Psyksnack - Stephen Briers 01

FÖRORD TILL DEN SVENSKA UTGÅVAN Ibland, fast ganska sällan, kan kapitelrubrikerna i en bok vara så informativa (och kanske roliga) att jag kan tycka att jag har fått valuta för de pengar boken kostat, innan jag läst längre än de första två sidorna. Så är fallet för Psyksnack – stick hål på självhjälpsmyterna av den brittiske psykologen Stephen Briers. Myterna han tar itu med får var sitt kapitel med titlar som ”Allt är dina föräldrars fel” eller ”Barnet inom dig behöver en kram”. Syftet med boken är att göra oss till mer medvetna konsumenter av självhjälpslitteratur. Briers är noga med att poängtera att han visst ser ett värde i bra självhjälpsböcker. Däremot menar han att de böcker som inte är förankrade i beprövad vetenskap inte bara riskerar att bli verkningslösa, utan att de faktiskt kan skada. Särskilt när författaren väljer att fokusera på en enda orsak till att den tänkta läsaren inte mår så bra som hon eller han skulle vilja. Många självhjälpsböcker har som utgångspunkt att något hos oss är otillräckligt och behöver förbättras. Då först kan vi hitta kärleken, få drömjobbet eller vara nöjda med oss själva. Böckerna utlovar en quick fix, men ”problemet” som ska åtgärdas är ofta både stort och komplicerat. Läsaren fylls först av hopp, men blir sedan besviken – i värsta fall på sig själv. Stephen Briers funderar i sin bok över vad det är som gör oss så okritiska till självutnämnda experter som erbjuder snabba och enkla lösningar på livets utmaningar och svårigheter. Han diskuterar de negativa konsekvenserna av att vi låser vår uppmärksamhet så hårt vid oss själva. Han varnar för att göra självreparationen till ett livsprojekt, i synnerhet om vi försöker använda verktyg som bygger på felaktiga föreställningar om hur vi människor fungerar. Briers befriande tanke är att den som mest har ”vardagsproblem” i sitt liv har större chanser att bli nöjd med tillvaron ifall hon eller han fokuserar mindre på sig själv och mer på att umgås med andra och försöka njuta av tillvaron som den ser ut i all sin ofullkomlighet. Detta kan i och för sig påminna om de svepande råd han kritiserar i boken, men jag anser att frågan om hur vi påverkas av det ”psyksnack” som ständigt omger oss är väl värd eftertanke och diskussion. Det kan låta aningen paradoxalt att läsa en självhjälpsbok som skyddar mot andra självhjälpsböcker, men jag tror att den här boken – som alla bra självhjälpsböcker – kan göra en hel del nytta. Åsa Nilsonne PSYKIATER, FÖRFATTARE OCH PROFESSOR I MEDICINSK PSYKOLOGI TACK Till min kära fru och mina tappra söner: tack för er uthållighet och ert stöd. Jag lovar att inte skriva något mer på ett tag. Många tack också till teamet på Pearson, särskilt Paul East och Elie Williams för deras hårda arbete bakom kulisserna. Den här boken står också i tacksamhetsskuld till forskarna, bloggarna och journalisterna som varit vänliga nog att förse mig med mycket stimulerande material. Framför allt, tack till min fantastiska redaktör, Rachael Stock, som gick långt utöver sina förpliktelser och erbjöd sig att redigera den här boken trots att hon tekniskt sett var tjänstledig. Jag är osäker på hur klokt det är att såga av grenen man sitter på (eller att hjälpa någon annan att göra det), men du har osjälviskt ingjutit mod och det är jag djupt tacksam för. Till slut vill jag uppmärksamma insatsen från min trogna hund Lola, som har suttit vid min sida genom hela processen, även om jag misstänker att hennes hängivenhet kanske har berott på hennes förmåga att övertala mig att stoppa handen i kexlådan och blunda för alla gånger hon smugit upp i soffan på mitt kontor. Jag har bara ett ord att säga till henne: NER! »Människan vill gärna tro på det hon önskar.« JULIUS CAESAR »Jag tror på ett öppet sinne, men inte så öppet att hjärnan ramlar ut.« ARTHUR HAYS SULZBERGER »Människan är det hon tror på.« ANTON TJECHOV INLEDNING VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ HIMLA FEL MED POPULÄRPSYKOLOGI DÅ? Vi lever i självförbättringens tidsålder. Medan vi går genom vardagen utsätts vi för miljoner olika meddelanden – vissa subtila, andra mer rakt på sak – som antyder att ett lyckligare, rikare, mer framgångsrikt liv väntar alldeles runt knuten. I och med att de flesta har de basala överlevnadsbehoven avklarade har den västerländska civilisationen riktat uppmärksamheten mot hur mycket bättre allt skulle kunna vara. Och det här har i sin tur gett upphov till en ytterst lönsam miljardindustri med guruer som fyller arenor, bästsäljande böcker, tidskrifter och hemsidor som berättar hur vi kan bli lyckligare, smalare, rikare och bättre människor överlag. Men är verkligen självhjälpskulturen till någon hjälp? Eller skapar den bara förväntningarna som ingen av oss kan leva upp till? Har den slentrianmässiga psykologiseringen av vardagen gjort oss klokare, eller binder vi bara ris åt egen rygg? Detta är frågor vi alla måste brottas med. Den här boken är en inbjudan till att stanna upp, skaffa sig en överblick och kanske börja bena ut några av de mer lömska moderna myterna som har slagit rot i vårt kollektiva medvetande. Jag försöker inte bara vara glädjedödare eller vinna billiga poäng på andras bekostnad. Jag är fullt medveten om att många av aktörerna inom den blomstrande självhjälpsindustrin är uppriktiga, välmenande individer som verkligen vill att andra ska dra nytta av deras visdomar och erfarenheter. Majoriteten är inte kvacksalvare som vill tjäna snabba pengar på vår godtrogenhet. Vissa är verkligen kunniga och kvalificerade att ge råd, och dessa människor förtjänar definitivt att man lyssnar på dem. Men i den mån det här känns som grinigt snack, så beror det på att jag känner mig alltmer bekymrad över att något avgörande håller på att hända i vårt samhälle, något vi fortsätter att naivt blunda för. Det är för enkelt att avfärda hela självhjälpssfären som lite underhållande förströelse, något lättläst att ta med på planet eller en skön eskapistisk fantasi om ett pånyttfött och omvandlat liv. Kanske råkar vi till och med snappa upp några användbara tips eller nå ett par insikter i bara farten? Vad gör det för ont? Ingen tar ju trots allt de här sakerna på allvar. Men sanningen är att många av oss i hemlighet faktiskt gör det. Allt fler av oss letar i självhjälpsböcker efter svar på ett liv som vi upplever måste fixas. Självhjälpssektorns fenomenala framväxt under de senaste hundra åren är inte bara ett tecken på vår allt större osäkerhet och alltmer utbredda självtvivel, utan också på den smygande psykologiseringen av vår kultur överlag. » De idéer och värderingar som förknippas med populärpsykologi har infiltrerat vår kultur så djupt att vi nu i stor utsträckning tar dem för givna.« De idéer och värderingar som förknippas med populärpsykologi har infiltrerat vår kultur så djupt att vi nu i stor utsträckning tar dem för givna. Även för dem av oss som ser oss själva som någorlunda insatta bildar de en del av de ramverk av föreställningar som utgör den osynliga stommen i hur vi närmar oss våra liv. De påverkar hur vi värderar andra människor och oss själva. De färgar på ett subtilt sätt tonen i våra vardagsupplevelser och för med sig en agenda som genomsyrar våra beslut och val, både på individ- och på samhällsnivå. Oroande nog har mycket av det här skett utan att vi någonsin stannat upp för att överväga dessa föreskrifter, eller ifrågasätta huruvida vi har råd att följa dem. Samtidigt som vi tänker att populärpsykologin håller upp en spegel som låter oss förstå oss själva bättre, så är den också en skrattspegel som förvränger oss i dess egen avbild. I Den själviska genen presenterar Richard Dawkins begreppet mem, som definieras som ”en idé, ett beteende eller en stil som sprider sig från person till person inom en kultur”. Tack vare självhjälpsindustrins kraftfulla motor har memerna inom populärpsykologin förökat sig så effektivt att de har blivit en avgörande del av våra liv och tankeprocesser. Tänk bara på hur populära talangjaktsprogram som X Factor är. Upplägget föreskriver att varje deltagare måste genomgå en personlig omvandling. Deras drivkrafter förklaras av en gripande bakgrundshistoria som vanligtvis låter påskina någon kvasipsykologisk orsak till att de sökt till programmet, medan publiken ska nicka (och rösta) gillande i takt med att deltagarna ”växer” som artister och människor under veckorna som följer. Shania är en naturbegåvning men ”behöver bara tro mer på sig själv”. Ricky skulle kunna hålla världsklass men behöver komma i kontakt med den han verkligen är inombords om han ska kunna åstadkomma ett ”äkta” vinnarframförande. Och Cassie skulle kunna vara fantastisk om hon bara lyckades släppa alla känslomässiga demoner ur det förflutna. Under vägledning av mentorer, vars tvärsäkra snack skulle få många motivationstalare att rodna, uppmanas deltagarna att förändra sina liv och ta tag i sina öden. Om de bara tror tillräckligt mycket på det, ger 110 procent, fokuserar på sina mål och ”stannar i zonen”, så kan kanske det eftertraktade skivkontraktet bli deras. Men den pseudopsykologiska läran i dessa program viskar hela tiden i vårt öra att den verkliga vinsten som står på spel inte är skivkontraktet utan självförverkligandet som väntar alla som är modiga nog att försöka och ”leva ut sin dröm”. Man kan avfärda allt det här som skickligt historieberättande från produktionsbolagets sida, men det här programformatet är också en indikation på hur tätt sammanflätade populärpsykologin och populärkulturen har blivit. Oavsett vad man tycker om psyksnack, så är det ett språk vi alla håller på att lära oss att tala flytande, och vissa aspekter av programmen som sänds på bästa sändningstid på lördagskvällarna skulle kunna ha hämtats direkt ur någon av de oräkneliga självhjälpsböcker som kantar hyllorna i bokhandeln, för att inte tala om alla cd-skivor vi köper och kurserna som flera miljoner av oss närvarar vid varje år. De mest framgångsrika självhjälpsböckerna har nått stor spridning. Klassiker som Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning och Jag är okay, du är okay påstås ha sålt över 15 miljoner exemplar över hela världen. Du kan hela ditt liv av Louise Hay har sålt över 35 miljoner exemplar, medan Män är från Mars, kvinnor är från Venus och Godbitar: berättelser för själ och hjärta ska ha sålt över 50 respektive 100 miljoner exemplar vardera. Det här är stora siffror i bokbranschen. Om du läser det här, har du nästan helt säkert läst dessa böcker och har ett hum om deras innehåll. Men även om du inte har det, så kan du ändå ha blivit påverkad av dem. Den kongretionalistiske prästen Edwin Paxton Hood kom en gång med förmaningen: ”Var lika noga med vilka böcker du läser som med vilka vänner du håller dig med, ty dina vanor och din personlighet påverkas lika mycket av båda två.” Kanske gör vi klokt i att lyda hans råd. Populärpsykologins värderingar och intresseområden influerar redan starkt historierna vi berättar för oss själva om vilka vi är och vilka vi kan bli. Men vi måste ställa oss frågan om vi verkligen gillar det vi ser när vi ställs öga mot öga med resultatet. ENKLAST MÖJLIGA Ett av de viktigaste säljargumenten som används för självhjälpsböcker är faktiskt också ett av de mest vilseledande, nämligen löftet om att de kommer att kunna koka ner en komplex situation eller prövning i livet till något hanterbart och lättsmält. Det här skulle vara fantastiskt om det på minsta sätt vore möjligt. Som du kanske har märkt medan du famlat dig fram genom åren, är människor komplexa, deras liv är komplexa och de sociala miljöer de försöker orientera sig i är komplexa. Det finns oräkneliga variabler inblandade även i de enklaste mänskliga förehavanden. Den nya grenen inom vetenskapen känd som ”kaosteori” har under senare år tydligt visat att även små lokala variationer kan ge upphov till en verkligt förbluffande variationsrikedom vad gäller utfall – så stor att det närmast är omöjligt att förutspå något alls, inte ens i slutna deterministiska system. Enkelhetsidealet som är innebörden i Ockhams rakkniv – principen att en enkel förklaring eller teori oftast är att föredra framför en komplex sådan – må ha många förtjänster, men i takt med att vår förståelse av världen blir alltmer sofistikerad, har vi inget annat val än att inse att inte ens de enklaste förklaringar som står till vårt förfogande nödvändigtvis är lätta att förstå. Det visar sig att Oscar Wilde hade rätt när han skrev: ”Sanningen är sällan ren och aldrig enkel.” I partikelfysikens mystiska värld är exempelvis supersträngteorin fortfarande den mest lovande kandidaten för att ge oss en fungerande ”teori om allt”. Det här är den moderna fysikens heliga gral, det teoretiska ramverk som äntligen kommer att låta fysiker försona bråkmakarna kvantfysik och den allmänna relativitetsteorin. Men, som Brian Greene påpekar i Ett utsökt universum, uträkningarna som krävs har visat sig vara så komplexa att till och med de skarpaste matematiska hjärnorna i världen i nuläget kämpar med att få de ytterst invecklade talen att gå ihop. Att förstå hur död materia fungerar är svårt nog, men när vi börjar försöka förstå oss själva har vi en verkligt enorm uppgift framför oss. För att citera David Rogers: ”Den mest omfattande beräkning som vi känner till har utförts under flera miljarder år på en skala som omfattar en hel planet: livets evolution. Kraften i den här beräkningen illustreras av komplexiteten och skönheten i dess främsta skapelse, den mänskliga hjärnan.” Om det nu är så att vi, som Rogers påstår, befinner oss på toppen av någon sorts symbolisk komplexitetspyramid, så är chanserna att vi ska lyckas förstå oss själva på något djupare plan ganska små. Alla mänskliga hjärnor är ju trots allt inte ens identiska med varandra och körs ju inte på samma mjukvara. Jag skulle dessutom vilja påstå att chanserna för att någon aspekt av våra mångfasetterade, flerdimensionella och ytterst egensinniga liv (särskilt de dunkla olösta zoner vi brukar avgränsa som ”problem”) ska kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt genom några enkla regler, fem nyckelprinciper eller sju effektiva vanor, i stort sett är lika med noll. Men det är ändå precis det som de flesta självhjälpsböcker erbjuder. Många populärpsykologiska författare och förläggare vältrar sig rentav i denna föreställning. Ta till exempel Norman Vincent Peale, det positiva tänkandets fader, som klandrar oss för att vi ”brottas med komplexiteter och undviker enkelheter”. Det här skulle vara helt rimligt om bara livet vore enkelt; men om kartorna vi använder för att vägleda oss inte är tillräckligt detaljerade för att ge en skälig bild av terrängen vi färdas genom, så borde vi inte bli förvånade om vi går vilse. Den amerikanske tidningsredaktören och samhällsdebattören H. L. Mencken påpekade farorna i att förenkla saker och ting för mycket när han syrligt konstaterade att det ”för varje problem finns en lösning som är enkel, fin och fel”. Populärpsykologiska författare hör upp! Medvetandets och hjärtats subtila vindlingar är inte någon gryta med buljong som kan kokas ner till ett koncentrat – åtminstone inte utan att efterlämna en bitter eftersmak i munnen. Ironiskt nog har vår aptit på dessa absurt förenklade modeller för våra komplexa liv ökat kraftigt på grund av att vi får allt svårare att bli kloka på den moderna tillvaron. Vi rör oss ständigt mellan olika sammanhang; vi spelar växelvis rollen som förälder, partner, kollega, vän, anhörigvårdare, ledare, samhällsmedborgare, för att bara nämna några exempel. Informationsteknologins makalösa framväxt innebär nu att vi bombarderas med mer information och fler saker som pockar på uppmärksamhet än någonsin tidigare. Vi drunknar i valmöjligheter. Behovet av att organisera detta flöde av erfarenheter, att bringa någon sorts ordning i detta vilda kaos, är således universellt och angeläget. Vi behöver alla koncept som låter oss dela in verkligheten i hanterbara bitar och applicera ett ramverk för att förstå och förutsäga våra egna erfarenheter, men vi måste välja rätt sorts ramverk. Som mytologen Joseph Campbell påpekade (och det är ironiskt nog Campbell vi har att tacka för självhjälpsmaximet: ”Bejaka din glädje”) behöver varje samhälle myter för att stabilisera tillvarons förrädiska strömvirvel. I vår moderna värld är det nästan helt säkert så att självhjälpsböcker fyller tomrummet den alltmer avtagande religiösa tron lämnar efter sig. En stor nackdel med psyksnackets värld är dock att kategorierna som erbjuds vanligtvis är långt mindre sofistikerade och flexibla än ett stjärntecken. Vår törst efter ordning är så stark att vi glatt omfamnar tvådimensionella klassifikationer som innebär att vi hela tiden försöker trycka ner runda klossar i fyrkantiga hål. Vi klamrar oss ivrigt fast vid de egenskaper hos vår partner som just bevisar att de faktiskt är från Mars eller Venus eller vad det nu är, samtidigt som vi mentalt slänger bort aspekter av deras beteende som inte passar in på stereotypen. Är du extrovert eller introvert, en tänkare eller kännare, en a-människa eller b-människa, en tillåtande eller en auktoritär förälder? Hur många av oss har inte fyllt i ett personlighetstest som kräver att vi väljer mellan olika alternativ och samtidigt tänkt: ”Men ibland är jag ju så här, medan jag vid andra tillfällen är mer så där …?” Det finns inte mycket plats för sådana luddigheter eller tvetydigheter i psyksnackets sköna nya värld. Psyksnacket påstår sig utbilda och upplysa oss, men fördummar oss i själva verket sakta men säkert. I stället för att koncentrera sig på undantagen och motsägelserna, som skulle kunna peka på behovet av att ompröva våra antaganden (vilket är sättet som riktig vetenskap i allmänhet går till väga), nöjer vi oss med en inskränkt syn på verkligheten eftersom den känns tryggare. Som George Orwell varnade oss för i romanen 1984 är överdrivet rigida tankesystem eller reglerade normer det bästa sättet att förhindra nya tankesätt och möjligheterna att nå självmedvetenhet. Det är alltså ytterst ironiskt att en industri som fokuserar på att hjälpa människor att växa och utforska deras potential erbjuder en konceptuell vokabulär som är så begränsad att den effektivt hämmar möjligheten för oss att upptäcka oss själva och formulera vår individualitet. Om vi blir för duktiga på att tala psyksnack, riskerar vi att förlora förmågan att uttrycka och hålla kontakten med det som gör varje liv verkligt unikt. VARFÖR MÅR VI INTE BÄTTRE ÄN? Som Mencken påpekar är problemet med överdrivet förenklade lösningar att de ofta inte fungerar särskilt bra i verkligheten. Våra psykologiska mytologier kan visserligen ge oss en efterlängtad snuttefilt på kort sikt, men teknikerna som rekommenderas i många självhjälpsböcker leder sannolikt ingen vart i det långa loppet. Hur många av oss har fått våra liv förändrade i grunden av något vi läst eller hört? Man kanske kände sig inspirerad där och då, men hur många av oss är nu smalare, sexigare, rikare och mer självsäkra än innan vi la våra surt förvärvade slantar på den senaste boken eller kursen som skulle förändra livet i grunden? Jag menar inte att alla självhjälpsböcker är slöseri med tid – vissa av dem är verkligen användbara – men enligt min erfarenhet står deras långsiktiga verkan i direkt proportion till hur väl förankrade deras insikter och rekommendationer är i beprövad vetenskap. Vetenskapen har definitivt sina begränsningar och ett experiment är aldrig bättre än sin utformning, men när det gäller att få reda på saker om världen är vetenskaplig forskning ändå troligtvis det bästa tillvägagångssättet som finns i nuläget. Psykologin har alltid varit en särskild utmaning för vetenskapen, eftersom den måste befatta sig med svårgripbara koncept som betydelse och värde, liksom med mer enkelt mätbara företeelser som beteende och hjärnaktivitet. Den formella psykologin är dessutom rena barnungen i jämförelse med andra vetenskaper; det har inte ens gått 150 år sedan Wilhelm Wundt först upprättade sitt laboratorium i Leipzig för att försöka undersöka medvetandet på ett systematiskt sätt. Det är alltså inte så konstigt att vi fortfarande inte vet mer om medvetandets mystiska mekanismer – faktiskt långt mindre än vad de tillämpade disciplinerna klinisk psykologi och psykiatri vill få dig att tro. Det vi faktiskt vet överensstämmer helt och hållet med de områden av mental aktivitet som är enklast att mäta och observera: domäner som minne, uppfattningsförmåga och slutledningsförmåga. Så fort vi närmar oss de problem som håller de flesta av oss sysselsatta i vardagen (t.ex. hur vi ska hantera förhållanden, få fart på karriären, få bukt på humörsvängningarna, uppfostra barnen osv.), irrar vi allt längre in i spekulationens snårskog. Vi måste också komma ihåg att många av dessa centrala aspekter av våra liv är socialt konstruerade. De bygger på preferenser och sociala värderingar, helt enkelt lokala seder och bruk, snarare än något som står skrivet i vårt DNA. När det gäller att förstå det mänskliga medvetandet finns det ibland frågor som inte har några rätta eller felaktiga svar. Vi blir samtidigt allt bättre på att utvärdera och mäta det som människor anser fungerar för dem och som faktiskt förbättrar deras livskvalitet. Vi borde därför inte bli särskilt förvånade, när vi upptäcker att de behändiga teknikerna och de välmenande råden inte nödvändigtvis levererar de förändringar de lovar. Anledningen till att teknikerna ofta inte fungerar är i grund och botten att det helt enkelt inte finns någon anledning (sånär som på den ständiga placebo-effekten) till att de skulle göra det. Det finns försvinnande lite kvalitetskontroll inom självhjälpsvärlden, där övertygelse ofta får ersätta skäliga bevis. Biologen Thomas Huxley hävdade en gång ödesmättat att ”den grövsta synden mot det mänskliga medvetandet är att tro på saker som saknar bevis”. Om han har rätt är självhjälpsavdelningen i din bokhandel rena syndanästet. Vi kan himla med ögonen åt svunna tiders medicinska metoder, då man trodde att man genom att borra hål i skallen på folk kunde släppa ut demoner, att man kunde återställa balansen mellan kroppsvätskorna genom åderlåtning eller att det här med att gnida ett kadaver av en tudelad hundvalp mot huden på ett offer var ett hypermodernt botemedel för böldpest. Men även om moderna behandlingar av mentala och känslomässiga krämpor kanske är mindre dramatiska, kan många av våra egna psykologiska botemedel och teorier knappt skryta med mer ansedda vetenskapliga meriter. Kanske är det så att populärpsykologin i sin strävan att vara lättillgänglig för en bredare publik måste begränsa sig till idéer som inte bara fångar allmänhetens fantasi, utan också undviker att ställa alltför stora krav på dess förkunskaper. Teknikaliteterna i forskningsmetodologi, mysterierna i regressionsanalys och dubbelblindtest, svårigheten att utvärdera resultat som varierar från studie till studie; inget av detta är särskilt sexigt. Och i slutändan är naturligtvis även det bästa resultatet bara en försiktig avvägning av sannolikheter, bara ytterligare en preliminär hypotes som väntar på att bli underkänd. Kanske kan vi förlåta oss själva för att vi vill bläddra fram till slutpoängen, hur okunnig, bristfällig och verkningslös den än må vara. » Faran är att det följaktligen blir väldigt lätt för populärpsykologiska författare att sudda ut gränserna mellan åsikter, ideologier och etablerade fakta.« Faran är att det följaktligen blir väldigt lätt för populärpsykologiska författare att sudda ut gränserna mellan åsikter, ideologier och etablerade fakta. Det blir alltmer populärt bland självhjälpsförfattare att använda sig av vetenskapliga studier för att underbygga sina ståndpunkter, men även om resultaten kanske ser ut som vetenskap och låter som vetenskap, eftersom populärpsykologi i grunden är ”vetenskap light”, låter man ofta bli att utvärdera kvaliteten på studierna som citeras och motstridiga bevis redovisas sällan. I den melanesiska övärlden i sydvästra Stilla havet upptäckte antropologer strax efter andra världskriget ett märkligt fenomen bland ursprungsbefolkningen på öarna. I Papua Nya Guinea såg man exempelvis hur urinvånare samlades i skogen runt en grovt tillyxad modell av ett flygplan med tillhörande landningsbana och förväntansfullt blickade upp mot skyn i hängiven väntan på frälsning. Öborna var medlemmar i det som skulle bli känt som en ”cargokult”, en religiös rörelse där mindre teknologiskt utvecklade samhällen integrerar produkter och processer från mer ”avancerade” industrialiserade kulturer i sina religiösa ritualer och trossystem. Det här resulterade ofta i att stammarna imiterade procedurerna och processerna som förknippades med denna välgörande teknologi, men utan någon riktig förståelse för det härmade beteendets funktion. Det var med hänvisning till sådana sedvänjor som nobelpristagaren i fysik Richard Feynman i sitt anförande vid Californian Institute of Technology 1974 varnade för farorna med ”cargokult-vetenskap”, med andra ord beteenden som ser vetenskapliga ut på ytan men som egentligen inte följer den vetenskapliga metodologins strikta regler. I mina ögon är populärpsykologin särskilt mottaglig för sådana anklagelser, eftersom vetenskapliga teorier och föreskrifter ofta förvanskas för att tjäna självhjälpsguruers syften och för att passa in i deras trossystem och värderingar. Låt oss säga så här, att om jag måste läsa ännu en luddig hänvisning till Heisenbergs osäkerhetsprincip för att rättfärdiga föreställningen att medvetandet kan påverka skeenden i den materiella världen direkt, så kanske jag snart inte kan hållas ansvarig för mina handlingar … Att syssla med psykologi är vanskligt nog, men med tanke på hur svårt det är för oss att veta något om oss själva, så förefaller det särskilt viktigt att inte bygga våra antaganden på lösa grunder. Det finns många vägar till kunskap, och vetenskapen är bara en av dem, men när det gäller att fastslå vad som kommer att fungera på ett pålitligt sätt i verkligheten är den svårslagen. Psyksnack kanske låter rationellt men det bygger ofta lika mycket på vidskepelse som på förnuft. Det skapar orealistiska förväntningar som i slutändan leder till besvikelse och desillusion. Livet är svårt nog utan att man jagar efter tomma löften och lurar sig själv att förvänta sig det omöjliga. Kanske är vi skyldiga oss själva att försöka utvärdera det som erbjuds på ett systematiskt sätt för att se vad vi kan få ut av det, snarare än att famla efter falska förhoppningar för att de tillfälligt lindrar vår smärta. ALLT HANDLAR OM DIG! Vi gör oss själva en otjänst när vi börjar missta teorier för fakta eller blanda ihop önsketänkande med verkligheten. Men den kanske tyngsta invändningen mot den populärpsykologiska världsbilden har inte att göra med dess sanningsanspråk utan med dess moral. Psyksnacket verkar underblåsa tämligen tarvliga aspekter av oss själva, eller åtminstone de mest infantila. Världsbilden det förmedlar är inte bara barnslig i sin förkärlek för förenklade, svartvita lösningar på komplexa problem, utan det är även dess grundvärderingar. Om man hårdrar det, riktar sig de flesta självhjälpsböcker till ganska primitiva drifter: få smärtan att försvinna, ge mig det jag vill ha, gör mig mäktigare. Även om det inte är något fel i sig med dessa instinkter, så skulle jag vilja drista mig till att påstå att de inte precis utgör något manifest för vuxenlivet. Copernicus må ha lyckats kicka ut vår planet från kosmos hjärta, men psyksnacket gör oss alla till jordens mittpunkt. På samma sätt som vi kanske går till gymmet för att träna våra kroppar, erbjuder psyksnacket verktyg för att putsa och ansa våra liv, för att redigera våra personliga biografier till något mer tilltalande. Det uppmuntrar oss att bli självupptagna narcissister, eviga tonåringar för vilka världen bortom dem själva knappt existerar. Om det nu är så att vi, som den konventionella terapeutiska visdomen förkunnar, ”måste lära oss att älska oss själva först”, är det kanske föga förvånande om vi inte alltid märker av andra i vår omgivning. Det finns många titlar som visar hur vi kan utveckla sociala färdigheter för att locka till oss vänner eller påverka människor, men var finns motsvarande böcker som visar hur man är en god vän eller utvecklar färdigheter eller attityder som kanske låter oss bli mer osjälviska eller bättre samhällsmedborgare? Om vi hela tiden fokuserar på vår personliga utveckling, självförbättring och på att ständigt uppgradera våra liv, är vi dömda till självupptagenhetens eviga barndom. Samtidigt som psyksnacket eldar på den förmätna inställningen i samhället att alla har rätt till allt, sätter det oss också under allt större press. Det uppmuntrar oss att förhålla oss till orealistiska grundförutsättningar genom att exempelvis bestämt hävda att lycka är den mänskliga existensens normaltillstånd. Om vi faktiskt känner oss olyckliga eller blyga eller rädda, blir vår reaktion följaktligen att tro att något är på tok och måste åtgärdas så snart som möjligt. Det finns inte mycket plats för tanken att de här upplevelserna kanske är berättigade, eller vanliga, eller har något viktigt att lära oss. Det slutar med att vi patologiserar fullt normala inslag i vardagen. Självhjälpsavdelningen i din bokhandel är i själva verket en förtäckt meny för dina personliga rättigheter, och ribban sätts ganska högt. Glöm aldrig att du förtjänar att vara lycklig, lyckad och älskad – precis som alla andra. Det är du ju trots allt värd! I och med att vi överöses med sådana budskap i mer eller mindre subtila former varje dag, är det då så konstigt om folk blir arga eller skäms för att deras liv inte duger, eller att de blir helt uppslukade av att försöka hamna på rätt spår igen? Grundpremissen för mycket populärpsykologi är behovet av ständig förändring. Genom att lära oss att strukturera våra erfarenheter enbart utifrån problem (eller utmaningar) och lösningar håller självhjälpsindustrin oss fångna i ett ekorrhjul. Man får aldrig intrycket av att man kan slappna av, att saker och ting kanske kan duga som de är, eller att även om allt inte är toppen just nu så är det kanske något man får tolerera och uthärda, snarare än något man måste åtgärda. Även om jag misstänker att den israeliske politikern Shimon Teres syftade på Mellanöstern (vilket i så fall, beroende på hur du är lagd politiskt, kanske kan ses som en undanflykt), sa han något väldigt sant en gång: ”Om ett problem inte har någon lösning, så kanske det inte är något problem, utan ett faktum – inte något att lösa, utan något att hantera på lång sikt.” Men sådant har populärpsykologin inte mycket till övers för. I stället livnär den sig på vårt missnöje med oss själva och vår lott i livet. Den säger inte bara åt oss att saker och ting kan förbättras, utan också att det är vår skyldighet att förbättra dem. » Man får aldrig intrycket av att man kan slappna av, att saker och ting kanske kan duga som de är, eller att även om allt inte är toppen just nu så är det kanske något man får tolerera och uthärda …« Det här sätter stor press på vilken normal, icke-fulländad människa som helst. Jag minns hur jag en solig eftermiddag tittade bland självhjälpsböckerna i min bokhandel och snabbt började känna mig överväldigad. Det fanns bara så ofantligt mycket att göra, så många områden av mitt liv som tydligen var i akut behov av tillsyn. Om jag skulle väcka ”jätten” inombords, bli högeffektiv, gå ner tjugo kilo och omfamna en självsäkrare, lyckligare, modigare, mer kreativ, fokuserad, avslappnad och bestämd version av mig själv, så hade jag uppenbarligen mycket att stå i. Hur skulle jag få tid till allt? Kanske behövde jag en bok som lärde mig snabbläsningstekniker eller gav mig några enkla tips kring hur man använder tiden mer effektivt? När man försöker skapa sig en överblick över all hjälp som finns till hands är det lätt att känna sig som en trädgårdsmästare som kommer tillbaka efter en lång semester och upptäcker att ogräset helt har tagit över hela tomten. Vi låtsas alla att vi inte går på sådant där, att vi genom att vara sofistikerade varelser är immuna mot den populärpsykologiska marknadens storslagna påståenden, men hur många av oss kommer inte någon vecka efter nyår smyga ut med en bok om den senaste bantningsflugan under armen, även om den är gömd i en passande påse? Problemet är att det ligger i den mänskliga naturen att förvränga den tilltalande tanken att vi kan bli bättre till den molande övertygelsen att vi borde bli bättre. Alla sådana böcker vi vänder oss till för att må bättre kan mycket väl få oss att må sämre. Vår svaghet och sårbarhet måste utplånas; endast en ren och i grunden reviderad version är i slutändan acceptabel. Självförbättring är en plikt. Nåde dig om jag ertappar dig med att vara mindre än ditt bästa möjliga jag! Inte undra på att vi känner oss trötta. Är det inte dags att vi slutar låta oss bli trakasserade av dem som påstår sig försöka hjälpa oss? Jag erkänner öppet att jag är på väg att kasta sten i glashus. Som praktiserande psykolog är jag en fullt avlönad medarbetare i förändringsindustrin och smärtsamt medveten om att mina patienter genom åren fått höra en strid ström psyksnack från mina läppar. Och vad värre är har jag skrivit egna självhjälpsböcker. Även om jag hoppas att de inte tillhör den värsta sorten i sitt slag, så har jag säkerligen tagit mig friheter med vetenskapen och kommer troligtvis att göra det igen på sidorna som följer, så det är bäst att du är på din vakt. Jag inbjuder till dessa hyckleribeskyllningar eftersom jag verkligen tycker att det här är viktigt. Jag blir alltmer bekymrad över en del av det strunt som publiceras i psykologins namn och den subtilt fördummande effekt det har på oss och vår kultur. Det är hög tid att vi utvecklar en mycket mer robust och kritisk attityd till allt detta. Myter av alla slag har sin rättmätiga plats i vårt samhälle, och jag tror personligen att de ibland för med sig djupa sanningar som inte kan uttryckas fullt ut på andra sätt. Men för att säga som det är bör vi vara på det klara med vad vi har att göra med här: psyksnack är inget språk som har en rik mytisk tradition som kan förena oss i en gemensam helig berättelses samfund; det är ofta en slapp pseudovetenskap som borde bli ordentligt granskad, så att vi kan se vad som är verkligt, gediget och eventuellt användbart för oss och vad som bara är rökridåer. I en kultur som är lite för svag för expertutlåtanden är det alldeles för lätt att vi blint lyder deras tvärsäkra påståenden och slutar begrunda och värdera det vi hör. Premissen för den här boken är att vi visserligen kanske inte vet speciellt mycket om det mänskliga medvetandet än, men eftersom vi alla har ett förnuft så gör vi troligen bäst i att använda det. Berns mest berömda patenttjänsteman uppmanade oss att minnas att ”det viktigaste är att inte sluta ifrågasätta”, men det kan vara svårt när vi får höra precis det vi vill höra. Det är likväl dags att vara lite stränga mot oss själva, ta tillbaka en del av ansvaret för våra egna liv och vänja oss av med de billiga universalkurer man mer än gärna pådyvlar oss i psyksnackets värld. Jag hoppas att det här inte låter som en sådan där besserwisserbok som hävdar att ”allt du tror att du vet är fel”. Jag försöker inte vara ifrågasättande för sakens skull. Jag påstår inte ens att de åsikter och ståndpunkter som uttrycks i den här boken är riktiga. Jag hoppas bara att de kan stimulera dig till att tänka själv och ge dig självförtroende att dra egna slutsatser. Det gör inget om du inte håller med mig. Som Caroline Ahernes stora komiska skapelse mrs Merton brukade anbefalla sin publik: ”Låt oss inleda en hetsig diskussion …” Inom medicinen talar läkare ibland om iatrogena företeelser, vilket är ett tjusigt sätt att beskriva de olyckliga tillfällen då ingrepp som är tänkta att bota oss har den beklagliga biverkningen att de gör oss sämre. Jag misstänker att det här mycket väl kan vara fallet vad gäller populärpsykologi. Oavsett om du håller med mig eller inte när du läst ut boken, så hoppas jag att det som följer kommer att ge dig något att tänka på, lindra oket av orealistiska förväntningar och att avskräcka oss alla från att någonsin svälja vår tids vedertagna sanningar med hull och hår. NÅGRA ORD OM KÄLLHÄNVISNINGAR Så fort en studie, ett citat eller en hänvisning nämns i texten kan du gå till referenserna på s. 263 i boken för att hitta de aktuella raderna från texten med en kort hänvisning efter, till exempel Rogers (1990). Det här ger dig sedan tillräcklig information för att hitta den fullständiga hänvisningen i litteraturförteckningen på s. 283 eller en fullständig adress om det är en källa från nätet som citeras. Hänvisningarna har utformats på det här sättet för att undvika att huvudtexten blir översållad med fotnoter, samtidigt som det tillåter läsaren att hitta de aktuella källorna lättare än om de bara hade listats i slutet av varje kapitel. Om du tar en snabb titt på källhänvisningsdelen så kommer du att se att systemet i princip förklarar sig självt. ROTEN TILL ALLA DINA PROBLEM ÄR DÅLIG SJÄLVKÄNSLA ”God självkänsla är ingen lyx”, hävdar Jack Canfield bestämt, författare till den populärpsykologiska klassikern Godbitar: berättelser för själ och hjärta: ”Det är en nödvändighet för alla som har viktiga mål att uppnå.” Nuförtiden predikar Canfield för de redan frälsta. Listan på personliga svårigheter och samhällsproblem som härleds till dålig självkänsla är lång. Genom åren har dålig självkänsla lastats för aggressivt beteende, dåliga prestationer i klassrummet eller på arbetsplatsen, tonårsgraviditeter och övervikt – eller i själva verket nästan alla oönskade eller patologiska beteenden man kan föreställa sig. Inom terapin utgår numera både klienter och terapeuter från att problem med självkänslan ligger till grund för många patienters svårigheter. Allmänt erkända teoretiska modeller vidhåller att till och med narcissistiska patienter, som kännetecknas av uppblåsta egon och grandiosa självbilder, bara överkompenserar för mindervärdeskänslor. Inom alla psykoterapeutiska skolor ses förbättrad självkänsla som en måttstock på terapeutiska framsteg. Vi har ju trots allt rätt att tycka bra om oss själva, eller hur? Med risk för att släpas till bytorget och bli stenad, så måste jag ifrågasätta om vi verkligen alltid har det? Jag vet att det här låter kallsinnigt, men om du nu har så fruktansvärt låga tankar om dig själv, kanske du bör fråga dig varför det är så, och om det finns något du borde göra för att rätta till situationen. Det finns en viss förbisedd visdom i den amerikanska deckarförfattaren Jane Haddams uttalande: ”På min tid hade vi inte självkänsla, vi hade självaktning – och inte mer än man gjort sig förtjänt av.” Har fulländad självkänsla blivit ännu en konstruktion i de psykologiska ”rättigheternas” fritt svävande tempel, något vi automatiskt är berättigade till, oavsett hur vi handlar och väljer? När jag säger det här är jag fullt medveten om att det finns många människor därute som lider svårt efter att genom försummelse eller sadistisk behandling ha blivit itutade att tro att de är värdelösa. Om man har blivit utsatt för verkliga övergrepp eller kränkt under livets gång finns det en betydande risk att man drar felaktiga slutsatser kring sig själv utifrån dessa upplevelser: ”Folk behandlar mig illa och säger att jag är värdelös, så då måste det vara sant …” Under sådana förhållanden kan alla få sin självbild allvarligt förvrängd och sitt självförtroende skakat. Barn är särskilt sårbara för sådana tolkningar, och på min klinik är det hjärtskärande att se hur svårt det kan vara att hjälpa sådana personer att förstå att ”dåligheten” är en egenskap hos deras plågoandar snarare än hos dem själva. Med detta sagt överstiger ändå antalet människor som anser sig lida av dålig självkänsla kraftigt dem som bär på sådana erfarenheter. Det är svårt att undgå den molande farhågan att man i vår kultur alltför ofta kommer dragande med dålig självkänsla för att rättfärdiga passivitet, ovilja till förändring eller till och med som ett sätt att bli ömkad, när personerna i fråga borde bejaka det faktum att våra känslor (särskilt de negativa) ofta är en väckarklocka för att något måste göras. Mod, ihärdighet och någon ursäkt då och då är ofta långt bättre motmedel mot dålig självkänsla än att ständigt få positiv bekräftelse eller översvallande, oförtjänt beröm. Men hur man än uppnår den kan vi väl i alla fall vara överens om att bra självkänsla är något eftersträvansvärt? Tja, det kan nog bero på hur mycket du är beredd att offra för den. Det må stå klart att ökad egenkärlek faktiskt får oss att må bättre, precis som kärlek gör oss blinda, eller åtminstone lite närsynta. Men inte nog med att gränsen mellan bra självförtroende (sett som något bra) och narcissism (sett som något dåligt) är ganska hårfin; forskningen pekar även på att folk med bra självkänsla har en viss benägenhet att inte se verkligheten som den är. Flera olika studier visar att människor som anses ha bra självkänsla ständigt skattar sig själva som mer attraktiva, populära, socialt kompetenta och intelligenta än genomsnittet. Det behöver dock inte betyda att andra håller med. Deras självskattning går helt enkelt inte igen i andra personers oberoende utvärderingar av dem, eller när deras egenskaper och färdigheter testas objektivt. Med andra ord betyder det inte att något är sant bara för att man tror på det (skakande nyheter, jag vet). Den vetenskapliga forskningen tyder på att om vår självkänsla får skjuta i höjden, så kanske vi visserligen mår prima, men vi dras då troligtvis även med vissa vanföreställningar. När vi lägger fram bevisen för fördelarna med god självkänsla, måste vi också vara noga med att inte börja i fel ända. Ja, det finns faktiskt vissa samband mellan god självkänsla och studieprestationer. Det betyder dock inte att man blir en bättre elev av att tycka bra om sig själv. Kanske är högpresterande elever nöjdare med sig själva på grund av att de har gjort bra ifrån sig snarare än tvärtom? Positiva resultat från de många välmenande initiativ som har försökt att förbättra elevprestationer genom att inrikta sig på lågpresterande elevers självkänsla lyser tyvärr än så länge med sin frånvaro. Slutsatsen från den mest heltäckande objektiva utvärderingen av självkänslolitteraturen som hittills utförts är att vi måste vara extremt försiktiga med att tillskriva självkänsla alltför stor betydelse vad gäller orsakssamband. I motsats till vad de flesta verkar tro, lider mobbare som regel inte av dålig självkänsla – snarare tvärtom. Dan Olweus, som har ägnat många år åt att studera mobbning bland barn i Norge, hävdar att han inte kunde hitta några belägg för att manliga skolmobbare var särskilt ängsliga eller osäkra. I en artikel med rubriken ”Violent pride” redogör Roy Baumeister för experiment som visar att det var de mest egoistiska personerna i hans försöksgrupp som reagerade aggressivt när de blev hotade, snarare än de med låg självaktning. Han förklarar: En avgörande påverkan på vårt tänkande var den till synes vidlyftiga självaktningen bland framstående våldsamma människor. Saddam Hussein är inte känd som någon blygsam, försynt, självkritisk person. Adolf Hitlers upphöjelse av ”herrefolket” var knappast någon paroll för dålig självkänsla. Dessa exempel tyder på att god självkänsla, inte dålig, faktiskt är en viktig orsak till aggression. Din självkänsla förutsäger inte hur bra dina relationer är eller hur länge de varar. Och god självkänsla kommer inte nödvändigtvis att förhindra dina barn från att börja röka, dricka, ta droger eller ha sex i tidig ålder. När uppgifter utförs i laboratoriemiljö, överglänser inte personer med god självkänsla sina självförringande försökskamrater (även om de tror att de kommer att göra det) och till och med ökningen i brottslighet som tillskrivs dålig självkänsla är försumbar, så snart man börjar titta på andra faktorer. Utifrån de faktiska bevis som sammanställts tyder det mesta på att initiativ för att förbättra självkänslan bland befolkningen inte är någon mirakelkur för samhällets olika krämpor. Det verkar som om de 245 000 dollar som varje år pumpas in i Task Force on Self-esteem and Personal and Social Responsibility (Arbetsgruppen för självkänsla och personligt och socialt ansvar) av delstatsmyndigheterna i Kalifornien sedan 1986 kanske hade kunnat läggas på annat. » …nästan alla religioner och moraltraditioner genom tiderna har sett på större mängder egenkärlek med stor skepsis.« Även om den bästsäljande författaren Louise Hay försäkrar oss att ”om vi verkligen älskar oss själva, fungerar allt i livet …”, så är det värt att påpeka att nästan alla religioner och moraltraditioner genom tiderna har sett på större mängder egenkärlek med stor skepsis. Sankt Augustinus av Hippo intar exempelvis en diametralt motsatt ståndpunkt jämfört med Hay: Önskar du konstruera en väldig och ståtlig byggnad? Tänk då först på ödmjukheten som grund. Ju högre din konstruktion ska bli, desto djupare måste dess grund gå. Samtidigt varnar oss Buddha för att ”egenkärlek alltid slingrar fram, likt en orm, för att hugga allt som råkar snubbla på den”. Det som idag ses som en dygd att uppmuntra, skulle i svunna tider räknats som en synd eller en brist som man bör lägga sig av med. Ett nutida varnande finger har höjts av psykologiprofessorn Jean Twenge, som fruktar att narcissism och den allmänt utbredda inställningen att man är berättigad till allt snabbt har blivit en destruktiv kulturell norm i väst. Twenge och medförfattaren professor Keith Campbell är också skeptiska till den vanliga föreställningen att narcissism i själva verket är en kompensationsstrategi som utvecklas av människor som innerst inne inte är nöjda med sig själva. De hävdar att det här får allvarliga följder för hur vi angriper den ”narcissistiska epidemi” de befarar sveper över USA just nu. I många fall är det rekommenderade botemedlet för narcissistiskt beteende ”att vara nöjd med sig själv”. Tanken är att fjortonåriga Megan inte skulle lägga upp utmanande bilder på sig själv på MySpace om hon bara hade bättre självkänsla. Så föräldrarna anstränger sig ännu mer och säger till Megan att hon är unik, vacker och fantastisk. Det här är som att råda en kraftigt överviktig person att hon skulle må mycket bättre om hon bara åt mer godis …” Att kunna acceptera sig själv, med skavanker och allt, med någon form av ömhet är psykologiskt sunt, men det är inte där självkänsloguruerna lägger ribban. Som inspirationsförfattaren Alan Cohen bestämt hävdar: ”Vore det inte mäktigt om du blev förälskad i dig själv så djupt att du skulle göra nästan vad som helst om du visste att det skulle göra dig lycklig?” Mäktigt kanske. Önskvärt? Tveksamt. I mina öron låter det som om den här sortens egenkärlek riskerar att rättfärdiga tämligen själviskt och hänsynslöst beteende. Att odla uppfattningen att vi helt enkelt är de underbaraste varelserna som inte förtjänar annat än det allra bästa livet har att erbjuda kanske kan vara lockande, men det speglar knappast situationen i verkligheten. Vi klantar oss allihop, ställer till det för oss själva och gör oräkneliga dumma saker som vi får ångra. Det är så det är att vara människa. Och när man är missnöjd med sig själv, är det ofta livets sätt att berätta för en att man skulle kunna göra bättre ifrån sig. I en intervju med O Magazine 2003 hävdade komikern Jay Leno precis detta när han konstaterade: ”Lite dålig självkänsla är faktiskt ganska bra. Du kanske inte är bäst, så du borde anstränga dig lite mer …” Jag håller definitivt med om att om inte livet har gjort dig lite ödmjuk när du når vuxen ålder, så har du troligtvis inte varit särskilt alert. Antingen det, eller så skulle du behöva komma ut lite och göra fler misstag. Kanske är det största misstaget att tro att självkänsla är något vi måste ha innan vi kan hoppas uppnå något användbart eller givande, som vore den någon sorts bränsletank som måste hållas fylld till brädden om vi ska ha någon vettig chans att nå vårt mål. Skulle den inte komma till bättre användningen om den fungerade som en barometer på våra framsteg, en viktig, fortlöpande källa till återkoppling kring klokheten i våra val och handlingar? Självkänslan ska inte vara något oföränderligt, ett permanent kännetecken hos en person såsom färgen på ögonen eller fingeravtryckens mönster; vi skulle ha mindre nytta av den om den vore det. En värdering som upprätthållits, ett väl utfört arbete, en färdighet som förvärvats eller ett hinder som övervunnits – dessa saker bör vi uppskatta som legitima källor till tillfredsställelse och skäl till ett visst mått av personlig stolthet. Men att förvänta sig att folk ska vara nöjda med sig själva utan att behöva anstränga sig, på det sätt som psyksnackets självkänslodoktrin hävdar, är som att ge någon en medalj innan personen ens har sprungit loppet. Det är meningslöst. Populärpsykologin gör oss alla en björntjänst när den låtsas som något annat. »Vi klantar oss allihop, ställer till det för oss själva och gör oräkneliga dumma saker som vi får ångra. Det är så det är att vara människa. Och när man är missnöjd med sig själv, är det ofta livets sätt att berätta för en att man skulle kunna göra bättre ifrån sig.« DU MÅSTE SLÄPPA LOSS DINA KÄNSLOR Om man var tvungen att fastslå den mest betydelsefulla utvecklingen i vårt samhälle under de senaste 50 åren skulle en uppenbar kandidat vara vår radikalt förändrade inställning till att uttrycka känslor. Fram till 1960-talet sågs den beryktade brittiska oberörda minen, en så kallad stiff upper lip, som en dygd, men nuförtiden ses undertryckandet av känslor som roten till en rad psykologiska och fysiologiska problem. Det alltmer utbredda samförståndet att det här med att undertrycka sina känslor är något dåligt har bara förstärkts av dokusåpornas förkärlek för individer vars popularitet hos tittarna inte bara bygger på deras färgstarka personligheter utan också på deras uppenbara brist på allt vad känslomässiga filter heter. Jade Goody, som sorgligt nog dog 2009, var ett lysande exempel. Hennes fullständiga känslomässiga transparens i Big Brother tryggade hennes kändisstatus. Varje flyktig känsla, varje topp och dal fläktes ut till allmän beskådan. Även om hon ibland behandlades som en driftkucku på grund av sin bristfälliga allmänbildning (”Har Grekland en egen måne?”) nådde Jade Goody kulthjältestatus. Hur stora hennes utbildningsmässiga brister än var, tycktes alla överens om att hennes makalösa känslomässiga rättframhet och uttrycksfullhet var beundransvärd, samtidigt som detta gjorde henne underhållande att titta på. Det tidigare generationer skulle ha sett som barnsligt och ouppfostrat tolkades som något positivt. Jade var ”autentisk”, någon som alltid var sig själv fullt ut. Jade Goodys berömmelse var en produkt av en kultur som ser känslomässig bortträngning som självförnekelse, den allra grövsta synd vi kan begå idag. Samtidigt är fallet Jade Goody ett varnande exempel för alla som förespråkar att man alltid ska visa sina känslor. Den grekisk- ortodoxa kyrkan har ett talesätt som säger att ”de största dygderna kastar de längsta skuggorna” och i slutändan orsakade Jades brist på känslomässig behärskning hennes fall. Hennes oförmåga att ”bita sig i tungan” och hålla tillbaka en frustrerad och föraktfull svada mot Bollywood-skådespelerskan Shilpa Shetty i en senare omgång av Big Brother orsakade ramaskri över hela världen. Vid det här tillfället visade det sig att Jades ohämmade känslor olyckligtvis hade tagit sig uttryck i en strid ström av rasistiska smädelser, även om Goody själv alltid förnekade att Shettys etnicitet någonsin hade varit orsaken till känslorna. Jade Goodys förvandling över en natt från populär folkhjälte till skandalmakare efter Celebrity Big Brother 2007 borde dock ha fungerat som en väckarklocka vad gäller de potentiella farorna med att ge känslorna fritt spelrum. Så hur kommer det sig då att vi alla har köpt den här tanken att vi borde ha känslorna på utsidan hela tiden? Än en gång riktas ett anklagande finger mot doktor Freud, vars hydrauliska modell över medvetandet gav en bild av ett slutet system där olika krafter och tryck tävlade om utrymme. I den här modellen bygger begravda känslor upp ett farligt tryck och skapar läckor och utbrott mellan olika lager i psyket och som manifesterar sig på ytan i form av neurotiska symtom. Freuds samtalsbotemedel hade som mål att uppnå katarsis, där uppdämda känslomässiga blockeringar löstes upp genom att man drog fram bortträngda konflikter i medvetandet. Det är ytterst Freud vi har att tacka för fraser som ”lätta på trycket”. När man förstår sådana liknelser, är det lätt att fatta varför borttryckandet av känslor verkade så oklokt. I takt med att vi har börjat bena ut förhållandet mellan fysisk och känslomässig hälsa, och i synnerhet effekterna av kronisk stress på immunsystemet, har vi fått tillgång till en växande mängd forskningsresultat som tyder på att känslobortträngning verkligen också är ganska farligt. Dr George Solomon från University of California är bara en av många medicinska forskare som hänvisar till övertygande vetenskapliga studier som visar att människor som tränger bort sina känslor löper större risk att drabbas av kronisk ledgångsreumatism, infektioner och vissa typer av cancer. Men det är inte riktigt så enkelt. Hur förklarar vi det faktum att Japan, en kollektivistisk kultur där borttryckandet av en viss sorts känslor aktivt uppmuntras, också är ett av de friskaste länderna i världen? I Japan gör man en avgörande åtskillnad mellan hon-ne, vilket grovt översatt betyder ”ärlig känsla”, och tatemae, vilket betyder ”artigt ansikte”. En japansk bloggare spekulerar, i ett resonemang kring rötterna till den här åtskillnaden, att jordbrukarna i ett land som till 70 procent av ytan är täckt av bergsterräng var tvungna att samarbeta för att kunna producera tillräckligt med mat från den begränsade mängden bördig jord. Att ge utlopp för de egna känslorna och hävda sig själv hade varit kontraproduktivt för att överleva. Men trots denna misstänksamhet mot ohämmade känsloyttringar kan japanska medborgare räkna med att leva upp till 75 års ålder vid god hälsa enligt Världshälsoorganisationen. Kanske kompliceras bilden av andra faktorer, men vi bör fundera över hur det här förhåller sig till den uppenbarligen starka kopplingen mellan känslomässig bortträngning och systematisk ohälsa i väst. Även här i västvärlden börjar det komma fram bevis för att detta med att släppa loss känslorna inte nödvändigtvis är den bästa strategin för alla. Samma dag som det tragiska ödeläggandet av World Trade Center, den 11 september 2001, mejlade en grupp från University of Buffalo över 2 000 personer och bad dem i skrift dela med sig av sina tankar kring händelserna. Tre fjärdedelar av de tillfrågade personerna svarade, medan den återstående fjärdedelen ignorerade förfrågan. Under de följande två åren kontaktade forskarna i Buffalo regelbundet alla i urvalsgruppen och letade efter känslomässiga problem och fysiska åkommor. Det de upptäckte går stick i stäv mot vad vi har fått lära oss att tro. De som inte hade svarat på den ursprungliga förfrågan mådde faktiskt bättre än de som hade skrivit ner sina känslor. Faktum är att de som hade skrivit mest också visade sig vara mest mottagliga för oönskade psykologiska och fysiska symtom. Det finns många invändningar som måste prövas innan man drar förhastade slutsatser. Vi vet till exempel inte till att börja med om de som valde att inte skriva ner något tog det beslutet för att katastrofen berörde dem mindre; kanske var den känslomässiga reaktionen mindre inom den här gruppen, medan de som skrev mest kanske helt enkelt hade påverkats starkast av det inträffade. Det är med andra ord inte säkert att det särskiljande draget mellan grupperna nödvändigtvis är deras förmåga att uttrycka sina känslor, utan hur starkt de upplever dem över huvud taget. De här resultaten stämmer dock överens med en studie utförd av dr Karni Ginzburg och hans kolleger kring personer som överlevt hjärtinfarkter. De såg att ”bortträngare” löpte mindre risk att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom än de som ältade sin dust med döden. Dr Ginzburg drog slutsatsen att vissa människor tenderar att tränga bort sina negativa känslor naturligt, och för dessa individer hjälper en bortträngande strategi dem att klara sig bättre än sina mer känslomässiga likar. Att släppa loss känslorna passar inte alla. Men nog vet vi väl alla att ilska är en känsla som det är bäst att inte begrava? I San Diego har en affärskvinna till och med öppnat en affär dit kunderna kan gå för att krossa tallrikar för att få ur sig ilskan, men återigen väcker årtionden av forskning tvivel om huruvida teorin att det alltid är en bra idé att ventilera vreden egentligen är så sund. Professor Jeffrey Lohr har granskat 40 års studier i ämnet: ”I studie efter studie var slutsatsen densamma: Att ge utlopp för sin ilska minskar inte aggressiva tendenser och förvärrar den sannolikt.” Lohr menar att även om det kan kännas skönt för stunden att ge efter för uppretade känslor, så minskar inte den här typen av ventilerande vredeskänslorna. Innan vi oreserverat tar till oss det fria känslouttrycket bör vi kanske fundera lite över en observation som Charles Darwin gjorde 1872 om att ”det fria uttrycket av en känsla genom yttre signaler förstärker den”. Genom att låta det vi känner skina igenom i vårt beteende förstärker vi med andra ord den bakomliggande känslan. Om känslan du ger uttryck för är lycka eller kärlek, så är det ju inte nödvändigtvis något dåligt, men om känslorna du upplever är av mindre önskvärt slag (ilska, avund, förakt), så är det kanske inte det smartaste draget att förstärka dem genom hur du beter dig. Visst stöd för att det förhåller sig på det sättet kom nyligen från en studie där måttligt smärtsam värme applicerades på underarmarna på försökspersoner som på förhand hade blivit instruerade att uppvisa antingen avslappnade, neutrala eller negativa ansiktsuttryck medan proceduren genomfördes. De som uppvisade negativa ansiktsuttryck sa sig uppleva större smärta än de andra två grupperna. Det här tyder återigen på att det är själva känslouttrycken som i viss mån betingar vår upplevelse av känslorna, och att det uppstår en förstärkande rundgång mellan de två domänerna. Kanske har man i kulturer som den japanska, där människor ibland automatiskt faller in i ett leende som kan tyckas oförenligt med de bakomliggande känslorna, eller i den thailändska där det anses ohyfsat att klaga och där uttryck för ilska ses som rent barbariska, helt enkelt förstått den här principen bättre än vi har i väst? » … om känslorna du upplever är av mindre önskvärt slag (ilska, avund, förakt), så är det kanske inte det smartaste draget att förstärka dem genom hur du beter dig.« Den moderna grundsatsen att vi i alla lägen måste bejaka våra känslor bygger på antagandet att våra känslor spontant uppstår inom oss, och att de därför mer sannolikt står för sanningen om oss och våra reaktioner. Sett i det här ljuset blir uttryckandet av känslor – vilka de än må vara – en fråga om personlig integritet. Det vi dock glömmer är i vilken hög utsträckning vi aktivt manipulerar vårt känsloliv och dessutom låter det manipuleras åt oss av samhället. Arlie Hochschild, professor i sociologi i Berkeley, menar att spontaniteten i våra känslor ofta är en illusion: hon hävdar att oavsett om vi är medvetna om våra känslor eller inte, så tenderar vi att reglera dem enligt implicita ”känsloregler” som säger åt oss dels vad vi ska känna i en viss situation, dels hur länge och hur intensivt vi ska känna det. I USA antas den normala sorgeperioden efter att en närstående gått bort vara i mellan 18 och 24 månader. Därefter kan man räkna med att bli remitterad för behandling av ett känslomässigt tillstånd som börjar ses som sjukligt. Den översvallande offentliga sorg som följde prinsessan Dianas död 1997 är ett annat exempel på hur även autentiska känslor kan styras, framkallas och koordineras genom kulturella processer. Vi brukar ju trots allt normalt sett inte reagera så starkt när en egentligen närmast främmande person går bort. Vid sådana tillfällen är det som om vanliga människor blir skickliga karaktärsskådespelare som framkallar känslor hos sig själva så effektivt att dessa upplevs som helt äkta. Och på ett sätt är de det, även om man kan misstänka att människor återknöt till mer personliga förluster för att få fram de relevanta känslorna. Man kan dock fråga sig om sorgeyttringarna hade varit lika intensiva och utbredda om vi inte hade haft förmågan att tolka och reagera på det som samhället förväntar sig och tillåter. Vi väljer kanske alltså de känslor som vi upplever mer än vi tror. Om så är fallet kräver ett harmoniskt och civiliserat levnadssätt att vi såväl individuellt som kollektivt noga väljer vilka känslor vi uppmuntrar. Jag säger inte att det är bra att tränga bort känslor, eller att känslorna vi förnekar, begraver eller frånsäger oss inte ibland visar sig vara fasansfullt skadliga för vårt välmående. Det vi som samhälle dock tycks ha glömt bort är att det är stor skillnad mellan att erkänna och bejaka hela sitt känsloregister och att fläka ut det så fort tillfälle bjuds. Man kan bejaka hon-ne samtidigt som man upprätthåller tatemae. Ordet katarsis kommer ursprungligen från det antika Greklands tragedier, där Aristoteles använde det för att referera till känslornas renande efter att en harmonisk balans återställts. Poängen är att det grekiska dramat var en noggrant orkestrerad gruppupplevelse som utfördes i ett högst strukturerat och ritualiserat sammanhang. På ett liknande sätt uppmuntras ibland ohämmade känsloyttringar i terapisammanhang, eftersom terapeuten (med rätta eller ej!) tror att han eller hon kan hjälpa till att härbärgera dessa känslor och kanalisera dem för att främja insikter eller läkande hos patienten. Båda dessa sammanhang är specialiserade forum fjärran från vardagslivet, och man misstar sig om man tror att beteenden som är lämpliga i terapisituationer är det bästa alternativet på gatan. Självklart måste vi vara beredda på att kännas vid våra känslor, och inte bara positiva, behagliga sådana. Det kan vara särskilt viktigt att bejaka känslor som faktiskt får oss att känna oss illa till mods, så som rädsla, äckel, ilska och skuld. Bortträngda känslor kan verkligen skada oss svårt; jag skulle vara en oansvarig psykolog om jag hävdade något annat. Men just på grund av att känslor inte bara är harmlöst emotionellt fluff, så är det viktigt att vi behandlar dem med större respekt och varsamhet. Precis som den ryktbara brasilianska fjärilen vars vingslag till slut orsakar en tornado i Texas kan känslor vara starka krafter som för med sig oavsedda konsekvenser, så som stackars Jade Goody fick erfara. När vi släpper ut dem, måste vi därför vara medvetna om de eventuella följder de kan få. Våra känslor kanske tycks välla fram ur de mest primitiva och äldsta delarna av hjärnan, men vi ska inte glömma att evolutionen har varit vänlig nog att utrusta oss med en mer sofistikerad hjärnbark som gör att vi inte alltid måste vara i deras våld. Gränsen mellan känslomässig uttrycksfullhet och känslomässig inkontinens är hårfin. Vi kan väl försöka undvika att förväxla dem! EMOTIONELL INTELLIGENS ÄR DET SOM EGENTLIGEN RÄKNAS Under de senaste sjutton åren har Daniel Goleman gjort en anmärkningsvärd insats för att sälja in emotionell intelligens till världen. Många av oss känner till hans påstående att ”det som verkligen har betydelse för framgång, karaktär, lycka och livslånga bedrifter är en samling avgränsade känslomässiga färdigheter – din EQ – inte bara rent kognitiva förmågor som mäts genom konventionella IQ-tester”. I takt med att emotionell intelligens har blivit alltmer populärt har psykologerna Peter Saloveys och John Mayers ursprungliga begrepp muterat till något knappt igenkännbart. Emotionell intelligens har blivit ett lapptäcke bestående av många disparata delar, varav somliga inte hör ihop och ständigt riskerar att lossna. Det har inte hindrat psyksnacksgenerationen från att falla pladask för emotionell intelligens. Teorin passar ihop bra med den sentimentala synen att hjärtat i slutändan är klokare än huvudet och underblåser dess jämlikhetssträvan. Emotionell intelligens är förförisk, eftersom den samtidigt som den lovar dig en skjuts i livet även har potential att göra förutsättningarna mer lika mellan människor. Parollen på omslaget till Golemans mest kända bok försäkrar oss att emotionell intelligens ”kan vara mer avgörande än IQ”, och även om ens EQ är lite slö i nuläget, så kan man glädja sig åt att känslomässiga kompetenser alltid kan utvecklas, förbättras och utökas. I näringslivskretsar har emotionell intelligens blivit en mycket ambitiöst använd vetenskap. I och med allt tal om självmedvetenhet, autentiska värderingar och mellanmänsklig lyhördhet kanske det låter som om den moderna emotionella intelligensen är djupt rotad i humanistiska ideal kring självförverkligande och personlig utveckling. Men läser man Goleman, kan man lätt dra slutsatsen att vässade känslomässiga färdigheter kan vara en genväg till yrkesmässiga avancemang. Goleman meddelar ju trots allt att när han anlitade managementkonsultfirman Hay/McBer till att undersöka kompetenserna som låg bakom ”toppresterare” från över 40 olika koncerner, visade det sig att emotionella kompetenser var dubbelt så viktiga som konventionell intelligens eller expertis. Annan forskning har dessvärre inte hittat några övertygande bevis för att emotionell intelligens skulle ge några större fördelar för att klara sig ute i vida världen. I en av de mest seriösa utvärderingarna av bevisen hittills, genomförd 2004 av sociologerna David Van Rooy och Chockalingam Viswesvaran, fann man att det bara fanns ett marginellt samband mellan höga EQ-värden och professionella färdigheter. Faktum är att även om IQ-nivå verkligen skulle ha varit en bristfällig indikator på framtida framgångar i yrkeslivet, visade det sig att den (åtminstone i det här urvalet) ändå var mer tillförlitlig än resultatet för emotionell intelligens. Men föreställningen kring emotionell intelligens har blivit så djupt förankrad inom näringslivets kultur och i managementkonsultbranschens vokabulär att inte ens sådana rön förmår hämma dess framfart. Trots dessa motstridiga resultat menar Goleman att om man skulle titta på de mest framstående tio procenten av alla ledare, så kommer man definitivt att börja se vilken skillnad som deras förhöjda emotionella intelligens gör. Efter att ha låtit omanalysera Lyle och Signe Spencers ursprungliga ramverk för kompetenser, meddelar Goleman beträffande ledarna som studerats ”att i genomsnitt nära 90 procent av framgångarna i deras ledarskap kunde tillskrivas emotionell intelligens”, medan den på toppositioner står ”för så gott som hela fördelen”. Det här är viktiga och potentiellt avgörande rön, så jag blev besviken när jag inte på egen hand kunde titta närmare på detaljerna kring metoderna och källmaterialet som använts från någon av studierna. Även om de korta sammanfattningarna som ges i Golemans bok Känslans intelligens och arbetet: emotionell intelligens och social kompetens i arbetslivet är intresseväckande, har mina försök att hitta den här forskningen i någon vetenskaplig tidskrift med peer-review, kollegial fackgranskning, hittills varit fruktlösa. Alldeles oavsett detta tycks agendan stå klar: hur smart du än är eller inte är, så kommer du definitivt att behöva odla den förfinade känslomässiga medvetenheten hos Bill Gates eller den framlidne Steve Jobs för att försäkra dig om framgångar. Men vänta lite nu: i intervjuer har både Gates och Jobs öppet erkänt sig ha en ganska ”robust” och offensiv ledarstil som knappast gör någon av dem till fanbärare för förmågan att ha varm, mjuk hand med människor. Men det var å andra sidan inte heller Winston Churchill, Katarina II av Ryssland, hunnernas kung Attila, Boudicca eller Mao Zedong – samtliga ansedda som mycket framgångsrika ledare på sin tid. När jag tänker på sådana historiska gestalter slår de mig inte som några typexempel på den emotionellt intelligenta individen som Goleman beskriver som: … samlad och utåtriktad, engagerad i människor och hjärtefrågor, medkännande och omhändertagande, med ett rikt anpassande känsloliv … trygga i sig själva och det universum de bor i.” Jag menar inte att det inte finns ledare vars sociala färdigheter och känslomässiga skarpsinne har hjälpt dem att nå toppen. Jag hyser dock en hemsk misstanke om att de avgörande egenskaperna hos många högpresterande ledare allt som oftast är deras förmåga att fatta svåra beslut och att göra uppoffringar som deras mer empatiska, känsliga likar skulle dra sig för. De tycks ofta ha ett målmedvetet fokus som låter dem köra över allt motstånd till deras planer. I stället för att vara känslomässigt lyhörda för all social och mellanmänsklig data som strömmar in från omgivningen, är deras färdighet snarare att ibland hänsynslöst prioritera och sålla bort sådana yttre faktorer. Dessa män och kvinnor har inte råd att distraheras av bilder av sörjande anhöriga till de fotsoldater de just ska skicka till fronten. Likt läkare som måste ordinera ett smärtsamt botemedel, måste sådana män och kvinnor träna sig själva på att ignorera patientens plågade skrik och kanske ibland också det egna samvetets jämrande viskningar. Så vad är det vi har att göra med här? Är emotionell intelligens den oumbärliga tillgången den påstås vara eller är den i stort sett irrelevant? Kan den till och med vara ett handikapp i vissa sammanhang? Jag antar att det beror på hur man definierar emotionell intelligens, och det är här det blir rejält kvistigt. Jag ska inte tråka ut er med de enorma svårigheter psykologer har mött i försöken att komma överens om hur människors EQ ska mätas, utan nöjer mig med att säga att när Salovey och Mayer myntade termen ”emotionell intelligens” på 1990-talet, så använde de den på ett väldigt specifikt och försiktigt sätt. Deras ”färdighetsmodell” fokuserade helt på mentala processer för hur människor uppfattar och sedan resonerar kring information som härrör från känslor. Emotionell intelligens påminde därför om andra sorters intelligens, och dess utmärkande drag var främst den typ av data som den bearbetade – så som vissa människor på ett liknande sätt resonerar bättre med ord och andra visar sig ha en särskild fallenhet för att bearbeta visuellt bildspråk. Känslomässigt smarta människor var helt enkelt bra på att identifiera och manipulera känslomässig information. Nuförtiden har dock emotionell intelligens blivit en luddig hybrid av förmågor, personlighetsdrag, värderingar och mellanmänskliga färdigheter. Även om förespråkarna för EQ gärna påpekar att traditionella IQ-tester inte står för mer än upp till 25 procent av skillnaden mellan framgångsrika personer och sådana som presterar sämre, så betyder inte det att emotionell intelligens per automatik kan göra anspråk på resterande 75 procent (nog för att det ofta är det som antyds av människor som hänvisar till just denna statistik). Den här tendensen att behandla emotionell intelligens som ”allt annat” som inte går att förklara med konventionell intelligens är en del av anledningen till att begreppet har blivit så luddigt. Kritiker har förtvivlat försökt identifiera en enhetlig gemensam faktor eller princip. Det här är en av de största invändningarna som den berömde psykologen Hans Eysenck har mot Goleman; han menar att Goleman ”tydligare än de flesta exemplifierar det absurda i tendensen att klassificera nästan alla sorters beteenden som en ’intelligens’ ”. Professor Eysenck har en poäng. Bara för att något fungerar och visar sig anpassningsbart för en viss miljö, behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är intelligent beteende som ligger bakom. När en igelkott rullar ihop sig till en boll för att skydda sig själv mot rovdjur, skapar beteendet ett bra utfall för igelkotten, men inte för att igelkotten medvetet (eller ens omedvetet) har utvärderat situationen och beslutat att rulla-ihop-sig-strategin innebär den bästa chansen för överlevnad. Beteendet är sannerligen anpassningsbart, men det bygger snarare på instinkter än på insikter. När vi säger att igelkotten gör något ”smart” i det här fallet använder vi en metafor. Det lyckade utfallet skapar illusionen eller antagandet att någon sorts intelligent process är inblandad, eftersom vi rimligt nog tenderar att likställa goda resultat med intelligenta problemlösande strategier. Även om Golemans fyra dimensioner (självmedvetenhet, att motivera sig själv, social medvetenhet och relationshantering) kanske ser ut att överensstämma någorlunda med Saloveys och Mayers ursprungliga kategorier, så visar en närmare titt att vi har att göra med något helt annat här. Hur förhåller sig självförtroende till förmågan att resonera med känslor? Egenskaper som självförtroende, ”prestationsvilja” och enastående självbehärskning kan otvivelaktigt ge fördelar i livet, men är de verkligen uttryck för emotionell intelligens? Många forskare har också kritiserat den utsträckning i vilken aspekter av emotionell intelligens överlappar etablerade personlighetsdrag som att vara sympatisk och utåtriktad. Visst, dessa drag kan ibland ge sina bärare förutsättningar för användbara typer av socialt beteende – precis som igelkottens instinkt – men hur de skulle förhålla sig till någon bakomliggande mental förmåga eller färdighet är inte lika klart. Angående de fem förmågorna som Goleman ursprungligen identifierade konstaterade Hans Eysenck i boken Intelligence: a new look: Om dessa fem ”förmågor” definierar ”emotionell intelligens”, så förväntar man sig bevis för att de står i växelförhållande till varandra; Goleman erkänner att de kan vara tämligen oberoende av varandra, och hur ska vi då över huvud taget kunna mäta dem om vi inte vet om de är korrelerade? Hela teorin är följaktligen byggd på kvicksand; den saknar gedigen vetenskaplig grund. I de flesta sammanhang tar sig höga nivåer av intelligens uttryck i förmågan att tänka utanför de etablerade ramarna på sätt som kan utmana sociala normer. Stora tänkare är ofta excentriker. Att utveckla din emotionella intelligens (åtminstone Golemans version) tycks däremot avsedd att göra dig till chefens vision av en mönsteranställd. Cynikern i mig undrar om inte rörelsen för emotionell intelligens egentligen syftar till att framställa lydiga medborgare åt stora koncerner. När man benar ut Daniel Golemans utökade kategorier stöter man på olika ”emotionella kompetenser” som i mina öron låter som en liten annons för månadens arbetare: ”Pålitlig, prestations- och serviceorienterad individ söker vänlig industrimagnat som kan hjälpa honom att klättra i hierarkin …” Från mitt utifrånperspektiv får jag intrycket av att vissa av värderingarna som lovordas i böcker om emotionell intelligens inte alltid karaktäriserar individerna som sitter allra högst upp i koncernträdet. Jag är inte säker på att ”öppenhet” alltid skulle ses som en särskilt stor tillgång i styrelserummet. Att arbeta mot att utveckla hög EQ kan göra dig till en mycket trevligare, mer hänsynsfull och älskvärd person att umgås med. Det kommer troligtvis att göra att du hamnar på god fot med dina chefer, men det finns en misstänkt god överensstämmelse mellan värderingarna i den emotionella intelligensen och dem som tjänar stora koncerners egenintressen. På samma sätt som den tyske sociologen Max Weber pekade på den behändiga överensstämmelsen mellan den protestantiska etiken och kapitalismens anda, tycks den emotionella intelligensen skapa människor som fogligt passar in i stora företagskulturer snarare än vill tutta eld på dem. Vi bör ifrågasätta huruvida den här versionen av ”emotionell intelligens” i slutändan handlar mer om socialisering än om att stärka individen. Personligen är jag för all del, likt Daniel Goleman, positivt inställd till etiskt, empatiskt ledarskap. Faktum är att jag långt hellre skulle vilja leva i en värld där företag såg till sina anställdas känslomässiga välbefinnande och hade bättre hand med människor, även om det skulle ske på bekostnad av minskad lönsamhet. Jag skulle definitivt hellre arbeta i en sådan värld. Men även om jag kan gå med på att några av kompetenserna som tvingats in i begreppet emotionell intelligens skulle kunna skapa en bättre värld, så köper jag inte tanken på att emotionell intelligens skulle vara någon gyllene biljett till en väntande kometkarriär. Det finns lyckligtvis ledare som faktiskt förkroppsligar de egenskaper som förknippas med hög EQ, men det finns sannerligen fler än ett sätt att dra en slipsten, och det är rent trams att hävda att dessa kvaliteter är en förutsättning för framgång. Industrin kring emotionell intelligens anspelar på en tilltalande fantasi att de snälla tjejerna och killarna inte bara kan komma först i mål, utan att de faktiskt har större chans att göra det. Förhoppningsvis stämmer det här emellanåt, men jag tror att en stunds ärlig eftertanke skulle bekräfta att detta knappast är regeln. Viljan att tro att framgång uppstår naturligt ur sociala och vänliga attityder och varma mellanmänskliga färdigheter är besläktad med villfarelsen, ofta underblåst av Hollywood, att de goda och tappra också är de vackra och stiliga. Många värderingar och beteenden som förmodas vara tecken på emotionell intelligens kan ses som moraliskt beundransvärda, men alla former av verklig intelligens kräver ibland en förmåga att ta ett steg tillbaka, se saker för vad de egentligen är och lägga åt sidan våra fantasier kring hur vi skulle vilja att de var. Läsare som fortfarande är fast beslutna att nå toppen tillråds att byta ut sitt exemplar av Goleman mot en utgåva av Fursten. Till och med på 1400-talet förstod Niccolo Machiavelli maktens psykologi. Han skrev: Det är nämligen så stor skillnad på hur man verkligen lever och hur man borde leva, att den som avstår från det man måste göra för det man borde, snarare bäddar för sin undergång än för sin räddning. Lyd Machiavellis råd. Läs biografier om enastående och högpresterande personer genom tiderna eller om våra moderna industrimagnater och fråga dig själv helt ärligt: ”Vad var det som gjorde att de här männen och kvinnorna lyckades ta sig till toppen?” Om du hittar en betydande och genomgående överensstämmelse med den brokiga skara drag och egenskaper som buntats ihop under rubriken ”emotionell intelligens”, så skulle ingen bli mer förvånad än jag. Det kan finnas många goda skäl att försöka bli en mer empatisk, känslig och omtyckt person, men jag betvivlar starkt att det skulle göra en till kungen i djungeln. »…verklig intelligens kräver ibland en förmåga att ta ett steg tillbaka, se saker för vad de egentligen är och lägga åt sidan våra fantasier kring hur vi skulle vilja att de var.« SÄTT UPP MÅL OCH BLI FRAMGÅNGSRIK Jag måste ha läst Michael Rosens och Helen Oxenburys klassiska saga hundra gånger för mina barn när de var små, och ändå verkade de aldrig tröttna på den: ”Vi ska ut på björnjakt … Vi ska fånga en stor en …” Tala om att sagan är en hyllning till motivationskraften i att ha ett klart och tydligt mål. Det spelar ingen roll vilka hinder den påhittade familjen stöter på; det tydliga syftet driver dem oupphörligt framåt mot att uppfylla sitt mål. Går det inte att ta sig över något? Går det inte att ta sig under heller? Spelar ingen roll; de går bara tvärs genom det. Tills de påträffar björnen de har letat efter vill säga. Plötsligt tycks det inte riktigt lika lockande att fånga björnen. Berättelsen slutar med att familjen flyr hem hals över huvud med ett väldigt uppretat djur i hälarna. Det är numera allmänt accepterat att man måste sätta upp mål för att uppnå något alls, oavsett ämnesområde. Självhjälpsböcker säger hela tiden åt oss att våra mål måste vara specifika, och att vi ska bryta ner dem till hanterbara och mätbara delmål. Psykologiskt sett finns det en rad problem med det här tillvägagångssättet, vilket vi kommer att se nedan, men Rosens och Oxenburys saga sätter fingret på en av de mest förbisedda frågorna: att sätta mål är bara till hjälp om målen vi sätter till att börja med också är de rätta. Bakom de flesta av våra målsättningar ligger den naturliga föreställningen att vi på något sätt kommer att bli lyckligare av att uppnå dessa mål. Enligt Harvardpsykologen Dan Gilbert är vi tyvärr ofta dåliga på att veta vad vi vill, eller mer specifikt, på att förutse det verkliga värdet på sakerna vi tror att vi vill ha. Vi kanske i hemlighet förväntar oss att det nya huset vi har fått upp ögonen för kommer att få oss att må fantastiskt när vi väl har nycklarna i handen. Uppeldade över den här visionen av vårt framtida välbehag sätter vi de lämpliga finansiella målen, gör de nödvändiga uppoffringarna och ser med spänning hur våra övertidstimmar successivt omsätts i uppfyllelsen av det eftertraktade målet. Tyvärr tyder de tillförlitliga bevisen från flera decenniers forskning på att ditt nya köp (a) med största sannolikhet inte gör dig lika lycklig som du tror och (b) att den tillfredsställelse som det ändå ger blir mer kortlivad än du tänkt dig. Det här gäller dessvärre inte bara materiella mål, utan alla företeelser som vi tror kommer att förbättra vår livskvalitet. Sanningen är att när vi ska bedöma vad som kommer att göra oss lyckliga, har vi alltid fel. Om det är till någon tröst, kan vår klena prognosförmåga ibland vara till fördel, när det gäller följderna av starkt negativa händelser. Gilbert menar att när stora katastrofer inträffar – säg att vi förlorar en livspartner eller blir arbetslösa – så klarar vi oss ofta bättre än vi förväntat oss, eftersom vi stålsätter oss för att hantera krisen och aktiverar vårt försvar. Vi är däremot relativt sårbara för utdragna och triviala angrepp mot vårt välbefinnande, vilket i slutändan kan leda till att de kumulativt får en mer skadlig effekt på oss än livets stora prövningar. Tänkesätt som att man ”inte ska bry sig om småsaker” kan i själva verket vara ganska missriktade. Det kan mycket väl vara just småsakerna som vi bör fästa mest uppmärksamhet vid. Om Gilberts forskning visar att vi bör vara försiktiga med vad vi önskar oss, så måste vi också se till att våra mål är realistiska. Annars kan målsättningarna som ska motivera oss göra att vi i stället tappar gnistan. Det finns otaliga självhjälpsförfattare och livscoacher som uppmanar oss att ”sikta mot stjärnorna”, men det här kan vara ett dåligt råd om vi inte redan har vinden i ryggen. Forskningen visar att även om så kallade stretchmål kan verka stimulerande och motiverande för personer som redan har fått förstärkning av nyligen vunna framgångar, så kan de vara överväldigande och nedslående för dem med svagare prestationsmeriter. Att sikta mot stjärnorna är med andra ord bara vettigt om stjärnorna redan finns inom räckhåll. Man måste också ha tillgängliga resurser för att få ut något av ett sådant mål. Om du har använt allt du har för att komma dit där du är eller kämpar för att upprätthålla status quo, riskerar ett stretchmål rentav att tänja dig till bristningsgränsen och bränna ut dig. Det är viktigt att påpeka att människor bara tycks nå stretchmål i omkring tio procent av fallen, och om man misslyckas med att uppnå målen skapas en nedåtgående spiral där prestationsförmågan bli än mer hämmad i takt med att motivationen och självförtroendet minskar. De flesta av oss gör nog bäst i att sätta upp lägre mål och bygga vidare därifrån. Det finns aktuella neurologiska studier som stödjer detta. Hjärnan är, visar det sig, ett tämligen konservativt och sårbart organ, konstruerat för att motstå alla sysslor som kräver genomgripande omformulering av dess aktivitetsmönster. Pressar man den för mycket stängs förnuftscentrumen ner. De grå cellerna kommer att göra uppror genom att försöka föra dig tillbaka till tryggheten i det bekanta. Den här processen är jämförbar med vad som händer i muskler som tänjs för mycket. ”Sträckreflexen” får muskelfibrerna att automatiskt dra ihop sig och motstå tänjningsprocessen, vilket är anledningen till att effektiv fysisk stretchning måste göras väldigt varsamt och i små steg. Ett annat problem med högt uppsatta mål är att de också kan begränsa vår uppmärksamhet, eftersom alla resurser koncentreras till målsättningen. Under sådana omständigheter är det lätt att vi förlorar helhetsperspektivet och tappar balansen i livet. När jag skriver det här kommer jag att tänka på en av mina klienter som arbetade som livvakt åt olika superkändisar. Han förklarade att när han hamnade i handgemäng, uppslukades hela hans uppmärksamhet på att avlägsna hindret (i det här fallet hans motståndare) framför honom. Han tvivlar aldrig på att objektet framför honom faktiskt kommer att ge vika, vilket det också alltid gör. Han är en kraftig kille. Men det finns en nackdel, berättade han för mig. I det här tillståndet, där han till hundra procent är fokuserad på det som ligger framför honom, är han i själva verket ganska utsatt. Det finns inga uppmärksamhetsresurser kvar att ägna åt det som kanske händer bakom honom. Av den här anledningen, sa han, har livvakter ofta kolleger som i sin tur håller uppsikt över dem. Du kanske har stött på det välkända testet kring selektiv uppmärksamhet som utformats av Daniel Simons och Christopher Chabris. Om du inte redan känner till det, se då till att gå in på YouTube på adressen www.youtube.com/watch?v=vJG698U2Mvo, innan du läser vidare. Genom att ha fått den enkla instruktionen att räkna hur många gånger spelarna i vita tröjor passar en basketboll mellan varandra, missar de flesta tittare att en person i gorilladräkt uppenbarar sig mitt i synfältet. När vi sätter upp mål för oss själva, slutar vi bry oss om förmodat ”irrelevant” information som egentligen kanske inte alls är irrelevant. I artikeln ”Goals gone wild: the systematic effects of over-prescribing goal-setting” påpekar författarna att man genom att förlora kontakten med sammanhanget kan uppmuntra riskabelt och oetiskt beteende och försumma målsättningar och relationer som är lika viktiga. När mål får styra kan de också invagga oss i en sorts mental lathet, till och med ren dumhet; målet ger oss en förenklad agenda där vi inte längre behöver bry oss om hur de olika delarna i uppgiften förhåller sig till varandra. Ibland skapar målen en skev prioritetsuppfattning som får människor att göra uppoffringar som sedda i backspegeln knappast var värda besväret. Hur många affärsmänniskor har inte vaknat upp en dag och insett att de befinner sig i sina verksamheters toppskikt men ändå känner sig som tomma skal, övergivna eller ignorerade av familj och vänner, vars behov de om och om igen åsidosatt för att nå sina ”drömmars” mål. Det kanske mest destruktiva i vår besatthet av målsättningar är det underförstådda att vi alltid måste komma någon annanstans, bli mer, göra mer. Där vi befinner oss just nu, viskar målsättningarnas etos enträget, duger aldrig riktigt. Detta antyder också att det vi är inte heller riktigt duger. Och ändå visar all forskning inom den positiva psykologin att påstådda högpresterare på det stora hela taget inte är mer nöjda med sina liv än de som presterar mindre. Jag antar att det i slutändan handlar om vilka prestationer som verkligen betyder något. Medan målfokusering ofta kan ge ett slags tunnelseende, som så elegant demonstrerades i Simons och Chabris gorillauppgift ovan, tillhör belåtenhet i stället en grupp positiva känslor som den kognitiva psykologen Barbara Fredrickson menar aktivt utvidgar vårt uppmärksamhetsfält och den uppsättning tankar och handlingar som vi har till förfogande. I och med att det är ett relativt stabilt sinnestillstånd är förnöjsamhet inte riktigt samma sak som lycka, vilket tenderar att vara en flyktigare känsla. Den verkar dock i stor utsträckning vara oberoende av prestation. Yogin T. K. V. Desikachar säger att förnöjsamhet (”santosa”) är ”accepterandet av det som har hänt … vad vi har och det vi har blivit begåvade med”. Att sätta upp mål, vilket i slutändan handlar om att vilja ha mer snarare än att vara nöjd med det värdefulla vi redan har, är tacksamhetens fiende. Ändå är lyckoforskaren dr Robert Emmons bara en av många forskare som i experiment upptäckt att människor som uppmanades att öka sin tacksamhet var upp till 25 procent lyckligare i genomsnitt efter bara tio veckor jämfört med kontrollgruppen. Intressant nog var sakerna som ”tacksamhetsgruppen” pekade på som källor till sin tacksamhet ganska enkla och lättillgängliga för de flesta av oss. Varning för Disneystämning nu, men de räknade upp saker som ”solnedgång genom moln”, ”vänners generositet” och till och med att bara ”få leva”. Och om de här sakerna ger dig kväljningar, så borde du verkligen ta lärdom av Emmons experiment: den där sortens cynism håller dig inte varm om nätterna ska du veta … »Att sätta upp mål, vilket i slutändan handlar om att vilja ha mer snarare än att vara nöjd med det värdefulla vi redan har, är tacksamhetens fiende.« Att sätta upp mål för sig själv är ett ställningstagande som bara kommer att medföra tillfredsställelse om man får det man vill ha. Kanske bör vi tänka mer på hur vi kan undkomma vår egen ”begärsfälla” till att börja med. Detta är naturligtvis en central idé i många österländska filosofier, bland annat i buddhismen och taoismen. Vi bör också ta i beaktande att utövandet av mindfulness, där människor uppmuntras vara helt närvarande i ögonblicket utan att oroa sig över framtiden eller det förflutna, i utfallsstudier visat sig vara mycket effektivt i behandlingen av depressioner och i att åstadkomma varaktiga förbättringar vad gäller människors livskvalitet. Luo Lu, doktorand i kinesisk folkpsykologi, sammanfattar i sin avhandling den taoistiska synen på lycka på ett sätt som tycks gå stick i stäv med alla våra frenetiska målsättningsstrategier. Lu förklarar: Lycka inom taoismen är den personliga frigörelsen från alla mänskliga begär, genom att följa den Naturliga kraften, att inte göra något, att lugnt acceptera ödet och att möta livet med ett fridfullt sinne. Genom att göra detta har man chans att nå den ultimata lyckan, då man blir ett med universum, vilket kallas ”tian ren he yi”. Lycka inom taoismen är därför inte en emotionell känsla av glädje; i stället handlar den om kognitiv insikt och transcendens. Taoister praktiserar en livsstil som går ut på tillbakadragenhet, isolation och tysthet. Det ultimata målet är att uppnå anonymitet, att försvinna in i Naturen, överstiga Naturen och bli ett med Naturen. Så nyckeln är alltså att ”försvinna in i Naturen”? Det är inte precis något man hittar på så många västerlänningars ”att göra”-lista. Målsättningar har en plats i våra liv; vi måste alla få saker och ting gjorda och ibland måste vi utmana oss själva. Men vi måste också vara försiktiga, så att våra mål inte får oss att bortse från det som verkligen är viktigt för oss. I all vår strävan efter lycka och framgång är det viktigt att vi inte i slutändan utvecklar ett tankesätt som alltid håller dem på armlängds avstånd. INGEN KAN TVINGA DIG ATT KÄNNA NÅGONTING Föreställningen att vi har total kontroll över hur vi reagerar på andra människor och helt kan styra den påverkan de har på oss är förvånansvärt utbredd. Dr Kate Wachs sammanfattar uppfattningen på följande sätt: På samma sätt som pengar inte kan göra dig lycklig, kan inte heller andra människor göra dig lycklig. Ingen kan få någon annan att tänka och känna eller göra någonting. Den enda personen som har den förmågan är personen som äger tankarna, känslorna och beteendet. Det är först när du har accepterat denna sanning som du kan bli lycklig på riktigt. Synsättet som uttrycks här begränsas inte längre till svajiga självhjälpsböcker – det är numera etablerat inom ledarskapsutvecklingen. Nästan alla av oss har blivit pådyvlade den häpnadsväckande uppenbarelsen att ”ingen kan egentligen tvinga dig att känna någonting”, ofta i blödigt bedyrande tonfall från välmenande vänner, partner eller den senaste storsäljande självhjälpsboken. Det här måste vara bland de mest löjeväckande påståendena inom hela populärpsykologin. För att göra ont värre framförs detta absurda stycke information med ett så skenheligt tonfall att det faktiskt får mig att känna allt möjligt – varav det mest pockande är en stark lust att ta personen som yttrar det i kragen och skrika: ”Har du någonsin över huvud taget umgåtts med verkliga människor?” Det är klart att folk får oss att känna saker: nämn en viktig känslomässig topp eller dal i ditt liv som inte varit en reaktion på en annan människa. Hela vår arts flertusenåriga historia vittnar om vilket enormt inflytande vi har på varandra på alla möjliga nivåer som vi i många fall har mycket lite medveten kontroll över. Det är faktiskt ganska skrämmande hur mycket vi i själva verket påverkas och influeras av andra människor, men lika oroväckande är vår tilltro till den tämligen självgoda fantasin att vi är helt onåbara och att vi har förmågan att bestämma hur vi ska reagera på varje möte. Okej, jag är lite orättvis. Kognitiv beteendeterapi (kbt) har i många kliniska studier framgångsrikt demonstrerat att om man lär människor att omtolka sina erfarenheter, så kan det verkligen få en positiv kedjeeffekt på deras känslor, och det är precis det som dr Wachs försöker påpeka. Om jag tror att chefen är ute efter mig, så är det sannolikt att jag ser hennes utvärdering av mina arbetsprestationer som överdrivet kritisk och petig; om jag å andra sidan tror att hon tycker om mig och på riktigt försöker hjälpa mig, kommer jag att se hennes råd som konstruktiv kritik och gå därifrån med ett leende på läpparna i stället för hjärtklappning. Som tänkande varelser har vi ju faktiskt vissa valmöjligheter kring hur vi ramar in händelser, och naturligtvis kommer detta att påverka hur vi känner inför dem. Faktum är att det finns bevis som pekar på att just själva processen som sker när man tänker igenom saker kan sänka intensiteten i våra känsloreaktioner. Runt millennieskiftet fann Ahmad Hariri och hans kolleger i Kalifornien att när människor helt enkelt ombads att benämna olika ansiktsuttryck (med andra ord att bearbeta det de såg på ett intellektuellt plan), visade en magnetisk resonanstomografi av deras hjärnor att blodflödet i områdena som styr rädsla minskade samtidigt som det lika mycket ökade i den prefrontala barken, området som hjälper oss att reglera våra känslomässiga reaktioner. Att hålla huvudet kallt, tänka igenom saker och ting och försöka vara objektiv – allt detta kan verkligen hjälpa oss i viss utsträckning. Även om KBT-tekniker har hjälpt tusentals människor, handlar det dock ofta om att begränsa skadorna efter händelsen. I själva ögonblicket tenderar våra reaktioner att vara blixtsnabba, ofrivilliga och känslomässigt laddade. Det tar tid och en hel del idogt övande för att omprogrammera våra automatiska reaktioner på ett visst stimuli. Förespeglingen att vår rationalitet är en brandsläckare som förmår dämpa alla oönskade känslor kanske är lugnande, men den är i stort sett en ren fantasi. Förnuftet kan bara hjälpa oss till en viss gräns, eftersom så mycket av utbytet mellan människor påverkar oss på en nivå som är helt omedveten och instinktiv. Säg till exempel att du har handlat mat och just ska lämna parkeringen när du ser att någon väntar på att få ta din plats. Eftersom att du är en sådan god, hjälpsam medmänniska backar du naturligtvis ut så fort du kan, så att nästa kund kan ta den lediga platsen. Det här är definitivt vad de flesta människor skulle säga att de skulle göra. I verkligheten visar det sig dock att människor som är medvetna om att någon väntar på att få ta deras plats faktiskt tar lite längre tid på sig att åka därifrån än om ingen annan är i närheten. Vi vet detta eftersom Barry Ruback och Daniel Juieng utförde en rad experiment som påvisade just detta fenomen 1997. På ett liknande sätt såg man i ett annat av Rubacks experiment att män tenderade att dröja kvar längre i biblioteksgångar när de råkade få sällskap av en annan man. Till och med förment civiliserade människor är fortfarande slavar under uråldriga revirinstinkter som fortsätter att styra vårt beteende, även om vi kanske är helt ovetande om dem. Även om vi kanske tror att vi kan kontrollera våra reaktioner, tycks vi dessutom vara väldigt lätta att styra in i beteenden som överensstämmer med andras förväntningar, utan att vi ens märker det. Vid University of Minnesota utförde dr Mark Snyder och hans kolleger 1997 ett genialiskt experiment som visade hur stark den här effekten kan vara. En grupp män ombads att tala i telefon med kvinnor efter att ha fått ett fotografi av en kvinna som av oberoende betygsättare hade blivit bedömd som antingen mycket attraktiv eller ganska alldaglig. Studiens syfte var att utforska hur det stereotypa synsättet att fysisk skönhet förknippas med andra positiva egenskaper, som intelligens, vänlighet, sällskaplighet och så vidare, påverkar oss. Fascinerande nog svarade kvinnorna, oavsett hur attraktiva de i själva verket var, i enlighet med förväntningarna som mannen de pratade med hade. Männen som trodde att de pratade med en attraktiv kvinna visade sig föra samtal som av oberoende klassades som mer sällskapliga, behärskade, sexuellt varma och utåtriktade. Författarna till studien konstaterade: ”Det som från början hade varit verkligt i männens medvetanden hade nu blivit verkligt i beteendet hos kvinnorna de interagerade med – ett beteendemässigt faktum som var märkbart även för lekmän, som bara hade tillgång till bandinspelningar av kvinnornas samtalsbidrag.” Ett ännu mer målande exempel på vår benägenhet att instinktivt anpassa oss till rollerna som andra skapar åt oss är beteendet hos försökspersonerna i Stanley Milgrams experiment, vilka utsatte andra människor för vad de trodde vara farligt starka elchocker bara för att en man i en vit rock sa åt dem att göra det. För att inte tala om beteendet bland studenterna som slumpvis utsetts att spela rollen som vakter i det ökända fängelseexperimentet som utfördes av Stanford-universitetet på 1970-talet. Dessa unga män, varav alla på förhand hade bedömts som psykologiskt välbalanserade och intelligenta, hängav sig lydigt åt verkligt sadistiska beteenden och bestraffade sina låtsasfångar på sätt som starkt påminner om mer sentida bilder från Abu Ghraib. Vi kanske tror oss vara immuna, men som en av studentvakterna kontrade mot en skara hätska åhörare i slutet av en föreläsning om Zimbardos experiment: ”Kan ni vara helt säkra på att ni hade agerat annorlunda?” Vi kanske tror att vi kan kontrollera våra handlingar och reaktioner på det sätt som populärpsykologin försäkrar oss om att vi kan, men som Yalepsykologen John Bargh påpekar, vill människor inte gärna inse hur mycket av våra upplevelser i vardagen det är som ”inte styrs av medvetna avsikter och genomtänkta val, utan av mentala processer som sätts i rörelse av omgivningen”. Med andra ord kanske vi tror att det är vi som bestämmer, men för det mesta inser vi inte hur mycket vi omedvetet styrs in i särskilda roller av omgivningens beteenden och agerande. Hur vi upplever världen, och till och med hur vi upplever oss själva, styrs i mångt och mycket av andra. »…för det mesta inser vi inte hur mycket vi omedvetet styrs in i särskilda roller av omgivningens beteenden och agerande.« Ur en lite mer optimistisk synvinkel kan det sociala inflytandet även föra positiva saker med sig. Dr Robert Rosenthal redogör för ett experiment där elever delades in i två olika klasser. Man sa till läraren för en av dem att barnen i den klassen var begåvade och exceptionellt duktiga, medan den andra blev informerad om att hennes klass utgjordes av lågpresterande barn som troligtvis behövde extra mycket hjälp. Faktum var att det i det här läget inte fanns någon skillnad i genomsnittlig prestationsförmåga mellan klasserna. Men hör och häpna, i slutet av året gjorde eleverna i den ”begåvade” klassen bättre ifrån sig än genomsnittet, medan de påstått lågpresterande eleverna också presterade sämre. Ytterligare bevis på hur andra människor automatiskt betingar våra reaktioner på dem har kommit från Alex Pentlands studier kring ”verklighetsutgrävning” vid Massachusetts Institute of Technology (mit). Genom att utrusta informanterna med modifierade smartphones som registrerade data kring icke-verbala kommunikationsaspekter (däribland närhet, tonfall och kroppsställning), har forskargruppen från mit påvisat en subliminal interaktionsnivå mellan människor som visar sig vara en avsevärt mycket pålitligare värdemätare på vad som egentligen försiggår mellan dem än det ytliga innehållet i samtalet. Vi är inte bara hyperkänsliga för dessa ”ärliga signaler”, utan de påverkar även vårt beteende och humör väsentligt – återigen utan att vi är medvetna om det. Pentland förklarar att ”ärliga signaler också är vanliga, eftersom de utlöser förändringar hos personerna som tar emot signalerna, förändringar som är fördelaktiga för personerna som skickar dem”. Denna andra kommunikationskanal är så stark att bedömare som höll utkik efter relevanta subliminala beteenden, när de iakttog de första fem minuterna i en låtsad löneförhandling, kunde förutse den vinnande parten i 87 procent av fallen. En aspekt av icke-verbal kommunikation, som Pentlands team har fokuserat på, är den omedvetna imitation som ofta inträffar automatiskt när människor umgås med varandra. Flera olika studier har bekräftat att människor tenderar att härma varandras kroppsspråk, ansiktsuttryck, talmönster och tonfall. Anledningen till att det här automatiska imiterandet är så centralt för att förstå socialt inflytande är, enligt psykologerna, att det är en av mekanismerna som ligger bakom känslomässig smitta, alltså förmågan hos en person att överföra känslor till en annan person. Det vi gör med våra kroppar har en omedelbar påverkan på känslorna vi förnimmer. Le (trots att det skär i hjärtat) så kommer du alltså enligt vetenskapen faktiskt att må bättre. Sitter du som en säck potatis i stolen, så är risken större att du känner dig håglös och nedslagen. Den här feedbackmekanismen är så effektiv att forskare från University of Cardiff upptäckte att kvinnor vars förmåga att rynka på pannan hade hämmats av botoxinjektioner sa sig känna sig mycket lyckligare och mindre ängsliga än förut – trots att de inte tyckte att behandlingen hade förbättrat deras utseende avsevärt! Det tycks sannolikt att vi genom att härma beteenden och mikrouttryck hos människor i vår omgivning också kopierar deras känslor. Faktum är att det finns forskning som har slagit fast att till och med känslor som ensamhet kan smitta. I en noggrann undersökning utförd i Framingham i Massachusetts fann man att om så bara en enda person i området kände sig ensam en dag i veckan, så ökade också den upplevda ensamheten i hela området. Mer dramatiska exempel på smitta är den typ av masshysteri man kan se svepa över folkmassor, eller de tragiska händelser som inträffade i Salem, en annan stad i Massachusetts, år 1662, då ett antal tonårsflickor åtalades för häxeri efter att ha härmat varandras skrik och konvulsioner så exakt att en lokal präst fastslog att de var ”bortom det inflytande epileptiska anfall och naturliga sjukdomar kan ha”. Det är inte bara genom härmandets omedvetna kraft vi exponeras för känslorna hos dem i vår omgivning. Det visar sig att vi är neurologiskt anpassade att anknyta till det människor i vår omgivning upplever. Under senare år har forskarna upptäckt specialiserade spegelneuroner som effektivt gör att vi kan sätta oss in i andra människors situation. Att bara titta på någon som sparkar på en boll aktiverar de motoriska områden i hjärnan som hade varit inblandade om det vore vi som sparkade på den. Men detta tycks även gälla känslor. När vi ser någon som är ledsen aktiverar spegelneuronerna medlidande i våra egna områden där känslor bearbetas. I stället för att andra människor inte skulle kunna få oss att känna någonting, så är vi i själva verket alltså programmerade på sätt som gör oss mottagliga att känna deras smärta och dela deras glädje. Forskningen kring spegelneuroner tyder på att det psykologiskt sett finns stort fog för ett gammalt engelskt talesätt som säger att ”man blir som sällskapet man håller sig med”. Huruvida detta är tilltalande, upplysande, lugnande eller illavarslande beror på en rad mellanmänskliga variabler. Andra människor kan blotta det bästa och det värsta i oss. De kan föra oss till berusande känslomässiga höjder, men, som Sartre påpekade, de kan också ta med oss rakt ner i helvetet. Det är dock alldeles oavsett detta naivt att tro att vi har full kontroll över den känslomässiga påverkan sådana möten har på oss. I stället för att förlita oss på det problematiska mottot att ingen kan tvinga oss att känna någonting vi inte själva vill, borde vi erkänna hur sårbara och öppna vi verkligen är för den osynliga och omedvetna påverkan folk i vår omgivning har. Vi gör därför bäst i att välja vårt umgänge med omsorg, eller som stumfilmsstjärnan Louise Beal skarpsinnigt formulerade det: ”Älska din granne så som dig själv, men välj grannskapet du bor i.” Vi bör också vara medvetna om hur vi själva påverkar andra. Vi har sett att människor inte nödvändigtvis kan välja hur de reagerar på oss. Så sättet vi beter oss på i sällskap med andra människor spelar faktiskt roll – men det är sällan, om någonsin, ett ämne som intresserar självhjälpsguruer. De och vi fokuserar naturligt på hur andra människor får oss att må, men hur mycket reflekterar vi över hur vi kan förändra atmosfären i ett rum eller hur vårt sätt påverkar andra människor? Jag misstänker att vi i framtiden inte bara kommer att tänka på föroreningar som något som händer när man släpper ut giftiga gaser i atmosfären eller struntar i att källsortera. Även om fysiskt avfall är uppenbart för oss alla, så är ”känslomässiga föroreningar” ett inte desto mindre reellt problem. Dess kumulativa effekter kan vara betydande. Som miljökämparna skulle säga: vi måste alla ta ansvar och se till att vi är en del av lösningen och inte av problemet. Man kan naturligtvis också fråga sig om man inte också vill låta andra människor få en att känna något emellanåt. Det går envisa rykten om att andra människor ibland faktiskt kan få en att må ganska bra. Även när de ändå inte gör det, eftersom det kan vara välbetänkt att hålla inne med vissa känslor, så är våra spontana inre reaktioner på människorna i vår omgivning en viktig del i att känna sig levande. Inte strävar vi väl ändå efter att bli som de känslomässigt tomma kvinnorna i The Stepford wives, som helt oberörda seglar genom livets alla nycker utan att ett enda hårstrå hamnar fel. Andra människor kommer alltid ha kapacitet att få oss att skratta och gråta. De kan fylla oss med glädje i ena sekunden och försätta oss i sorg i nästa. Det är bara så det är. Och skulle vi i ärlighetens namn verkligen vilja ha det på något annat sätt? »…borde vi erkänna hur sårbara och öppna vi verkligen är för den osynliga och omedvetna påverkan folk i vår omgivning har.« TÄNK POSITIVT OCH BLI EN VINNARE ”När livet ger dig citroner, gör då lemonad …”, rådde Norman Vincent Peale, pastor i den reformerta kyrkan och grundare av rörelsen för positivt tänkande. Om man någonsin behövt bevis på kraften i positivt tänkande, så kan sättet på vilket ideologin att ”betona det positiva” på alla nivåer har infiltrerat den västerländska kulturen sedan 1950-talet sannolikt sätta punkt för diskussionen. Naturligtvisharävensynsättetattmanalltidskaseglasetsom halvfullt sina belackare. Författaren och journalisten Barbara Ehrenreich är den senaste kämpen i en tapper skara oliktänkande och hennes syrliga reportagebok Gilla läget är ytterst läsvärd. Det råder dock knappast något tvivel om att sådana vapenvägrare är i klar minoritet. De ter sig alltmer som Knut den store-lika figurer som rasar mot en ohejdbar kulturell tidvattenvåg. De flesta av oss tar numera för givet att en positiv inställning i allra högsta grad är en tillgång i livet som ska bejakas så fort tillfälle ges. Positivt tänkande tar sig numera oräkneliga uttryck, i allt från självförtroendebyggande bekräftelser till visualiseringar för bantning eller i kampen mot sjukdomar, men här skulle jag vilja fokusera på den minst spektakulära toppen av isberget: tanken att en positiv mental inställning är nyckeln till att ta sig igenom livet i största allmänhet, och även till att skapa en stabil grund för psykisk hälsa. Även om arvet efter Peale har fört med sig en hel del rent kvacksalveri i sitt kölvatten, har den kognitiva beteendeterapins (KBT) framväxt skänkt det positiva tänkandet en ny vetenskaplig fernissa. Inom kbt har man naturligtvis i regel undvikit fraser som ”positivt tänkande” (antagligen just på grund av dess tvivelaktiga rötter), men sticker definitivt inte under stol med den påverkan ”negativa” tankar kan ha på människors humör och sinnesstämning. Det är naturligtvis inte ”rocket science”, och man behöver såklart inte heller vara psykolog för den delen, för att inse hur en mer positiv attityd kan förbättra humöret eller ha gynnsamma kedjeeffekter på ens beteende. Professor Martin Seligman, som är intresserad av vad som får vissa människor att hantera saker bättre än andra, har bedrivit en hel del metodologisk forskning som visar hur viktigt ett optimistiskt förklaringssätt kan vara för att förhindra depressioner. Han konstaterar att deprimerade människor har en benägenhet att klandra sig själva för sin olycka snarare än hitta förmildrande omständigheter som mer optimistiska personer i motsvarande situation tenderar att göra. De ser ofta bakslag som permanenta snarare än som tillfälliga och generaliserar utifrån specifika incidenter för att dra dystra slutsatser om sig själva och sin lott i livet. Om negativa tankar gör en mottaglig för vissa typer av psykiska sjukdomar, så torde väl positivt tänkande vara det lämpligaste motmedlet? De kanadensiska forskarna Joanne Wood, John Lee och Elaine Perunovic skulle inte nödvändigtvis hålla med om den saken. De fann att även om upprepandet av positiva bekräftelser (t.ex. ”Jag är en älskansvärd person”) kan ge en känslomässig skjuts för vissa, så kan dessa bekräftelser faktiskt få en att må sämre, inte bättre, om man lider av låg självkänsla. Anledningen till detta tycks vara att för någon som verkligen känner sig urusel, öppnar rabblandet av positiva omdömen upp en trovärdighetsklyfta som är så bred att den inte går att överbrygga. I stället för att använda sådana bekräftelser som språngbräda till en mer sorglös tillvaro, blir deprimerade personer bara mer smärtsamt medvetna om avståndet mellan där de befinner sig och där de vill vara. En person som hade försökt bota sin depression genom positiva bekräftelser beskrev hur de till slut bara blev ”slogans för självförakt”. » …kan dessa bekräftelser faktiskt få en att må sämre, inte bättre, om man lider av låg självkänsla.« På ett liknande sätt har oberoende studier visat att även om positiva bekräftelser tycks sänka mottagligheten i amygdala (området i hjärnan som förmedlar rädsla) hos icke-deprimerade människor, så får de motsatt effekt hos deprimerade personer: amygdala blir mer snarare än mindre aktiv, då bekräftelserna upprepas. Det här är inte det enda sammanhang när positivt tänkande kan bli kontraproduktivt. Personer som är särskilt skickliga på att visualisera hur de vill att framtiden ska se ut (vilket självhjälpsböcker ofta uppmuntrar till) verkar ibland ofrivilligt kunna råka utlösa en avkopplingsreaktion som vanligtvis inte aktiveras förrän ett mål har uppnåtts. Märkligt nog kan det här göra det svårare för människor som lyckats föreställa sig sin önskade framtid att samla tillräckligt med energi, fokus och disciplin som de kan behöva för att förverkliga den. Poeten och författaren Anatole France påpekade en gång att ”för att uträtta stordåd måste vi drömma såväl som agera”, men det motsatta gäller naturligtvis lika mycket. Man uträttar i regel inte mycket genom att drömma utan att agera. Inte nog med att för mycket positivt tänkande kan beröva dig drivkraften att skrida till verket, det kan även göra dig psykologiskt handikappad på andra sätt. Joseph Forgas, professor i socialpsykologi, rapporterar att ”medan positiva sinnesstämningar tycks främja kreativitet, flexibilitet, samarbete och tilliten till mentala genvägar, utlöser negativa sinnesstämningar mer uppmärksamt, försiktigt tänkande som tar större hänsyn till den yttre världen. Positivt tänkande kan, precis som negativt tänkande, göra oss blinda för viktiga aspekter av verkligheten. Barbara Ehrenreich menar att den blinda optimism som positivt tänkande främjar föranledde den sortens hänsynslöshet som fick fritt spelrum på börsgolven på 80- och 90-talen och bidrog till att försätta hela världen i en global finansiell härdsmälta. Bettina von Helverson och hennes kolleger utförde 2011 en studie som tyder på att deprimerade personer också är bättre på logiskt beslutsfattande. Hon rapporterade att” deprimerade deltagare accepterade inte alternativ lika beredvilligt, vilket ledde till längre eftersökningar och bättre val” och drog slutsatsen att ”dessa resultat tyder på att depression, genom att främja ihärdighet, kan förbättra prestationsförmågan för vissa uppgifter”. Kanske är sjunde himlen inte alltid det bästa stället att befinna sig i när man ska jobba? Ronda Muir, som driver en juridisk konsultfirma, spekulerar över att en intuitiv förståelse för denna princip skulle kunna vara förklaringen till att schweiziska urmakare i generationer har spelat nedstämd musik i sina verkstäder för att förfina sin koncentrationsförmåga och precision. Antagandet att positiva känslor är oförenliga med stress och depressioner kan faktiskt också spegla ett typiskt västerländskt sätt att se på lycka. Forskning vid University of Seattle visar att även om bristen på positiva känslor sammanföll med stress- och depressionssymtom hos amerikaner med europeiskt ursprung, lyckades man inte hitta några sådana samband bland invandrade asiater. Experter som har försökt tolka dessa resultat menar att den troligaste förklaringen är att lidande i asiatiska kulturer ses som en förutsättning för utveckling. En ständigt positiv person kan följaktligen ses som andligt svag eller omogen. Inom österländska kulturer ska både positiva och negativa känslor accepteras, eftersom utgångspunkten är att allt befinner sig i ständig förändring. Den vedertagna visdomen är att alla känslor, såväl positiva som negativa, slutligen kommer att förflyktigas och därför måste ges plats. Tanken att försöka ersätta en känsla med en annan är tämligen främmande för det österländska synsättet. Så hur ska man kunna veta om en tanke är positiv eller inte? Den enkla tumregeln här i västerlandet är att en positiv tanke är en sådan som får oss att må bra, medan en negativ är en sådan som får oss att må dåligt. Det här tycks åtminstone ofta kbt vilja övertyga oss om. Problemet är att det som ”känns bra” inte nödvändigtvis är bra för oss. ”Må-bra-faktorn” kan visa sig vara ett ganska bristfälligt kriterium för att avgöra värdet på många saker, särskilt det vi väljer att fylla våra huvuden med. Utifrån det här tänkesättet skulle heroin kunna ses som en väldigt ”positiv” drog, men det betyder inte att jag vill börja ta det. Att hänge sig helt åt oreserverad optimism riskerar inte bara att göra oss tämligen irriterande att umgås med, det kan också göra oss ganska själviska och trångsynta. Om jag gång på gång intalar mig själv att jag borde sträva efter att må bra hela tiden och undvika eller inte kännas vid tankemönster som känns obekväma eller gör mig ledsen, så måste jag oundvikligen fokusera på en ganska begränsad uppsättning tankar och synsätt. Förr eller senare kommer jag att behöva börja avskärma mig från andra människor och deras bekymmer. För mycket empati blir ett hot mot min förmåga att upprätthålla min positiva sinnesstämning, vilket ju trots allt går före allt annat. Jag måste inte bara uteslutande fokusera på tankar som får mig att må bra, utan jag har även en skyldighet att isolera mig från andra människors smärta och nedstämdhet. De inneboende farorna med ohämmad optimism illustreras utmärkt av överensstämmelsen mellan vissa aspekter av den sorts positiva inställning som självhjälpsindustrin förordar och de tankemönster som kännetecknar förhärdade brottslingar. Jag vill inte dra för stora växlar på det här, men det är intressant att kriminologerna är ense om att ett av de dominerande kännetecknen för ett inrotat kriminellt tankesätt är en genomgående känsla av att vara berättigad. Yochelson och Samenow förklarar: ”Det finns de som anser att den främsta kognitiva vrångbilden som föranleder brott är en övervärdering av självcentrerade attityder och tankar som rättfärdigar brottslingen att bete sig på ett avvikande sätt.” Många läror inom det positiva tänkandet uppmuntrar oss avsiktligt att tänka i banor som kretsar kring allt vi har rätt till och uppmanar oss att ”ta det vi vill ha”. De flesta positiva affirmationer – bekräftelser – handlar om jaget: försök att hitta en som inriktar sig på andras behov och rättigheter, om du kan. Psykologisk inventering av kriminella tankemönster (pikt) innehåller åtta underordnade kriterier för att upptäcka tankemönster som är vanliga bland återfallsförbrytare. Ett av dessa behandlar tendensen bland kriminella att stänga av eller skjuta ifrån sig känslor av rädsla och ångest när de uppkommer. Med dess betoning på att ge positiva känslor företräde framför negativa, är positivt tänkande på vissa plan en teknik för att tysta oönskade eller oroande känslor, ofta genom att förneka deras blotta existens. Brottslingar kännetecknas också av det pikt beskriver som deras ”maktorientering” eller behovet av att upprätthålla fullständig kontroll över andra människor i sin närmaste omgivning. Den mest extrema varianten av positivt tänkande, som presenteras i böcker som bygger på ”andens makt över materien”, som i Rhonda Byrnes Hemligheten, är naturligtvis den yttersta kontrollfantasin. Författarna lovar att själva strukturen i verkligheten kan omformas efter behag. Det positiva tänkandet drivet till sin spets tillåter ingen opposition, tydligen inte ens från fysikens lagar. Vissa aspekter av positivt tänkande kan också lätt misstas för den ”superoptimism” som kriminella uppvisar. I det här fallet manifesteras detta oftast i deras orealistiska övertygelse om att de ”kan komma undan med det”, men positivt tänkande kan också generera obefogad tillit till önskade resultat, oavsett vilka hinder som kan finnas i vägen. ”Superoptimism” är också nära besläktat med ett annat PIKT-kriterium, nämligen ”tankemässig lättja”. Det här syftar på en allmänt okritisk hållning till ens egna tankar, planer och idéer, förenad med en försämrad problemlösningsförmåga. Som vi har sett kan positivt tänkande, bekräftelser och visualiseringar kringgå behovet av mer alldagliga men effektiva strategier för att man ska uppnå sina mål. Om man bara kan ringa efter en pizza, varför skulle man då orka göra en inhandlingslista, köpa ingredienserna, knåda degen och räkna ut tillagningstiden själv? Å andra sidan fungerar det ju faktiskt att beställa en pizza … Jag hävdar inte att positivt tänkande leder till kriminalitet. Men jag anser faktiskt att vi bör akta oss för att oreserverat underkasta oss Vincent Peales filosofi. Optimistiska, livsbejakande människor kan vara härliga att umgås med, men precis som många andra botemedel, kan positivt tänkande förorsaka tämligen oönskade biverkningar vid överkonsumtion. Förnekelse är aldrig bra för själen, och vi behöver den information vi får från hela vårt känsloregister – inte bara från de soligare sidorna. Om vi vill leva som vuxna, så måste vi riskera att konfrontera verkligheten som den är, hur skrämmande, förvirrande eller ledsamt det emellanåt kan visa sig vara, och inte vara ytliga drömmare som bara sticker huvudet i sanden och envisas med att allt är precis som vi vill att det ska vara. År 1912 klamrade sig passagerare på Titanic ända till slutet fast vid övertygelsen att skeppet var ”osänkbart”. Ändå sjönk hon. Som du kanske märker är jag bekymrad över vårt blinda omfamnande av det positiva. Är det så långsökt att föreställa sig en framtid då personer som möter verkligheten som den är blir marginaliserade eller till och med förföljda? Där ”negativt” tänkande blir kriminellt. Kalla mig paranoid, men jag bor faktiskt i ett land där myndigheterna just ska genomföra en undersökning för att kontrollera om jag är tillräckligt lycklig. Låt oss inse faktum: negativt tänkande är utmattande och deprimerande. Ingen mår bra av att ha en Ior i sitt liv, än mindre av att vara en sådan själv. Enligt min mening kan dock personer som alltid ser allt positivt också vara ganska påfrestande. Allt som oftast tycks de – hur ska jag uttrycka det här så artigt som möjligt? – en smula onyanserade. Kan vi inte tillsammans slå ett slag för mellanvägen du och jag? Den är inte alltid så glamorös och underlaget kan vara lite sumpigt ibland, men i slutändan är risken betydligt mindre att den ger vika under fötterna på en. VI MÅSTE PRATA … ”Vi måste prata …” Aj, aj, aj. Ärligt talat dör nog de flesta av oss lite inombords när vi hör vår partner göra denna illavarslande invit, även då vi mycket väl vet att det finns ett problem mellan oss som måste hanteras. Men varför får oss tanken på ett ”samtal” att känna på det sättet? Är det tänkbart att obehaget vi känner i maggropen är en inre röst som kanske snarare borde hörsammas än ignoreras? Romanförfattaren Rose Macaulay klagade en gång att ”det är en vanlig villfarelse att man gör saker bättre genom att prata om dem”. I mina ögon är det här en extrem ståndpunkt: att prata igenom saker kan definitivt vara nyttigt ibland, och sådana som jag skulle bli arbetslösa annars. Jag håller däremot med om att psyksnacket har underblåst den allmänna missuppfattningen att majoriteten av spänningarna man upplever i relationer beror på kommunikationsfel. Visst måste det väl ändå vara så, lyder argumentet, att om par verkligen skulle lära sig att prata med varandra ordentligt, utan att gräla, så skulle en stor del av deras bekymmer försvinna? Så kan det mycket väl vara, och parrådgivning bygger på den här premissen, men tänk om prat inte alltid är den bästa lösningen? För det första är det viktigt att göra åtskillnad på att ”prata” och att kommunicera, vilket är ett mycket större begrepp. Det är inte så att de flesta av oss är dåliga på att kommunicera: om något skulle jag våga påstå att många svårigheter i våra relationer inträffar just därför att vi är så bra på att kommunicera. Det är vad vi kommunicerar som tenderar att skapa problemen; de flesta av oss kan alltför väl förmedla hur sårade, arga, hånfulla och avvisande vi är (om du söker opartisk bekräftelse är det bara att fråga din partner). Problemet är att de här känslorna främst förmedlas genom icke-verbala signaler som vi har begränsad kontroll över; vi kan fortsätta att skicka dem på full volym samtidigt som vi skenbart ”pratar” för att lösa konflikten mellan oss. Vi har redan sett hur stark inverkan Alex Pentlands så kalllade sekundära kommunikationskanal kan ha. Små, små förändringar i våra rörelser, vårt tonfall, hur upprörda eller talföra vi är och olika andra icke-verbala markörer tenderar att få våra verkliga känslor att skina igenom, också när vi försöker skyla över dem. En aspekt av den icke-verbala kommunikationen, som Pentlands forskargrupp har fokuserat på, är det omedvetna härmandet som automatiskt brukar inträffa när människor umgås en tid med varandra. En rad studier har bekräftat att människor har en benägenhet att kopiera varandras kroppsspråk, ansiktsuttryck, talmönster och intonation. Dessa mikrosynkroniseringar inträffar ofta otroligt snabbt, mycket fortare än de medvetet kan bearbetas. Som psykologen Elaine Hatfield påpekar tog det Muhammad Ali åtminstone 190 millisekunder att ens upptäcka en ljussignal och ytterligare 40 millisekunder att kontra med ett slag. Samtidigt har collegestudenter visat sig kunna synkronisera sina rörelser på mindre än 21 millisekunder, bokstavligen på mindre än ett ögonblick. Förespråkare för kroppsspråk bör ta notis om detta. Det här sker så lätt och blixtsnabbt, när det sker naturligt, att alla försök att återskapa det medvetet alltid kommer att kännas klumpiga och tafatta och sällan kommer att bli särskilt övertygande. Dessutom förhåller det sig som så att ju mer känslomässig en situation är, desto mindre troligt är det att du lyckas hålla koll på och modifiera de här aspekterna av ditt beteende på ett effektivt sätt. Visst, läs för all del böckerna om kroppsspråk och gör ditt bästa för att lägga dig till med en passande öppen kroppshållning, upprätthåll en lämplig mängd ögonkontakt och spegla din partners gester. Se framför allt till att inte skicka icke-verbala signaler som att himla med ögonen som signalerar förakt, eftersom alla tecken på förakt, vilket John Gottmann har visat i labbet, kan visa sig förödande för utbytet och kanske rentav för förhållandet. Risken är dock stor att dina egentliga känslor kommer att läcka ut i alla fall. Om du är arg eller stressad kommer din partner att märka det. Medan vi noga kan väga våra ord, har vi mycket mindre medveten kontroll över de subliminala signalerna vi avger. Glöm inte att du ligger i underläge här, eftersom din motpart känner dig lite för bra. Han eller hon har lärt sig nyanserna och subtiliteterna i din icke-verbala repertoar under en längre tid och kommer instinktivt och subliminalt märka av dina klumpiga försök till maskering och de äkta känslorna som slinker igenom kommer att träda fram desto starkare. Och om din partner genomskådar att du medvetet använder kommunikationstekniker av något slag, så kommer hon eller han naturligtvis med rätta att känna sig manipulerad. Det behöver knappast påpekas att detta inte kommer att förbättra kvaliteten på ”samtalet”. » Medan vi noga kan väga våra ord, har vi mycket mindre medveten kontroll över de subliminala signalerna vi avger.« I alla förhandlingar har båda parter saker de vill ha från den andra. Vanligtvis är de beredda att göra eftergifter för att uppnå dem. Till och med när valutan för utbytet är konkreta företeelser som varor, tjänster eller lönenivåer, kan det vara svårt nog att hitta en lösning som båda parter kan leva med. Men när ett par ”pratar” är saker och ting än mer komplexa och insatserna utomordentligt mycket högre. Ingendera av parterna kommer sannolikt att nöja sig med ytliga förändringar i den andras uppträdande; det de verkligen vill är att få sin ståndpunkt bekräftad. Sara vill inte bara att Finn ska be om ursäkt för utbrottet i julas; hon vill att han ska hålla med om att hans beteende var helt oacceptabelt. Finn vill å sin sida få Sara att förstå att han drevs bortom alla rimliga gränser av hennes systers eviga tjat, att det är helt sinnessjukt att Sara bara sväljer det och att hans flickvän borde vara glad att han inte gjorde något långt värre. För båda parter är ofta det enda positiva utfallet av ”samtalet” att den andra personen ansluter sig till just deras världsbild. I motsats till vad många tror, räcker det ofta inte för ett par att sätta sig in i varandras perspektiv: en dold agenda att nå ömsesidig förståelse sätter ofta käppar i hjulen för dessa fredsförhandlingar, även när perspektiven är helt oförenliga. Ännu viktigare är att du, genom att bekräfta din partners världsbild under sådana omständigheter, oavlåtligt intar en otacksam roll i den där världen. Man går med på att man är ”en okänslig bråkmakare som inte kan behärska sig” eller ett ”menlöst mähä som låter alla säga vad som helst till en”. Ingen vill förneka sin egen ståndpunkt eller inta en ovärdig position i någon annans ögon. Omedvetet är deltagarna i sådana samtal varse att det inte bara är deras verklighetsuppfattning som är hotad, utan rentav deras identitet. Även om en partner, för att återställa friden, till slut bestämmer sig för att stödja den andras världsbild, kan den känslomässiga kostnaden skapa grogrund för underliggande förbittring som leder till utbrott senare i ett annat sammanhang. Om ni ändå väljer samtalsstigen, försök då, om det över huvud taget är möjligt, att hitta en omtolkning som gör det möjligt för båda att träda fram i positiv dager med bibehållen värdighet. Enas om att vara oense om ni måste. För att låna författaren Alexander Penneys ord: ”Den ultimata prövningen för ett förhållande är att vara oense men hålla varandra i handen.” Försök inte att tvinga din partner att erkänna att du har rätten på din sida. Du kanske vinner slaget, men du kommer med största sannolikhet att förlora kriget. Vilka är då alternativen om det nu är så vådligt att prata? Att ignorera problemen är vanligtvis inte att rekommendera (även om du skulle bli förvånad över hur ofta det verkar fungera för vissa par). För att förstå att det finns en annan väg framåt måste man skala av saker och ting lite. Vi krånglar ofta till det när det gäller våra förhållanden och i många fall är problemen, som är föremål för ändlösa diskussioner med våra respektive, inte lika relevanta som de känns. Det skulle kanske inte vara helt fel av oss att begrunda denna väldigt grundläggande sanning: de människor vi är mest attraherade av och som ligger oss varmast om hjärtat är de som genomgående får oss att må bra. Irriterande enkelt, jag vet, men du skulle bara veta hur ofta vi ignorerar detta på egen risk och sedan undrar varför vi inte känner oss känslomässigt förenade längre. Människorna som får oss att må bra gör detta på huvudsakligen två sätt: för det första genom att stimulera positiva, njutbara känslor i oss, för det andra genom att bekräfta och bejaka oss. Vi söker oss naturligt till människor som kan utlösa ”må bra-hormoner” i oss, och de som fortsätter att se oss som något bra, särskilt när de även känner till våra brister. Som Edna Buchanan formulerade det: ”Riktiga vänner är de som känner dig på riktigt men älskar dig ändå.” Forskning kring vänskap, som utförts av Carolyn Weisz och Lisa F. Wood vid University of Puget Sound i delstaten Washington, har också visat att förmågan bland bästa vänner att stödja och bekräfta varandras önskade identiteter var viktigare än förtrogenhet. Om de här sakerna inte hade inträffat under något skede, hade du aldrig blivit tillsammans med din partner från första början. Om man för att återställa harmonin måste omprioritera de här målen, är intensiva verbala utbyten inte nödvändigtvis det bästa eller mest direkta sättet att uppnå dem på. Ta hormonet oxytocin, som är ett kraftfullt bindemedel. Det får människor att känna sig nära, varma och trygga i varandras sällskap. Det frigörs av ammande mammor för att främja anknytning och även under orgasmer. Om du nu är ursinnig på din partner, kanske du inte är på humör för försoningssex (även om älskogsidkande på bekostnad av ordkrigande kan vara ett förvånansvärt effektivt sätt att överbrygga känslomässiga avstånd). Oxytocin frigörs dock även vid en mängd olika typer av fysisk kontakt, allt från massage till långvarig ögonkontakt. En uppmuntrande smekning på axeln kan (förutsatt att den ges och tas emot i rätt anda) läka förhållandet bättre än att rota i bråten från det senaste grälet, eller kan åtminstone skapa förutsättningar för ett mindre laddat utbyte mellan er. Dessa hormoner kan hjälpa till att lindra era relationsproblem tills de försvinner … om ni låter dem göra det. Beröring är något otroligt kraftfullt, och om par bara kunde förmå sig att hålla varandras händer ett par minuter innan de pratade, skulle samtalen som följer kunna se väldigt annorlunda ut. Nu kanske du läser det här och tänker: ”Det sista jag vill ha just nu är fysisk kontakt av något slag!” Du kanske inte ens är villig eller beredd att få din partner att må bra. Om så är fallet, har du en del att jobba på innan ni pratar. Det du behöver göra är att fokusera på den andra aspekten av människorna vi tycker om att umgås med – deras förmåga att hålla fast vid en positiv bild av oss. I stället för att söka bekräftelse från din partner, har du störst chans att reparera den känslomässiga skadan genom att bekräfta honom eller henne. Teologen Thomas Jay Oord ger oss en användbar definition av agape, en av grekiskans underkategorier till kärlek: ”en medveten reaktion för att främja välmående som en reaktion på det som har genererat obehag.” Det här fångar andemeningen i det vi strävar efter här. Jag kan dock lugna dig med att jag inte förordar att du ska behöva börja ge din partner komplimanger eller berätta hur underbar han eller hon är. Det här gör du till en början bäst på egen hand, i avskildhet. Under konflikten har den inre bilden av partnern tagit skada. Man ser inte personen i fråga som ”något bra” just nu, eftersom det han eller hon gjort fortfarande svider. Men om man ser sin partner i negativ dager, kommer han eller hon att märka det, även om man inte säger något. I det här läget är man inte längre en själsfrände utan ett hot, och partnern kommer då att skydda sig själv mot en – antingen genom att gå till attack eller dra sig tillbaka. De inre bilderna vi har av människor spelar en avgörande roll och påverkar starkt både vårt och deras beteende på sätt som vi knappt kan förstå. Jag blev väldigt fascinerad av det första kapitlet i Stephen Coveys berömda bok Att leva och verka till 100 % eller De sju goda vanorna. Det som imponerade på mig var inte hans detaljstyrning av livet (vilket i mina ögon förefaller helt ohållbart för de flesta vanliga dödliga), utan en anekdot han berättar om sin son. Covey och hans fru hade blivit alltmer bekymrade över sitt barn som gjorde dåligt ifrån sig i skolan och tydligen gav ett känslomässigt omoget och socialt tafatt intryck. Föräldrarna försökte plikttroget ge hans självförtroende en skjuts genom att överösa honom med beröm och uppmuntran, men inget tycktes fungera. Till slut insåg Covey att det verkliga problemet var deras inre bild av barnet. Han förklarar: När vi uppriktigt granskade våra djupaste känslor insåg vi att vår varseblivning var att han egentligen var otillräcklig, lite ”bakom” på något sätt. Oavsett hur mycket vi arbetade med vår attityd och vårt beteende var våra strävanden ineffektiva därför att det vi verkligen kommunicerade till honom, trots våra handlingar och ord, var: ”Du är oduglig. Du måste beskyddas.” Genom att ifrågasätta den bristfälliga bilden de hade av sin son, lyckades Covey och hans fru successivt frigöra honom till att bli en självsäker, trygg och begåvad ung man. När par ”pratar” blir den här dynamiken tyvärr ofta omkastad. Om man lyckas, så sliter man åt sig ett erkännande från sin partner att den nypräglade negativa bilden av deras tillkortakommanden är den riktiga versionen. Det faktum att de har klantat sig och felat bevisar detta, vilket de måste acceptera. Men fortsätter du att se honom eller henne på det sättet kommer varken du själv eller din partner att vara särskilt tilltalade av resultatet. Vare sig du vill det eller inte är din främsta psykologiska uppgift, så länge du vill fortsätta att leva med personen i fråga, att vara fanbäraren för en positiv bild av din älskade (även om du verkligen hatar den här personen just nu). När du väl lyckats med detta igen, kommer det att kännas trevligare, mer bekräftande för din partner att vara i din närhet, eller åtminstone känslomässigt tryggt, även om det är det enda du gör. Jag tror uppriktigt att det är först under dessa omständigheter som ert förhållande kan komma vidare. Dra dig tillbaka lite, lämna din ilska därhän för ett ögonblick och påminn dig själv om kvaliteterna du beundrade hos din partner när ni träffades. Repetera mentalt de bra stunderna ni har haft tillsammans, tillfällena då du har känt dig stolt över att vara med honom eller henne. Återskapa din tilltro till partnern i ditt inre, även om du känner att han eller hon prövar din tro till bristningsgränsen just nu. Det finns faktiskt goda experimentbaserade bevis för att det här fungerar. I en studie fann man att nivån på tillfredsställelsen inom äktenskapet var mycket högre bland par som idealiserade sin partner på ett orealistiskt sätt. Den här upptäckten gjorde Sandra Murray och hennes kolleger som följde 222 nygifta par under de första tre åren efter bröllopet. När studien publicerades rådde det av naturliga skäl viss skepsis inför att betrakta partnern i ett sådant rosenskimrande ljus. Jag misstänker dock att studien inte nödvändigtvis speglar parens naivitet, utan snarare deras hängivenhet åt en fortgående process präglad av aktiv bekräftelse och lovvärd önskan att vara trogen den bästa möjliga bilden av sin andra hälft som de kunde internalisera. Om kärleken är blind, beror det möjligen bara på att den medvetet väljer att stirra in i solen. Eller kanske slog rabbinen Julius Gordon huvudet på spiken när han skrev: ”Kärleken är inte blind – den ser mer, inte mindre. Men eftersom den ser mer är den beredd att se mindre.” Det är ingen tillfällighet att partner som såg varandra på det här sättet kände sig nöjda med sina förhållanden. Det är ett grundläggande och universellt behov vi har av att ha någon vid vår sida, någon som fortsätter att tro på det bästa i oss, oavsett vad som händer. Det här är troligtvis en av de finaste tjänsterna man kan göra en annan människa. Många lyckliga par sällar sig till devisen: ”Gå aldrig och lägg er osams.” Det här är ett gott råd, men det måste inte alltid uppnås genom långdragna förhandlingar och genom ”att ordna upp saker” verbalt. Ibland är det bästa tillvägagångssättet att gå tillbaka till det väsentliga, återställa dynamiken i förhållandet och tillsvidare hoppa över tvistefrågan. Gå iväg, slicka dina sår och återfå en mindre kantstött bild av din partner. Nu står du rustad att försöka se till att ditt sällskap är bekräftande och njutbart. Gör något ni båda tycker om att göra tillsammans. Dela ett skratt. Odla en känsla av solidaritet genom att skvallra om någon annan som ni båda har svårt för. Laga en maträtt som ni båda tycker om. Jag vet att alla de här sakerna tycks strida mot ens intuition när läget är spänt, men om ni kan förmå er att göra det, kommer ni att lägga en mycket starkare grund för en givande försoning. Om ni kan göra detta så kommer er icke-verbala kommunikation att ta hand om sig själv. Det här är avgörande, eftersom det är genom den här kanalen som vi upplever känslomässig samklang med den andra: mödrar och spädbarn säger massor av saker till varandra genom sin lätta, kompletterande dans av ömsesidiga gester och uttrycksfulla signaler, ofta utan att ett begripligt ord yttras. Jag menar naturligtvis inte att man inte ska prata; att prata har definitivt sin tid och plats. Men inte nödvändigtvis nu på direkten. Ett dåligt samtal är inte alltid att föredra framför inget samtal alls. Och om du ändå ska föra ett förtroligt samtal med din partner, se då åtminstone till att det blir just det, snarare än en fullskalig attack på hans eller hennes identitet. Samtalet behöver ett sammanhang, så se till att skapa förutsättningar som ger det bästa möjliga chans att bli konstruktivt. Innan samtalet verkligen kan börja, kan det finnas andra saker som behöver göras först. Ingen kommer att kunna ha ett givande samtal med dig om du inte känner dig trygg. Och kom ihåg, du har störst chans att få gehör för dina poänger när du är som mest varsam. Jag har alltid beundrat författaren Marita Bonners klokhet när hon skrev: Hon pratade inte med människor som om de var märkliga hårda skal som hon var tvungen att knäcka för att komma in i. Hon pratade som om hon redan var inne i skalet. Om par pratade mer på det här sättet med varandra skulle det glädja mig, och Relate skulle troligtvis gå i konkurs. »Ett dåligt samtal är inte alltid att föredra framför inget samtal alls.« VAD DU ÄN HAR FÖR PROBLEM ÄR KBT LÖSNINGEN Om du läser det här, har du nästan säkert hört talas om det. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är extremt populär nuförtiden. Som en kostnadseffektiv, evidensbaserad behandling för ett ständigt växande antal tillstånd har den av förklarliga skäl vunnit mark inom sjukvårdssektorn och har marknadsförts på bred front som ett undermedel för alla möjliga problem. Med den skinande sanktioneringsstämpeln från brittiska National Institute of Clinical Excellence ses KBT av många som det moderna, effektiva och vetenskapliga botemedlet. KBT är ”terapin på modet” och dess praktiska, färdighetsbaserade metod för att handskas med psykisk hälsa passar väl ihop med vår hektiska moderna världs förväntningar, begär och livssyn. KBT har blivit så bra på att framhäva sig själv, att vi på mottagningen där jag arbetar regelbundet får telefonsamtal där klienterna specifikt efterfrågar KBT, innan de ens har blivit utvärderade eller övervägt andra alternativ. Det här beror på att de redan har blivit övertygade om att KBT är den gyllene standardbehandlingen numera. De har fått för sig att det är vetenskapligt bevisat, bortom allt rimligt tvivel, att metoden fungerar och de tänker inte låta sig prackas på något annat, särskilt inte den där utdragna historien då man sitter på en nött divan, genomlider pinsamma tystnader och måste uppleva den mordlystna vrede man känner varje gång man tänker på hur pappa ”råkade” blåsa ut ljusen på ens femårsdag. Det centrala antagandet i KBT, att man genom att förändra sättet vi tänker också kan förändra hur vi känner, är stark och teknikerna i KBT har definitivt hjälpt många människor att ta sig ur djupa svackor. Jag använder KBT på mina egna mottagningar. Jag har till och med skrivit en bok om det, så jag ser mig definitivt som en anhängare. Jag är dock en anhängare med förbehåll. Jag tror inte att kognitiv beteendeterapi nödvändigtvis är lösningen på alla moderna åkommor. Jag tror att det fortfarande finns plats för andra typer av terapi och att det finns en risk att KBT kanske överdriver sina förtjänster. KBT:s förfäktare gör en stor sak av dess solida evidensbaserade grund, men även om KBT verkligen låg i framkant när man insåg att behandlingens rykte skulle komma att bygga på gedigna utfallsstudier, har resultaten hittills inte varit lika dramatiska som folk verkar tro. Under våren 2008 utförde exempelvis Stefan Hofmann och Jasper Smits en meta-analys av utfall från KBT-behandlingar för ångestsyndrom – ett av de tillstånd som mest förknippas med KBT. Medan många av studierna de tittade på inte lyckades uppfylla ens måttliga krav på vetenskaplighet, beräknade de utifrån dem som återstod att KBT hade producerat en behandlingseffekt på 0,33 för ångestsymtom och var avsevärt mindre effektivt i behandlingen av depressionssymtom. Det kanske inte säger dig så mycket (beroende på hur gärna du vältrar dig i statistik), men som en grov tumregel kan man se 0,2 som små, 0,5 som medelstora och 0,8 som stora effekter. Utifrån den här uppskattningen har KBT genererat positiva resultat, om än blygsamma. Dr Peter Kramer sätter dock perspektiv på det här resultatet genom att hjälpsamt påpeka att ”med en effekt av storleken 0,33 skulle tre fjärdedelar av patienterna, även om de klarade sig något bättre, fortsätta att uppleva symtom på en nivå som motsvarar obehandlade patienters besvär”. Även om KBT kanske ger goda resultat, ibland på kort sikt bättre än andra behandlingsformer, tyder vissa studier på att långsiktig psykoterapi faktiskt kan vara en bättre behandling för kronisk depression eller i mer komplexa fall då depressioner inträffar i kombination med andra psykiska problem. I ett inlägg på British Psychoanalytic Councils hemsida 2009 anklagar Daniel McQueen National Institute of Clinical Excellence för att ignorera hans forskning på grund av deras förkärlek för KBT och billiga, snabba behandlingsformer. Han hävdar vidare att bevis för effektiviteten i kortsiktig psykodynamisk terapi lades i malpåse bara för att det fanns ett större antal studier som stödde KBT och interpersonell terapi. McQueen invänder att ”denna typ av rösträknande är rent vilseledande”. Kärnpunkten är att vi bör vara lite mer försiktiga med att basunera ut KBT som någon sorts mirakelbehandling. Den befintliga bevisgrunden tyder definitivt inte på det. I vilket fall som helst är sanningen den att relationen till din terapeut är långt viktigare för att avgöra hur väl du kan tillgodogöra dig behandlingen än vilken terapeutisk skola han eller hon råkar tillhöra. Utifrån en noggrann litteraturöversikt, utförd 1992, uppskattade M. J. Lambert att medan de särskilda tekniker som användes stod för runt 15 procent av behandlingens effektivitet, stod kvaliteten på relationen som uppstod mellan terapeut och klient för hela 30 procent. Det här är bara en i en mängd studier som tyder på att det spelar mindre roll vilken sorts terapi som används än hur du känner inför personen som utför den. När den före detta statistikern Bruce Wampold undersökte utfall i depressions-behandlingar 2001, gav han stöd åt Lamberts slutsatser och konstaterade att ingen enskild behandlingsform visade sig avsevärt bättre än någon annan – inte heller KBT. Nyligen sponsrade American Psychological Association en arbetsgrupp för att en gång för alla bena ut vad som verkligen fungerar i den terapeutiska relationen. Än en gång nådde man samma slutsats: den samstämmiga bilden från flera tusen studier var att den terapeutiska relationens beskaffenhet påverkade klienternas framsteg (eller brist på framsteg) lika mycket som någon specifik behandlingsmetod. Oavsett verkningsgraden tycks det i mina ögon finnas en del grundläggande teoretiska spörsmål som KBT egentligen inte har tagit itu med. I grundaren Aaron Becks ursprungliga modell hänger alla tankar, känslor och psykologiska reaktioner ihop i ett system, där alla delar har ömsesidigt inflytande. Om du arbetar med en KBT-terapeut kommer det inte att dröja länge förrän du sitter framför ett tjusigt diagram fullt med tvåvägspilar som illustrerar banorna för ömsesidig orsak och verkan. Men trots att medvetandets konungarike beskrivet på detta sätt kan se ut som en demokrati, där representanterna för tankar, förnimmelser, känslor och handlingar åtnjuter samma status och inflytande, så märker man emellertid att när det kommer till det egentliga praktiska terapiarbetet koncentreras uppmärksamheten framför allt på ett område: tankelivet. De muttrande kritiska rösterna man hör i huvudet, de oönskade tankarna som dyker upp i ens medvetande – det är de som är de främsta måltavlorna inom KBT och som får lejonparten av uppmärksamheten. För att felcitera George Orwells Djurfarmen skulle man kunna säga att även om alla faktorer i KBT-sfären ska vara jämlika, så förefaller vissa faktorer mer jämlika än andra. KBT är alltjämt till stor del en toppstyrd modell. När man hör de mer nitiska KBT-terapeuterna tala, kan man lätt få för sig att om huvudet inte alltid kan styra över hjärtat så kan och bör det i alla fall göra det. KBT har underblåst en utbredd och missriktad utgångspunkt att våra tankar (positiva som negativa) alltid är den grundläggande orsaken till våra känslor, och ovanpå detta följer en förväntan att vi på ett tillförlitligt sätt kan mobilisera våra tankar och kuva alla känslor som vi vill bli kvitt. » KBT har underblåst en utbredd och missriktad utgångspunkt att våra tankar (positiva som negativa) alltid är den grundläggande orsaken till våra känslor …« Men som alla hederliga KBT-terapeuter skulle tillstå är ett av de återkommande problemen som dyker upp i KBT-samtal svårigheten i att urskilja vilka de relevanta ”automatiska tankarna” är. Negativa automatiska tankar anses – som namnet antyder – vara tankarna som olägligt dyker upp i huvudet till följd av förutfattade meningar i tolkningen av omvärlden: ”Jag är värdelös”, ”Inget går någonsin bra för mig”, ”Jag klarar inte av det här” och så vidare. Vi känner alla till den lilla förebrående rösten som viskar sådana saker till oss, och KBT-terapeuter är angelägna om att identifiera sådana kognitioner, eftersom de anses vara spakarna som öppnar slussarna till obehagskänslorna. Men de här negativa automatiska tankarna visar sig ofta förvånansvärt gäckande. Klienterna kan beskriva situationer när de känner sig överväldigade av panikkänslor och förtvivlan men ha svårt att peka på några medvetna tankar som varit inblandade. Ibland kan terapeuten hjälpa till genom att föreslå sätt på vilka klienten kanske har tolkat scenariot i fråga, eller använda sin befintliga kunskap om klienten för att knyta reaktionen till andra föreställningar klienten har om sig själv. Ofta faller de tillbaka på den gamla klichén att de där tankarna bara är så vanemässiga att de, trots att man knappt märker av dem längre, likväl drar ner oss. Men är inte det här fusk? Tänk om de där tankarna inte ens fanns där från första början? Det är definitivt inte helt orimligt att påpeka att de kanske faktiskt inte gjorde det. Även om det försiggått en hel del diskussioner kring det omedvetnas exakta beskaffenhet, är de flesta kognitiva forskarna överens om att en stor del av vår bearbetning av världen sker under ytan av vår medvetna uppmärksamhet. Ibland kan de här processerna bubbla upp till ytan, där de kommer till uttryck som medvetna tankar, men det finns ingen garanti för att det alltid förhåller sig på det sättet, och det finns ingen anledning att tro att trafiken däremellan alltid flödar åt båda hållen. En fascinerande och välkänd upptäckt som Benjamin Libet gjorde, och som återskapats i ett flertal efterföljande undersökningar, tyder på att våra hjärnor börjar initiera rörelser genom att aktivera motorkortex 300 millisekunder innan vi ens är medvetna om att ha tagit beslutet att röra på oss. Det här resultatet antyder att även om vi tror att vi gör medvetna val att göra något, arbetar den del av våra medvetanden som styr vissa val på en förmedveten nivå. Det medvetna val som vi tror orsakar handlingen gjorde enligt de här studierna aldrig det; det är bara en illusion som våra medvetanden skapar efteråt. Psykologen och tevepersonligheten Susan Blackmore menar att de här experimenten pekar på att ”den medvetna erfarenheten tar tid att bygga upp och är alldeles för långsam för att hållas ansvarig för att ha fått saker att hända”. Om våra hjärnor lever ett eget liv som vi inte är medvetna om ter sig tanken på att vi genom att omprogrammera medvetandet ska kunna förändra saker på de här underjordiska nivåerna en aning överoptimistisk. Å andra sidan, vilken hjärna är det vi försöker omprogrammera egentligen? Det kanske kommer som en överraskning, men varje människa har inte en utan två hjärnor. De flesta av oss känner till hjärnan som sitter innanför skallbenet, men buken har i själva verket också ett medvetande. Dess innervägg är täckt med runt 100 miljoner neuroner, som arbetar tillsammans för att samordna den förvånansvärt komplexa uppgiften att smälta mat och göra sig av med avföring. Det enteriska nervsystemet har egna reflexer och sinnen, och även om det är anslutet till det centrala nervsystemet genom vagusnerven, kan det verka helt oberoende av det. Det enteriska nervsystemet använder sig av mer än 30 signalsubstanser för att koordinera signaler och impulser i systemet och 95 procent av kroppens serotonin (monoaminen som de vanligaste antidepressiva läkemedlen försöker hålla på så optimala nivåer som möjligt i den vanliga hjärnan) återfinns i tarmarna. Det viktiga här är att det enteriska nervsystemet spelar en stor roll för hur vi upplever känslor. Vi vet alla hur det känns att få fjärilar i magen, när vi känner oss nervösa eller illamående när vi ska hantera uppskakande eller chockerande nyheter. Känslor känns ofta i maggropen, och det kanske inte är någon tillfällighet att antika taoister förknippade ilska, ångest, rädsla, oro och sorg med olika områden i buken som alla är parasympatiskt kopplade genom vagusnerven och sympatiskt genom inälvsnerverna. Det mest väsentliga för diskussionen i fråga är att vagusnervens uppbyggnad gör att 90 procent av nervfibrerna är satta att förmedla information uppåt till hjärnan, och endast de återstående 10 procenten kan skicka information nedåt i motsatt riktning. Det här kan tyda på att det enteriska nervsystemet visserligen kan ha betydande inflytande på vad vi upplever mentalt, men att vårt medvetna tankeliv har relativt lite makt vad gäller att kontrollera det magen redan skriker åt oss. Sedan har vi den kvistiga frågan kring vilken påverkan rationalitet över huvud taget kan ha på oönskade tankar och känslor. En sak som alltid har irriterat mig lite med KBT är tendensen att definiera alla olustiga tankar som ”irrationella”. Det är liktydigt med att säga att om jag inte gillar något, så kan det inte vara sant. Jag är ledsen, men ibland är ens mest paranoida och pessimistiska tolkningar av en situation helt riktiga. Kanske var det faktiskt så att din vän undvek dig; det var verkligen inte så att hon inte såg dig eller hade bråttom till toaletten eller någon annan påstått ”rationell” tolkning som du och din terapeut hittar på. För Freud och psykoanalytikerna var naturligtvis det vakna medvetandets aktiviteter bara toppen på isberget som skymtade ovanför vattenytan, medan naturkrafterna som verkligen driver mänskligt liv oinbjudna verkar i det fördolda i undermedvetandets grumliga djup. Och enligt Freud och Jung har det undermedvetnas värld inte mycket till övers för logikens och förnuftets bryderier. Det är en anarkistisk mörk rymd med flyktiga intryck och halvt formulerade tankar, en strömvirvel med turbulenta känslor befolkad av fantomer, fantasier och mörka begär. Freud hävdade att tänkandet i den så kalllade primärprocessen, som sker i det undermedvetna, kännetecknas av att det helt saknar respekt för konventionell logik och lagar om orsak och verkan. I detets värld är allt möjligt. Det behöver inte vara rimligt. Om så bara en bråkdel av det som uppkommer i det undermedvetna bubblar upp till ytan för att anta formen av tankar (negativa eller inte) kan det finnas en hel del känslomässigt stoff kvar därnere som alltid kommer att vara utom räckhåll för förnuftet. Jung trodde också att när saker ur det undermedvetna tränger igenom, gör de det ofta i form av bilder snarare än ord. Då kan man fråga sig: hur diskuterar eller resonerar man med en bild? Om det undermedvetna inte ens talar samma språk som dess förnuftigare medvetna motpart, torde vi ha små utsikter att kunna tala förstånd med det. Vi kanske har särskilt begränsad användning för rationalitet, när vi står inför situationer som utlöser våra fly-eller-fäkta-reflexer, ett av våra mest primitiva försvarssystem. Hur ofta har man inte hört människor som har överlevt katastrofer säga: ”Jag hann inte tänka”, ”Det blev bara tomt i huvudet” eller ”Vi har ingen aning om hur vi tog oss därifrån”. När vi blir hotade, är vi konstruerade att sluta tänka och låta instinkterna ta över. Den primitiva reptilhjärnan tar överhanden och utför arbetet den framgångsrikt har gjort i över två miljoner år: nämligen att hålla oss vid liv. Det här innebär dock att diverse obehagliga känslor, den sorten vi förknippar med fara och hot, har en större benägenhet att koppla bort de delar av hjärnan du behöver för att resonera med ditt huvudlösa, skräckslagna sinne. Inte nog med att vissa negativa känslor har mindre chans att träda fram som klara tankar, när du väl är i deras våld kanske ditt förnuft inte ens är förmöget att handskas med dem. »…ibland är ens mest paranoida och pessimistiska tolkningar av en situation helt riktiga.« Slutligen misstänker jag att vi ibland försöker använda oss av helt fel sorts logik. KBT försöker behandla oss alla som om vi vore duktiga små vetenskapsmän. Man utgår ifrån att vi i grunden är rationella, förnuftiga varelser – en utgångspunkt som motbevisas direkt av den allra flyktigaste undersökning av hur våra liv faktiskt ser ut. Medan vetenskapsmän och filosofer kanske förlitar sig på förnuftets kraft och plikttroget väger och granskar bevis, lever och verkar de flesta av oss efter en väldigt annorlunda sorts ”logik” och vett. Det senare är mer besläktat med mytens och berättandets livssyn än med labbrockar och provrör. KBT behandlar ”negativa föreställningar” som om de existerar i avgränsade bubblor som lätt kan plockas loss och granskas i förnuftets ljus. Men en berättelse är mer som en gobeläng. Dess betydelse ligger kodad i hela narrativet och i förhållandet mellan dess delar. Även om man kan spåra en enskild tråd, ett specifikt tema eller fokusera på ett område i bilden, kan man egentligen inte undersöka någon av dessa var för sig. Det är som om alla delar av berättelsen hela tiden rör vid varandra, vilket innebär att man inte kan dra ut smådelar utan att trasa sönder alltihop. En av de påstådda fördelarna med KBT är att den tillåter att man struntar i det förflutna och fokuserar på vad som händer just nu. Men våra personliga berättelser sträcker sig, till skillnad från abstrakta uppfattningar, ut i tiden. Även om de kan förstås som en helhet, kastar de skuggor i vårt förflutna och lyser upp stigen mot vår ännu oskrivna framtid. Den enda konsekvens vi förväntar oss av berättelser är att de ska ”kännas rätt”. Det här behöver inte betyda att de är logiska. När det gäller våra personliga berättelser har vi förmåga att likt Lewis Carrolls Hjärter dam tro ”upp till sex omöjliga saker före frukost”. Det har inget med förnuft att göra. Berättarton och tematiskt sammanhang är det som räknas. Logiskt tänkande har inte heller så mycket att komma med, när vi handskas med det som är viktigast för oss – våra värderingar, vår etik, det vi älskar och hatar. Shakespeare hade rätt när han sa att ”kärlek och förnuft sällan sällskapar”, och genom att översätta medvetandeflödet till upphackade abstrakta tankar som sedan utvärderas utifrån hur värdefulla och användbara de är, ignorerar KBT mer eller mindre en central och genomgripande dimension av medvetandet: det faktum att de historier vi väver in i vardagen för att förstå omvärlden alltid bär en moralisk eller etisk laddning. Det är något med hur det mänskliga psyket är uppbyggt som gör det nästan omöjligt för oss att uppleva världen på några andra villkor. Titta på dagens tidning. Samtliga händelser som har skapat rubriker berör vårt moraliska medvetande direkt. I skrivande stund råkar de gälla en sjökapten som kan ha övergivit skeppet innan passagerarna förts i säkerhet, etiken bland bankfolk som ger sig själva stora bonusar och en telefonhacknings-skandal som ifrågasätter journalistkårens hederlighet. Våra hjärnor bearbetar frivilligt och instinktivt dessa fakta till moralsagor, berättelser om män och kvinnor som gör goda eller onda saker. Och det är inte bara dagsaktuella händelser vi har en benägenhet att fylla med moralisk betydelse: vi gör den här sortens värderingar hela tiden och tillämpar dem på alla områden i livet som är viktiga för oss. Men, som Jesu liknelser eller antikens fabler visar, översätts de moraliska underströmmarna i livet till berättelser snarare än till den typen av avgränsade tankar och uppfattningar som hamnar i KBT-formuleringarnas bubblor. När KBT försöker handskas med de etiska frågorna som upptar verkliga människors liv rycker dess konventioner alltför gärna betydelser ur sitt sammanhang, ofta med högst oönskade resultat. Det är lite som sms-språk. Vi får nöja oss med att översätta något tämligen subtilt till ett klumpigt stiliserat språk med ett väldigt begränsat ordförråd. Det tvingar oss att montera ner, förkorta och ta bort viktiga nyanser i vår erfarenhet snarare än att lyfta fram dem. Det är exakt det som filosofer och matematiker kallar reducto ad absurdum. När det kommer till moralisk betydelse är det ofta berättelsen som är budskapet. Det går inte att stöpa om den till någon behändig abstraktion, bara för att det råkar vara den valuta KBT föredrar att handla med. Människor söker sig ofta till terapi, eftersom de upplever att berättelserna de strävar efter att leva efter håller på att trasas sönder, inte för att de plågas av ologiska tankar. Något som hotar att underminera deras personliga berättelsers integritet har inträffat, eller så upplever de att vissa händelser har försatt dem i roller de aldrig tänkt sig eller valt. För andra gäller det motsatta. De här klienterna är fastlåsta i berättelser och roller som de känner sig maktlösa att ta sig ur. Historierna vi berättar för oss själva har stark organisatorisk kraft. De utövar en obeveklig dragningskraft på våra handlingar, känslor och val, lite så som ett magnetfält får järnfilspån att lägga sig i enlighet med sina egna osynliga kraftlinjer. När man har att göra med de strömmande bakvattnen i en persons implicita berättelser, visar sig förnuft och logik ofta vara klena verktyg. Om en handling, känsla eller uppfattning ”passar in” i berättelsens dynamik, kommer den att tas emot, hur ologisk eller absurd den än må vara. Att ombearbeta sådana berättelser kommer alltid att vara lika mycket en konstform som en vetenskap. Terapi kan handla om så många olika saker, men i grunden handlar det ofta om att två personer försöker utforma en ny berättelse tillsammans, en berättelse som både terapeut och klient kan acceptera och som förhoppningsvis omtolkar det förflutna och öppnar nya möjligheter för framtiden. De här berättelserna måste definitivt vara vettiga, men deras förnuft är ofta av ett helt annat slag än det ”förnuft” som KBT befattar sig med. År 1877 såg den italienska astronomen Schiaparelli något i sitt teleskop som såg ut som kanaler på Mars yta. Den amerikanske astronomen Percival Lowell blev mycket exalterad över Schiaparellis arbete och upprättade ett observatorium i Flagstaff i Arizona. Snart hade han inte bara kartlagt ett helt nätverk av kanaler, utan fängslade också allmänheten med sina föreläsningar om den marsianska civilisationen och berättelser om hur invånarna hade konstruerat kanalerna i ett desperat försök att leda om vatten från istäcket, medan planeten långsamt värmdes upp och dog. Tyvärr hade Lowell blivit lite för ivrig. När den obemannade farkosten Mariner 9 kartlade den röda planeten 1972, fann man inga bevis för de berömda kanalerna. Idag vet man att de orsakades av en optisk illusion. Lowell var en briljant man, men han förivrade sig och antog för många saker. Faran med kognitiv beteendeterapi är att vi i stor utsträckning begår samma misstag. KBT har redan lämnat ett verkligt betydande bidrag till vår pågående strävan efter att förstå hur våra medvetanden fungerar och hur vi kan åtgärda saker när de går snett. Men tills vi har en mer tillförlitlig förståelse för vad som egentligen försiggår inuti våra huvuden, bör vi inte bete oss som om vi redan sitter på alla svar, vilket KBT:s förespråkare har en viss tendens att göra. MAN KAN ALDRIG HÄVDA SIG SJÄLV FÖR MYCKET I hinduiska skrifter kan man hitta sanskritordet ahamkara som kan översättas som ”ljudet av jaget”. I västvärlden idag uppmuntras vi tack vare de beteenden och attityder som samlas under rubriken ”självhävdelse” att basunera ut den personliga rösten allt klarare och ihärdigare. Självhävdelse är numera den gyllene standarden för kommunikation. Den lovar att lära oss hur vi står upp för oss själva och ser till att andra inte kränker våra känslor, behov och rättigheter. Den kommer att skydda oss från att bli exploaterade, mobbade och allmänt utnyttjade. Självhävdelsens förfäktare (och de är många) menar vidare att man kan åstadkomma allt detta utan att sätta hårt mot hårt. Vi försäkras tvärtom att verklig självhävdelse skingrar konflikter och främjar harmoni. Utifrån principer kring ömsesidighet och respekt menar självhävdelseförfattare att kännetecknen för äkta självhävdelse är behärskning och resonlighet. Ett av nyckelbudskapen som upprepas om och om igen inom självhävdelseträningen är att det absolut inte har något med aggression att göra, även om folk av någon outgrundlig anledning fortsätter att blanda ihop de två. På pappret ser allt bra ut, så bra att vi sällan stannar upp för att fundera på huruvida självhävdelse verkligen är den goda egenskap vi utgår ifrån att den är, vare sig i teori eller i praktik. Samtidigt fortsätter vi att ordinera ”självhävdelseträning” som en lämplig lösning på en rad olika problem och situationer. Oavsett om du är ett barn som mobbas i skolan, en vuxen som försöker hantera en dominant svärmor eller en okänslig chef, eller kanske bara försöker känna dig mindre obekväm och generad på fester, så är självhävdelseträning uppenbarligen rätt väg framåt. Problemet är att självhävdelsens teori och praktik verkar ha svårt att dra jämnt. Ideologin kring självhävdelse betonar vikten av att upprätthålla en hänsynsfull attityd gentemot den man talar med, men om man tittar på några av de vanligaste självhävdelseteknikerna är det svårt att se något hänsynsfullt i dem. Om du någonsin har haft oturen att ha blivit utsatt för strategin ”sprucken skiva” så vet du precis vad jag menar. Den spruckna skivan rekommenderades av Manuel Smith i hans berömda bok Säg nej – utan skuldkänslor: 5 beprövade vägar till självständigt uppträdande och går i princip ut på att man upprepar sin ståndpunkt, vanligtvis genom att rabbla samma fras om och om igen, oavsett hur ens motståndare – förlåt – partner svarar. Smith hävdar att den här tekniken är lämplig då ”din samtalspartner vägrar att godta ett nej”, men den tillämpas ju naturligtvis bara då inte heller du är beredd att godta ett nej! Att upprepa samma ståndpunkt förmedlar ett klart budskap: ”Jag tänker inte låta mig rubbas och inget du säger kommer att få mig att ändra mig. Tills du går med på eller erkänner min ståndpunkt tänker jag inte bry mig om något du säger och jag kommer att fortsätta att göra dig frustrerad i dina försök att prata med mig. Min ståndpunkt är faktiskt inte förhandlingsbar, och jag tänker på allvar blockera och säga emot dig genom att upprepa det om och om igen tills du antingen ger upp eller ger med dig.” Ska vi på allvar tro att det inte finns något aggressivt i det här? För att få dig dit jag vill skulle jag också kunna försöka med lite dimridåer. Här försöker jag strategiskt anpassa mig till en del av det du säger för att lättare få igenom min egen vilja. Jag håller delvis eller principiellt med dig (eller tycks åtminstone göra det) för att ta musten ur dig och invagga dig i tron att vi faktiskt är överens. I fallet ”negativ självhävdelse” låtsas jag ta till mig din kritik men ser i samma andetag till att driva mina egna krav vidare. Jag är ledsen, men det här är machiavelliskt så det sjunger om det. Det är schack, inte samtal, och vi ska inte inbilla oss att det rör sig om något annat än att tvinga den andra personen till underkastelse. Hur kan vi på riktigt ha en genuint hänsynsfull interaktion med någon i samma stund som vi försöker manipulera honom eller henne? Använder vi sådana knep, försöker vi inte interagera egentligen, utan skuggboxas bara med personen i fråga. Passiv aggression är likväl aggression, och det är vad mycket ”självhävdelse” i slutändan går ut på. Tror du mig inte, kan du ju känna efter hur det känns att avsluta ett samtal med någon som har varit ”lämpligt självhävdande” mot dig. Känner du dig stärkt eller bekräftad? Troligtvis inte. Men det gör säkerligen den som utsatt dig för det. Självhävdelse är ett spel där du på ett subtilt sätt oskadliggör din motpart genom att använda dig av implicita regler som ni båda är bundna av. Genom att klart och tydligt klargöra endast dina perspektiv och önskemål (”Jag blir ledsen när …”, ”Jag skulle vilja att du …”) gör du dig listigt nog immun mot att bli motsagd, eftersom den andra personen mycket väl vet att den inte kan påstå sig ha bättre inblick i ditt inre än du. Jag hävdar inte att självhävdelsetekniker inte fungerar, eller ens att det inte kan finnas sammanhang där de är befogade, men låt oss inte låtsas som om deras främsta syfte är att upprätta ömsesidig respekt. Respekt bygger på att man behandlar den andra personen som jämbördig, om än inte som överlägsen. De flesta böcker om självhävdelse handlar i grund och botten om att få överhanden. Självhävdelse är ett resultat av individualismen, vilket naturligtvis är anledningen till dess popularitet i väst. I Japan och andra mer kollektivistiska kulturer som betonar ”vi” och ”oss” framför ”jag” och ”mig” är det mer sannolikt att undergivna, vördnadsfulla attityder ses som dygder. I olika artighetsformer av japanska tycks hela språkets struktur utformat för att motverka den typ av självhävdelse vi värdesätter i väst. Både sonkeigo (respektfullt språk) och kenjogo (ödmjukt språk) används för att signalera talarens underlägsenhet och vördnad. En kommentator – som uppenbarligen inte har mycket till övers för det orientaliska synsättet – parodierar etoset i sonkeigo på följande sätt: ”Herregud, du är den mest fantastiska personen i världen, förläna mig ynnesten att få bära dina barn. Dina steg föranleder mig att buga i vördnad!” medan andemeningen i kenjogo sammanfattades med: ”Herregud, jag är den mest inkompetenta människan i världen. Inget jag gör spelar någon som helst roll. Jag är blott en obetydlig liten lort.” Även om bloggaren Aaron (en icke-japansk praktikant som arbetade för ett företag som bygger japanska toaletter) kanske överdrev en aning är poängen densamma. Japanerna ser det i allmänhet inte som något positivt att försöka plana ut spelplanen så som självhävdelse uppmuntrar till och förefaller obekymrade över det vördnadsfulla sätt som skulle få många västerlänningar att rygga tillbaka. Att underkasta sig andras auktoritet, att lyfta fram andra på bekostnad av en själv – det här är strategier för att trygga gruppharmoni som skattas högt i österlandet. Det bör påpekas att etologin tyder på att det bland många flockdjur är lika viktigt med uppvisningar i underkastelse som med prov på dominans för att skapa en fungerande dynamik i gruppen och främja förmågan att försörja dess medlemmar. Spelregler kring dominans och underkastelse kan ofta skjuta upp behovet av fullskaliga blodiga slagsmål som flocken knappast har råd med. Även här i väst visar det sig att man kan få för mycket av något förment gott. En studie utförd av Daniel Ames och Francis Flynn vid Columbiauniversitetet visade att när det gäller människors uppskattning av ledarskapskvaliteter, ansåg de anställda att för mycket självhävdelse var lika problematiskt som för lite. Det tycktes som om en ”Guldlocksalgoritm” gjorde sig gällande och placerade ledare i den högre änden av självhävdelsespektrumet i en lika svår sits som om de hade ansetts lida av bristande självhävdelse. Författarna framhåller att ”även om en hög andel självhävdelse kan medföra betydelsefulla fördelar, innebär det ofta sociala kostnader. Självhävdande människor tenderar att ses som mindre lätta att tycka om och mindre vänliga än icke-självhävdande människor, även när ett självhävdande beteende ses som effektivt, rättfärdigt och lämpligt … till och med vänligare och mildare versioner av självhävdelse tycks göra sämre intryck än låga nivåer av självhävdelse.” Är inte detta förvånande med tanke på att självhävdande kommunikation påstås lägga så stor vikt vid hänsynsfull interaktion, ömsesidig bekräftelse och sansade sätt att lösa konflikter … Å andra sidan, om gränserna mellan självhävdelse och aggression är suddigare än vad alla vill tro, kanske vi trots allt inte borde bli så förvånade. »…när det gäller männikors uppskattning av ledarskapskvaliteter, ansåg de anställda att för mycket självhävdelse var lika problematiskt som för lite.« En intressant analys av vad som gör att bra företag blir framstående, och som delvis drar andra slutsatser än Ames och Flynn, identifierade ledarskapet på den absolut högsta nivån som en avgörande faktor. När Jim Collins publicerade sina resultat i Harvard Business Review konstaterade han att utomordentligt framgångsrika företag ofta tycktes ledas av individer med två specifika egenskaper: personlig ödmjukhet och professionell järnvilja. Dessa ledare var påfallande anspråkslösa på ett sätt som går tvärs emot stereotypen för hur en självhävdande person borde bete sig. Collins beskriver dem som paradoxalt ”timida och bestämda” och ”ödmjuka och målmedvetna” och fortsätter med att ge exempel på ledare som ofta visade sig anmärkningsvärt självförringande i intervjuer, däribland en mycket högt uppsatt chef som erkände (eller till och med hävdade): ”Det finns många personer i det här företaget som skulle göra ett bättre jobb än jag.” Samtidigt som de gav intryck av att vara genuint ödmjuka och anspråkslösa individer, visade de sig vara mycket ihärdiga och egensinniga när det gällde att driva igenom de reformer, policyer och friställningar som de ansåg låg i företagets intresse – även när dessa innebar kontroversiella och impopulära beslut. Här förelåg uppenbarligen någon form av självhävdelse, men inte självhävdelse som tjänar egot eller främjar individen på det sätt vi förknippar med det. I stället tillämpades det med en benhård beslutsamhet för det bredare kollektivets intressen, medan deras egna egon fick stryka på foten. Självhävdelse av det slag som vi menar med det kan vara befogad ibland, men vi ska inte tro att det kommer att ge oss några popularitetspoäng eller att vårt självhävdande beteende inte kommer att ses som en krigshandling från andra, när vi använder det för att driva igenom våra personliga agendor (även legitima sådana). Jag känner till en mycket självhävdande man som upplyste en överordnad om att han upplevde sin chefs kroppsspråk som ångestframkallande. Det här uppfyllde alla krav på självhävdelse: mannen i fråga sa bara vad han kände och hur han tolkade den andra personens agerande; han beskyllde inte direkt chefen och han tog ansvar för sin egen reaktion på henne. Det räcker väl med att säga att han några dagar senare fick se sig marginaliserad inom organisationen och att hans prestationer plötsligt fick negativa omdömen. Det kanske inte föreligger något samband alls, men man kan inte låta bli att undra … I mina ögon förefaller verkligt effektiv kommunikation vara en dans där vi måste vara beredda att smidigt röra oss mellan olika kompletterande roller, även om det ibland betyder att man intar en position som har hög status och ibland går med på att vara det som i sadomasochistiska kretsar brukar kallas ”botten”. Ames och Flynn jämför självhävdelse med att krydda en måltid: har man i för lite smakar det intetsägande, har man i för mycket förstör man rätten. Att envist hävda att vi kan hålla en hänsynsfull jämlikhet i alla lägen är en angenäm fantasi, men den kommer definitivt inte att förverkligas genom att använda tekniker som ofta inte är annat än en sorts manipulation för att få vår igenom vilja. Inom hinduismen måste ”ljudet av jaget” tystas, innan man kan komma i kontakt med verklighetens djupare nivåer. Kanske bör vi ha detta i åtanke innan vi helhjärtat omfamnar tekniker som i grund och botten bara är utformade för att skruva upp volymen. MÄN OCH KVINNOR BOR PÅ OLIKA PLANETER En grundläggande premiss för ett stort antal relationsböcker är att män och kvinnor är fundamentalt olika varelser. Med över 70 miljoner exemplar av John Grays berömda bok Män är från Mars, kvinnor är från Venus i omlopp de senaste årtiondena, är det inte att undra på att det här antagandet har gjort ett sådant avtryck i västerlandets kollektiva medvetande. Gray menar att mycket av det som går fel i relationer mellan män och kvinnor beror på att vi inte inser hur olika de egentligen är, och hävdar att det är först när män och kvinnor förmår att respektera och acceptera sina olikheter som ”kärleken har en chans att blomstra”. Jag förnekar inte att män och kvinnor är olika på en rad viktiga sätt, men jag skulle vilja hävda att skillnaderna har överdrivits. Enligt min mening har synsättet uppmuntrat en sorts psykologisk apartheid mellan könen som är rent skadlig. Oavsett vad Allan och Barbara Pease kan tänkas vilja säga oss (när de förolämpar båda könen i ett slag) med engelska titlar som Varför män inte lyssnar och kvinnor inte kan läsa kartor (på svenska Samma art, olika världar: om manligt och kvinnligt beteende) eller Varför män bara kan göra en sak i taget och kvinnor aldrig slutar prata borde vi, vilka skillnaderna än må vara, alltid komma ihåg att de grundläggande likheterna är mycket större. Människor är människor, oavsett om de bär runt på en Y-kromosom i sin genotyp eller ej, och alla har vi betydligt större chans att komma överens om vi kommer ihåg att våra särskilda kombinationer av behov och känslor har skapats med hjälp av pigment från en gemensam palett. En av anledningarna till att populärpsykologiska böcker som bygger på könskillnader har blivit så inflytelserika är tveklöst att deras framväxt har sammanfallit med en rad forskningsstudier som tycks stödja teorin att män och kvinnor verkligen är olika, till och med i fråga om hur våra hjärnor är konstruerade. Det finns ett antal studier som påstår sig visa på skillnader i bearbetningen av känslor, minnen, rumslig orientering och ansikten och i aggressionsnivåer mellan män och kvinnor. I Cordelia Fines utmärkta och noggranna analys av sådana studier gör hon emellertid gällande att de vetenskapliga bevisen i slutändan är långt ifrån övertygande, och att de tillskrivna skillnaderna har mycket mer att göra med sociala konstruktioner av kön och förekomsten av ”neurosexism” bland forskarna i fråga. Vi vet väl allihop till exempel att kvinnor är mer känslomässiga än män? Inte enligt forskarna Ann Kring och Albert Gordon som genomförde ett fascinerande experiment där de för en grupp män och kvinnor visade en serie kortfilmer som valts ut för att framkalla känslomässiga reaktioner hos tittarna och sedan iakttog resultaten. Rent allmänt var det möjligt att avläsa filmernas påverkan på kvinnornas ansikten. Positiva och negativa känslor av större intensitet och varaktighet framträdde tydligt och öppet. Männen uppvisade mycket mindre känslomässiga reaktioner, så inga överraskningar där. Men innan du drar slutsatsen att det här bara bevisar det vi alla redan vet, alltså att kvinnor har mycket bättre ”kontakt” med sina känslor än män, bör du först beakta några av Krings och Gordons andra resultat. När de bad sina försökspersoner att utvärdera sina känslomässiga reaktioner på vad de sett, fanns det ingen skillnad mellan männen och kvinnorna. Männen påstod sig ha blivit lika påverkade som sina kvinnliga motparter. Än mer talande var (för skeptiker som tänker att de klumpiga lunsarna bara felkategoriserade eller missbedömde sina egna känslor) att mätningar av hudens elektriska ledningsförmåga visade att männens nervsystem, om något, var mer känsligt än kvinnornas, vilket tyder på en kraftigare aktivering som en reaktion på det de såg. En tolkning av detta är att medan kvinnorna var mer bekväma med att visa och ge utlopp för sina känslor, läckte männens ansträngningar ut på andra håll i och med att de försökte förbli passiva när de ställdes inför starka känslomässiga skiftningar. Kvinnor må vara bättre på att uttrycka känslor (och det finns många studier som tyder på att de är bättre på att avläsa dem), men män upplever ett lika brett spektrum av känslor och studier som denna visar att de känner dem lika starkt. Ytterligare bevis kommer från en annan studie där pojkar stängde av ljudet av barnagråt mycket fortare än flickor. Först antog forskarna att det här berodde på att pojkarna bara var okänsliga och således likgiltiga inför barnets olycka. Men när de analyserade informanternas stresshormonsnivåer, fann man att pojkarna, om något, blev mer stressade av gråten än sina kvinnliga kamrater. Det är därför det är helt orimligt av kvinnor att tro att män ska gå upp och ta hand om barnen mitt i natten. Jag skojar, jag skojar … Men hur ser det ut om man vänder på saken? Vilka bevis finns det för att kvinnor upplever påstått ”manliga” känslor som aggression i liknande stor utsträckning? I en av de mest heltäckande genomgångarna av genusforskningen 2005 fann Janet Hyde intressant nog att aggression, tillsammans med andra så kallade könskodade beteenden, tenderade att uppstå på olika sätt beroende på sammanhang. Det tycks vara så att män och kvinnor faller ur sina roller när de tror att ingen ser på! Så när försökspersoner blev upplysta om att alla könsmarkörer skulle elimineras eller döljas, uppvisade kvinnorna inte bara lika aggressivt beteende som männen, utan rentav mer aggressivitet. Hydes slutsats, efter att noggrant gått igenom 46 metaanalyser, var för övrigt att män och kvinnor, sett över hela livet, var långt mer lika än olika. De skillnader som ändå fanns, anser hon, kan till stor del hänföras till kulturellt inflytande. Som exempel nämner hon att de första talande Barbiedockorna i sin repertoar hade fraser som det odödliga yttrandet: ”Oj, vad matte är svårt!” Det ska sägas att det stötande uttalandet senare togs bort efter ett förståeligt ramaskri från allmänheten. Kulturella konstruktioner av kön har en enorm kraft. Budskap som ”stora pojkar gråter inte” absorberas omedvetet. Din kultur ger dig ett manus för vad det innebär att vara man eller kvinna, och i mångt och mycket strävar de flesta av oss efter att följa dessa direktiv. Som antropologen Victor Turner påpekade, är kulturen en stor teateruppsättning, och ingen pjäs fungerar om inte skådespelarna håller sig till manus. För mycket improvisation, för stor avvikelse från rollen som har blivit dig given, skapar problem för de andra skådespelarna, eftersom rollerna är ömsesidigt beroende av varandra. Det är därför det antagligen är en bra idé att dölja barnens könstillhörighet för protokollförarna, när man utför studier i vad som fångar spädbarns uppmärksamhet – om du förstås inte verkligen har för avsikt att ”upptäcka” att pojkarna ägnar mer tid åt att titta på apparater som mobiler och att flickorna uppvisar en statistisk signifikativ förkärlek för ansikten … Men även om vi accepterar att kulturen präglar vårt beteende, så kan väl ändå inte neuroradiologier ljuga? Nej, kanske inte. Å andra sidan, i och med att en magnetresonanstomografi av en död atlantlax visade hjärnaktivitet måste man fråga sig vad man egentligen ska tro!1 Även upptäckten att kvinnor har en tjockare hjärnbalk, den neurologiska telefonväxeln mellan hjärnans två hemisfärer, har ifrågasatts på senare år. » Din kultur ger dig ett manus för vad det innebär att vara man eller kvinna, och i mångt och mycket strävar de flesta av oss efter att följa dessa direktiv.« De vetenskapliga bevisen är i bästa fall tvetydiga, men när du väl har accepterat föreställningen att personen framför dig är helt olik dig själv, är det naturligtvis sannolikt att du börjar slira rejält när du försöker identifiera dig med honom eller henne. Du kan inte längre förlita dig på empatin för att få vägledning, eftersom din partner av motsatt kön tydligen inte liknar dig på något sätt. Du är nu beroende av de skissartade kartorna som ritats av dem som påstår sig känna till terrängen i era båda världar: din egen inre kompass är i princip värdelös. Likt en person med Asperger har du inget annat val än att tyda din partners beteende utifrån en fast uppsättning regler, utan att någonsin på riktigt kunna identifiera dig med dem eller intuitivt relatera till deras upplevelser. Vi ska komma ihåg att det inte är samma sak att skriva ett kärleksbrev som att skriva en instruktionsbok. Vi bör också ha i åtanke att den sortens typologier vi blir matade med (”Alla män föredrar det här … Alla kvinnor är på det och det sättet …”) i slutändan inte är annat än sexistiska stereotyper. De tar inte i beaktande hur stora skillnader det kan finnas mellan personer av samma kön. Vi känner alla män som är känsliga och uttrycksfulla och sådana som passar in på den stereotypa känslomässiga tjockskallen. På samma sätt är inte alla systrar sugna på att tala ut om sina känslor så fort tillfälle ges. Vissa kvinnor är av den ”starka, tysta sorten”, medan andra uppvisar påstått ”maskulina” kvaliteter som ambition eller aggression i överflöd. Men eftersom tanken på ett mer tillfredsställande och givande förhållande ter sig så lockande för oss, eller kanske för att påståendena tycks bygga på konkret vetenskap, beror en stor del av dessa böckers popularitet inte på vad de berättar för oss om vår partner, utan på vad de tycks berätta för oss om oss själva. De här böckerna ger läsare av båda könen behändiga manus att hänga upp vissa aspekter av sin identitet på. Vi känner igen oss själva på boksidorna på samma sätt som vi tycker om att matcha aspekter av våra liv med förutsägelser i horoskop, eller i kategorier som finns i veckotidningarnas populärpsykologiska tester. Med hjälp av de här böckerna kan vi utöva vår maskulinitet och femininitet på sätt som andra människor kommer att se och bekräfta – inte minst eftersom de själva läser samma böcker. De ger oss också en smidig ursäkt att slippa krav vi inte ids tillgodose: ”Ledsen älskling, men jag kan inte förväntas komma ihåg din födelsedag/plocka upp handdukar från golvet/prata om mina känslor och så vidare. Det är en mansgrej. Läste precis en bok – den förklarar allt …” Man eller kvinna, med hjälp av de här böckerna vet alla vad de ska göra (eller åtminstone vad det är meningen att de ska göra) och det finns något väldigt betryggande i detta. Efter att ha arbetat mycket med trans- och homosexuella klienter, kan jag försäkra dig om att när människor ställer sig tvekande inför manuset, eller hamnar i konflikt med samhällets förväntningar vad gäller kön eller sexualitet, uppstår en hel del ångest och oro – ofta inte bara hos dem själva, utan också hos människor i deras omgivning. I många kulturers traditioner kännetecknas emellertid de som befinner sig närmast gudomen, som den grekiske siaren Teiresias eller shamanerna hos navajofolket eller andra amerikanska indianstammar, ofta av en blandning av både manliga och kvinnliga egenskaper och roller. I fallet Teiresias ska han enligt legenden ha tvingats att leva flera år som kvinna efter att gudinnan Hera protesterat mot hans bryska behandling av ett par ormar som parade sig. Det låter helt rimligt i mina öron. Sambandet mellan högre upplysningsnivåer och blandningen av manliga och kvinnliga identiteter är starkt och återfinns i många kulturer. Den schweiziska psykologen Carl Jung trodde ju att legender, likt den om Teiresias, speglar en djupare och mer grundläggande sanning, nämligen att det i varje människas psyke finns en maskulin och en feminin dimension. Han kallade dem animus och anima och menade att de representerar könskodade arketyper som ligger latenta i oss alla. Animus, den manliga aspekten, är logisk och aktiv och inriktar sig på att få saker gjorda i den yttre världen. Anima inriktar sig å sin sida på att skapa relationer i den inre världen och manifesteras i regel i processer som intuition, lyhördhet för känslor och förmåga att knyta meningsfulla band. Jung menar vidare att det är just existensen av detta könsöverskridande jag (den undermedvetna maskulina principen i varje kvinna eller den feminina som ligger begravd i varje man) som låter människor av motsatt kön identifiera sig med varandra på ett meningsfullt sätt. I viss utsträckning ”fattar” vi hur det motsatta könet fungerar, eftersom det finns en del av oss själva som vi känner igen i dem. Som den feministiska journalisten och författaren Margaret Fuller konstaterar i sitt episka manifest Woman in the nineteenth century: Manligt och kvinnligt representerar den stora dualismens två sidor. Men faktum är att de ständigt går in i varandra. Vätska antar fast form, fast form övergår i flytande. Det finns ingen helt maskulin man, ingen rent feminin kvinna.” Psykologisk mognad handlade för Jung delvis om att kunna acceptera och harmonisera dessa kompletterande aspekter av ens natur. Det här handlar inte om att plötsligt bli meterosexuell eller springa ut och snagga håret och skaffa ett par Dr. Marten’s (om det inte är det du vill, förstås). Det handlar om att lära sig att integrera hela spektrumet av den man är och att få kontakt med alla de olika aspekterna av det kollektiva undermedvetna som finns i oss alla. John Grays läsare bör observera Jungs varning för att när människor av båda könen förtrycker sitt andra könsliga jag, så kan det förkastade animus eller anima anta en mörkare, mer ondsint form i ”skuggjaget”. Om Jung har rätt är den psykologiska segregeringen mellan könen både felaktig och potentiellt destruktiv. När den olycksalige professor Higgins i musikalen My fair lady lägger huvudet i händerna och omelodiskt beklagar sig:” Varför kan inte en kvinna vara mer som en man?” ger oss textförfattaren Alan Jay Lerner en avskräckande saga. Higgins chauvinism, hans underliggande övertygelse att män och kvinnor är dömda att oförstående stirra på varandra från varsin sida av en oöverkomlig klyfta, skapar i själva verket just det avstånd han klagar över. Avskuren och frånkopplad sin feminina sida, har Higgins inte den blekaste aning om hur han ska besvara den kärlek Eliza erbjuder honom. I slutändan hämmas han inte av sin oförmåga att förstå sig på kvinnor, utan av sin oförmåga att förstå sig själv. Alla som ansluter sig till Mars- och Venusteorin bör stanna upp och fundera en stund innan de obekymrat följer i hans fotspår. * * * 1 För fler detaljer om den döda laxen som uppvisade falskt positiva resultat i en magnetresonanstomografi, se: http://prefrontal.org/blog/2009/09/the-story-behind-the-atlantic-salmon. BARNET INOM DIG BEHÖVER EN KRAM Jag måste erkänna en sak. När folk börjar prata med mig om sitt inre barn, får jag verkligen lägga band på mig. Det får mig att vilja börja fnissa (vilket jag misstänker får tillskrivas en relativt omogen del av mig). Jag vet inte riktigt vad det är med inre barn som skapar den här effekten. Jag arbetar ju trots allt regelbundet i terapisituationer med personer i olika regressiva stadier, däribland svårt traumatiserade individer som kliver in i barnstadier som den vuxna personligheten har ytterst begränsad tillgång till. Det är verkligen inte roligt. Jag anser även att upplevelser i den tidiga barndomen, i synnerhet tonen i relationen med våra föräldrar, kan fortsätta att rikoschettera genom åren och förpesta vuxenlivet. Sådana saker är själva grundpelaren inom terapin. Jag antar att mitt problem är att mycket av litteraturen och lärorna som inriktar sig på att ”hela det inre barnet” känns så mjäkig och sentimental att en del av mig bara vill göra uppror. De som talar sig varma för dessa verk skulle såklart troligtvis kontra med att mina ”problem” med den här inriktningen bara speglar mina egna djupa sår från barndomen. Kanske klarar jag inte av att komma i kontakt med min egen smärta? Kanske behöver den lilla killen inombords bara bli påmind om att han är ”det gudomliga barnet” (tack för den, dr Jung) eller det underbarn Emmett Fox försäkrar mig han i själva verket är. Kanske behöver han ”få tillbaka magin som tappades bort i den sårande upplevelsen” som Cathryn Taylors mystiska tekniker i Seven layers of healing föreslår. Mycket möjligt. Jag tycker att barn är fantastiska. Jag har till och med två egna som jag är rätt förtjust i. Jag respekterar och uppskattar många av de kvaliteter som vi med rätta förknippar med den tidiga barndomen: deras spontanitet, nyfikenhet och kreativitet, deras känslomässiga direkthet och leklust. Jag anser dock att människor som fokuserar på det inre barnet också klamrar sig fast vid en blåögd och sirapssöt syn på vad ett barn faktiskt är. Det ska erkännas att idealiseringen av barndomen som ett högre intellektuellt och andligt stadium har en lång historia. Dess ursprung kan troligen spåras tillbaka till idéer kring människans perfektionspotential i det antika Grekland men återvände definitivt med förnyad kraft under romantiken på 1800-talet, då poeter som William Wordsworth porträtterade icke-socialiserade barn som närmare inspirationskällorna och den yttersta sanningen än de trögtänkta och förgrämda vuxna de blir. För romantikerna kom varje barn oförstört från ovan ”följd av salighetens moln”, innan den oundvikliga glömskan infaller och ”Skuggor av fängelset börja falla/Över den växande pojken …” (eller flickan får man förmoda). Under arbetet med den här boken deltog jag i en workshop om hypnos och neurolingvistisk programmering, där Wordsworths synsätt återigen tvingades på oss. Föreläsaren försäkrade sakligt och myndigt oss delegater att vi som spädbarn alla var självsäkra, briljanta, välanpassade små individer. Det var först när livet la sina lortiga labbar på oss som saker och ting började gå utför. Men i mina ögon går barns verklighet ofta stick i stäv med den här behagliga föreställningen. Barn kan verkligen vara bedårande, och naturen har sett till att de aktiverar våra beskyddarinstinkter, särskilt om de råkar bära på vårt DNA. Men mänskliga småttingar kan också vara fruktansvärt självupptagna, tyranniska, hänsynslösa, föraktfulla, aggressiva, manipulativa och ibland bara rent besvärliga. De är oregerliga, impulsiva och beroende. Det är inte för inte som vi använder adjektivet ”omogen” för att kritisera vuxnas beteende. Skulle någon av oss verkligen omfamna vårt förbisedda yngre jag helt oreserverat, ens om det vore möjligt? Forskningsresultaten pekar alltmer på att vi inte alla föds med välbalanserade personligheter som skadliga händelser i livet och bristfälliga föräldrainsatser sedan naggar i kanten. Banbrytande studier i temperament som utfördes på 1970-talet visade att av de 65 procent som passade in i Thomas och Chess fyra kategorier var bara 40 procent ”lättsamma” barn – med andra ord allmänt nöjda och glada barn som sov och åt bra – medan 15 procent tog ”lång tid på sig att tina” och 10 procent var rent ”besvärliga”, lättretliga, gnälliga bebisar som ständigt krävde föräldrarnas uppmärksamhet. De här barnen var på det här sättet redan från första början. Faktum är att mer sentida forskning pekar på att skillnaderna som Thomas och Chess observerade är medfödda i hjärnans uppbyggnad och kan ha långsiktiga konsekvenser för barnets utveckling. Barnpsykiatern Jerome Kagan observerade stora variationer mellan olika barn vad gäller upphetsningsnivå när de utsattes för nya stimuli. Även om många av barnens personlighetsprofiler utvecklades över tid, så löpte de som befann sig i de yttersta ändarna av skalan mycket större risk att diagnostiseras med uppförandestörningar eller ångeststörningar. Vi kan nog åtminstone konstatera att alla spädbarn inte kommer till världen med buddhamässigt lugn och evighetens visdom flytande i sina unga ådror. Inre-barn-entusiaster brukar ju dock främst fokusera på det sårade barnet snarare än det orörda. Idén är att de psykosociala såren från barndomen måste läkas, för att man ska kunna nå sin fulla potential som vuxen. Det är det förbisedda, avvisade, kritiserade och ignorerade barnet som skriker efter din uppmärksamhet och måste uppfostras på nytt för att ordentligt kunna hela din nutid. »den gnälliga lilla snorungen som bor längst bak i vårt medvetande, det där olyckliga offret som alltid klandrar alla andra för sin olycka …« Flera kritiker har påpekat att det inre barnet, sett på detta sätt, kan bli fokus för en offermentalitet som sätter rejäla käppar i hjulet för personen i fråga. Ett av de kännetecknande dragen hos verkliga barn är att de ofta saknar inflytande över vad som händer dem, så när de faktiskt råkar ut för något, är det uppenbart att det är någon annans fel. Att uppmuntra människor att se sig själva, eller ens en del av sig själva, i det här ljuset kan på ett subtilt sätt göra dem mindre benägna att ta ansvar för sina egna liv eller att se sig själva som ansvariga för saker som har gått fel. Min kliniska erfarenhet är att verkliga terapeutiska framsteg vanligtvis är svåra att uppnå om den här inställningen är för djupt rotad. Min favoritreplik om faran med just sådana här arbetssätt med det inre barnet kommer från författaren, talaren och workshopledaren Colin Tipping. Tipping har absolut ingenting till övers för det inre barnet som han (ganska okänsligt) beskriver som ”den gnälliga lilla snorungen som bor längst bak i vårt medvetande, det där olyckliga offret som alltid klandrar alla andra för sin olycka …” Tippings aversion är så stark att han förespråkar ett radikalt ingripande: en vägledd visualisering, där det sårade barnet i stället för att helas ges dödshjälp! Efter att ha grävt fram det inre barnet där det sitter och tjurar i sin bitterhetsbunker, föreslår Tipping att man drar undan gardinerna och låter solljuset flöda in. Tacksam över att ha blivit befriat från sitt lidande, kommer barnet tydligen att förtvina, likt Nosferatu, till ett hopskrumpet, grått skal mitt framför ögonen på en. Jag låter Tipping måla upp resten av skådespelet: Och där dör den lilla personen och ser fridfull och lugn ut. Kärleksfullt sveper du den lilla personen i ett vitt tyg och bär kroppen uppför trappan och ut i ljuset. Där väntar häst och vagn, och änglar svävar i närheten. En änglakör sjunger stilla. Alla människor du någonsin varit i ditt liv väntar på att få ta ett sista farväl. Alla oförrätter i det förflutna är förlåtna. Allt genomsyras av kärlek. Bjällrorna på hästen och vagnen pinglar mjukt och följet påbörjar sakta sin färd uppför kullen där en grav har förberetts … Man kan inte annat än undra om de sociala myndigheterna har blivit informerade om detta? Projektet att omfamna det inre barnet kan också resultera i att man råkar ge fritt fram för beteenden och attityder som kanske kan godtas hos barn men som blir ganska missklädsamma hos vuxna. I vår kultur känner vi alla till påbudet att ”sätta barnets behov i första rummet”, men om vi börjar tilllåta oss själva att agera impulsivt i alla situationer, övervärdera fördelarna med ohämmade känslouttryck eller tillfredsställa våra egna barnsliga behov, så kommer andra att behöva betala priset. Följaktligen rekommenderar en inre-barn-guru att du för att kunna hela barnet inombords ”tillfälligt eller permanent måste avsluta alla förhållanden där du blir sårad”. Hans råd är att det först efter omfattande terapi är lämpligt att ens överväga att återuppta kontakten – du har ju trots allt ”ett kärt barn att skydda”. Jag förespråkar definitivt att man tar sig ur verkligt destruktiva förhållanden, men är inte det här att gå lite väl långt? Om vi omhuldar oss själva för mycket, löper vi risk att bli för självupptagna och okänsliga inför behoven som människorna i vår omgivning har. Det dröjer nog inte länge förrän ingen vill kännas vid oss längre. Vi har ännu inte berört huruvida det ens är möjligt att återskapa tidigare, yngre versioner av oss själva. Det finns vissa neurologiska bevis för att vi kan det. Många läsare förknippar nog tanken på Barnet som en avgränsad persona med transaktionsanalysen, utformad av Eric Berne som menade att kategorierna Förälder, Vuxen och Barn fortsätter att existera inom oss alla och avgör dynamiken i våra förhållanden med varandra. Berne baserade delvis sina teorier på den berömda neurologen Wilder Penfields rön. Penfield var en egensinnig men briljant hjärnkirurg i Kanada på 1950-talet som introducerade en kirurgisk teknik för att bota epilepsi, där han förstörde delar av hjärnan. För att bara rikta in sig på de relevanta områdena i hjärnan, satte han in elektriska sonder på olika ställen och upptäckte att när temporalloberna stimulerades, beskrev vissa av hans patienter hur de återupplevde barndomsminnen och andra sensoriska erfarenheter på ett mycket levande sätt. Neurologen Oliver Sacks presenterar senare fallet Mrs O’C. som råkade ut för en kraftig hjärnblödning som påverkade hennes temporallober (och andra delar av hjärnan) och drabbades av ”en överväldigande känsla av att vara barn igen, i sitt sedan länge glömda hem, i sin mors famn”. Det här var särskilt avgörande för henne eftersom Mrs O’C. före hjärnblödningen inte hade haft några minnen från sin tidiga barndom, innan hon vid fem års ålder blev bortadopterad. Utifrån liknande bevis lade Berne fram tesen att upplevelser och egenskaper från barndomen med största sannolikhet fortsätter att göra sig påminda även i vuxen ålder. Sådana observationer ger definitivt fascinerande insikter i hur hjärnan bearbetar och lagrar erfarenheter. Vi måste ändå ha i åtanke att alla minnen i grund och botten är rekonstruktioner som inte bara handlar om att gräva fram de rätta mentala protokollen för händelser i det förflutna. Även mycket verklighetstrogna och övertygande minnen kan visa sig vara opålitliga. En studie vid Hull University demonstrerade att många av oss har tydliga ”minnen” från barndomen som aldrig har hänt. Faktum är att barnpsykologen Jean Piaget även säger sig ha ett otroligt levande minne av att bli kidnappad som tvååring, till och med detaljer som rivmärkena på barnflickans ansikte, då hon försökte skydda honom från angriparen. Men tretton år senare erkände sköterskan att hon hade hittat på historien, även om händelsen fortsatte att kännas ytterst verklig för Piaget. Vissa har vänt sig till hypnotisk regression för att slutgiltigt försöka fastslå huruvida vi kan återbesöka våra forna jag, men här blir vattnen frustrerande grumliga. Slutsatsen verkar vara att det finnas verkliga begränsningar för vilka aspekter av den utvecklingsmässiga klockan som faktiskt kan vridas tillbaka. I en mycket omfattande översikt 1987 konstaterade Michael Nash vid University of Tennessee att vuxnas hjärnvågor under hypnotisk regression inte återfick de långsamma oregelbundna mönster som finns hos spädbarn, och att barnreflexerna inte kom tillbaka. Vuxna i hypnotisk regression fortsätter även att göra bättre ifrån sig på IQ-test än faktiska barn. Även om de hypnotiserade informanterna i en studie lyckades säga vilken veckodag deras födelsedag och julafton inföll på när de var fyra, sju och tio år gamla, så har senare studier inte kunnat reproducera resultaten. Det har antytts att forskaren råkat ge deltagarna ledtrådar i den ursprungliga studien genom sättet han ställde frågorna på. Kognitiva förmågor och reflexer är en sak, men nyckelfrågan är väl ändå i grunden huruvida vi någonstans inombords har bevarat de tidiga årens känslomässiga dynamik, jagfunktioner och personlighetsdrag. En del påhittiga studier har genomförts, där man använt projektiva tester (som det berömda Rorschachtestet) och, hör och häpna, försökspersonerna i hypnotisk regression reagerade på sätt som liknade barns beteende. Det enda smolket i glädjebägaren var att icke-hypnotiserade kontrollpersoner som ombads ”fejka” barnabeteende också lyckades framkalla övertygande omogna reaktioner. Vuxna i regression behandlade dock en rad slumpmässiga objekt på ett barnsligt sätt som kontrollpersonerna inte kunde matcha, men försökspersonerna i regression lyckades faktiskt sämre vad gällde att känna igen den sortens objekt de hade använt som barn (bara 23 procent klarade av det) än de icke-hypnotiserade vuxna som vanligtvis hade en ganska klar bild. Mödrar till deltagare i båda grupperna konsulterades för att oberoende bekräfta riktigheten i deras föreställningar (för mamma har alltid rätt). Forskarna drog slutsatsen att hypnosen visserligen tycktes aktivera vissa barnsliga reaktioner, men återväckte knappast hos deltagarna specifika händelser som hade inträffat när de var barn. Kanske gömmer det sig verkligen ett barn inom oss alla; jag är rentav övertygad om det. Själv är jag sannerligen förmögen att bete mig på ytterst barnsliga sätt ibland och jag vet att jag inte är ensam om det. Det här behöver inte vara något dåligt; barn kan ha väldigt roligt. Det råder dock inget tvivel om att de är dåligt rustade för att hantera alla aspekter i en vuxen människas liv. Kanske är det den verkliga orsaken till vår fascination för vårt inre barn. Det är inte bara så att vi vill tro att alla aspekter av den vi är fortsätter att existera och att inget går förlorat för alltid. Det är att vi i hemlighet skulle vilja vrida tillbaka klockan till en tid då vi hade färre förpliktelser och inget tycktes omöjligt än. Ge för all del ditt inre barn en kram, om det är det du vill. Men tänk på att vilka otillfredsställda behov du än har nu – och oavsett när de uppstod – så är de en del av den du är nu och måste hanteras som sådana. Vi kan inte gå tillbaka, gjort är gjort, men vår framtid är fortfarande ofördärvad. Precis som när vi var barn liknar den en stilla trädgård med nyfallen snö som bara väntar på spåren vi kommer att lämna efter oss. Det barn vet instinktivt, men som vuxna nuförtiden tycks glömma, är att det generellt sett är klokt att se sig för vart man är på väg, särskilt om underlaget är halkigt. Ägnar man för mycket tid åt att se sig om, är risken stor att man drullar på ändan. DU KAN LÄRA DIG VAD SOM HELST Många av mina landsmän kommer säkerligen ihåg skolpojken och superspionen Joe McClaines äventyr i Gerry och Sylvia Anderssons dockteveserie Joe 90 på 1960-talet. Varje vecka satte sig Joe i en maskin som hans adoptivpappa uppfunnit och laddade ner andra människors förmågor och erfarenheter direkt till sin unga hjärna. På så sätt kunde han genomföra hjärnoperationer, flyga diverse flygfarkoster, lära sig främmande språk och utföra sina många uppdrag som specialagent åt en världsomspännande underrättelsetjänst. Det var ett ganska användbart knep, även om han var tvungen att sätta på sig ett par ganska missklädsamma glasögon för att klara av det. Joe 90 var (och det betonar jag) en sciencefictionserie för barn. Men även om det skulle råka vara så att du inte har någon adoptivpappa med ett galvanoskop för inspelning och överföring av hjärnimpulser, så försäkrar man inom neurolingvistisk programmering (NLP) att det är fullt möjligt för dig att göra om unge Joes imponerande bedrifter. Så som en hemsida för NLP ivrigt postulerar: ”Om en människa kan göra något, så kan potentiellt vem som helst göra det …” NLP har framhärdat i det här synsättet i ganska många år vid det här laget, men även om de flesta av oss glatt tillstår att en möjlighetsbejakande attityd har större chans att ge framgångar i livet än självutplånande passivitet, så visar ett ögonblicks eftertanke att den här omhuldade grundsatsen inom NLP inte riktigt håller för en närmare granskning. Som bloggaren Diana Hartman påpekar: ”Om så vore fallet skulle det finnas betydligt färre städare och långt fler astronauter.” Enligt NLP kan man genom att ta efter framgångsrika personers mentala vanor och föreställningar duplicera deras framgångsskapande beteenden. Det här är den logiska grunden bakom Bandlers och Grinders ursprungliga analys av kommunikationsstilen hos tre eminenta terapeuter – Fritz Perls, Virginia Satir och senare Milton Erickson. Bandler och Grinder menade att man i och med detta hade blottat ”djupstrukturen” för effektiv kommunikation, en psykologisk grammatik som i princip vem som helst kunde lära sig och kopiera. Men det är en sak att identifiera och imitera beteendemässiga tekniker som används av de allra främsta. Det är en helt annan sak att tro att man i och med detta kommer att nå samma resultat. Att känna till reglerna i schack kanske gör att jag kan flytta pjäserna på rätt sätt, men det förvandlar mig inte nödvändigtvis till stormästare över en natt. Perls, Satir och Erickson var alla mästare inom sitt område. Förutom att ha lagt ner de många timmar som krävs, kan man misstänka att de hade för vana att göra subtila och komplexa avvägningar på ett instinktivt, omedvetet plan, så som verkliga experter alltid gör. Pedagogikforskarna och bröderna Stuart och Hubert Dreyfus förklarar att i takt med att människor uppnår verklig expertis, rör de sig ironiskt nog bortom kunskapsstrukturer som på något enkelt sätt kan formaliseras och kommuniceras till någon annan. Så här uttrycker de det: On man ber en expert berätta vilka regler hon eller han använder, kommer man i själva verket att tvinga experten att återgå till nybörjarens nivå och ange reglerna man lärde sig i skolan. I stället för att använda regler som hon eller han inte längre kommer ihåg, så som kunskapsingenjörerna antar, tvingas experten således dra sig till minnes regler som hon eller han inte längre använder sig av … Inga regler eller fakta i världen kan fånga kunskapen en expert besitter när hon eller han har lagrat erfarenheter från det faktiska utfallet i tiotusentals situationer. Ju högre expertis vi når, desto otydligare blir de relevanta processerna ur medvetandets synvinkel. Därför kan ingen lära ut eller ens beskriva expertis ordentligt, inte ens experterna själva. Den måste utvecklas ur erfarenhet och fördjupning och har kodats in i hjärnans utvecklingsmässiga och funktionella struktur. För att låna en av Bandlers och Grinders datametaforer blir mjukvaran och hårdvaran en och densamma. Eftersom jag inte kan få din hjärna, så kan jag egentligen aldrig få din expertis heller. Det bästa jag kan hoppas på är mina egna försök att uppnå den. Långt innan vi stöter på problemen med att kopiera expertis, möts vi av det mer fundamentala problemet kring hur rent grundläggande färdigheter ska installeras i våra huvuden. Bandler och Grinder är ganska svävande på den här punkten, men eftersom vi inte har någon behändig dataport som möjliggör omedelbar uppladdning av nya ”program”, tvingas vi förlita oss på den mer omständliga, vanskliga processen som kallas utbildning. Alla duktiga lärare vet att det inte finns några universalrecept när man ska lära ut saker. De måste anpassa pedagogiken efter den enskilda elevens styrkor och sätt att tänka. Kanske lär sig eleven bäst genom bilder, ljud, kanske helst i grupp, kanske helst enskilt. Bra lärare måste använda olika strategier för att effektivt förmedla kunskap till olika elever. Det här tyder på att inlärning sker inom parametrarna för individuella hjärnor, och att kunskap inte nödvändigtvis byggs upp likadant i oss alla. Om jag bearbetar information på ett annorlunda sätt än du, varför skulle jag då vara kapabel att göra allt du kan göra? »Det går inte att förneka att vissa människor kommer till jorden med särskilda anlag för att tillägna sig vissa färdigheter påfallande enkelt, medan det för andra alltid kommer att förbli en betydande utmaning.« Sedan har vi den intrikata frågan kring medfödd talang eller fallenhet. Är alla hjärnor jämbördiga? Det går inte att förneka att vissa människor kommer till jorden med särskilda anlag för att tillägna sig vissa färdigheter påfallande enkelt, medan det för andra alltid kommer att förbli en betydande utmaning. De elektrokemiska meddelanden som åker mellan neuronerna går fortare i klipska människors hjärnor. Möss som fått RGS14-genen satt ur spel minns objekt bättre och har lättare att hitta i labyrinter än vanliga möss, vilket kanske ger oss en skymt av den roll som genetiken har för att förhindra eller främja den individuella inlärningsförmågan. En forskargrupp från Grup de Recerca en Neurociència Cognitiva vid Barcelonauniversitetet har fått fram övertygande bevis från experiment att människor som av naturen är bättre på att skilja mellan subtila ljudmässiga distinktioner i vokalljud är mycket bättre rustade för att lära sig andra språk. Det kommer knappast heller som någon överraskning för någon som vistats i ett klassrum en längre tid att forskarna också håller på att upptäcka medfödda skillnader även bland mycket små barn som tyder på att vissa helt enkelt från födseln är bättre på matte än andra. Har du varit på en fest någon gång där man ska gissa antalet kulor i en burk eller pingisbollar i en bil? Dr Melissa Libertus fann att förskolebarn vars överlägsna ”siffersinne” gjorde det möjligt för dem att bättre bedöma om de såg flest blå eller gula prickar på en blinkande datorskärm senare också presterade bättre på mer formella prov för matematisk färdighet. Även om det på sistone har lagts stor vikt vid den roll ren träning har för att utveckla enastående färdigheter, är det uppenbart att även andra faktorer spelar in. Som Paul McCartney påpekade, när han fick en fråga om Malcom Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna, så var Beatles långt ifrån det enda bandet som hade kuskat omkring 10 000 timmar på vägarna. Men de hade definitivt större inflytande på populärkulturen än sina konkurrenter. De runt 1 400 gram svampig grå materia i människors skallar kanske ser väldigt lika ut, men hjärnor skiljer sig åt, och tack gode gud för det, annars skulle världen vara en ytterst tråkig plats. Det är högst osannolikt att min hjärna fysiologiskt sett liknar Einsteins vad gäller form och detaljstruktur. Den saknar troligtvis inte parietal operculum, och har inte någon förstorad sidofåra som hans. Dess koncentration av gliaceller ligger sannolikt inte över genomsnittet. Vi känner till detta, eftersom fysikern klokt nog donerade sin hjärna till vetenskapen. Patologen Thomas Stoltz Harvey ställde upp och tog ur, dissekerade och fotograferade den ur alla tänkbara vinklar och konserverade den sedan i formalin. Sedan gjorde han en kanske mer tveksam insats när han skar upp den i 240 delar. Makabert nog gav han också den dödes ögon till sin optometriker, Henry Abrams. Einsteins ögonglober ska för närvarande enligt ryktet ligga i ett bankfack någonstans i New York. Det kan vara så att vissa av Einsteins neurobiologiska egenskaper gav honom ett försprång, även om det bör påpekas att han ansågs ytterst medelmåttig i skolan. Men även om de här stora skillnaderna hade väldigt liten betydelse, så omskapades den hjärna han började med otvivelaktigt av hans erfarenheter och de många timmar han tillbringade på det där schweiziska patentkontoret allt medan han begrundade mysterierna och matematiken i ”rumtiden”. Vi vet numera att nervbanor som stärks av upprepad aktivering tenderar att bli permanenta, medan överflödiga kopplingar förtvinar och dör bort. Bokstavligen. Faktum är att våra hjärnor under tonåren genomgår omfattande nedskärningar vad gäller kopplingar som används mindre ofta. Natur och nyttjande skulpterar din hjärna till ett unikt mästerverk. Hjärnor är emellertid fantastiska saker och fortsätter inom vissa gränser att anpassa sig strukturellt efter de uppgifter de ges. Dr Sara Lazar och hennes kolleger upptäckte således att hjärnorna hos människor som regelbundet mediterade uppvisade en förtätning av barken i områden knutna till uppmärksamhet och känslomässig integration, medan bara en halvtimmes mindfulnessmeditation i åtta veckor skapade högre densitet i gråmaterian i hjärncentrum knutna till självmedvetenhet, medkänsla och introspektion. På ett liknande sätt har taxichaufförer i allmänhet större hippocampus än genomsnittet, området i hjärnan som hjälper däggdjur att orientera sig. Hippocampus spelar också en betydande roll för minnet och koordinationen av interneuronerna mellan de två hjärnhalvorna. När man tänker på vad taxichaufförerna gör, och det faktum att de i genomsnitt ägnar tre år till att lära sig gyttret av gator inom en mils radie från Charing Cross, är det kanske inte så konstigt att deras hjärnor svarar genom att öka tätheten i kopplingarna i de aktuella områdena. Eller kanske gör någon sorts urban version av det naturliga urvalet att bara taxichaufförer med större hippocampus lyckas tillgodogöra sig den här kunskapen till att börja med. Men innan vi drar förhastade slutsatser, ska vi komma ihåg att tre fjärdedelar av alla dem som påbörjar försök att tillägna sig den här kunskapen aldrig slutför utbildningen. Det här skulle återigen tyda på att repetition och övning bara räcker en bit på vägen. Naturen sätter upp hinder som måste respekteras. Men, kanske du invänder, höga utslagningssiffror behöver inte betyda att de här chaufförerna inte kunde tillägna sig färdigheterna i fråga, utan bara att de inte gjorde det. Kanske var de inte så motiverade? Kanske blev de uttråkade eller distraherade, eller behövde en förändring? Så kan det mycket väl vara. Poängen är dock att just faktorer som dessa även utgör verkliga hinder, när man ska lära sig nya färdigheter. Vi vet att inlärning inte bara handlar om ren intelligens. Den påverkas också starkt av faktorer som koncentrationsförmåga, motivationsnivå, minne, mental flexibilitet och till och med personlighet – samtliga kan variera avsevärt mellan individer och många har starka biologiska rötter. Fysiologin i sig skulle hindra mig från att springa lika fort som Usain Bolt, men jag misstänker att jag kanske inte heller har viljekraften att hålla mig till hans träningsschema. Sanningen är att vissa aspekter av min personlighet och mitt temperament kanske utgör lika stora hinder för att jag ska ha någon chans att utveckla hans unika färdigheter. Det kan också vara så att jag inte kan lära mig att göra det du kan, eftersom min hjärna redan har specialiserat sig på att göra saker som jag kan. I ett avsnitt av Simpsons tänker Homer Simpson tillbaka: ”… varje gång jag lär mig något nytt, knuffar det ut något gammalt ur hjärnan. Kommer du ihåg när jag tog den där kursen i vinmakeri och jag glömde hur man kör bil?” Även om det här är en parodi och hjärnan faktiskt behåller förmågan att lära sig nya saker sent i livet, så finns det ett korn av sanning i Homers klagan. Kognitiva forskare har alltmer börjat intressera sig för effekterna av den ömsesidiga påverkan som uppstår när ny och gammal kunskap tävlar om bearbetnings- och förvaringsutrymme. Proaktiv hämning inträffar när tidigare kunskap stör inlärning av ny kunskap. Har du någon gång bytt bankkonto och försökt lära dig det nya numret? Det visar sig mycket svårare, eftersom det gamla kontonumret tycks ha etsat sig fast. Eller har du någonsin stått i ett garage och bara lyckats erinra dig din gamla bils registreringsnummer men inte den nyas? Det här är ganska triviala exempel, men du kan föreställa dig problemen som uppstår när kopplingarna i hjärnan väl har avsatts för vissa uppgifter och du plötsligt förväntar dig att de ska klara av helt nya färdigheter. Den mänskliga hjärnan är plastisk, men inte oändligt. Även om de flesta av oss kan bli helt okej på det mesta, är det orealistiskt att anta att vi kommer att nå samma prestationsnivå som någon vars nervkopplingar i hjärnan speglar deras hängivenhet till att öva och att finslipa särskilda talanger och vanor. Är vi verkligen så fåfänga och osäkra på oss själva att vi måste tro att vi kan göra och bli vad som helst? Har den politiska korrektheten nått en punkt då vi inte längre kan erkänna för oss själva att vissa människor helt enkelt är bättre än andra på vissa saker? Varför försätter vi oss själva i den eländiga situationen som Shakespeare beskrev så träffande i sin 29:e sonett: Då önskar jag mig stundom bland de rike, Som hopp och skönhet, gods och vänner fått, Vill bli i konst och frihet andras like, Minst nöjd med det, som gör mest glad min lott. Varför inte i stället fokusera på att vara bra på det vi är skapta att vara bra på, och hylla andras talanger och färdigheter utan att känna att vi måste roffa åt oss av dem själva? Jag minns ett möte med en tvilling en gång som berättade för mig att han brukade ta ett kliv tillbaka när hans bror lärde sig att göra något, inte för att han inte ville tävla, utan bara för att de som par nu hade en ny färdighet på sin repertoar. Kanske kan vi börja tänka mer i sådana banor? Jag är nöjd med att Usain Bolt springer 100 meter å mina vägnar och hejar på när han susar förbi mållinjen. Jag är helt tillfreds med att upplyftas av Murray Perahias virtuositet vid flygeln utan att känna att jag behöver försöka återskapa den. Jag misstänker starkt att jag får ut mer av min egen tid genom att utforska det jag uppskattar att göra mest, även om jag aldrig blir särskilt bra på det. Jag förnekar inte att det skulle vara väldigt roligt att vara Joe 90, men det är inte realistiskt. NLP:s löfte är tomt. Den verkliga frågan kanske hur som helst inte är: ”Om någon där ute gör något väldigt bra, kan jag i så fall också göra det?” utan snarare: ”Varför skulle jag behöva göra det?” »Är vi verkligen så fåfänga och osäkra på oss själva att vi måste tro att vi kan göra och bli vad som helst?« DU MÅSTE STYRA UPP DIG SJÄLV ”Det är bäst att göra saker systematiskt, eftersom vi inte är mer än människor, och oordning är vår största fiende.” Hesiodos, ca 800 f.Kr. Två tusen år efter att den grekiske skalden diktade dessa rader undrar jag vad Hesiodos skulle tycka om armén av coacher och självhjälpsförfattare som vill hjälpa oss att förverkliga hans råd idag? Oavsett om det är Stephen Covey som anbefaller oss Att leva och verka till 100 % eller David Allen som rekommenderar oss att Få det gjort! så ligger det alltjämt stora pengar i det här med att hjälpa människor att organisera sina liv och bli mer produktiva. Som lojala medborgare i Folkrepubliken Psyksnack har vi blivit uppfostrade att tro att produktivitet och effektivitet är egenskaper som vår lycka och framgång är helt beroende av. Även om jag faktiskt beundrar Stephen Covey för hans holistiska framhävande av ett etiskt leverne, så är det talande att hans berömda bok friktionsfritt kombinerar moraliskt ansvar med tekniker för att mer effektivt administrera alla aspekter av livet. Följden blir att gränserna mellan dem blir allt suddigare. Psyksnackets version av det goda livet liknar alltmer den perfekta tids- och rörelsestudien. Budskapet är tydligt: Det kan inte finnas någon inre harmoni utan yttre ordning. Det optimala livet präglas av smidig, följsam effektivitet, där vi måste utöva fortgående kontroll över alla aspekter av oss själva och vår närmaste omgivning. Men är oordning verkligen vår största fiende? En viktig kritik som har riktats mot de livsstilsmässiga ”städmyrornas” talkör är att alltför stor tonvikt på ordning och reda kan hämma kreativiteten. A. A. Milne, skaparen bakom barnboksklassikern Nalle Puh, påpekade klokt att ”en av fördelarna med att vara virrig är att man hela tiden gör nya spännande upptäckter”. Psykologer som undersökt fenomenet kreativitet har funnit att kreativa människor tenderar att vara oliktänkande och förlita sig på en relativt lättrörlig och spontan process, där associationerna får löpa fritt och som sannerligen är svår att få ihop med det strömlinjeformade, logiska tillvägagångssätt med flödesscheman som rekommenderas av de flesta produktivitetsmanualer. Picasso hävdade att ”varje skapelsehandling inleds med förstörelse”. Befintliga tankestrukturer och synsätt måste monteras ner, eller rentav krossas till oigenkännlighet, så att nya möjligheter kan få luft och nya kombinationer uppstå ur virrvarret. Albert Rothenberg studerade 22 nobelpristagares kreativa processer och gick igenom biografier av giganter som Niels Bhor, Max Planck, Albert Einstein och Charles Darwin. Han instämde i att omvälvande upptäckter faktiskt kräver att människor dekonstruerar befintliga kategorier och för samman till synes motsägelsefulla idéer som ingen annan kommit på tanken att kombinera. Han döpte denna bedrift till ”Janusprocessen” efter den romerske guden med dubbla ansikten som kunde vända sig åt två håll samtidigt. Sedan millennieskiftet har psykiatern Nancy Andreasen använt de senaste neuroradiologiska teknikerna för att studera kreativa processer på fysiologisk nivå. Hon har upptäckt att hjärnan befinner sig i ett ”viloläge” när den är som mest kreativ, eftersom det är då flera regioner i associationsbarken väcks till liv. Andreason beskriver detta som en flytande process. Hon spekulerar: ”Det är som om associationsbarken arbetar aktivt, kastar ut trevare efter möjliga kopplingar mellan obesläktade förmågor – verbala och visuellt rumsliga, abstrakta och konkreta associationer, färger, bilder, koncept … en sorts tankarnas urbrygd.” Hennes beskrivning stämmer överens med den franske matematikern och fysikern Henri Poincarés redogörelse för hur han gjorde en banbrytande upptäckt: En afton drack jag, stick i stäv med mina vanor, svart kaffe och kunde inte sova. Idéer dök upp i skockar; jag kände hur de kolliderade tills par så att säga hakade in i varandra och skapade en stabil kombination. När dagen grydde hade jag konstaterat att det fanns en grupp fuchsiska funktioner … Det verkar alltså som om kreativitet bygger på att man i viss mån släpper taget och låter sig svepas med i en fritt flytande omedveten process som inte har mycket med formell logik, scheman och systematisk analys att göra. Det är väsensskilt från de strukturerade, genomtänkta strategier som Covey och andra förespråkar (”Rita upp en tidsplaneringsmatris och försök att uppskatta hur många procent av din tid varje kvadrant kommer att ta i anspråk …” osv.). Så är det bara en slump att kreativa människor i sina ateljéer och arbetsrum ofta låter sig omslutas av kaos? Speglar deras arbetsmiljöer den inre process som bidrar till deras originalitet? Eller tillbringar de mer tid åt dagdrömmerier som inte gör dem särskilt intresserade av att ägna sig åt prydlighet, struktur och färgindelade kartotekskort? Den pensionerade psykologiprofessorn Jay Brand menar att ett prydligt skrivbord troligtvis inte heller skulle få produktiviteten att skjuta i höjden hos oss mindre kreativa typer, utan det skulle kanske till och med hämma den. Hans motivering är att kapacitetsbegränsningar i arbetsminnet innebär att man bara kan hålla ett begränsat antal stycken information på det mentala skrivbordet samtidigt (närmare bestämt sju saker, plus-minus ett par). Han väcker tanken att du genom att sprida ut information huller om buller över ditt faktiska skrivbord skapar en förlängning av ditt tankerum och ”även använder miljön till att tänka”. En alternativ infallsvinkel på de möjliga fördelarna med ett stökigt skrivbord kommer nyligen från ett tyskt forskarlag under ledning av Jia Liu, som i experiment fann fascinerande bevis för att vår medfödda instinkt att filtrera överflödig information från omgivningens brus faktiskt kan betyda att vi genom att arbeta i stökigare miljöer bättre kan fokusera på den aktuella uppgiften. Vad det än beror på kan det ligga något i filosofin att hålla sig med en ”vinnande villervalla”. Två undersökningar visade att mer oorganiserade arbetsplatser i praktiken tenderade att tillhöra personerna med högst lön. En journalist påpekade skadeglatt att nya studier, som visar på oordningens positiva sidor, också ”bekräftar det du alltid har vetat innerst inne: väldigt ordentliga människor är inte inkarnationer av det ljuva livet; de är humorlösa och rigida pedanter och har alldeles för mycket tid över”. Det här är dock lite väl starkt. Jag misstänker att det har författats vid ett skrivbord av någon med viss egen organisatorisk problematik. Det vi faktiskt vet om dessa människor är att deras strävan att hålla snyggt och prydligt runt sig är starkt förknippad med ett av den så kallade femfaktorteorins personlighetsdrag, nämligen ”samvetsgrannhet” (vanligtvis något bra) och, enligt psykoanalytikern Karen Horney, med ”neuroticism” (nästan uteslutande något negativt). Samvetsgranna människor ”tenderar att vara mer organiserade och ha mindre belamrade hem och arbetsplatser …”, medan förekomsten av filofaxer och att göra-listor tydligen också är typiska tecken.2 Men samvetsgrannhet handlar om så mycket mer än så. Det är absolut inget fel på att vara pålitlig, driftig och disciplinerad. Faktum är att samvetsgrannhet är en av de viktigaste variablerna för goda prestationer i arbetet.3 Det finns emellertid en baksida på det här eftersträvansvärda draget för dem som präglas av det alltför mycket. De kan lätt bli besatta perfektionister eller ”arbetsnarkomaner” som aldrig kan njuta av en stunds lugn och ro. Om vi tar till oss produktivitetsförfattarnas budskap, kan vår bergfasta målmedvetenhet att hålla läget under kontroll väldigt lätt vända sig emot oss. Tvångssyndrom, på engelska obsessive compulsive disorder (OCD), är en av ordnings- och kontrollbehovets mest destruktiva manifestationer och som för närvarande ökar. De drabbade utvecklar orealistiska föreställningar kring det personliga ansvaret som kan leda till att de blir överdrivet vaksamma, genom att antingen hela tiden utföra eller skapa magiska kontrollritualer för att hjälpa dem att hantera det ohanterliga. Detta kan vara förlamande, vilket alla som lider av OCD vet alltför väl. Den konventionella förklaringen till OCD är att det finns en avgörande genetisk faktor som spelar in. Generna skapar en sårbarhet för vissa tankeprocesser som man sedan utvecklar tvångshandlingar (som handtvättsritualer) för att försöka hantera. Forskare vid Cambridgeuniversitetet har dock nyligen lagt fram bevis för att tvångshandlingar kan förorsaka tvångstankar, snarare än tvärtom. Claire Gilligan och hennes kolleger fann att människor som var mottagliga för OCD även utan oroande tankar hade en benägenhet att fortsätta reagera vanemässigt på särskilda stimuli, till och med när belöningen för reaktionen hade tagits bort. De här människorna med tvångssyndrom gick på autopilot, och forskarna spekulerar i att tvångstankar kan genereras efter en händelse för att rationalisera tvångsbeteendet. Men även om människor som lider av OCD mycket väl kanske har en medfödd känslighet för syndromet, är det inte helt långsökt att tänka sig att man genom att övertala någon att bete sig ”som om” de hade OCD inte hetsar till latenta tendenser i den riktningen? Det här kan vara jämförbart med hur personer som blir utsatta för svält ofta börjar få samma vanföreställningar och attityder som kännetecknar anorektiker. Man kan inte annat än undra, när man hör den självutnämnde före detta ”slarvpellen” och bloggaren Art Goulds uppfriskande berättelse om hur han till slut föll till föga och avsatte en vecka åt att styra upp sig själv. Efter att ha arbetat sig igenom en mängd arbete som hade hopat sig under längre tid samtidigt som han fick ordning på saker och ting (!) blev Art varse ett nytt problem: Mitt nya skrivbord påminde alltmer om ett altare. Jag vågade inte göra något som kunde förstöra den rena bilden som hade gjort ett så starkt intryck på mig när jag väl hade städat det. Min besatthet av att hålla det fläckfritt blev snart ytterligare en uppgift på min redan långa lista på saker att göra. När vi väl har hängett oss åt Ordning har den, som Art visar, en förmåga att förslava oss och förvandla oss till tvångsmässiga ordningshetsare. På samma sätt som människor med social fobi tillgriper ”säkerhetsbeteenden” (som att bära mörka glasögon, vilket bara förvärrar deras problem), verkar det här med att föra krig mot kaoset och kaosets orsaker kunna spä på ångesten man förknippar med den. Låt dig fröjdas av den växande paniken hos självaste Stephen Covey när moder natur ofint nog störde hans skrivaridyll på Oahus norra strand på Hawaii: Plötsligt började brisen öka och blåsa omkring mina papper. Jag kommer ihåg hur otrevligt det kändes att veta att olika saker, däribland onumrerade sidor, inte längre låg i ordning och jag började springa omkring i rummet för att försöka få dem på plats igen. Det är säkert bara småsint avundsjuka som gör att jag finner det här scenariot så upplyftande, men poängen kvarstår: hur vi än försöker tillfredsställa våra kontrollfantasier så finns det krafter därute i världen som utan problem kan slita sönder dessa illusioner. Det här kan ge oss viktiga ledtrådar till varför organisering tilltalar vissa slags människor så mycket. När man ställs inför ett effektivt, välordnat liv, kan det vara svårt att klura ut vad som egentligen försiggår. För vissa människor, särskilt för dem med en inneboende instinkt för det, är upprätthållandet av ordning en pragmatisk fråga: det håller stressnivån nere genom att hjälpa dem att hålla livet i schack och trixa med anspråken på deras tid med något som kan liknas vid lugn. För andra kan man misstänka att fokus på prydlighet och ordning kan vara ett försvar mot mer djupt rotade rädslor kring död, förfall och impotens. Om neuropsykologen Jerrold Pollak har rätt i att ”total organisation” verkligen är ”ett fåfängt försök att förneka och kontrollera livets oberäknelighet …”, gör vi kanske bättre i att lämna denna form av socialt sanktionerad förnekelse därhän och i stället förlika oss med vår ofrånkomliga hjälplöshet. För andra tycks strävandet efter ordning och reda fylla en helt annan funktion. Medan organiserande kan hjälpa vissa att få mer gjort, kan det för andra vara ett förtäckt sätt att göra mindre, eller åtminstone att göra det senare. Hur många av oss har inte, ställda inför ett betungande projekt eller uppdrag, upptäckt att vi flera timmar senare på något mystiskt sätt omges av högar med nystrukna kläder, ett skinande rent hus och en nysorterad strumplåda, men utan att ha gjort några framsteg på uppgiften som vi skulle rikta vår uppmärksamhet på? Inte för att jag talar utifrån egna erfarenheter ska du veta, men jag har förstått att sådana människor ofta övertygar sig själva om att de kommer att kunna fokusera mycket bättre så fort de fått dessa yttre organiseringshandlingar ur världen. I själva verket rör det sig bara om aktivitetsförskjutning. Den här sistnämnda typen av besatthet kring ordning främjar inte över huvud taget effektiviteten; den suger bara energi som skulle göra mer nytta om den ägnades åt det aktuella arbetet. Och en sak ska vi ha klart för oss: att hålla ordning på saker och ting kostar faktiskt på. Som David Freedman och Eric Abrahamson, författarna till Ett kreativt kaos: oredans fantastiska möjligheter, förklarar: ”Det krävs en extra ansträngning för att rätta till ett system.” De får medhåll från termodynamikens andra huvudsats. Den innebär att alla system har en naturlig tendens att bli mer oorganiserade snarare än mindre, när de får sköta sig själva. Även om vi vill jaga struktur och ordning, slår Newton fast att vi inte har en chans. Kanske borde vi överväga om vi inte gör klokast i att kanalisera våra ändliga resurser till saker som verkligen är viktiga för oss? Om man ska vara noga, hävdar Newtons andra huvudsats faktiskt att ”entropin i ett system i regel inte kan minska på annat sätt än genom att öka entropin i ett annat system”. Min tolkning av det här är att om du städar skrivbordet, så kommer följaktligen någon annan stackares skrivbord att bli stökigare i någon annan del av världen. Du skräpar i princip ner! Sluta! Mitt skrivbord är tillräckligt stökigt som det är … Men skämt åsido måste vi även fråga oss själva om vi vill vara den sortens människor som alltid har ett system och en plats för allt. De här principerna kan tyckas ganska harmlösa, till och med nödvändiga emellanåt, men i takt med att samhället föredrar ordning och reda som norm, kan de ha en försåtlig inverkan på vår kollektiva identitet. Hur användbara och insiktsfulla produktivitetsguider och tidplaneringsbiblar än må vara, så tillhör de en tradition av rationalisering. Det här sattes i rullning under 1800-talets industriella revolution med dess principer kring vetenskaplig arbetsdelning som populariserades av Frederick Taylor och nådde sin kulmen i och med Henry Fords rullande band i tillverkningen av T-Forden. I en reflektion kring upplevelserna hos arbetare i Fords produktionskedja skrev organisationsanalytikern Larry Hirschhorn: Inget förefaller mer förråande, inte på grund av smärta eller obehag – för många studier visar att arbetare som faktiskt anpassar sig efter rörelserytmerna som bandet påtvingar dem och kan hitta njutning i upplevelsen av kontinuitet – utan snarare på grund av att upplevelser och förmågor går förlorade för alltid och intelligenta människor berövas sin förmåga att tänka, klura ut saker och upptäcka. Som sociologen Max Weber varnade oss för, kommer livet i en värld där den instrumentella rationaliteten får härska snart att reduceras till en ändlös kaskad av mål och medel. Beräkning och effektivitet blir våra mest omhuldade egenskaper, och till och med tiden själv förvandlas till en vara som ska mätas ut enligt lagen om maximal utdelning. Innan vi skyndar till bokhandeln för att få tag i ett exemplar av den senaste bästsäljaren om produktivitet (den som verkligen kommer att hjälpa oss att få ordning på torpet), bör vi fundera på huruvida vi inte själva spär på rörelseenergin i det Marx och Engels beskrev som ”den egoistiska beräkningens iskalla vatten”. Om inte annat kanske vi åtminstone kan försöka leva enligt kompromissen som David Freedman föreslog för Penelope Green, reporter på New York Times: ”Nästan vad som helst ser rätt prydligt ut om man skyfflar ihop det i en hög.” Som beundrare av sciencefictionserien Star Trek var jag alltid i hemlighet imponerad av hur kapten James T. Kirk och hans olika efterföljare inte bara förde befäl över ett disciplinerat manskap, utan också ett särdeles prydligt rymdskepp – trots att man aldrig såg någon stoppa undan något, gå på toaletten eller utföra någon typ av sortering, för att inte tala om att damma. Det kanske är sant att ”… i rymden kan ingen höra dig skrika …”, men ingen tycks heller kunna höra dig stryka. Det ergonomiskt strömlinjeformade, skräpfria livet hos besättningen på Enterprise är helt enkelt ingen realistisk mall för oss. Visst, du kan försöka organisera dig själv, få alla de där fiffiga systemen, tjusiga dokumentskåpen och intelligenta disciplinerna på plats. Vi behöver alla styra upp oss själva ibland. Men lika mycket behöver vi då och då omge oss med lite kreativt kaos, och kunna vara bekväma med att blunda för småsaker, så att vi kan lägga våra resurser på det som verkligen är viktigt i livet. Genom att hela tiden vifta framför näsan på oss med förespeglingen om ett liv som går med ett schweizerurs exakta, utsmyckade precision, gör produktivitetsguruerna oss en stor otjänst och sätter standarder som få vanliga dödliga har någon chans att leva upp till. Jag håller inte nödvändigtvis med filosofen Friedrich Nietzsche om att ”viljan till system är en brist på rättskaffenhet”, men det är viktigt att vi ser till att våra olika system tjänar oss, och inte tvärtom.