena? När självhjälpsförfattarna talar om att bli ”sitt sanna jag”, pratar de emellertid mer om vad som gör oss unika än om gemensamma drag. Detta autentiska jag, lika unikt som ett fingeravtryck, förmodas bestå av ett återkommande och särpräglat mönster av egenskaper, drifter och preferenser. Det är detta sanna jag som anses ge kontinuitet till vår identitetskänsla och på ett unikt och varaktigt sätt göra oss till dem vi egentligen är. Även om ditt ”falska jags” seglivade tyranni kanske gör att ditt sanna jag inte är riktigt synligt än, så utgår man ifrån att det redan ligger där och väntar, ett lika fixerat och konsekvent kännetecken för din natur som den genetiska ritningen i var och en av dina celler. Vi är väldigt fästa vid tanken att det finns någon grundläggande kärna i vårt väsen som förblir oförändrad över tid. Man hör ofta äldre människor säga att även om deras kropp har förändrats genom åren, så känner de sig fortfarande som artonåringar inombords. Men är det här bara en illusion, en relativitetseffekt som vi tvingas till på grund av det faktum att vi bara kan se det förflutna utifrån ett nutida perspektiv? Är det i själva verket så att vi egentligen gör en ungefärlig uppskattning av oss själva utifrån personerna vi ser oss själva som nu? Om minnet snarare är en rekonstruktion än en korrekt hågkomst, hur ska vi då kunna veta hur vi verkligen kände i det förflutna? Man behöver bara titta på gamla foton eller filmer av sig själv från tidigare årtionden för att slås av en förbryllande känsla av hur främmande allt ser ut och hur avlägsen den forna versionen av en själv, som stirrar tillbaka på en från skärmen eller fotoalbumet, ter sig. Kanske är vi alla främlingar inför våra äldre jag utan att ens vara medvetna om det. Våra personliga berättelser kanske skapar en känsla av kontinuitet åt oss – det är ju trots allt deras uppgift – men för att uppnå detta måste vi hela tiden redigera dem kraftigt. Hur många av våra erfarenheter måste vi inte sätta inom parentes eller lägga åt sidan, eftersom de inte passar in i den officiella versionen av våra liv eller för att ”okaraktäristiska” handlingar eller erfarenheter stör synen på våra liv som jämna, obrutna flöden? Många sociologer har i flera år påpekat att villkoren i den moderna världen i allt större utsträckning kräver att vi skiftar mellan ett stort antal sammanhang, där vi i vart och ett kanske måste inta nya roller, nya identiteter. Är jag verkligen samma person när jag är på jobbet, med mina barn, med mina vänner? En del har sett den här sortens ombytlighet som något negativt, men vissa radikala sociologer som Kenneth Gergen hävdar att livet bara blir rikare och mer expansivt i takt med att dessa nya jag successivt uppkommer ur en allt större relationsrepertoar. Han menar att vi bör ta till oss det han kallar ”pastischpersonligheten”: Pastischpersonligheten är en social kameleont som hela tiden lånar identitetsfragment från alla tillgängliga källor och konstruerar dem som användbara och åtråvärda i en given situation. Om ens identitet hanteras rätt, kan förtjänsterna vara avsevärda – förtrognas hängivenhet, glada barn, yrkesmässiga framgångar, uppfyllelse av mål i lokalsamhället, personlig popularitet osv. Allt detta är möjligt om man undviker att se tillbaka för att hitta ett äkta och beständigt jag och i stället agerar för att uppfylla potentialen i ögonblicket i fråga … Livet blir en godisaffär för ens allt mer sofistikerade aptit. Var hittar man då detta sanna jag? I det vi tror på? I det vi värdesätter? Våra inställningar till livet förändras och utvecklas, och värderingar som vi kanske ser som orubbliga visar sig i själva verket vara påfallande bräckliga när våra omständigheter förändras. Skänk en tanke till de tappra pionjärer för vetenskapen som Dan Ariely och George Loewenstein 2001 rekryterade till sina experiment kring förhållandet mellan sexuell upphetsning och beslutsfattande, en studie som pekar på just detta. I det här projektet fick studenter på Berkeley 10 dollar per tillfälle där de exponerades för pornografiskt material av olika slag på speciella plastbeklädda laptops (en fin detalj …) för att kunna jämföra deras förväntade inställning till olika sexuella praktiker före och efter att de blivit upphetsade. Forskarnas resultat var en tankeställare. Studenternas villighet att delta i mer ”exotiska” sexuella praktiker – sexuell kontakt med djur till exempel – var 72 procent högre i upphetsat tillstånd än i ett icke-upphetsat tillstånd. Kanske desto mer oroväckande var att 25 procent inte kände sig upplagda att använda kondom. Kanske känner vi inte oss själva lika bra som vi tror, eller kanske är vi bara mindre stabila än vi tror. Som Euripides försökte varna oss för mer än 2 500 år sedan är människan i omständigheternas våld. Vare sig man vill det eller ej, så förändras vi i takt med dem. Precis som vissa av våra moraliska värderingar och övertygelser kan visa sig mer flyktiga än vi troligtvis kan tillåta oss att tro, tycks det nu som om till och med vår personlighet är föränderlig. Att personlighetsdrag är ganska oföränderliga över tid har länge varit ett av axiomen inom personlighetsforskningen. Man upptäckte dock nyligen i en studie av över 7 000 australier att många av deltagarnas huvudsakliga personlighetsdrag efter en fyraårsperiod hade förändrats lika mycket som mer iögonfallande aspekter av deras liv så som yrkeslivet eller äktenskapet. Den här senaste studien av psykologen Chris Boyce och hans kolleger är bara en i raden som tyder på att människor ger olika svar i personlighetsenkäter över tid. Det här kan bero på att enkäterna inte är särskilt väl utformade, eller att människor fyller i dem slarvigt, men mot detta talar det faktum att människors självskattningar tenderar att stämma överens med oberoende bedömningar från andra. Om man ber en tvåspråkig person fylla i en enkät och presenterar den på de båda språken genererar samma person, bisarrt nog, påfallande olikartade profiler. Att be det ”sanna” jaget kliva fram ter sig alltmer som ganska lönlöst. Allt det här tyder på att det kanske är rimligare att ta till sig Walt Whitmans ståndpunkt när han triumferade: ”I mig ryms mycket … Jag rymmer mångfalder”, i stället för att vi betraktar oss själva som en person med ett latent ”sant jag” som väntar på att upptäckas och uttryckas. Om de alls tror på det tenderar kliniker att betrakta multipel personlighetsstörning (eller dissociativ identitetsstörning som det oftare kallas numera) som en sällsynt och extrem reaktion på ofattbara nivåer av stress och trauma. Sådana fall ses som en desperat fragmentering av hela personligheten i ett sista försök att upprätthålla någon form av funktionalitet. Men att byta mellan olika jag eller ”alternativa egon” är vanligare och mer normalt än vi tror; kanske är det bara så att vi i vardagen inte alltid lägger märke till skarvarna, eftersom de är mindre skarpa och dramatiska än de ofta är i kliniska presentationer. Hal och Sidra Stone skulle definitivt dela ett sådant synsätt. De har ägnat de senaste 40 åren åt att utveckla en terapeutisk teknik de kallar ”röstdialog”, som syftar till att utveckla patienternas medvetenhet kring de olika personligheter som de tror samexisterar inom dem. Paret Stone tror att ”vi består av många jag och identifierar oss med vissa av dem och skjuter andra ifrån oss” och tillägger att ”överdriven identifikation med vissa jag och den förlorade helhetskänsla som kommer av att förkasta andra kan skapa obalans och blinda fläckar”. Än så länge saknas empiriska undersökningar kring detta fenomen, men när Rowan (1990) och Lester (1992) bad människor att uppge sina olika jag, fann båda forskarna att deras informanter kunde identifiera åtminstone två eller tre utan större ansträngning. Du kanske vill prova själv? Det kan bli en uppenbarelse. Jag säger inte att du ska ta något av det här som Guds ord, men det är en spännande tanke som är väl värd att utforska. Om vi är beredda att släppa tanken på att vi måste ha ett ”sant jag”, öppnas en hel del intressanta möjligheter upp. Kanske borde vi överge strävandet efter en integrerad jagkänsla som ett av de önskvärda resultaten inom terapin? Som professor Edward Sampson vid California State University påpekar: ”Det finns människor som kan leva väldigt bekvämt och framgångsrikt med en multipel syn på vilka de är, och de går inte till traditionella terapeuter om de inte vill gå miste om detta.” Filosofen och journalisten Julian Baggini hade en lite annan utgångspunkt när han under ett så kallat TED talk nyligen presenterade tanken på hjärnan som ett självutvecklande neurologiskt nätverk för att motbevisa föreställningen att vi har något slags fixerat eller grundläggande jag som styr och ställer. Han påpekar dock att vi även med det här synsättet har en privilegierad position att styra vår egen utveckling. Han betonar att ”se sig själv som en process i stället för ett ting kan vara väldigt befriande”. Att släppa taget om sitt ”sanna jag” kan även förändra sättet vi ser på psykisk ohälsa. Om vi inte är ett utan flera jag, varför skulle då inte vissa av dem var sundare än andra, och kanske kan tillfrisknande egentligen handla om att omsorgsfullt välja vilket av våra jag vi ska lägga tid på att vara? En av sakerna som har överraskat mig mest i arbetet med patienter genom åren är hur snabbt och genomgripande vissa människor kan verka förändras. Efter några besök känns problemen som fick klienten att söka hjälp inte så akuta längre, depressionen släpper eller svårigheterna i relationen försvinner som genom ett trollslag. Även om det här kanske låter positivt, välkomnas sällan dessa plötsliga framgångssagor av terapeuter som vanligen tolkar dem som att patienten ytligt förtränger symtomen, så kallad flight-to-health, snarare än ger prov på verkligt tillfrisknande. Men måste ett hastigt tillfrisknande alltid innebära något dåligt? Tänk om psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa inte är två motpoler utan alternativa sammansättningar av en och samma uppsättning psykiska faktorer? Det här var ett synsätt som förespråkades av gestaltterapeuten Andras Angyal, som nådde en liknande slutsats på 1960-talet. I sin teori kring den dubbeltydiga gestalten argumenterade Angyal för förekomsten av både ett sunt och ett neurotiskt jag och hävdade att båda dessa tvillingmönster innefattade hela spektrumet av komponenterna för personligheten, bara att de var organiserade på olika sätt. Han förklarar: ”Vart och ett av kännetecknen i personligheten har en position, en status och ett värde inom båda konstellationerna.” Så i den negativa ”neurotiska” konfigurationen kan kännetecknet introspektion komma till uttryck i social tillbakadragenhet och skygghet, medan samma egenskap i det ”sunda” jaget manifesteras som en imponerande förmåga till eftertänksamhet och reflexion. Jag kan inte styrka det här med några vetenskapliga bevis, men den här modellen förklarar definitivt den sortens skiftningar man ofta bevittnar i terapisammanhang. I flera år brukade Diana, en mycket ängslig kvinna i femtioårsåldern, komma väldigt nedslagen till mötena och berätta för mig att symtomen var värre än någonsin och att hon inte såg någon lindring framför sig. Hon såg ut att vara genuint utled, uppvisade en lång rad depressiva symtom och jag fick känslan av att hon fullständigt sanningsenligt reflekterade sin upplevelse och sinnesstämning. Hon hade det svårt, och det syntes i hennes ansikte och i hela hennes sätt. Efter några veckors terapibesök kunde hon ändå ibland hoppa i och ur det jag obarmhärtigt döpt till hennes ”pest och pina”-persona. Ansiktet lyste upp och hon blev livlig och entusiastisk, gjorde observationer om sig själv och sin familj med en torr, lakonisk humor som fick oss båda att vrida oss av skratt. I stället för den utsjasade, livströtta versionen av sig själv som hon klivit in genom dörren med, blev Diana i det här tillståndet en kraft att räkna med, någon med stor aptit på livet som visade sig vara en vital, sprudlande följeslagare. Det var bokstavligen som att sitta med två olika personer. Ibland kunde Diana upprätthålla sitt ”sunda” jag under en stor del av sessionen, ibland skiftade hon fram och tillbaka eller föll stundtals som en sufflé ihop i misströstan. Men i och med att terapin fortskred blev det uppenbart att hon började bli bättre och bättre på att gå in i sitt livsbejakande jag under längre perioder utanför terapirummet, och hon tillbringade följaktligen allt mindre tid med att känna sig modfälld, rädd och överväldigad. Och i takt med att Diana blev medveten om sin förmåga att växla mellan de två tillstånden tycktes den insikten försvaga Fru Pest och Pina, eftersom Diana visste att en sundare version av henne själv, hel och intakt, inte bara var möjlig utan fanns runt knuten. Klienter som Diana har övertygat mig om att verkliga sundhets- och verkliga sjukdomstillstånd kan samexistera i många människor, och i stället för att ligga i motsatta ändar av ett kontinuerligt spektrum representerar de ibland helt enkelt olika sinnesstämningar och sätt att vara. Jag misstänker rentav starkt att vi inte bara har två ego-tillstånd, ett sunt och ett osunt, utan många olika sätt att organisera oss själva och våra personligheter. Men låt oss tillsvidare hålla oss till den upplyftande möjligheten att även när du är på botten och strular till i princip allt i livet, kan en mer handlingskraftig, starkare, mer beundransvärd version av dig själv ligga närmare till hands än du tror. Jag menar inte att terapi alltid är någon snabb lösning. Faktum är att även när ett sunt jag påvisats och kan uppvaktas (och det är inte alltid färdigutvecklat), så kan det ta långt tid att stabilisera och identifiera de utlösande faktorer som kan få allt att rasa samman igen. Men det behöver inte heller innebära att övergången från patologi till hälsa alltid måste vara en slitsam, obarmhärtig resa. Ibland handlar det mindre om att ta det första steget på en sådan resa, och mer om att gå in i ett intilliggande rum i ens medvetande, en annan version av en själv. Det svåra är naturligtvis att lyckas stanna kvar där. Med detta sagt, bör vi också se möjligheten att många av våra problem faktiskt stammar ur vår instinkt att förskansa oss i ett särskilt rum i stället för att röra oss fritt i hela huset. Maureen O’Hara, ordförande i Association for Humanistic Psychology, gav ett exempel på en patient vars symtom lindrades först när hon slutade att sträva efter enhetlighet och accepterade motsägelserna mellan sina olika jag. Det faktum att frågan ”Vem är jag?” kanske inte bara har ett svar utan också står för många olika parallella möjligheter är både spännande och skräckinjagande. Om vi vill leva rika liv fullt ut, kanske vi måste ta till oss mångfalden vi har inombords, även om det här innebär att vi får tolerera motsägelser och paradoxer som kan kännas olustiga för vissa sidor av oss själva. Vi måste acceptera att våra olika jag kanske inte alltid är överens med varandra och kan ha olika värderingar, olika prioriteringar, olika förhållningssätt. Men i stället för att försöka tvinga fram illusionen av ett enhetligt jag genom att bannlysa alla avvikande röster, måste vi göra plats åt alla runt bordet. Som den israeliske politikern Moshe Dayan en gång sa: ”Om man vill sluta fred talar man inte med sina vänner. Man talar med sina fiender.” Med största sannolikhet är ditt ”sanna jag” en hägring. Genom att klamra oss fast vid den för brinnande livet riskerar vi snarare att kväva än att uppfylla vår verkliga potential som människor. VARJE SEKUND MÅSTE TAS TILL VARA Synen på tid kan säga en hel del om ett samhälle. Vi är så vana vid vår linjära föreställning av tiden som en flod som flyter fram åt ett håll, eller en prydligt uppdelad stig som vi rör oss fram på i jämn takt, att vi sällan tänker på att inte alla i världen upplever tid på samma sätt. I vissa latinamerikanska och sydostasiatiska kulturer är inte tiden alls en rak linje, utan mer som en cirkel, en spiral eller en serie elegant genomkorsande kurvor. I sådana kulturer existerar nuet och det förflutna jämsides med varandra snarare än ersätter varandra. För pirahafolket som lever djupt inne i Amazonas djungel existerar inte ens de förflutna. Stammen har ingen preteritumform i språket och har ovanligt nog inte någon skapelsemyt. I många kulturer följer tiden inte metronomens fasta slag utan kan tänjas ut och snävas in efter behov. Indoneserna har till och med ett ord för det här – ”jam karet” – vilket ordagrant betyder ”gummitid”. Men för oss västerlänningar har tiden blivit en hårt reglerad vara, en valuta som noggrant måste utmätas, värderas och investeras. Efter att industrialismen fått fäste, ansågs naturens mjuka rytmer som angett pulsen för jordbrukssamhällets gilla gång inte längre ändamålsenliga. Vi blev alla tvungna att synkronisera våra klockor, såväl bildligt som bokstavligt. I och med industrialiseringen blev tiden en dyrbar resurs som nu skulle maximeras. Före 1800-talet existerade inte ens konceptet att ”slösa bort tid”. Nuförtiden är vi besatta av begreppet. Populärpsykologin har föga förvånande plockat upp taktpinnen och bokhyllorna är följaktligen proppfulla med böcker som säger åt oss hur vi ska använda tiden mer effektivt, arbeta smartare, övervinna våra tendenser att skjuta upp saker och klämma ut mesta möjliga ur varje vaken sekund. Psyksnacket uppmuntrar oss alla att bli ”A-typer” vad gäller vår syn på tiden. Precis som en artikel på nätet förklarar har dessa individer: obegränsade problem med tid … De måste undvika att få slut på tid, de måste ha en klocka tillhands för att kunna mäta tiden, de investerar tid, bedömer värdet på tiden som lagts ner och tiden som finns kvar. De här människorna har problem med deadlines, men ändå känner de att de behöver dem och att de måste hållas. Tiden är ett verktyg för att mäta och ett medel för att begränsa, inskränka och definiera … Under psyksnackets ledning håller vi på att förvandla våra liv till personliga tidshanteringsprojekt med målet att få in så mycket som möjligt på både arbetet och fritiden så att vi kan bli fullbordade, lyckliga människor. Jag misstänker dock starkt att det ironiskt nog är det motsatta som gäller. Vi springer runt som dårar. Den lilla vila vi tillåter oss ha blir ofta i form av fullständig utmattning. Vi britter kanske ser oss själva som ett gäng soffpotatisar, men sanningen är den att vi ofta degar framför teven, eftersom arbetslivet är så krävande att vi inte ids göra så mycket annat. Människor i Storbritannien har numera längre arbetsdagar än anställda i Japan, och bara några färre timmar än amerikanerna. Mellan 1998 och 2005 fördubblades antalet britter som arbetar mer än 48 timmar i veckan, vilket innebär en fjärdedel av alla arbetstagare. Varför gör vi såhär mot oss själva? Det dumma är att forskningen visar att den här typen av överdriven nit inte bara är onödig, utan rentav kontraproduktiv. Professor Carey Cooper påpekar att ett flertal studier visar att kortare arbetsdagar undantagslöst hör ihop med högre produktivitetsnivåer, medan arbetsveckor på över 45 timmar konsekvent kopplats samman med en uppsjö fysiologiska och psykologiska men, däribland högt blodtryck, depression, infektioner och problem med muskler och skelett. Även när vi faktiskt har ”ledig” tid till övers, är vår instinkt att fylla den med ändamålsenliga och självförbättrande aktiviteter: vi går på gym, tar språkkurser, musiklektioner och är med i bokcirklar. Sociala aktiviteter schemaläggs långt i förväg, eftersom tempot i våra liv inte ger mycket utrymme åt spontant umgänge med nära och kära. Våra liv är så hektiska och fullbokade att gifta par måste boka in speciella dejtkvällar för att hålla igång kärlekslivet. Det är inte det att det är något fel på något av det här, eller att de här aktiviteterna inte på något plan verkligen är givande. Det är bara det att våra liv har blivit så intensiva att vi nu i princip är helt främmande för sysslolöshetens konst. Vi vet inte längre hur man njuter av ostrukturerad tid, laddar batterierna eller tillåter sig att dagdrömma och leka på ett spontant, icke-ändamålsorienterat sätt. Det är otroligt synd, och under sidorna som följer vill jag försöka visa dig varför. Jag tycker det galna i det hela tydligast illustreras av hur vi behandlar dem som traditionellt sett har haft mest ostrukturerad tid till sitt förfogande. De råkar också vara de som ur ett utvecklingsmässigt perspektiv har mest behov av det: våra barn. Barndomen har förändrats till oigenkännlighet under de senaste årtiondena. I en undersökning utförd vid University of Michigan har barn bara hälften så mycket fritid idag som för 30 år sedan. I allt högre utsträckning tillbringar barn från hem med medelinkomst sin tid i vuxenledda aktiviteter, och forskaren Sandra Hofferth konstaterar att de påverkas av samma ”tidspress” som sina föräldrar. ”Som samhälle”, påstår Kathy Hirsh-Pasek, ”har vi intalat oss själva att vi måste ta vara på varje sekund. Och att vi måste fylla våra barn som om de vore tomma kärl.” Med utgångspunkt i den här uppfattningen har många av oss satt våra barn i hårda program för extraundervisning. Det här ökar oundvikligen även tempot och stressen i föräldrarnas liv, när de plikttroget skjutsar sina barn från fotbollsmatcher till pianolektioner, från taekwondoprov till scouterna. Och är våra barn tacksamma? Tydligen inte. Alvin Rosenfeld rapporterar att ”… många fullbokade barn är ängsliga, arga och utbrända”. En studie som undersökte prestationerna hos förskolebarn som fått extra läsundervisning innan de började skolan konstaterade att de i slutet av första klass inte gjorde bättre ifrån sig än barnen som inte drillats och fått leka fritt. Viktigt i sammanhanget är att de som tidigt lärde sig att läsa också var mer deprimerade. Psykologen Brian Sutton-Smith drog den bistra slutsasen: ”Motsatsen till lek är inte arbete. Det är depression.” Lek gör inte bara unga sinnen gott. Även äldre hjärnor behöver det. Vi har alla en naturlig lust att leka, precis som vi behöver äta eller sova. Om vi inte regelbundet ger oss själva möjligheter till att tillfredsställa vår lust till avkoppling och lekfullhet, kan vi hamna i en bergochdalbanecykel, där vi växlar mellan perioder av febril aktivitet och total kollaps. Vi bryter ihop, bränner ut oss eller sjunker ner i ett bedövat, avtrubbat tillstånd där inget känns njutbart. Alternativt smyger vårt lekbehov in genom bakdörren och gör att vi hela tiden skjuter upp saker. Vi bryter upp våra arbetsliv, saboterar vår produktivitet med små ritualer med snabb belöning: ett till parti Angry Birds när chefen inte ser på, en snabb tupplur i bilen om det ser ut som att man kanske kommer tillbaka till fabriken tidigare än väntat, en extra rökpaus runt hörnet på lagret. Att ha ett verkligt behov som inte tillgodoses känns psykologiskt hotfullt, och människor som berövats lekutrymme blir lätt förbittrade och upproriska. Det här kan ligga bakom Gary Chicks observation att: ”Lekfullhet har ersatts med aggressivitet och känslan av att fler behov måste tryckas in på mindre tid.” » Under psyksnackets ledning håller vi på att förvandla våra liv till personliga tidshanteringsprojekt med målet att få in så mycket som möjligt på både arbetet och fritiden så att vi kan bli fullbordade, lyckliga människor.« Ironiskt nog är inte lekfullhet eller ens sysslolöshet nödvändigtvis oförenligt med framgång eller produktivitet. Faktum är att de under vissa omständigheter faktiskt kan främja dessa. Den självutnämnde slöfocken Marc Allen påstår att han, trots ett sätt som många skulle se som ”slappt”, ändå har lyckats nå stora karriärmässiga framgångar. Han anser att det ”i det långa loppet är mycket bättre att vara avslappnad än stressad och att man kan göra ett mycket bättre jobb”. Han påpekar att motsatsen till aktivitet och driftighet inte är stagnation eller död, utan stillhet – ”underbar, avkopplande, vitaliserande stillhet”, som han beskriver det. Psykologen Kathy Hirsh-Pasek instämmer i att det här med att inte göra något alls långt ifrån är ”slöseri” med tid. Hon ser också sysslolöshet som en nyttig förutsättning för förnyelse och kreativitet. Flera stora koncerner verkar hålla med henne. Under varje arbetsdag erbjuder sökmotorjätten Google sina anställda 20 procent ostrukturerad tid till det som poeten John Keats benämnde ”idog lättja”, medan funktionsmaterialtillverkaren Gore-Tex lustigt nog ger sina arbetare 15 procent ”tid att plaska omkring”. I intervjuer kring yrkeslivet säger sig många av världens rikaste människor på många sätt ha behandlat sina professionella förehavanden som en lek att njuta av för sin egen skull, snarare än något slags medel för att uppnå ett mål, inklusive målet att tjäna pengar. Richard Branson är ett bra exempel. Han sa en gång: ”En verksamhet måste vara engagerande, den måste vara kul och den måste hålla ens kreativa instinkter sysselsatta.” Att finna njutning i en aktivitet för dess egen skull är i hög grad ett kännetecken på lek. Även arbete kan kännas som lek, om man gör det på rätt sätt. Lek har kopplats samman med kognitiv flexibilitet, bättre känslomässig bearbetning, gott minne och förfinad problemlösningsförmåga. Den lindrar även stress. Lek ”livar upp och stimulerar oss. Det återställer vår optimism. Det förnyar vår förmåga att utföra arbetet som världen fordrar”, hävdar Hara Marano. Lek måste vara nyttigt på något sätt, för bland Lewis Termans studerade kull med begåvade barn som föddes på 1920-talet är det de som lekte mest som har störst chans att fortfarande vara i livet. Men trots alla uppenbara fördelar tycks vi alltjämt motvilliga att ägna särskilt mycket tid åt det. Varför är det så? Cindy Aron ser en ”djup ambivalens” gentemot lek och lättja i den moderna världen, vilket hon härleder till puritanska föreställningar kring det förmodade värdet av arbete inom den protestantiska arbetsmoralen. Jag misstänker dock att det kan finnas en annan förklaring. Kanske angriper vi våra liv i ett sådant rasande tempo för att vi inte vill konfronteras med det som kommer fram i oss när vi trycker på pausknappen. Vi är genuint livrädda för vad vi kan tänkas upptäcka, när alla förpliktelser lämnas därhän. Kanske skäms vi och inser instinktivt att allt vårt frenetiska rännande för att skapa liv vi kan vara stolta över i förlängningen fjärmar oss från oss själva. Paradoxalt nog föranleder den här olusten oss ofta att ännu mer intensivt jaga beröm, befordringar i arbetet, prestationer och ägodelar som vi förlitar oss på ska stilla våra sargade psyken. Att titta in i tystnadens spegel är att ställas inför oss själva, och det skrämmer oss rent ut sagt. Vi är rädda för att vi, likt Victor Frankensteins monster som stirrar ner i poolen, kommer att ställas inför ett vanställt hafsverk, bilden av ett liv som lappats och lagats och där bitarna inte riktigt passar ihop. Det är en smärtsam möjlighet. Men om vi bara kan använda den ostrukturerade tidens gåva och slå oss ner med oss själva i lugn och ro, eller låta vår spontanitet visa vägen till självinsikt genom lek, så kan vi kanske, kanske till och med börja rädda det som gått förlorat. Det finns en verklig fara i att vår generation lever liv, där belöningen alltid skjuts på framtiden och vi lovar oss själva att vi ska börja njuta av livet så fort vi uppnått våra mål och utfört våra åtaganden. Under tiden flyger dagarna, månaderna och åren förbi. Det fantastiska med lekandets sinnestillstånd är att det levererar omedelbart, eftersom aktiviteten i sig är givande och njutbar. Det är ”en ledig öppning till obegränsade möjligheter” som Hara Marano uttrycker det, och alla mål är alltid underordnade medlen för att uppnå dem. Livet är kort. Det är precis detta som Nadine Stair försökte betona i en dikt hon skrev i slutet av sitt liv, under sitt 85:e levnadsår. Ja, jag har haft mina ögonblick, Och om jag var tvungen att göra om allt, Så skulle jag ha fler. Det vore faktiskt det enda jag ville ha. Bara ögonblick, det ena efter det andra, I stället för att var dag leva så många år i förväg … Om jag var tvungen att göra om allt Skulle jag resa lättare än jag gjort. Om jag fick leva livet igen, Skulle jag springa barfota tidigare om våren Och sluta att göra det senare om hösten. Jag skulle gå på fler danser. Jag skulle åka fler karuseller, Jag skulle plocka fler tusenskönor. Vi kanske låtsas bekänna oss till klichén att de bästa sakerna i livet är gratis, men hur många av oss låter detta på riktigt påverka vår livsstil? Har vi tänkt på att det faktiskt kan vara sant? Sysslolöshet, spontanitet, lekfullhet – vi har rikedomarna i dessa resurser åtkomliga här och nu, och som Stair antyder behöver de inte kosta oss ett öre. Alla har lika stor tillgång till liknande ögonblick. Medan jag skriver det här spelas en låt på radion av Bruno Mars med titeln ”The Lazy Song”. Det är en detaljerad hyllning till ostrukturerad tid. Huvudpersonen i låten meddelar att han inte känner för att göra något särskilt idag. Han tänker stänga av telefonen, inte bry sig om att klä på sig, förskansa sig i lägenheten och göra vad som faller honom in. Låten har blivit populär. Jag misstänker dock att den för många av oss känns som en omöjlig dröm, ett nirvana som man trånande kan skönja över staketet, men frihetskänslan som låten fångar är i själva verket helt uppnåelig och realistisk. Vi måste bara ge oss själva möjlighet och tillåtelse att ta ett steg tillbaka. Den grekiske historikern Herodotos ansåg att människan, om hon alltid var allvarlig, aldrig gav efter för sitt grundläggande behov av nöjen och avkoppling, skulle ”antingen bli galen eller också förslöad”. Kan vi med tanke på våra späckade, målinriktade liv vara säkra på att vi inte har tappat förståndet? I mina ögon förefaller världen ibland vara en mycket märklig plats. Du kanske inte känner att du har tid att koppla av, men som journalisten Sydney Harris påminner oss om, så är det precis då du behöver prioritera avkoppling som mest. Låt oss inte vara trötta och utslitna när vi blir 85, bara för att vi mitt uppe i all hektisk aktivitet aldrig avsatte tid åt tillräckligt många ”ögonblick”. VI MÅSTE ALLA STRÄVA EFTER LYCKA Fråga vilken förälder som helst vad de mest av allt önskar sina barn, så är svaret du skulle få från en överväldigande majoritet av dem enkelt: ”Jag vill bara att de ska vara lyckliga.” Det råder en allmän konsensus om att lycka är det högsta goda, och att strävan efter lycka är ett legitimt mål, om inte det allra viktigaste målet för varje människa under hennes livstid. Den här övertygelsen har inte delats av alla kulturer, men den ifrågasätts definitivt inte av självhjälpsindustrin, som spelat en viktig roll för att upprätthålla den. Större lycka är den gyllene moroten som populärpsykologin ständigt dinglar framför oss, och den är så lockande att vi hela tiden vill ha mer, även när resultaten från våra självhjälpsböcker och cd-skivor uteblir. Det är ironiskt att det, trots att lycka uppenbarligen är så viktig för oss, gjorts så lite för att exakt definiera vad lycka egentligen är. Det antas bara att vi alla instinktivt vet det, och för de flesta självhjälpsboksförfattarna är lycka helt enkelt det som blir kvar när man tagit itu med problemen. Vilka uttryck de än tar sig – de skadliga följderna av dina undermåliga sociala färdigheter, svårigheterna du upplever i ditt förhållande, påfrestningen som orsakas av din röriga livsstil eller hindren du stöter på när du försöker uträtta dina åtaganden på jobbet – så antas det alltid vara ”problemen” som står i vägen för att du ska nå detta gemensamma mål. Synsättet påminner om logiken hos den grekiske filosofen Epikuros, som förkunnade att njutning skulle uppnås genom att avlägsna lidande. » Det råder en allmän konsensus om att lycka är det högsta goda, och att strävan efter lycka är ett legitimt mål, om inte det allra viktigaste målet för varje människa under hennes livstid.« ”Problemtillståndet” och ”lyckotillståndet” framställs som varandras motsatser, lite som materia och antimateria. Och eftersom vi alla är mycket väl medvetna om att problem får oss att må dåligt (vilket vanligtvis är det som gör oss uppmärksamma på att de är problem till att börja med), verkar det rimligt att frånvaron av problem faktiskt får oss att må bra. Lycka har i det moderna synsättet blivit så tätt förknippat med att må bra att de två begreppen har blivit allt svårare att hålla isär. Frågar man västerlänningar om de är lyckliga, kommer de flesta av dem att rådfråga sina känslor. Vi har, pådrivna av populärpsykologin, blivit ogenerade anhängare till 1700-talsfilosofen Jeremy Benthams princip kring ”största möjliga lycka”, där vi ser det som en moralisk plikt att i varje läge maximera vår njutning och minimera vårt lidande. Inget fel i det, kanske du tänker. Ny forskning visar emellertid att även positiva känslor kan ha en avigsida. Resultat från experiment där man observerat hur människor spelar spel tyder på att lyckliga människor tenderar att vara mer själviska än sina mindre lyckliga, men mer rättvisa, kamrater. Joseph Forgas lägger även fram bevis för att lyckliga människor kan vara mer lättlurade. Att uppleva höga nivåer av euforiska känslor har ett avgörande samband med ohämmat och riskabelt beteende som alkohol- och narkotikaanvändning. Lyckliga människor förefaller också karriärmässigt mindre framgångsrika än sina dystrare medmänniskor, möjligen på grund av att deras höga nivåer av tillfredsställelse gör dem omotiverade att pressa sig själva särskilt hårt. Kanske är det här inget negativt, och jag misstänker att de flesta av oss skulle offra en befordran och några tusenlappar till om året för att få ett skönare liv. Men desto mer bekymmersamt är hur ett glatt humör tycks ha en rad icke-önskvärda biverkningar på vårt sätt att bearbeta information. Folk blir inte bara mer slarviga med detaljer. Journalisten Marta Zaraska citerar flera studier som tyder på att mer muntra, uppsluppna sinnesstämningar kan göra våra bedömningar och reaktioner mer fördomsfulla. Att vara för glad, visar det sig, kan mycket väl göra dig mer rasistisk och sexistisk! Efter att ha försatts i en glad sinnesstämning blev en jury bestående av studenter i en låtsasrättegång som hölls vid Northwest University avsevärt mer hugade att döma en misstänkt vid namn ”Juan Garcia” än i kontrollstudien, då den misstänktes etnicitet inte påverkade deras benägenhet att förklara honom skyldig. Omkring sju år senare, i Australien, fann forskaren Joseph Fogas att det var mer sannolikt att ”glada” deltagare bedömde kvaliteten på en essä skriven av en man som högre, jämfört med om de trodde att den var skriven av en kvinna. Även om man anser det vara väl värt att bli självcentrerad och inskränkt för att öka flödet av positiva känslor, ska man vara medveten om att hur mycket man än eftersträvar dem, kan det finnas en rad faktorer som utgör ett osynligt tak för hur mycket lycka som egentligen kan uppnås. Det finns allt tyngre bevis som pekar på att ju mer vi strävar efter lycka, desto mer gäckar den oss. Psykologiprofessorn Jonathan Schooler fann att av de 83 procent i hans urvalsgrupp som hade uttryckt besvikelse över nyårsfirandet vid millennieskiftet, var det de som hade lagt ner mest engagerat och praktiskt arbete i förberedelserna som blev mest besvikna. På ett liknande sätt upptäckte professor Iris Mauss, som redogör för ”de paradoxala effekterna av att utvärdera lycka”, att människor som värderade lycka som särskilt viktigt löpte större risk att känna sig påfallande ensamma efter att ha gått igenom påfrestande händelser i livet. Ibland kanske vi skulle må bättre av att inte försöka må så bra hela tiden. Vissa av de här resultaten stödjer den amerikanska författaren Laura Moncur som proklamerade att ”nyckeln till lycka är låga förväntningar”, vilket går igen i Edith Whartons tankar när hon förmanade: ”Om man bestämmer sig för att inte vara lycklig, finns det ingen anledning till att man inte skulle kunna få det ganska trevligt.” Introspektion och självanalys kopplas genomgående samman med lägre lyckonivåer när man bli tillfrågad, enligt Sonja Lyubomirsky, en av de främsta psykologerna som bedriver forskning på området. Filosofen John Stuart Mill varnade för att om man bara ”frågar sig själv om man är lycklig, så slutar man att vara det”, och den psykologiska forskningen skulle instämma. Ett antal studier där man använde mobilalarm för att påminna folk om att rapportera hur de mådde vid särskilda tillfällen under dagen visade att människor uppvisade högre nivåer av tillfredsställelse när de var försjunkna i en målinriktad aktivitet och således inte var medvetna om hur de mådde. Det här stödjer Mihaly Csikszentmihalyis observationer kring egenskaperna i det uppslukade tillstånd som kännetecknar människor som har ”flow”, ett privilegierat tillstånd där handling och medvetande smälter samman och självmedvetandet är avstängt. Visa mig någon som har ett stort personligt bibliotek med självutvecklingslitteratur, så kommer jag att visa dig någon som ägnar mycket tid åt att grubbla över sitt liv, och inte nödvändigtvis på något särskilt muntert sätt. Böckerna och banden som vi köper för att göra oss lyckligare kan paradoxalt nog uppmuntra till introspektiva och självutvärderande vanor som i själva verket kan försämra våra utsikter att hitta det vi letar efter. De av oss som vill bli lyckligare, måste också brottas med en process som kallas ”hedonisk anpassning”. Det hela handlar i grund och botten om att när vi väl vant oss vid något, kan det inte längre ge oss samma belöning. Våra hjärnor är mottagliga för nya njutningar, men redan bekanta fröjder upphör att stimulera oss på samma sätt. Den nya bilen vi dreglade över, sparade ihop till och till slut hade råd med ger oss otvivelaktigt njutning till en början. Men i takt med att nybilsdoften avtar, är den psykologiska verkligheten den att vi vänjer oss vid V6:ans spinnande och den behändiga lilla hyllan vi kan ställa kaffemuggen på. Vår njutning bleknar, och det är bara en tidsfråga innan vi plötsligt är fixerade vid nästa stora sak: den där speciella prylen, erfarenheten, relationen eller arbetstillfället som kommer att göra oss lyckliga på riktigt. Plötsligt är vi tillbaka i ”njutningarnas ekorrhjul”. Oavsett vad man kan tro (och jag vet att vi alla skulle ställa upp som försökskaniner) har forskningen bekräftat att en stor lottovinst inte förbättrar den upplevda livskvaliteten i det långa loppet. Vinnarna säger sig sällan vara mer tillfreds med livet än innan lyckan log mot dem. Än värre är att vi, enligt Lyubomirsky och kolleger, verkar ha ett personligt grundvärde för lycka som vi återkommer till, oavsett vad som händer i livet, på gott och ont. I och med att tvillingstudier tillskriver genetisk sammansättning så mycket som 50 procent av en individs lycka, förefaller det som om vissa av oss har anlag för att känna sig eländigare än andra. En del av det här kan bero på nedärvda personlighetsdrag som extroversion, eftersom det finns ganska gedigna bevis som pekar på att extroverta tenderar att uppleva fler positiva känslomässiga tillstånd än introverta. Misströsta inte om du är introvert (du mår säkert tillräckligt dåligt redan), eftersom forskningen nyligen återupptäckt styrkorna och fördelarna med att vara introvert. Men att vara sprallig, sorglös och lättsinnig finns inte med på den listan är jag rädd. Historikern Jennifer Hecht framhåller även att lycka kommer i många olika smaker och att vissa sorters lycka faktiskt kan hindra oss från att uppleva andra. Hecht särskiljer tre typer av lycka: den relativt alldagliga lyckan i en ”härlig dag” som är fylld med upprepbara smånöjen, de sporadiska fyrverkerierna av intensiv eufori och slutligen den grundläggande tillfredsställelsen som förknippas med ”ett lyckligt liv”. Det senare, påpekar Hecht, ”kräver mycket idogt arbete (studier, slit, omvårdnad, underhåll, förhandlingar, sorgearbete, födande) som ibland i stor utsträckning inkräktar på ens tid att ha en härlig dag eller uppleva eufori”. Med utgångspunkt i detta råder hon oss att kanske överväga att fokusera på vissa domäner på bekostnad av andra, om vi anser oss vara olyckliga. Kanske behöver du ta ledigt från dina plikttroget utförda livsprojekt och lämna plats åt euforins snabba rus, eller alternativt att sakta ner rockstjärnelivets bergochdalbanefärd för att kunna njuta av de lugnare vattnen som några ”härliga dagar” ger. Men om vissa typer av lycka faktiskt kan underminera och hämma andra måste vi nog inse att det finns en överhängande risk att våra liv alltid kommer att kännas mindre fulländade än de skulle kunna vara. Lycka definierad bara som en förnimmelse av positiva känslor tycks således vara något att njuta av i måttliga mängder. Men är det över huvud taget så vi ska definiera den? Blir vi inte förda bakom ljuset av populärpsykologins utbredda föreställning att lycka bara handlar om ”hedoniskt flow” eller ”att må bra”? Tänk efter. Om det verkligen var möjligt att koppla in sig till en virtual-reality-apparat som lät dig uppleva den mest underbara verklighet du kan tänka sig under resten av livet, skulle du verkligen göra det då? Filosofen Robert Nozick utformade just ett sådant tankeexperiment för att visa att vissa saker uppenbarligen är viktigare för oss än njutning i sig. När allt kommer omkring skulle de flesta av oss hellre genomlida det verkliga livets vedermödor, besvikelser och ojämna tillfredsställelse än att nöja oss med ett virtuellt nirvana. Äldre och klokare kulturer än vår egen förstod det här. I det antika Aten menade Aristoteles att eudaimonia, ofta felöversatt till ”lycka”, sågs som det högsta goda av såväl den bildade som den obildade klassen. Ordet betyder dock egentligen ”mänskligt blomstrande” och Aristoteles talar definitivt inte bara om att må bra. I klassikern Den nikomachiska etiken förklarar Aristoteles att eudaimonia i själva verket innebär att man ”gör och lever väl”, och mycket väl kan inbegripa händelser och upplevelser som inte nödvändigtvis bidrar till att man ”mår bra” hela tiden. Känslor är användbara och giltiga informationskällor på många sätt. Men när vi använder dem som den huvudsakliga kompassen för att navigera genom livet, bör vi inte bli förvånade om vi hamnar snett ibland. Våra känslor är inte alltid ett tillförlitligt mått på hur saker och ting ligger till, och om vi misslyckas med att ha lyckokänslor som kriterium för vårt välmående, så kommer vi sannolikt att leva begränsade liv. Om vår huvudsakliga agenda och främsta riktlinje är att känna oss lyckliga, kan vi lätt bli helt upptagna med att lugna och trösta oss själva. Psyksnacksgenerationen har svårt att växa upp, eftersom den (felaktigt) tror att det är meningen att vi ska må bra hela tiden, och om vi inte gör det är det något allvarligt fel. Ibland glömmer vi att vi behöver dalarna för att kunna uppskatta topparna. För antikens människor krävde lycka att man strävade efter det Goda, eller försökte leva ett ädelt liv. John F. Kennedy sammanfattade det antika Greklands synsätt som ”att använda sina förmågor till fullo längs dygdens linjer”. Det var vedertaget att det här ibland innebar ansträngning och smärta, men det tycktes uppenbart för grekerna att moral, värderingar och välmående var intimt sammanflätade. Den moderna psykologin vrider sig dock obekvämt i stolen, när moraliska överväganden kommer på fråga. I psyksnackets universum är etiska riktlinjer knappast vår lyckas beskyddare, utan ofta hinder i dess väg. Tack vare Freud avfärdas ofta skuldkänslor som skadliga förebråelser från överjaget – en psykologisk förteckning på saker vi får och inte får göra som han menar att vi bär med oss från barndomen. I den här modellen är terapins uppgift att befria patienten från överjagets orimliga moraliska krav, så att lyckokänslor åter kan strömma fram obehindrat. Terapeuter har inte heller råd att vara öppet moralistiska. Det är för mycket begärt att förväntas utforska de mörkaste och unknaste sidorna av ens psyke, om man inte känner att man riskerar att mötas av censur. I den humanistiska rådgivningstraditionen är terapeutens främsta uppgift att utstråla det Carl Rogers beskrev som ”ovillkorlig positiv aktning”. Dömande terapeuter hjälper ingen, och medmänsklighet är verkligen en stark och helande kraft. Men det ligger ett verkligt problem i att psykologin alltid beter sig som Schweiz i den här frågan. Det är tämligen bisarrt att den moderna psykologin, med viktiga undantag för pionjärer som Jonathan Haidt, bara precis har börjat att närma sig moraliska spörsmål. Psykologins envisa hävdande att värdeomdömen ligger utanför dess upptagningsområde, när människors vardagliga inre liv är så präglade av dem, slår mig som märkligt. Kanske borde psykologin ägna mindre tid åt att försöka utöka vår arsenal av positiva känslor och fokusera mer på författaren Ayn Rands vision av lycka som beskrivs som ”det tillstånd hos ens medvetande som kommer sig av att man förverkligat sina värden”. Vi lär oss mer och mer om lycka och omständigheterna som får den att växa, eller snarare, vi vet mer om glada människors mentala vanor och beteenden. Optimism, tacksamhet, förmågan att nöja sig med ”bra nog” snarare än att kräva det bästa, att vara vänlig mot andra, inte grubbla över forna misstag och att föreställa sig själv som den bästa möjliga versionen av en själv – alla dessa hållningar kännetecknar dem av oss som redovisar höga nivåer av subjektivt välmående. Det finns uppenbarligen mycket att lära av denna typ av forskning och som skulle kunna förbättra vår livskvalitet, oavsett hur våra arvsanlag ser ut. Men lika uppenbart är att vi måste försöka sluta att likställa lycka med att bara må bra. Att sikta på mål som ”lycka”, ”framgång” och ”tillfredsställelse” är dömt att misslyckas, eftersom alla bevis tyder på att sådana sinnestillstånd är angenäma biprodukter från ett liv som levts väl, snarare än priser man kan vinna i sin egen rätt. Jag misstänker att 1800-talsförfattaren Nathaniel Hawthorne gav oss en poetisk men ganska träffande sammanfattning på läget när han skrev: ”Lycka är som en fjäril som, då den jagas, alltid kommer vara utom räckhåll, men sätter du dig stilla ner kan det hända att den landar på dig.” » Att sikta på mål som ’lycka’, ’framgång’ och ’tillfredsställelse’ är dömt att misslyckas, eftersom alla bevis tyder på att sådana sinnestillstånd är angenäma biprodukter från ett liv som levts väl …« EPILOG Vad är det med oss människor som gör att vi så gärna låter andra säga åt oss vad vi ska göra? Ta bara den olycksaliga lastbilschauffören Steven Abbot som fick tillbringa sin sons artonårsdag i hytten på en 17,5 ton tung lastbil han lyckats kila fast mellan två väggar. Eller taxichauffören (inte en med någon särskilt välutvecklad hippocampus får man förmoda)8 som körde 180 meter uppströms i en flod, innan den dyiga flodbädden tvingade hans taxi till ett nesligt stopp. Eller den belgiska lastbilschauffören som förorsakade skador för över 200 000 kronor efter att ha gripits av panik i en återvändsgränd, plöjt genom en minirondell och mejat ner sex andra fordon av bara farten. Den röda tråden i dessa berättelser är att de aktuella förarna alla anklagade GPS-apparaten för att ha vilselett dem. Och vi är lika goda kålsupare allihop. Enligt en nyligen genomförd undersökning skulle den genomsnittliga trafikanten åka 2 080 extra kilometer åt fel håll av ren vördnad för satellitna-vigeringens visdom. De flesta av oss skulle välja att följa anvisningarna från den barska amerikanskan (eller något muntrare australiensiskan) som uppehåller sig i våra instrumentpaneler, även när signalerna från våra ögon, öron och flertalet vägskyltar råder oss att tänka om. Likt barnen i Hameln följer vi obekymrat den elektroniska råttfångaren mot undergången, utan att lägga märke till vart det bär hän. Det är en modern liknelse som alla som har psyksnack som modersmål borde ta till sig. Livet kan vara rikt och underbart ibland, men det är också extremt komplicerat. Följaktligen begriper få av oss vad vi egentligen håller på med, och det krävs en särdeles modig (eller dumdristig) man eller kvinna för att ställa sig upp och ropa: ”Följ efter mig! Jag kan vägen.” Kanske är det just det mänskliga livets natur, sammansatt som det är av en myriad av överlappande variabler, ändlösa val och mystiskt vindlande stigar, som gör det så svårt att komma underfund med att vi törstar efter trygga röster som kan guida oss genom labyrinten. Men som Voltaire varnade, även om tvivel inte alltid är ett angenämt sinnestillstånd ”är tvärsäkerhet absurd”. Dagens visdom är morgondagens dårskap. Som jag varsamt antytt, visar sig mycket av det vi ser som säkra källor vara tämligen tveksamma om man börjar peta i dem med en bara lite spetsig pinne. Vi kan invagga oss själva i tron att vi som moderna människor börjar utveckla modeller av världen, och till och med av våra egna medvetanden, som bygger på tillförlitliga vetenskapliga metoder och hårddata. Men ju pålitligare och mer välgrundade våra rön är, desto nervösare borde vi vara. Den biologiske antropologen Matt Cartmill jämförde en gång förväntningar på att vetenskapen ska leverera helt saklig kunskap med att bli ärkebiskop för att få tjejer. Allt förändras. Nästa kopernikanska revolution står inför dörren. Vetenskapens verkliga nytta ligger inte i att ge oss svar utan i att påminna oss om hur svårt det är att veta något helt säkert. En sak verkar i alla fall säker: de flesta av oss har våra fel och brister. I stället för att försöka fullända oss själva med sådan nit borde vi kanske inse detta faktum, visa lite medkänsla och kosta på oss att vara lite bussiga mot oss själva. Vem vet, ett liv som vi inte försöker förbättra hela tiden kanske till och med lämnar plats åt lite mer kul. Lite mer tid i sällskap av människor vi älskar. Tid att luta sig tillbaka, snacka lite och bara njuta. Eller, om du föredrar något mer högtravande, tid att bara ”flyta fram ut i ett praktfullt mysterium”. Kanske har livet ingenting emot att vi ”kommer som vi är” och kräver inte att vi måste uppgradera och förfina varje aspekt av oss själva innan vi blir tillräckligt presentabla. Jag vet inte. Jag sitter definitivt inte på alla svar. Men jag är inte övertygad om att självhjälpsavdelningen i din lokala bokhandel nödvändigtvis gör det heller. Det är helt naturligt att vi söker lösningar på våra problem, strategier som kan lindra vår smärta och vägledning när vi inte vet vart vi ska gå. Hur lätt är det inte att förföras av möjligheten att förvandlas från en ful ankunge till en praktfull svan! Men glöm inte: att hanka sig fram som en vuxen anka (till och med en relativt ful sådan) kan fungera bra det med. Och ibland gör vi kanske bättre i att genomlida de kämpiga perioderna med så mycket värdighet vi kan uppbringa, utan att känna ett ytterligare ansvar att kuva dem till underkastelse eller att behöva återuppstå som fågeln Fenix ur askan. Psykologin kanske kan erbjuda förslag kring vad som fungerar för vissa människor i vissa lägen, men du är den enda experten på att vara du; ingen annan har ju trots allt försökt förut och ingen kommer någonsin att göra det igen. Och de av oss som står för rådgivningen, vare sig vi får betalt eller inte, måste respektera detta faktum. Det har varit tillräckligt tätt mellan referenserna i den här boken som det är, men jag vill ändå avsluta med en sista upplyftande visdom från en av våra största moderna filosofer, komikern Ellen DeGeneres. Hon sammanfattade budskapet i den här boken i ett anförande 2009 vid en examensceremoni vid Tulane University i New Orleans. ”Ge inga råd”, sa hon till de nyutexaminerade, ”de kommer att komma tillbaka och bita dig i häcken … Så mitt råd till er är att vara er själva så kommer allt att lösa sig.” Jag vet inte heller om det här är sant. Men jag hoppas ändå att det kanske är det. * * * 8 Se myten ”Du kan lära dig vad som helst” (s. 127). REFERENSER Siffrorna före referenserna hänvisar till sida i boken. INLEDNING 13 ”… I Den själviska genen presenterar Richard Dawkins begreppet mem …”. Se Merriam Webster Dictionary: www.merriam-webster.com. 15 ”…Sanningen är sällan ren och aldrig enkel …”. Se Oscar Wilde, Mister Earnest, 1985, första akten. 16 ”… För att citera David Rogers …”. Se Rogers (1990). 16 ”… för varje problem …”. H. L. Mencken, ”The divine afflatus” i New York Evening Mail, 16 november 1917. 17 ”…Bejaka din glädje …”. Se Campbell & Moyers (2003), kap. 4, s. 151. 18 Orwell, G. (2001). Nitton åttiofyra: 1984. Översättning: Thomas Warburton. Stockholm: Atlantis. 20 ”… den grövsta synden mot det mänskliga medvetandet …”. Se Thomas Huxley, Evolution and Ethics, 1893. 23 ”… Låt oss säga så här, att om jag … Heisenbergs osäkerhetsprincip …”. Se Heisenberg, Eckart & Hoyt (2003). MYT 1. ROTEN TILL ALLA DINA PROBLEM ÄR DÅLIG SJÄLVKÄNSLA 31 ”… ’God självkänsla är ingen lyx’ …”. Se Canfield (1989). 31 ”… Listan på personliga svårigheter och samhällsproblem som härleds till dålig självkänsla är lång …”. Se exempelvis Kermis m.fl. (1989); Jang & Thornberry (1998); Covington (1989); DeWit m.fl. (2000); Pottebaum m.fl. (1986); Tharenou (1979); Berry m.fl. (2000); Crockenberg & Soby (1989); Bruch (1975); Branden (1994). 33 ”… Deras självskattning går helt enkelt inte igen i andra personers oberoende utvärderingar av dem, eller när deras egenskaper och färdigheter …”. Se Martin m.fl. (1984); Baumeister m.fl. (2003); Gabriel m.fl. (1994); Diener m.fl. (1995); Buhrmester m.fl. (1988). 33 ”… det finns faktiskt vissa samband mellan god självkänsla och studieprestationer …”. Se exempelvis Hansford & Hattie (1982). 34 ”… den mest heltäckande objektiva utvärderingen av självkänslolitteraturen som hittills utförts …”. Se Baumeister m.fl. (2003). 34 ”… Dan Olweus … inte kunde hitta några belägg för att manliga skolmobbare var särskilt ängsliga eller osäkra …”. Se Olweus (1999). 34 ”… En avgörande påverkan på vårt tänkande … tyder på att god självkänsla, inte dålig, faktiskt är en viktig orsak till aggression …”. Citerad ur Baumeister (augusti 2006). 34 ”… Din självkänsla förutsäger inte …”. För diskussioner kring alla dessa frågor, se Baumeister m.fl. (2003). 35 ”… om vi verkligen älskar oss själva, fungerar allt i livet …”. Louise Hay citerad på ThinkExist.com. 35 ”… Önskar du konstruera en väldig och ståtlig byggnad? …”. Augustinus av Hippo citerad i Hotchkiss, J. G. (1895). 35 ”… Ett nutida varnande finger … psykologiprofessorn Jean Twenge …”. Se Twenge (2007). 35 ”… I många fall är det rekommenderade botemedlet för narcissistiskt beteende ’att vara nöjd med sig själv’ …”. Citerad ur Twenge & Campbell (2009). 36 ”… Vore det inte mäktigt om du blev förälskad i dig själv …”. Alan Cohen citerad från spiritwire.com. MYT 2. DU MÅSTE SLÄPPA LOSS DINA KÄNSLOR 41 ”… Dr George Solomon … löper större risk att drabbas av kronisk ledgångsreumatism, infektioner och vissa typer av cancer …”. Se Solomon m.fl. (1974); Dattore m.fl. (1980). 42 ”… en grupp från University of Buffalo …”. Se Seery m.fl. (2008). 42 ”… en studie utförd av dr Karni Ginzburg och hans kolleger kring personer som överlevt hjärtinfarkter …”. Se Ginzburg m.fl. (2002). 43 ”… Att ge utlopp för sin ilska minskar inte aggressiva tendenser …”. Lohr (2006), ingår i Cavell & Malcolm. 43 ”… en observation som Charles Darwin gjorde …”. Se Darwin (1872). 43 ”… en studie där måttligt smärtsam värme applicerades …”. Salomons m.fl. (2008). 45 ”… Arlie Hochschild … menar att spontaniteten i våra känslor ofta är en illusion …”. Se Hochschild (1983). MYT 3. EMOTIONELL INTELLIGENS ÄR DET SOM EGENTLIGEN RÄKNAS 49 ”… det som verkligen har betydelse för framgång, karaktär, lycka och livslånga bedrifter är en samling avgränsade känslomässiga färdigheter …”. Se Goleman (1996). 49 ”… psykologerna Peter Saloveys och John Mayers ursprungliga begrepp …”. Se Salovey & Mayer (1990). 49 ”… Parollen på omslaget till Golemans mest kända bok försäkrar oss att …”. Se Goleman (1996). 50 ”… emotionella kompetenser var dubbelt så viktiga som konventionell intelligens eller expertis …”. Se Goleman (2000). 50 ”… I en av de mest seriösa utvärderingarna av bevisen hittills …”. Se Van Rooy & Viswesvaran (2004). 51 ”… Efter att ha låtit omanalysera Lyle och Signe Spencers ursprungliga ramverk för kompetenser …”. Se Spencer & Spencer (1993). 51 ”… i genomsnitt nära 90 procent av framgångarna i deras ledarskap kunde tillskrivas emotionell intelligens … för så gott som hela fördelen …”. Se Goleman (2000), s. 44. 51 ”… mina försök att hitta den här forskningen i någon vetenskaplig tidskrift med peer-review, kollegial fackgranskning, hittills varit fruktlösa …”. Jag har kontaktat Hay Group angående detta och väntar i skrivande stund fortfarande på svar. 51 ”… i intervjuer har både Gates och Jobs öppet erkänt sig ha en ganska ”robust” och offensiv ledarstil …” Exempelvis berättar Gregory Ferenstein att Walter Isaacson (Steve Jobs levnadstecknare) erinrat sig att Jobs förklarat för honom: Jag kan säga åt folk på ett möte att de inte vet vad de snackar om, men de kan skälla tillbaka på mig och säga att jag inte vet vad jag snackar om. Och sedan har vi riktiga storgräl och det är därför vi arbetar så bra tillsammans. Publicerat på Fast Company den 26 oktober 2011 (www.fastcompany.com/1790791/steve-jobs-biography-walter-isaacson). På ett liknande sätt svarade Bill Gates i en intervju med Playboy (1994) angående sin ”bryska” ledarstil: Jag vet inget om gråtande medarbetare. Men jag vet att om människor säger saker som är fel ska inte andra sitta där och hålla mun. De ska säga något. Stora organisationer kräver att alla inblandade är väldigt engagerade. Det gäller alla verksamheter. Jag har aldrig kritiserat en person. Jag har kritiserat idéer. Om jag anser att något inte leder någonvart eller är olämpligt, är jag inte sen att påpeka det. Jag säger det direkt. I realtid. Så jag kan säga saker som ”det där var den dummaste idé jag någonsin hört” många gånger under ett möte … Så hur driver man ett framgångsrikt mjukvaruföretag? Ja, man tar mig och Microsofts vice vd Steve Ballmer och så börjar vi bara skrika på varandra. Besökt på http://beginnersinvest.about.com/od/billgates/l/blbillgatesint.htm. 51 ”… samlad och utåtriktad, engagerad i människor och hjärtefrågor …”. Goleman citerad i tidskriften Utne, november–december 1995. Publicerad online på www.utne.com/Science-Technology/Emotional-Intelligence-Quotient-Test.aspx. 53 ”… Kritiker har förtvivlat försökt identifiera en enhetlig gemensam faktor eller princip …”. Se Murphy (2006); Matthews m.fl. (2004); Eysenck (2000). 53 ”… konstaterade Hans Eysenck … dessa fem ’förmågor’ definierar emotionell intelligens …”. Se Eysenck (2000). 56 ”… Till och med på 1400-talet förstod Niccolo Machiavelli maktens psykologi …”. Se Machiavelli. MYT 4. SÄTT UPP MÅL OCH BLI FRAMGÅNGSRIK 59 ”… Vi ska ut på björnjakt …”. Se Rosen & Oxenbury (1993). 60 ”… Enligt Harvardpsykologen Dan Gilbert är vi tyvärr ofta dåliga på att veta vad vi vill …”. Se Gilbert (2007). 61 ”… så kallade stretchmål … kan de vara överväldigande och nedslående …”. Se Ordóñez m.fl. (2009). 61 ”… människor bara tycks nå stretchmål i omkring tio procent av fallen …”. Se Daniels (2009). 61 ”… Pressar man den för mycket stängs förnuftscentrumen ner …” Se Arnsten m.fl. (2012). 62 ”… Goals gone wild … påpekar författarna …”. Dessa är: L. D. Ordóñez, M. E. Schweitzer, A. D. Galinsky & M. H. Bazerman. 64 ”… tillhör belåtenhet i stället en grupp positiva känslor som … Barbara Fredrickson menar aktivt utvidgar vårt uppmärksamhetsfält …”. Se Fredrickson & Branigan (2005). 64 ”… Yogin T. K. V. Desikachar säger …”. Desikachar citerad av Miriam Ufberg på Positive Psychology News Daily (positivepsychologynews.com/news/miriamufberg/20070329181). 64 ”… dr Robert Emmons … upptäckt att människor som uppmanades att öka sin tacksamhet var upp till 25 procent lyckligare …”. Se Emmons & McCullough (2003). 65 ”… Lycka inom taoismen är den personliga frigörelsen från alla mänskliga begär …”. Ur Lu (2001). MYT 5. INGEN KAN TVINGA DIG ATT KÄNNA NÅGONTING 67 ”… På samma sätt som pengar inte kan göra dig lycklig, kan inte heller andra människor göra dig lycklig …”. Se Kate Wachs (2002). 68 ”… Kognitiv beteendeterapi (kbt) har i många kliniska studier framgångsrikt demonstrerat …”. Se Roth m.fl. (2006) för en översikt över sådana studier. 68 ”… fann Ahmad Hariri och hans kolleger i Kalifornien att när människor helt enkelt ombads att benämna olika ansiktsuttryck …”. Se Hariri m.fl. (2000). 69 ”… Vi vet detta, eftersom Barry Ruback och Daniel Juieng utförde en rad experiment som påvisade just detta fenomen 1997 …”. Se exempelvis Ruback & Juieng (1997). 69 ”… män tenderade att dröja kvar längre i biblioteksgångar …”. Se Ruback (1987). 70 ”… Vid University of Minnesota utförde dr Mark Snyder och hans kolleger 1997 ett genialiskt experiment …”. Se Snyder m.fl. (1977). 70 ”… Det som från början hade varit verkligt i männens medvetanden hade nu blivit verkligt i beteendet hos kvinnorna …”. Snyder m.fl. (1977), s. 661. 70 ”… beteendet hos försökspersonerna i Stanley Milgrams experiment …”. Se Milgram (1963). 70 ”… För att inte tala om beteendet bland studenterna som slumpvis utsetts att spela rollen som vakter i det ökända fängelseexperimentet som utfördes av Stanforduniversitetet …”. Se Zimbardo (1971). 71 ”… vill människor inte gärna inse hur mycket av våra upplevelser i vardagen det är som ’inte styrs av medvetna avsikter och genomtänkta val’ …”. John Bargh citerad i Buchanan (2009). 71 ”… Dr Robert Rosenthal redogör för ett experiment där elever delades in i två olika klasser …”. Se Rosenthal & Jacobson (1968). 71 ”… Pentland förklarar att ’ärliga signaler också är vanliga’ …”. Ur Pentland (2010). 72–73”… kvinnor vars förmåga att rynka på pannan hade hämmats av botoxinjektioner sa sig känna sig mycket lyckligare …”. Se Lewis & Bowler (2009). 73 ”… Faktum är att det finns forskning som har slagit fast att till och med känslor som ensamhet kan smitta …”. Se Cacioppo m.fl. (2009). 73 ”… händelser som inträffade i Salem, en annan stad i Massachusetts år 1662 …”. För en sammanfattning, se Linder, D. 73 ”… Under senare år har forskarna upptäckt specialiserade spegelneuroner …”. Se Wicker m.fl. (2003); Morrison m.fl. (2004). MYT 6. TÄNK POSITIVT OCH BLI EN VINNARE 78 ”… Professor Martin Seligman … har bedrivit en hel del metodologisk forskning som visar hur viktigt ett optimistiskt förklaringssätt kan vara för att förhindra depressioner …”. Resultaten sammanfattade i hans bok Authentic happiness (2003). 78 ”… så kan dessa bekräftelser faktiskt få en att må sämre, inte bättre, om man lider av låg självkänsla …”. Se Wood m.fl. (2009). 80 ”… På ett liknande sätt har oberoende studier visat att även om positiva bekräftelser tycks sänka mottagligheten i amygdala … så får de motsatt effekt hos deprimerade personer…”. Se Davey m.fl. (2011). 80 ”… för att uträtta stordåd måste vi drömma såväl som agera …”. Anatole France: Discours de réception, séance de l’académie française, 24 december 1986. 80 ”… Joseph Forgas, professor i socialpsykologi, rapporterar …”. Joseph Forgas citerad i ”Workers in bad moods perform better” i The Telegraph, 3 november 2009. 81 ”… Bettina von Helverson och hennes kolleger utförde 2011 en studie som tyder på att deprimerade personer också är bättre på logiskt beslutsfattande …”. Se Von Helverson m.fl. (2011). 81 ”… Ronda Muir, som driver en juridisk konsultfirma …”. Se Ronda Muir, Law People (www.lawpeopleblog.com). 81 ”… Forskning vid University of Seattle …”. Se Leu m.fl. (2011). 83 ”… Yochelson och Samenow förklarar …”. Se Yochelson & Samenow (1976). 83 ”… Psykologisk inventering av kriminella tankemönster…”. Se Walters (1995) för detaljer. 83 ”… Den mest extrema varianten av positivt tänkande, som presenteras i böcker som bygger på ’andens makt över materien’, som i Rhonda Byrnes Hemligheten …”. Se Byrne (2011). MYT 7. VI MÅSTE PRATA … 88 ”… Vi har redan sett hur stark inverkan Alex Pentlands så kallade sekundära kommunikationskanal kan ha …”. Se Myt 5. ”Ingen kan tvinga dig att känna någonting”. 88 ”… Som psykologen Elaine Hatfield påpekar …”. Se Hatfield, Rapson & Yen-Chi (2009). 89 ”… vilket John Gottmann har visat i labbet, kan visa sig förödande för utbytet och kanske rentav för förhållandet …”. Se Gottmann (2008). 90 ”… För att låna författaren Alexander Penneys ord …”. Citat av Penney i tidskriften Self. 91 ”… Forskning kring vänskap, som utförts av Carolyn Weisz och Lisa F. Wood …”. Se Weisz & Wood (2005). 93 ”… en medveten reaktion för att främja välmående som en reaktion på det som har genererat obehag …”. Se Oord (2010). 93 ”… När vi uppriktigt granskade våra djupaste känslor insåg vi att vår varseblivning var att han egentligen var otillräcklig, lite ’bakom’ på något sätt …”. Covey (1990), s. 11. 94 ”… Den här upptäckten gjorde Sandra Murray och hennes kolleger…”. Se Murray m.fl. (2011). 96 ”… Hon pratade inte med människor som om de var märkliga hårda skal …”. Bonner (november 1926). MYT 8. VAD DU ÄN HAR FÖR PROBLEM ÄR KBT LÖSNINGEN 100 ”… Under våren 2008 utförde exempelvis Stefan Hofmann och Jasper Smits en metaanalys av utfall från kbt-behandlingar för ångestsyndrom …”. Se Hofmann & Smits (2008). 100 ”… Dr Peter Kramer sätter dock perspektiv på det här resultatet genom att hjälpsamt påpeka …”. Se Kramer (2008). 101 ”… I ett inlägg på British Psychoanalytic …”. Se McQueen (2009). 101 ”… Utifrån en noggrann litteraturöversikt, utförd 1992 …”. Se Lambert (1992). 101 ”… Bruce Wampold … 2001, gav han stöd åt …”. Se Wampold (2001). 101–102 ”… Nyligen sponsrade American Psychological Association …”. Se Norcross (2011). 104 ”… En fascinerande och välkänd upptäckt som Benjamin Libet gjorde …”. Se Libet m.fl. (1983). 104 ”… Susan Blackmore menar att de här experimenten pekar på att ’den medvetna erfarenheten tar tid att bygga upp’ …”. Blackmore (1998). 108 ”… Shakespeare hade rätt när han sa att ’förnuft och kärlek sällan sällskapar…”. William Shakespeare: En midsommarnattsdröm, akt 3, scen 1. 111 ”… Lowell var en briljant man, men han förivrade sig och antog för många saker …”. Se Lowell (1906). För en analys föreslår jag Strauss (2001). MYT 9. MAN KAN ALDRIG HÄVDA SIG SJÄLV FÖR MYCKET 116 ”… kommentator – som uppenbarligen inte har mycket till övers för det orientaliska synsättet – parodierar etoset i sonkeigo på följande sätt …”. Se ”Things that irk me about Japan 1: Keigo”, publicerad på: A foreigner’s tale in Japan: a certain type of ninja bread (aaroninjapan09.wordpress.com/2009/03/06/things-that-irk-me-about-japan–1-keigo). 117 ”… Självhävdande människor tenderar att ses som mindre lätta att tycka om och mindre vänliga än icke-självhävdande människor … till och med vänligare och mildare versioner av självhändelse tycks göra sämre intryck …”. Se Ames & Flynn (2007). 118 ”… Dessa ledare var påfallande anspråkslösa på ett sätt som går tvärs emot stereotypen för hur en självhävdande person borde bete sig …”. Se Collins (2001). MYT 10. MÄN OCH KVINNOR BOR PÅ OLIKA PLANETER 121 ”… Gray menar att mycket av det som går fel i relationer mellan män och kvinnor beror på att vi inte inser hur olika de egentligen är …”. Se Gray (1999). 122 ”… Det finns ett antal studier som påstår sig visa på skillnader …”. Se exempelvis Cahill m.fl. (2004); Zaidi (2010); Frodi m.fl. (1977). 122 ”… I Cordelia Fines utmärkta och noggranna analys av sådana studier gör hon emellertid gällande att de vetenskapliga bevisen i slutändan är långt ifrån övertygande …”. Se Fine (2011). 122 ”… Inte enligt forskarna Ann Kring och Albert Gordon …”. Se Kring & Gordon (1998). 123 ”… Ytterligare bevis kommer från en annan studie där pojkar stängde av ljudet av barnagråt mycket fortare än flickor …”. Se Fabes m.fl. (1994). 123 ”… I en av de mest heltäckande genomgångarna av genusforskningen …”. Se Hyde (2005). 124 ”… Som antropologen Victor Turner påpekade, är kulturen en stor teateruppsättning …”. Se Turner (1975). 124, 126 ”… Även upptäckten att kvinnor har en tjockare hjärnbalk … har ifrågasatts på senare år …”. Se Bishop & Wahlstein (1998). 128 ”… Carl Jung trodde … att det i varje människas psyke finns en maskulin och en feminin dimension …”. Se Jung (1995). 128 ”… Manligt och kvinnligt representerar den stora dualismens två sidor …”. Ur Fuller (1845). MYT 11. BARNET INOM DIG BEHÖVER EN KRAM 132 ”… som Cathryn Taylors mystiska tekniker i Seven layers of healing föreslår …”. Se Taylor (1991). 132 ”… Skuggor av fängelset börja falla/Över den växande pojken …”. William Wordsworth, ”Intimations of immortality from recollections of early childhood”, ur Quiller-Couch (1919). 133 ”… av de 65 procent som passade in i Thomas och Chess fyra kategorier var bara 40 procent ’lättsamma’ barn …”. Se Thomas, Chess & Birch (1968). 133 ”… Barnpsykiatern Jerome Kagan observerade stora variationer mellan olika barn vad gäller upphetsningsnivå när de utsattes för nya stimuli …”. Se Kagan (1997). 135 ”… Flera kritiker har påpekat att det inre barnet …”. Se Yapko (1994). 135–136 ”… Och där dör den lilla personen och ser fridfull och lugn ut …”. Se Tipping (2010), s. 339. 136 ”… Följaktligen rekommenderar en inre-barn-guru att du för att kunna hela barnet inombords ’tillfälligt eller permanent måste avsluta alla förhållanden där du blir sårad’…”. Tillskrivs DeFoore (odaterad). 136 ”… Många läsare förknippar nog tanken på Barnet som en avgränsad persona med transaktionsanalysen …”. Se Berne (2009) eller Harris (1995) för en mer lättbegriplig sammanfattning. 137 ”… Neurologen Oliver Sacks presenterar senare fallet Mrs O’C …”. Ur Sacks (2008). 137 ”… En studie som nyligen utfördes vid Hull University demonstrerade att många av oss har tydliga ’minnen’ från barndomen som aldrig har hänt …”. Se Mazzoni, Scoboria & Harvey (2010). 138 ”… I en mycket omfattande översikt 1987 …”. Se Nash (1987). 139 ”… Forskarna drog slutsatsen att hypnosen visserligen tycktes aktivera vissa barnsliga reaktioner, men återuppväckte knappast hos deltagarna specifika händelser …”. Se Nash m.fl. (1986). MYT 12. DU KAN LÄRA DIG VAD SOM HELST 141 ”… Så som en hemsida för NLP ivrigt postulerar: ’Om en människa kan göra något, så kan potentiellt vem som helst göra det …’ ”. Citerat exempelvis på ”Fundamental principles of nlp” på NLP-hemsidan: www.nlp-now.co.uk. 142 ”… Som bloggaren Diana Hartman påpekar …”. Hartman (januari 2008). 142 ”… Det här är den logiska grunden bakom Bandlers och Grinders ursprungliga analys av kommunikationsstilen hos tre eminenta terapeuter … och senare Milton Erickson …”. Se Bandler & Grinder (1975); Grinder & Bandler (1976). 142 ”… Om man ber en expert berätta vilka regler hon eller han använder, kommer man i själva verket att tvinga experten att återgå till nybörjarens nivå …”. Ur Dreyfus & Dreyfus (2005). 144 ”… Möss som fått rgs14-genen satt ur spel minns …”. Se Eastman (2010). 144 ”… En forskargrupp från Grup de Recerca en Neurociència Cognitiva …”. Se Díaz m.fl. (2008). 144 ”… Dr Melissa Libertus fann att förskolebarn vars överlägsna ’siffersinne’ gjorde det möjligt för dem att bättre bedöma …”. Se Libertus, Feigenson & Halberda (2011). 146 ”… Dr Sara Lazar och hennes kolleger upptäckte således att hjärnorna hos människor som regelbundet mediterade uppvisade en förtätning av barken …”. Se Hölzela m.fl. (2010). 146 ”… På ett liknande sätt har taxichaufförer i allmänhet större hippocampus än genomsnittet …”. Se Maguire (2000). MYT 13. DU MÅSTE STYRA UPP DIG SJÄLV 152 ”… Albert Rothenberg studerade 22 nobelpristagares kreativa processer …”. Se Rothenberg (1996). 152–153 ”… [Andreasen] spekulerar: ”Det är som associationsbarken arbetar aktivt, kastar ut trevare efter möjliga kopplingar mellan obesläktade förmågor …”. Se Andreasen (2010). 153 ”… En afton drack jag, stick i stäv med mina vanor, svart kaffe och kunde inte sova. Idéer dök upp i skockar …”. Poincaré (2001), s. 220 (citerad av Andreasen, 2010). 153 ”… skapar en förlängning av ditt tankerum och ’även använder miljön till att tänka’ …”. Dr Jay Brand citerad av Carol Smith för Seattle Post-Intelligencer, 8 november 1999. 154 ”… En alternativ infallsvinkel på de möjliga fördelarna med ett stökigt skrivbord kommer nyligen från ett tyskt forskarlag …”. Se Liu, Smeesters & Trampe (2011). 154 ”… En journalist påpekade …”. Green (2006). 154 ”… enligt psykoanalytikern Karen Horney …”. Se Horney (1991). 155 ”… Forskare vid Cambridgeuniversitetet har dock nyligen lagt fram bevis för att tvångshandlingar kan förorsaka tvångstankar …”. Se Gillan m.fl. (2011). 156 ”… Mitt nya skrivbord påminde alltmer om ett altare …”. Gould (2010). 156 ”… Plötsligt började brisen öka och blåsa omkring mina papper …”. Covey (1990), s. 251. 157 ”… Om neuropsykologen Jerrold Pollak har rätt …”. Se Green (2006). 157 ”… Som David Freedman och Eric Abrahamson … förklarar: ’Det krävs en extra ansträngning för att rätta till ett system.’…”. Abrahamson & Freedman (2008). 158 ”… Inget förefaller mer förråande …”. Hirschhorn (1984), s. 13. 158 ”… Som sociologen Max Weber varnade oss för, kommer livet i en värld där den instrumentella rationaliteten får härska snart att reduceras till en ändlös kaskad av mål och medel …”. Se Gerth & Wright Mills (1970). 159 ”… den egoistiska beräkningens iskalla vatten…”. Se Marx & Engels (2002). 159 ”… Nästan vad som helst ser rätt prydligt ut om man skyfflar ihop det i en hög …”. David Freedman intervjuad av Penelope Green för The New York Times, december 2006. 159 ”… Det kanske är sant att ’… i rymden kan ingen höra dig skrika’ …”. Filmaffisch för Alien av Ridley Scott. 159 ”… viljan till system är en brist på rättskaffenhet …”. Se Nietzsche (1906), s. 16. MYT 14. DU ÄR STARKARE ÄN DU TROR 161 ”… ’De flesta människor har ingen aning om den enorma kapacitet vi omedelbart kan förfoga över när vi fokuserar alla våra resurser på att bemästra en enskild del av livet.’ …”. Anthony Robbins-citat hämtat på quotationsbook.com. 163 ”… I ett av Shivs mer nedslående experiment …”. Se Shiv & Fedorikhin (1999). 163 ”… viljestyrkan är förvånansvärt avhängig av blodsockernivån …”. Se Gailliot m.fl. (2007). 164 ”… ’Självbehärskning är lustigt. Den kommer och går’…”. Se Ugel (2011). 164 ”… Wolfgang Stroebe konstaterade att man snarare kan vänta sig viktökning än viktminskning när man hoppar över måltider …”. Se Stroebe (2008). 164 ”… enligt Daniel Wegner gör försök att skjuta ifrån sig alla tankar på vissa maträtter att man snarare äter mer i stället för mindre av dem …”. Se Wegner (1994). 164 ”… livets största gåvor väntar dem som demonstrerar ett oupphörligt engagemang att handla tills de åstadkommer något …”. Anthony Robbins citerad i Blaydes (2003), s. 57. 164 ”… Kavla då upp ärmarna och börja registrera de där 10 000 timmarna Malcolm Gladwell påstår att det tar …”. Se Gladwell (2010). 168 ”… när vi hittar det som funkar för oss, dras vi på ett naturligt sätt in i ett ’flow-tillstånd’, där vi utan ansträngning absorberas och fascineras av uppgiften i fråga …”. Se Csikszentmihalyi (2001). 169 ”… Det var säkerligen dessa kval som Ann Landers syftade på när hon skrev: ’Vissa anser att det är ett tecken på styrka när man klamrar sig fast och håller ut. Det finns dock tillfällen då det krävs långt mer styrka’ …”. Ann Landers citerad på www.goodreads.com. MYT 15. DET FINNS INGA MISSLYCKANDEN, BARA FEEDBACK 171 ”… ’det finns inga misslyckanden, bara feedback’ …”. Se www.mymotivational-nlp.com/nlp-presuppositions. 173 ”… Walt Disney är ett klassiskt exempel …”. Se Thomas (1994) för en heltäckande biografi. 173 ”… hade gjort pannkaka av att sköta familjegården …”. Se Gleik (2004) för en läsvärd biografi. 174 ”… blottades nyligen skickligt i ett uttalande från Jason Fried, en av grundarna till 37 Signals …”. Det Fried egentligen sa vid ett inledningsanförande på sxsw 2006 (en årlig musik-, film- och interaktivitetsfestival i Austin) var: ”Att vara okänd är bra. Då kan man misslyckas. Det tar bort rädslan för misslyckanden.” MYT 16. ALLT ÄR DINA FÖRÄLDRARS FEL 180 ”… Den oberoende forskaren Judith Rich Harris har i alla fall inte mycket till övers för dem som faller till föga för det hon kallar Myten om föräldrars makt …”. Harris (2006). 180 ”… Det klassiska exemplet är poeten Philip Larkin, som gnällde att ’de förstör en totalt, ens föräldrar’ …”. Harris (2010). Kindle-utgåva, plats 5272. 180 ”… ’visar sig att hemmiljön och förälderns uppfostringsstil inte har någon möjlighet att påverka utformningen av barnets personlighet’ …”. Harris (2010) (Kindle-utgåva) plats 818. 180 ”… stämmer hennes resultat i mångt och mycket överens med andra författare så som David Cohen …”. Se Cohen (1999). 181 ”… en gåta som Harris undersöker i sin senaste bok No two alike …”. Se Harris (2010). 181 ”… Om vi exempelvis vet, som psykologen Diana Baumrind påpekar, att barn till dominerande, auktoritära föräldrar har lätt att få dålig självkänsla, reagera på omgivningen med rädsla och aggressivitet och tenderar att efterlikna sina föräldrars dominanta beteenden …”. Se Baumrind, Lazelere & Owens (2010). 182 ”… Om du fortfarande inte är övertygad, beakta då det talande utfallet av en studie av adopterade barn …”. Se Tehrani & Mednick (2000); DiLalla & Gottesman (1989). 183 ”… Jag finner även viss förtröstan i utvecklingspsykologen Sandra Scarrs hypotes nyligen att det kanske bara är extrema miljömässiga förhållanden som tenderar att påverka oss, beroende på hur sårbara vi är från början …”. Se Scarr (1992). 183 ”… I en genomgång av över 130 fall …”. Se Huang (2010). 184 ”… Vi vet exempelvis genom Susan Harters arbete hur starkt inflytande relationer med jämnåriga har på tonåringars stigande eller sjunkande självkänsla …”. Se Harter (1999); Adler & Adler (1998); Savin-Williams & Berndt (1990). 184 ”… Hur nöjd man är med sitt utseende har också en stark påverkan på självkänslan inom den här åldersgruppen …”. Se Harter (1990) och (1999). 184 ”… Enligt Oliver James skapar precis rätt blandning av stränghet och empati ett generöst samvete …”. Se James (2007), kap. 3. 185 ”… av det stora antal korrelationer … var 6 procent … statistiskt signifikativ …”. Harris (2010) ibid, plats 1682. 185 ”… ’Freda Cohen har det otroligt besvärligt med sin tonårsson’ …”. Hittad på: www.jokebuddha.com. 185 ”… Evolutionspsykologerna Martin Daly och Margo Wilson hittade inga bevis för oidipuskomplexet …”. Se Daly & Wilson (1988). 185 ”… Samtidigt hävdade Walter Mischel att våra moraliska principers flexibilitet … talar emot att ’en enhetlig moralisk makt som överjaget’ ens existerar …”. Se Mischel (1968). 186 ”… Alison Kirk kom fram till att även om skilsmässobarn som vuxna var mer oroliga för, eller hade en mer realistisk syn på, sannolikheten för ett uppbrott …”. Se Kirk (2002). 186 ”… Ett ’tryggt’ anknutet spädbarn känner sig säkert på att föräldrarna kommer att tillgodose dess behov. Dessa barn söker tröst när de är ledsna, njuter av närhet, men kan också tolerera kortare separationer utan att bli ängsliga …”. För en redogörelse för testet med ”den ovana situationen”, se Bretherton (1992). 187 ”… Cindy Hazan och Philip Shaver bevis för att motsvarande anknytningsstilar verkar i vuxnas kärleksförhållanden …”. Se Hazan & Shaver (1987). 188 ”… En studie som följde anknytningsbeteenden bland barn från spädbarnsåldern till vuxen ålder fann att endast 17 procent fortfarande uppvisade den anknytningsstil de haft som barn i sina kärleksrelationer som vuxna …”. Se Steele m.fl. (1998). 188 ”… En annan studie konstaterade att korrelationen mellan trygghetsvärdena gentemot föräldrar respektive till den nuvarande partnern låg på under en tredjedel …”. Se Crowell, Fraley & Shaver (1999). 188 ”… den anknytningsstil man har … hamnar i gungning i kölvattnet efter svåra livshändelser …”. Se Waters m.fl. (2000). 188 ”… Som Paula Pietromonaco och Lisa Barrett medger: ’Ur det här perspektivet innehar inte människor en enstaka uppsättning arbetsmodeller för jaget och andra’ …”. Se Pietromonaco & Barrett (2000). 188 ”… medan Mark Baldwin tillstår att ’i kärleksförhållanden kan förväntningarna variera avsevärt’ …”. Se Baldwin (1992). 189 ”… Det finns sannerligen inte särskilt mycket bevis som styrker de populärpsykologiska författarna Amir Levine och Rachel Hellers djärva påstående …”. Levine & Heller (2011). 189 ”… ’En bebis vars mamma är deprimerad förväntar sig inte att alla ska vara deprimerade’ …”. Se Harris (2010), ibid, plats 2670. 189 ”… Spädbarnets anknytning förutspår till exempel inte nödvändigtvis hur vi förhåller oss till våra vänner …”. Se Saferstein, Neimeyer & Hagans (2005). 189 ”… och Dinero och hans kolleger upptäckte att inte ens en trygg anknytningsstil i 25-årsåldern var någon garanti för kvaliteten på interaktionen med ens kärlekspartner …”. Se Dinero m.fl. (2008). 189–190 ”… Crittendens dynamiska mognadsmodell …”. Se Crittenden (2006). 190 ”… Bartholomew och Horowitz har lyckats omformulera hela systemet för anknytning hos vuxna …”. Se Bartholomew & Horowitz (1991). 191 ”… År 2006 studerade David Huh och hans kolleger 500 tonårsflickors beteende …”. Se Huh m.fl. (2006). 191 ”… ’föräldrar behandlar varje barn så olika att de lika gärna hade kunnat uppfostras i helt olika familjer’ …”. Se James (2007), s. 186. 192 ”… Harris hävdar att olikartad behandling från föräldrarna bara står för två procent av skillnaderna mellan syskon …”. Se Harris (2010) ibid, plats 1826. 192 ”… Det här tyder på att ’föräldrarna reagerade på de genetiska skillnaderna mellan barnen, snarare än att de orsakade barnens olikhet’ …”. Se Harris (2010) ibid, plats 1849. 192 ”… ’Över hela världen väljer tonåringar vänner, och till och med partner, som deras föräldrar inte samtycker till’ …”. Se Miller (1999). MYT 17. DU KAN LÄKA DIN KROPP 195 ”… Träningspsykologen Guang Yue i Ohio rapporterar att en grupp frivilliga som regelbundet föreställde sig hur de spände biceps …”. Se Ranganathan m.fl. (2004). 196 ”… Det finns vissa spännande studier som tyder på att hypnos och visualisering kan öka ens bröststorlek …”. Se exempelvis Willard (1977); Williams (1974); Staib & Logan (1977). 196 ”… hypnos förefaller kunna hjälpa till vid viktminskning…”. Se Cochrane & Friesen (1986); Pittler & Ernst (2005). 196 ”… Som författaren Barbara Ehrenreich påpekar, riskerar redan sjuka personer att tvingas känna sig totalt misslyckade …”. Se Ehrenreich (2011). 197 ”… När cancer eller vilken annan sjukdom som helst återkommer tror jag inte det beror på att läkaren inte ’fick ut allt’, utan snarare på att patienten inte uppnått några förändringar på mental nivå och därför bara återskapar samma sjukdom …”. Se Hay (1988), s. 4. 197 ”… om människor är villiga att utföra det mentala arbete det innebär att ge efter och förlåta, ja då kan i stort sett vad som helst bli helat …”. Hay (1988) ibid, s. 4. 198 ”… Enligt psykologen Johan Denollet löper personer med så kallad typ d-personlighet …”. Se Denollet, Vaes & Brutsaert (2000). 198 ”… de som var argast och mest antagonistiska i kontakten med andra som också uppvisade påfallande och illavarslande förkalkning av halspulsådern …”. Se Sutin m.fl. (2010). 198 ”… forskning utförd av Jenny Choi, Steven Fauce och Rita Effros hur kortisol hämmar immuncellernas förmåga att använda telomeras …”. Se Choi, Fauce & Effros (2008). 199 ”… att när man fick personer att skriva om otäcka upplevelser …”. Se Rosenkranz m.fl. (2003). 201 ”… placebon i sig tenderar att generera förbättringar i 35 procent av fallen …”. Se Hamilton (2008), kap. 2. 201 ”… Även om neuropeptider förvisso faktiskt kan stimulera DNA-synteser i vissa celltyper …”. Se Nilsson & Edvinsson (2000) och Reid m.fl. (1993) för ytterligare detaljer. 202 ”… Efter att ha utfört en noggrann och övergripande analys av relevanta befintliga studier …”. Coyne & Tennen (2010). MYT 18. DU HAR KONTROLL ÖVER DITT LIV 205 ”… Jennifer Whitson och Adam Galinsky upptäckte man att människor som blivit berövade känslan av kontroll var mycket mer benägna att se bilder i mönster skapade av slumpmässiga prickar …” Se Whitson & Galinsky (2008). 206 ”… nyligen genomförda experiment där deltagarna ombads uppskatta riskerna för att de skulle råka ut för betydande missöden …”. Se Sharot, Korn & Dolan (2011). 206 ”… Ellen Langer utförde ett berömt experiment 1975 där hon sålde lotter till två olika grupper av människor …”. Se Langer (1975). 206 ”… Ekonomen Burton Malkiel förklarar …”. Se Malkiel (1997). 207 ”… Typ A-personlighet. Den bygger på en rad gemensamma kännetecken som Meyer Friedman och Mike Jordan urskilde …”. Se Friedman & Rosenman (1959). 207 ”… Att ha typ A-personlighet betyder visserligen inte i sig att man löper större risk att drabbas av hjärtsjukdomar …”. Enligt Haukkala m.fl. (2010). 207 ”… Faktum är att Richard Lazarus specifikt definierar stress som något som inträffar då ’individer upplever att de inte tillräckligt kan hantera kraven som ställs på dem eller i samband med hot mot deras välbefinnande’ …”. Se Lazarus (1966). 207 ”… livet är svårt och komplicerat och bortom allas kontroll …”. J. K. Rowling vid ett promotionstal vid Harvarduniversitetet 2008. 207 ”… På 1970-talet upptäckte Jonathan Rotter att vi människor tenderar att hamna i ett av två läger …”. Se Rotter (1975). 209 ”… Människor med mycket starkt förankrad inre kontroll-lokus är följaktligen mottagliga för skuldkänslor, perfektionism och självförebråelser …”. Se ”The disadvantages of internal locus of control” av David Stewart, publicerad på eHow (6 oktober 2011) (ehow.com/info_8603703_disadvantages-internal-locus-control.html). 209 ”… som Daniel Gilbert har visat är vi särskilt dåliga på att förutse vilka val som kommer att trygga vår lycka …”. Se Gilbert (2007). 210 ”… mindfulnessträning, vilket har visat sig vara ett mycket effektivt motmedel vid depressioner …”. Se Segal, Williams & Teasdale (2002). 210 ”… Som skådespelerskan Nicole Kidman har upptäckt …”. Intervjuad i The Scotsman. 210–211 ”… Forskarna Evan Apfelbaum och Samuel Sommers upptäckte att när de medvetet uttömde informanternas självkontrollsreserver …”. Se Apfelbaum & Sommers (2009). 211 ”… Som Sandra Sanger betonar är flexibilitet på en beteendemässig och mental nivå ett kännetecken på psykiskt välbefinnande …”. Dr Sandra Sanger, ”The Illusion of Control”, psychcentral.com, 3 oktober 2011. 211 ”… I sin diskussion om ’spontanitetens visdom’ menar dr Leon Seltzer …”. Leon F. Seltzer, ”The wisdom of spontaneity”, Psychology Today (www.psychology today.com). 211 ”… Precis som Ed Smith hävdar spelar slumpen större roll …”. Se Smith (2012). 212 ”… ’Tänk dig livet som en enorm, fet katt som du har ansvar för’ …”. Randy K. Milholland, Something positive, 7 november 2011 (www.somethingpositive.net/sp11072011.shtml). MYT 19. ÄKTENSKAPSLYCKA HANDLAR OM ATT GE OCH TA 215 ”… ’Med tanke på allt vi vet om förhållanden’, entusiasmerar oss en av de många hemsidor som erbjuder rådgivning på området …”. Michael Myerscough citerad på The relationship gym: relationship advice to get you fit for love (www.therelationshipgym.com). 215 ”… Män och kvinnor, kvinnor och män. Det kommer aldrig att fungera …”. Det hävdar Isadora Wing, Erica Jongs berättarjag, i kapitel 16 av hennes roman Rädd att flyga (1973). 216 ”… Why men love bitches …”. Se Argov (2002). 216 ”… bok vars omslag pryds av den storvulna undertiteln: ’Kärleken hon åtrår … respekten han törstar efter’ …”. Se Eggerichs (2005). 216 ”… Vi är inte så fasligt långt från den ’sociala utbytesteorins’ utilitaristiska etos …”. Se Roloff (1981). 220 ”… ’Att närma sig ett förhållande för att få sina behov tillgodosedda tenderar tyvärr att attrahera partner som kräver att du ger upp eller förändrar någon del av dig själv’ …”. Se Paries, R. (odaterad). 220 ”… I sin berömda bok Games people play ger transaktionsanalytikern Eric Berne en rad exempel …”. Se Berne (1997). 220”… Som John Bowlby år 1969 …”. Bowlby (1969). 221 ”… ’Du har ett ansvar gentemot dig själv att få dina behov tillgodosedda i ditt kärleksförhållande’ …”. Se James (2006). 221–222 ”… I sin stora avhandling Den nikomachiska etiken skrev Aristoteles: ’De människor som är vänner på grund av den nytta det medför, vill m.a.o. härigenom uppnå det som är gott för dem själva’ …”. Aristoteles, Den nikomachiska etiken (1967/2012), 8:e boken, kap. 3, s. 229. 222”… Den här sortens perception är, menar han, ’varsam, känslig, icke-påträngande, anspråkslös och kan passivt sätta sig själv in i sakers och tings ordning, så som vatten mjukt tränger in i sprickor’…”. Se Maslow (2011), s. 41. 222 ”… ’Behovsmotiverad perception’, varnar oss Maslow å andra sidan, ’formar saker på ett bullersamt, dominerande, exploaterande, målinriktat vis, på samma sätt som en slaktare hackar upp ett kadaver’…”. Maslow, ibid. 223 ”… Äkta gemenskap kräver en rejäl dos varandekognition, eftersom det, enligt Abraham Maslow, bara är under dessa omständigheter som empatisk förening blir möjlig …”. Maslow (2011), s. 105. 224 ”… ’Kärlekens enda belöning är erfarenheten av att älska’ …”. Se Le Carré (1991). MYT 20. DU MÅSTE HITTA DITT SANNA JAG 227 ”… Den humanistiske psykologen Carl Rogers trodde å sin sida att våra positiva ’sanna’ jag skulle kunna träda fram spontant likt Atena ur Zeus huvud om de bara överöstes med empati och ovillkorlig aktning …”. Se Rogers (2004). 230 ”… Om minnet snarare är en rekonstruktion än en korrekt hågkomst …”. Se Loftus & Palmer (1974); Goff & Roediger (1998). 231 ”… ’Pastischpersonligheten är en social kameleont’ …”. Se Gergen (2000), s. 150. 231 ”… Skänk en tanke till de tappra pionjärer för vetenskapen som Dan Ariely och George Loewenstein 2001 rekryterade till sina experiment kring förhållandet mellan sexuell upphetsning och beslutsfattande …”. Se Ariely & Loewenstein (2006). 232 ”… människor ger olika svar i personlighetsenkäter över tid …”. Se Boyce, Wood & Powdthavee (2012); Ramírez-Esparza m.fl. (2004). 232 ”… ’I mig ryms mycket … Jag rymmer mångfalder’ …”. Walt Whitman, Sången om mig själv. 233 ”… ’vi består av många jag och identifierar oss med vissa av dem och skjuter andra ifrån oss’ …”. Hal och Sidra Stones hemsida är: www.delos-inc.com. 233”… Du kanske vill prova själv? Det kan bli en uppenbarelse …”. Du kan hitta en trevlig amerikansk ”inre” familjeterapeut som kan berätta hur på följande adress: www.youtube.com/watch?v=b-vS_E-nY1w. 233 ”… Som professor Edward Sampson vid California State University påpekar …”. Edward Sampson citerad av Stephens (1992). 234 ”… Julian Baggini hade en lite annan utgångspunkt när han under ett så kallat tedtalk nyligen presenterade tanken på hjärnan som ett självutvecklande neurologiskt nätverk …”. (www.ted.com/talks/lang/en/julian_baggini_is_there_a_real_you.html). 235 ”… Han förklarar: ’Vart och ett av kännetecknen i personligheten har en position, en status och ett värde inom båda konstellationerna’ …”. Angyal citerad i Frick (1984). 237 ”… ett exempel på en patient …”. Maureen O’Hara citerad av Stephens (1992). MYT 21. VARJE SEKUND MÅSTE TAS TILL VARA 240 ”… Psyksnacket uppmuntrar oss alla att bli ’a-typer’ vad gäller vår syn på tiden …”. Enligt den anonyma artikeln ”What is the type A-personality?” som publicerats på www.essortment.com. 240 ”… Mellan 1998 och 2005 fördubblades antalet britter som arbetar mer än 48 timmar i veckan …”. Se Gillan (2005). 241”… Professor Carey Cooper … arbetsveckor på över 45 timmar konsekvent kopplats samman med en uppsjö fysiologiska och psykologiska men, däribland högt blodtryck, depression, infektioner och problem med …”. Carey Cooper, citerad i Gillan (2005). 241 ”… De råkar också vara de som ur ett utvecklingsmässigt perspektiv har mest behov av det …”. Se Ginzburg (2007); Pellegrini (2009). 241 ”… I en undersökning utförd vid University of Michigan har barnen bara hälften så mycket fritid idag som för 30 år sedan …”. Se Klevmarken & Stafford (1999). 241 ”… I allt högre utsträckning tillbringar barn från hem med medelinkomst sin tid i vuxenledda aktiviteter …”. Se Elkind (2008). 241–242 ”… forskaren Sandra Hofferth konstaterar att de påverkas av samma ’tidspress’ som sina föräldrar …”. Citerad i ”The joy of doing nothing” publicerad av Scholastic (www.scholastic.com/resources/article/the-joys-of-doing-nothing). 242 ”… ’Som samhälle’, påstår Kathy Hirsh-Pasek, ’har vi intalat oss själva att vi måste ta vara på varje sekund. Och att vi måste fylla våra barn som om de vore tomma kärl.’ …”. Ibid. 242 ”… Alvin Rosenfeld rapporterar att ’… många fullbokade barn är ängsliga, arga och utbrända’ …”. Ibid. 242 ”… En studie som undersökte prestationerna hos förskolebarn som fått extra läsundervisning innan de började skolan …”. Se Smith (2001). 242 ”… ’Motsatsen till lek är inte arbete. Det är depression’ …”. Se Sutton-Smith (2001). 244 ”… Gary Chicks observation att: ’Lekfullhet har ersatts med aggressivitet och känslan av att fler behov måste tryckas in på mindre tid …”. Gary Chick citerad i ”The power of play”. Intervjuad av Hara Marano för Psychology Today (www.psychologytoday.com). 244 ”… Den självutnämnde slöfocken Marc Allen påstår …”. Se Marc Allen: ”How being a laid-back type z can make you happy, healthy, wealthy and wise”. Blogg publicerad på New World Library (www.newworldlibrary.com/NewWorldLibraryUnshelved). 244 ”… Psykologen Kathy Hirsh-Pasek instämmer i att det här med att inte göra något alls långt ifrån är ’slöseri’ med tid …”. Se Hirsh-Pasek m.fl. (2003). 245 ”… Lek har kopplats samman med kognitiv flexibilitet, bättre känslomässig bearbetning, gott minne och förfinad problemlösningsförmåga …”. Se The American Journal of Play för en rad artiklar i ämnet, liksom för en utförlig referenslista som tillhandahålls av National Institute for Plays hemsida (www.nifplay.org/biblio_fin.html). The Art of Play av Adam och Alee Blatner innehåller också matnyttigt material kring lekandets fördelar för både vuxna och barn. Dr Stuart Browns tedtalk om ”Leka på allvar” är också lärorik (www.ted.com/talks/stuart_brown_says_play_is_more_than_fun_it_s_vital.html). 245 ”… Lek ’livar upp och stimulerar oss. Det återställer vår optimism. Det förnyar vår förmåga att utföra arbetet som världen fordrar’, hävdar Hara Marano …”. Hara Marano citerad i ”The power of play”, publicerad på Psychology Today (www.psychologytoday.com). 245 ”… Lek måste vara nyttigt på något sätt, för bland Lewis Termans studerade kull med begåvade barn som föddes på 1920-talet är det de som lekte mest som har störst chans att fortfarande vara i livet …”. Citerad av Hara Marano i ”The power of play”, Psychology Today (www.psychologytoday.com). 245 ”… Cindy Aron ser en ’djup ambivalens’ gentemot lek …”. Se Aron (2001). 246 ”… Det är precis detta som Nadine Stair försökte betona i en dikt hon skrev i slutet av sitt liv, under sitt 85:e levnadsår …”. Se ”If I had my life to live over” av Nadine Stair. 247 ”… Den grekiske historikern Herodotos ansåg …”. Herodotos: Herodotos historia, 2:a boken, s. 175. 247 ”… som journalisten Sydney Harris påminner oss om …”. Skrivet i hans kolumn Strictly Personal som förekom 1944 och 1986. Harris skrev: ”När du inte har tid är det hög tid att slappna av.” MYT 22. VI MÅSTE ALLA STRÄVA EFTER LYCKA 250 ”… lyckliga människor tenderar att vara mer själviska än sina mindre lyckliga, men mer rättvisa, kamrater …”. För studier som utforskar den ”mörka sidan” av lycka, se Tan & Forgas (2010); Forgas & East (2008); Deldin & Levin (1986); Johnson & Tversky (1983); Oishi, Diener & Lucas (2007). 251 ”… Journalisten Marta Zaraska citerar flera studier …”. Se Zaraska (2012). 251 ”… Att vara för glad, visar det sig, kan mycket väl göra dig mer rasistisk och sexistisk! …”. Se Bodenhausen, Kramer & Süsser (1994); Forgas (2011). 251 ”… Efter att ha försatts i en glad sinnesstämning …”. Se Bodenhausen, Kramer & Süsser (1994). 251 ”… var det de som hade lagt mest engagerat och praktiskt arbete i förberedelserna som blev mest besvikna …”. Se Schooler, Ariely & Loewenstein (2003). 251–252 ”… professor Iris Mauss … att människor som värderade lycka som särskilt viktigt löpte större risk att känna sig påfallande ensamma efter att ha gått igenom påfrestande händelser i livet …”. Mauss m.fl. (2011). 252 ”… Introspektion och självanalys kopplas genomgående samman med lägre lyckonivåer …”. Lyubomirsky & Lepper (1999); Schooler, Ariely & Loewenstein (2003). 252 ”… frågar sig själv om man är lycklig, så slutar man att vara det …”. Se Stewart Mill (1925), kap. 5 252 ”… Det här stödjer Mihaly Csikszentmihalyis observationer …”. Se Csikszentmihalyi (1990). 253 ”… verkar ha ett personligt grundvärde för lycka som vi återkommer till …”. Se Lyubomirsky (2010). 254 ”… Det senare, påpekar Hecht, ’kräver mycket idogt arbete’ …”. Se Hecht (2008), s. 10. 254–255 ”… Filosofen Robert Nozick utformade just ett sådant tankeexperiment för att visa att vissa saker uppenbarligen är viktigare för oss än njutning i sig …”. Se ”The experience machine” i Nozick (1977). 255 ”… John F. Kennedy sammanfattade det antika Greklands synsätt som ’att använda sina förmågor till fullo längs dygdens linjer’ …”. John F. Kennedy till studenter som deltog i ett seminarium kring styrelsesätt vid Vita huset den 27 augusti 1963. 256 ”… med viktiga undantag för pionjärer som Jonathan Haidt …”. Se t.ex. Haidt (2012). 256 ”… Ayn Rands vision av lycka som beskrivs som ’det tillstånd hos ens medvetande som kommer sig av att man förverkligat sina värden’ …”. Se Rand (1988), s. 17. EPILOG 254 ”… Ta bara den olycksaliga lastbilschauffören …”. gps-historier hämtade från ”Sat Nav Disasters: Mirror.co.uk Top 10” (25 mars 2009) publicerad på www.mirror.co.uk. 260 ”… som Voltaire varnade … är tvärsäkerhet absurd …”. Voltaire i ett brev till Fredrik II av Preussen 1767. 260 ”… Den biologiske antropologen Matt Cartmill jämförde en gång …”. Citat från Matt Cartmills sida på Boston Universitys antropologiska institutions hemsida (www.bu.edu/anthrop/people/faculty/m-cartmill). 260 ”… ’flyta fram ut i ett praktfullt mysterium’ …”. Edwin Hubbell Chapin, www.quotationpark.com/topics/future%20state.html. LITTERATURFÖRTECKNING Abrahamson, E. & Freedman, D. H. (2008). Ett kreativt kaos: oredans fantastiska möjligheter. Översättning: Katalin Földesi. Stockholm: Forum. Adler, P. A. & Adler, P. (1998). Peer power: preadolescent culture and identity. New Brunswick: Rutgers University Press. Allen, D. (2007). Få det gjort! Svart bälte i vardagseffektivitet. Översättning: Gun Zetterström. Stockholm: Månpocket. Ames, D. R. & Flynn, F. J (2007). ”What breaks a leader: the curvilinear relation between assertiveness and leadership”. Journal of Personality and Social Psychology, 92(2), 307–324. Andreasen, N. C. (2010). ”A journey into chaos: creativity and the unconscious”. Seminariet Mind, brain and consciousness (januari). Inledningsanförande. Apfelbaum, E. P. & Sommers, S. R. (2009). ”Liberating effects of losing control: when regulatory strategies turn maladaptive”. Psychological Science, 20, 139–143. Argov, S. (2002). Why men love bitches: from doormat to dreamgirl: a woman’s guide to holding her own in a relationship. Holbrook: Adams Media Corporation. Ariely, D. & Loewenstein, G. (2006). ”The heat of the moment: the effect of sexual arousal on sexual decision making”. Journal of Behavioral Decision Making, 19, 87–98. Aristoteles (1967/2012). Den nikomachiska etiken. Översättning och kommentarer: Mårten Ringbom. Göteborg: Daidalos. Arnsten, A., Mazure, C. & Sinha, R. (2012). ”This is your brain in meltdown”. Scientific American, 306, 48–53 (april). Aron, C. (2001). Working at play: a history of vacations in the United States. Oxford: Oxford University Press. Augustinus av Hippo, citerad i Hotchkiss, J. G. (1895). Dictionary of burning words of brilliant writers. W. B. Ketcham. Original i Harvard University. Baldwin, M. W. (1992). ”Relational schemas and the processing of social information”. Psychological Bulletin, 112, 461–484. Bandler, R. & Grinder, J. (1975). The structure of magic. I: A book about language and therapy. Palo Alto: Science and Behavior Books. Barnes, J. (red.) (1984). Aristotle: the complete works. The revised Oxford translation. Princeton: Princeton University Press. Bartholomew, K. & Horowitz, L. M. (1991). ”Attachment styles among young adults: a test of a four category model”. Journal of Personality and Social Psychology, 61(2), 226–244. Baumeister, R. F. (2006). ”Violent pride”. Scientific American Mind, 17(4), augusti. Baumeister, R. F., Cambell, J. D., Krueger, J. I. & Vohs, K. D. (2003). ”Does self-esteem cause better performance, interpersonal success, happiness or healthier lifestyles?” Psychological Science in the Public Interest, 4(1), 1–44. Baumrind, D., Lazelere, R. E. & Owens, E. B. (2010). ”Effects of preschool parents’ power assertive patterns and practices on adolescent development”. Parenting: Science and Practice, 10, 157–201. Bem, D. J. (2011). ”Feeling the future: experimental evidence for anomalous retroactive influences on cognition and affect”. Journal of Personality and Social Psychology, 100(3), 407–425. Berne, E. (1997) Så bär vi oss åt: games people play: studier i mänskliga attityder. Översättning: Karl-George Ericsson; granskad av Sven Ove Ögren och Peder J. Sveland. Stockholm: Norstedt. Berne, E. (2009). Transactional analysis in psychotherapy. Eigal Meirovich. Berry, E. H., Shillington, A. M., Peak, T. & Hohman, M. M. (2000). ”Multi-ethnic comparison of risk and protective factors for adolescent pregnancy”. Child and Adolescent Social Work Journal, 17, 79–96. Bishop, K. M. & Wahlstein, D. (1998). ”Sex differences in the human corpus callosum: myth or reality?” Neuroscience and Biobehavioral Reviews, 21(5), 581–601. Blackmore, S. (1998). ”Why psi tells us nothing about consciousness”. I: S. R. Hameroff, A. W. Kaszniak & C. Scott (red.) (1998). Toward a science of consciousness, II (701–707). Cambridge: mit Press. Blatner, A. & Blatner, A. (1997). The art of play: helping adults reclaim imagination and spontaneity. New York: Brunner-Mazel. Blaydes, J. (2003). The educator’s book of quotes. Thousand Oaks: Corwin Press. Bodenhausen, G. V., Kramer, G. P. & Süsser, K. (1994). ”Happiness and stereotypic thinking in social judgment”. Journal of Personality and Social Psychology, 66, 621–632. Bonner, M. (1926). ”Nothing new”. Crisis, 33, 17–20 (november). Bowlby, J. (1969). Attachment and loss, vol. 1: attachment. New York: Basic Books. Boyce, C. J., Wood, A. M. & Powdthavee, N. (2012). ”Is personality fixed? Personality changes as much as ’variable’ economic factors and more strongly predicts changes to life satisfaction”. Social Indicators Research. Springerlink: online. Branden, N. (1994). The six pillars of self-esteem. New York: Bantam Books. Brennan, K. A., Clark, C. L. & Shaver, P. R. (1998). ”Self-report measurement of adult romantic attachment: an integrative overview”. I: J. A. Simpson & W. S. Rholes (red.), Attachment theory and close relationships (46–76). New York: Guilford Press. Bretherton, I. (1992). ”The origins of attachment theory: John Bowlby and Mary Ainsworth”. Developmental Psychology, 28(5), 759. Bruch, H. (1975). ”Obesity and anorexia nervosa: psycho-social aspects”. Australian and New Zealand Journal of Psychiatry, 9, 159–161. Buchanan, M. (2009). ”Secret signals”. Nature, 457, 528–530. Buhrmester, D., Furman, W., Wittenberg, M. T. & Reiss, H. T. (1988). ”Five domains of interpersonal competence in peer relationships”. Journal of Personality and Social Psychology, 55, 991–1008. Byrne, R. (2011). The secret = hemligheten: dagens visdomsord. Översättning: Eva Trägårdh. Västerås: Ica Bokförlag. Cacioppo, J. T., Fowler, J. H. & Christakis, N. A. (2009). ”Alone in the crowd: the structure and spread of loneliness in a large social network”. Journal of Personality and Social Psychology, 97(6), 977–991. Cahill, L., Uncapher, M., Kilpatrick, L., Alkire, M. T. & Turner, J. (2004). ”Sex-related hemispheric lateralization of amygdala function in emotionally influenced memory: an fMRI investigation”. Learning and Memory, 11, 261–266. Campbell, J. & Moyers, B. (2003). Myternas makt. Översättning: Lars Göran Larsson. Stockholm: Svenska Dagbladets förlag. Canfield, J. (1989). How to build high self-esteem: a practical process for your personal growth (ljudkurs). Nightingale Conant Corporation. Chapman, G. (2008). ”Bill Gates signs off ”. Agence-France-Presse, 27 juni. Choi, J., Fauce, S. R. & Effros, R. B. (2008). ”Reduced telomerase activity in human t-lymphocytes exposed to cortisol”. Brain Behaviour Immunology, 22(4), 600–605. Clark, L. V. (1960). ”Effect of mental practice on the development of a certain motor skill”. Research Quarterly, 31(4), 560–569. Cochrane, G. & Friesen, J. (1986). ”Hypnotherapy in weight loss treatment”. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 54, 489–492. Cohen, D. B. (1999). Stranger in the nest: do parents really shape their child’s personality, intelligence or character? New York: Wiley & Sons. Collins, J. (2001). ”Level five leadership: the triumph of humility and fierce resolve”. I: Best of hbr 2001. Harvard Business Review, juli–augusti 2005, 1–11. Covey, S. R. (1990). Att leva och verka till 100 % eller De sju vanorna. Översättning: Svante Hansson. Stockholm: Svenska Dagbladets förlag. Covington, M. J. (1989). ”Self-esteem and failure in schools: analysis and policy implications”. I: A. M. Mecca, N. J. Smelser & J. Vasconcellos (red.), The social importance of self-esteem (72–124). Berkeley: University of California Press. Coyne, J. C. & Tennen, H. (2010). ”Positive psychology in cancer care: bad science, exaggerated claims, and unproven medicine”. Annals of Behavioural Medicine, 39(1), 16–26. Crittenden, P. M. (2006). ”A dynamic-maturational model of attachment”. Australian and New Zealand Journal of Family Therapy, 27(2), 105–115. Crockenberg S. & Soby, B. (1989). ”Self-esteem and teenage pregnancy”. I: A. M. Mecca, N. J. Smelser & J. Vasconcellos (red.), The social importance of self-esteem. Berkeley: University of California Press. Crowell, J. A., Fraley, R. C. & Shaver, P. R. (1999). ”Measures of individual differences in adolescent and adult attachment”. I: J. Cassidy & P. R. Shaver (red.), Handbook of attachment: theory, research, and clinical applications (434–465). New York: Guilford Press. Csikszentmihalyi, M. (2001). Finna flow: den vardagliga entusiasmens psykologi. Översättning: Göran Grip, förord: Georg Klein. Stockholm: Natur & Kultur. Csikszentmihalyi, M. (2006). Flow: den optimala upplevelsens psykologi. Översättning: Göran Grip, förord: Georg Klein. Stockholm: Natur & Kultur. Daly, M. & Wilson, M. (1988). Homicide. New York: Aldine de Gruyter. Daniels, A. C. (2009). Oops! 13 management practices that waste time and money (and what to do instead). Atlanta: Performance Management Pub. Darwin, C. (1872). The expression of the emotions in man and animals. Chicago: University of Chicago Press. Dattore, P. J., Shontz, F. C. & Coyne, L. (1980). ”Premorbid personality differentiation of cancer and non-cancer groups: a test of the hypothesis of cancer proneness”. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 48, 388–394. Davey, C. G., Allen, N. B., Harrison, B. J. & Yücel, M. (2011). ”Increased amygdala response to positive social feedback in young people with major depressive disorder”. Biological Psychiatry, 69(8), 734–741. DeFoore, W. G. (odaterad). ”Nurturing and caring for your inner child: how to heal emotionally and master the art of self-love”. Publicerad på: Self-Growth.com – the online self improvement community. Deldin, P. J. & Levin, I. P. (1986). ”The effect of mood induction in a risky decision-making task”. Bulletin of the Psychonomic Society, 24. Denollet, J., Vaes, J. & Brutsaert, D. L. (2000). ”Inadequate response to treatment in coronary heart disease adverse effects of type D personality and younger age on 5-year prognosis and quality of life”. Circulation, 102(6), 630–635. DeWit, D. J., Offord, D. R., Sanford, M., Rye, B. J., Shain, M. & Wright, R. (2000). ”The effect of school culture on adolescent behavioural problems: self-esteem, attachment to learning, and peer approval of deviance as mediating mechanisms”. Canadian Journal of School Psychology, 16, 15–38. Díaz, B., Baus, C., Escera, C., Costa, A. & Sebastián-Gallés, N. (2008). ”Brain potentials to native phoneme discrimination reveal the origin of individual differences in learning the sounds of a second language”. Proceedings of the National Academy of Sciences, 105(42), 16083–16088. Diener, E., Wolsic, B. & Fujita, F. (1995). ”Physical attractiveness and subjective wellbeing”. Journal of Personality and Social Psychology, 69, 120–129. DiLalla, L. F. & Gottesman, I. I. (1989). ”Heterogeneity of causes for delinquency and criminality: lifetime perspectives”. Development and Psychopathology, 1, 339–349. Dinero, R., Conger, R. D., Shaver, P. R., Widaman, K. F. & Larsen-Rife, D. (2008). ”Influence of family of origin and adult romantic partners on romantic attachment security”. Journal of Family Psychology, 22(4), 622–632. Dreyfus, H. & Dreyfus, S. (2005). ”Expertise in real world contexts”. Organization Studies, 26(5), 779–792. Eastman, Q. (2010). ”Gene limits learning and memories in mice”. Publicerad av Emory: Woodruff Health Sciences Center. Pressrelease online (september) (http://shared.web.emory.edu/whsc/news/releases/2010/09/gene-limits-learning-and-memory-in-mice.html). Eggerichs, E. (2005). Love and respect. Nashville: Thomas Nelson. Ehrenreich, B. (2011). Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Översättning: Hans O. Sjöström. Stockholm: Leopard. Elkind, D. (2008). ”Can we play?” Publicerad på Greater good: the science of a meaningful life (greatergood.berkeley.edu). Emmons, R. A. & McCullough, M. E. (2003). ”Counting blessings versus burdens: experimental studies of gratitude and subjective well-being in daily life”. Journal of Personality and Social Psychology, 84, 377–389. Eysenck, H. J. (2000). Intelligence: a new look. New Brunswick: Transaction Publishers. Fabes, R. A., Eisenberg, N., Karbon, M., Troyer, D. & Switzer, G. (1994). ”The relations of children’s emotion regulation to their vicarious emotional responses and comforting behaviours”. Child Development, 65, 1678–1693. Fey, T. (2012). Bossypants. London: Sphere. Feynman, R. P. (1992). The character of physical law. London: Penguin. Fine, C. (2011). Delusions of gender: how our minds, society and neurosexism create difference. New York: W. W. Norton. Forgas, J. P. (2011). ”She just doesn’t look like a philosopher …? Affective influences on the halo effect in impression formation”. European Journal of Social Psychology, 41(7), 812–817. Forgas, J. P. & East, R. (2008). ”On being happy and gullible: mood effects on skepticism and the detection of deception”. Journal of Experimental Social Psychology, 44, 1362–1367. Fox, E. (1932). The wonder child. New York: Harper. Fredrickson, B. & Branigan, C. (2005). ”Positive emotions broaden the scope of attention and thought-action repertoires”. Cognition and Emotion, 19(3), 313–332. Freud, S. (1983) Sexualteori: tre studier i sexualteoretiska frågor. Översättning: Ingeborg Löfgren. Stockholm: Röda rummet. Frick, W. B. (1984). ”Angyal’s theory of the ambiguous gestalt: its implications for psychotherapy”. Psychotherapy: theory, research, practice, training, 21(2), 226–231. Friedman, M. & Rosenman, R. (1959). ”Association of specific overt behaviour pattern with blood and cardiovascular findings”. Journal of the American Medical Association, 169, 1286–1296. Frodi, A., Macaulay, J. & Thorne, P.R. (1977). ”Are women always less aggressive than men? A review of the experimental literature”. Psychological Bulletin, 84, 634–660. Fuller, M. (1845). Woman in the nineteenth century. Mineola: Dover Publications. Gabriel, M. T., Critelli, J. W. & Ee, J. S. (1994). ”Narcissistic illusions in selfevaluations of intelligence and attractiveness”. Journal of Personality, 62, 143–155. Gailliot, M., Baumeister, R., DeWall, C., Maner, J., Plant, E., Tice, D., Brewer, L. E. & Schmeichel, B. (2007). ”Self-control relies on glucose as a limited energy source: willpower is more than a metaphor”. Journal of Personality and Social Psychology, 92(2), 325–336. Gergen, K. J. (2000). The saturated self: dilemmas of identity in contemporary life (150). New York: Basic Books. Gerhardt, S. (2007). Kärlekens roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Översättning: Margareta Norlin, förord: Britta Blomberg. Stockholm: Karneval. Gerth, H. H. & Wright Mills, C. (1970). From Max Weber: essays in sociology. London: Routledge. Gilbert, D. (2007). Snubbla på lyckan: varför din hjärna sätter krokben för dig. Översättning: Per Rundgren och Peter Handberg. Stockholm: Natur & Kultur. Gilbert, P. (2010). The compassionate mind. London: Constable & Robinson. Gillan, A. (2005). ”Work until you drop: how the long-hours culture is killing us”. The Guardian, 20 augusti. Gillan, C. M., Papmeyer, M., Morein-Zamir, S., Sahakian, B. J., Fineberg, N. A., Robbins, T. W. & de Wit, S. (2011). ”Disruption in the balance between goal-directed behavior and habit learning in obsessive-compulsive disorder”. American Journal of Psychiatry, 168(7), 718–726. Ginzburg, K. R. (2007).”The importance of play in promoting healthy child development and maintaining strong parent-child bonds”. Committee on Communications and Committee on Psychosocial Aspects of Child and Family Health. Pediatrics, 119(1), 182–191. Ginzburg, K., Solomon, Z. & Bleich, A. (2002). ”Repressive coping style, acute stress disorder, and post-traumatic stress disorder after myocardial infarction”. Psychosomatic Medicine, 64, 748–757. Gladwell, M. (2010). Framgångsfaktorn som skapar vinnarna. Översättning: Gabriel Setterborg. Stockholm: Norstedt. Gleik, J. (2004). Isaac Newton. New York: Harper Perennial. Goff, L. M. & Roediger, H. L. (1998). ”Imagination inflation for action events: repeated imaginings lead to illusory recollections”. Memory and Cognition, 26, 20–33. Goleman, D. (1996). Emotional intelligence: why it can matter more than IQ. London: Bloomsbury. Goleman, D. (2000). Känslans intelligens och arbetet: emotionell intelligens och social kompetens i arbetslivet. Översättning: Lars Olov Skeppholm. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Goleman, D. (2007). Känslans intelligens: om att utveckla vår emotionella kapacitet för ett tryggare och mänskligare samhälle. Översättning: Hans du Rietz. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Gottmann, J. (2008). Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation. Översättning: Per Rundgren: Stockholm: Natur & Kultur. Gould, A. (2010). ”Well-maintained chaos and signs you are too organized”. Publicerad i oktober på: Learn this: a productivity site for self-learning, career, leadership and life improvement tips (http://learnthis.ca/2010/10/well-maintained-chaos-and-signs-you-are-too-organized). Gray, J. (1999), Mars och Venus – tillsammans för alltid. Översättning: Synnöve Olsson. Stockholm: Bromberg. Gray, J. (2000). Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Översättning: Synnöve Olsson. Stockholm: Bromberg. Green, P. (2006). ”Saying yes to mess”. The New York Times (december). Greene, B. (2002). Ett utsökt universum: supersträngar, dolda dimensioner och sökandet efter den slutgiltiga teorin. Översättning: Hans-Uno Bengtsson. Stockholm: Månpocket. Grinder, J. & Bandler, R. (1976). Patterns of the hypnotic techniques of Milton H. Erickson, M.D. Vol. I. Capitola: Meta Publications. Haidt, J. (2012). The righteous mind: why good people are divided by politics and religion. New York: Pantheon Books. Hamilton, D. R. (2008). How your mind can heal your body (kap. 2). London: Hay House. Hansford, B. C. & Hattie, J. A. (1982). ”The relationship between self and achievement/performance measures”. Review of Educational Research, 52, 123–142. Hariri, A, Bookheimer, S. Y. & Mazziotta, J. (2000). ”A neural network for modulating the emotional response to faces”. Neuroreport, 11(1), 43–48. Harris, J. R. (2006). Myten om föräldrars makt: varför barn blir som de blir. Översättning: Ulrika Junker Miranda. Stockholm: Svenska föreningen för psykisk hälsa. Harris, J. R. (2010). No two alike: human nature and human individuality. New York: W. W. Norton. Harris, T. A. (1976). Jag är okay – du är okay: en orientering i transaktionell analys. Översättning: Harriet Alfons. Stockholm: Aldus. Harter, S. (1990). ”Identity and self development”. I: S. S. Feldman & G. R. Elliott (red.), At the threshold: the developing adolescent (352–387). Cambridge: Harvard University Press. Harter, S. (1999). The construction of the self: a developmental perspective. New York: Guilford Press. Hartman, D. (2008). ”Life’s lie: you can be anything you want to be”. Publicerad online (januari): Blogcritics (http://blogcritics.org/culture/article/lifeslie-you-can-be-anything). Hatfield, E., Rapson, R. L. & Yen-Chi, L. L. (2009). ”Primitive emotional contagion: recent research”. I: J. Decety & W. Ickes (red.), The social neuroscience of empathy. Cambridge: MIT Press. Haukkala, A., Konttinen, H., Laatikainen, T., Kawachi, I. & Uutela, A. (2010). ”Hostility, anger control, and anger expression as predictors of cardiovascular disease”. Psychosomatic Medicine, 72(6), 556–562. Hay, L. (1981). Läk din kropp: de mentala orsakerna till fysisk sjukdom – hur vi kan övervinna dem och skapa hälsa. Översättning: Claes Sundström. Enskede: Tankekraft. Hazan, C. & Shaver, P. R. (1987). ”Romantic love conceptualized as an attachment process”. Journal of Personality and Social Psychology, 52(3), 511–524. Hecht, J. M. (2008). The happiness myth: why what we think is right is wrong. New York: Harper Collins. Heisenberg, W. (2003). Översättning till engelska C. Eckart och F. C. Hoyt, The physical principles of the quantum theory. London: Dover Publications. Herodotos, C. (2000). Herodotos historia. Översättning: Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Benz och Axel Lindskog. Stockholm: Norstedt. Hirschhorn, L. (1984). Beyond mechanization: work and technology in a postindustrial age. Cambridge: MIT Press. Hirsh-Pasek, K., Golinkoff, R. M. & Eyer, D. E. (2003). Einstein never used flash cards: how our children really learn – and why they need to play more and memorize less. Emmaus: Rodale. Hochschild, A. (1983). The managed heart: commercialization of human feeling. Berkeley: University of California Press. Hofmann, S. G. & Smits, J. A. (2008). ”Cognitive-behavioural therapy for adult anxiety disorders: analysis of randomized placebo-controlled trials”. Journal of Clinical Psychiatry, 69(4), 621–632. Horney, K. (1989). Att förverkliga sig själv. Översättning: Alf Ahlberg. Stockholm: Rabén & Sjögren. Huang, C. (2010). ”Mean-level change in self-esteem from childhood through adulthood: meta-analysis of longitudinal studies”. Review of General Psychology, 14(3), 251–260. Huh, D., Tristan, J., Wade, E. & Stice, E. (2006). ”Does problem behavior elicit poor parenting? A prospective study of adolescent girls”. Journal of Adolescent Research, 21(2), 185–204. Hyde, J. S. (2005). ”The gender similarities hypothesis”. American Psychologist, 60, 581–592. Hölzela, B. K., Carmodyc, J., Vangela, M., Congletona, C., Yerramsettia, S. M., Garda,T. & Lazar, S. W. (2010). ”Mindfulness practice leads to increases in regional brain gray matter density”. Psychiatry Research: Neuroimaging, 191, 36–43. Isaacson, W. (1997). ”The Gates operating system”. Time Magazine, 13 januari. Isaacson, W. (2012). Steve Jobs: en biografi. Översättning: Thomas Engström och Roland Poirier Martinsson. Stockholm: Bonnier pocket. Isen, A. (1985). ”The influence of positive affect on acceptable level of risk: the person with a large canoe has a large worry”. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 39(2), 145–154. Jahn, R. G. & Dunne, B. J. (2005). ”The pear proposition”. Journal of Scientific Exploration, 19(2), 195–245. James, L. (2006). ”Getting your needs met must be a high priority”. Publicerad 30 april på: Celebrate Love (www.celebratelove.com/blog.htm). James, O. (2007). They f*** you up: how to survive family life (kap. 3). London: Bloomsbury. James, U. (2008). You can think yourself thin. London: Penguin. Jang, S. J. & Thornberry, T. P. (1998). ”Self-esteem, delinquent peers and delinquency: a test of the self-enhancement hypothesis”. American Sociological Review, 63, 586–598. Johnson, E. J. & Tversky, A. (1983). ”Affect, generalization, and the perception of risk”. Journal of Personality and Social Psychology, 45(1), 20–31. Jong, E. (2010). Rädd att flyga. Översättning: Annika Preis. Stockholm: Norstedt. Jung, C. G. (1995). Valda skrifter. Arketyper och drömmar. Översättning: Lars W. Freij, fackgranskning Kurt Almqvist. Stockholm: Natur & Kultur. Kagan, J. (1997). Galen’s prophecy: temperament in human nature. Boulder: Westview Press. Kermis, M. H., Grannemann, B. D. &. Barclay, L. C. (1989). ”Stability and level of self-esteem as predictors of anger arousal and hostility”. Journal of Personality and Social Psychology, 56, 1013–1022. Kirk, A. (2002). ”The effect of divorce on young adults’ relationship competence”. Journal of Divorce and Remarriage, 38(1–2), 61–89. Klein, M. (1997). The psycho-analysis of children. London: Random House. Klevmarken, A. & Stafford, F. (1999). ”Measuring investment in young children with time diaries”. I: J. P. Smith & R. J. Willis (red.), Wealth, work and health: innovations in measurement in social sciences. Ann Arbor: University of Michigan Press. Kramer, P. D. (2008). ”Debunking CBT: just how effective is cognitive behavioral therapy?” Publicerad 17 juli på: Psychology Today (www.psychology-today.com/blog/in-practice/200807/debunking-cbt). Kring, A. & Gordon, A. (1998). ”Sex differences in emotion: expression, experience and physiology”. Journal of Personality and Social Psychology, 74, 686–703. Lambert, M. J. (1992). ”Implications of outcome research for psychotherapy integration”. I: J. C. Norcross & M. R. Goldstein (red.), Handbook of psychotherapy integration (94–129). New York: Basic Books. Langer, E. (1975). ”The illusion of control”. Journal of Personality and Social Psychology, 32, 311–328. Lashinsky, A. (2012). Apple från insidan: hur världens största, mest beundrade och hemligaste företag egentligen fungerar. Översättning: Niklas Darke. Stockholm: Modernista. Lazarus, R. S. (1966). Psychological stress and the coping process. New York: McGraw-Hill. Le Carré, J. (1991). I sanningens tjänst. Översättning: Sam J. Lundwall. Stockholm: Bonnier. Lester, D. (1992). ”The disunity of the self: a systems theory of personality”. Personality and Individual Differences, 8, 947–948. Leu, J., Wang, J. & Koo, K. (2011). ”Are positive emotions just as “positive” across cultures?” Emotion, 11(4), 994–999. Levine, A. & Heller, R. (2011). Attached: identify your attachment style and find your perfect match. Emmaus: Rodale. Lewis, M. B. & Bowler, P. J. (2009). ”Botulinum toxin cosmetic therapy correlates with a more positive mood”. Journal of Cosmetic Dermatology, 8, 24–26. Libertus, M., Feigenson, L. & Halberda, J. (2011). ”Preschool acuity of the approximate number system correlates with school math ability”. Developmental Science, 14(6), 1292–1300. Libet, B., Gleason, C. A., Wright, E. W & Pearl, D. K. (1983). ”Time of conscious intention to act in relation to onset of cerebral activity (readi-ness-potential). The unconscious initiation of a freely voluntary act”. Brain, 106, 623–642. Linder, D. ”The witchcraft trials in Salem: a commentary”. University of Missouri-Kansas City Law School website (http://law2.umkc.edu/faculty/projects/trials/salem/SAL_ACCT.HTM). Liu, J. E., Smeesters, D. & Trampe, D. (2011). ”Effects of messiness on preferences for simplicity”. Journal of Consumer Research, augusti. Lodi-Smith, J., Jackson, J., Bogg, T., Walton, K., Wood, D., Harms, T. & Roberts, B. W. (2010). ”Mechanisms of health: education and health-related behaviours partially mediate the relationship between conscientiousness and self-reported physical health”. Psychology and Health, 25(3), 305–319. Loftus, E. F. & Palmer, J. C. (1974). ”Reconstruction of automobile destruction: an example of the interaction between language and memory”. Journal of Verbal Learning and Verbal Behavior, 13, 585–589. Lohr, J. M. (2006). ”The pseudopsychology of venting in the treatment of anger: implications and alternatives for mental health practice”. I: T. A. Cavell & K. T. Malcolm (red.), Anger, aggression, and interventions for interpersonal violence. London: Routledge. Lowell, P. (1906). Mars and its canals. London: Macmillan. Lu, L. (2001). ”Understanding happiness: a look into Chinese folk psychology”. Journal of Happiness Studies, 2, 407–432. Lyubomirsky, S. (2009). Lyckans verktyg: en vetenskaplig guide till lycka. Översättning: Johan Nilsson. Stockholm: Natur & Kultur. Lyubomirsky, S. & Lepper, H. S. (1999). ”A measure of subjective happiness: preliminary reliability and construct validation”. Social Indicators Research, 46, 137–155. Machiavelli, N. (2012). Fursten. Översättning: Paul Enoksson. Stockholm: Atlantis. Maguire, E. (2000). ”Navigation-related structural change in the hippocampi of taxi drivers”. Proceedings of the National Academy of Sciences, 97(8), 4398– 4403. Malkiel, B. G. (1997). A random walk down Wall Street. New York: W. W. Norton. Martin, D. J., Abramson, L. Y. & Alloy, L. B. (1984). ”Illusion of control for self and others in depressed and non-depressed college students”. Journal of Personality and Social Psychology, 46, 126–136. Marx, K. & Engels, F. (2002). Kommunistiska manifestet. Stockholm: Arena. Maslach, C., Jackson, S. E. & Leiter, M. P. (1997). I: C. P. Zalaquett & R. J. Wood (red.), Evaluating stress: a book of resources (191–218). Lanham: Scarecrow. Maslow, A. (2011). Toward a psychology of being. New York: John Wiley & Sons. Masters, W. H. & Johnson, V. E. (1966). Human sexual response. Boston: Little, Brown. Matthews, G., Roberts, R. D. & Zidner, M. (2004). Emotional intelligence: science and myth. Cambridge: MIT Press. Mauss, I. B., Savino, N. S., Anderson, C. L., Weisbuch, M., Tamir, M. & Laudenslager, M. L. (2011). ”The pursuit of happiness can be lonely”. Emotion [e-bok publicerad före pappersversionen]. PMID: 21910542. Mazzoni, G., Scoboria, A. & Harvey, L. (2010). ”Nonbelieved memories”. Psychological Science, 21(9), 1334–1340. McKenna, P. (2009). Jag kan göra dig smal. Översättning: Marianne Mattsson. Stockholm: Forum. McQueen, D. (2009). ”Nice depression guidelines: are patients losing out?” Publicerad på: New Associations: News, Analysis, Opinion for the Psychoanalytic Community. British Psychoanalytic Council (www.psychoanalytic-council.org/main/index.php?page=15347). Mencken, H. L. (1917). ”The divine afflatus”. New York Evening Mail, 16 november. Milgram, S. (1963). ”Behavioural study of obedience”. Journal of Abnormal and Social Psychology, 67(4), 371–378. Miller, E. M. (1999). Recension av ”Stranger in the nest”. Publicerad i januari på Stalking the Wild Taboo (www.Irainc.com/swtaboo/stalkers/em_strangers.html). Mischel, W. (1968). Personality and assessment. New York: John Wiley & Sons. Morrison, I., Lloyd, D., di Pellegrino, G. & Roberts, N. (2004). ”Vicarious responses to pain in anterior cingulate cortex: is empathy a multisensory issue?” Cognitive and Affective Behavioral Neuroscience, 4, 270–278. Murphy, K. R. (2006). A critique of emotional intelligence: what are the problems and how can they be fixed? Mahwah: Lawrence Erlbaum. Murray, S. L., Griffin, D. W., Derrick, J. L., Harris, B., Aloni, M. & Leder, S. (2011). ”Tempting fate or inviting happiness? Unrealistic idealization prevents the decline of marital satisfaction”. Psychological Science, 22(5), 619–626. Nash, M. (1987). ”What, if anything, is regressed about hypnotic age regression?” Psychological Bulletin, 102(1), 42–52. Nash, M. R., Drake, S. D., Wiley, S., Khalsa, S. & Lynn, S. J. (1986). ”The accuracy of recall by hypnotically age regressed subjects”. Journal of Abnormal Psychology, 95, 298–300. Nietzsche, F. (1906). Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren. Stockholm: Bonnier. Nilsson, T. & Edvinsson, L. (2000). ”Neuropeptide y stimulates dna synthesis in human vascular smooth muscle cells through neuropeptide y y1 receptors”. Canadian Journal of Physiology and Pharmacology, 78(3), 256–259. Norcross, J. C. (red.) (2011). Psychotherapy relationships that work (2:a utg.). New York: Oxford University Press. Nozick, R. (2008). Anarki, stat och utopi. Översättning: Margareta Eklöf. Stockholm: Timbro. Oishi, S., Diener, E. & Lucas, R. E. (2007). ”The optimum level of well-being: can people be too happy?” Perspectives on Psychological Science, 2(4), 346– 360. Olweus, D. (1999). Mobbning bland barn och ungdomar. Översättning: Karin Larsson Wentz. Stockholm: Rädda Barnen. Oord, T. J. (2010). The nature of love: a theology. St. Louis: Chalice Press. Ordóñez, L. D., Schweitzer, M. E., Galinsky, A. D. & Bazerman, M. H. (2009).”Goals gone wild: the systematic effects of over-prescribing goal setting”. Harvard Business School Working Paper, 09–083. Paries, R. (odaterad). ”Leave your needs at the door”. Publicerad på E-nterests. Com. (www.e-terests.com/familyhtml/leaveyourneeds.php). Pease, A. & Pease, B. (2010). The mating game: why men want sex and women need love. London: Orion. Pellegrini, A. (2009). The role of play in human development. New York: Oxford University Press. Pentland, A. (2010). ”To signal is human: real-time data-mining unmasks the power of imitation, kith and charisma in our face-to-face social networks”. American Scientist, 98, 204–211. Peter, L. J. & Hull, R. (1971). Peters princip: en ”hierarkiologisk studie” av inkompetensens förekomst och symtom. Översättning: Jan Wahlén. Stockholm: Aldus/Bonnier. Pietromonaco, P. R. & Barrett, L. F. (2000). ”The internal working models concept: what do we really know about the self in relation to others?” Review of General Psychology, 4, 155–175. Pittler, M. H. & Ernst, E. (2005). ”Complementary therapies for reducing body weight: a systematic review”. International Journal of Obesity, 29, 1030–1038. Poincaré, H. (2001). The value of science: essential writings of Henri Poincaré (220). London: Random House, (citerad i Andreasen, 2010). Pottebaum, S. M., Keith, T. Z. & Ehly, S. W. (1986). ”Is there a causal relation between self-concept and academic achievement?” Journal of Educational Research, 79, 140–144. Quiller-Couch, A. T. (red.) (1919). The Oxford book of English verse: 1250– 1900. London: Clarendon. Ramírez-Esparza, N., Gosling, S. D., Benet-Martínez, V., Potter, J. P. & Pennebaker, J. W. (2004). ”Do bilinguals have two personalities? A special case of cultural frame switching”. Journal of Research in Personality, 40, 99–120. Rand, A. (1988). Objektivismens etik. Översättning: P.-O. Samuelsson. Objektivistisk skriftserie. Ranganathan, V. K., Siemionow, V., Liu, J. Z., Sahgal, V. & Yue, G. H. (2004). ”From mental power to muscle power: gaining strength by using the mind”. Neuropsychologia, 42, 944–956. Reid, T. W., Murphy, C. J., Iwahasi, C. K. & Mannis, M. J. (1993). ”Stimulation of epithelial cell growth by the neuropeptide substance p.”. Journal of Cellular Biochemistry, 52(4), 476–485. Robbins, A. (2003). Din gränslösa styrka. Översättning: Hans Granqvist. Stockholm: Svenska Dagbladets förlag. Robbins, A. (2007). Väck jätten inom dig: hur du ögonblickligen tar kontroll över ditt mentala, emotionella, fysiska och ekonomiska öde! Översättning: Anne Grandin. Köpenhamn: Leadership in Time, ApS. Rogers, C. R. (2004). On becoming a person: a therapist’s view of psychotherapy. London: Constable. Rogers, D. (1990). Weather prediction using a genetic memory. Research Institute for Advanced Computer Science. NASA. Ames Research Centre. Technical Report 90.6. Roloff, M. E (1981). Interpersonal communication: the social exchange approach. Beverly Hills: Sage. Rosen, M. & Oxenbury, H. (1993). We’re going on a bear hunt. London: Walker Books. Rosenkranz, M. A., Jackson, D. C., Dalton, K. M., Dolski, I., Ryff, C. D., Singer, B. H., Muller, D., Kalin, N. H. & Davidson, R. J. (2003). ”Affective style and in vivo immune response: neurobehavioral mechanisms”. Proceedings of the National Academy of Sciences, 100, 1148–1152. Rosenthal, R. & Jacobson, L. (1968). Pygmalion in the classroom: teacher expectation and pupil’s intellectual development. New York: Holt, Rinehart & Winston. Roth, A., Fonagy, P., Parry, G., Target, M. & Woods, R. (red.) (2006). What works for whom? A critical review of psychotherapy research (2:a utg.). New York: Guilford Press. Rothenberg, A. (1996). ”The Janusian process in scientific creativity”. Creativity Research Journal, 9(2–3), 207–231. Rotter, J. B. (1975). ”Some problems and misconceptions related to the construct of internal versus external control of reinforcement”. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 43, 56–67. Rowan, J. (1990). Subpersonalities: the people inside us. London: Routledge. Ruback, R. B. (1987). ”Deserted (and non-deserted) aisles: territorial intrusion can produce persistence, not flight”. Social Psychology Quarterly, 50, 270–276. Ruback, R. B. & Juieng, D. (1997). ”Territorial defense in parking lots: retaliation against waiting drivers”. Journal of Applied Social Psychology, 27(9), 821–834. Sacks, O. (2009). Den enarmade pianisten: berättelser om musiken och hjärnan. Översättning: Ingemar Karlsson. Stockholm: Bromberg. Saferstein, J., Neimeyer, G. J. & Hagans, C. (2005). ”Attachment as a predictor of friendship qualities in college youth”. Social Behaviour and Personality, 33(8), 767–776. Salomons, T. V., Coan, J. A., Hunt, S. M., Backonja, M. M. & Davidson, R. J. (2008). ”Voluntary facial displays of pain increase suffering in response to nociceptive stimulation”. Journal of Pain, 9(5), 443–448. Salovey, P. & Mayer, J. D. (1990). ”Emotional intelligence”. Imagination, cognition, and personality, 9, 185–211. Savin-Williams, R. C. & Berndt, T. J. (1990). ”Friendship and peer relations”. I: S. S. Feldman & G. R. Elliott (red.), At the threshold: the developing adolescent (277–307). Cambridge: Harvard University Press. Scarr, S. (1992). ”Developmental theories for the 1990s: development and individual differences”. Child Development, 63, 1–19. Schooler, J. W., Ariely, D. & Loewenstein, G. (2003). ”The pursuit and assessment of happiness may be self-defeating”. I: I. Brocas & J. D. Carillo (red.), The psychology of economic decisions. New York: Oxford University Press. Seery, M., Silver, R. C., Holman, E. A., Ence, W. A. & Thai, Q. C. (2008). ”Expressing thoughts and feelings following a collective trauma: immediate responses to 9/11 predict negative outcomes in a national sample”. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 76(4), 657–667. Segal, Z. V., Williams, J. M. & Teasdale, J. D. (2002). Mindfulness-based cognitive therapy for depression. New York: Guilford Press. Svensk översättning 2014: Mindfulnessbaserad kognitiv beteendeterapi vid depression. Stockholm: Natur & Kultur. Seligman, M. E. P. (2003). Authentic happiness: using the new positive psychology to realize your potential for lasting fulfillment. New York: The Free Press. Shakespeare, W. (2003). En midsommarnattsdröm. Översättning: Göran O. Eriksson. Stockholm: Ordfront. Sharot, T., Korn, C. W. & Dolan, R. J. (2011). ”How unrealistic optimism is maintained in the face of reality”. Nature Neuroscience, 14, 1475–1479. Shiv, B. & Fedorikhin, A. (1999). ”Heart and mind in conflict: the interplay of affect and cognition in consumer decision making”. Journal of Consumer Research, 26, 278–292. Simons, D. J. & Chabris, C. F. (1999). ”Gorillas in our midst: sustained inattentional blindness for dynamic events”. Perception, 28, 1059–1074. Smith, B. S. (2001). The ambiguity of play. Cambridge: Harvard University Press. Smith, C. (1999). ”Messy desk = ordered mind, expert says”. Seattle Post-Intelligencer, 8 november. Smith, E. (2012). Luck: what it means and why it matters. London: Bloomsbury. Smith, M. J. (1981). Säg nej utan skuldkänslor: 5 beprövade vägar till självständigt uppträdande. Översättning: Inger Ehrström. Stockholm: Inst. för ledarskap och lönsamhet. Snyder, M., Tanke, E. D. & Berscheid, E. (1977). ”Social perception and interpersonal behaviour: on the self-fulfilling nature of social stereotypes”. Journal of Personality and Social Psychology, 35(9), 656–666. Solomon, G. F., Amkraut, A. A. & Kasper, P. (1974). ”Immunity, emotions and stress”. Psychotherapy and Psychosomatics, 23, 209–217. Spencer, L. M. & Spencer, S. M. (1993). Competence at work: models for superior performance. New York: John Wiley and Sons. Staib, A. R. & Logan, D. R. (1977). ”Hypnotic stimulation of breast growth”. The American Journal of Clinical Hypnosis, 4, 201–208. Steele, J., Waters, E., Crowell, J. & Treboux, D. (1998). ”Self-report measures of attachment: secure bonds to other attachment measures and attachment theory?” Rapport presenterad vid International Society for the Study of Personal Relationships möte i Saratoga Springs, New York. Stephens, M. (1992). Citat ur Edward Sampson, ”To thine own selves be true”. Los Angeles Time Magazine, 23 augusti. Stewart-Mill, J. (1961). Mitt liv. Översättning: Anders Byttner. Stockholm: Natur & Kultur. Strauss, D. (2001). Percival Lowell: the culture and science of a Boston brahmin. Cambridge: Harvard University Press. Stroebe, W. (2008). Dieting, overweight and obesity: self-regulation in a food-rich environment. Washington: American Psychological Association. Sutin, A. R., Scuteri, A., Lakatta, E. G., Tarasov, K. V., Ferrucci, L., Costa, P. T., Schlessinger, D., Uda, M. & Terracciano, A. (2010). ”Trait antagonism and the progression of arterial thickening: women with antagonistic traits have similar carotid arterial thickness as men”. Hypertension, 56, 617–622. Sutton-Smith, B. (2001). The ambiguity of play. Cambridge: Harvard University Press. Tan, H. B. & Forgas, J. P. (2010). ”When happiness makes us selfish, but sadness makes us fair: affective influences on interpersonal strategies in the dictator game”. Journal of Experimental Social Psychology, 46(3), 571–576. Taylor, C. (1991). The inner child workbook. New York: Tarcher. Tehrani, J. A. & Mednick, S. A. (2000).”Genetic factors and criminal behaviour”. Federal Probation, 24–27, december. Tharenou, P. (1979). ”Employee self-esteem: a review of the literature”. Journal of Vocational Behaviour, 15, 316–346. Thomas, A., Chess, S. & Birch, H. G. (1968). Temperament and behavior disorders in children. New York: New York University Press. Thomas, B. (1994). Walt Disney: an American original. Boston: Little, Brown. Tipping, C. (2010). Radical forgiveness: a revolutionary five stage process (339). Boulder: Sounds True. Tucker, R. (1978). The Marx-Engels reader. New York: Norton. Turner, V. (1975). Dramas, fields, and metaphors: symbolic action in human society. Ithaca: Cornell University Press. Twenge, J. M. (2007). Generation me: why today’s youth are more confident, assertive, entitled – and more miserable than ever before. New York: The Free Press. Twenge, J. M. & Campbell, W. K. (2009). The narcissism epidemic: living in the age of entitlement. New York: The Free Press. Ugel, E. (2011). I’m with Fatty: losing fifty pounds in fifty miserable weeks. New York: Weinstein Books. Van Rooy, D. L. & Viswesvaran, C. (2004). ”Emotional intelligence: a meta-analytic investigation of predictive validity and nomological net”. Journal of Vocational Behavior, 65, 71–95. Von Helverson, B., Wilke, A., Johnson, T., Schmid, G. & Klapp, B. (2011). ”Performance benefits of depression: sequential decision making in a healthy sample and a clinically depressed sample”. Journal of Abnormal Psychology, 120(4), 962–968. Wachs, K. M. (2002). Relationships for dummies. New York: John Wiley & Sons. Walters, G. D. (1995). ”The psychological inventory of criminal thinking styles”. Criminal Justice and Behavior, 22(3), 307–325. Wampold, B. (2001). The great psychotherapy debate: models, methods and findings. Mahwah: Lawrence Erlbaum. Waters, E., Merrick, S., Treboux, D., Crowell, J. & Albersheim, L. (2000). ”Attachment security in infancy and early adulthood: a twenty-year longitudinal study”. Child Development, 3, 684–689. Weber, M. (2001). The protestant ethic and the spirit of capitalism. Hoboken: Routledge. Wegner, D. M. (1994). ”Ironic processes of mental control”. Psychological Review, 101(1), 34–52. Weisz, C. & Wood, L. F. (2005). ”Social identity support and friendship outcomes: a longitudinal study predicting who will be friends and best friends four years later”. Journal of Personal and Social Relationships, 22, 416–432. Whitman, W. (1983). Sången om mig själv. Översättning: Rolf Aggestam. Stockholm: FIB:s Lyrikklubb. Whitson, J. A & Galinsky, A. D. (2008). ”Lacking control increases illusory pattern perception”. Science, 322(5898), 115–117. Wicker, B., Keysers, C., Plailly, J., Royet, J. P., Gallese, V. & Rizzolatti, G. (2003). ”Both of us disgusted in my insula: the common neural basis of seeing and feeling disgust”. Neuron, 40, 655–664. Willard, R. D. (1977). ”Breast enlargement through visual imagery and hypnosis”. The American Journal of Clinical Hypnosis, 19(4), 195–200. Williams, J. E. (1974). ”Stimulation of breast growth by hypnosis”. Journal of Sex Research, 10, 316. Williamson, M. (2001). Åter till kärleken: om principerna i A course in miracles. Översättning: Anna-Christina Enström. Orsa: Energica. Willis, A. (2012). ”Inside Apple: one of the most secretive organisations in the world”. The Times, 29 januari. Wood, J. V., Perunovic, W. Q. E. & Lee, J. W. (2009). ”Positive self-statements: power for some, peril for others”. Psychological Science, 20, 860–866. Yapko, M. (1994). Suggestions of abuse: true and false memories of childhood sexual trauma. New York: Simon & Schuster. Yochelson, S. & Samenow, S. E. (1976). The criminal personality, Vol.I: A profile for change. New York: Jason Aronson. Zaidi, Z. F. (2010).”Gender differences in human brain: a review”. The Open Anatomy Journal, 2, 37–55. Zaraska, M. (2012).”Too much happiness can make you unhappy studies show”. The Washington Post, 2 april. Zimbardo, P. G. (1971). ”The power and pathology of imprisonment”. Congressional Record (Diarienummer 15, 25 oktober). Utfrågning av underutskott nummer 3, inför justitieutskottet, representanthuset, den 92:a kongressen. First Session on Corrections. Part II: Prisons, Prison Reform and Prisoners’ Rights. California. Washington: Government Printing Office.