LILIAN & KARL G. FREDRIKSSON MODERNISTA - STOCKHOLM Till minne av Peter Inglis Smith: god granne, stor författare, nära vän. Vad är rädslor om inte röster ur intet? Som viskar ont där intet ont förut fanns Vilken otur för den som lyssnar till’et Och sen begår sig helt utan sans! WILLIAM WORDSWORTH Innehåll Prolog PROLOG Tisdagen den 22 januari (några minuter innan midnatt) NÄR ett stort föremål faller från hög höjd accelererar hastigheten med vilket det färdas tills luftmotståndets uppåtriktade bromskraft blir densamma som gravitationskraftens nedåtriktade drivkraft. På denna punkt når allt som faller sin gränshastighet, som man kallar det, en konstant hastighet som kommer att bibehållas tills den möter en starkare kraft, vanligtvis marken. Gränshastigheten för en genomsnittlig människokropp anses vara omkring 200 kilometer i timmen. Vanligtvis uppnås denna hastighet femton–sexton sekunder in på fallet, efter en distans av mellan fem och sexhundra meter. En vanlig missuppfattning är att människor som faller från en ansenlig höjd dör innan de slår i marken. Det är sällsynt. Även om chocken i upplevelsen skulle kunna tänkas orsaka en dödlig hjärtattack, så varar de flesta fall inte tillräckligt länge för att detta ska inträffa. I teorin skulle också en människokropp kunna frysa i temperaturer under noll, eller bli medvetslös beroende på syrebrist, men båda dessa scenarier bygger på att den fallande hoppar från ett flygplan på avsevärd höjd, och med undantag för de djärvaste utövarna av fallskärmssport är det få människor som gör detta. De flesta människor som faller eller hoppar från hög höjd dör vid nedslaget av att deras ben krossas och orsakar omfattande skador på de omgivande vävnaderna. Döden är ögonblicklig. Vanligtvis. Kvinnan som står på yttersta kanten av ett av de högsta tornen i Cambridge behöver förmodligen inte oroa sig alltför mycket över när hon kommer att uppnå sin gränshastighet. Tornet är nästan sextio meter högt och hennes kropp kommer att accelerera hela tiden som hon faller dess fulla höjd. Å andra sidan borde hon ta nedslaget på allvar. För när det inträffar kommer kullerstenarna av flinta runt tornets bas att krossa hennes unga ben som skör kristall. Just nu verkar hon dock inte bekymra sig om något över huvud taget. Hon står där som en turist som beundrar utsikten. Alldeles innan midnatt är Cambridge en stad av svarta skuggor och gyllene ljus. Den nästan fulla månen skiner ned som en strålkastare på den bröllopstårteliknande elegansen hos de omgivande byggnaderna, på tinnarna som pekar som stenfingrar mot den molnfria himlen, och på de få människor som fortfarande är ute och går, som likt spöken glider in och ut ur pölarna av ljus. Hon vajar där hon står och vänder blicken nedåt, som om någonting har fångat hennes uppmärksamhet. Vid tornets bas är luften fortfarande stilla. En lössliten sida ur gårdagens Daily Mail ligger ostörd på trottoaren. Uppe på toppen blåser det. Tillräckligt för att få kvinnans hår att fladdra kring hennes huvud som en flagga. Kvinnan är ung, i trettioårsåldern, och hon skulle vara vacker om inte hennes ansikte hade varit tomt på alla uttryck. Om hennes ögon hade haft något ljus som sken genom dem. Detta är ansiktet på någon som redan ser sig som död. Mannen som rusar över First Court vid St John’s College är å andra sidan i högsta grad levande, för hos djuret människan är det inget som bejakar liv riktigt så mycket som skräck. Kriminalkommissarie Mark Joesbury, som tillhör den gren av Metropolitan Police som skickar in sina mannar i de farligaste situationerna, har aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Uppe på tornet är det kallt. Januarikylan kommer drivande över Fenlandet och sluter sig om staden som en pedofils hand om ett litet motståndslöst barns. Kvinnan är inte klädd för vintern men förefaller omedveten om kylan. Hon blinkar och plötsligt fylls de döda ögonen av tårar. Joesbury har nått dörren till kapellets torn och upptäcker att den är olåst. Den slår tillbaka från stenväggen när han vräker upp den och hans vänstra axel, som alltid kommer att vara den svagare av de två, noterar den plötsliga smärtan. Vid det första hörnet lägger Joesbury märke till en sko, en smal, lågklackad lädersko med spetsig tå och högglans. Han är på vippen att böja sig ned och ta upp den men inser sedan att han inte förmår göra det. En gång tidigare har han hållit en kvinnas sko i sin hand och trott att han förlorat henne. Han fortsätter uppför trapporna och räknar stegen där han går fram. Inte för att han har den minsta aning om hur många det är, utan för att han måste bevisa för sig själv att han gör något. När han når den andra trappan hör han fotsteg bakom sig. Någon följer efter honom upp. Han känner den kalla luften slå emot sig i samma ögonblick som han ser dörren högst upp i tornet. Han är ute på taket innan han har den minsta aning om vad han ska göra om han kommer för sent och hon redan har hoppat. Eller vad i helvete han ska göra om hon inte har gjort det. »Lacey«, vrålar han. »Nej!« 1 Fredagen den 11 januari (för elva dagar sedan) HELA Bar One i närheten av Waterloo Station var knökfull av bortåt ett hundratal människor som hojtade för att göra sig hörda över musiken. Rökning har varit förbjuden på offentliga platser i Storbritannien i åratal, men någonting tycktes sväva kring dessa människor, få luften att tjockna och förvandla det som utspelades omkring mig till ett suddigt foto, taget med en billig kamera. Jag visste instinktivt att han inte var där. Jag behövde inte titta på klockan för att veta att jag var sexton minuter sen. Jag hade tajmat det på sekunden. Att komma alltför sent skulle ha verkat ohyfsat, eller som om jag hade velat bevisa något. Att komma alltför nära den överenskomna tiden skulle ha verkat för angeläget. Lugn och professionell, det var vad jag skulle vara. Lite reserverad. Att komma lite för sent var en del av detta. Bortsett från att det nu var han som var sen. I baren beställde jag min vanliga drink för besvärliga situationer och klättrade upp på en ledig barstol. När jag satt där och läppjade på den färglösa vätskan kunde jag se min bild i speglarna bakom bardisken. Jag hade kommit dit direkt från jobbet. På något sätt lyckades jag motstå frestelsen att gå lite tidigare och tillbringa merparten av två timmar med att duscha, blåsa håret, sminka mig och välja kläder. Jag hade varit fast besluten att inte göra mig till för Mark Joesbury. Jag drog fram min bärbara dator ur väskan och lade den på bardisken – det var inte så att jag egentligen planerade att arbeta, jag försökte bara få det att se så ut – och öppnade filen med en Powerpoint-genomgång av Storbritanniens pornografilagar som jag skulle hålla följande vecka för en grupp nya polisaspiranter i Hendon. Jag klickade på en bild på måfå. Polisaspiranterna skulle, i likhet med de flesta andra, bli förvånade över att få veta att det fram till 2008 var helt lagligt i Storbritannien att inneha all slags pornografi, bara den inte involverade barn. Detta år kom dock den lag som gjorde det olagligt att inneha extrema pornografiska bilder. Naturligtvis skulle de vilja veta vad som räknades som extremt. Därav innehållet i den Powerpoint-bild som jag just tittade på. En extrem pornografisk bild framställer en sexuell handling som: • Hotar, eller förefaller hota, en persons liv. • Resulterar i allvarlig skada på könsorgan. • Inbegriper ett lik. • Inbegriper ett djur. Joesbury hade inte kommit. Inte för att jag hade sett mig omkring. Jag skulle veta det i samma ögonblick som han kom in genom dörren. För ett dygn sedan hade jag haft en fem minuter lång genomgång med min kommissarie på polisstationen i Southwark. SCD10, fortfarande i dagligt tal känt som SO10, den speciella enhet som utför hemliga operationer, hade anhållit om att få min hjälp med ett fall. Inte bara vilken ung kvinnlig kriminalassistent som helst, utan mig specifikt, och den polis som hade hand om fallet, kriminalkommissarie Mark Joesbury, skulle träffa mig följande kväll. »Vad då för fall?« hade jag frågat. Kriminalkommissarie Joesbury skulle informera mig fick jag höra. Min kommissarie hade varit fåordig och surmulen, förmodligen för att man snodde hans personal utan att tala om varför. Jag tittade på klockan igen. Han var tjugotre minuter sen, nivån i mitt glas sjönk för snabbt och halv nio tänkte jag gå hem. Jag insåg att jag inte ens kunde minnas hur han såg ut. Visst, jag hade en allmän uppfattning om längd, kroppsbyggnad och färger, och jag mindes de där turkosa ögonen, men jag kunde inte trolla fram bilden av hans ansikte. Vilket faktiskt var konstigt, med tanke på att jag ständigt tänkte på honom. »Minsann, minsann, om det inte är Lacey Flint«, sa en röst omedelbart bakom mig. Jag drog ett djupt andetag och vände mig långsamt om och såg Mark Joesbury, kanske lite drygt en och åttio, kraftigt byggd, solbränd även i januari, lysande turkosa ögon. Och iförd en tjock, ovårdad, rödblond peruk. »Jag är ute på hemligt uppdrag«, sa han. Och sedan blinkade han åt mig. 2 HANDIKAPPARKERINGEN utanför doktor Evi Olivers hus var för ovanlighetens skull tom. Trots den tydliga skylten »Privat parkering« som satt på den gamla tegelmuren var det inte ovanligt, i synnerhet på veckosluten, att Evi kom hem och fann att någon turist med ett dåligt ben hade lagt beslag på den för egen del. I kväll hade hon tur. Hon stålsatte sig mot den oundvikliga smärtan och steg ur bilen. Hon var en halvtimme sen med att ta sin medicin, och dessutom verkade den helt enkelt inte mot smärtorna på samma sätt som tidigare. Hon vecklade ut sin käpp och stack in den under vänstra armen och, lite stadigare nu, tog hon sin portfölj. Som vanligt gjorde ansträngningen henne lätt andfådd. Som vanligt gjorde det inte saken bättre att vara ensam i mörkret. Trots att Evi ville komma in så fort hon kunde tvingade hon sig att ta ett ögonblick för att se sig omkring och lyssna. Huset, där hon hade bott de senaste fem och en halv månaderna, låg längst in på en återvändsgata, omgiven av muromgärdade collegeträdgårdar och floden Cam. Det var förmodligen en av de lugnaste gatorna i Cambridge. Det fanns ingen inom synhåll och ingenting hördes utom trafiken från den närmaste gatan och vinden i träden. Det var sent. Klockan var nio en fredagskväll och det hade helt enkelt inte varit möjligt att stanna kvar på arbetet längre. Hennes nya kolleger hade redan avfärdat henne som en trist, halvt invalidiserad ungmö, åldrad i förtid, utan något eget liv utanför arbetet. De hade nog inte helt fel i detta. Men det som verkligen höll Evi kvar vid skrivbordet tills säkerhetspersonalen stängde byggnaden var inte tomheten i hennes liv i övrigt. Det var rädslan. 3 JAG var medveten om att man fnissade runt omkring oss och att en och annan gav oss nyfikna blickar. Jag hörde avlägset Joesbury säga till killen bakom bardisken att han ville ha en pint IPA och att damen ville ha påfyllning. När jag till slut fick andan tillbaka och hade torkat mig i ögonen såg Joesbury förbryllad ut. »Jag tror inte att jag någonsin har sett dig skratta förut«, sa han. Han skakade lätt på huvudet som om det var jag som var knäpp och betraktade bartendern medan han hällde upp min drink. Bombay Sapphire med massor av is i ett högt glas. Han sköt över det till mig med höjda ögonbryn. »Dricker du ren gin?« frågade han. »Nej, jag dricker den med is och citron«, svarade jag, när jag insåg att mannen bakom bardisken och flera andra i närheten betraktade oss. Vad i helvete höll Joesbury på med? »Vad i helvete håller du på med?« frågade jag honom. »Har du tänkt ha den där på dig hela kvällen?« »Nä, den kliar på huvudet.« Han drog av sig peruken, lät den falla på bardisken och tog glaset. Han kliade sig bakom vänstra örat och den övergivna peruken låg framför honom som ett överkört litet djur. »Men jag kan ju ta på mig den senare«, sa han. »Om du vill det.« Hans hår hade vuxit sedan jag senast sett honom och nådde precis ned till kragen i nacken. Det var mörkare brunt än jag mindes, och lockade sig aningens aning. Det klädde honom att ha det längre, det gjorde formen på hans huvud mjukare och förlängde kindbenen, och allt fick honom att se oändligt mycket bättre ut. Det dämpade ljuset vid bardisken gjorde att ärrbildningen kring hans högra öga var nätt och jämnt skönjbar. Mina käkmuskler värkte. Hela tiden hade jag stått och lett brett mot honom. »Och ännu en gång frågar jag dig vad du håller på med?« Om jag lät grinig skulle han kanske inte inse hur löjligt glad jag var över att träffa honom. »Förväntas du inte hålla låg profil?« »Jag tänkte att den skulle kunna bryta isen«, svarade han och torkade bort ölskum från överläppen. »Läget var lite spänt senast jag träffade dig.« Senast jag träffade Joesbury hade han bara varit ett par minuter från att förblöda. Det hade jag också varit, för den delen, så jag antar att »lite spänt« beskrev situationen ganska bra. »Hur är det med dig?« frågade jag, även om jag redan hade en ganska god uppfattning. Under de senaste månaderna hade jag skamlöst tiggt om lägesrapporter från gemensamma bekanta. Jag visste att pistolskottet som han hade träffats av den där kvällen hade slitit bort ett stort stycke lungvävnad som kirurgerna, och tiden, hade lyckats läka. Jag visste att han hade tillbringat fyra veckor på sjukhus, att han skulle ha lätt tjänst under ytterligare tre månader, men skulle vara i fin form för att återgå i full tjänst efter det. »Jag får kanske lov att hoppa över London Marathon i år«, sa han och sträckte ut ena handen och fattade min, vilket fick hårt spända gitarrsträngar att börja sjunga i magen på mig. »Annars är det bra.« Han vred på min handled för att se på undersidan och såg ett ögonblick på det kraftiga plåster som jag fortfarande bar, mer för att jag inte tyckte om att se ärret under det än för att det behövde täckas. Nu, tre månader senare, hade det läkt så bra som det någonsin skulle göra. Vilket aldrig skulle vara tillräckligt. »Jag trodde att du skulle komma och hälsa på mig«, fortsatte han. »De där sjukhuspyjamasarna är ganska snygga.« »Jag skickade en teddybjörn«, svarade jag. »Jag antar att den försvann i posten.« Vi visste båda att jag ljög. Vad jag aldrig skulle tala om för honom var att jag hade tillbringat nästan en timme med att titta på bilder på Steiff of Germanys hemsida, och sett ut exakt den teddybjörn som jag skulle ha sänt om något sådant hade varit möjligt. Den som jag slutligen fastnade för liknade den som han en gång hade gett mig, bara större och fräckare. Senast jag kollat sajten hade den markerats som »Inte tillgänglig för tillfället«. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Han betraktade mitt ansikte nu, i synnerhet min nyligen fixade näsa. Den hade lagts rätt för en månad sedan efter att den hade brutits och blånaderna efter operationen hade i stort sett försvunnit. »Bra jobb«, sa han. »En liten bit längre än den var tidigare, va?« Han höll mig fortfarande om handleden och jag gjorde inga försök att dra åt mig handen. »Jag har hört att de har satt dig på att jobba med porr«, sa han. »Hur gillar du det?« »De har satt mig på att göra research och hålla föreläsningar«, fräste jag, eftersom jag inte gillar att män skojar om porr. »De verkar tycka att jag är bra på detaljer.« Joesbury släppte mig och jag kunde se att hans humör förändrades. Han vände sig bort och hans ögon stannade vid ett bord vid fönstret. »Okej, om vi har avverkat artighetssnacket skulle vi kunna slå oss ned«, sa han. Utan att vänta på att jag skulle instämma stoppade han in peruken under armen, tog båda glasen och banade sig väg genom lokalen. Jag följde efter honom och intalade mig att jag inte hade någon rätt att vara besviken. Det här var inte någon dejt. Joesbury hade en ryggsäck med sig. Han drog fram en tunn brun dossier ur den och lade den oöppnad på bordet mellan oss. »Jag har fått klartecken från dina chefer i Southwark att begära din hjälp i ett fall«, sa han, och han skulle ha kunnat vara vilken högre polis som helst som informerar en yngre kollega. »Vi behöver en kvinna. En som kan tas för att vara några och tjugo som mest. Det finns ingen annan att tillgå i divisionen. Jag tänkte på dig.« »Jag är rörd«, sa jag, och försökte vinna tid. Fall som hänvisades till SO10 innebar att poliser under täckmantel placerades i svåra och farliga situationer. Jag var inte säker på att jag var mogen för ytterligare en sådan. »Om du gör ett bra jobb kommer det att se bra ut i ditt CV«, sa han. »Fast det kan ju förstås bli tvärtom också.« Joesbury log. »Jag har fått order att säga till dig att det helt och hållet är ditt beslut«, sa han. »Jag har vidare fått order av Dana att upplysa dig om att jag är en ansvarslös dåre, att det är alldeles för snart efter Jack the Ripper-historien att ens tänka på att sätta dig på ett sådant här fall och att du borde säga åt mig att dra åt helvete.« »Du måste hälsa henne från mig«, svarade jag. »Dana« var kriminalkommissarie Dana Tulloch, som ledde det speciella utredningsteam som jag hade arbetat för i höstas. Hon var också Joesburys bästa vän. Jag gillade Dana, men jag kunde inte låta bli att ogilla att hon stod Joesbury så nära. »Å andra sidan«, sa han, »blev vi uppmärksammade på fallet genom Dana. Hon kontaktades informellt av en gammal vän från universitetstiden, som nu är chef för studentrådgivningen vid universitetet i Cambridge.« »Vad är det för fall?« frågade jag. Joesbury öppnade dossiern. »Har du fortfarande en hyggligt stark mage?« Jag nickade, även om den inte direkt hade prövats särskilt mycket på sista tiden. Han tog fram en liten hög foton och sköt dem över bordet mot mig. Jag kastade en snabb blick på det översta och blev tvungen att sluta ögonen ett ögonblick. Det finns vissa saker som det faktiskt är bäst att aldrig se. 4 EVI lät blicken vandra längs tegelmuren som omgav hennes trädgård, över de närbelägna byggnaderna, in i de mörka områdena under träden, och undrade om rädslan skulle ligga som en skugga över resten av hennes liv. Rädslan för att vara ensam. Rädslan för skuggor som förtätades och tog gestalt. För viskningar som kom smygande ur mörkret. För ett vackert ansikte som inte var mer än en mask. Rädslan för de få korta stegen mellan säkerheten i hennes bil och hennes hus. Men någon gång måste det ske. Hon låste bilen och började gå mot grinden. Järnsmidet var gammalt men hade fått ny fjädring så att bara en lätt beröring skulle få grinden att svänga upp. Den östliga vinden från Fenlandet var stark i kväll och bladen på de båda lagerträden rasslade som gammalt torrt papper. Till och med de små bladen på buxbomshäcken dansade små jiggar. Lavendelbuskar växte på båda sidor av gången. I juni skulle doften hälsa henne välkommen hem som leendet på ett kärt ansikte. Just nu var de oklippta stjälkarna kala. Huset i Queen Anne-stil, byggt för närmare trehundra år sedan åt rektorn för ett av Cambridges äldre college, var det sista ställe som Evi hade förväntat sig att erbjudas som inkvartering när hon hade tackat ja till sitt nya jobb. Detta stora hus i mjukt varmt tegel, med ljusa kalkstensutsmyckningar, var ett av de mest prestigetyngda husen i universitets ägo. Dess tidigare innehavare, en internationellt känd fysikprofessor som två gånger hade tippats som Nobelprisvinnare men båda gångerna förbigåtts, hade bott där i närmare trettio år. Sedan han av en hjärnhinneinflammation blivit förlamad i benen hade universitetet omvandlat huset till ett handikappanpassat boende. Professorn hade dött för nio månader sedan, och när Evi erbjöds tjänsten som chef för studentrådgivningen med deltidsuppgifter i form av undervisning och handledning av studenter, hade universitetet sett en chans att återvinna en del av sina investeringar. Den plattbelagda gången var kort. Bara fem meter rakt igenom den lilla prydliga trädgården så skulle hon vara vid sin utsirade veranda. Lyktor på vardera sidan om dörren, av den typ som förr i världen satt på hästskjutsar, lyste upp gången i dess fulla längd. I vanliga fall var hon glad åt dem. I kväll var hon inte så säker. För utan dem skulle hon förmodligen inte ha sett raden av grankottar som ledde från grinden till dörren. 5 »DEN du tittar på är Bryony Carter«, sa Joesbury. »Nitton år. Läste medicin på första året.« »Vad hände?« »Hon satte eld på sig själv«, svarade han. »Under julbalen på hennes college för några veckor sedan. Det är möjligt att hon var förbannad för att hon inte hade blivit bjuden, men middagen var nästan över när hon vacklade in som en levande fackla.« Jag tog risken att kasta ett öga på gestalten som var omvärvd av lågor. »Ruskigt«, sa jag, vilket inte verkade starkt nog. Att välja att dö för egen hand var en sak. Att göra det med hjälp av eld var en helt annan. »Och folk såg när det här hände?« Joesbury nickade kort. »Det var inte bara det att de såg det, flera stycken tog foton med sina iPhones. Jag säger bara det – ungdomar!« Jag började titta igenom resten av fotona. Den brinnande flickan hade huvudet bakåtkastat och det var inte möjligt att se hennes ansikte. Man får vara tacksam för det lilla. Däremot skymtade små, obestämda former mellan lågorna och såg ut som stora bitar kött som smälte bort från hennes kropp. Och hennes vänstra hand, som sträcktes ut mot kameran, hade svartnat. Den såg mer ut som en kycklingklo än som något man skulle kunna se på en mänsklig kropp. Det femte fotot i högen visade flickan på golvet. En långhårig man i smoking med chockad uppsyn var den som stod närmast henne, med en brandsläckare i famnen. En omkullvält ishink låg strax bredvid. En flicka i blå klänning hade en vattenkaraff i ena handen. »Hon var ganska hög på något slags hallucinogen innedrog vid tillfället«, sa Joesbury. »Man kan bara hoppas att hon inte uppfattade så mycket av vad som hände.« »Men vad har det här med SO10 att göra?« frågade jag. »Det var den första fråga jag ställde«, svarade han. »Kriminalen på orten är inte särskilt intresserad. De gjorde det klassiska trefrågetestet för att bestämma om det är ett självmord och hittade ingenting som tydde på något som avvek från mönstret.« Jag tog mig en kort funderare på hur många handlingar som kunde anses mer avvikande än att sätta eld på sig själv. »Det där känner jag inte till«, sa jag. »Det där du just nämnde om trefrågetestet.« »Medel, motiv, uppsåt«, sa Joesbury. »Det första man kollar när det handlar om ett potentiellt självmord är ifall medlet att ta livet av sig fanns nära till hands. En pistol nära skjuthanden, en snara om halsen och någonting att stå på, annat i den stilen. I Bryonys fall hittade man bensindunken utanför matsalen. Och polisen som höll i utredningen hittade kvittot på dunken i hennes rum. Han hittade också spår av drogen som hon hade använt för att skaffa sig konstlat mod.« Någon sträckte sig fram för att ställa ett tomt glas på bordet och fick syn på fotot. Utan att lyfta blicken sköt jag in bilderna under dossiern. »Nästa ruta att pricka av är motivet«, fortsatte Joesbury. »Bryony hade varit deprimerad en tid. Hon var en intelligent flicka, men fick kämpa för att kunna hänga med på kursen. Hon klagade över att hon aldrig kunde sova.« »Hur var det med uppsåtet då?« frågade jag. Joesbury nickade. »Hon lämnade efter sig ett brev till sin mor. Kort och väldigt sorgset, har man sagt mig. Rapporten som sammanställdes av den första polisen som kom till platsen och rättsteknikernas rapport om förhållandena på brottsplatsen, finns i dossiern«, fortsatte han. »Inga tecken på att något arrangerats så vitt de kunde se.« Detta anspelar på knep som mördare ibland använder för att få ett mord att se ut som ett självmord. Att placera en pistol bredvid offrets hand skulle vara ett klassiskt exempel. Om offrets fingeravtryck inte finns på pistolen skulle det peka på att ett mord arrangerats för att se ut som ett självmord. »Och ett par hundra personer såg när hon gjorde det«, sa jag. »De såg förvisso hur hon stod i lågor«, sa Joesbury. »Och det är det tredje självmordet vid universitetet under det här läsåret. Ringer det några klockor när du hör namnet Jackie King?« Jag tänkte efter ett ögonblick och skakade sedan på huvudet. »Tog livet av sig i november. Det hamnade i en del av rikstidningarna.« »Det måste jag ha missat.« Sedan fallet som vi båda hade jobbat med i höstas hade jag sett till att undvika tidningarna och de rikstäckande nyhetsprogrammen. Jag skulle aldrig komma att förlika mig med att se mitt eget namn i strålkastarljuset, och ständiga påminnelser om vad teamet hade gått igenom var, som terapeuterna brukade säga, inte till någon hjälp i läkningsprocessen. »Jag fattar det ändå inte«, fortsatte jag. »Varför skulle SO10 vara intresserade av ett collegesjälvmord?« Joesbury drog fram en annan dossier ur sin väska. Det verkade inte vara läge att be honom att inte öppna den, så jag satt och väntade medan han drog fram ytterligare en omgång foton. Inte för att det behövdes ett flertal foton. Jag fattade vad det handlade om tillräckligt väl av det översta. En flicka, helt klart död, med vått hår och våta kläder. Och ett rep fastbundet om vristerna. »Och det här var ett självmord?« frågade jag. »Det verkar så«, svarade han. »Det finns i alla fall inga uppenbara bevis på motsatsen. Det här var Jackie i bättre tider.« Joesbury hade dragit fram det sista av fotona och lagt det överst i högen. Jackie King såg ut att vara friluftstypen. Hon hade på sig en träningströja av seglartyp, hennes hår var långt och ljust, det var rakt och glänsande. Ung, frisk, intelligent och attraktiv – nog måste väl hon ha haft allt att leva för? »Stackars tjej«, sa jag och väntade på att han skulle fortsätta. »Tre självmord det här läsåret, tre förra, fyra under läsåret före det«, sa han. »Cambridge börjar få en väldigt osund meritlista när det handlar om unga människor som tar livet av sig.« 6 EVI tvärstannade och försökte med sin vilja påverka vinden att mojna så att hon skulle kunna höra fnissningarna, trampet av fötter som talade om för henne att någon fanns där och iakttog henne. För det måste vara någon där. Det fanns ingen möjlighet att de här kottarna bara hade blåst in på gången. De var tolv allt som allt och alla låg exakt i mitten av varje stenplatta och bildade en rät linje ända fram till ytterdörren. Tre kvällar i rad hade detta inträffat. I går kväll och i förrgår kväll hade det varit möjligt att bortförklara det. Kottarna hade legat utspridda första gången hon hade sett dem, som om de hade blåsts dit av vinden. I går kväll hade det varit en hög av dem alldeles innanför grinden. Det här var mycket mer överlagt. Vem kunde rimligtvis veta hur mycket hon hatade grankottar? Hon snodde runt på fläcken och tog hjälp av käppen för att få balans. Vinden susade för mycket för att hon skulle kunna höra någonting. Det var för många skuggor för att hon skulle kunna vara säker på att hon var ensam. Hon borde gå in. Hon gick gången fram så snabbt hon kunde, nådde ytterdörren och steg in. Ytterligare en kotte, större än de övriga, låg på dörrmattan. Vid ena sidan av ytterdörren hade Evi rullstolen som hon använde inomhus. Utan att ta blicken från kotten sköt hon igen dörren och satte sig i den. Hon hade gripits av en gammal, irrationell skräck, en som hon var medveten om men inte förmådde göra någonting åt, och som härrörde från då hon var en knubbig, nyfiken fyraåring och hade tagit upp en stor kotte som låg under ett träd. Hon hade varit med familjen på semester i norra Italien. Pinjeträden i skogen hade varit kolossala och sträckt sig ända upp till himlen, eller så hade det i alla fall sett ut för den lilla flickan. Kotten var också väldig, och fick hennes små knubbiga händer att verka små. Hon hade tagit upp den och vände sig just förtjust till sin mor då hon kände en kittling på sin vänstra handled. När hon såg ned var hennes händer och underarmarna täckta av krypande insekter. Hon mindes hur hon hade vrålat och hur en av hennes föräldrar hade borstat bort insekterna. Men några hade krupit innanför kläderna på henne och de hade blivit tvungna att klä av henne där i skogen. I många år efteråt förmådde minnet av hur hennes förtjusning övergått till motvilja rubba hennes sinnesfrid. Ingen kunde veta om detta. Inte ens hennes föräldrar hade nämnt händelsen på årtionden. Ett otrevligt skämt, ingenting annat, som förmodligen inte hade något med henne att göra. Kanske hade något barn som lekt här tidigare lämnat efter sig ett spår av kottar och stoppat in en genom brevinkastet. Evi rullade sig i riktning mot köket. Hon kom så långt som till dörröppningen. På köksbordet, som hon för flera timmar sedan hade lämnat fullkomligt tomt, låg nu en hög av stora grankottar. 7 »MEN att unga människor begår självmord är ju knappast ovanligt«, sa jag och tänkte medan jag talade. »Självmordsfrekvensen är högre bland studenter än bland resten av befolkningen, eller hur? Var det inte ett fall i Wales för några år sedan?« »Du tänker på Bridgend«, sa Joesbury. »Även om det, tekniskt sett, inte handlade om något universitet. Självmordsepidemier inom olika grupper förekommer. Men de är sällsynta. Och Danas polare är inte den enda som är orolig. Uppmärksamheten från medierna börjar också göra ledningen ganska nervös. Besynnerliga självmord som väcker uppmärksamhet ser inte bra ut för en av världens ledande akademiska institutioner.« »Men finns det några antydningar om att det skulle kunna vara något skumt med det hela?« frågade jag. »Tvärtom. Både Bryony och Jackie hade en sjukdomshistoria med psykiska problem«, sa Joesbury. »Jackie i det förflutna, Bryony på senare tid.« »Fick Bryony psykiatrisk hjälp?« frågade jag. »Ja, det fick hon«, sa Joesbury. »Inte av Danas vän själv, vad hon nu heter…« Han drog fram en bunt papper ur dossiern och bläddrade igenom den. »Oliver«, sa han efter ett ögonblick. »Doktor Evi Oliver… inte av henne, men av en av hennes kolleger. Det finns ett team av terapeuter knutet till universitetet och doktor Oliver leder det.« »Hur var det med den andra flickan?« sa jag. Joesbury nickade. »Jackie hade också sina problem enligt hennes vänner«, sa han. »Det hade också den unga grabben som hängde sig under sin tredje vecka.« Joesbury kastade en blick i sina anteckningar. »Jake Hammond. Nitton år, läste engelska.« »Hur många fall är det vi talar om?« »Nitton på fem år, inberäknat Bryony Carter«, sa Joesbury. »Ja, i så fall inser jag att ledningen är bekymrad«, sa jag. »Men jag förstår inte hur det kommer sig att SO10 är inblandade.« Joesbury lutade sig tillbaka i stolen och lade händerna bakom huvudet. Han såg magrare ut än jag mindes. Han hade förlorat de definierade musklerna på bröstkorgen och skuldrorna. »Gamla tjejers sällskap«, sa han. »Doktor Oliver kontaktar sin gamla Cambridgekompis Dana, som i sin tur tar kontakt med sin gamla mentor inom polisen, ännu en gammal Cambridgealumn.« »Och vem är det?« »Sonia Hammond.« Joesbury väntade på att det skulle ringa en klocka. Det gjorde det inte. »Intendent Sonia Hammond«, sufflerade han. »För närvarande chef för enheten för hemliga operationer vid Scotland Yard.« Nu fattade jag. »Din chef«, sa jag. »Jag visste inte att du hade en kvinna närmast över dig.« Joesbury lyfte på ena ögonbrynet. Jag hade glömt att han kunde göra det. »Så har det varit hela mitt liv«, sa han. »Intendent Hammond har en dotter i Cambridge så hon har flera skäl att vara intresserad.« »Men ändå«, sa jag. »Vad i hela friden tror de att en infiltratör ska kunna uppnå i de drömmande spirornas stad?« »Jag tror att de drömmande spirornas stad är Oxford«, sa Joesbury. »Doktor Oliver har en teori om att självmorden inte är en tillfällighet. Hon tror att det pågår något riktigt ondskefullt här.« 8 NÄR Evi hade tackat den unga kvinnliga polisassistenten låste hon ytterdörren och reglade den, fortfarande mer uppskakad än hon ville medge. Den kvinnliga polisen hade varit artig, hade sökt igenom huset noggrant och betonat att Evi skulle ringa omedelbart om någonting annat inträffade. Utöver det hade hon helt klart inga planer på andra åtgärder än att lämna in en rapport. Det hade inte funnits några tecken på inbrott, förklarade hon, och grankottar var knappast något hot. Kvinnan hade förstås en poäng där. Evi var inte den enda som hade nycklar till huset. Hennes städfirma tog sig in på egen hand varje tisdag. Byggnaden ägdes av universitetet och det var inte omöjligt att det hade förekommit något oplanerat besök av underhållsavdelningen för att ordna något akut problem. Varför de skulle ha dragit in grankottar i huset var en annan sak, men det var ingenting som den unga polisen tänkte spilla någon tid på att grunna över. Evi gick genom köket och fyllde tekokaren. Hon hade just knäppt på den när något skrapade mot köksfönstret. Hon ryckte till så att hon nästan föll omkull. »Bara trädet«, sa hon för sig själv, och insåg att hon inte hade tagit sina smärtstillande tabletter. »Bara det där förbaskade trädet igen.« Evis kök vette ut mot den muromgärdade trädgården på baksidan av huset, som sluttade ned mot flodstranden. Ett kolossalt cederträd växte alldeles utanför huset och dess grenar hade för vana att skrapa mot fönstren i bottenvåningen när vinden var stark. Evi tog sina smärtstillande tabletter, väntade några minuter på att de skulle börja verka och åt sedan så mycket hon förmådde. Hon dukade av och tog sig sedan mödosamt till sovrummet, och stannade bara till för att ta upp grankotten från mattan. Hon kastade ut den genom brevinkastet utan att så mycket som rysa. De som hade legat på köksbordet låg redan ute i soptunnan. Hon vred på badkarskranarna och började klä av sig. På nattduksbordet låg ett öppnat brev. Det hade kommit för några dagar sedan i ett tjockt vadderat kuvert. Hon hade skakat ut det över sängen och sett hur snäckor, småsten, torkat sjögräs och slutligen ett foto av en familj hade fallit ut. Fotot låg med framsidan uppåt på bordet. Mamma, pappa, små barn. De hade varit hennes patienter föregående år och hade blivit hennes vänner. De hade just köpt en halvt förfallen enplansvilla vid kustvägen längs Lytham St Annes i Lancashire och modern hade skrivit att de planerade att riva huset och bygga sitt nya drömhus när våren kom. Det skulle bli deras andra försök; deras första hade inte utfallit väl. Evi var välkommen att hälsa på när som helst, påpekade brevet enträget. Harry hade inte nämnts. Fast Evi visste att hon inte borde göra det drog hon ut lådan i nattduksbordet och tog fram en tidningsartikel som hon hade hittat i ett webbarkiv. Hon brydde sig inte om att läsa texten, hon kunde den utantill. Hon behövde bara se på hans ansikte. Badkaret skulle snart vara fullt. Bara en sista sekund för att se på hår som var någonting mittemellan rödblont och honungsfärgat, på ljusbruna ögon, en kraftfull haka och läppar som alltid föreföll krökta i ett leende, till och med när han försökte se allvarlig ut, som på bilden. Bara en sista sekund för att undra när de goda dagarna, de dagar då hon kunde skjuta undan minnena av honom i ett skrymsle av medvetandet, skulle bli fler än de dåliga då han bankade på den fasad som hon hade satt upp, så levande att hon nästan kunde lukta sig till doften av lime och ingefära på hans hud. Bara en sista sekund för att undra över när smärtan skulle försvinna. När vattnet började bli kallt hade Evi nästan somnat. Hon tryckte på knappen som skulle sätta i gång lyftanordningen och ta upp henne ur badkaret. Hon lyckades stå upprätt utan hjälp så länge att hon kunde torka sig och gnida in body lotion i huden. Du har så mjuk hud, hade han viskat till henne en gång. När hon gick ut ur badrummet hade hon tårar i ögonen och hon orkade inte ens intala sig att det bara var smärtan, som hade blivit så mycket värre på nätterna på sista tiden, som fick henne att gråta. Hon hade inte sett budskapet på badrumsspegeln, som bara ångan från det varma vattnet hade gjort synlig. Jag kan se dig, sa det. 9 »HUR då ondskefullt?« frågade jag Joesbury. »Doktor Oliver tror att det finns – och nu läser jag direkt från anteckningarna – en nedbrytande subkultur som förhärligar självmordshandlingen«, sa Joesbury. »Hon tror att de här ungdomarna eggar upp varandra, uppbackade av ett nätverk online.« »Det var vad folk sa om Bridgend«, sa jag. »Alltid svårt att bevisa«, sa Joesbury. »Men det finns dokumenterade fall av självmordspakter, av folk som träffas, oftast på nätet, och tillsammans beslutar sig för att göra slut på allt. De ger varandra mod att genomföra det.« Jag nickade. Jag hade läst om sådana fall då och då. »Mer oroande«, fortsatte Joesbury, »är en trend av vad jag bara kan kalla ansvarslösa kräk som går in på webbsajter och chattrum enbart i syfte att hitta deprimerade och sårbara människor. De gör sig bekanta med dem, låtsas vara engagerade, men hela tiden driver de dem mot att göra slut på sig själva. Och det finns sajter dit självmordsbenägna människor söker sig för att tala med likasinnade, diskutera vilka metoder som är mest effektiva, för att skaffa sig lite mod tillsammans inför det slutliga steget.« Joesbury tittade ned på sina anteckningar igen. »Doktor Oliver kallar det negativ förstärkning«, sa han, »ibland avsiktlig och illvillig, som kommer sig av självdestruktiva drifter.« »Hon låter verkligen jättekul«, sa jag. »Dana säger att hon är något av en snygging«, sa Joesbury med ett leende som jag villigt kunde ha torkat bort från läpparna på honom. »Om vi nu antar att jag ställer upp«, sa jag, »exakt vad är det som jag ska utreda?« »Du ska inte direkt utreda något«, sa Joesbury. »I det här läget är det inte värt en fullständig utredning. Ditt jobb blir att tillbringa en del tid tillsammans med doktor Oliver, låta henne veta att vi tar henne på allvar.« »Min insats ska alltså enbart vara ett spel för gallerierna för att hålla henne på gott humör?« avbröt jag. »Inte helt och hållet. Vi vill också att du engagerar dig i studentlivet och rapporterar om det är något som avviker från det vanliga. Du ska speciellt hålla uppsikt över webbsajter och chattrum som svävar omkring i etern i Fenlandet. Du ska vara våra ögon på insidan.« Jag satt tyst en kort stund. »Vi har behov av att du framstår som den typen av student som skulle kunna tänka på självmord«, fortsatte Joesbury. »En som behöver hjälp, lite sårbar, med benägenhet för depressioner. Vi vill också att du ska se till att man lägger märke till dig, så du måste lägga på ett kol när det gäller utseendet. En snygg knäppskalle. Det är vad vi vill ha.« »Det kom alltså inte fram något misstänkt över huvud taget vid Bryonys obduktion?« frågade jag, mer för att försöka vinna tid än för att jag behövde veta det där och då. »Det har inte varit någon.« Jag väntade medan Joesbury bläddrade genom sin bunt med foton, drog fram ett och vände det mot mig. Det visade en gestalt som låg på en sjukhusbädd, under ett genomskinligt tält, groteskt uppsvullen och så fullkomligt inslagen i förband att den liknade en egyptisk mumie. Båda armarna var utsträckta från kroppen i rät vinkel. En spaghettiliknande röra av trådar och slangar verkade växa fram ur henne. »Är hon fortfarande vid liv?« sa jag, utan att ha minsta aning om varför det skulle vara så mycket värre, bara medveten om att det var det. »Det här är taget ett dygn efter att hon togs in«, sa Joesbury. »Ingen väntade sig egentligen att hon skulle överleva. Nu, tre veckor senare, har hon kämpat sig igenom infektioner, undgått att hamna i chock och har inte drabbats av andningsinsufficiens. Hon kanske till och med återhämtar sig. Hur mycket hon kan berätta för oss kan man däremot diskutera. Hennes tunga är bortbränd.« Det är inte mycket man kan svara på det. »Vad vill ni att jag ska göra?« »Läs dossiern«, svarade han. »Tänk på saken. Dana vill att du ringer henne. Hon kommer att försöka övertala dig att inte ställa upp.« Jag lyfte blicken. »Ska du dit?« frågade jag. »Till Cambridge, menar jag.« De turkosa ögonen smalnade. »Inte nödvändigtvis på det här stadiet«, sa han. »Jag kommer att dyka upp då och då för att hålla ett öga på dig, men nittio procent av fältarbetet kommer att vara din sak.« Det var så SO10 arbetade. Poliser av lägre grad skickades in i situationerna först, ofta för ett år eller mer, med uppgift att samla uppgifter och rapportera tillbaka. När en klarare bild framträdde satte man in det tunga artilleriet. »Kan du se mig som en excentrisk universitetsprofessor?« sa Joesbury. »Fluga och tweed? Lång fladdrande kappa. Ovårdad peruk.« Med sin muskulösa kroppsbyggnad och sitt ärrade ansikte påminde Joesbury mig alltid om en halvtämjd ligist. Han log mot mig igen. Det var alltid leendet som var svårast att hantera. Mycket bättre att inte se på det. Bättre att gå nu. Jobbsnacket var över. På bordet låg dossieren stängd. Den rödgula peruken låg ett par centimeter från mig. »Den är väldigt mjuk«, sa Joesbury. »Vill du klappa den?« Jag lyfte blicken. »Exakt vad är det vi talar om?« Hans leende blev ännu bredare. »Herregud, vad jag har saknat dig«, sa han. Tystnad. Vi stirrade fortfarande på varandra över bordet. Jag borde verkligen gå. »Vill du äta middag?« frågade han mig. Nu skulle det alltså bli en dejt. »Faktum är att jag har planer.« Jag såg på klockan. »Jag borde ge mig i väg.« Joesbury lutade sig bakåt i stolen och hans leende hade försvunnit. Han lyfte högra handen och började gnugga ärret vid tinningen. »Innefattar de planerna en tripp till Camden, kanske?« När jag först hade träffat Joesbury hade det varit till Camden jag gått de flesta fredagskvällarna för att träffa män. Jag hade inte varit i närheten av platsen sedan en viss kväll i oktober. Och mina planer för kvällen handlade om kinesisk hämtmat och en tidig kväll med en pocket av Lee Child. »Något i den stilen.« Jag reste mig. »Jag hör av mig till dig i helgen.« Han såg på medan jag tog upp min väska och stack ned dossieren i den. Jag lät blicken falla på högra sidan av hans bröstkorg, på exakt den fläck som hade varit genomdränkt av blod när jag senast såg honom. »Jag är glad att det är bra med dig«, sa jag. Och gick. 10 EN halvtimme senare var jag hemma och åt Singaporenudlar ur en hämtmatskartong och öppnade dossieren över Bryony Carter. Fotona sköt jag bestämt åt sidan, utom det som hade tagits av henne före elden. Det visade en ovanligt söt flicka med rödblont hår, blek hy och klarblå ögon. Först läste jag kriminalens rapport. Den var daterad tre dagar efter händelsen och föreföll tämligen grundlig. Klockan 21.45, just som kaffet serverades i den stora matsalen på St John’s College, vacklade en gestalt in omvärvd av lågor. En snabbtänkt man vid namn Scott Thornton, som rapporten beskrev som en högt uppsatt medlem av detta college, hade huggit närmaste brandsläckare. När den var tom och Bryony låg där utsträckt på golvet beordrade han de övriga gästerna att komma med vatten. Han hade jagat på varenda en i rummet att hälla vatten över den stackars unga kvinnan ur karaffer, flaskor och ishinkar, samtidigt som han tillkallade ambulans på sin mobil. Huruvida hon skulle tacka honom för det var en annan sak. Sedan den allvarligt skadade kvinnan hade förts bort hade polisen utfört en ingående genomsökning av St John’s College och dess omgivningar. En bensindunk hade påträffats i en skuggig del av något som kallades Second Court och marken omkring den var genomdränkt av bensin. Bryonys fingeravtryck, och endast hennes, fanns på dunken. Hennes rum några hundra meter därifrån var välstädat och prydligt. Hon hade tvättat samma dag och lämnat tillbaka flera böcker till biblioteket. Ett utprintat meddelande till hennes mor låg på nattduksbordet. Kvittot på bensindunken påträffades i en hög med andra kvitton i pennfacket i hennes skrivbordslåda. På sovrumsgolvet fanns den pipa, metallduk och bong som hon hade använt för att inhalera ångorna från en kraftigt verkande hallucinogen drog. Hennes rumskamrat, en flicka vid namn Talaith Robinson, hade sagt vid förhören att Bryony hade varit olycklig och obalanserad en tid, men att hon verkligen inte hade förväntat sig att hon skulle ta ett så drastiskt steg. Rapporten hade sammanställts av en kriminalinspektör och undertecknats av hans överordnade, en viss kriminalkommissarie John Castell. Det hade blivit vanligt, fick jag veta medan jag läste, att genomföra djuplodande undersökningar av självmordsoffers sinnestillstånd. Eftersom det fortfarande rådde allvarliga tvivel om att Bryony skulle tillfriskna hade kriminalen begärt att en psykologisk rapport skulle sammanställas också om hennes fall. Doktor Oliver, den psykiater som hade det övergripande ansvaret för Bryonys mentala hälsa, hade sammanställt den. Doktor Olivers sammanfattning sa att Bryony Carter var en ung kvinna som kände ett starkt behov av att bli älskad och omhändertagen, som ville överlämna ansvaret för sitt eget liv till någon annan, en vänligare och starkare person – en själsfrände som skulle ta hand om henne. Rapporten talade om en spänd relation till båda föräldrarna. Fadern, som hade ett tidskrävande arbete, var sällan hemma, och modern verkade aldrig ha varit särskilt intresserad av Bryony, det yngsta av hennes fyra barn. Bryony hade vuxit upp i tron att hon var en belastning för familjen. Detta otrygga, olyckliga barn hade vuxit upp till en passiv kvinna som förtvivlat längtade efter kärlek och uppmärksamhet. Även om Bryony var intelligent och söt var hon klängig och sårbar i relationer, till och med i vänskapsförhållanden. I Cambridge led hon av sömnproblem och mardrömmar. Mot slutet av terminen hade hon missat de flesta av sina föreläsningar. Hon hade ordinerats det antidepressiva läkemedlet Citalopram av sin husläkare, en viss doktor Bell. Sammanfattningen följdes av flera sidor anteckningar som gjorts vid individuella rådgivningstillfällen. Jag reste mig, lade den tomma kartongen i sophinken och slog upp ytterligare ett glas vin. Jag skummade bara igenom den medicinska rapporten om Bryonys tillstånd, huvudsakligen för att merparten av de medicinska detaljerna inte hade någon innebörd för mig. Mitt öga fångades av ett kortfattat omnämnande av drogen som hade påträffats i hennes blodomlopp. Dimetyltryptamin, eller DMT. Jag hade aldrig hört talas om den, men en snabb Google-sökning talade om för mig att det var i stort sett den starkaste psykedeliska drogen som man över huvud taget kände till. Drogen, som är en klass A-drog i Storbritannien, det vill säga som anses tillhöra de mest skadliga substanserna, inhaleras vanligtvis och åstadkommer kortvariga men mycket intensiva upplevelser där verklighetsuppfattningen kan förvrängas avsevärt. Användare hade sett feer, älvor, änglar och till och med Gud. Ju mer jag läste, desto mindre kunde jag undgå en känsla av irritation. Bryony hade en familj, en bra utbildning, möjlighet att studera vid ett av världens mest ansedda universitet. Hon hade väldigt mycket mer än jag själv men jag hade ändå aldrig frestats att förstöra en trevlig julfest med att bli hög och sätta eld på mig själv. Å andra sidan, om doktor Oliver hade rätt, så hade denna sårbara, klängiga flicka blivit offer för en grupp människor som fick en kick av att åsamka andra emotionell skada och i slutänden undergång. Som ansåg sig vara tillräckligt klyftiga för att orsaka smärta utan att ens smutsa ned händerna. 11 EVI vaknade med ett ryck, övertygad om att någon knackade på hennes sovrumsfönster. Hon låg stilla i flera sekunder. Ingenting. Bara en dröm, en av hennes mardrömmar, de där som började med att egendomliga vanskapta gestalter bankade på fönstren. Hon måste somna om innan hon började tänka, för annars skulle hon ligga vaken hela natten. Hon vände på sig i sängen, just som det knackande ljudet började igen. Hon lyfte huvudet från kudden för att kunna lyssna ordentligt. Nu var hon klarvaken och visste att ljudet inte kom från fönstret. Cederträdet nådde inte ens fram till den här delen av huset. Det kom från någonstans rakt ovanför hennes huvud. Från rummet i övervåningen. Hon sträckte ut handen, hittade ljusknappen och satte sig upp. Knack, knack, knack. Det stod en telefon vid sidan av sängen. Polisen, eller universitetets vaktbolag, skulle kunna vara här på ett par minuter. Om hon sa att det var någon i övervåningen skulle de inte låta någon tid gå förlorad. Å andra sidan skulle hon känna sig som en riktig idiot om hon kallade ut några grovhuggna män i uniform för att utreda en hemsökelse av ekorrar. Hon satt stilla i sängen, oförmögen att bestämma sig. Åstadkom verkligen ekorrar detta envetna, gälla, knackande ljud? Näbben på en fågel som blivit instängd kunde kanske göra det. Ljudet upphörde. En sekund senare började det igen. Knack, knack, knack, i ytterligare några sekunder och sedan tystnad. Det fanns faktiskt bara två alternativ. Att kalla på hjälp och riskera att framstå som löjlig eller att undersöka själv. Evi steg upp, stack in käppen under armen och gick ut ur rummet. Huset hade utrustats med en trapphiss, men Evi hatade att använda något som fick henne att känna sig både gammal och funktionshindrad, så hon sov på bottenvåningen och använde ett gästrum med tillhörande badrum. Hon satte sig nu i stolen och tryckte på knappen som skulle föra henne uppför trappan. När mekanismen stoppade var det ingenting annat än tystnad i huset. Evi insåg att hon inte hade tagit någon telefon med sig. Om någonting hände skulle hon vara fångad på övervåningen utan att kunna kalla på hjälp. Rummet rakt ovanför det där hon sov låg i änden av korridoren. Hon kunde inte höra någonting. Dörren var stängd. Hon sköt upp den och knäppte på lyset. Rummet var tomt. Inget angränsande badrum. Gardinerna var fråndragna. Ingenting att gömma sig bakom. Inga tecken på något ovanligt, bortsett från lite utspridd aska och några kvistar kring den öppna spisen. Vetskapen att en instängd fågel eller gnagare förmodligen kunde förklara ljudet fick Evi att känna en smula lättnad. Det skulle bli besvärligt att få skorstenen sotad, men det var inget större problem. Hon hade kommit halvvägs genom rummet när knackandet började igen. På så här nära håll gick det inte att ta fel på varifrån det kom. Inte från skorstenen när allt kom omkring, utan från en av de vackra inbyggda ekgarderoberna på vardera sidan om den öppna spisen. Den till höger. Evi gick närmare. Ljudet var svagt, metalliskt. Det kunde väl inte vara något att vara rädd för, någonting som lät som om det var så litet? Evi lade handen på garderobshandtaget, medveten om att hon var väldigt rädd. Hon visste också att hon inte hade något val. Hon drog upp dörren. För ett ögonblick såg hon den inte. Hon hade sett rakt fram, till hälften redo att rygga tillbaka, beredd på att någonting skulle komma farande mot henne. Sedan sänkte hon blicken och såg leksaksskelettet. 12 BRYONYS första session med terapeuten hade ägt rum under terminens tredje vecka. Redan så tidigt under läsåret hade hon fått kämpa för att hänga med och fann det svårt att handskas med det lössläppta studentlivet, jargongen och de practical jokes som ofta förekom. Jag drack ur mitt andra glas vin och var inte säker på att jag kunde hålla mig vaken så mycket längre. Sedan kom jag till anteckningarna från Bryonys tredje session med sin terapeut och plötsligt kändes sömnen mycket långt borta. Under deras samtal hade Bryony tagit upp sin rädsla för att någon kom in i hennes rum på natten och rörde vid henne medan hon sov. Det fanns inga utskrifter från sessionen, så jag kunde inte bedöma exakt hur terapeuten hade reagerat på Bryonys misstankar, men av hennes anteckningar fick jag en känsla av att hon inte tog henne särskilt allvarligt. Vid den fjärde och femte sessionen med terapeuten hade Bryony återigen tagit upp sin rädsla, sin övertygelse om att hon inte var riktigt trygg i sitt rum. Hon led i allt högre grad av sömnlöshet och mardrömmar och behövde komma ikapp med sömnen under dagen. Allt eftersom hon blev allt tröttare hade hennes studieprestationer blivit lidande. Hon hade hamnat i en negativ spiral av utmattning och oro. I sina anteckningar hade terapeuten använt ordet vanföreställning mer än en gång. Vid den sjätte sessionen hade Bryony sagt att hon trodde att den nattlige inkräktaren hade gått längre än att bara röra vid henne och kanske till och med hade haft fullbordat sex med henne. Hon hade talat om att hon hade kunnat känna lukten av en mans svett och hans rakvatten på sängkläderna. Hon hade hittat rivmärken på kroppen och till och med spåren av ett litet bett på ena axeln. Allt detta, hade terapeuten antecknat, skulle hon lätt ha kunnat tillfoga sig själv. Jag kom till slutet på dossiern och lutade mig bakåt för att tänka. Enligt Joesbury skulle jag till Cambridge för att hålla utkik efter en ohälsosam subkultur som skulle kunna påverka unga människor på ett otillbörligt sätt. Det skulle vara en rutinmässig operation där jag skulle ligga lågt och egentligen inte förväntades gräva fram någonting. Han hade inte direkt sagt att det gjordes för att lugna chefen för SO10 men jag var ganska säker på att det var vad han tänkte. Nu verkade det som att det inte skulle bli fullt så enkelt. 13 DET här var ett litet skelett, ett barns leksak. Ett femton centimeter långt skelett med en mekanism som man kunde skruva upp som ett urverk. Bara en vanlig enkel leksak, av det slag som var populära kring Halloween. Skruva upp mekanismen och låt leksaken gå. Den skulle vandra över en hård yta tills fjädern slaknade eller tills den stötte på ett hinder. Utan att veta om hon fortfarande var rädd eller inte tog Evi upp den. En liten bit blå häftmassa satt fastklibbad på ena halvan av nyckeln. Det såg ut som om leksaken hade skruvats upp hårt, och sedan fästs vid insidan av garderoben med häftmassa. När den mekaniska kraften hos nyckeln, då den försökte vrida sig, blev för stor hade leksaken brutit sig loss från sina klibbiga blå bojor. Det hade varit ett barn här i dag, det var den enda förklaringen. Städaren hade kommit på fel dag och hade tagit med ett barn. Kanske ett barn som var för sjukt för att gå till skolan och inte hade någon annan som kunde ta hand om det. Han hade lekt i huset, lämnat leksaken i övervåningen, lagt grankottarna på gången, lämnat en hög av dem på köksbordet. Evi tittade igenom de övriga rummen i övervåningen, men fann ingenting och lät hissen föra henne tillbaka ned. Hon lämnade leksaksskelettet på hallbordet och gick ut i köket, fullt medveten om att inte ens hon själv trodde på teorin om det sjuka barnet och undrade vad i all världen hon skulle göra åt det. Om hon hade knäppt på ljuset direkt skulle hon nästan säkert ha missat den svartklädda gestalten som satt uppflugen på en av de lägre grenarna på cedern och stirrade in genom kökets gardinlösa fönster. Även om köket låg i mörker hade hon kanske inte märkt den hopkrupna skepnaden, så stilla att den nästan smälte in i skuggorna. Hon skulle kanske aldrig ha vetat om att den fanns där, om det inte hade varit för masken. Masken var också svart, men med självlysande färg som markerade konturerna av ett mänskligt kranium. Det var nätt och jämnt tillräckligt med ljus för att Evi skulle vara absolut säker på att benrangelsdockan bara var två meter från hennes köksfönster och satt och betraktade henne. 14 Västra Wales, tjugotre år tidigare »KLUMPE DUMPE satt på sned.« Pojken lufsade nedför trappan, kliade sig i huvudet, i armhålan, i baken, på tonårspojkars vanliga sätt när de just har stigit upp ur sängen. »Klumpe Dumpe trilla ned.« Hans alldeles för långa jeans klafsade mot de bonade träplankorna i hallen i nedervåningen. Den stora gamla klockan vid ytterdörren sa honom att det hade hunnit bli mellan halv tolv och tjugo i tolv på förmiddagen. Den gick inte att lita på närmare än så. Han mindes vagt att mamma hade sagt något om att åka till ett möte på universitetet. Pappa var säkert i sitt arbetsrum. Hans treåriga syster var någonstans i närheten, att döma av sjungandet. Hon ville säkert att de skulle leka feer igen. Den senaste flugan. Att dansa runt i trädgården och bygga bon för feerna under träden. »Klumpe Dumpe trilla på sned.« Hon hade inte lärt sig den riktigt ännu. Pojken stannade utanför faderns arbetsrum och sniffade i luften. Avslaget kaffe? Normalt. Vidbränt rostat bröd? Normalt. Att hans syster glömt spola på toan? Normalt. Krut? Nej, inte normalt. För ett år sedan, då han var tolv år, hade hans far börjat ta med honom ut och skjuta och hans mor klagade alltid över att de drog med sig den fräna korditlukten in. Inte kordit, hade pappa rättat henne, kordit har inte använts sedan andra världskriget. Det är krut vi luktar. Men pappa hade inte använt sina gevär på ett halvår nu. »Jag vill inte att din far tar med dig ut och skjuter förrän han mår bättre«, hade mamma sagt. Och så låstes gevären in i ett säkert vapenskåp i arbetsrummet och pojken hade ingen aning om var nyckeln fanns. »Gevär och tonårspojkar hör inte ihop«, påminde hans mor honom regelbundet. »Alla kungens hästar och alla kungens män.« Hans syster var i arbetsrummet. Pojken sköt upp dörren, steg in och såg vad som var kvar av hans far. 15 Lördagen den 12 januari (för tio dagar sedan) »KLOCKAN är två på morgonen, Flint.« »Var du upptagen?« Ljudet av någon som kvävde en gäspning hördes. »Jag drömde bara om dig som vanligt«, sa Joesbury. Jag låtsades inte höra det. »Varför talade du inte om för mig att hon hade blivit våldtagen?« frågade jag. »Det finns inga bevis för att hon verkligen hade blivit det. Du ska inte utreda en våldtäkt, Flint, eller någon som helst aspekt av Bryony Carters självmordsförsök. Ditt jobb ska vara att…« »…uppleva studentlivet i Cambridge med egna ögon. Ta reda på om det finns någon substans i doktor Olivers knäppa subkulturteori. Ska jag studera någonting på riktigt?« »Psykologi«, svarade Joesbury. »Doktor Olivers ämne. På det sättet gör vi det så lätt som möjligt för er att tillbringa tid tillsammans.« »Hur lång tid förväntas jag vara där?« »Om du inte har det minsta att rapportera in efter tre månader, så drar vi tillbaka dig.« Jag kunde höra hur sängfjädrar knakade och hur Joesbury lågt grymtade långt bak i strupen då han, förmodligen, satte sig upprätt i sängen. Och plötsligt hade jag bilder i huvudet som jag hade kunnat vara utan. »Vem rapporterar jag till?« frågade jag. »Mig. Framför allt per mejl. Du förväntas inte utföra något akademiskt arbete, vilket jag är säker på att du är lättad att veta. Så medan din rumskompis sliter med sina uppsatser kan du skriva långa trevliga rapporter till mig.« »Rumskompis?« Jag var nästan tjugoåtta. Jag var lika angelägen om att tillbringa de närmaste tre månaderna med att dela rum med en tonåring som jag var om att tillbringa de närmaste tre månaderna med att varje kväll mejla Joesbury. »Bara gemensamt arbetsrum. Separata sovrum«, svarade Joesbury. »Och flickan som du kommer att bo med var Bryony Carters rumskompis. Hon kommer att veta om det är något skumt som pågår.« Ett ögonblicks tystnad. »Det är kanske värt att upprepa att du inte kommer att vara en utredande polis, utan att du bara är där för att observera och rapportera tillbaka. Psykiatern, doktor Oliver, kommer att vara den enda person vid universitetet som vet vem du är«, fortsatte Joesbury. »Kriminalen på orten kommer inte att veta någonting om operationen, så den kommer inte att vara tillgänglig som backup. Inte för att du borde behöva det.« »Hur snart vill du att jag ska åka dit?« Ytterligare några sekunder gick. »Är du säker?« frågade han. »Det kittlar i min spindelkänsla«, sa jag. »Och det är inte så att jag har något som håller mig kvar i London.« Ytterligare ett par sekunder, och sedan: »Jag uppskattar att du gör det, Flint«, sa han, med en röst som var en och annan grad kyligare. »Terminen har just startat, så du kommer bara att ha missat en vecka. Vi kan se till att du kommer dit på måndagskvällen, om du känner dig redo för det.« Jag förklarade mig redo för det, och sedan vi hade kommit överens om att träffas på söndagen och göra en mer detaljerad genomgång önskade mig Joesbury god natt och lade på. Jag gick genom min lilla lägenhet till vinterträdgården på baksidan. Under julledigheten hade jag satt upp solcellslampor kring den lilla gräsmattan och till och med i januari avgav de en svag glöd under natten. Det hade samlats frost på bladen, vilket förvandlade deras varierande nyanser av grönt till ett intrikat vitt spetsmönster. Gräset såg ut som glasyren på en sådan där fruktkaka som man äter till jul. Jag hade aldrig varit i Cambridge. Jag hade vuxit upp i det ena fosterhemmet och barnhemmet efter det andra. Jag hade inte behövt kämpa i skolan – jag var tillräckligt intelligent för det – men jag hade aldrig på allvar funderat på den akademiska världen. Storbritanniens främsta universitet hade aldrig legat inom räckhåll för en sådan som jag, men nu skulle jag bli student vid ett av dem, bland folk som intellektuellt sett kunde sopa golvet med mig. Herregud, vad tänkte jag på? Jag hade ingen aning om hur man arbetade under täckmantel. SO10 utbildade sina poliser rigoröst. Programmet var tufft och det var inte varenda en som sökte dit som klarade av det. Även om det inte var ovanligt för en genomsnittlig kriminalare att arbeta under täckmantel så skickades de sällan in i situationer som sträckte sig över någon längre tid. Dessutom hade jag gått in vid Metropolitan Police för att arbeta med allvarliga brott mot kvinnor. Om jag tillbringade de närmaste månaderna utanför systemet kunde jag missa chansen att få förflyttning till någon av specialistenheterna. Varför hade jag gått med på det? Som om jag skulle behöva något svar på den frågan. Jag gjorde det för Joesbury. 16 MARK JOESBURY knäppte på lyset och slängde av sig täcket. Rummet var kallt eftersom han sov med öppet fönster såväl sommar som vinter. Och det var fullt av ljus. Hans sovrum hade inte någon direkt insyn, och han brydde sig sällan om att dra ned persiennerna. När han inte kunde sova, vilket var de flesta nätterna nuförtiden, tyckte han om att se månskenet spela i rummet. Lyssna på trafiken utanför, se skuggorna komma och gå runt väggarna. Han steg upp, gick på toaletten och hällde upp ett glas vatten. Medan han drack insåg han att den vanliga huvudvärken redan hade slagit till. Han hade drabbats av en konstant, irriterande hosta från nedre delen av bröstkorgen, vilket hans läkare sa var ett säkert tecken på att han drack för mycket. Han skulle sluta, inga problem, bara han kom tillbaka till arbetet på riktigt. Bara han kom över den här idiotiska besattheten av Lacey Flint. Och han hade fått en god start på det där sista genom att dra in henne i sitt senaste fall. Datorn i hans pyttelilla gästrum var aldrig avstängd. Han tryckte på mellanslagstangenten för att få upp skärmen och knappade in ett snabbt mejl. Tre ord. Är du vaken? Svaret kom efter några sekunder. Japp. Joesbury tog telefonen och tryckte på kortnummer 4. Kortnummer 3 gick till Dana Tullochs mobil, kortnummer 2 till huset där hans åttaårige son bodde tillsammans med hans exhustru. Mannen i andra änden av kortnummer 4 svarade snabbt. »Hur går det?« sa han. »Hon gör det«, sa Joesbury. »Bra jobbat.« Svaga ljud i bakgrunden, det lät som om någon åt. »Det känns inte bra«, sa Joesbury. »Vi har diskuterat det här.« Ett lågmält stönande. »Vi borde hålla henne underrättad.« »Hon vet så mycket som hon behöver veta. Beslutet är fattat. Har du varit inne på YouPorn på sistone?« Joesburys skinn började knottra sig. »Det kan jag inte påstå«, sa han till sin chef. »Kolla in Snuskig brunett finner nytt bruk för sin tunga.« »Du behöver skaffa dig ett liv, chefen. Och en flickvän.« »Jag skulle kunna säga detsamma om dig, kompis. Vi ses i morgon bitti.« Joesbury lade på och gick tillbaka till sovrummet. Jo, han behövde skaffa sig ett riktigt liv. Och en trevlig, okomplicerad flickvän. Någonting i stil med en sjuksköterska eller en flygvärdinna. Vad han ville ha var Lacey. Han hade fortfarande telefonen i handen. Hans finger svävade över kortnummer 1. De hade talat med varandra för mindre än tio minuter sedan. Hon skulle vara vaken. Han gick och lade sig och drog upp täcket över axlarna. Telefonen låg bredvid honom på kudden. Han visste att han inte skulle ringa. 17 Söndagen den 13 januari (för nio dagar sedan) DEN unga kvinnan vid ratten på sin Mini Cabrio stirrade rakt framför sig längs den tomma vägen. Träden på vardera sidan var mycket höga och smala, som långa skelettliknande fingrar som sträckte sig mot himlen. De få löv som satt kvar var stilla som om de vore av sten. Vinden som tidigare hade susat genom Fenlandet som en besatt själ verkade slutligen ha tröttat ut sig och den unga kvinnan kunde inte höra någonting. Bortsett från rösten i sitt huvud. En plötslig vibrerande rörelse sa henne att motorn gick igen. Hon sträckte ned handen. Hon hade lossat på handbromsen. Då var det alltså dags. Någonting, det kunde till och med ha varit hennes egen fot, tryckte ned gaspedalen. Först trevande, och sedan med ökande tryck. Mer och mer, tills pedalen nådde bilens golv. När repet, som hade knutits fast runt ett bokträd i ena änden och den unga kvinnans hals i den andra, nådde sin fulla längd hördes det ett ljud som av en fyrverkeripjäs som fräsande brann ut. Minin fortsatte att rusa framåt i några sekunder efter det att den unga kvinnan inte längre aktivt skötte pedalerna. Den stannade först när den kolliderade med en bil som levererade matvaror och som var på väg i motsatt riktning. Föraren skadades inte, men det han såg i förarsätet på Minin skulle dyka upp i hans mardrömmar under en ganska lång tid. Den unga kvinnans avslitna huvud lossnade från repet, studsade en liten bit längs vägen och kom till vila bland några avhuggna nässlor. 18 Måndagen den 14 januari (för åtta dagar sedan) »OCH detta är Second Court, Miss Farrow«, sa vaktmästaren, och använde det namn som skulle vara mitt under de närmaste månaderna. Under en överskådlig framtid skulle jag vara Laura Farrow. »Det är vackert«, sa jag, medveten om att någonting förväntades av mig. Vad jag egentligen ville säga var att det var överväldigande. Jag fann hela staden Cambridge överväldigande. Det storslagna hos de uråldriga byggnaderna, de hemliga trädgårdarna och minnestavlorna på väggarna, de unga männen på cykel med collegehalsdukarna vårdslöst slängda om halsen och de klarhyade unga flickorna med sina fylliga ansikten och sina slanka lemmar och intelligenta ögon. Allt talade om en värld som jag aldrig på allvar skulle förstå och som jag inte ens kunde drömma om att tillhöra. Det kändes som om jag hade stulit halsduken med röda, marinblå och ljusblå ränder som jag bar. För varje steg som jag tog genom pelargångarna i dessa medeltida byggnader kunde jag känna hur jag krympte. Det skulle inte bli särskilt svårt att låtsas vara en sårbar student, ute på ett gungfly i en ny miljö. Några minuter tidigare hade jag inställt mig vid huvudingången till det college som jag skulle tillhöra, St John’s, ett av de äldsta och mest prestigetyngda vid universitetet. Den jourhavande vaktmästaren, en medelålders man med prydligt kammat hår och oklanderlig uniform, som presenterade sig som George, hade väntat mig. »De flesta studenter ser aldrig den här gången«, sa han, när vi passerade genom något som såg ut som grindstugan till ett slott men som helt enkelt var en passage från en innergård till en annan. »Vid varje terminsstart har vi ett system där studenterna lämnar in sina väskor, men det var lättare att bara hjälpa er att bära dem.« Jag kastade en blick bakom mig för att le mot den yngre mannen som bar två av mina väskor. En av dem, fullpackad med böcker, var ganska tung. Den andra innehöll min nya studentgarderob. Jag bar själv väskan med min nya Scotland Yard-laptop plus personliga tillhörigheter och skrivpapper och annat i den stilen. George hade envisats med att bära min sportbag. »Det är en väldig massa vaktmästare«, sa jag, när en annan man, lika prydlig som George i sin uniform, passerade oss och hälsade George vid namn. »Det är en väldig massa studenter«, kontrade George. »Vi är ett av de största collegen vid universitetet.« Det visste jag redan. Sent föregående kväll hade kriminalkommissarie Dana Tulloch dykt upp vid Scotland Yard. Efter att ha blängt på Joesbury hade hon försökt förklara relationen mellan universitetet och dess college, och hur systemet i Cambridge skilde sig från de flesta andra universitet i Storbritannien. »Universitetet är som ett paraply«, hade hon förklarat. »Det står för undervisningen, huvudsakligen i form av föreläsningar, administrerar examinationerna och utdelar graderna. Det håller också med andra gemensamma resurser som idrottsanläggningar, huvudbiblioteket och så vidare.« Jag nickade. Så långt hängde jag med. »Ett college, å andra sidan, är som ett hem«, hade Tulloch fortsatt. »Det finns trettioen stycken. Vart och ett har ett kapell, som ska ta hand om ens andliga behov, en matsal för de fysiska, ett bibliotek för kunskap, samlingsrum för fritiden, stora våningar för lärare, forskardocenter och andra knutna till detta college, små lägenheter för studenterna.« »Lärare, forskardocenter och andra«, upprepade jag, och undrade om jag borde göra anteckningar. »Varje college förser sina studenter med en personlig handledare som fungerar nästan som en ställföreträdande förälder«, sa Dana. »Din handledare övervakar dina studier, men ser också till att du har det bra. Din handledare i det här sammanhanget kommer att vara min vän Evi.« Jag hade ännu inte träffat Evi. »Har ni arbetat här länge?« frågade jag George. »Biblioteket ligger till höger«, sa han, när vi kom in i några byggnader på västra sidan av innergården. Vi gick igenom och kom ut på en bro av sten som var täckt. Floden rann under oss. »Jag är den nyaste medlemmen av personalen«, fortsatte han. »Jag vikarierar bara för en av de överordnade vaktmästarna, som är sjukskriven. Och nu är vi på New Court, färdigbyggd 1831 i gotisk stil.« Fram till detta ögonblick skulle jag inte ha kunnat säga vad gotisk stil var, men när jag såg mig om på New Court drog jag slutsatsen att gotisk innebar överdrivet utsirad, med torn och tinnar som i sagornas värld, snirkliga stenarbeten som verkade passa bättre på en bröllopstårta än på en byggnad av sten. Vi passerade genom en annan portal och stod framför mycket nyare byggnader. »Det är här de flesta studenterna bor«, sa George när vi styrde kosan mot en markis över ingången till den nya byggnaden. »Hur är det vi brukar säga, Tom?« Han vände sig bakåt mot mannen som följde oss med mina väskor. »Placera dem längst bak till att börja med«, svarade Tom, en man i trettiofemårsåldern med mörkt hår och vänliga bruna ögon. »Låt dem flytta framåt under andra året, sedan in i First Court under sista året. Då är de precis vid huvudingången och det är lättare att sparka ut dem.« Jag presterade det leende som jag visste förväntades av mig. Vi kom in i den nya byggnaden, stretade uppför trapporna och gick längs en korridor som påminde mig om ett sjukhus eller en större polisstation. När vi nästan var vid slutet av den låste George upp en dörr och tog ett steg åt sidan för att låta mig gå in först. »Här är er nyckel«, sa han, och lade den på ett skrivbord som löpte längs den ena väggen. »Vi har en reservnyckel i vaktmästarrummet och er rumskamrat kommer också att ha en. Trevlig flicka, även om vi inte ser mycket av henne. Så vill jag bara säga att det inte får vara något oljud mellan elva på kvällen och sju på morgonen, att fester måste godkännas av handledaren och att städerskan rapporterar allt opassande till oss.« Rummet var omkring fyra kvadratmeter stort. Två skrivbord löpte längs motsatta väggar. Det fanns två fåtöljer, två skrivbordsstolar, två väggfasta bokhyllor. Två dörrar ledde ut från huvudrummet. En av dem stod halvöppen och jag kunde se ett litet sovrum bakom den. George hade sett hur jag såg mig omkring. »Alla tycker att det är lite främmande till en början«, sa han, »men ni blir snart van vid det. Det är en timme till middag.« Jag blinkade häftigt. Jag hade haft tårar i ögonen och George hade sett dem. »Det ska bli trevligt att ha er här på St John’s, Miss Farrow«, sa han. »Ni vet var vi finns om ni behöver oss.« Jag lyssnade medan deras fotsteg tonade bort i korridoren, och tänkte att deras vänlighet hade fått mig att känna mig ännu mer som en bedragare. »Det är bäst att vänja sig vid det«, sa jag till mig själv och började packa upp. En timme senare visste jag att jag aldrig skulle kunna vänja mig vid det. Jag var fångad i en bubbla av oväsen, av självsäkra röster och det oupphörliga klirrandet från bestick. Jag var omringad av bleka ansikten ovanför svarta mantlar, stearinljus och blomsterarrangemang, kristallbägare som regndroppar längs det stärkta linnet, och allt detta i en flera hundra år gammal matsal där Wordsworth och Wilberforce inte var gestalter ur historien utan alumner. »Jag skulle tro att de där blommorna är avsedda att hålla sig större delen av veckan«, sa den rödhårige pojken med det smala ansiktet mittemot mig. Jag såg ned på blombladen som jag omedvetet hade plockat från den gula tusenskönan, och sedan upp på pojken igen, som stoltserade med sina arton år och det slags självmedvetna ledighet som jag aldrig skulle kunna uppnå. »Det är första gången vår vän äter här, så spänn av lite«, sa andraårsstudenten i fysik till höger om mig. Han hade tyckt synd om mig tidigare, när jag stått vid den målade och högvälvda porten och känt mig som en statist i en Harry Potter-film i min lånade kappa. Han föste in mig, skaffade mig en plats och gjorde sitt bästa för att konversera med mig. Efter tjugo minuter hade han gett upp. Jag var så nervös att jag inte kunde minnas något av min täckhistoria och jag hade besvarat varenda fråga han ställt till mig enstavigt. Jag hade varit hungrig, men ställd inför en trerättersmiddag serverad av servitriser, fann jag att jag inte kunde äta. Jag behövde något att dricka, men vågade inte lyfta den orimligt tunna kristallbägaren. Jag visste att jag måste lära känna dessa människor och jag kunde inte komma på en enda sak att säga. Jag klarade inte av det. Varenda en som såg mig skulle veta att jag inte hörde hit. Joesbury hade gjort ett enormt misstag då han skickat i väg mig. Jag hade gjort ett ännu större då jag gått med på att komma. Jag var så långt borta från mitt rätta element att jag lika gärna hade kunnat vara på Mars. Och herregud, det här var en måndagskväll, då jag vanligtvis jobbar över, tar en sväng förbi gymmet och stoppar något färdiglagat från Tesco i mikron. När kaffet slutligen var avdukat och folk började lämna rummet reste jag mig och slank snabbt genom folkmassan. Jag skulle ringa honom och tala om att det verkligen inte skulle fungera. »Laura.« En hand föll på min axel. Jag vände mig om och såg att fysikstudenten hade följt efter mig ut. »Trevligt att träffa dig«, sa han. »Och oroa dig inte. Det här är ett konstigt ställe, men man vänjer sig vid det.« När jag stapplade tillbaka till mitt rum på lånade klackar slog det mig att bortsett från mina personliga farhågor, och med tanke på det skådespeleri som skulle krävas, så hade den otrygga Laura Farrow kanske just genomfört en ganska imponerande första akt. 19 Tisdagen den 15 januari (för sju dagar sedan) »DET är inte sant att självmordsfrekvensen vid universiteten är högre än bland resten av befolkningen. Jag vet att det är många som tror att så är fallet, men det är det inte.« Doktor Evi Oliver, den enda person vid universitetet i Cambridge som visste att jag var en polis som arbetade under täckmantel, läppjade på ett glas vatten som hon hade på skrivbordet. Hon hade gjort det ganska många gånger sedan jag kom dit, lyft glaset till munnen, läppjat nervöst och sedan ställt ned det igen. Resten av tiden plockade hon med ett gem eller ordnade sina pappershögar. Jag behövde inte vara psykiater för att se att hon var lika spänd som jag. Fast med tanke på nyheterna om det senaste självmordet i Cambridge, andraårsstudenten som hade dekapiterat sig själv tidigt på söndagsmorgonen, så var det föga förvånande. Något hade gått allvarligt fel i den här staden. »Men det är utbrett bland unga«, sa jag, och försökte låta bli att distraheras av den strida strömmen av studenter som myllrade omkring på en stenlagd yta precis utanför. Studentrådgivningen som doktor Oliver var chef för, låg inne i staden, en liten bit från merparten av de akademiska byggnaderna. Jag kunde se regencyhus, stora kontorshus i fjärran, hörnet på ett köpcenter. Vi var på övervåningen, och doktor Olivers stora, ljusa hörnrum hade fönster som gick från golv till tak. »Unga människor kan tappa alla proportioner«, fortsatte jag. »Jag tror att jag läste någonstans att de betraktar självmordet som en storslagen gest. De likställer det inte nödvändigtvis med att vara död för alltid.« Jag hade tillbringat ganska mycket tid de senaste dagarna med att läsa på om självmord. En sak som jag visste var att självmordsfrekvensen i Storbritannien var omkring 16 per 100.000 människor årligen. I en stad av Cambridges storlek, med en befolkning på närmare 110.000, skulle man kunna förvänta sig att mellan 16 och 18 personer tog livet av sig varje år. I denna kontext verkade inte fyra eller fem döda studenter alltför oroväckande. Doktor Oliver lutade sig bakåt och drog i en snodd som fällde ner persiennerna i fönstret och effektivt skar av utsikten. »Solen blir ganska intensiv vid den här tiden på dagen«, sa hon till mig, och jag kunde inte låta bli att känna att jag hade fått smäll på fingrarna för att jag inte hade följt med ordentligt. Men om hon ville ha min fulla uppmärksamhet kunde hon få den. Evi Oliver såg ut som en rysk docka. Hennes pageklippta hår var nästan svart och glänste som om det hade varit lackat. Hennes hy var av den sorten som skulle bli mörkt rosafärgad om hon blev solbränd, men i januari var den blekt crèmefärgad. Hon hade på sig en lavendelblå tröja som klädde henne väl. Hon var yngre och såg bättre ut än jag hade förväntat mig. Kring trettiofem som mest och, som Joesbury hade sagt, något av en snygging. Hon var också, vilket både rullstolen och aluminiumkäppen sa mig, delvis invalidiserad. När hon kom på mig med att stirra blinkade hon åt mig. Hon hade långa, svarta ögonfransar, tunga av mascara, som omgav ögon som var så djupt blå att de nästan var indigofärgade. »Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna«, sa hon. »Och frekvensen stiger, i synnerhet bland unga män. Men tanken att studentpopulationerna skulle vara särskilt sårbara bygger på flera otillfredsställande studier och är, kort sagt, felaktig.« Jag lutade mig tillbaka i stolen. »Fortsätt«, sa jag. »Det gjordes en studie om självmord här i Cambridge mellan 1970 och 1996«, sa doktor Oliver. »Den visade att det statistiskt sett sannolikt skulle vara två självmord om året vid universitetet. Men trots det har vi haft tjugo de senaste fem åren. Dubbelt så många som man skulle kunna förvänta sig.« »Blev alla de här fallen undersökta av den lokala kriminalen?« frågade jag, även om jag redan visste svaret. Evi nickade. »Det blev de. Och det är här mitt resonemang börjar verka en aning klent, för de var alla rena rama typfallen.« »På vilket sätt?« »Hälften hade behandlats för depression eller liknande till-stånd. Fem andra hade haft en historia av depression, ångest eller stressrelaterade problem.« »Och depression är en vanlig faktor bland självmördare«, sa jag. »Så här långt är din argumentation inte bara svag, den existerar över huvud taget inte.« Jag hade avsett det som ett skämt. Jag tror att jag halvt om halvt hade hoppats få henne att le och spänna av en smula. Gudarna ska veta att detta att hon var så spänd knappast gjorde det lättare för mig att slappna av. »Men Nicole Holt då? Den senaste?« frågade jag när jag hade gett upp om att lyckas pressa fram ett litet leende ur henne. »Hon var inte någon av våra patienter«, sa Evi. »Än så länge vet jag mycket lite om henne.« »Är obduktionen gjord?« frågade jag. Evi nickade. »Någon gång under dagen, skulle jag tro. Men resultaten kommer inte att offentliggöras förrän vid det rättsliga förhöret och det kan dröja månader.« »Hon var en söt flicka«, sa jag, och mindes fotot som jag hade sett på en rad nyhetssajter. Nicole hade varit lång och slank, med långt mörkt hår och stora ögon. Bryony hade också varit attraktiv. »Är vackra kvinnor mer benägna för självmordshandlingar?« »Inte vad jag vet«, sa Evi. »Jag skulle snarare ha trott att det var en faktor som talade emot.« »Bryony Carter trodde att hon blev våldtagen«, sa jag. »Har du några åsikter om det?« Evi snörpte på munnen och kastade en blick ned på sina anteckningar, som om hon tänkte efter ordentligt. Det var något oemotståndligt graciöst över hennes sätt att röra huvudet. Hon påminde mig om en ballerina. »Bryony kände sig inte trygg i sitt rum på natten«, sa hon. »Flera gånger berättade hon att hon hade haft ovanliga, våldsamma drömmar av sexuell natur, och när hon vaknade nästa morgon kände hon sig som om någon hade haft sex med henne.« »Din kollega trodde henne inte«, sa jag. Evi såg ned igen. »Hon borde verkligen inte ha gett minsta antydan om att hon inte trodde henne«, sa hon. »Att bibehålla förtroendet är utomordentligt viktigt i alla läkare-patient-relationer. Men att döma av vad som stod skrivet i hennes anteckningar tror jag att du kanske har rätt.« »Vad tror du att det är som händer här?« frågade jag. Evi tänkte efter ett ögonblick och tycktes sjunka ihop i stolen. »Jag vet inte riktigt«, sa hon. »Men det finns saker som oroar mig. Den första är att av tjugo självmord under de senaste fem åren, så går det fem kvinnor på en man.« »Statistiskt sett borde det vara tvärtom«, sa jag. »Exakt. Det andra som oroar mig är…« Hon hejdade sig och rynkade pannan och tänkte efter ett ögonblick. »… själva originaliteten och variationen i de metoder som använts. Vi har de som har hoppat ned från höga byggnader, som har satt eld på sig själva, stuckit sig själva med knivar, dekapiterat sig själva. Det är som om de tävlade om vem som kunde komma på den mest bisarra metoden att lämna denna världen. Jag skulle inte bli förvånad ifall det fanns en webbsajt någonstans som sätter betyg på självmorden.« Jaha, nu skojade hon för att lätta på stämningen. Hon var lika nervös för det här som jag. »Och metoderna är inte typiska«, fortsatte Evi. »När kvinnor dör av självmord väljer de de minst våldsamma metoderna. Överdoser är det vanligaste. Naturligtvis inte det pålitligaste, vilket är skälet till att kvinnor har en större andel av misslyckade självmordsförsök, men kvinnor skyggar fortfarande för våldsammare metoder. Att skära upp handlederna i ett varmt bad är ett annat, men ändå…« Hennes blick föll på min handled, det fula ärret som fortfarande täcktes av ett plåster. Jag väntade på frågan som inte kom. »Självbränning«, sa hon och skakade på huvudet. »Det är nästan okänt i vår kultur. Och den där stackars flickan på söndagsmorgonen. Vem i all världen skulle kunna komma på en sådan idé?« Ett ganska stört sinne, tänkte jag. Och jag har träffat på en del i mina dagar… »Du nämnde en webbsajt«, sa jag. »Jag har hört att du tror att det kan finnas en subkultur som uppmuntrar till självdestruktivt beteende.« »De här självmordssajterna varierar mellan det välmenande men missriktade till det rätt och slätt infernaliska«, sa Evi. »Jag är rädd för att någonting i den stilen pågår här. Jag kan bara inte hitta några bevis för det.« »Har du sökt?« »Massor av gånger. Det finns internetsajter och intranät och bloggar och chattrum och Twitterkonton i all oändlighet, som alla har med livet i Cambridge att göra. Det finns praktiskt taget en virtuell stad och ett virtuellt universitet som svävar ovanför det verkliga. Men alla jag kan hitta är ganska harmlösa. Mina IT-kunskaper är inte de bästa, men jag kan inte låta bli att tänka att det pågår något som jag inte har kunnat få tillträde till. Jag har hört att du är bra på datorer.« »Inte så tokig«, sa jag. Evi tittade på klockan och sedan på datorskärmen. »Jag har en patient som väntar«, sa hon, innan hon vände sig mot mig igen. »Okej, så här är det, du är en vuxenstuderande på tjugotre år som påbörjade dina studier för två år sedan men blev tvungen att avbryta dem efter halva tiden på grund av hälsoproblem«, sa hon, och rekapitulerade min täckhistoria. »Du har lidit av depression och ångest i det förflutna och medicinerat i arton månader. Allt det här finns i mitt system, i din personliga fil. Jag har gått med på att låta dig komma med i mitt psykologiprogram, eftersom ditt tidigare arbete på kursen var mycket lovande. Jag anställer dig också informellt på deltid för att hjälpa mig med lite research. På det sättet kommer ingen att ifrågasätta att vi tillbringar mycket tid tillsammans. Har du mina olika telefonnummer om du skulle behöva kontakta mig vid något tillfälle?« Jag tackade henne och sa att jag hade dem. Hon rynkade pannan åt mig. »Laura Farrow«, sa hon. »Det är väl inte ditt riktiga namn, va?« Jag skakade på huvudet. »Är det tillåtet för dig att tala om för mig vad det är?« frågade hon. Jag kunde inte låta bli att le. Jag har aldrig talat om för någon att Lacey Flint inte är mitt riktiga namn. Inte mer än att Laura Farrow är det. »Bäst att inte göra det«, sa jag, som man hade sagt åt mig. »Det bidrar till att vi undviker misstag.« När jag reste mig nickade hon vagt, och jag fick känslan att hon inte brydde sig om vilket som. För henne var jag ett medel att uppnå målet. Men då förvånade hon mig. »Dana säger att du är ytterst speciell«, sa hon. Jag stannade till halvvägs mellan hennes skrivbord och dörren, utan att riktigt veta vad jag skulle svara på det. Jag hade aldrig blivit kallad ytterst speciell tidigare. »Hon säger också att du har haft ett tufft halvår«, fortsatte hon, fortfarande med blicken riktad mot skrivbordet. »Jag har för vana att kräva för mycket av människor. Låt mig inte göra det av dig.« 20 RAPPHÖNAN kan ha sett skuggan av rovfågeln som kretsade ovanför den. Den kan ha känt vinddraget när falken dök. Den kan till och med ha haft bråkdelen av en sekund på sig att se döden i vitögat och hälsa på den innan starka klor kramade livet ur den. Falkeneraren tvivlade på det. Han hade sällan sett ett snabbare dödande. De båda fåglarna, jägare och byte, försvann ur sikte bakom en häck och falkeneraren ökade takten på sina steg. Merry, den äldre och pålitligare av hans två pointrar, travade i förväg och ledde honom raka vägen till platsen där falkens starka, böjda näbb redan var i färd med att slita sönder rapphönan. Mannen böjde sig ned och lyfte bort falken innan han tog fram en kniv och skar av rapphönans huvud. Han gav det till segraren. Medan falken åt såg mannen, som ibland var dåraktig nog att intala sig att han ägde fågeln, upp mot den virvlande grå himlen där de högre molnen just höll på att anta den fylliga, djupa färgtonen hos solnedgångar på vintern. Den svaga januarisolen var föga mer än ett eko vid horisonten och det var mindre än en timmes ljus kvar. När han band fast falken på dess sittpinne igen förde han handen över huvudet på den och viskade berömmande ord. Rapphönan hamnade bland de andra i hans väska och falkeneraren gick vidare. När hans telefon ringde svor han lågt men drog fram den ur djupet av sin oljerock. »Nick Bell«, sa han. Sedan, efter ett ögonblick: »Hur illa säger de att det är med henne?« Ytterligare några sekunder gick medan han lyssnade. »Okej«, sa han. »Jag sticker över dit nu.« 21 »NÅ, hur har du mått den här veckan då, Jessica?« »Bra.« Evi log. Det kunde inte vara mer än fem år mellan flickan som satt i stolen mittemot henne och den kvinnliga polisen som just hade lämnat den. Evi kunde inte föreställa sig två mer olika ansikten. Polisen hade varit närmast klassiskt vacker, men med ett ansikte som var slutet som sten. Hon avslöjade ingenting. Flickan, å andra sidan, med sina stora bruna ögon och kaffefärgade hud, kunde inte dölja något över huvud taget. Fladdrande ögonfransar, skymten av en tår, ögon som inte förmådde bibehålla kontakten och så rastlös att man kunde tro att hon just hade rullat sig i klipulver. Flickan kunde säga att hon mådde bra men hennes kroppsspråk sa att detta var långtifrån fallet. »Jag är glad att du kom i dag«, sa Evi. »Jag blev orolig förra veckan när vi inte hörde något från dig.« Jessica Calloway såg ned på händerna i knäet och höjde sedan blicken igen, mot de stora fönstren. Hon lyfte ena handen och gned sig på kinden. »Förlåt mig«, sa hon. »Jag ringde dagen efter. Kanske ett par dagar efter.« »Ja, det gjorde du, tack för det«, sa Evi. »Meddelandet som jag fick sa att du hade varit sjuk, stämmer det?« Jessica nickade. Hon stack in ett finger i håret och började linda en krullig blond lock omkring det. »Ingenting allvarligt, hoppas jag«, sa Evi. Hon visste redan att Jessica inte hade varit hos sin husläkare. Om hon hade varit det skulle Evis klinik ha blivit underrättad. »Bara någon bacill, skulle jag tro«, sa Jessica. »Ärligt talat minns jag inte så mycket av det. Jag bara rasade ihop. Sov en hel dag, en natt och en hel dag till. Vaknade och kände mig som skit. Ursäkta.« »Inga problem. Jag känner så själv ibland«, sa Evi. »Hur är det med aptiten?« Jessica suckade, som en tonåring vars mamma tjatade på henne igen. »Okej«, sa hon. »Ganska bra.« Evi lät blicken vandra nedför Jessicas kropp till de pälsfodrade bootsen som satt som cementblock på hennes underben. Hennes jeans satt löst på henne och axelsömmen på hennes topp hängde halvvägs ned för hennes överarmar. Hon såg ut som om hon hade förlorat ännu mer vikt under de två veckor som hade gått sedan Evi senast hade träffat henne. »Har du haft några mer problem med practical jokes?« frågade Evi. Flickans ögon blev glansigare. »Är det något som du kan berätta för mig?« tryckte Evi på. Jessica skakade på huvudet. »Jag vet inte hur det ser ut inne i vissa människors huvuden«, sa hon. »Vad har jag någonsin gjort någon?« »Ingenting«, sa Evi med eftertryck. »Vi vet båda två att det som händer inte är ditt fel. Vissa människor ser mjukhet och känslighet och de har inte intelligens nog att förstå vad det är de ser. Därför uppfattar de det som svaghet och ser personen som ett lovligt byte. De här människorna har allvarliga problem som jag inte kan hjälpa dem med. Men jag kan hjälpa dig.« »Vet du vad de gjorde den här gången?« En antydan till vrede nu, vilket var bra. Vrede var bättre än acceptans. Evi väntade. »De kom till vår korridor, där torkskåpen står, och hittade mina kläder. De tog mina underkläder.« »Stal de dina underkläder?« »Ja, men det var inte det värsta. De ersatte dem med enorma saker. Jättestora underbyxor, sådana som gamla tanter har, och enorma stödbehåar. Som om de sa, vem tror du att du lurar, det här är vad du verkligen behöver.« Evi satt tyst ett ögonblick för att dölja sin ilska. De flesta människor skulle avfärda ett sådant upptåg med ett skratt. Jessica, som hade lidit av ätstörningar sedan hon var tolv år och som hade varit inlagd på sjukhus två gånger som tonåring när hennes vikt hade sjunkit till under fyrtio kilo, skulle finna det allt annat än roande. »Anmälde du stölden?« frågade Evi. »Ja, det gjorde jag. En av de andra flickorna sa att jag skulle göra det och följde med mig till polisen. De sa att de inte kunde låta sig dras in i ett dåligt studentskämt.« »Var som helst annars skulle det vara inbrott och hotelser. På ett college i Cambridge är det bara ett lustigt spratt.« »Minns du den där webbsajten som jag berättade för dig om? Den som hade foton på mig?« »Ja«, sa Evi. »Jag försökte hitta den. Inga av de sökmotorer som jag använde kunde hitta den.« Jessica böjde sig ned och drog fram en laptop ur sin väska. »Jag ska visa dig«, sa hon. Hon öppnade datorn och knäppte på den. Efter några sekunder lät hon fingrarna spela över tangenterna, väntade lite till och vände skärmen mot Evi. Evi lutade sig fram och tog den, och lutade lite på skärmen så att hon kunde se den tydligt. Det var en Facebookparodi. Facefeeders hette den. Vem är det som har ätit upp pajerna den här veckan? löd underrubriken, precis ovanför ett antal foton av Jessica. Det var bara det att Jessica inte var Jessica. Jessica var en mycket vacker flicka, vars storlek varierade mellan att vara slank som en modell när hon var frisk och lycklig, till att vara plågsamt mager när hon inte var det. På fotona hade någon digitalt ändrat Jessicas spensliga kropp så att den nu framstod som enorm. Alla foton var nakenbilder. Alla var Rubensaktiga i proportionerna, med svullna magar, rundade gropiga lår och stora hängbröst. De hade till och med lyckats få Jessicas ansikte att se fylligare ut. Konstigt nog var fotona inte oattraktiva, men för Jessica måste det vara som att se sig själv förvandlad till ett monster. Och de fanns på en webbsajt där hela världen kunde se dem. »Påminn mig om hur du hittade den här sajten?« frågade Evi. »Var det någon som berättade för dig om den?« »Den poppade upp när jag satt och jobbade en kväll«, sa Jessica. »Jag klickade på den utan att tänka mig för.« Evi gjorde en anteckning i sitt block om att visa kriminalaren webbsajten. »Har du någon aning om vem det skulle kunna vara som gör det?« frågade hon. Jessica skakade på huvudet. »Nej«, sa hon. »Alla jag känner tycker att de är förfärliga.« »Jag håller med«, sa Evi. »Inte för att fotona är förfärliga i sig, för även om du vore lika storvuxen som flickan på de här bilderna skulle du ändå vara vacker – jag vet att du inte tycker det, men det skulle du vara. De är förfärliga för att de har skapats för att orsaka dig smärta.« Tårarna strömmade nedför Jessicas kinder. »Det känns som om alla har sett dem«, sa hon. »Om jag går på en föreläsning eller en handledning, eller till och med till en bar eller till matsalen, så känns det som om alla viskar om hur fet jag är. Jag kan till och med höra dem i sömnen.« »Sover du fortfarande dåligt?« Jessica nickade. »Minns du att jag berättade om den där natten när min mobil ringde varje halvtimme tills jag stängde av den.« »Ja, det minns jag«, sa Evi. »Fick du någonsin reda på vem det var?« »Nej«, sa Jessica. »Och även om jag alltid stänger av den när jag går och lägger mig kan jag fortfarande höra den ringa.« »Nu förstår jag inte.« »Jag vaknar flera gånger varje natt och tycker att jag har hört min telefon. Men det har jag inte eftersom den är avstängd. Jag drömmer att den väcker mig och det gör den.« »Hur länge har det här pågått?« Flickan skakade på huvudet. »Ett par veckor«, sa hon. »Men om det inte är telefonen är det rösterna.« »Rösterna?« »I mina drömmar. Som viskar om hur fet jag håller på att bli.« »Jessica, när fick du senast en god natts sömn?« Flickan kunde inte svara på det. Hon kämpade för att inte börja gråta. »Jessica, du behöver sova. Jag kan ge dig något som hjälper. Bara i ett par veckor, bara för att bryta den här onda cirkeln, låter det som ett… Vad nu? Hur är det fatt?« Flickan såg förskräckt ut. »Det kan jag inte«, sa hon. »Jag kan inte ta sömntabletter.« »Det är förståeligt att man vill vara försiktig«, sa Evi, »men vi är väldigt noggranna med att gardera oss mot att skapa beroende.« »Det är inte det«, sa Jessica. »Du fattar inte.« »Nej, det gör jag inte. Försök förklara för mig.« »Störningarna, telefonsamtalen som jag inbillar mig och rösterna. Jag tror att de är min hjärnas sätt att skydda mig, att hindra mig från att falla i alltför djup sömn.« »Varför skulle ditt undermedvetna göra det?« »På grund av de riktiga drömmarna, de som jag har när jag sover så djupt att jag inte kan vakna.« »Och vad handlar de om?« »Du kan bara inte föreställa dig. Som att jag är i helvetet.« 22 JAG gick inte tillbaka till mitt rum när jag hade lämnat doktor Oliver. Jag fann det lådliknande utrymmet, tömt på alla spår av sin tidigare invånare, egendomligt nedslående. I stället för att återvända till mitt college gick jag därför till bilen och körde till sjukhuset i utkanten av staden där jag visste att jag skulle finna Bryony Carter. Sköterskan på brännskadeenheten gjorde en gest mot ett privatrum nästan längst bort i korridoren. Jag stannade upp ett ögonblick i dörröppningen. Jag hade sett fotona. Jag visste vad jag hade att vänta. Det var bara så mycket värre än jag hade förväntat mig. Jag kunde inte gå in i det där rummet, jag kunde bara inte. Jag hade föreställt mig något kliniskt: rent, prydligt, vitt och sterilt. Jag hade inte insett att det skulle vara blod och andra vätskor som sipprade genom bandagen så att de var översållade med mörka fläckar. Jag hade inte förväntat mig att huden som täckte hennes ansikte och hårlösa huvud skulle vara exponerat för luften och skulle se ut som något som jag tidigare bara hade sett på lik. Jag visste inte att hennes vänstra arm hade amputerats strax ovanför armbågen. Rummet var så varmt. Och lukten… herregud, jag kunde inte göra det. »Hon har inga smärtor. Hon har fått starka lugnande medel just nu.« Jag hade varit helt lamslagen av åsynen av den livlösa gestalten under det genomskinliga tältet. Jag hade inte märkt att det fanns någon annan i rummet. Mannen som talade till mig stod vid fönstret, klädd för utomhusaktiviteter i en tjock blå ylletröja och jeans. »Hon hade något av ett återfall tidigare i dag«, fortsatte han. »De har försökt vänja henne av med respiratorn under de senaste dagarna men hennes syrenivåer sjönk kraftigt. De har satt henne tillbaka på den under ett dygn, bara tills de stabiliseras igen.« Jag svalde hårt. Lukten skulle vara uthärdlig om jag andades genom munnen. Jag hade klarat av värre. »Är du en vän till henne?« frågade han, och jag såg ordentligt på honom för första gången. Han var i trettiofemårsåldern, och kunde ha varit modell i en tidskrift om livet på landsbygden: lång och slank med lockigt hår som hade samma färg som en våt räv. »Om du är det så är du den första som har klarat av att gå in genom dörren«, sa han. Utan att märka det hade jag stigit över tröskeln. »Jag har just flyttat in i hennes gamla rum«, sa jag, och drog förklaringen som jag hade kokat ihop på vägen dit. »Och jag hittade den här instoppad under sängen.« Jag tog upp boken ur väskan. »Det är ett vikt hörn i den. Jag skulle tro att hon höll på att läsa den innan det hände.« »Jane Eyre«, läste han, och såg ned på pocketen i serien Penguin Classics. »Blir inte huvudpersonen i den väldigt illa bränd?« »Det tänkte jag faktiskt inte på«, erkände jag och kände mig dum. »Jag borde kanske ta med mig den tillbaka igen.« »Lämna den här«, sa han. »Låt hennes föräldrar bestämma när de kommer tillbaka.« Jag tvingade mig att kasta ännu en blick på flickan i det genomskinliga plasttältet. »Hur kommer det sig att hennes ansikte ser ut så där?« frågade jag. »Hennes hud ser död ut.« »Det är inte hennes hud«, svarade mannen. »Och den är död. Det är likhud som täcker ansiktet på henne. Men hör du, jag skulle just gå och ta en kopp kaffe och du ser ut som om du skulle behöva en. Kom med nu.« 23 »SKULLE du kunna berätta för mig om dina drömmar?« frågade Evi. Jessica hade rest sig ur stolen och stod vid fönstret. För två veckor sedan hade hon varit en ung flicka med en bakgrund präglad av ångest och ätstörningar, som hade kämpat med att vara hemifrån för första gången och med de hårda akademiska kraven vid universitetet. Nu framstod hon som en allvarligt störd ung kvinna som uppvisade ett beteende som fick Evi att fundera på om hon borde läggas in. »Vi har alla mardrömmar, Jessica«, sa hon när hennes patient inte svarade. »Jag tänker inte slå dig i huvudet med Freud, men jag tror faktiskt att de kan peka i riktning mot vad det är som oroar oss.« »Har du det?« frågade Jessica utan att vända sig om. »Har du mardrömmar?« Frågan överraskade Evi och hon svarade utan att tänka. »Du skulle bara veta.« Jessica hade snott runt på fläcken och såg nu Evi rakt i ansiktet. »Vad drömmer du om?« sa hon. »Något som hände mig för drygt ett år sedan«, sa Evi. »Jag kan inte ge dig några detaljer, eftersom andra människor också var involverade, andra patienter, men det var en väldigt svår tid. Det blev en väldigt skrämmande tid. Och även om det är över nu, så drömmer jag ofta om det fortfarande.« »Vill du någonsin prata med någon annan om det?« frågade Jessica. »Jag pratar faktiskt med någon annan om det«, svarade Evi. »Och du har mycket finurligt vridit över det här samtalet till att handla om mig. Jag tänker vrida tillbaka det, om det är okej med dig.« Flickan verkade lugnare nu. Hon slog sig ned igen och satt nu och gned sig på överarmarna, som för att få upp värmen. Hon var verkligen förfärligt mager. Evi väntade. »Jag är rädd för clowner«, sa Jessica efter ett ögonblick. »Det är många som är det«, svarade Evi. »Det är en mycket vanlig fobi.« »Men verkligen rädd«, sa Jessica. »Jag kan inte se en bild av en utan att känna mig alldeles kall.« »Och är det clowner du drömmer om?« »Jag tror det.« Evi väntade. Ingenting. Hon höjde ögonbrynen. Fortfarande ingenting. »Du tror det?« manade hon på. »Jag kan faktiskt inte minnas«, sa Jessica. »Det är det som är det konstiga. Jag vet att jag är på ett tivoli. Jag kan minnas hur ljusen snurrar runt och musiken spelar. Jag kom bort på ett nöjesfält en gång, förstår du, när jag var i fyraårsåldern. Jag kom ifrån mina föräldrar i folkmassan. När de hittade mig satt jag bredvid en av de där mekaniska skrattande clownerna i en stor plexiglaslåda. Jag sa inte ett ord på en vecka.« »Det måste ha varit en skräckinjagande upplevelse för en fyraåring«, sa Evi. »Att ha kommit vilse på ett obekant ställe med mycket oljud och mycket folk, och sedan stå öga mot öga med en clown. Och, vet du, att komma till universitetet är att hamna på ett obekant ställe, skild från dina föräldrar för första gången. Det är inte förvånande att ditt medvetande går tillbaka till en skrämmande upplevelse som du hade som barn.« »Du har säkert rätt«, sa Jessica. »Det är bara det att… att inte veta vad som händer i drömmarna som är det värsta.« »Hur menar du då?« »Jag minns ljus, musik, skratt och starka färger. Virvlande färger som de där hästarna på karusellerna… men ingenting annat.« »Det är kanske det enda som du minns av det som hände dig som barn.« »Men hur kommer det sig då att jag vaknar alldeles utmattad?« sa Jessica. »Och öm i hela kroppen, som om någon hade klått upp mig under natten. Hur kommer det sig att jag vaknar skrikande?« 24 JAG gick före mannen med det rostfärgade håret ut ur Bryonys sjukrum och ut i korridoren. Han gjorde en gest mot en kaffeapparat som stod alldeles invid avdelningens receptionsdisk. När den otäckt luktande vätskan hade hällts upp slog vi oss ned på två stolar bredvid den. »Är du okej?« frågade han. Jag nickade. »Förlåt mig«, sa jag. »Det var bara det att jag inte väntade mig…« »Nej, det är det ingen som gör. Jag heter Nick Bell, förresten. Jag är Bryonys husläkare.« Nick Bell luktade friluftsliv, våt lera och skogsmarker på vintern. Jämfört med den kemiska lukten i sjukhuskorridorerna och den ruttna stanken på brännskadeenheten var detta att sitta nära honom som att gå med raska steg hem genom frisk och kylig vinterluft. »Är det sannolikt att hon överlever?« frågade jag, efter att ha talat om mitt namn som ännu inte låg riktigt väl i munnen. Han ryckte på axlarna. »Bryony är ett av de allvarligaste fallen de har haft här på länge«, sa han. »Hon har en blandning av första, andra, tredje och till och med fjärde gradens brännskador över närmare 80 procent av kroppen«, svarade han. »Kommer man upp till 90 procent är det nästan alltid dödligt.« Jag hade läst på över veckoslutet, så jag visste att första gradens brännskador var ytliga, som solbränna, att andra gradens gick djupare och skadade den underliggande läderhuden och att tredje gradens brännskador, de som jag trodde var de allvarligaste, gick ned i fett- och muskellagren under huden. »Vad är fjärde gradens brännskador?« frågade jag. »Fjärde gradens brännskador skadar själva benet«, berättade han för mig. »Kirurgerna kunde inte rädda hennes vänstra arm.« Jag lutade mig fram och ställde kaffekoppen på golvet och fann att jag inte ville räta på mig igen. Så jag blev kvar där nere, med armbågarna på knäna, och tittade ned på golvplattorna. Så kände jag en hand som lätt vidrörde min axel. »Laura, med tanke på hur allvarliga hennes skador är så är det inte så illa ställt med henne.« Handen togs bort igen. »Lågorna släcktes ganska snabbt och det innebär att skadorna på andningssystemet inte blev så stora. Hon borde kunna andas själv ganska snart. Den största utmaningen nu är att få såren att läkas.« »Kommer de att göra det?« frågade jag, och fick syn på en vacker sköldpaddsfärgad fjäder på hans tröjärm. »De ytligare brännsåren borde läkas på egen hand«, sa han. »Överhuden är ganska bra på att förnya sig själv. De djupare kommer att kräva en hudtransplantation från ett så kallat tagställe någon annanstans på kroppen. Är du säker på att du vill höra allt det här?« Jag nickade. Märkligt nog hjälpte det. Bell drack sitt kaffe som om det inte hade varit skållhett och illasmakande. »Problemet är, att eftersom så mycket av Bryonys hud var skadad, så finns det inte mycket som de kan skörda för att ha som transplantat«, sa han. »De har skapat ett tagställe vid korsryggen och de har använt huden därifrån till att täcka de värsta såren, vilka var på hennes vänstra skuldra. Hittills har de fäst ganska bra. »Det är alltså goda nyheter«, sa jag. »Ja, det är det. Men nu måste de vänta tills det här tagstället har förnyat sig själv innan de kan skörda det igen. Det är en lång och smärtsam process, och tyvärr kan man inte komma runt den.« »Ett enda litet område på ryggen måste alltså odla tillräckligt mycket hud för att täcka hela hennes kropp?« sa jag. »Just det.« Bell nickade åt mig, som om jag vore en student som just hade fattat någon viktig princip. »Under tiden«, fortsatte han, »håller likhuden såren täckta, minskar smärtan som skulle uppstå om de var utsatta för luften och bidrar till att skydda mot vätskeförlust och infektion. Och även om den är från ett lik, så är den tekniskt sett fortfarande levande, vilket innebär att blodkärl från såret kan växa in i den. Kirurger har använt metoden i hundratals år. Det kallas för allograft.« Han ställde ned sitt kaffe på golvet och drog handen genom håret. Det var fortfarande fuktigt från regnet. Jag tittade bakåt mot den stängda dörren till sjukrummet, där den nedsövda flickan låg och hölls vid liv av en död människas hud. »Tror du att hon någonsin kommer att kunna tala om för oss varför hon gjorde det?« frågade jag. Jag kände, snarare än såg, hur Nick Bell skakade på huvudet bredvid mig. »Även om hon överlever så kommer hon förmodligen att minnas väldigt lite av det«, sa han. »Vi kommer förmodligen aldrig att få veta vad som hände henne.« 25 »MEG, jag trodde att han skulle komma in genom köksfönstret«, sa Evi. »Att han bara skulle ta ett språng från trädgrenen, rakt genom glaset, och att det skulle vara slutet på det hela.« »Vill du vila en stund?« De båda kvinnorna hade kommit fram till en träbänk under ett lövvalv med rosor. Evi drog åt bromsen på sin rullstol och hennes följeslagare, psykiaterkollegan och den gamla Cambridgealumnen Megan Prince, slog sig ned bredvid henne. När Evi hade känt behovet att tala om händelserna under det gångna året hade Megan, som studerat vid universitetet bara två år före henne, varit det logiska valet. Hon kände henne väl och litade på henne, men hon var inte någon alltför nära vän. Evi hade träffat Megan varje vecka i tre månader. Hon kände inte att det hade gått framåt så väldigt mycket, men hon visste, bättre än de flesta, att sådana här saker tog tid. Som alltid doftade Megan patchouli och Marlboro Light, en doft från studenttiden som hon verkade oförmögen att lämna bakom sig. »Jag har för mig att jag tog mig in här en natt«, sa Evi, och såg sig omkring på den perfekta formationen av rabatter, buxbomshäckar och gräsklädda promenadstigar. Efter en dag med svag vintersol glänste frosten fortfarande på de tunna grenarna omkring dem och törnena såg ut att vara vassa som stål. »Med cannabis och cider.« »Helt på egen hand?« »Säkert inte.« Evi log. »Men namn och ansikten undflyr mig.« »Cider och cannabis kan åstadkomma det.« Tystnaden föll när de båda kvinnorna såg på den närmare två meter höga tegelmuren kring trädgården som Evi inte skulle ha minsta hopp om att kunna klättra över nu. »Ringde du polisen?« frågade Megan snabbt, som om hon var angelägen om att få in samtalet på rätt spår igen. »På fredagskvällen, menar jag.« Evi vände sig tillbaka. Det var ingen mening med att hänga kvar i det förflutna, men att undvika det var inte så lätt eftersom Megan såg lika mager och lika ung och ovårdad ut som hon hade gjort på den gamla goda tiden. »Från ett låst sovrum«, svarade hon. »Men naturligtvis fanns det inga spår av honom när de väl kom dit.« Megan drog ihop slagen på sin jacka lite tätare om halsen och bet ihop käkarna, som för att försöka låta bli att huttra. Hon hade fortfarande alldeles för lite kläder på sig när det var kallt ute. »Honom?« frågade hon. Evi ryckte på axlarna. Hon hade ingen som helst aning om ifall den maskerade gestalten i hennes trädgård hade varit en man eller en kvinna. »Och polisen kom någorlunda snabbt?« frågade Megan. »Ja. Några vanliga poliser kom först, sedan en kriminalinspektör ett par minuter senare.« Alldeles framför henne hade en rödhake landat på stammen till en rosenbuske. Den gjorde ett uppehåll där och tycktes titta direkt på henne. »Tog de dig på allvar?« Rödhaken lyfte och Evi tittade upp igen. »Det är klart«, sa hon. »Varför skulle de inte göra det?« Megan tittade ned ett ögonblick och skruvade på sig, som om bänken var kall eller fuktig. »Vad hittade de?« frågade hon. »Ingenting«, sa Evi. »Inga tecken på inbrott. Inga fotavtryck i trädgården. Inga färska fingeravtryck utöver mina egna.« Ett ögonblicks tystnad, sedan tänjde ögonblicket ut sig. När Evi satt i terapeutens stol, brukade hon själv också vänta ut tystnaderna. »Det är något du vill säga, eller hur?« sa Megan. »Du kommer inte att gilla det.« »Kör på.« Evi stålsatte sig. »Finns det någon möjlighet att någon kunde ha haft tillgång till de anteckningar som du har gjort under våra sessioner?« frågade hon. Megan föste tillbaka en lös hårslinga bakom ena örat. Sedan sa hon: »Tror du att någon har hackat sig in i mina journaler?« frågade hon. »Och sedan bröt sig samma person in i ditt hus och använde sin insiderinfo till att halvt skrämma ihjäl dig?« Evi förvrängde sitt ansikte till ett ursäktande leende. »Det verkar inte särskilt troligt, va?« medgav hon. »Men de där spratten verkade bara så personliga. Jag har inte diskuterat vad som hände i fjol med någon annan än dig. Ingen annan än du skulle kunna veta att jag har en fobi mot grankottar. Minns du att vi talade om det vid en av våra första sessioner?« »Det är inte bara osannolikt, det är omöjligt«, sa Megan. »Våra system på praktiken är fullkomligt säkra. Det måste de vara, för att skydda alla våra patienters sekretess. Inte ens mina kolleger skulle kunna komma in i mina filer utan mina lösenord, och de flesta av dem har rent ut sagt problem med att slå på sina datorer på morgonen.« »Förlåt mig«, sa Evi. »Jag var på helspänn och sedan uppskrämd på fredagskvällen. Det kändes bara som om någon hade tagit sig in i mitt huvud.« »En benrangelsdocka«, sa Megan, och bekymrade rynkor gick kors och tvärs över hennes panna. »Men enligt vad du berättade för mig var benrangelsdockorna mer som något slags Guy Fawkes-dockor som man brände på bål. Byggda kring en stomme och stoppade med skräp och iförda kläder. De var inga skelett. Är du säker på att gestalten i trädet var avsedd att vara en benrangelsdocka?« Evi kände att en del av spänningen rann ur henne. »Du har rätt«, sa hon efter några sekunder. »Det var människor på det där stället som jag berättade för dig om som var utklädda till skelett, men det var inte de som var benrangelsdockorna. Skeletten bar fram benrangelsdockorna till elden.« Megans smala ögonbryn som hon markerat med ögonbrynspenna försvann upp i hennes lockiga lugg. »Det var en konstig stad«, sa Evi. »Påminn mig om att ta en omväg förbi den nästa gång jag fotvandrar i Penninerna.« Ingen av dem sa något under ett kort ögonblick. »Det kan inte vara så långt till Karnevalsveckan«, sa Megan. »Att klä ut sig verkar vara ganska obligatoriskt då. Och grankottar är väldigt vanliga vid den här tiden på året.« »Sant«, sa Evi. »Men det förändrar inte det faktum att någon var inne i mitt hus.« »Du menar kottarna på bordet? Vad sa polisen om det?« »De tyckte inte att det var så farligt«, sa Evi. »Men de rådde mig att få låsen bytta. Vilket jag har gjort. Universitetets underhållsavdelning gjorde det i går.« De båda kvinnorna satt tysta ett ögonblick. Megan såg ned på sina scharlakansröda naglar och Evi betraktade ett torrt löv som föll från stammen på rosenbusken. »Tänker du lika mycket på Harry nuförtiden?« frågade Megan. Som om hon någonsin hade slutat tänka på Harry. Han fanns där i huvudet på henne som en outtalad insikt om hennes eget jag. Det innebar inte att hon ville tala om honom. Och collegevaktmästaren skulle snart låsa trädgårdsgrindarna. »Oroar du dig fortfarande för självmorden?« frågade Megan. »Har du talat något mer med kriminalen?« Evi kände hur hennes blick föll mot marken. Hon kunde inte berätta för Megan om den hemliga undersökningen som hon hade satt i gång. Om den unga kvinnan som hon hade placerat i sin fakultet. Så nu dolde hon alltså saker för sin terapeut. Hon skakade på huvudet. »Kriminalen tror att det är just självmord«, sa hon. »Det finns inga belägg för tvång eller för att någon utomstående skulle vara involverad. De har respektfullt föreslagit att jag koncentrerar mig på att vara tillgänglig för sårbara medlemmar av universitetsgemenskapen och överlåter åt dem att sköta polisverksamheten i Cambridgeshire.« »Nåja, jag antar att vi aldrig brukar tveka att tala om för polisen hur de ska sköta sina jobb när det passar oss«, sa Megan med ett leende. Sedan bleknade leendet. »Var det inte en självmordsvåg när vi läste här?« frågade hon. »Eller var det före din tid?« Evi tänkte efter ett ögonblick och skakade sedan på huvudet. »Så vitt jag kan fatta har självmordsfrekvensen här varit helt och hållet normal fram till för fem år sedan«, sa hon. Hon såg på klockan igen. »Tiden är ute«, sa hon. »Vet du om Nick är i krokarna nu på eftermiddagen?« »Jag tror att han blev kallad till sjukhuset. Vill du att jag ska lämna honom ett meddelande?« »Nej, det var inget. Jag ringer hem till honom.« De båda kvinnorna gick ut ur den muromgärdade trädgården och tog sig det korta avståndet längs gatan till husläkarmottagningen där Megan var stationerad två dagar i veckan. När de rundade hörnet såg Evi att en japansk bil som såg dyr ut hade parkerat in hennes egen bil. När föraren, en man som hon visste att hon hade sett tidigare, såg dem komma steg han ur bilen. Han var lång, i fyrtioårsåldern, med kortklippt mörkt hår, kraftig käke och muskulös kroppsbyggnad. Hans mörka kostym såg dyr ut och klädde honom väl. Evi såg hur hans mörka ögon fokuserades på Meg alldeles bakom henne själv. När ett lättjefullt, självsäkert leende fick hans käklinje att mjukna vände hon sig om och såg att Meg log tillbaka mot honom. »Hallå där!« sa han till Meg och gjorde en antydan till blinkning innan han vände sig till Evi igen. »Kriminalkommissarie Castell, Cambridgepolisen.« »John Castell?« frågade Evi, och hennes blickar fladdrade mellan honom och Meg. Meg nickade, fortfarande leende. »Ja, det här är John«, sa hon. »John, det här är Evi. Minns du henne nu?« Castell log vederbörligen när han räckte fram handen. Det breda leendet gav hans annars ganska alldagliga ansikte ett ordentligt tillskott av charm. »Jag tror det«, sa han. »Jag läste vid Emmanuel. Juridik och psykologi. Du ser lite bekant ut.« »Hursomhelst är det trevligt att träffa dig ordentligt«, sa Evi. »Förlåt om jag har tvingat Meg att låta dig vänta.« »Faktum är att jag kom för att träffa dig«, svarade han. »Din sekreterare sa att du skulle vara här. Jag har blivit ombedd att ta mig en titt på din rapport om en inkräktare på fredagskvällen.« »Då ska jag låta er få göra det i fred«, sa Meg. Hon sträckte sig upp för att kyssa Castell på kinden innan hon försvann in i byggnaden. »Jag skulle inte ha trott att fredagskvällen var värd en kriminalkommissarie«, sa Evi. »Får jag specialbehandling för att jag är Megs väninna?« »Delvis det«, sa Castell. »Men jag har hållit ett öga på självmorden också, så jag har stött på ditt namn ett par gånger hittills. Jag ville ha en pratstund med dig om fredagen, om det är okej med dig.« »Självklart.« Castell trevade i fickan och höll fram ett litet tunt pappersark i en genomskinlig plastpåse. Evi tog den och såg ned på den. Texten var mycket svag. »Vad är det där för något?« frågade hon. »Ett kvitto«, svarade Castell. »Från en kort- och presentbutik i stan. Daterat för tre veckor sedan. Det är för två gratulationskort och en liten uppdragbar leksak.« Evi kisade med ögonen för att kunna läsa de svaga bokstäverna. »Det står leksaksskelett«, sa hon. »Vi tog med leksaken som du hittade i ditt hus på fredagen till butiken«, sa Castell. »De bekräftade att de hade de där leksakerna i sortimentet till för ett par veckor sedan.« »Var hittade ni kvittot då?« Castell tycktes luta sig lite närmare henne. »Det är faktiskt det som är problemet, Evi«, sa han. »Enligt de poliser som gick igenom ditt hus på fredagskvällen, så hittade man det i ditt skrivbord.« 26 KVINNAN bakom disken i sjukhusets huvudreception stirrade på Nick Bell som om han hade varit en rockstjärna som just hade strosat in från gatan. Inte för att jag helt och hållet kunde klandra henne. Jag hade själv gjort det till en regel att undvika exceptionellt snygga män, eftersom de alltid uppförde sig som om de beviljade en en stor ynnest. Men det var något med Bell, med hans sätt att verka omedveten om hur bra han såg ut och att han ägnade en sin fulla uppmärksamhet, som var smickrande trots alla varningar man kunde ge sig själv. Vi hade gått tillbaka till Bryony igen, men det verkade inte vara någon större mening med att sitta hos en patient som var djupt nedsövd. »Om hon är vaken sitter jag bara och talar till henne en stund«, hade Bell sagt till mig med låg röst. »Om vilka nyheter som är på tapeten, hur det går för de olika idrottslagen från universitetet. Jag antar att det måste vara ganska förvirrande för henne annars, att inte ha någon aning om tiden, att inte höra något annat än sjuksköterskor som smyger omkring henne och läkare som mumlar medicinska termer.« »Hur är det med hennes familj?« Nick hade gjort en liten grimas men han undvek att ta ögonkontakt. »De har varit här«, sa han. »Fast det är ett tag sedan. De bor en bra bit härifrån. Och hon verkar inte ha många vänner. Jag vet inte, kanske är det frid och ro hon behöver. Kanske försöker jag bara lugna mitt eget samvete.« Vi talade inte på vägen ut från sjukhuset. Nick verkade upprörd över Bryonys tillstånd. Utomhus var det så kallt att jag kände det som om jag hade fått en örfil. »Det kommer inte att bli lätt för dig«, sa han när vi kom fram till parkeringen. »Att komma in vid universitetet en bit in på läsåret. Vänskapsband har redan knutits. Alla omkring dig kommer att se ut som om de vet exakt vad de håller på med. De kommer att vara upptagna. De kommer inte att ha tid att ta hand om en nykomling.« »Jag skulle tro att jag kommer att klara mig«, svarade jag, innan jag kom ihåg att jag inte längre var den självständiga, jag-ska-klara-av-det-även-om-jag-ska-dö-på-kuppen-Lacey-Flint. Jag var Laura Farrow, osäker och sårbar. Jag retirerade snabbt. »Men jag förstår vad du menar. Alla verkar ha bildat små tajta grupper. Jag har inte ens träffat min rumskamrat ännu. Hon är aldrig hemma.« Vi hade kommit fram till min bil. Bell tittade upp på molnen, som hade blivit mörka som träkol nu när solen hade dragit sig in, och sedan på mig igen. »Det var snällt av dig att komma och hälsa på Bryony«, sa han. »Sköt om dig.« Han vände på klacken och gick med raska steg mot en gammal Range Rover, klev in i den och körde sin väg. 27 JAG körde tillbaka till mitt college via den sidoväg där Nicole Holt hade dött. Rester av polistejp hängde fortfarande kvar på träden och bensinstationsblommor hade lagts vid vägkanten. Jag parkerade och steg ur bilen. Det var en nog så kuslig plats. En smal väg, bara så bred att två bilar kunde mötas, med höga träd på båda sidor. Det fanns inga gatlyktor och ingen trottoar. Det var inget ställe där man skulle vilja få motorstopp om man var kvinna och ute på kvällen på egen hand. Det föreföll mig vara en väldigt ensam plats att ta livet av sig. Vid min genomgång på söndagseftermiddagen hade jag fått veta att Nicole hade köpt ett kraftigt nylonrep i en järnhandel tre dagar innan sin död (polisen hade hittat kvittot i hennes rum) och hade bundit det runt den tjocka stammen på ett bokträd. Den andra änden hade hon lagt om halsen. Trädet i fråga, fortfarande med polistejp runt nederdelen av stammen, stod på den vänstra sidan av vägen när jag såg i riktning ut från staden. Det stod gott och väl en halvmeter närmare vägbanan än de flesta av sina grannar. Genom att välja det hade Nicole minimerat risken för att repet skulle trassla in sig i de andra träden. Jag hade tagit med mig en ficklampa från bilen och vid det här laget behövde jag den. Jag lät strålen lysa upp och ned för trädstammen. Cirka en meter från marken hade lite av barken brutits bort, utan tvekan då nylonrepet plötsligt sträcktes då det nådde sin fulla längd. En Mini Cabrio accelererar från 0 till 100 på 11,8 sekunder, enligt kriminalarnas rapport om Nicoles död. Den skulle inte ha hunnit uppnå en sådan hastighet på denna korta sträcka av vägen, utan hade förmodligen inte kommit upp i mer än 50 kilometer i timmen. Ändå var det tillräckligt mycket för att slita av en smal hals. Jag började gå längs vägen och tänkte att det skulle ha krävt en hel del planering för ett självmord av detta slag. Man skulle behöva tänka på hastighet, avstånd och tillräcklig replängd. Hade repet varit för kort skulle Nicole ha legat sida vid sida med Bryony nu, och vårdats för en nackskada som skulle ha kunnat göra henne till invalid. Hon hade läst historia. Ett självmord som krävde matematiska beräkningar verkade inte riktigt vara hennes grej. Jag räknade ut att jag hade nått den punkt där repet hade sträckts ut i dess fulla längd och Nicoles huvud hade slitits av kroppen. Det måste ha varit en massa blod och jag visste att det inte hade regnat i Cambridge sedan lördag eftermiddag. Eftersom jag var rädd för att upptäcka att jag gick över frost med skära stänk kastade jag en snabb blick nedåt. Inget blod, bara några halvruttna rester av bokollon och kastanjeskal. Och färska hjulspår. Jag tittade bakåt och följde dem några meter. När de försvann stannade jag till och lyste omkring mig med ficklampan. På den punkt där jag stod hade ett fordon kört av vägen och i stället kört längs gräskanten. En liten bit längre fram hade den girat för att undvika en jordbank och sedan fortsatt ett tjugotal meter innan den återigen kom upp på vägen. Okej, tänk. Spåren måste vara färska eftersom kriminalens dossier hade innehållit en väderrapport. Det hade regnat på lördagseftermiddagen och både vägen och den kringliggande marken hade varit fuktiga. Men det hade inte regnat sedan dess, så alla spår eller fotavtryck som hade gjorts efter lördag eftermiddag skulle fortfarande finnas kvar. Tidigt på söndagsmorgonen hade polistejp dragits längs vägens hela sträckning, och i båda ändarna in i skogen. Den satt fortfarande där. Någon gång mellan sen lördagseftermiddag och tidig söndagsmorgon hade alltså en bil kört av vägen och kört ett tjugotal meter längs vägkanten. Jag tog fram min telefon och tog några närbilder av vägen. Sedan gick jag tillbaka och följde spåren igen. Jag klev över jordbanken just som ett mycket kallt, stilla regn började falla. Det kunde inte ha varit Minin som hade gjort de här spåren. Jag skulle jämföra däckmönstren för att bli säker men det var omöjligt. På vägen kunde jag se kritmärket som polisen hade gjort för att visa den punkt där repet hade sträckts ut i dess fulla längd och Nicole hade dödats. Även om Minin hade girat efter det att Nicole var död (vilket i och för sig var sannolikt) så kunde den inte ha styrt runt jordbanken av sig själv. Det hade varit ett annat fordon där. 28 EVI låste upp med de nya nycklarna som universitetets underhållsavdelning hade försett henne med. Huset kändes kallt även om värmen borde ha slagits på för en timme sedan. Hon kollade strömbrytarna när hon gick in i köket. Både värmen och varmvattnet var avslagna. Hon svor dämpat och slog på båda. Om hon blev kall gjorde det alltid smärtan värre och hon hade tillbringat för mycket tid utomhus i dag. Hon slog på vattenkokaren och öppnade kylskåpsdörren. Färdiglagad lax, grönsaker, pasta. Det blev allt svårare för henne att mobilisera något intresse för mat. Hon gick ut ur rummet och in i sitt arbetsrum. Kriminalkommissarie Castell hade varit mycket vänlig. Han hade betonat att om någon kunde ha tagit sig in i hennes hus för att lämna kvar grankottarna och leksaksskelettet, så kunde denne lätt ha lämnat kvittot också. Det skulle skickas i väg för fingeravtrycksanalys och det skulle inte ha någon betydelse för deras hantering av fallet. Han hade gjort sitt bästa för att lugna henne. Problemet var att Evi hade kollat i sin dagbok när han hade gett sig av. Dagen i fråga hade hon handlat i Cambridge. Kvittot var från en butik som hon kände till. Hon mindes att hon hade köpt två av föremålen – gratulationskorten. Ett till en vän som snart skulle fylla år, och det andra, som föreställde toskanska solrosor, var ett gratulationskort som skulle passa alla ändamål. Kvittot var på tre föremål, av vilka hon definitivt mindes att hon hade köpt två stycken. Fanns det en avlägsen möjlighet att hon hade köpt leksaksskelettet själv? Köpt det, lagt det i garderoben i övervåningen och glömt bort det. Sorg och depression kunde spela folks minnen spratt, det visste hon mycket väl. Hon hade varit deprimerad en längre tid, även innan det som hade hänt förra året. När hon förlorade Harry hade det varit droppen som kom bägaren att rinna över. Men att ha gjort något så totalt okarakteristiskt och sedan totalt glömt bort det? Det var inte möjligt. Eller var det det? Middagen i den mindre collegematsalen, som gick under namnet The Buttery, var ganska mycket lättsammare än att äta middag i stora matsalen, men ändå en upplevelse. Jag hade glömt hur självmedvetna unga människor kan vara. Studenterna omkring mig i den bjärt upplysta, bullriga matsalen var idel hår och lemmar, skrikiga högljudda accenter och forcerade skratt. Flickorna petade i maten på sina tallrikar och fingrade på sina smycken, och pojkarna kliade sig och gäspade och använde längre ord än de verkade bekväma med. Varje ung människa omkring mig verkade ha minst två samtal samtidigt, det första med sina närmaste bordsgrannar, det andra med någon vän i den mottagande änden av SMS-meddelandena. Det metalliska pipandet från messandet var en ständig bakgrund till samtalets surr. Halsar sträcktes hela tiden för att se vem som kunde tänkas ha kommit in i rummet. Och detta var ändå inte rusningstid. Jag hade suttit på mitt rum tidigare och väntat på att köerna utanför byggnaden skulle bli kortare. Jag använde tiden till att lära känna min nya laptop. Laptopparna som Met vanligtvis förser oss med är grovhuggna grejor utan något finlir, som tål en hel del fysisk och intellektuell misshandel. De är så säkra som man kan hoppas att ett stycke datorutrustning kan tänkas vara. En av de här mojängerna skulle ha varit på tok för iögonfallande i en students ägo, så jag hade i stället utrustats med en modell från lagret, med tydliga instruktioner om att alltid ha den med mig, se till att lösenordskraven slog till efter sextio sekunders inaktivitet och att inte ta emot några inkommande mejl från okända avsändare. Min inkorg var tom, bortsett från ett mejl från studentrådgivningen som önskade mig välkommen och bifogade ett frågeformulär för förstaårselever. Jag tittade upp. Fortfarande kö. Alltså öppnade jag enkäten. Strikt konfidentiell, helt anonym, enbart i avsikt att forska kring allmänna trender etcetera, etcetera. Jag ögnade snabbt igenom frågelistan och beslöt att det var hjälpsökande, navelskådande trams. Definitivt något som skulle locka Laura Farrow. Finner du upplevelsen att studera vid universitetet för första gången överväldigande? Ja, det gjorde jag faktiskt. Är du osäker på kraven som ställs på dig? Ja, jag kunde nog bocka av den också. Upplever du känslor av isolering och ensamhet? Ja, det kunde man verkligen säga. Jag gick igenom formuläret och bockade av rutorna och började nästan skratta när jag insåg att jag lät som ett fullkomligt psykfall. Jag hejdade mig när jag insåg att 99 procent av det jag hade bockat av var helt och hållet sant. Jag stängde formuläret och skickade tillbaka det. När det började tunna ur på The Buttery gick jag också dit. Runt omkring mig bjöd ungdomar in varandra på kaffe eller gjorde upp om att träffas på olika pubar eller barer senare. Jag hörde till och med någon som talade om biblioteket. Klockan var nästan halv åtta och jag ville inget hellre än att gå tillbaka till mitt eget rum, skriva min första rapport till Joesbury, och kura ihop mig med en bok. Så roligt skulle jag inte ha. Jag hade ett jobb att sköta. När Evi hade kommit tillbaka till sitt skrivbord gick hon in i klinikens journaler. Kriminalaren som gick under namnet Laura Farrow hade fastnat för antydningarna i Bryonys dossier om att hon kanske hade blivit våldtagen. Det hade varit enda gången under deras samtal som hennes självkontroll hade förefallit svikta. Evis klinik hade som policy att lägga nyckelord till sammanfattningarna av patientkonsultationer. Våldtäkt skulle nästan säkert vara ett av dem. Evi knappade in våldtäkt i sökmotorn och väntade. Den hittade trettioåtta journaler. Den senaste var fallet Bryony Carter. Nästa på listan var en flicka som hade våldtagits av sin farbror när hon var fjorton år. Evi struntade i detaljerna. Hon stängde filen och gick vidare. Det fanns flera andra fall under läsåret, ytterligare några under föregående år. Det var inget som föreföll vara relevant. Evi hade börjat tappa modet när hon kom till Freya Robin, som hade studerat botanik. Datafilerna innehöll bara sammanfattningar – de mer detaljerade anteckningarna från mötena skrevs vanligtvis inte ut – men det var ändå tillräckligt många likheter med Bryonys fall för att Evi skulle läsa noga. Under vårterminen för tre år sedan hade Freya berättat om mardrömmar, sömnproblem och en obestyrkt rädsla för att någon kom in på hennes rum på natten medan hon sov. En natt hade hon vaknat på småtimmarna, övertygad om att hon hade blivit våldtagen. Hennes collegevänner, som var oroliga över det halvt hysteriska tillstånd som hon befann sig i, hade övertalat henne att gå till polisen. Inga fysiska spår hade hittats på hennes kropp, utöver några rivmärken och mindre blåmärken, och det våldtäktstest som polisen hade utfört hade inte gett några avgörande bevis. Eftersom polisen inte hade något att gå på kunde de inte gå vidare med fallet. Freya hade dränkt sig i en av universitets simbassänger sex veckor senare. Evi sträckte sig över skrivbordet efter listan över självmord. Freya Robin fanns med på den. När Evi kollade de båda listorna mot varandra tog det inte någon lång stund för henne att hitta de andra. Donna Leather, en 21-årig medicine studerande, hade aldrig använt ordet »våldtäkt« vid sina terapisessioner, men hade i likhet med Freya och Bryony talat om mardrömmar, ofta av sexuell natur, om att hon kände sig bakfull och trög på morgnarna, även om hon hävdade att hon inte hade druckit något, om att att hon var öm i genitalierna. »Skändad« var det ord som Donna hade använt för att beskriva hur hon hade känt sig vissa morgnar, men som om det var hennes eget medvetande som hade stått för övergreppen. Donna hade inte vänt sig till polisen. Hon hade hängt sig två månader efter det att hon först hade tagit upp sina bekymmer. Samma år hade Jayne Pearson, som studerade franska, rapporterat in sina misstankar om att hon fortlöpande blev våldtagen. De hade funnit ansenliga mängder ketamin i blodet hos henne, även om hon svor på att hon aldrig hade tagit det. Olyckligtvis för henne hade inga fullt bindande bevis för våldtäkt påträffats. Jayne hade dött senare samma år, av ett pistolskott i huvudet. Det fjärde och sista liknande fallet som Evi hittade var Danielle Brown, en neurologistudent från Clare College. Danielles påståenden var välbekanta vid det här laget. Mardrömmar, sömnproblem och vaga minnesbilder av sexuella övergrepp medan hon sov. Danielle hade hängt sig tre dagar innan jullovet, men hade påträffats innan hon hade kvävts. Datorskärmen övergick i viloläge men Evi märkte det inte. Inklusive Bryony blev det fem fall av möjlig våldtäkt på fem år. Statistiskt var det inte på något sätt anmärkningsvärt i sig. Men när man lade till faktorn att alla fem kvinnorna hade försökt ta livet av sig kort efteråt började det bli lite väl mycket för att bara vara en slump. Från: Kriminalassistent Lacey Flint Ämne: Fältrapport 1 Datum: Tisdagen den 15 januari, 22:22 Till: Kriminalkommissarie Mark Joesbury, Scotland Yard Klockan är nu halv elva på kvällen, Sir. Jag har druckit så mycket kaffe att jag är totalt uppskruvad och så mycket mineralvatten att jag kommer att sitta på toa hela natten. Nittonåriga nördar som är högst 165 med skorna på har försökt snacka sig in hos mig, och också fulla idrottskillar som tror att manlig svett är ett afrodisiakum. Och så var det en skrikigt blonderad lesbisk kvinna som var det överlägset bästa sällskapet av allihop. Om det blir många fler kvällar av det här slaget så kanske jag går över till att spela för det andra laget. Jag slutade knappa. Jag gnällde redan första kvällen på ett fall men – gode Gud – mindre än en timme efter att ha lämnat mitt rum kunde jag med glädje ha lagt ett nylonrep om halsen på Joesbury och dragit åt det. Tanken att jag skulle behöva stå ut med detta i ytterligare tre månader var tillräckligt för att ge mig självmordstankar. Jag hade strosat från biblioteket till TV-rummet och vidare till kafeterian och puben. Jag hade varit överallt där studenterna brukade hänga. Jag hade kallpratat hela kvällen och inte fått reda på ett dugg. Jag lutade mig bakåt i stolen, sträckte på mig och vred huvudet först åt ena hållet, sedan åt det andra. En glänsande blå kavaj som hängde över det motsatta skrivbordet och en svag blomdoft påminde mig om min rumskamrats existens. Okej… Evi Oliver är väldigt skärpt och verkligen hängiven sitt jobb, men verkar nervig och spänd. Enligt min åsikt har hon egna problem och skulle mycket väl kunna vara typen som överreagerar på ett problem. Jag antar att du har gjort en bakgrundskoll, Sir. Någon chans att få ta del av den? Men vad jag inte kan bortse från är hennes oro för avvikelserna i självmordsstatistiken. Det är inte bara det att det är fler självmord än man skulle kunna förvänta sig, utan det är också ett oproportionerligt stort antal kvinnor på listan, och metoderna som de väljer är våldsamma på ett atypiskt sätt. Nästan ingenting av det som jag hade skrivit var på ett språk som är passande när man skriver till en överordnad och jag skulle just till att radera det och börja om från början och låtsas att jag skrev till Dana Tulloch eller min kommissarie på polisstationen i Southwark. Någon som inte gjorde mig irriterad varje gång jag över huvud taget tillät mig att tänka på honom. Jag var för trött för att börja om. Jag fortsatte med att skildra hur jag hälsat på Bryony och hennes husläkares åsikt att hon försummades av sina vänner och sin familj. Klockan var nästan elva vid det här laget och jag hade ingen aning om ifall Joesbury skulle vara hemma på övervåningen i det där vitmålade huset i Pimlico, eller vara ute och roa sig någonstans. Bryony Carters husläkare ser extremt bra ut, men även om han på ytan verkar väldigt trevlig så verkar han mycket mer involverad i Bryony än jag skulle ha förväntat mig att en allmänläkare skulle vara. Tycker du att jag borde försöka lära känna honom lite bättre? Jag avslutade med att skildra mitt besök på platsen där Nicole Holt dog. Att det hade varit en annan bil på vägen den natten kräver, enligt min mening, ytterligare utredning. Jag har jämfört de fyra däckavtrycken på platsen med flera avtryck från däck som ofta används av Mini Cooprar och inte hittat några som helst matchningar. Inte ens i närheten. Ett annat fordon fanns på den där vägsträckan ungefär vid den tidpunkt då Nicole dog, men ändå finns det inget omnämnande av detta i kriminalens rapport. Klockan var en bra bit över elva när jag slutligen tryckte på »Skicka« och satte laptoppen i viloläge. Det kändes som om jag var ensam i huset. Jag klädde av mig, låste min dörr och gick genom korridoren till det gemensamma badrummet. När jag väl var där inne vred jag på alla kranarna för fullt. Evi hade vridit på badkarskranarna och hade just inlett den långsamma och svåra processen att klä av sig då telefonen ringde. Den första tanke hon hade i huvudet var som alltid på Harry. Men det var aldrig Harry. Harry hade förmodligen glömt bort henne totalt vid det här laget. »Hejsan, gullet, det är jag.« »Hejsan, mamma.« Hennes mor var så stolt över sin intelligenta, modiga dotter och det var alltid en sådan pärs att tala med henne eftersom det var viktigare att låta som om allt var okej inför henne än inför någon annan. »Hur har din dag varit?« »Ganska bra«, ljög Evi. »Har fått massor gjort.« Evis mor hade varit med henne på skidsemestern då Evi allvarligt hade skadat ischiasnerven i sitt vänstra ben. Modern, som var den bästa skidåkaren av dem båda, hade övertalat dottern att åka i en svår svart pist. Evi hade fastnat med skidan i en sten, tappat kontrollen och fallit ned i en skreva. Minsta lilla antydan om att hon inte mådde hundraprocentigt bra skulle vara mer än modern kunde hantera. När hon äntligen tog farväl började Evi bli orolig för att badkaret skulle svämma över. Det andra hon noterade när hon kom in i badrummet var budskapet på spegeln ovanför badkaret. Jag kan se dig, sa det. Det första var att badkaret var fyllt med blod. 29 BULLERNIVÅN utanför hade ökat när jag väl kom tillbaka till mitt rum. Någon som helst sömn skulle inte komma ifråga på en god stund. Och att dela ett enda badrum med sex andra kvinnor skulle inte vara den minsta av de utmaningar jag skulle ställas inför under de närmaste tre månaderna. När jag var arton skulle jag ha kunnat klara av det – herregud, det fanns tider i mitt liv då jag skulle ha gett vad som helst för att ha tillgång till ett badrum av något slag – men under de senaste åren verkade de hygieniska normerna ha smugit sig på mig utan att jag hade märkt det. Det fanns två meddelanden i min inkorg. Det första var från studentrådgivningen som bekräftade mottagandet av det ifyllda frågeformuläret. Det andra var från Joesbury. Från: Kriminalkommissare Mark Joesbury, Scotland Yard Ämne: Fältrapport 1 Datum: Tisdagen den 15 januari, 23:16 Till: Kriminalassistent Lacey Flint Du skulle kanske behöva lära dig konsten att uttrycka dig koncist, Flint. Om jag blir sugen på en roman går jag till Waterstones. Jag ska göra diskreta förfrågningar om däckavtrycken, men jag skulle inte bli alldeles till mig om jag var du. Regnet slutade falla omkring fyra på eftermiddagen. Polisen var på plats omkring tre på morgonen. Det är elva timmar under vilka hur många berusade, överprivilegierade internatskolefånar som helst kunde göra en avstickare från vägen. Får jag påminna dig om att du inte är där för att utreda Nicole Holts död, eller något annat av dödsfallen heller för den delen, utan bara för att vara en snygg knäppskalle och observera? Sov sött. Fem minuter gick och inte ett enda ord kom över mina läppar som skulle kunna upprepas i kyrkan. Jag skulle just till att mejla tillbaka till honom – vilket inte skulle ha varit så klokt, med tanke på det humör jag var på – när dörren öppnades. En flicka med lilafärgat hår, vars lemmar verkade för smala för att hålla henne upprätt, stod i dörröppningen. »Laura?« sa hon och stod där och svajade på orimligt höga klackar. »Tack gode Gud, en rumskompis som är lika gammal som jag. Herregud, jag är skitfull. Finns det kaffe i den där muggen?« Det fanns det, det stod ångande på mitt skrivbord. Hon snubblade fram till mig, tog muggen och drack ur den. Hon verkade inte märka att det var hett nog för att skålla henne. »Talaith?« sa jag. Hon var lite äldre än jag hade väntat mig. Kanske tjugotvå–tjugotre. »Tox«, sa hon medan en rännil av het vätska rann nedför hakan på henne. För ett ögonblick såg det ut som om hon inte uppskattade mina kaffekokartalanger. »Det är bara kyrkoherden som kallar mig Talaith.« Hon tog min kaffemugg med sig, snärtade till ytterdörren så att den gick igen, vacklade genom rummet, sköt upp dörren till sitt sovrum, ställde min mugg på golvet och rasade ihop framstupa på sängen. Hon mumlade något i kudden som jag tror var avsett att uttrycka att hon bara inte kunde fatta hur kvällen hade utvecklat sig. Jag reste mig, utan att kunna bestämma mig för om jag var road eller förargad, och sedan började trummandet. »Det är inte blod, Evi.« Evi satt vid köksbordet och försökte föra ett artigt samtal med en ung kvinnlig polis. Castell stod i dörröppningen. »Vad är det då?« frågade hon. Castell ryckte på axlarna och såg urskuldande ut. »Jag är rädd att vår utrustning inte är tillräckligt bra för att kunna tala om det för oss«, sa han. »Vi måste skicka i väg det. Det kan dröja ett par veckor innan vi vet. Men definitivt inte blod. Något slags färgämne eller färg skulle vara min bästa gissning.« »Hur hamnade det i mitt badkar?« »Det kan vi i alla fall tala om för dig«, sa han och steg längre in i rummet. »Någon hällde det i din huvudtank. Vi har släppt ut alltihop och den har fyllts med rent vatten igen, men du borde förmodligen ta dit en rörmokare i morgon för att kolla den. Bara för att kunna vara säker på att det inte var något frätande.« »Jag fick mina lås utbytta«, sa Evi. »Ingen borde kunna komma in här.« Ett ögonblick stirrade Castell bara tillbaka på henne. »Om folk jobbade här i dag är det möjligt att det var då någon tog sig in«, sa han. »Vi ska kolla med universitetets underhållsavdelning, höra efter om någon dök upp och sa att han behövde ta sig en titt på vattensystemet eller något sådant.« »Tack«, sa Evi. »Det där budskapet som hade skrivits i imman. Jag kan se dig. Har det någon innebörd för dig?« Evi skakade på huvudet. »Kuslig sak att skriva i ett badrum«, sa den kvinnliga polisen. »Då så«, sa Castell. »Vi har kollat hela huset, både uppe och nere. Ingenting som inte är som det ska och vi ska se till att brottsplatsundersökarna kommer ut hit i morgon bitti. Är du säker på att du inte vill att jag ska ringa Meg? Hon kan vara här på tio minuter.« Evi skakade på huvudet igen och tackade honom. Hon reste sig, letade rätt på sin käpp och följde dem till dörren. Castell tvekade på yttertrappan. »Du vet var vi finns om du behöver oss?« sa han. Hon nickade. Han hade redan gett henne sitt visitkort med sitt direktnummer och mobilnummer. Han hade varit både vänlig och professionell, men var det bara som hon inbillade sig eller hade han svårt att se henne i ögonen? Tänk om han resonerade som så, att om hon hade köpt leksaksskelettet själv så hade hon kanske hällt färgämnet i tanken också? Ba ba boom, ba ba boom. Någon dunkade fram en rytm på en stor trumma alldeles utanför huset. Det var röster också, knappt hörbara genom trumslagen. Mansröster som manade på varandra, flickröster som skriade och skrek. Sedan var det något som träffade mitt sovrumsfönster. Bråkdelen av en sekund senare hände det igen. Talaith reste sig mödosamt ur sängen och vacklade in i vardagsrummet. »Det är bara inte sant«, sa hon. »Inte nu igen.« »Vad är det som står på?« frågade jag henne. Hon svarade inte utan muttrade bara något om att kolla att ytterdörren var låst och sprang ut ur mitt rum. Trummandet fortsatte. Lite som hjärtslag. Ganska likt mina egna hjärtslag, som jag kunde känna blev snabbare för varje sekund. Dumt att bli orolig, studenterna utanför larvade sig bara på det sätt som studenter förväntas göra. Det skulle inte dröja länge innan de blev uttråkade och började frysa. Men å andra sidan var det något med trummandet som man inte bara kunde ignorera. Det var inte bara volymen, det var något målmedvetet över det. Något instinktivt skrämmande. Inte för inte, insåg jag, marscherade arméer ut på slagfältet till ljudet av trummor. Jag lutade mig över skrivbordet och gläntade en aning på gardinen. Gräsmattan precis under mitt fönster var full av folk. Det var åtminstone femtio studenter där och fler kom hela tiden. De kallades dit av trumman. Jag hade en känsla av att de visste vad de hade att förvänta sig. Runt gräsplanen var ljus tända i alla fönster och ansikten kikade ut. Ett par av de djärvare ropade gliringar åt folkmassan men fick bara glåpord i retur. Talaith gjorde mig sällskap vid fönstret just som massan började mässa något. Ett ord, om och om igen. »Vad säger de?« »Lammkött«, sa Talaith. »Jag tror att de menar dig.« En fullkomlig överraskning, det plötsliga panikhugget i magen på mig. Jag lät gardinen falla på plats. Var det här avsett för mig? »Vad i helvete menar du?« frågade jag flickan med det lila håret och det bleka ansiktet vid min sida. »Det är en korkad recentiorsgrej«, sa Talaith. »De höll på med det mycket förra terminen.« »Höll på med vad?« »Det är okej. Jag har låst ytterdörren.« Från hallen utanför hördes ljudet av bankande på dörren och höga röster som krävde att bli insläppta. Sedan tunga fotsteg. »Jag tror att det var någon som just låste upp den«, sa jag, och kunde ännu inte fatta att det här ståhejet hade något med mig att göra. »Fort, fram med nycklarna«, sa Talaith till mig och gick med raska steg fram till rummets huvuddörr och sköt igen den. »Mina är i väskan.« Hon lutade sig mot dörren medan jag snodde runt för att hitta hennes väska. Jag hade ingen aning om var mina egna nycklar var. Jag tog just upp den lilla svarta skinnväskan då jag såg hur dörren gled inåt. Talaiths hela vikt, på sin höjd femtio kilo, visade sig inte vara något som helst hinder mot kraften som tryckte upp den. Hon gav upp och vacklade ur vägen när tre resliga gestalter klev in i rummet. Tre män, alla över en och åttio, alla kraftigt byggda. Alla tre hade bar överkropp och deras moderiktiga jeans hängde lågt på höfterna. Huden på deras bröstkorgar glänste av olja och hade målats med mystiska figurer i rött och guld. Två av dem hade med hjälp av hårgelé format håret till spikfrisyrer. Den tredje hade långt mörkt hår som ringlade sig ned till axlarna. Alla bar enkla tygmasker. Åh, tänk om jag bara kunde ha skrattat, dragit fram mitt polisleg ur bakfickan och bett dem dra åt helvete för annars skulle jag se till att de hamnade i finkan. Men det skulle inte ske. Mitt polisleg fanns borta i mitt skåp på polisstationen i Southwark. I likhet med all den auktoritet som jag hade tagit för given under de senaste fyra åren. Jag var inte polis på det här stället, bara en student bland tusentals andra. Och när de tre kom mot mig kände jag något som jag hade hoppats att jag aldrig mer skulle behöva uppleva, något som gränsade till skräck. »Vad i helvete ska ni föreställa?« Talaith var den som först återfick rösten. »Några jävla ninjasköldpaddor? Stick för helvete – nej, låt henne vara!« Den långhårige hade greppat mig om överarmarna, och det grova skinnet på hans händer rev mina bara axlar. Han snodde mig runt när den andre närmade sig. Jag drog ett djupt andetag, och samlade mig för att svänga upp båda benen och sparka nummer två i bröstet, förhoppningsvis tillräckligt hårt för att han skulle flyga och fara. Innan nummer ett insåg vad jag hade gjort skulle jag köra ena armbågen bakåt i hans solar plexus. Om han inte gav sig då skulle jag ge mig på hans ballar. Fast, om jag hade kämpat mot de här killarna på något annat sätt än genom att bara streta emot och skria gällt så kunde jag lika gärna ha förkunnat vem jag verkligen var. Den emotionellt skadade Laura Farrow skulle aldrig slåss mot tre stora killar. Fan också, jag blev tvungen att ta emot det som kom och bara vrida mig på ett tjejigt sätt och flämta lite. »Om du rör mig är du fanimej död«, sa jag till nummer två. Okej då, kanske lite grovt språk också. Jag kunde lika gärna ha låtit bli. Nummer två böjde sig ned och högg tag i mina ben och jag lyftes från golvet. »Sätt av«, sa den som hade greppet om mina axlar och vi började röra oss i riktning mot dörren. Jag slingrade mig för att komma loss och den tredje högg tag i mig om midjan. »Era jävla as, det är ju iskallt utomhus.« Talaiths protester bleknade bort. Vid det här laget hade jag armarna fastklämda längs sidorna och ansiktet hårt tryckt mot killen som hade lyft upp mig. Hans hår på bröstet rev min kind och jag kunde känna lukten av både duschkräm och svett. Nummer tre hade armarna om mina höfter och den andra höll ihop mina ben för att hindra mig från att sparka. »Hal ut«, sa den långhårige mannen. Vi svängde när vi kom fram till trappan och började gå ned för den och jag måste bita mig i läppen för att inte skrika. Nattluften drabbade mig som ett slag i ansiktet. Ytterligare ett hurrarop hördes när vi dök upp och mässandet blev högre. Lammkött, lammkött. Jag bars genom folkmassan. Ansikten, pumpafärgade i ljuset från lyktorna, stirrade på mig. Jag kunde se ögon som glänste, huvuden som vaggade hit och dit. Nej, jag kunde inte skrika. De var bara ungar som höll på och fjantade sig, ingenting att vara rädd för. Vi hade nått en yta mitt på gräsmattan där det frostiga gräset redan var brunt av lera. En kraftig kedja låg runt trädet i mitten. I främre ledet av folkmassan kunde jag se pojkar som hade bildat en kedja och langade hinkar från det närmaste huset. Vatten. De skulle hälla vatten över mig. Det var allt. Det skulle vara otrevligt och förödmjukande men jag hade ingen anledning att vara rädd. Jag stod på fötter nu och hölls fast bakifrån. En av dem som hade tagit mig till fånga böjde sig ned och grep tag om min vrist. Sedan kände jag något tungt och kallt om den. De hade låst fast kedjan om mitt ben. Den första hinken tog mig fullkomligt med överraskning. Iskallt vatten träffade mig rakt i ansiktet, och rann ned i munnen och näsan. Jag drabbades av blind panik ett ögonblick när jag trodde att jag inte kunde andas. I nästa ögonblick hostade jag våldsamt. »Mina damer och herrar, välkomna till St John’s våta-T-shirt-tävling«, bölade en annan manlig röst samtidigt som innehållet i ytterligare en hink kastades över mig. Ytterligare ett bifallsrop steg mot skyn och jag såg ned och såg att det löparlinne av bomull som jag nästan alltid har på mig när jag sover var genomvått. Och insåg att omkring sjuttio personer som stod i en cirkel omkring mig nu visste hur mina bröst såg ut. En av de maskerade skitarna hade faktiskt en videokamera, och för ett ögonblick överträffade min vrede rädslan. Det här var helt uppenbart sexuella övergrepp. Var i helvete var universitetets säkerhetsvakter? Varför var det ingen som ringde polisen? Killen med videokameran var närmare än de andra och i det ögonblicket brydde jag mig faktiskt inte om ifall jag spräckte min täckmantel. Jag skulle ge honom en smäll på käften. Jag rusade mot honom men glömde kedjan. Jag hann fram en meter och såg panik i de blekblå ögonen innan en stark smärta sköt genom vristen på mig. Bråkdelen av en sekund senare låg jag raklång i leran. Mer bifallsrop. Och röster som höjdes från folkmassan. »Jag tror att det är nog nu, hörrni. Kom igen, släpp henne.« Men det var ingen som brydde sig om honom, vem han nu var. Ytterligare sex hinkar med iskallt vatten kastades över mig medan jag låg på marken. Jag vill tro att det var behovet av att bevara min täckmantel som Laura Farrow som fick mig att ligga där, hoprullad som en boll, medan jag dolde ansiktet med ena handen, men ärligt talat är jag inte säker. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag ville att det skulle vara över innan jag började gallskrika. Jag kunde inte låta bli att skaka, men nu hörde jag flera röster som hojtade att det kunde räcka. Sedan kände jag en varm hand om vristen och den kalla kedjan lyftes bort. Någon tog mig under armarna och jag kom på fötter igen. »Är du okej?« sa någon med nordengelsk accent. Ingen av de maskerade killarna. De hade försvunnit i natten. »Ser hon ut som om hon vore okej, din jävla idiot?« En klargul kappa lades om mina axlar och jag föstes av min pyttelilla rumskompis mot vårt hus. Jag lyfte huvudet och strök håret ur ögonen. »Herregud, vad mycket lera vi kommer att dra in. Som om det där gänget tänkte städa upp efter sig. Kom igen, raring, vi måste få in dig.« Jag lät Talaith leda in mig. Jag gick över korkmattan och mina fötter klafsade för varenda steg. Talaith förde mig till badrummet i änden av korridoren. Dörrar öppnades, och flickor som inte hade vågat lämna sina rum tidigare dök upp i korridoren. »Är hon okej, Tox?« »Hon ser inget vidare ut.« »Hon kommer att bli okej. Hon behöver bara få upp värmen. Kan någon göra lite te?« Vi hade kommit fram till badrumsdörren och Talaith hjälpte mig in. Hon sträckte sig fram och vred på duschen. Ångan började stiga. »Hoppa in nu«, sa hon till mig. »Du är skitig. Se till att du blir varm. Jag ska ge dig några handdukar. Klarar du dig själv nu? Ytterdörren är låst. De kan inte komma in.« Hon pratade fortfarande medan dörren stängdes och jag blev ensam. Utan att ens bry mig om att ta av mig kläderna steg jag in under det varma vattnet, och kämpade för att intala mig att jag var okej, att ytterdörren var låst, att de inte kunde komma in. Jag var okej. Vid fötterna virvlade leran omkring i duschkaret. Gräs och småsten höll redan på att täppa till avloppet. Jag skakade fortfarande. Talaith hade fel. Dörren till vårt hus stod öppen hela tiden. Flickorna som bodde där, deras besökare, städarna, kom och gick hela tiden. De kunde komma in precis när de ville och jag var väldigt långt ifrån att vara okej. 30 Berkshire, nitton år tidigare MODERN började yla när kistan sänktes. Fadern, nästan lika grön som löven på kistlocket, tog ett fastare grepp om henne och en kollektiv rysning gick genom de sörjande. Detta var alltid det ögonblick då det verkligen slog till. Att lägga någon som man älskade så mycket i graven. Att förlora sitt enda barn. Tretton år gammal. Hur skulle man kunna hantera det? »En människas dagar äro som gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken«, sa prästen. »När vinden går däröver, då är det icke mer.« Den sjuttonårige pojken, i den prydliga blazerförsedda uniformen som tydde på en fin internatskola, såg på gravens perfekta rektangel och försökte föreställa sig det stilla, kalla ansiktet på pojken där inne. Det var jag som gjorde det, sa han till sig själv. Det var åskmoln ovanför dem och han undrade om skulden kanske skulle träffa honom hårt och hett, som en blixt. Sedan nyheterna att skolkamraten Foster hade hängt sig i sovsalen en lördagsmorgon, medan resten av skolan tittade på en cricketmatch mellan två av skolhusen, hade han väntat på skulden. Han hade sett de skräckslagna ansiktena på sina sammansvurna, de som hade hjälpt honom att göra Nathan Fosters liv till ett helvete under de senaste tolv månaderna, men som till skillnad från honom aldrig hade förväntat sig att det skulle gå så här långt. De kände det redan, det stod skrivet över ansiktena på dem. Skam och ånger som skulle gnaga på deras inälvor som en parasit under resten av deras liv. När som helst nu skulle det drabba honom också och det skulle göra ont. Han föreställde sig det som en fysisk smärta, som en plågsam kramp som kramade hans hjärta, eller kanske som maskar som gnagde på hans hjärna. Att döma av ansiktena hos dem som var nästan lika skyldiga som han visste han att skulden skulle kännas hemsk. »Alldenstund det har behagat den Allsmäktige Guden att i sin stora nåd hemkalla själen av vår käre bortgångne broder överlämnar vi stoftet av honom till gravens vila.« Herregud, hans engelsklärare stod där och snörvlade. Vem skulle ha trott att gubben Cartwright hade det minsta uns av medkänsla i sig? Omkring graven stod sörjande och kastade nävar med jord på kistan som om det inte fanns två kyrkvaktmästare med jäkligt stora skyfflar mindre än hundra meter därifrån. En ur begravningsfirmans personal stod alldeles framför honom och höll fram en låda med jord. Han hade inget annat val än att sticka ned handen och ta lite av skiten, som kändes fuktig och äcklig, och stiga fram och kasta en sista blick. Det var jag som gjorde det här, sa han för sig själv, när han öppnade handen och jorden föll rakt på en perfekt vit ros. Skuggorna tätnade snabbt kring kyrkogården. Dagen började bli svalare och de som hade paraplyer med sig såg ned på dem, som för att kolla att de fortfarande hade dem med sig. Kanske skulle skulden komma som ett häftigt skyfall från ovan. Man märkte knappt de första dropparna, men efter hand skulle de sippra in i honom tills hela hans varelse var genomdränkt av den. Kanske var skulden långsam i början, men obönhörlig, och byggde upp en egen rörelseenergi när den väl kom i gång. Pojken drog ett djupt andetag och väntade. »I fast och säker förhoppning om uppståndelse till det eviga livet, genom Jesus Kristus, vår Herre.« Gudstjänsten var över och modern som väsnades så leddes bort. Det skulle bli frågor att besvara nu när begravningen var över men han hade det hela under kontroll. De hade haft tid att jämka samman sina historier och han hade varit noggrann med att ha ryggen fri ända från början. Det skulle inte bli några efterräkningar, det hade han försäkrat sig om. Bara skulden att handskas med. »Kom nu, Iestyn.« En varm hand lades på hans axel. Cartwright rörde vid honom igen, med samma hand som han just använt för att torka bort snoret från sin droppande näsa. »Förfärlig historia, pojken min. Vi känner det alla.« »Tack, Sir.« Pojken vände på klacken och tog ett litet steg åt sidan så att lärarens hand föll ned. »Tänk att vi skulle ha tur med vädret, trots allt«, sa Cartwright när de gick över den gräsbevuxna planen för att följa de andra sörjande tillbaka till parkeringen. Ovanför dem sprack molntäcket upp och sommardagen blev varm igen. Framför Iestyn och hans lärare strömmade solskenet ned på den lilla svartklädda processionen som tog sig uppför kullen. Iestyn såg på dem och såg sorg och förvirring som hängde efter dem som rök från en tjärkokare. Jag gjorde det här, sa han för sig själv, när värmen från solen sköljde genom honom och fick honom att känna sig levande, lycklig, till och med välsignad. Och han log. 31 Onsdagen den 16 januari (för sex dagar sedan) NÄR Joesbury väl kom tillbaka till Cripps Building såg han hur Lacey leddes tillbaka till sitt hus av en grupp unga kvinnor. Hennes våta kläder var som klistrade vid kroppen och håret hängde stripigt längs ryggen. Hon gnisslade tänder, det kunde han se av hennes sammanbitna käkar och hon verkade fast besluten att inte söka ögonkontakt med någon omkring sig utan höll blicken riktad framåt och uppåt. Joesbury, som höll sig i utkanten av folkmassan, hade svarta, föga iögonfallande kläder på sig. Han hade kragen på jackan uppfälld och en svart yllemössa täckte det mesta av hans huvud. Han stod i skuggorna, föga mer än en skugga själv. Det skulle inte göra någon skillnad. Hon skulle ha känt igen honom. Joesbury stod stilla som en sten i vetskap om att minsta rörelse skulle avslöja honom om hon såg i hans riktning. Han hade sett de tre maskerade figurerna slinka i väg i natten några minuter tidigare och hade satt efter dem. Han hade sett bilen som de hade kört i väg i, memorerat märket och registreringsnumret och redan ringt in det. Inte för att han hade särskilt mycket hopp. Det skulle nästan säkert visa sig vara en stulen bil som de skulle överge efteråt. Under normala omständigheter skulle han ha störtat till sin egen bil, chansat på vilken riktning de skulle ta och försökt hitta dem igen. Normala omständigheter då han inte hade en skadad lunga och Lacey inte var i händerna på ansvarslösa skitar. I stället småsprang han tillbaka till innergården. När hon nästan var framme vid byggnaden vacklade hon till och Joesbury tog ett ofrivilligt steg framåt. Största jävla misstaget i hela hans karriär, att låta sig övertalas att ta hit henne. Han kunde helt enkelt inte fungera ordentligt när det gällde henne. Och nu när det roliga var över var det en del av de studenter som fortfarande var kvar på innergården som började lägga märke till honom. Några få långa kliv och han var borta. »Hallå?« Inga bakgrundsljud. Hon borde vara på det där pyttelilla rummet, det med den orimligt smala sängen som hade skjutits mot väggen vid fönstret. »Väckte jag dig?« Han visste att han inte hade gjort det. Det hade funnits tid för henne att duscha, dricka te, att snacka med de andra flickorna i korridoren om vilka skithögar män kunde vara, säga god natt och falla i sömn. »Nej.« Tystnad. Han kunde inte fråga henne om hon var okej. Han kunde inte tala om för henne vad det hade kostat på att se henne gå igenom detta och inte kunna se till att någon hamnade på sjukhus för det. Hans ärr smärtade igen. Han lyfte handen och tryckte fingrarna mot huden alldeles nedanför sin högra tinning. »Tack för rapporten«, sa han. »Mycket utförlig.« Ett ögonblick gick medan hon funderade på något sarkastiskt svar. »Alltid glad att kunna stå till tjänst«, sa hon. »Var är du någonstans?« Joesbury tog ett steg närmare fönstret. Från tredje våningen på hotellet kunde han se tornet och några av de högre byggnaderna vid St John’s. Han såg exakt i riktning mot hennes rum. »Thames Embankment«, sa han. »På hemväg. Lång dag.« Det hördes en liten suck som nästan kunde ha varit ett knastrande på linjen. Eller, om han inte hade känt henne bättre, en antydan till snyftning. »Synd«, sa hon. »Hur så?« frågade han, innan han kunde hejda sig. En häftig inandning. Sedan en häftig sväljning. »Åh, ingenting särskilt. Jag skulle bara behöva en drink och lite vuxensamtal just nu.« Joesbury återvände till sitt rum, till den prydligt bäddade dubbelsängen med det mörkröda överkastet och såg framför sig Laceys huvud på det scharlakansröda sidenet, med armarna utsträckta och hår som hängde ända ned till mattan. »Är det okej med dig?« frågade han. »Jo, det är okej, bara lite trött. Jag ska låta dig få lite sömn också. Tack för att du hörde av dig. God natt, Sir.« »Lacey, var försiktig.« Idiot. Han borde inte ha sagt det. »Hur så? Vad står på?« På hugget igen. »Gör bara som jag säger för en gångs skull«, sa han. »Var bara på alerten. Vi ses snart.« 32 DET är förvånande vilken aptit man kan få av lite förödmjukelser på medeltida manér. Jag vaknade tidigt och gick raka vägen till The Buttery där jag lade för mig av en förvånansvärt god äggröra och bacon. Allt eftersom salen fylldes blev jag allt mer medveten om de sneglande blickarna som riktades mot mig, och de mumlande samtalen som var precis utom hörhåll. Instinkten sa mig att hålla huvudet högt och ge var och en som mopsade sig på käften. Sunda förnuftet sa mig att ligga lågt med kroppsspråket och att undvika ögonkontakt. Jag var Laura, nervös och osäker. Laura skulle inte slå igen. När jag gick därifrån var rummet nästan fullt och en liten kö hade bildats utanför. Jag skulle just till att lämna byggnaden när något fick mig att stanna till. Folkhopen utanför köade inte, de tittade på någonting på anslagstavlan. Något som jag var säker på inte hade funnits där när jag kom. Jag gick dit. Två stora sjok av vit kartong täckte större delen av tavlan. Kartongen var i sin tur full av foton. På mig. Fotona berättade hela historien. De började med när de tre unga männen kom till porten i mitt studentbostadshus och visade sedan hur jag bars ut och över gräsmattan. I takt med att jag blev allt mer genomdränkt av vatten hade fotografen flyttat sig allt närmare. Ett foto visade mina bröst, nästan helt synliga under det genomdränkta linnet. Fyra bilder från slutet försvann jag utom synhåll när jag leddes tillbaka till mitt hus av Talaith och den andra flickan. De två sista var av de tre männen som triumferande poserade inför kameran. Ett var en ganska bra närbild av deras maskerade ansikten. »Åh, jag skulle tro att vi kan vara utan den här skiten«, mumlade en röst vid min sida. Jag vände mig om. Pojken var inte mycket längre än jag, blek och slapp i hullet av för mycket stugsittande. Han sträckte sig upp, stack in naglarna bakom häftstiften och började dra ut dem. Inom några sekunder föll kartongen och fotona till golvet. »Vill du att jag ska kasta bort dem?« erbjöd han sig. »Tack«, sa jag. Han var på väg ut ur byggnaden när jag ropade honom tillbaka. Jag letade fram fotot av de tre maskerade männen och rev bort det från kartongen. Jag tackade honom ännu en gång och stoppade fotot i fickan och gick tillbaka till mitt hus. »Tack för att du tog emot mig så tidigt.« De båda kvinnorna gick längs stigen efter kanalen. De flesta kanalbåtar som låg förtöjda längs denna sträcka hade stängts inför vintermånaderna. Bara en och annan som de passerade visade spår av att någon nyligen bott ombord. Den längre, magrare kvinnan som sköt rullstolen såg ned på den mörkhåriga som satt i den. »Du har aldrig låtit mig skjuta på dig tidigare«, sa hon. »Jag är inte säker på att jag har energi nog«, svarade Evi med matt stämma. »Jag tyckte väl att du såg trött ut«, sa Megan. »Kunde du inte sova? När de hade gått?« »Skulle du ha kunnat göra det?« frågade Evi, utan att vrida på huvudet. De drog ned på takten när de närmade sig slussen, för att låta tre kvinnliga studenter slingra sig förbi dem på stigen. När de hade hunnit utom hörhåll sa Megan: »Jag kan se dig? Det är kusligt, men har det någon speciell innebörd?« Evi nickade. »Jag tror det«, sa hon. »När jag arbetade med den där lille pojken i fjol var det som slog mig mest att han trodde att någon höll hans familj under bevakning hela tiden. Innan jag ens förstod att han talade sanning brukade det fylla mig med obehag. Bara tanken på att alltid vara bevakad.« »Inte trevligt«, medgav Megan. »Men blodet i badkaret då?« Evi nickade igen. »Kvinnan som jag behandlade, du minns kanske att jag berättade om fallet som jag klantade till ordentligt? Hon påträffades i ett badkar fyllt med blod.« Kvinnorna gick vidare och kom i jämnbredd med en marinblå kanalbåt med en rad krukväxter på det platta taket. En äldre man, klädd i oljerock mot kylan, drog upp ogräs ur en kruka precis ovanför huvudkajutan. Evi såg hur en and landade i fören på båten. »Sa John vem de tror det var som gjorde det?« frågade Megan efter en kort paus. Jag, tänkte Evi. De tror att jag gör det själv. Högt sa hon: »De har ingen aning. Inga spår av något inbrott. Låsen blev nyligen utbytta. Inga fingeravtryck som de kan hitta. Ingenting.« Rullstolens hjul knastrade på den ojämna gången och från floden hördes ljudet av sjöfåglar som slogs om matbitar och det mjuka plaskandet av en roddbåt som passerade. »Evi«, sa Megan, »pratade du med Nick om att öka din medicinering?« Evi nickade. »För ett par veckor sedan«, medgav hon. »Han satte mig på Gabapentin och Oxycontin. Amitriptylin för att jag ska få sova. Det hjälpte i några dagar men det har bara blivit stadigt värre sedan dess.« »Vad säger han?« En hög av sammanblåsta löv låg tvärs över stigen. En del av dem fastnade på rullstolens hjul, vilket förändrade ljudet som den gjorde när den sköts fram. »Han är medkännande«, sa Evi, »men vi vet båda två att han bara kan hjälpa mig med smärtlindring.« »Har du mycket ont?« Evi drog ett djupt andetag, på det speciella sätt som hon haft sedan hon var barn för att hålla tillbaka tårarna. »Det försvinner aldrig«, sa hon. »Hela dagen lång gör det ont. När jag vaknar på natten är smärtan det första jag tänker på. Men om jag tar något starkare skulle jag bli som en zombie. Jag är bara trettiofyra, Meg. Hur ska jag kunna ta mig igenom de närmaste fyrtio åren?« Megan slutade skjuta rullstolen och gick runt och hukade sig ned framför Evi. Hon fattade hennes händer och tvingade Evi att se direkt på henne. Ett par som närmade sig stirrade och brydde sig inte om att dölja det. »Evi, du måste ta lite ledigt«, sa Megan. »Du är inte i form för att arbeta.« Megans ansikte hade blivit suddigt. »Jag gör praktiskt taget inget kliniskt arbete för tillfället«, sa Evi. »Du behöver inte oroa dig för mina patienter.« Hon kände hur Megan tryckte hennes händer. »Det är dig jag oroar mig för«, sa Megan till henne. »Jag vet. Men om jag slutar arbeta nu kanske jag aldrig börjar igen.« Megan reste sig och gick bakom rullstolen. »Jag hör röster också, sa jag det?« fortsatte Evi, när Megan tvärt vände rullstolen och styrde kosan tillbaka till St John’s. »På natten när jag är mittemellan sömn och vaka.« »Vad säger de?« »De säger Evi faller.« Rullstolen saktade ned ett ögonblick, men ökade sedan farten igen. »Evi faller?« »Det är det som skrämmer mig mest. Att falla. Det är genom att falla som jag över huvud taget har blivit som jag är. I fjol föll jag sedan en gång till och dog nästan på kuppen. Det är så jag föreställer mig min död, att falla från en hög höjd. Meg, vad är det som händer med mig?« Rullstolen stannade tvärt igen och en djup suck hördes bakom henne. »Evi, jag vill ha din tillåtelse att tala med Nick om dig. Jag kan inte…« »Förstår du hur det känns?« sa Evi, och vred sig runt i rullstolen så att hon kunde se Megan. »Det känns som om någon har varit inne i huvudet på mig, snokat runt där inne och hittat allt som jag är mest rädd för och använt den kunskapen till att driva mig till vansinne.« Inget svar. Bara en sorgsen, bekymrad uppsyn i hennes psykiaters ansikte. »Det är bara det«, sa Evi, »att den enda personen inne i mitt huvud är jag själv.« 33 DEN dagen blev jag psykologistudent på riktigt. Jag gick på en föreläsning. Jag satt längst bak i en stor hörsal, och lyssnade på en man i röda manchesterbyxor som talade om något som han kallade Hawthorneeffekten, och låtsades göra anteckningar på min laptop. Vad jag verkligen gjorde var att surfa. Doktor Oliver hade talat om den destruktiva subkultur som var påtaglig framför allt på internet, en virtuell värld som legitimerade och till och med förhärligade självmordet som handling. Det var vad jag var ute efter. Det tog mig inte lång stund. Om man knappade in ord och fraser som självmordssajter, självmord på nätet eller självmordspakter i vilken sökmotor som helst fick man drivor med träffar. Jag började med att läsa igenom nyhetsbevakningen. Jag ville veta lite mer specifikt om förekomsten av självmord bland folk som var nykomlingar i universitetsmiljöer, särskilt de som betraktades som världens ledande akademiska institutioner. De flesta av rikstidningarnas sajter hade något att säga i ämnet och jag läste historier om studenter för vilka åratal av planering, ansträngningar och prestationer bara hade fört dem till en plats där framtiden var mer än de kunde se i vitögat. De här intelligenta ungdomarna med lysande framtidsutsikter talade om att ständigt behöva överprestera när pressen de hade inombords långsamt och obevekligt byggdes upp. De talade om hur paniken överväldigade dem när de gjorde sig redo att resa till Oxford eller Cambridge för första gången. Jag insåg att jag hade upplevt något i den stilen själv trots att jag på det hela taget var en bluff. Jag hade känt något av pressen att befinna mig bland en elit. Men när jag gick vidare till cybersjälvmord vidgades nätet så att det sträckte sig även utanför de akademiska miljöerna. Det verkade som om alla som hade någon som helst datorvana kunde dras in. Ett speciellt upprörande fall var det med en 42-åring från Shropshire som hängde sig framför en webbkamera efter att ha eggats till det i ett så kallat »förolämpningschattrum«, medan dussintals cyberkompisar tittade på. »Gör det då, för fan. Kom igen nu!« rapporteras en åskådare ha vrålat i sin mikrofon när denne tvåbarnsfar lade en snara om halsen och långsamt kvävdes till döds. Familjerna till dem som hade dött var mycket kritiska mot dessa sajter. »De talar om för dem hur de ska göra det«, sa en sörjande mor. »De talar om för dem hur många piller de ska ta, hur man får pillren att verka snabbare genom att trä en plastpåse över huvudet. Och de ger dem råd om hur de ska försöka dölja det för sina familjer. De säger åt dem att hålla sitt rum rent och snyggt, att se till att tvätta håret, att hålla fasaden uppe. Och de hjälper dem med detta.« När jag hade gått igenom nyhetsmaterialet började jag med själva webbsajterna, och gick från den ena till den andra. Det var något obarmhärtigt över den smärta som jag fann den morgonen. »Jag känner mig så ensam«, sa en kvinna på en sajt. »Finns det ingen där ute?« »Jag tror inte att jag orkar fortsätta mycket längre«, sa en annan. »Jag drömmer hela tiden om alla mina misslyckanden i livet. Jag vaknar genomdränkt och stinkande av svett. Finns det ingenstans där jag kan få frid?« Jag upptäckte att det fanns kulter som tror att jorden är överbefolkad, att självmord är en ansvarsfull och osjälvisk handling och ger råd om de effektivaste sätten att ta livet av sig. De anför grymheten och stressen i de misslyckade metoderna som sitt försvar. När jag inte trodde att det kunde bli mycket värre upptäckte jag trollen, som de kallas på nätet. Det tycks mig som att varhelst det finns mänskligt elände finns det också de som vill utnyttja det. Dessa så kallade troll är inkräktare som skaffar sig tillträde till självmordssajter för att ansluta sig till diskussionerna och manipulera dem för sitt eget nöje. För att tala rent ut får de en kick av andra människors förtvivlan. Det fanns fler fall än jag ville tänka på med troll som aktivt hetsade folk att ta livet av sig, medan de hela tiden intog en omtänksam och hjälpsam attityd. Jag lutade mig tillbaka på sitsen lite för plötsligt vilket fångade föreläsarens uppmärksamhet. Inte bra. Jag slog snabbt ned blicken. En kille i samma bänkrad kastade en blick åt mitt håll med något som liknade ett hånflin i ansiktet. Han hade förmodligen befunnit sig i folkmassan i går kväll vid min initiationsceremoni. Det påminde mig om fotot av de tre pojkarna som jag hade i fickan. Jag ville veta vilka de här idioterna var. Vare sig det var ett studentskämt eller inte, så gick det tvärsemot varenda instinkt i min snutkropp att någon skulle kunna göra så här mot mig och komma undan. Men av något skäl trodde jag inte att Joesbury skulle vara särskilt hjälpsam i en personlig vendetta. I det här fallet var jag helt på egen hand. Och det var knappast någon prioritering. Tjugo döda ungdomar var min prioritet. Eller var det nitton? Bryony var inte direkt död. Hur som helst kändes det inte rätt att de fortfarande bara var siffror för mig. Hur skulle jag kunna utreda någonting om jag inte ens visste vilka mina offer var? Och jag visste vad Joesburys svar på det skulle vara. Du utreder ingenting, Flint. Du är ett par ögon och öron. Inte en hjärna. Då borde de ha skickat någon annan. Tjugo döda ungdomar, eller rättare sagt nitton, var för många för mig. Men detta var något att tänka på. Var min lista verkligen komplett? Tänk om det fanns andra som Bryony där ute? Andra studenter som hade försökt begå självmord men misslyckats? De borde också finnas på den här listan. Jag skickade ett snabbt mejl till Evi, och bad henne att kolla upp alla misslyckade självmordsförsök under de senaste åren. Det här kändes inte bra. Om jag lade till de misslyckade självmordsförsöken kunde min självmordslista bli ganska mycket längre. 34 »NICK, det är Evi.« Nick Bell satte telefonen till örat, höll den på plats med axeln och öppnade bildörren med fjärrkontrollen. »Hejsan Evi«, sa han. »Allt väl med dig?« »Tack, bara bra. Kan du prata nu?« »Jag håller just på att sätta mig i bilen«, sa Nick, samtidigt som han gjorde just detta. En hund i baksätet lyfte huvudet och viftade välkomnande med svansen. Den andra öppnade inte ens ögonen. »Jag måste ge mig i väg om fem minuter, så om du inte vill bli ansvarig för att jag begår en olaglig handling, så är det den tid du har på dig.« »Man kan skaffa ett handsfree-set nuförtiden, vet du«, sa Evi till honom. »Jag hade ett. Hunden åt upp det. Vad kan jag göra för dig?« »Hur skulle du känna inför att lämna ut uppgifter om självmordsförsök under de senaste fem åren?« Nick stack in bilnyckeln i tändningslåset. »Menar du bland patienter på praktiken?« frågade han. »Jag vet att du inte kan ge mig namn, men antal fall och en någorlunda uppfattning om tidpunkterna skulle vara till hjälp.« »Det där stör dig alltså fortfarande?« »Ja, det gör det.« »Låt mig dra det för mina kompanjoner. Jag återkommer till dig. Men hör du, är det verkligen säkert att du mår bra? Du låter inte särskilt…« »Det är bra med mig, Nick. Vi hörs senare.« 35 PÅ de flesta brittiska universitet är onsdagseftermiddagen avsatt för idrottsaktiviteter och Cambridge var inget undantag. Efter lunch dök studenterna upp från sina studentbostadshus iförda träningskläder och gav sig ut för att sporta. Jag tillbringade de första timmarna i ett lugnt hörn på St John’s bibliotek. Långsamt började listan på tjugo studenter få substans. Jag hade gjort en Google-sökning på studentsjälvmord i Cambridge och hade hittat nyhetsmaterial om flera stycken. Jag hade läst om Kate George som hade studerat juridik och som släppt ned en inkopplad hårtork i badkaret, jag hade läst om Nina Hatton som hade studerat zoologi och skurit av sig lårbensartären. Fotona i reportagen visade attraktiva, glada flickor. Peter Roberts hade upplevt sin matematikkurs som för krävande och hade hängt sig 2005. Samma år hade den sörjande modern till en annan student som begått självmord sagt till journalisterna att hon inte hade haft en aning om dotterns förtvivlan. Tillsammans med Nicole, Bryony, Jackie och Jake hade jag nu åtta namn, och det återstod tolv luckor att fylla. Klockan tre hade jag fått nog. Hittills hade jag arbetet nonstop med fallet men nu skulle jag försöka få tid för en liten personlig vendetta. Jag tog min kappa, hatt, halsduk och handskar och gav mig ut för att leta reda på ninjasköldpaddorna. Åh, jag visste att jag var oprofessionell som lät mitt fokus avledas från huvudskälet till att jag var här, men det som hänt kvällen innan hade skakat om mig rejält. De flesta skulle betrakta det som ett otrevligt men harmlöst skämt. För mig hade det varit en av de värsta saker jag kunde föreställa mig. När jag var yngre hade det hänt något (som jag inte ens nu står ut med att tänka på) som i väldigt stor utsträckning hade gjort mig till den jag är. Att bli överfallen, att finna mig hjälplös i händerna på ett gäng adrenalinstinna grabbar, hade fått allt att komma tillbaka. Om jag skulle fungera här var jag tvungen att kämpa till mig en känsla av att jag hade kontrollen igen och det innebar att jag måste ta reda på vilka de där grabbarna var. Alla tre hade varit storvuxna. Eftersom de var halvnakna hade jag fått en ganska bra bild av deras fysik. Ingen av dem hade haft en simmares bredaxlade, smalhöftade kroppsbyggnad, eller en fotbollsspelares slanka styrka. De var absolut inte friidrottare. Om jag hade varit tvungen att satsa på något skulle jag ha sagt rugby. En av dem hade en massa svart, lockigt hår. Han skulle vara den lättaste att upptäcka. Jag frågade vaktmästaren George var jag skulle kunna titta på rugbymatcher och han gav mig uppgifter om tre olika sportfält. Jag satte mig på cykeln och var vid den första planen på ett par minuter. Jag koncentrerade mig på laget från Cambridge och såg ett par som kanske kunde vara tänkbara. Jag tog foton av båda männen och cyklade sedan till nästa plan. Den här matchen tog längre tid eftersom det var en match mellan två college: Magdalene mot King’s. När jag var klar hade jag tre som möjligen kunde ha varit bland gärningsmännen. Jag knäppte några foton och cyklade vidare. Matchen på den tredje planen var just på väg att sluta när jag kom fram och det var inte så lätt att få sig en bra titt på spelarna. När de väl började gå tillbaka till omklädningsrummen hade jag sett tre tänkbara, men det skulle ha varit väldigt iögonfallande om jag hade tagit foton. Det skulle dröja till lördagen innan jag fick en ny chans att bevaka några fler matcher, och om temperaturen fortsatte att sjunka skulle planerna förmodligen vara för frusna för att vara spelbara. Nåväl, man säger ju att hämnden är en rätt som serveras bäst kall. Jag tog den långa vägen hem och följde ett av de mest populära promenadstråken i Cambridge. När jag väl hade tagit mig över Cam svängde jag söderut och tog vägen runt The Backs. Solen sjönk på himlen och de högre av de gamla byggnaderna till vänster om mig började glänsa som om de var upplysta inifrån. The Backs är området mellan Queen’s Road och de college som ligger vid flodstranden: St John’s, Trinity, Trinity Hall, Clare, King’s och Queen’s. På delar av området har eleganta gräsmattor och tuktade parker anlagts, medan andra är betesmarker för boskap, och ytterligare andra är ängar med vilda blommor. Jag hade stigit av cykeln och ledde den nu. Jag njöt av lugnet men kände mig ensammare för varje sekund som gick. Jag hade varit här i tre dagar och redan hade min känsla av välbefinnande, som inte var särskilt stark ens i mina bästa stunder, sjunkit. Fallet som Joesbury och jag hade arbetat med för bara några månader sedan hade varit ungefär så obehagligt som tänkas kan. En seriemördare hade drabbat London snabbt och hårt och knappt gett oss tid att blinka innan varje nytt offer påträffades. Det hade varit illa nog, men allt eftersom brotten blev allt fler verkade de komma allt närmare, tills det såg ut som om jag var den feta, saftiga flugan som det invecklade och blodiga nätet spanns kring. Det var över, mördaren var infångad och inlåst, men som vilken polis som helst som hanterar våldsbrott kan tala om, så stängs känslorna inte av över natten. Jag hade trott att jag klarade av det. Sanningen var att jag hade sett till att vara så upptagen att jag inte hade haft tid att tänka på det. Jag hade stannat uppe till sent och tagit risken att sova bara när jag var utmattad. Jag hade kört hårt på gymmet eftersom detta att ha kontroll över min kropp hade gett mig illusionen av att ha kontroll över mitt liv. Nu när den trygga strukturen av rutiner och en välbekant omgivning hade tagits bort och jag drev omkring på ett hav av vaga bekymmer och halvt formulerade problem, fick jag för mycket tid över utan något annat sällskap än innehållet i mitt eget huvud. Nu började jag frysa ordenligt och beslöt mig för att sätta kurs hem. Jag vände mig om och blev stående och bara stirrade, nästan bävande. Dagen hade varit kall och himlen klar, och solnedgången hade den mörkt orangefärgade nyansen hos mogen frukt, ett oavbrutet mjukt färgspel som sträckte sig så långt jag kunde se. Floden framför mig skimrade som ljus på ett polerat gammalt guldmynt. Det som bröt de båda stråken av guld var silhuetterna av träden på den bortre flodbanken, lager på lager av mörkt brunt, glänsande svart och mjukt träkolsfärgat. Bortom träden och rakt framför mig, som ett slott ur en saga, såg jag de fyra tinnarna på King’s College Chapel. Medan jag stod där och tittade svängde en båt in nedanför mig, en lång smal strimma av glasfiber som inte rimligtvis kunde vara stark nog att hålla uppe de båda männen som satt uppspetade i den, men som ändå på något sätt lyckades göra det. Roddarna – de hade två åror var, så rent tekniskt sett antar jag att deras båt var en sculler – drog ned på farten och vände den sedan på fläcken med en ballerinas grace och precision. Det syntes knappt en krusning på vattenytan. Och nu mindes jag. Grova, valkiga händer på mina nakna skuldror. Sätt av, hade han sagt, och menat »nu kör vi«, och sedan Hal ut, vilket innebar att vi hade kommit till en krök och måste ta det lite försiktigt och sedan sätta fart igen. Båda två var roddtermer. Den långhårige killen från i går var roddare. Jag måste skynda mig. Jag cyklade tillbaka till mitt college och hittade min bil. Tio minuter senare gick jag till fots mot St John’s båthus. Bara en enda besättning, damernas fyra med styrman, hade återkommit. Damernas åtta kom tillbaka och sedan dök männens upp vid flodkröken. De kom i god fart, som de slog av på först i sista ögonblicket, och båten slog hårt mot strandbanken. En efter en klättrade de ur den, synbart trötta, med håret stripigt av svett. Jag reste mig och slank i väg till framsidan av båthuset där jag visste att de så småningom skulle dyka upp efter att ha duschat och bytt kläder. Jag hade hittat honom. Håret gick inte att ta fel på även om det var glansigt av svett och flodvatten. Han hade rott stroke, längst fram i båten, den medlem av laget som traditionellt var den starkaste och som angav takten för hela båten. Tjugo minuter senare, när jag hade tillbringat så mycket tid huttrande med sammanbitna tänder att det gjorde direkt ont, kom han ut. Han hade på sig jeans, mockaboots och en tjock ylletröja med huva. Hans hår var torrt nu och såg precis ut som jag mindes det. Vad jag inte hade insett föregående kväll var att han nästan säkert inte var en vanlig student. Den här mannen var någonstans mellan trettiofem och fyrtio, möjligen en doktorand, troligare en handledare eller föreläsare. Jag följde honom med blicken när han gick längs vägen och steg in i en röd Saab cabriolet och körde sin väg. Jag följde efter honom och såg till att det var åtminstone två bilar mellan oss. Inne i staden måste jag koncentrera mig ordentligt för att hålla hans takt, men när vi väl hade kommit ut ur den blev det lättare. Skulle en universitetslärare verkligen klä ut sig som Zorro, bryta sig in på ett studentrum och utsätta en ung kvinna för övergrepp bara på kul? På något sätt föreföll det mig inte helt sannolikt. Vi var på väg ut ur Cambridge längs en större väg och jag började just fundera över hur länge jag rimligtvis skulle kunna skugga honom när han gjorde tecken åt vänster och körde av den stora vägen. Jag följde efter och några minuter senare såg jag den röda Saaben svänga in på huvudvägen i ett industriområde. Det började skymma nu och jag bromsade in vid en stor skylt som angav de olika företagen som hade sina lokaler på området. Ett snabbt överslag sa mig att det var omkring femtio eller så. Saaben hade svängt in på en mindre väg ett hundratal meter längre fram. De flesta av de byggnader som jag kunde se omkring mig hade uppförts under de senaste tio åren. De var huvudsakligen av lagerhustyp, med väggar av korrugerad plåt och lätt sluttande sadeltak. De flesta hade massiva dörrar för i- och urlastning. Flera hade fönster på övervåningen, vilket tydde på att det fanns kontorslokaler där eller möjligen visningsrum. Vissa av byggnaderna var uppförda av tegel, såg sjabbiga ut och var uppenbarligen mycket äldre. Flagnande rappning och bleknade företagsskyltar sa mig att en del av dem förmodligen stod tomma. Jag satte fart igen, svängde in på sidovägen och drog ned hastigheten till krypfart. Saaben stod parkerad i den bortre änden. Jag såg hur den långhårige roddaren avverkade de få stegen till ytterdörren på huset och låste upp. Jag vände bilen och körde tillbaka till skylten vid områdets ingång. Mitt byte hade gått in i Byggnad 33, JST Vision. Det var en liten vägstump bara några meter bort, en som inte ledde någonstans och som jag antog att man använde för att vända lastbilar. Jag backade in på den och doldes nästan helt från den större vägen av några träd med överhängande grenar. Bakom mig fanns en skylt som pekade mot en gångstig för allmänheten längs flodstranden. Jag väntade i en halvtimme och beslöt sedan att jag, personlig vendetta eller ej, faktiskt inte kunde försvara att jag tillbringade kvällen i bilen. Alltså tog jag fram telefonen. »Kriminalassistent Stenning«, sa rösten som alltid kunde få mig att le. »Pete, det är Lacey.« »Herregud, Flint, vad är på gång? Vi har fått höra att du håller på med något jättehemligt.« »Det gör jag«, sa jag. »Jag behöver en tjänst. Utan några frågor. Kan du hjälpa mig?« »Fortsätt«, sa han släpigt och jag visste att han inte var säker. Fallet som vi hade jobbat med föregående höst hade gett mig rykte om att vara lite oberäknelig. Pete Stenning var å andra sidan så förutsägbar som tänkas kunde. Jag kunde praktiskt taget höra hur han undrade vad jag drog in honom i. »Romeo Echo Femma Nia«, sa jag. »Golf Tango Lima. Röd Saab cabriolet. Jag behöver få reda på vem den är registrerad på och var han bor.« En sekunds tystnad, precis som jag hade förväntat mig. Systemet registrerar alla sådana förfrågningar. Om Stenning spårade något som helst fordon utan goda skäl kunde han få problem. »Det kommer att kosta.« »Talar vi om öl eller sexuella tjänster?« »Åh, som om jag skulle våga trampa in på Joesburys domäner«, replikerade Stenning. »Hur är det med honom förresten?« »Sjukskriven så vitt jag vet«, sa jag. »Gör du det åt mig?« »Ta det lilla lugna, systemet är lite långsamt i dag. Okej, här har vi det. Trevlig bil, förresten. Registrerad på en viss Scott Thornton, St Clement’s Road, Cambridge. Är du i Cambridge?« »Om du berättar för någon att vi har haft det här samtalet kommer jag att hamna i skiten, Pete.« »Det ska jag inte göra. Men vad du än har för dig, så var försiktig.« 36 TJUGOTVÅ minuter efter det att Evi hade kommit hem från arbetet kunde hon inte längre motstå frestelsen som hade gnagt på henne i flera dagar. Hon öppnade Facebook, skrev in Harry Laycock i sökfunktionen och väntade, naturligtvis fanns han på Facebook, någon som var så inne som Harry måste vara det. Harry Laycock, präst i anglikanska kyrkan, med 207 vänner. Hans födelsedag var den 7 april. Det hade hon inte vetat. Fotot hade hon inte sett tidigare: sportkläder, berg i bakgrunden. Facebook inbjöd henne att sända honom ett meddelande. Evi stängde sidan. Hon öppnade sin inkorg och e-postmeddelandet som hon hade fått tidigare från den kvinnliga polisen. Hon ville ha detaljer om studenter som hade försökt ta livet av sig under de senaste fem åren. Lättare sagt än gjort. Nick hade inte direkt varit uppmuntrande på eftermiddagen. Och hans mottagning var bara en av tjugo husläkarmottagningar i Cambridge, vilka var och en sannolikt hade ett antal av de 22.000 studenterna i sin patientbas. Varje mottagning fungerade fristående. Det var sällan man delade med sig av data och patientsekretessen var helig. Hon kunde inte vidarebefordra något till den kvinnliga polisen utan att riskera hela sin karriär. Telefonen på hennes skrivbord ringde. Evi sträckte sig efter luren och satte den till örat. »Evi Oliver«, sa hon. Tystnad. »Hallå«, försökte hon. Inget svar. Hon lade på luren. Den unga kvinnan med det fejkade namnet, Laura Farrow, lät tuff när hon pratade men såg skör ut. Hennes ansiktsuttryck när hon inte talade hade fått Evi att tänka på glas som man blåst nästan till bristningsgränsen. Sättet det tvekar, skört och vackert, bråkdelen av en sekund innan det splittras. Telefonen ringde igen. »Evi Oliver.« Inget svar. »Hallå.« Hon försökte inte ens låta tålmodig den här gången. Evi lade på och intalade sig att inte överreagera. Det kunde helt enkelt vara störningar på linjen. Det ringde igen. Hon lyfte luren och satte den till örat utan att säga något. Tystnad på linjen. Inte ens ljudet av någon som andades. Mycket stark var den, frestelsen att säga någonting. Hon motstod den och lade bara försiktigt på. Det ringde omedelbart igen. Okej, hon skulle inte låta sig skrämmas av det här. Hon skulle bli förbannad i stället. Hon lyfte av luren och lade den försiktigt på bordet. Några sekunder senare började mobilen ringa. Hon trevade i väskan och drog fram den. Skyddat nummer. Evi svarade. »Hallå.« Bara tomma luften. Fem sekunder senare ringde det igen. Evi knäppte av mobilen, lade tillbaka luren till den fasta telefonen på skrivbordet och drog ur väggkontakten. Sedan reste hon sig och gick ned i bottenvåningen. Där var det ytterligare tre telefonlurar som måste kopplas ur. Hon tänkte inte överreagera. Det var förmodligen bara någon som höll på och jäklades. De skulle tröttna och övergå till någon annan. När hon kom tillbaka till skrivbordet hade hon ett nytt mejl. Hon klickade på det. Jag kan se dig, sa det. Jag stod alldeles innanför ytterdörren till mitt studentbostadshus och överblickade det kaos som rådde där. »Vad hände? Kom killarna med hinkarna tillbaka?« frågade jag en slank flicka med svart lockigt hår som hade lagat te åt mig föregående kväll. Flickan, som höll en mopp, gav mig ett snabbt leende. »Problem med rören«, sa hon. »Andra gången i år. Jag är rädd för att det är en jäkla röra på ditt rum. Jag tror att det kan vara just ditt rör som har spruckit. Underhållsavdelningen håller fortfarande på där inne.« Den här dagen blev bara bättre och bättre. Jag öppnade dörren till mitt rum och fann inte ett spår av Talaith, men däremot massor av vatten på golvet och en man i mitt sovrum. En lång man med mörkt hår och vänliga ögon. »Hej, Tom«, ropade jag till honom innan jag vände mig till korridoren igen. »Hojta när du är klar med moppen«, sa jag till flickan med de svarta lockarna. Sedan klafsade jag fram till mitt sovrum. »Vad är det som har hänt?« frågade jag och stannade i dörröppningen. Det fanns egentligen inte rum för två personer i de här små rummen, såvida man inte verkligen ville mysa. Tom tittade upp från vad det nu var han höll på med under tvättfatet. »Frostskador«, sa han. »Det är den fjärde vi har i år. Vet ni, vi har nästan aldrig några problem i de gamla byggnaderna. Det finns rör där som är hundratals år gamla och som fortfarande fungerar. Skiten i de nya husen håller knappt fem minuter.« »Jag antar att de inte gör giftiga blyrör som de gjorde förr i tiden«, sa jag och såg mig omkring. Det var inga skador att tala om, bara ett fuktigt och lerigt golv och små högar av damm där Tom hade borrat. Skåpet under tvättstället hade utsatts för rörmokeriarbeten, liksom rören som löpte runt spegeln. En tämligen komplicerad metallkoppling såg ny ut. »Jag slog loss en skärva ur din spegel«, sa Tom och nickade mot ett ställe där en liten bit glas saknades. »Jag ska rapportera det, och borde kunna få den ersatt utan några större problem.« Jag tackade honom och gick för att leta rätt på städskåpet. Evis händer skakade men hon kände sig faktiskt lite bättre. Hon hade inte ringt till sig själv under den senaste halvtimmen och inte heller hade hon skickat mejlet till sig själv. Vilket nästan säkert innebar att hon inte hade hällt rött färgämne i vattentanken och förmodligen inte heller hade köpt leksaksskelettet. Hon höll inte på att bli vansinnig, utan det var någon som trakasserade henne. Någon som hade tillträde till hennes hus. Tack gode Gud att hon hade låtit byta ut låsen. Och mejl kunde spåras. Även om det hade skickats från något anonymt ställe som ett internetkafé eller ett bibliotek, så skulle det fortfarande finnas registrerat på hennes dator. Hon motstod frestelsen att besvara det och fortsatte att arbeta. Ytterligare ett mejl hade dykt upp i hennes inkorg, Toppen, mer bevis. Evi knappade för att öppna det. Lila får dig att se gulblek ut. Försök med en annan färg. Evi reste sig och gick så snabbt hon kunde fram till fönstret. Gardinerna var fördragna, det var inga springor som någon kunde se genom, men hon drog ändå ihop dem lite tätare. Hon behövde inte titta ned för att veta vad hon hade på sig. Kashmirtröjan, i samma färg som knoppande lavendel, hade tillhört hennes farmor. Om man förvarade kashmir så att mott och mal inte kunde komma åt den så höll den sig i all evighet, hade farmor sagt till henne. Det var inte riktigt sant. Den såg sliten och tufsig ut här och där och hon använde den bara hemma. Hon hade bytt kläder när polisen hade varit där. Ingen kunde ha vetat att hon bar något lilafärgat just nu. Sprickorna i de blyinfattade fönstren kunde ha gjorts av vilsekomna pilar för århundraden sedan och den inbyggda trappan såg ut att vara tillräckligt gammal för att ha murgröna växande på insidan. När jag mödosamt tog mig upp för den lämnade jag bakom mig lukten av träkolsrök och kokt mat och den efterträddes av ren och fräsch tvätt och använda handdukar, kosmetika och fuktiga sportkläder. Det var lukten av ungdom, med feminina undertoner. Efter att ha talat med Stenning hade jag gått in på universitetets webbsajt och knappat in Scott Thornton i sökfunktionen och insåg samtidigt som jag gjorde det att det var något vagt bekant över namnet. Jag fann att han tillhörde medicinska fakulteten och var medlem av St John’s. Han var också en före detta Cambridgealumn och hade läst medicin här för ett femtontal år sedan. Det var förmodligen allt jag behövde veta för tillfället. Jag kunde fortfarande inte minnas var jag hade hört namnet tidigare, men om det var viktigt skulle jag säkert komma på det. Något som var mer brådskande var att ta reda på lite mer om Nicole Holts sista dagar. Den andra uppsättningen hjulspår som jag hade hittat i närheten av platsen där hon dött störde mig. Namnförteckningen nedanför trappan hade talat om för mig att Nicole bodde i rum 27. En ensam rosa blomma, lik en tusensköna, satt fastnålad vid hennes namn och antydde att detta kanske inte var riktigt sant längre. Jag fick syn på Nicoles rum i samma ögonblick som jag sköt upp dörren till korridoren. Koner av cellofan med blommor någonstans inuti hade staplats upp mot väggen utanför. Kort, adresserade till Nicole, ibland till Nicky, hade satts fast på dörren. Någon gång under de närmaste dagarna skulle hennes föräldrar kanske ta ned dem, antog jag, till och med läsa dem om de stod ut med det. I slutet av korridoren kunde jag höra kvinnliga röster. I det gemensamma köket höll fyra flickor på att göra kaffe, de skickade en mjölkflaska mellan sig. Jag stod i dörröppningen och väntade på att någon av dem skulle lägga märke till mig. »Hejsan«, sa jag ett ögonblick senare. »Jag är ledsen att jag stör.« »Ingen fara«, svarade en av dem. »Har du gått vilse?« »Nej«, sa jag. »Faktum är att jag kom på grund av Nicole.« Det här var den knepiga biten. Det var här jag måste låtsas känslor för en flicka som jag aldrig hade träffat, inför intelligenta unga kvinnor som faktiskt kunde ha varit hennes goda vänner. Jag sänkte blicken och lyfte handen till näsan som för att dölja att jag grät. Tårar som egentligen inte fanns där. Det var tydligt att jag var på väg att bli bättre på det här med skådespeleriet för två av flickorna hade kommit fram till mig. En av dem hade lagt handen på min axel och den andra föste mig mot en stol. Jag snörvlade och insåg att tårarna fanns där på riktigt trots allt. Kylan hade fått mina ögon att rinna och nu riktigt flödade de. »Det är okej«, sa en tredje flicka, vars egna ögon var fuktiga nu. »Vi är alla upprörda. Kommer du från historieinstitutionen?« Jag skakade på huvudet. »Jag kände henne från The Blue«, sa jag. »Ni vet, puben där hon jobbade.« De nickade unisont. Nicole hade jobbat två kvällar i veckan på The Cambridge Blue, en pub på Gwydir Street. Det hade varit foton av den och den hade nämnts en del på hennes Facebooksida. »Jag kom bara för att höra om det skulle bli något slags minnesgudstjänst över henne«, sa jag. »Jag vet att hon brukade gå i kyrkan då och då.« Det var något annat som jag också hade upptäckt på Facebook. Flickorna såg på varandra med förbryllad uppsyn och ryckte på axlarna. Det var alldeles för tidigt för någon minnesgudstjänst. »Dessutom var det något som hon bad mig skaffa åt henne«, fortsatte jag och tog upp väskan från golvet. »Jag har en kontakt inom vinbranschen och jag kan få tag på vin billigt. Hon sa att någon som kallades Flick snart skulle fylla år och hon ville överraska henne.« Jag hade redan räknat ut vem som var Flick, en praktfull amazon med en idrottskvinnas kroppsbyggnad och långt nordiskt blont hår. Hon såg ut som Eowyn i Sagan om ringen och hon hade satt handen för munnen. »Det är ingenting märkvärdigt«, sa jag och utnyttjade mitt övertag. Jag hade fått reda på allt om Flick på Nicoles Facebooksida, att hon snart skulle fylla tjugo och att hon var förtjust i alla bubblande drycker. »Bara Prosecco, men en ganska bra sort.« Jag tog fram tre flaskor mousserande italienskt vin ur väskan. Jag hade köpt dem på snabbköpet på vägen dit, och förvissat mig om att de var kylda. »Om ni kunde se till att Flick får dem vore det toppen«, sa jag och satte in den sista stöten. »Nå, nu ska jag lämna er i fred. Förlåt att jag är så pinsam. Jag antar att jag fortfarande är i ett chocktillstånd.« »Skulle du vilja ha lite kaffe?« frågade en av flickorna. Jag låtsades bli förvånad och öppnade munnen för att tacka ja. »Jag har en bättre idé«, sa Flick. »Är det någon som har några glas?« Evi lade på luren och väntade halvt om halvt att den skulle börja ringa igen vilket ögonblick som helst. Inspektören som hon hade talat med hade varit artig men reserverad. Han hade sagt åt henne att anteckna antalet påringningar och tidpunkterna och vidarebefordra mejlen till honom. Han hade inte gjort minsta antydan om att han skulle skicka dit någon. Hon reste sig och gick ut i köket. Om någon bevakade henne utifrån så var det i trädgården på baksidan av huset han skulle vara. Hon gick fram till dörren och dubbelkollade att den var låst. Hon måste verkligen se till att skaffa sig persienner för de där fönstren. »Jag har sett er klädd i lila mer än en gång, doktor Oliver«, hade inspektören sagt till henne. »Lite av er favoritfärg, va? Det skulle ju kunna vara enbart en lyckträff att han gissade på just den. Skicka över mejlen så ska vi ta oss en titt på dem. Men jag skulle inte hoppas alltför mycket. Om de skickades från ett anonymt Gmail-konto från en offentlig byggnad är det inte särskilt mycket vi kan göra.« Evi satte sig i trapphissen och tryckte på knappen. Polisen skulle inte komma och någon måste kolla övervåningen i huset. Hon skulle aldrig kunna somna annars. Tio minuter senare ringde telefonen igen. Det var nära att hon inte svarade. »John Castell här, Evi«, sa en djup röst med en svag Norfolkaccent. »Vakthavande inspektör ringde mig just i hemmet och berättade om dina mejl. Har du planer på att skicka över dem i kväll?« »Jag skickade dem för en kvart sedan«, sa Evi. »Jaså, det gjorde du? Jag kollade med honom för mindre än två minuter sedan. Vänta ett slag, låt mig kolla igen. Linjen blir död i några sekunder.« En kort paus medan Evi gick tillbaka till sitt skrivbord. »Nix, ingenting«, sa Castell. »Kan du försöka skicka dem direkt till mig?« »Låt mig försöka.« Evi öppnade sin inkorg och förde markören till toppen av listan. Inget av de båda mejlen fanns där. Hon öppnade Skräppost, Personliga mappar och Borttaget ifall hon oavsiktligt skulle ha kastat bort dem eller lagrat dem någonstans. Ingenting. Slutligen klickade hon på Skickat. Ingenting över huvud taget. De båda mejlen hade försvunnit ur hennes system. Två flaskor Prosecco senare hade vi förflyttat oss från köket till Flicks rum. Det var ett kombinerat sovrum och arbetsrum, med ett stort skrivbord och en smal säng. En karmosinröd klätterväxt hade slingrat sig in genom det öppna fönstret. Flick hade erbjudit mig den enda stolen, och ytterligare två hade hämtats från närliggande rum. Flick och en tjej som hette Sarah låg på sängen. »Jag vet att det är normalt att önska att det var mer man kunde ha gjort«, sa jag och medkännande ansikten nickade omkring mig. »Sista gången jag såg Nicole märkte jag att det var någonting som inte var bra men jag hade bråttom. Jag räknade med att vi kunde prata ut om det ordentligt när jag träffade henne igen.« »Vi tror alltid att vi har mer tid«, sa Flick. »Jag liksom bara visste«, fortsatte jag. »Jag visste att det var något som inte stod rätt till. Sa hon något till någon av er?« »Hur då inte rätt?« frågade Sarah. »Jag gav henne aldrig chansen«, medgav jag. »Men ett par gånger nämnde hon att hon trodde att någon kom in på hennes rum på natten när det var låst.« Det var en sak som verkligen störde mig, förutom den andra uppsättningen hjulspår på sidovägen, och det var att Bryony upprepade gånger bestämt hävdat att mystiska nattliga inkräktare begick sexuella övergrepp mot henne. Jag var aningen mindre benägen än alla andra att avfärda det som vanföreställningar. Runt omkring i rummet såg de fyra flickorna intresserade men förbryllade ut. »Kom in på hennes rum?« frågade en mörkhyad flicka som hette Jasmine. Jag nickade. »Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle tro om det«, sa jag. »Men hon verkade i alla fall ganska störd av det.« Fortfarande förbryllade. Ryckte på axlarna. Kastade med håret. »Hon hade ganska jobbiga mardrömmar men hon nämnde aldrig det där«, sa Flick. »Kom in och gjorde vad?« frågade en mager, blek flicka som hette Lynsey. Jag skruvade på mig i stolen och försökte se ut som om det jag skulle säga fick mig att känna mig obekväm. »Tafsade på henne, skulle man kanske kunna säga«, sa jag. »Medan hon sov. Ska jag vara ärlig fick hon det att låta ganska läskigt.« De tre var väldigt intresserade nu. Ett par flaskor vin och lite kusliga historier. Inget dåligt sätt att tillbringa en kväll. Den fjärde flickan, Lynsey, såg orolig ut. »Hon sa aldrig någonting till mig«, sa hon. »Men hon blev väldigt konstig mot slutet.« Hon såg på de andra. »Minns ni?« Ett par huvuden nickade. »Det började i oktober, va?« sa Flick. »När hon försvann.« Någon bankade på dörren. Evi hade ännu inte vant sig vid hur högljudd den runda portklappen av mässing var. Den handikappade fysikprofessorn hade förmodligen varit halvdöv också. »Hej«, sa den reslige mannen på hennes tröskel. Den sista person som hon skulle ha gissat på. »Nick?« Nick Bell log ursäktande. »Förlåt att jag tränger mig på så här, Evi. Jag kan komma tillbaka en annan gång.« »Nej, det går faktiskt bra«, sa Evi och tog ett steg bakåt för att lossa på kedjan och öppna dörren. Nick steg in och förde med sig en doft av kall januariluft in. Han hade som vanligt på sig jeans och en blå tröja i vattenresistent ylle, de enda kläder hon någonsin sett honom bära då han inte var på arbetet. Hon var ganska säker på att hon mindes tröjan från studenttiden. Män med Nicks utseende behövde inte anstränga sig och så vitt hon kunde minnas hade han aldrig gjort det. »Jag ska inte uppehålla dig«, sa han. »Jag ville bara inte ta det här per telefon.« »Nu blir jag verkligen nyfiken«, sa Evi. »Kaffe? Ett glas vin?« »Ja, tack.« Evi tog sig ut i köket och hörde hur hans fotsteg följde henne. Han tog det glas rödvin som hon höll fram åt honom och hon lutade sig mot köksbänken och undrade om han skulle banna henne för att hon drack alkohol. Det var verkligen ingen bra idé med tanke på kombinationen av smärtstillande tabletter som hon tog. »Jag drog din förfrågan för mina kompanjoner«, sa Nick. »Megan hade inget speciellt emot det men jag är rädd att jag inte fick någon särskilt uppmuntrande respons från de andra.« Evi ryckte på axlarna. »Strunt i det«, sa hon. »Jag hade egentligen inte förväntat mig att du skulle få det.« »De vill att du åtminstone gör en skriftlig anhållan«, fortsatte Nick. »De ville också veta om du har Etiska nämndens godkännande. Om du över huvud taget får ut något av oss den officiella vägen så kommer det att ta månader.« Evi nickade. Precis vad hon hade väntat sig. »Tack i alla fall för att du försökte«, sa hon. Hon väntade. Nick hade inte rört sitt vin ännu. Han såg ut som om han hade mer att berätta för henne. »Kom så går vi och sätter oss«, sa hon. »Vackert hus«, sa Nick när han följde henne in i rummet. »Du hade tur som fick det.« »Jag har aldrig tänkt på det på det sättet«, sa hon och gick fram till stolen vid skrivbordet. »Jag antar att jag fick det för att jag är handikappad.« Nick hejdade sig. »Fram med klaveret och trampa i det«, sa han och skakade på huvudet. »Du skulle bara se mitt sätt på sängkanten.« Evi kunde inte låta bli att småle. Han såg det i samma ögonblick som han insåg vad han hade sagt. »Du ser, jag kan bara inte låta bli«, fortsatte han. »Jag visste att jag skulle ha slagit mig in på forskning.« Evi gjorde en gest mot en länstol som stod bredvid dem. Han slog sig ned och höll vinglaset med båda händerna. »Du kunde ha sagt det där om dina kompanjoner i telefon«, sa hon. Han lyfte glaset till munnen och ställde sedan försiktigt ned det på ett sidobord. »Det är sant«, sa han. »Men jag var så pass nyfiken att jag tog mig en titt på journalerna själv. Och det var något som slog mig.« Evi höjde ögonbrynen. »Om någon av våra patienter skadade sig själv skulle han eller hon undantagslöst rekommenderas en tids terapeutisk rådgivning«, sa Nick. »Det är naturligtvis inte alla som antar erbjudandet, och det är en ganska hög avhoppsfrekvens, men det är sällsynt att de vägrar att ta emot den ursprungliga remissen.« »Det låter troligt«, sa Evi. »Ett självskadebeteende är ofta ett rop på uppmärksamhet. Terapin ger dem det.« Nick nickade åt henne. »Om en av våra studentpatienter skadade sig själv, skulle vi undantagslöst remittera honom eller henne till dig och ditt team«, sa han. »Jag ringde några andra husläkare i trakten bara för att ta reda på vad de hade för policy. Samma sak med dem. Alltså tror jag att man ganska säkert kan anta att en student i staden som försökt begå självmord skulle bli remitterad till er.« »Vi måste ha dem i våra journaler«, sa Evi. »Vi måste själva ha uppgifterna som jag var ute efter. Varför tänkte jag inte på det?« »Om din databas tillåter dig att söka på skälet till den ursprungliga remissen kan du förmodligen hitta dem ganska snabbt.« Han hade rätt. När hon fick tid skulle hon bli jävligt irriterad på sig själv för att hon inte hade kommit på det först. »Ge mig en sekund«, sa hon och vände sig mot skärmen och knappade in inloggningsnamnet och lösenordet som skulle ge henne tillträde till studentrådgivningens databas. Ytterligare några sekunder och hon hade knappat in självskadebeteende i sökfunktionen. »Här har vi dem«, sa hon och bläddrade igenom noteringarna. »Nio under de senaste fem åren. Sju av dem kvinnor.« 37 Från: Kriminalassistent Lacey Flint Ämne: Fältrapport 2 Datum: Onsdagen den 16 januari, 21:17 Till: Kriminalkommissarie Mark Joesbury, Scotland Yard Hälsningar från Starbucks, kommissarie Joe (Oops. Förlåt Sir, jag har tillbringat senaste timmen med att andas in Proseccobubblor och det har stigit mig åt huvudet.) Hur som helst, här kommer de stora nyheterna. Nicole Holt försvann i slutet av oktober och var borta i fyra dagar. Enligt flickorna i hennes korridor gick hon till sina föreläsningar på fredagen och kom inte tillbaka förrän efter helgen. De är ganska säkra på tiden, för de minns att hon missade Halloweenfesten. Först var inte hennes vänner oroliga, utan antog bara att hon skulle bo över hos sin pojkvän på Peterhouse men så dök han upp på söndagseftermiddagen och hade inte heller sett henne på hela veckoslutet. Du kommer förstås att fråga om de anmälde det, va? Det gjorde de inte. Jävla dumskallar. Det var tydligen svårt för dem. De ville inte ställa till ett stort ståhej och riskera att göra henne generad om hon bara hade stuckit i väg med någon. De ringde runt till en del av hennes vänner men ingen hade hört någonting. Så, klockan två på morgonen, när de började tycka att de kanske borde anmäla det – vad tycker ni, tjejer, ska vi dra in de där trevliga grabbarna i uniform redan – så hittade två tjejer som bodde i bottenvåningen henne i trapphuset. »I trapphuset?« säger jag förvånat. »Ja, faktiskt, i trapphuset«, svarar de. »Det var helt klart att hon inte kunde ha varit där hela kvällen för i så fall skulle någon ha sett henne. Hon satt och halvsov. Helt borta.« (Inte den enda, vill jag påstå.) Mina nya bästisar hittade en nerdrogad, halvt medvetslös flicka i trapphuset, kunde inte få något vettigt ur henne, och skulle just till att ringa efter en ambulans när hon kvicknade till. Hon var fortfarande en aning lummig, men på det hela taget verkade hon okej. Men var hade nu vår vän Nicole varit, frågar du. Det gjorde jag också. Det gjorde de också, till min förvåning. Problemet var att Nicole inte hade den minsta aning. Hon visste inte vilken dag det var. Kunde inte tala om för dem var hon hade varit, vad hon hade gjort eller med vem. Och hon var helt utmattad. Hon ville bara gå och lägga sig. Dagen efter försökte de övertala henne att gå till polisen men hon vägrade. De antog alla att hon hade varit hos någon annan kille och inte ville berätta om honom. Hennes pojkvän drog samma slutsats och spolade henne. Är inte män underbara? Inte särskilt förvånande blev hon en aning deprimerad efter det här, eller för att använda deras ord, »lite konstig«. Vad de verkar mena är att hon blev skärrad och nervös, höll sig inne på sitt rum större delen av tiden, egentligen inte talade med någon, slutade gå på föreläsningar, klagade över att hon inte kunde sova och att hon hade mardrömmar. Och hon utvecklade en ganska allvarlig råttfobi. Ja, du läste rätt, råttor. Hon var övertygad om att byggnaden var översvämmad av gnagare. Ingen annan såg skymten av dem, men hon hörde dem hela tiden, dag och natt. Hon hittade till och med en död under sängen en gång. Hon blev helt galen och, ja, jag citerar mina nya bästisar igen, för när de väl gick i gång om råttor gick det nästan inte att få stopp på dem. Det verkar som om Nicole utsattes för en del practical jokes på temat råttor. Någon släppte ut en mekanisk råtta i matsalen en dag och hon tappade nästan förståndet, och någon annan bröt sig in på hennes rum och täckte väggarna med foton på råttor. Så för att sammanfatta (och jag hörde dig förresten muttra »det var då på tiden«), så låter Nicole i mina öron som ett klassiskt självmordsfall: deprimerad, sömnbesvär, mardrömmar när hon sov, hängde inte med på kursen, drog sig undan folk. Å andra sidan var det några studentkamrater med ett ganska snedvridet sinne för humor som gav sig på henne, och det som är mest oroande är att hon var försvunnen i flera dagar kort innan hon dog. Är det här något som vi borde oroa oss för, tycker du? Så där ja, nu avslutar jag för i dag, mitt kaffe håller på att bli kallt och det är bara en sak till som jag vill kolla innan jag drar mig mot floden Lethes stränder. Du ser, all den här akademiska skiten börjar färga av sig på mig. Hoppas London är lite varmare än det här stället. Man har förutspått snö vilken dag som helst nu men lyckligtvis har jag tagit med mig kängor. Sov gott. Joesbury reste sig och gick fram till fönstret. Hon hade skickat mejlet till honom för bara fem minuter sedan. Hon skulle gå ut från Starbucks, förmodligen den vid Market Street, fälla upp kragen på kappan, linda den där korkade collegescarfen om halsen samtidigt som hon gick ut. Han vände sig om och tittade på kartan över Cambridge som han hade på sitt skrivbord. Om hon skulle gå tillbaka till St John’s skulle hon gå St Mary’s Street. Om. Han måste vara på King’s Parade om tio minuter och kunde mycket väl gå rakt i famnen på henne. Det här fallet började övergå i rena farsen. Han tog sin rock, högg plånboken och gick ut ur rummet. 38 »FYRA av de nio var våra patienter«, sa Nick. »Kände du dem personligen?« frågade Evi. Han skakade på huvudet och en lätt antydan till rodnad bredde ut sig över hans kindknotor. »Så vitt det är möjligt låter vi de andra kompanjonerna ta hand om de unga kvinnorna«, sa han. »Jag är förmodligen överdrivet försiktig, men så är det, bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag får männen och kvinnorna över fyrtio.« »Jag har dig som husläkare«, påminde Evi honom. »Och jag har fortfarande en del år kvar till fyrtio.« »Vi antog att det att du kände mig så väl skulle göra att jag förlorade lockelsen i ditt fall.« Evi log. Kvinnor hade fallit huvudstupa för Nick så länge hon hade känt honom. Hon tittade ned på tabellen som hon hade brett ut på skrivbordet. »Jag har en lista här på nitton studenter som har tagit livet av sig under de senaste fem åren«, sa hon. »Bryony Carter skulle ha blivit den tjugonde. Nu har vi en annan lista över nio självmordsförsök.« »Det är något med det här som inte känns bra«, sa Nick. »Välkommen i klubben.« Kvällen utanför hade blivit ännu kallare. Jag fällde upp kragen, lindade min nya collegescarf om ansiktet och satte av. Jag var på väg till platsen för det första självmordet under det här läsåret. I slutet av oktober hade Jackie King dränkt sig under en bro som tillhörde Clare College. Hon hade läst engelska på tredje året. Bron var av ljus sten, med tre valv där båttrafiken kunde passera under den. När jag väl kom fram till den hade jag allvarliga farhågor beträffande mitt mejl till Joesbury. Jag borde nog inte ha varit så familjär. Det var bara det att det på något sätt var lättare att tala med honom när han inte var så nära inpå en. Hela bron glimmade av frost. Jag höll mig nära stenbalustraden på vänstra sidan och stannade exakt på mitten, precis som Jackie hade gjort. Skillnaden var bara att hon hade med sig en bit tvättlina. Den ena änden hade hon knutit om en av pelarna i balustraden. Den andra hade hon knutit fast ordentligt om båda vristerna. Den exakta längden på repet hade varit viktig. Hon måste ha räknat ut den i förväg, och skurit av repet omsorgsfullt. Jag hade ingen aning om vad som hände henne under de närmaste sekunderna. Jag kan bara gissa. Så det här är min gissning. Jag tror att hon måste ha suttit på stenräcket och svängt benen över kanten. Hon måste ha tittat ned, på samma sätt som jag gjorde nu, sett vattnet svart och trögflytande under sig. Hon måste ha frusit. Det var sent på året. Klockan var också omkring fyra på natten. En övervakningskamera hade fångat henne på bild när hon var på väg dit. Hon måste ha tittat ned på vattnet och frågat sig vad i all världen hon trodde att hon höll på med. Hon måste ha funderat allvarligt på att ge upp det hela och gå hem. Men det hade hon inte gjort. Hon hade hoppat. Jackie, Bryony och Nicole. Tre unga kvinnor som hade valt att avsluta sina liv på vad Evi Oliver kallade ett atypiskt sätt. Hon hade rätt. Varje död, eller nästan död, som i Bryonys fall, hade varit komplicerad, väl genomtänkt och våldsam. Så vad var det egentligen som hände med kvinnorna här i staden? »Tjugonio studenter, tjugotre av dem kvinnor, har antingen tagit livet av sig eller försökt göra det under de senaste fem åren«, sa Evi. Hon lutade sig tillbaka i stolen och försökte att inte låta smärtan synas. »Jävlar, det här ser inte bra ut, va?« sa Nick. »Nej«, sa Evi. »Jag träffade Meg i går«, sa Evi. »Hon nämnde att det var en våg av självmord när vi läste här. Ringer det några klockor?« »Det kan jag inte säga att det gör. Det var en kille som hoppade från Great St Mary’s ungefär vid examenstid, men utöver det…« »Nej, han är den enda jag kan minnas.« »Och du har redan talat med polisen?« Evi nickade, och ryckte sedan lätt på axlarna. »Vad då?« »Jag tror att jag börjar få problem med trovärdigheten när det gäller den lokala kriminalen«, sa hon. Nick rynkade pannan åt henne. Evi drack ur sitt vin och berättade för honom om inkräktaren, om de spratt man hade spelat henne, och de tidigare telefonpåringningarna och budskapen. »Och de där mejlen har rätt och slätt försvunnit från din dator?« frågade han henne. »Jag kan ingenting om datorer. Är det över huvud taget möjligt?« Evi gjorde en grimas. »Är du orolig?« »Ja, lite.« »Vill du bo över hos mig i natt?« frågade han. »Jag har hur många gästrum som helst.« Evi skakade på huvudet. »Snällt av dig att fråga, men jag tror att jag skulle frysa ihjäl under natten.« Han skrattade. »Jag skulle kunna låna dig en hund att gosa med, men du har förmodligen rätt. Men hör du, tänk om jag skulle prata med mina kompanjoner, visa dem den här listan? Om jag kan få över dem på min sida måste polisen lyssna på oss fem tillsammans.« Hon tänkte över det en sekund. »Det kan ju aldrig skada«, sa hon. »Jag måste ge mig av nu. Vi ses på fredag, eller hur?« Evi bekräftade att de skulle göra det. »Faktum är att jag tänkte att jag kanske skulle kunna ta med mig någon när allt kommer omkring«, sa hon. »Nej, det är ingen dejt. En ny vuxenstuderande som hjälper mig med lite research. Hon behöver träffa lite folk. Är det okej med dig?« »Så klart. Men vill du att jag ska kolla huset åt dig nu?« Evi öppnade munnen för att säga att hon hade gjort det själv tidigare. »Ja tack«, var vad som kom ut. Jag tittade på klockan. Nio. Jag gick tillbaka till mitt college, låste upp biblioteket och gick in och kollade mejlen. Ingenting från Joesbury. Ett från Evi som rapporterade blygsamma framgångar. Hennes ord, inte mina. Hon hade hittat nio fall av studenter som hade försökt ta livet av sig. Medicinska sekretessregler gjorde att hon inte kunde ge mig namnen men det innebar att min lista började närma sig trettio. Nu hade jag fått veta att Nicole hade varit försvunnen i några dagar. Hade det varit detsamma med några av de andra? Och denna patologiska rädsla för råttor? Var det ens avlägset relevant? Jag skulle just stänga laptoppen när en ruta dök upp i ett hörn av skärmen. Cambridgeblues? sa texten. Fotot föreställde en pojke i collegescarf som lutade sig mot räcket på en av broarna. Jag tycker att det är lite kusligt när sådant där händer. Man söker på nätet efter, låt oss säga, festskor, och plötsligt börjar alla slags annonser och rutor dyka upp på skärmen. Jag hade gjort flera Google-sökningar efter information om självmord och någonstans ute på nätet hade jag hamnat på en utskickslista för deprimerade. Eftersom jag ändå var nyfiken klickade jag på rutan och öppnade den och fann mig vara på en blogg om livet i Cambridge med ett tillhörande chattrum, en överlevnadsguide till den akademiska världen. Sajten var väl designad och ganska snygg och jag började klicka mig genom den. Här fanns en gemenskap för folk som kände sig lika lite hemma i Cambridge som jag gjorde, även om det var av helt andra skäl. De skrev om sina upplevelser på ett välformulerat och medkännande sätt. Ibland mycket rörande. Till min förvåning kom jag på mig med att klicka på ikonen som skulle ta mig till chattrummet. Det var ganska många som var online. Jag registrerade mig som Laura och började skriva: Jag kom på mig själv med att nästan börja gråta i dag nere vid floden. Svårt att tänka sig en vackrare plats. Så varför gjorde det mig sorgsen? Inom några sekunder fick jag ett svar. Skönhet upphör aldrig att röra oss. Om vi är lyckliga gör stor skönhet oss ännu lyckligare, om vi är sorgsna kan det vara det som tippar oss över kanten. Jag fortsatte: Jag har svårt att tänka mig något värre än att vara någonstans där man inte hör hemma. Omgiven av folk som aldrig kommer att lära känna en. Som aldrig kommer att ha den minsta aning om vem man verkligen är. Ett svar dök upp: Människorna som du behöver finns där ute, Laura. Du behöver bara fortsätta att titta efter dem. Okej, det fick räcka. Jag gick ur chattrummet och kände mig skyldig. Om Joesbury visste vad jag just hade gjort skulle han säga till mig att jag hade drivit rollen som den hjälpsökande knäppskallen Laura lite för långt. Problemet var att jag hade haft en känsla av att det inte bara hade varit Laura i det där chattrummet just nu. Det hade varit Lacey också. 39 JESSICA CALLOWAY återfick långsamt medvetandet. Hon var torr i munnen och hade ont i ögonen. Hon svalde och svalget kändes som om skinnet hade skrapats bort. Bakom ögonlocken blev hon medveten om det dunkla grå ljuset i rummet. Det var alltså morgon. Hennes ögon öppnades innan hon hade fått tillfälle att fråga sig om det var någon bra idé. Åh, tack gode Gud. Hon satte sig upp och lät duntäcket falla ned kring midjan. Hon hade på sig ett tätt åtsittande gult linne och gulrandiga pyjamasbyxor. Det som hon alltid hade på sig i sängen. Hon vek undan duntäcket och svängde runt benen så att fötterna rörde vid den kalla korkmattan på hennes sovrumsgolv. Hon blev sittande där en hel minut, och kunde knappt tro det. Hon var i sitt rum på sitt college. Kroppen kändes öm och stel men hon verkade annars vara okej. Hon kände sig spänd i nacken, som om en rejäl huvudvärk hotade men det var ingenting som inte ett par aspirin skulle kunna fixa. På bordet vid sängen stod hennes klockradio. Nästan halv åtta på morgonen. Om bara några sekunder skulle det vara… den slogs på. Heart Radio, den som hon alltid vaknade till, även morgonen efter den värsta tänkbara mardrömmen. Gardinerna i hennes rum var tätt fördragna men utanför kunde hon höra de vanliga morgonljuden på St Catharine’s College. En enstaka joggare som sprang förbi. En cyklist. En varubil på vägen utanför. Allt var exakt som det skulle vara. De fasansfulla klösande sakerna som hade krupit mot henne i mörkret hade varit följden av något som man lagt i hennes drink. De formlösa skepnaderna som bankat på insidorna av hennes garderobsdörr för att bli utsläppta hade bara existerat inne i hennes eget huvud. De kalla, kloliknande händerna som hade strukit… herregud, hon behövde en dusch. Jessica steg upp på ben som inte var helt stadiga. Hon kände sig svag, som om hon inte hade ätit på en tid, och lätt illamående. Hon hade ett blåmärke på underarmen som hon inte kunde minnas att hon hade haft föregående kväll. Hon sträckte sig efter morgonrocken som låg över en stolsrygg. Hennes arbete låg där hon hade lämnat det på kvällen. Hennes laptop var avstängd men fortfarande öppen, hennes böcker stod i bokhyllan, hennes väska från i går låg under skrivbordet och hade spillt ut hälften av innehållet över golvet. Allting normalt. Bortsett från att alla böckerna i bokhyllan stod upp och ned. Jessica sträckte ut handen mot böckerna, bara för att förvissa sig om att de var verkliga. De kändes mycket verkliga. Vem hade då vänt dem upp och ned? Nästan femtio böcker. Varför skulle någon göra det? Sången i radion ökade takten. Som en gammal vinylskiva som man spelade på fel hastighet. Jessica tittade bakåt mot radion, plötsligt rädd. Sången slutade. Det blev en sekunds tystnad och sedan började en ny melodi spela. Tivolimusik. Nej. Jessica halvt sprang, halvt föll, till dörren till sitt rum. Den var naturligtvis låst, hon låste den alltid på natten, men nyckeln satt där den skulle, i låset, allt hon behövde göra var att vrida om den, gripa tag i handtaget och dra upp dörren. Nyckeln vreds om, handtaget var halt av svett och dörren ville inte öppna sig. Hon försökte igen, kollade nyckeln – den såg ut som den brukade göra – ryckte i handtaget, till och med bankade på dörren några gånger. Sedan snodde hon runt och sprang fram till fönstret. Hon nästan föll över skrivbordet och drog undan gardinerna. Fönstret fanns inte där. I dess ställe fanns ett foto av huvudet och överkroppen på en cirkusclown, tillräckligt stor för att fylla hela fönsterrutan. Jessica hade alltid varit rädd för clowner, men inte ens hon hade kunnat föreställa sig någon som den här. Den väldiga röda näsan, den röda och vita konformade hatten och den kungsblå pipkragen kunde i nödfall ha tillhört en clown som inte skulle ha skrämt ihjäl ett barn. Men ingen förälder skulle någonsin utsätta sitt barn för en clown med ett ansikte som var så långsträckt, benigt och gammalt, med en grinande mun som var så väldig, så full av gulnande tänder, med grumliga vita ögon, kantade med svart och scharlakansrött. Inget barn skulle kunna se denna clown och behålla förståndet. Jessica tänkte att hon förmodligen var på väg att förlora sitt eget när hon hörde ett lågt knackande ljud bakom sig. Fortfarande halvliggande över skrivbordet vände hon sig om. Dörren till hennes garderob knarrade och svängde upp. Där inne stod en annan clown. Den här var värre, mycket värre. Den här bar en snövit mask med en väldig djurliknande mun och röd krokig näsa. Bara ögonen såg mänskliga ut. 40 TILL min förvåning satt Talaith i vårt vardagsrum när jag kom tillbaka, med sin lilla stjärt balanserande på stolen och fötterna uppe på bordet framför sig. Hon var klädd för att gå till sängs och att döma av det relativt stabila sätt på vilket hon målade tånaglarna svarta var hon nykter. Hennes hår hade inte riktigt den lila nyans som jag mindes från föregående kväll. Mer rött, mindre blått, lite mer plommonfärgat. Hon viftade med en mugg mot mig. »Kaffe?« erbjöd hon. »Det är pulverskit, men jag är pank som vanligt.« »Tack«, sa jag. »Men låt mig göra det. Du kommer bara att smeta ned dig.« Medan jag fyllde vattenkokaren, letade rätt på ett par muggar och lade snabbkaffe i dem avslutade Talaith sitt konstnärliga arbete, tog ned fötterna från bordet och viftade med tårna i luften och stödde sig helt och hållet på magmusklerna. Hon måste vara nykter. Ingen som var berusad skulle kunna klara detta. »Det var någon som frågade mig om Bryony i dag«, sa jag, när vi hade kört igenom det vanliga småpratet om hur dagen hade varit och hur jag hade funnit mig till rätta. »Det måste ha varit riktigt obehagligt för dig.« »Obehagligare för henne«, sa Talaith. Jag böjde på huvudet. Det var svårt att säga emot. »Vet du hur det är med henne?« frågade jag. »Bättre i dag«, sa Talaith. »Jag hälsade på henne. Jag tror att hon kände igen mig. Sköterskan som kom in sa att de trodde att hon skulle överleva.« Någonting i Talaiths ansiktsuttryck fick mig att tro att detta inte nödvändigtvis var goda nyheter. »Hon kommer att vara väldigt vanställd«, trevade jag. Talaith skakade på huvudet. »Hon kommer aldrig att klara av det. Hon var jättesnygg tidigare och hon kunde ändå inte klara av det. Om man tar bort utseendet från någon som Bryony så har hon ingenting kvar.« »Låter lite hårt«, sa jag. »Realistiskt«, vidhöll Talaith. »Du kan bara inte fatta hur mycket tid hon lade ned på sitt utseende. Eller pengar, för den delen. Hon var paranoid när det gällde rynkor. I hennes ålder brukar de flesta tjejer bara vara tacksamma för att de har vuxit ifrån finnarna.« »Jag är inte säker på att jag har gjort det ännu.« »Alla foton som hon hade överallt här var av henne själv«, fortsatte Talaith. »Inget av familj, kompisar, pojkvänner, bara av henne själv. Och alla var sådana där pseudokonstnärliga studiobilder, du vet, mjukfokus, massor av makeup. Ibland kom jag på henne med att bara sitta och stirra på sig själv i spegeln.« »Det låter som om ni inte kom särskilt bra överens«, sa jag. Talaith ryckte på axlarna och tog en klunk kaffe. Mitt var fortfarande för hett att röra vid. »Hon var inte så tokig när hon var ny här«, sa hon. »Lite överspänd, nervig. En ömtålig blomma skulle min mamma ha sagt, men i ärlighetens namn är det ganska många här som är det.« »Jaså, är det så?« »Ja, herregud. När man tänker på den press som vi alla har på oss att komma in på ett hyggligt universitet, för att inte tala om det här, så är det ett under att vi inte alla är nervvrak när vi väl kommer hit. Bryony var någorlunda intelligent, men hon var ingen rymdforskare direkt. Jag tror att hon hade haft privatlärare och blivit drillad hela livet. Inte så förfärligt illa ändå, inte värre än många andra.« »Vad var det då som gick på tok?« Det plommonfärgade håret dansade kring Talaith när hon ryckte på axlarna. »Jag vet inte. Jag var inte här så mycket. Jag var ute och roade mig och det var tydligt att vi inte skulle bli själsfränder. Men hon blev lite knäpp mot slutet.« Knäpp? Nicole hade också blivit knäpp enligt hennes college-kamrater. Eller vad var det nu för uttryck de hade använt? Lite konstig. »Hur då knäpp?« frågade jag. Talaith såg ut som om hon inte visste hur mycket hon skulle säga. »Hon hade mardrömmar«, var det som hon valde. Det lät inte så farligt tyckte jag, tills jag kom ihåg att Nicole Holt också hade haft mardrömmar kort innan hon tog livet av sig. »Naken-bland-folk-mardrömmar eller blå-ödlor-som-kryper-ut-ur-väggarna-mardrömmar?« »Det är just det, hon kunde inte riktigt tala om det för mig. När jag var här – och du har förmodligen lagt märke till att jag inte är här så väldigt mycket – kunde hon väcka mig med sitt stönande och skrikande. En gång hittade jag henne här i rummet.« Hon nickade mot en fläck på golvet. »Väldigt tidigt på morgonen. Hon var spritt språngande naken, och låg hopkurad och grät och skrek. Väckte hela huset. Det var som sådan där nattskräck som det sägs att vissa små barn har.« »Använde hon droger av något slag?« »Ärligt talat var det faktiskt det vi trodde, vilket är skälet till att vi inte ringde efter ambulans. En av killarna som sov över här läste medicin på tredje året. Han kollade hennes hjärtfrekvens, hennes pupiller och allt och stoppade henne i säng igen. Jag satt i dörröppningen tills jag kunde se att hon hade lugnat ned sig.« »Och på morgonen?« »Hon mådde skit, kunde inte minnas ett dugg. Det var den värsta händelsen som jag kan minnas, men jag är inte säker på att hon fick någon riktig sömn mot slutet. Hon talade om buller på natten, folk som pratade, telefonsamtal som väckte henne. Jag kan då säga att det aldrig var något som störde mig.« »Jag hörde att polisen hittade bevis på att hon hade rökt något ganska starkt på kvällen för olyckan. Gjorde hon det ofta?« Talaith såg ned på sina tår ett ögonblick, och sträckte sig sedan och torkade bort en påhittad smutsfläck. »Inte vad jag såg«, sa hon. »Men hon var ganska skärrad för att folk gick in på hennes rum, så det är mycket möjligt att hon hade något att dölja.« »Vem skulle gå in på hennes rum?« frågade jag. Talaith ryckte på axlarna. »Hon trodde att jag gick in på natten, medan hon låg och sov«, sa hon. »Hon talade om att saker och ting flyttades omkring. Att hon kunde gå till sängs och lämna saker och ting på ett visst sätt och när hon vaknade var de annorlunda.« Jag antog att jag hade gått så långt jag kunde för tillfället. Min rumskompis var långt ifrån dum. Jag lutade mig tillbaka i stolen, drack upp kaffet och sträckte armarna över huvudet. »Så varför kallar alla utom kyrkoherden dig för Tox?« frågade jag. »Familjens öknamn«, svarade hon. »Min storebror gav mig det på grund av mina ovanligt illaluktande pruttar när jag var barn. Han sa att de var rent toxiska, rena giftgaserna.« »Va?« »Ingen panik. Jag har vuxit ifrån det.« »Men vad läser du då?« frågade jag, och förväntade mig något i stil med psykologi eller sociologi. Tox hade visat sig ha ett ganska bra begrepp om det mänskliga psyket. »Flygingenjörsvetenskap«, sa hon, och skrattade sedan då hon såg mitt ansiktsuttryck. »Det är jag som är rymdforskare.« Jag skrattade och vi sa god natt. Det var den natten jag började drömma. 41 Torsdagen den 17 januari (för fem dagar sedan) JAG vaknade sent och kände mig som om jag hade åldrats tio år över natten. Jag steg upp och min kropp sa åt mig att gå och lägga mig igen på direkten. Det gick tyvärr inte. Jag hade en föreläsning klockan nio och jag måste skynda mig för att hinna få i mig lite frukost. Tox var just på väg tillbaka från The Buttery när jag öppnade ytterdörren till huset och undrade hur länge det skulle dröja innan jag vande mig vid att gå genom den bitande kalla januariluften för att få i mig en skål med cornflakes. Hon höll kvar ögonkontakten bara en sekund längre än vad som verkade naturligt. »Hej«, sa hon. »Hur är det med dig?« »Bra«, sa jag. »Okej med dig?« »Åh, det är bara bra med mig«, svarade hon, med betoning på mig. I samma ögonblick var en annan flicka på väg ut ur huset i full fart och Tox steg in. Jag tog mig bort till The Buttery, sköt upp dörren till huvudbyggnaden och ställde mig sist i de glesnande resterna av kön, och undrade om det där med att stiga upp ur sängen hade varit så klokt när allt kommer omkring. Jag var torr i munnen, halsen kändes som om jag hade svalt stålull och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Jag hade inte druckit någon alkohol kvällen innan, men det här kändes som den värsta baksmälla jag någonsin hade haft. Sedan blev rummet mörkt och golvet verkade försvinna under mina fötter. »Är du okej? Kan du höra mig?« »Kan någon hämta en stol?« Jag låg på golvet i serveringsdelen av The Buttery utan att ha minsta minne av hur jag hade hamnat längst fram i kön. En tjej och en kille stod på huk bredvid mig och bakom disken stod flera ur kökspersonalen och såg mer intresserade än bekymrade ut. Det var ingenting som de inte hade sett tidigare. En stol dök upp och jag lät dem lyfta upp mig och sätta mig på den. »Jag mår bra, tack«, sa jag till en flicka med blekt ansikte och scharlakansröda glasögon som hade hjälpt till att lyfta upp mig. »Missa inte er frukost. Jag sitter bara kvar här ett litet tag.« En efter en lämnade de mig. En äldre kvinna som såg vänlig ut frågade om jag ville ha något att dricka. Efter ett par minuter kände jag mig bättre. Jag lyckades hugga Tox just som hon var på väg att gå ut. »Jag är ledsen för i natt«, sa jag. »Skrämde jag dig?« Hon skakade på huvudet, men hade svårt att se mig i ögonen. Jag hade skrämt henne. »Det måste ha varit det att vi talade om vad som hände Bryony«, sa jag. »Det måste ha påverkat mitt undermedvetna. I vanliga fall drömmer jag inte alls.« Tox tittade på klockan. Den var tio i nio. Hon skulle bli tvungen att rusa för att hinna till nioföreläsningen. »Bryony kunde aldrig minnas någonting på morgonen«, sa hon. »Det gjorde inte jag heller först«, sa jag. »Jag kände mig bara risig, som om jag hade druckit för mycket och sovit för lite. Det börjar komma tillbaka till mig nu.« »Vad då?« sa hon. »Jag var vaken«, sa jag. »I drömmen, menar jag. Men jag kunde inte röra mig. Jag visste exakt var jag var, jag kunde bara inte röra en muskel eller öppna ögonen. Och någon stod lutad över mig och tittade på mig. Var jag väldigt högljudd?« »Inte så illa som Bryony kunde vara«, svarade Tox. Men tillräckligt illa, att döma av hennes ansiktsuttryck. »Jag kom ihåg en grej om Bryonys drömmar«, sa Tox. »Det var den där gången när hon snyftade att någon hade skurit hennes ansikte i strimlor, att blodet rann ur henne. Det gjorde det förstås inte, allt var som det skulle vara. Hon bara ballade ur.« I samma ögonblick började min telefon surra. Ett SMS från Evi som undrade om jag kunde träffa henne klockan tolv, på hennes rum. Det var något hon måste få tala med mig om. »Jag ska träffa en läkare nu på morgonen«, sa jag. »Jag är säker på att det bara är det här med att vara på ett nytt ställe, att tala om vad som hände Bryony och den där historien med killarna på tisdagskvällen. Men om det händer igen så flyttar jag ut.« När jag sa det där såg Tox lite skamsen ut. Vilket var exakt vad jag hade planerat. »Det finns ingen anledning att göra det«, sa hon. »Nu måste du gå«, sa jag. »Tack för att du har varit så snäll mot mig. Vi ses senare.« 42 »TREVLIGT rum«, sa Laura Farrow, som stod ett eller ett par steg inne i det och såg sig om på väggarna av naken sten och de välvda fönstrena. »Det här är mitt officiella rum på college«, sa Evi. »Där jag tar emot mina studenter, till skillnad mot mina patienter.« »Vem är döingen?« frågade kriminalaren och höjde blicken mot oljemålningen ovanför den öppna spisen. »Någon fåne i svart mantel och lockig peruk«, svarade Evi. Då flög en gnista ur elden och landade på den slitna mattan. Innan Evi ens hade hunnit röra sig hade Laura tagit ett steg framåt och släckt den med foten. Sedan tappade hon nästan balansen, snubblade, men återfick jämvikten. »Det finns en krok bakom dörren«, sa Evi. »Var så god och sitt. Du behöver kanske ett anteckningsblock.« Laura tog av sig jacka, handskar och halsduk, slog sig ned i öronlappsfåtöljen mittemot Evis egen och tog fram ett kollegieblock och en penna ur väskan. När hon lyfte blicken var hennes pupiller alldeles för stora. »Hur mår du egentligen?« frågade Evi. »Bra«, sa Laura, lite för snabbt. »Ser jag inte ut som om jag gjorde det?« Evi tog god tid på sig. Bortsett från sin naturligt goda hållning såg Laura faktiskt inte ut att må särskilt bra. Hennes makeup verkade ligga som en hinna över hennes bleka ansikte, snarare än smälta in naturligt i det. »Jag har inte sovit bra«, tillade Laura. »Studentbostäderna kan vara ganska bullriga på natten.« Sedan verkade hon pressa fram ett leende. »Och om sanningen ska fram är jag långtifrån så ung som jag låtsas vara.« Evi beslöt sig för att låta det passera. Hon tog upp en dossier från ett litet bord vid sin sida och öppnade den. »Jag hittade en sak som gjorde mig orolig«, började hon och bläddrade genom de första sidorna. »Det var kort efter det att vi träffades på tisdagen. Jag nämnde det inte direkt eftersom jag ville tänka på det och jag ville verkligen inte berätta det i ett mejl.« När hon lyfte blicken såg hon en liten flaga mascara högt uppe på Lauras kind. Konstigt nog passade det henne, som en gammaldags målad mouche. »Du måste förstå att det här är väldigt svårt för mig«, fortsatte Evi. »Patientsekretessen är helig inom läkarkåren. Eller borde i alla fall vara det. Att tala med dig utan att fått godkännande från – ja, hela världen rent ut sagt – innebär att jag riskerar hela min karriär.« »Det förstår jag«, sa Laura. »Du högg på Bryonys rädsla för att hon hade blivit våldtagen«, sa Evi efter ett ögonblick. »Bryony är en väldigt störd ung kvinna med alla slags problem. Jag undrade bara varför det var just det som slog dig av allt i anteckningarna om hennes fall.« Laura sänkte blicken. »Det är något som jag är intresserad av«, sa hon. »Jag gick in vid polisen för att arbeta med våldsbrott mot kvinnor. Så det är naturligt att det skulle slå an en sträng.« Evi funderade halvt om halvt på att fråga om våldsbrott var något som kriminalaren hade personlig erfarenhet av. Ingen bra idé. Hon lät sitt intresse för Laura Farrow själv komma i vägen för jobbet som de båda försökte göra. Hon nickade åt Laura att fortsätta. »Men det var mer än så«, sa Laura. »Allt annat som pågick i Bryonys liv, sömnproblemen, stressen över arbetsbelastningen, känslorna av att hon var värdelös, allt var något hon skapade själv, om du förstår vad jag menar. Jag försöker inte förringa hennes problem, inte på långa vägar, jag försöker bara säga att de… åh, hjälp mig nu, det är du som är psykiatern av oss.« »Att de sprang ur hennes inre?« föreslog Evi. »Precis. Men våldtäkt är det rakt motsatta. Våldtäkt utsätts man för av en yttre angripare.« »Om våldtäkten verkligen har ägt rum«, påminde Evi henne, och såg en glimt av irritation i flickans nötbruna ögon. »Till skillnad från något som Bryony antingen inbillade sig eller hittade på. Är du säker på att du mår riktigt bra, Laura? Dina händer skakar.« »Det är inget fel på mig«, sa Laura, en aning snabbare än vad som egentligen var artigt. »Tack så mycket. Jag vet att terapeuten i ditt team inte blev övertygad när hon hörde Bryonys berättelse, men min instinkt säger mig att när en kvinna säger att hon har blivit våldtagen ska man lyssna väldigt noga på vad hon säger.« Den unga kvinnan hade utsatts för sexuella övergrepp, kanske till och med blivit våldtagen själv. Evi var säker på det nu. Hon undrade om hennes överordnade inom polisen kände till hennes historia. »Jag hör vad du säger«, sa hon. »Så om jag berättade för dig att fyra andra studenter hävdar att de har blivit våldtagna månaderna innan de tog livet av sig, på ett sätt som liknar det som Bryony rapporterade, skulle du då uppfatta det som betydelsefullt?« Evi betraktade Laura medan hon nickade långsamt, och såg att en gnista tändes i hennes blick. »Vi talar om en period av fem år«, fortsatte Evi. »Det finns inga bevis i något fall. Ingenting som styrker kvinnornas historier.« »Berätta för mig om dem.« »Det kan jag inte göra«, sa Evi. »Det är det som är problemet.« »De är döda«, argumenterade Laura. Evi skakade på huvudet. »Spelar ingen roll.« »Hur i hela världen kan du i så fall förvänta dig att jag…« Evi höll upp en hand. »För tre år sedan«, sa hon, »var det en patient på den här kliniken, vi kan kalla henne Patient A…« »Ge mig bara förnamnen«, sa Laura. »Om jag ger dig förnamnen, så kommer du att kunna identifiera dem med hjälp av tidningsartiklarna.« »Okej, berätta för mig vad som hände med Patient A«, sa Laura, som säkert tänkte att hon förmodligen skulle kunna göra det ändå. »Patient A berättade om mardrömmar, sömnproblem och rädsla för att någon kom in i hennes rum på natten«, sa Evi. »En natt gick hon till polisen, övertygad om att hon hade blivit våldtagen. Det fanns inga som helst fysiska bevis. Hon tog livet av sig sex veckor senare.« Laura skrev i sitt block. »Några månader tidigare berättade Patient B, en medicine studerande, om liknande oro«, sa Evi. »Mardrömmar av sexuell natur, hon vaknade upp och kände sig som om hon hade baksmälla, även om hon hävdade att hon inte hade druckit eller tagit någonting. Patient B använde aldrig ordet våldtäkt. Hon kände det som om någon hade förgripit sig på henne upprepade gånger, men hon trodde att det var hennes eget medvetande som orsakade det.« »Det låter hemskt«, sa Laura. »Tog hon också livet av sig?« Evi nickade. »I början på samma läsår berättade en annan flicka, Patient C, för polisen om att hon trodde att hon flera gånger blivit våldtagen«, sa hon. »Mycket höga doser av ketamin fanns i hennes blodomlopp, men hon svor på att hon inte hade tagit något. Men utöver det inga bevis. Polisen var medkännande, men hade ingenting att gå på.« »Du sa fyra«, påminde Laura. »Patient D försökte ta livet av sig för fem år sedan«, sa Evi. »Liknande historia. Mardrömmar, sömnproblem, vaga minnen av sexuella övergrepp.« »Försökte? Du menar att hon fortfarande lever.« Evi sa ingenting. Efter ett ögonblick reste sig Laura och gick fram till fönstret. »Sedan du hittade siffrorna på självmordsförsök«, sa hon, »har vår lista växt till tjugonio.« »Det är sant«, medgav Evi. Laura vände sig om och såg på henne. »Du vet vilka alla är?« frågade hon. Evi nickade. »Men du tänker inte tala om det.« »Jag är inte riktigt redo att mista min läkarlegitimation ännu«, sa Evi. »Dessutom finns det andra sätt för dig att skaffa informationen. Det finns protokoll från de rättsliga undersökningarna om självmorden. Polisen kan få tillgång till dem om man bara kan bevisa för coronern att man har goda skäl.« Laura såg inte övertygad ut. Hon knep ihop läpparna och sänkte blicken mot golvet. Sedan verkade det som om hon kom på något. Hon lyfte blicken och pressade fram ett artigt leende. »Jag förstår fullkomligt«, sa hon till Evi. »Tack för att du har berättat så här mycket för mig. Jag ska diskutera det med mina överordnade. Om de tror att det är viktigt, så är jag säker på att de kommer att driva frågan vidare.« Laura Farrow hade något i kikaren som hon inte borde ha. Det fanns en glimt av upphetsning i de där ögonen nu. Och hon tittade mot baksidan av dörren där hennes jacka hängde. »Du låter mig väl veta om du kommer på något?« bad Evi. Laura sa att hon skulle göra det, men i tankarna var hon redan någon annanstans. Hon gick genom rummet, tog sin jacka från kroken och satte på sig den. I nästa ögonblick var hon borta. 43 BESÖKSTIDEN hade just börjat men det fanns ingen utom Bryony själv i det lilla privatrummet med dess tropiska mikroklimat. När jag närmade mig skyddstältet kunde jag se att likansiktet hade fästs vid hennes eget kött med centimeterlånga häftklamrar av stål. De gick runt ögonen och munnen och längs hjässan. Jag kunde inte låta bli att tänka på Frankenstein. Frankenstein tråcklade ihop döda människor för att skapa en levande varelse. Bryonys respirator hade tagits bort igen. Allt som var kvar var en liten bit plaströr som var fäst vid hennes strupe ifall personalen skulle bli tvungen att snabbt koppla in den igen. För tillfället andades hon utan hjälp. Jag skulle hellre vilja vara död. Jag skulle tusen gånger hellre vilja vara död än tillbringa en enda dag och se ut så där. Jag stängde dörren efter mig och vid det svaga susande ljudet som den gav ifrån sig öppnade Bryony ögonen. Hon såg på mig och blinkade. »Hej«, sa jag. Hennes ögon var klarblå. Underbart vackra ögon, knappt rörda av elden, men att se dem röra sig under den döda huden var som att se ett lik som man väckt till liv. Jag drog stolen vid sängen en liten bit bort och slog mig ned. Jag tror att jag hade hoppats att jag inte längre skulle behöva se hennes ögon. Det fungerade inte. Hon vred på huvudet och de där ögonen var fast riktade mot mig igen. Hur kunde jag någonsin ha trott att det här skulle vara en bra idé? »Du undrar förmodligen vem jag är«, sa jag, och tvingade mig att se direkt på henne. »Och ärligt talat är jag inte säker på vad jag ska säga till dig.« Hennes franslösa ögonlock slöts ett ögonblick, och öppnades sedan igen. Det fanns ingen möjlighet för mig att veta hur mycket av det jag sa som hon uppfattade, om något över huvud taget. Hon var kanske vaken men hennes medicinering mot smärtan skulle fortfarande vara väldigt stark. »Jag kan inte ens tala om för dig vad jag heter«, fortsatte jag, »för jag har inte tillåtelse att avslöja mitt verkliga namn. Och jag vill inte ljuga för dig.« Det var någonting i de där ögonen. Det kunde ha varit nyfikenhet. Det kunde ha varit rädsla. Jag ville verkligen inte skrämma henne. »Om du vill att jag ska gå«, sa jag, »så ska jag göra det. Jag vet inte om du kan tala, men om du blinkar väldigt snabbt mot mig, så tolkar jag det som en signal att jag ska gå. Okej?« Jag väntade mig egentligen inte något gensvar, men Bryony rörde huvudet upp och ned. »Jag bor i ditt gamla rum«, sa jag. »Delar med Talaith. Men jag är ingen student. Jag låtsas bara vara det.« Vad i all världen höll jag på med? Om Bryony hade något sätt att kommunicera med folk hade jag just förstört allt. Jag hade förstört min täckmantel, fördärvat hela fallet och var förmodligen på väg att äventyra denna flickas tillfrisknande. »Jag är här«, fortsatte jag, medveten om att jag nu hade bränt mina skepp, »för att folk är bekymrade. De tror att det kanske är någon som gör studenter illa. Kanske inte direkt, kanske är allt väldigt utstuderat, men det är ändå farligt.« Bryony lyfte högra handen från sängen. Den var kraftigt bandagerad. Hon förde samman pekfingret och tummen och viftade med handen i luften. »Vad är det?« sa jag. »Kan jag ge dig någonting? Behöver du syster?« Hon lät handen falla tillbaka på sängen. Hennes andning hade blivit snabbare, hennes bröst höjde och sänkte sig under täcket. Hon verkade ha ont, trots det Nick hade sagt häromdagen om lugnande medel. »Förlåt mig«, sa jag. »Jag vill verkligen inte göra dig upprörd och jag ska gå i samma ögonblick som du ber mig göra det.« Jag tystnade och tittade efter det snabba blinkande som skulle vara min signal att sticka. Jag hoppades nästan få se det. Hon såg bara på mig. Väntade. »Okej, så här är det«, sa jag, och nu ville jag bara få det överstökat. »Jag har läst journalen om ditt fall och jag vet vad du trodde hände dig på ditt rum på nätterna. Jag vet också att åtminstone fyra andra kvinnliga studenter har rapporterat att liknande saker har hänt dem.« Hennes ögon verkade vidgas. »Fyra unga kvinnor talade om mardrömmar, om att någon kom in på deras rum på natten. De talade om att de hade blivit våldtagna. Alla de saker som hände dig.« Hennes ögon släppte mig inte en sekund. »Bryony«, sa jag, »har du någon aning om vem det var som kom in på ditt rum?« Bryony slöt ögonen och rörde huvudet från den ena sidan till den andra. Hon visste inte. Det dröjde flera sekunder innan hon öppnade ögonen igen. Jag tröttade ut henne. »Tack«, sa jag. »Jag ska låta dig få vila lite nu.« Nu lyfte hon handen från sängkläderna igen. Med tummen och pekfingret sammanpressade viftade hon runt med handen. »Jag ska hämta syster«, sa jag. Jag gick mot dörren men stannade i steget, hejdad av angelägna ljud som kom från sängen bakom mig. Det slags ljud man ger ifrån sig när man inte kan tala men verkligen vill göra sig hörd. Jag vände mig om. Bryony hade till hälften rest sig från sängkläderna. Hon gjorde fortfarande de där underliga ryckiga rörelserna med handen. Sedan övermannades hon av utmattning och föll tillbaka på sängen och stönade lågt. Jag gick runt till högra sidan av sängen, till de springor i tältet som sköterskorna använde för att komma nära henne. Under den som var närmast hennes hand dinglade en liten rektangulär bit av plast och en filtpenna. »Bryony«, sa jag till henne. »Kan du skriva?« En kort, skarp nick blev svaret. Jag drog på mig en steril handske från en kartong vid sidan av sängen och stack, så försiktigt jag kunde, in pennan mellan hennes tumme och pekfinger. Sedan höll jag upp plastbiten mot hennes hand. Att hålla pennan och röra den runt var en väldig ansträngning, det kunde jag märka av sättet på vilket hennes ögon smalnade och små flämtningar trängde fram ur hennes strupe. Jag kände mig hoppfull och skyldig på en och samma gång när jag såg hur hon formade en bokstav. B Det tog lång tid för henne men slutligen föll hennes hand ned på sängen igen och det stod två ord på skrivplattan. BEVAKAR MIG Rörelser utanför. Handtaget på Bryonys dörr började vridas men sedan hejdades rörelsen igen. Fotstegen rörde sig bortåt. Jag sänkte blicken och såg att Bryony hade skrivit något annat. RÄDD »Vad är du rädd för?« frågade jag med en röst som jag inte är säker på att hon kunde ha hört, och lutade mig sedan närmare för att läsa det sista ordet som hon hade skrivit. Hennes hand föll ned på täcket. Hon hade skrivit BELL. Vem eller vad var Bell och varför var hon rädd? Jag måste hålla inne med alla mina frågor. Bryony hade fått nog. Det kunde till och med jag se. Jag tvingade mig att le mot henne, tog ett steg mot dörren och kom ihåg senaste gången jag hade varit i rummet. Det hade varit en Bell där då. Nick Bell. Och han hade vakat över henne. Eller kanske bevakat henne. 44 SORGSEN. Utan hopp. Förtvivlad. Det var det slags ord som man förväntade sig av en ung kvinna som hade försökt ta livet av sig. Inte Bevakar mig. Inte Rädd. Vad i all världen hade pågått i Bryonys liv som hade drivit henne att ta ett så drastiskt steg? Om hon inte antingen hade vanföreställningar eller bara hittade på för att få uppmärksamhet, så var detta en helt ny vinkel. Och var kom Bell in? Hela vägen tillbaka till mitt rum önskade jag förtvivlat att jag hade haft någon att tala med. Jag hade alltid föreställt mig att jag var en enstöring som inte var inställd på att dela med mig till andra. Så fel jag hade haft. Inom polisen fanns det alltid någon att rapportera till, att bolla idéer med. För första gången på åratal hade jag för mycket som snurrade i huvudet och ingen att vända mig till. Bell betydde inte nödvändigtvis Nick Bell. Det var inget vanligt namn, men trots det skulle jag nog hålla inne med just detta ett litet tag till. Det måste finnas andra som hette Bell i Cambridge. Jag öppnade min laptop och började leta igenom universitetets webbsajter efter någon som hette Bell, och tittade först igenom förteckningen över studenter, sedan doktorander, sedan forskardocenter, sedan andra medlemmar och hedersledamöter av college, sedan collegerektorer och personal. Bland över tjugotusen människor hittade jag tre andra, två av dem kvinnor. Den tredje var en man som hette Harold, vars kortfattade biografiska uppgifter sa mig att han var pensionerad sedan ganska länge. Någon av stadens icke-akademiska invånare kanske? Någon som jobbade på en bar eller en restaurang, eller i en bokhandel? Talaith kunde förmodligen hjälpa mig med de ställen där Bryony brukade hålla hus. Och ja, jag visste exakt vad jag gjorde. Jag ville inte att Nick Bell skulle vara inblandad i det som pågick här, vad det nu var. Jag hade tyckt om honom. När jag hade kammat noll beträffande Bell, övergick jag till den andra av de uppgifter jag hade ålagt mig. Att hitta namnen på de kvinnor som Evi hade avslöjat men ändå inte avslöjat för mig på morgonen, de som hade begått självmord och som hade misstänkt att de hade blivit våldtagna. För tre läsår sedan hade fem unga kvinnor och en man tagit livet av sig, vilket gjorde det till ett av de värsta åren för dokumenterade studentsjälvmord. Jag tillbringade en hel del tid med att söka igenom universitetstidningar och tidskrifter, liksom lokaltidningar, och hittade så småningom sex namn. Men utan Joesburys hjälp var det omöjligt att veta vilka Evi hade talat om. Läsåret före det var det en ännu svårare uppgift med sju självförvållade dödsfall bland studenter. Jag kunde inte ens hitta alla namnen, så jag hade ingen möjlighet att veta vilka Evis två hade varit. Läsåret dessförinnan hade jag emellertid tur. Kvinnan som Evi hade omnämnt som Patient D hade inte dött och jag hittade henne ganska snabbt. Danielle Brown, en tjugo år gammal neurologistudent från Clare College, hade försökt hänga sig i skogen alldeles utanför staden. Några ungdomar hade fått syn på henne och skurit ned henne och räddat hennes liv. Danielle Brown. Fortfarande i livet. Vid tretiden insåg jag att jag inte stod ut med att stanna inomhus mycket längre. För det första kände jag mig fortfarande groggy, vilket gjorde det ganska svårt för mig att koncentrera mig. För det andra kände jag mig mindre och mindre bekväm på mitt rum. Det är möjligt att det bara var minnena av vad Bryony hade gått igenom, men det var något som gjorde att jag kände mig nervös och irriterad. Och för varje timme som gick växte min känsla av frustration. Jag hade tillbringat merparten av tre dagar med att göra exakt vad jag hade blivit tillsagd att göra – jag hade kämpat för att komma in i universitetslivet, jag hade spanat och observerat. Jag hade tillbringat flera timmar varje dag med att bara surfa och söka efter bevis för Evis teori om att något slags virtuell subkultur skadade studenternas mentala hälsa. Det fanns massor på nätet om självmordssajter, men ingenting som jag kunde hitta var specifikt för Cambridge. Kvart över tre var jag nära att bli tokig. När jag kände mig så här brukade jag normalt försöka skaka av mig trögheten genom att simma sextio längder eller mer, men jag hade ännu inte hittat simhallen eller kollat upp öppettiderna. Jag beslöt att jag var tillräckligt pigg för att ta en joggningstur. Jag bytte kläder, kastade ett öga på kartan och skulle till att styra kursen mot floden när jag mindes min tur till industriområdet föregående dag och den gångväg längs floden som jag hade lagt märke till. Ytterligare en snabbkoll på kartan sa mig att det var en runda på mellan sex och sju kilometer, längs en av Cams bifloder. Den lämpade sig utmärkt för en sen eftermiddagsrunda. Först var det motigt, och jag fick kämpa i kanske bortåt en kilometer, men jag hittade snart rytmen. Hur långt man än springer, så handlar det om andningen. Om man bara får andningen under kontroll så kan man i stort sett hålla på tills krafterna tar slut. För någon i min ålder, och som dessutom är så vältränad som jag, kan det dröja flera timmar. Och medan jag sprang kunde jag inte låta bli att tänka på det underliga budskap som Bryony hade klottrat ned. Någon bevakade henne. Någon skrämde henne. Var det verklig rädsla, eller var det bara fantasier hos någon som i viss mån led av vanföreställningar? Hon skulle inte vara den första psykiskt sjuka unga kvinna som uppfann en stalkare som ett rop på uppmärksamhet. Och var det rätt eller fel av mig att misstänka Nick Bell? Var det normalt att husläkare hälsade på patienter på sjukhuset? En gång, kanske, men på det regelbundna sätt som Bell själv hade medgett? Av någon anledning trodde jag inte det. När jag väl hade lämnat bebyggelsen bakom mig vitnade landskapet. Gräs knastrade under fötterna på mig, isen på vattenpölarna splittrades som glas och träden lät pyttesmå isflagor regna över mig som konfetti när jag passerade under dem. Jag sprang vidare medan solen sänkte sig på himlen, genom plöjda fält och över stättor. I en kilometer eller så följde jag ett litet vattendrag som slingrade sig som en serpentin över ängarna. Pilträd växte på båda sidor, och vattnet kantades av säv som, när solen spred sin färg, tycktes vara gjord av polerad koppar. Efter en halvtimme tog jag mig över den minsta tänkbara lilla gångbro och visste att jag var på hemväg. Jag hade avverkat ytterligare halvannan kilometer när jag kunde se de stora taken av korrugerad plåt på byggnader av industrityp en bit framför mig. Jag närmade mig området igen från motsatta sidan från den där jag hade parkerat dagen innan. När jag klättrade över stättan och in på nästa fält såg jag att det var närmare än jag hade trott. Kanske knappt en kilometer. Från det här hållet kunde jag se en mycket äldre tegelbyggnad. Den såg viktoriansk ut och förfallen. Som en gammal fabrik, eller kanske ett gjuteri. Sedan hände det. Rent bokstavligt som en blixt från en klar himmel, det absolut sista jag skulle ha förväntat mig. Ena ögonblicket sprang jag bara där, medveten om att jag hade tappat farten och att svetten sipprade ned mellan skulderbladen. I nästa ögonblick togs jag med total överraskning av ett gällt skriande ljud. Någon instinkt fick mig att lyfta blicken. Omkring hundra meter framför mig, lågflygande och på väg rakt mot mig, kom en stor fågel. Jag var inte alltför orolig till att börja med, men när fågeln närmade sig, fortfarande skriande, kom jag på mig med att sakta in, som för att skjuta upp ögonblicket då vi skulle mötas. Jag såg upp, just som den passerade strax ovanför mig, tillräckligt lågt för att jag skulle kunna urskilja de spräckliga bröstfjädrarna, bedöma vingbredden till omkring en meter, och se gula fjälliga klor. Jag vände mig om, och väntade mig förstås att se fågeln flyga i väg. Det gjorde den, men inte så långt. Den var svårare att se nu eftersom den kom rakt ur solen, men det rådde inte särskilt mycket tvivel om att den hade vänt och var på väg tillbaka. Okej, vad gör man? Man är flera kilometer från något skydd, det finns ingen annan i närheten och en stor rovfågel anfaller en. Finns det något beprövat beteende? I alla fall inget som jag kände till. Även om jag visste hur korkat det var att försöka springa ifrån en fågel, i synnerhet en stor, så var detta just vad jag gjorde. Jag kände vindfläkten, som till och med kunde ha varit fysisk kontakt, när fågeln passerade över huvudet på mig igen. Vad i helvete var det som hände här? Fåglar angriper inte människor. Hade jag somnat vid mitt skrivbord och vaknat upp i en Hitchcockfilm? Jag kastade en blick uppåt. Okej, jag behövde en plan. Snabbt. Till vänster om mig hade jag ett trådstaket, en dryg meter högt, med skogsmark på andra sidan. Fågeln skulle nästan säkert finna det svårare att anfalla mig bland träden än på öppen mark. Den kom tillbaka, lägre, med sikte direkt mot ansiktet på mig. Jag vände på klacken och rusade mot staketet. Fågeln höjde sig i luften och ryttlade ovanför mig, medan den skriade oavbrutet som en förlorad själ. Träden var höga men smala. Som tur var växte de väldigt tätt ihop och jag trodde inte egentligen att fågeln kunde flyga ned här. Det kunde den inte och den försökte inte. Men den gav inte upp så lätt. Jag kunde fortfarande höra den ovanför trädtaket, där den skriade gällt och förmodligen anklagade mig på fågelspråk för all slags feghet. Jag tog mig fram genom skogen, duckade för att undvika lågt hängande grenar och kom efter omkring fem minuter ut i en liten glänta. Mitt på den fanns resterna av en lägereld. Först antog jag att det var ungdomar som hade slunkit hit ut för att dricka billig sprit och röka tvivelaktiga cigaretter. Det var bara det att det inte syntes några påtagliga tecken på att det hade varit tonåringar här. Tonåringar är grisiga och när de har fest tar de inte vägen förbi återvinningen på vägen hem. Ändå fanns det inget annat här än de svartnande resterna av en eld. På andra sidan gläntan var det en smal stig och jag gick lättad mot den. Till min förvåning fann jag att stigen var upplyst. På vardera sidan om den, med fem meters intervall, var det små lyktor, varannan på vänster och varannan på höger sida. Om det hade varit ljusare hade jag förmodligen knappt märkt dem, men när dagsljuset blev svagare började de glöda. De drevs med solkraft, och skilde sig inte så mycket från dem som jag hade hemma. Vilket innebar att de måste vara kopplade till solpaneler. Jag gick till trädet närmast lyktan som jag stod vid. Mycket riktigt, en smal, maskerad tråd löpte uppför stammen och sträckte sig högre upp än jag kunde se. Det var dyrt att installera lyktor som drevs av solceller i en skog i mitten av ingenstans. Och varför skulle man lysa upp en stig som ledde till en glänta? Det var svårt att vara säker i dunklet som sänkte sig men jag hade en känsla av att jag började komma till skogsbrynet. Mellan träden framför mig och till vänster kunde jag skymta stora byggnader. Till höger låg fältet där gångstigen löpte och det var den uppenbara vägen hem, men jag kunde slå vad om att falken från helvetet hade bättre mörkerseende än jag. Bäst att jag försökte komma in bland byggnaderna, höll mig nära ställen där jag kunde ta skydd och tog mig hem bäst jag kunde. Jag var fortfarande skärrad, så när jag hörde ett ljud bakom mig snodde jag runt som om jag hade blivit skjuten. Ingenting som jag kunde se, men skogsmarker är fulla av små varelser. Grenar faller ned från träd, ibland brakar saker och ting utan något uppenbart skäl. Ingen anledning att bli skärrad, och att gå baklänges genom ett tjockt virrvarr av taggiga buskar, nässlor och seg kirskål var ingen bra idé. Jag vände mig om igen för att se i den riktning jag gick. Och trodde att jag skulle dö av skräck. Rakt framför mig, omkring tio meter bort, hängde en mänsklig figur i halsen från ett träd. Bråkdelen av en sekund senare insåg jag att det inte var en verklig människa. Det var bara en stor trasdocka. Jag gick närmare. Dockan var ungefär en meter lång. Armarna och benen verkade ha gjorts av crèmefärgad bomull. Den var iförd en gul klänning, missfärgad av regn, mögel och fågelspillning. Ett matchande tyg hade sytts omkring fötterna för att föreställa skor. Händerna var målade. Håret var gjort av orangefärgad ull, som på båda sidor om ansiktet hade snotts till två flätor. Kring båda hade stora gula rosetter knutits. Ansiktet var groteskt. En väldig, grinande, vanskapt mun, buskiga ögonbryn och ilskna svarta ögon. Ett kraftigt ärr löpte längs den högra kinden. Den här var ingen leksak, den här hade gjorts för att skrämma. Och det fungerade. Jag gick runt trädet, på ordentligt avstånd från den hängande figuren, och kände plötsligt att ett andra möte med en revirbevakande fågel inte skulle vara en så dålig idé. Definitivt inte någon dålig idé, eftersom trasdockan inte var det enda som hängde i halsen i den här skogen. Alldeles framför mig var det ett djur som svängde lätt som om någon hade gett den en lekfull knuff bara för några ögonblick sedan. Räven var verklig. Det var blod kring halsen på den, vilket innebar att den förmodligen hade varit vid liv då den hängdes upp här. I ett annat träd, omkring fem meter bort, kunde jag se en annan hängande figur. Det var för långt bort för att jag skulle kunna vara säker på att den inte var mänsklig, så jag måste gå närmare. För liten för att vara en vuxen, bara omkring en meter lång. Jag var tillräckligt nära. Ännu ett groteskt målat bomullsansikte. Rött hår den här gången, med ett blått band om. Åh, det här kändes inte alls bra. »Den här skogen är privat mark.« Jag hade ingen aning om att någon var i närheten och ändå hade den småvuxne silverhårige mannen smugit sig så nära att jag skulle ha kunnat röra vid honom. Han var klädd för lantliv i bruna manchesterbyxor och en oljerock. »Vad är det som pågår här?« frågade jag utan att tänka, och gjorde en gest mot den närmaste dockan. »Vad är det här för någonting?« Jag måste nästan beundra en man som var knappt en och sjuttio men som kunde se ned på mig med en överlägsen min. »Hörde du inte vad jag sa?« frågade han. »Förstår du inte ordet privat?« Åh, vad jag önskade att jag hade haft mitt polisleg på mig. »Förlåt mig«, sa jag mellan sammanbitna tänder. »Det där är närmaste vägen ut«, sa han och pekade på fältet till vänster om mig, det som jag hade sprungit över när fågeln anföll mig. »Jag föreslår att du tar den.« Jag kastade en blick mot industriområdet. »Jag tar den där vägen«, sa jag. »Det är lite mörkt att springa över fälten.« Hans utsträckta arm var orubblig. »Den där vägen«, sa han. Nu var jag irriterad, men jag önskade honom god kväll och gick åt sidan, och hade för avsikt att gå runt honom och sätta kurs mot byggnaderna. Han gick åt samma håll som jag och blockerade effektivt min väg. »Vad tror du att du håller på med?« frågade jag på ett ganska uppkäftigt sätt, men började nu bli lite rädd för honom. Han var något över sextio och även om han på intet sätt var en storvuxen man skulle han förmodligen vara för stark för mig. Och det var något i hans blick som inte var helt förnuftigt. »Det är min mark«, sa han. »Jag kan göra vad jag vill.« »Nej, det kan du inte«, sa jag. »Ur vägen.« Han rörde sig inte. Utöver att bestämt peka med högra handen. »Det där är den väg du ska ta.« »Vad heter du?« frågade jag. »Vad heter du själv?« svarade han. Ja, där fick han mig. Laura Farrow kunde inte tillåta sig att hamna i ett offentligt gräl med en markägare i trakten. Om den lokala polisen blev indragen skulle den snart nog komma på att Laura Farrow inte existerade. Det skulle kunna äventyra hela den hemliga operationen. »Jag får önska en trevlig kväll, Sir«, sa jag till honom, vilket vid närmare eftertanke förmodligen inte var särskilt smart. Att önska någon en trevlig kväll och titulera dem Sir var ett avgjort snutmässigt sätt att agera. Jag vände på klacken och gick snabbt mot skogsbrynet. Ytterligare en gång över staketet och sedan var jag ute på fältet. När jag vände mig om stod han fortfarande kvar. Jag började springa. Och stannade inte förrän jag kommit hem. När jag kom hem hittade jag ett mejl från Evi som frågade om jag hade lust att följa med på en middag följande kväll. Den skulle vara informell, det skulle vara ett bra tillfälle för mig att träffa lite människor, sa hon, och skulle kanske ge oss båda lite tid att prata om det var något nytt. Det skulle också, insåg jag, ge mig chansen att fråga henne om Nick Bell, ifall hon kände honom, vad hon tyckte om honom. Jag skickade ett snabbt svarsmejl som sa att jag väldigt gärna skulle komma och hon svarade direkt med adressen. En bondgård en liten bit utanför Cambridge. Vi skulle träffas där klockan åtta. Jag tillbringade kvällen med att surfa på nätet igen och titta efter sajter som skulle kunna driva sårbara människor som Bryony, Nicole och Jackie att ta livet av sig. Om de fanns där ute, så var de svåra att få grepp om. Jag började bli alltmer övertygad om att Evis teori inte stämde. När jag kände att mina ögon höll på att trilla ur ögonhålorna skickade jag min rapport till Joesbury och gick och lade mig. 45 JOESBURY släppte ut andan som han inte ens hade insett att han hållit. Vad in i… Vilken bit av du inte är där för att utreda var det som den här kvinnan inte förstod? Han lutade sig tillbaka, sträckte på sig och läste om stycket igen. Detta är inte våldtäkt i samband med någon träff, kom ihåg det, Sir. De här fyra kvinnorna, fem om man räknar in Bryony, gick inte hem med någon som de träffat på en bar. De trodde alla att någon kom in på deras rum på natten medan de sov och förgrep sig på dem. De flesta flickor på college låser sina rum på natten, vilket innebär att någon tagit sig in genom låsta dörrar. De flesta kvinnor skulle vakna och gallskrika om en främling började tafsa på dem mitt i natten. Utom du Lacey, tänkte Joesbury och gick fram till fönstret. En främling som tafsar på dig mitt i natten är en helt normal företeelse. Herregud, han måste se till att komma ifrån det här fallet. Nej, han måste se till att hon togs bort från fallet. Han kunde helt enkelt inte tänka klart när… och han började känna sig som ett djur i bur på det här hotellrummet. Han skulle ta en promenad om det inte var så att han visste var han skulle hamna. På gräsplanen utanför studentbostäderna vid St John’s. I stället gick han tillbaka och tittade på den blå dossieren som låg bredvid hans laptop på det smala hotellskrivbordet. Han visste exakt vilka de fyra kvinnorna var. Freya Robin, Donna Leather, Jayne Pearson och Danielle Brown. Han kunde rabbla deras namn – och namnen på alla de andra – i sömnen. Han suckade igen och återgick till rapporten. Herregud, ingen annan än Lacey Flint kunde bli anfallen av en ursinnig tornfalk, hitta döda djur hängande i träden och bli bortjagad från privat mark av en psykotisk bonde och allt detta på en och samma eftermiddag. När hon äntligen slutade babbla om hur hon tillbringade fritiden återgick hon till det som var hennes egentliga ärende. Det tycks mig som om ett mönster börjar framträda. Mardrömmar, möjligen försvinnanden, partydroger, obevisade sexuella övergrepp och till och med våldtäkter, sedan döden. Jag vet att du sa att jag inte var här för att utreda något, Sir, men med självmordsförsöken inräknade finns det potentiellt tjugonio fall av något väldigt otäckt som pågår här. Evi vill inte ge mig några namn, det är något skitsnack om patientsekretess, men jag har hittat några av dem i tidningsarkiven, däribland Danielle Brown, ett av de möjliga våldtäktsoffren. Jag vet att du kan få fram de övriga ur kriminalens dossierer. Det skulle verkligen vara till stor hjälp att veta vilka de är. Jag har ganska gott om tid här. Jag kan bara sitta vid datorn och gå igenom fakta. Se om det är något som sticker ut. Jag är bra på detaljer, har jag nämnt det? En annan sak som skulle vara till stor hjälp är om vi kunde spåra upp Danielle Brown och prata med henne. Om hon kan berätta för oss att hennes handlingar påverkades av tryck utifrån så vore det ett stort framsteg, eller hur? Jag skulle kunna arbeta med just det i morgon. Hon skrev till honom på ett helt annat sätt än hon någonsin talade till honom på. Mycket mindre formellt, till och med vänskapligt. När de befann sig öga mot öga var hon alltid reserverad, som om hon vägde varje ord som kom ur hennes mun på guldvåg. Utom när hon tappade humöret. När han först lärde känna henne hade han sett till att retas med henne på ett sätt som var helt oprofessionellt bara för att framkalla en reaktion hos henne som verkade äkta. Okej, nu kommer vi till det verkligt allvarliga. Jag var och hälsade på Bryony Carter igen i dag och jag upptäckte någonting. Hon kan inte tala men hon kan skriva. Bara några ord i taget eftersom hon inte verkar ha mycket kontroll över sina muskler. Hon talade om för mig att någon bevakade henne. Vilket faktiskt inte stämmer med Evis teori om nätmobbning. Om det är någon som bevakar henne låter allt mycket mer målinriktat och avsiktligt. Hon sa också att hon var rädd och skrev sedan ned ordet Bell. Säger det dig någonting? Bryonys husläkare heter Nick Bell och han var i hennes rum (och bevakade henne?) samma dag som jag träffade honom, men ärligt talat kan jag inte föreställa mig det. Han verkar trevlig. Det finns ingen annan vid universitetet som verkar trolig. Jag tänker gå och hälsa på henne igen. Men jag vill inte driva det för långt för hon befinner sig i ett väldigt skört tillstånd. Okej, jag tror att det var allt för i dag. Jag kan knappt hålla ögonen öppna och det är en ung herre som ligger utsträckt på min kudde och ser försummad ut. Det är min teddybjörn jag talar om, förresten. Jag kallar honom Joe, har jag sagt det? Herregud vad jag är trött. God natt. Sov gott. Nu slocknar jag för gott. Zzzzzz… Joesbury reste sig, gick genom rummet och lät huvudet falla mot det kalla träet på dörren. Efter fem minuter suckade han och sträckte sig efter telefonen. 46 Cambridge, femton år tidigare »INGEN är tvungen att göra det här«, sa den unge mannen som hade stulit nyckeln och öppnat dörren högst upp i kyrktornet. Han var lång och slank och vid tjugoett års ålder var hans kropp så i det närmaste perfekt som en manskropp kan tänkas bli. Han hade låtit sitt hår växa sig längre sedan han lämnat sin strikta internatskola och det fladdrade nu kring huvudet på ett sätt som fick honom att se närmast hednisk ut. »Jag vet att vi har pratat om det, men innan vi kom hit visste ingen av oss hur vi skulle känna oss. Om någon ändrar sig är det helt okej.« Den förste av hans två följeslagare som klev ut på taket bar den marinblåa, röda och gula halsduk som tillhörde ett av Cambridges mer berömda college. Han skakade på huvudet. »Jag tänker inte ändra mig«, sa han. »Du har ingen aning om hur mycket klarare allt har blivit sedan vi bestämde oss. Som om en väldig tyngd lyfts av.« Han vände sig om och såg bakåt mot trappan. »Jag kan inte gå tillbaka dit ned«, sa han, och man kunde se en skymt av tårar i ögonen på honom. »Jag kan bara inte.« »Vi måste göra det, på det ena eller andra sättet«, sa den tredje unge mannen. Sedan kastade han ängsliga blickar på de båda andra. »Förlåt mig«, sa han. Hans pupiller var enorma i det bleka ansiktet och tycktes ha förlorat sin förmåga att fokusera. Hans händer skakade. Han var mindre och magrare än sina två följeslagare, en pojke som var skapad för inomhusliv. Den långhårige unge mannen lade ena handen på den mindres axel. »Det är okej«, sa han. »Vi hanterar det bäst vi kan.« »Men hur gör vi det?« frågade den tredje unge mannen, och talade fortare än vad som verkade naturligt. »Håller varandra i händerna och räknar till tre.« »Låt oss bara gå fram och titta«, föreslog mannen med det långa håret. »Jag vill att alla ska vara säkra.« »Jag är säker«, sa pojken med Trinityhalsduken. »Tack för att ni är med mig, grabbar. Oavsett om ni följer med mig hela vägen eller inte, så skulle jag inte ha kunnat komma så här långt utan er. Ni har varit bra vänner.« Han höll ut armarna och i tur och ordning steg de båda andra in i hans famn. Kramarna var snabba, grabbiga, inte mycket mer än ömsesidiga dunkar i ryggen. Tillsammans gick de över taket fram till balustraden. En eller ett par meter från den stannade den tredje pojken upp. De båda andra märkte det antingen inte eller låtsades att de inte gjorde det. De gick fram till stenkanten och satte sig på den. Utan att ta blicken från varandra svängde de benen över kanten tills två par skor hängde och dinglade. »Lycka till, kompis«, sa den förste. »Jag älskar dig, grabben«, svarade hans följeslagare. Ett halvkvävt skrik hördes bakom dem. Den tredje pojken kom springande mot dem, med öppen mun och knytnävarna pumpande. Han nådde fram till dem, klev upp på balustraden och hoppade. Tystnad under tre, kanske fyra sekunder. Sedan ett krasande ljud. Tystnad igen. Båda pojkarna på balustraden hade lutat sig fram för att se på nedslaget. De rätade på sig som en man och vände sig mot varandra. »Vet du, Iestyn, även om han inte hade gjort det så skulle det ha räckt med en ordentlig knuff«, sa den långhårige. Den andre, som bar Trinityhalsduken, skakade på huvudet. »Det hade inte varit lika bra«, sa han. »Tro mig, det tar bort hela nöjet med det.« De log fortfarande båda två, höjde högra handen och gjorde en ljudlig high-five. 47 Fredagen den 18 januari (för fyra dagar sedan) »DU är sen.« Den jeansklädda baken slingrade sig ned i en bekväm ställning på den skinnklädda passagerarplatsen och dess ägare lyfte menande vänstra handleden. »Din klocka går för fort«, sa hon utan att se på honom. »Jag är precis i tid.« Joesbury lättade på handbromsen, kollade backspegeln och svängde ut, just som Chris Evans annonserade att de lyssnade på Friday Show på Radio 2 och att klockan var nio och trettiotvå. »Jag antar att BBC:s klocka också går för fort«, sa han. »Hur var trafiken?« »Inte så farlig, trots allt«, sa han, vilket ganska väl beskrev den fem minuter långa resan från det centralt belägna parkeringshuset till det ställe på Queen’s Road, en liten bit ifrån hennes college, där de hade kommit överens om att han skulle hämta upp henne. Utifrån det mejl han hade sänt i gryningen trodde hon att han hade kört dit från London. Hon såg sig omkring, mot baksätet, upp mot taket. »Det här är inte din bil«, förkunnade hon när de svängde in på Huntingdon Road. Trafiken på vägen ut ur Cambridge i nordlig riktning var livlig men rörde sig i jämn takt. På radion började en låt med James Brown spelas. »Är det inte?« Inne i bilen doftade det underbart, som söta apelsiner och vita små blommor en afton i tropikerna, och vad i helvete försökte han vara nu, en poet? »När jag kände dig i höstas hade du en töntig grön cabriolet. En riktig kärra för damer som tillbringar all sin tid med att äta lunch med varandra.« »Så gulligt av dig att komma ihåg det.« Det var trafikljus framför dem och Joesbury lättade på gaspedalen. Om de blev tvungna att stanna kunde han titta på henne. Annars var det inte riktigt ansvarsfullt. Han snörpte på munnen för att hålla leendet under kontroll, och undrade om det fanns något straff för att köra under påverkan av Lacey. »Men å andra sidan, när jag kände dig i höstas hade du en höger lunga som inte hade blivit genomborrad av en kula. Jag antar att livet går vidare.« »Aj, aj«, sa Joesbury. Nej, han tänkte inte se på henne. »Gör det ont?« Det lät inte som omsorg i hennes röst – mer som hopp – men det var svårt att avgöra utan att se på henne. »Nej, den är faktiskt ganska bekväm att köra.« Ljuset blev kvar på grönt, förorterna började glesna och hastigheten på trafiken ökade. Ur ögonvrån kunde han se att hon tittade direkt på honom. Han kastade en blick på henne innan han kunde hejda sig och hans mage slog en liten kullerbytta. Hon hade praktiskt taget aldrig makeup. Ett ögonblick kom han på sig med att le inombords åt tanken att hon hade klätt upp sig för hans skull. Sedan mindes han att hon arbetade under täckmantel. Som Laura Farrow, tjusig men knäpp. »Jag äger fortfarande damlunchkärran«, sa han när de närmade sig den tvåfiliga motorvägen. »Den här bilen är registrerad på ett företag i Essex som lade ned verksamheten för två år sedan.« »Häftigt, en riktig spionbil.« Han gav ifrån sig en låtsassuck. »Flint, tar du verkligen det här på hundraprocentigt allvar?« Hon skruvade på sig i sätet som ett överstimulerat barn på en utflykt. »Det kan du ge dig på att jag gör«, sa hon. »Du ska veta att jag missade två föreläsningar för att följa med dig på utflykt. Så vart är vi på väg?« »Lincoln«, sa han, och svängde över i ytterfilen och ökade farten. Instrumentbrädan sa honom att utomhustemperaturen hade sjunkit till noll. »För att träffa Danielle Brown.« En sekunds tystnad och sedan. »Varför?« »Därför att hon är en före detta Cambridgestudent som försökte ta livet av sig och som innan dess hävdade att hon hade utsatts för övergrepp av okända förövare.« Hon drog handen genom håret. »Jag vet det där«, sa hon. »Jag berättade det för dig i går kväll. Vad jag menar är, varför åker vi och hälsar på henne? Låter väldigt mycket som en utredning i mina öron och jag är inte här för att utreda. Du har varit väldigt tydlig med det.« »Tänker du hålla på så här hela resan?« sa han. »Förmodligen. Och på hemvägen också. Och hur kommer det sig att du låter dig dras in? Jag trodde att du hade lätt tjänst. Du vet, som att laga te åt betydelsefulla personer på Yarden.« »Jag antar att betydelsefulla personer på Scotland Yard tyckte att det där att köra femton mil med dig och övervaka när du förhör en trevlig ung dam räknas som lätt tjänst. De känner dig tydligen inte lika väl som jag.« När han kastade en blick igen log hon. En ovanlig stramande känsla i käkbenet sa honom att han också gjorde det. Megan hade haft rätt. För femton år sedan, när Evi Oliver hade läst medicin på första året vid St John’s College, och haft glänsande hår och varit frisk och sund, hade fem studenter tagit livet av sig. På sitt mottagningsrum i studentrådgivningens lokaler lutade sig Evi tillbaka i stolen, medan hennes vänstra hand automatiskt gick ned till låret för att försöka massera bort något av värken där. Hon mindes en av dem, den som Nick hade nämnt på onsdagskvällen, en pojke som hade hoppat ned från tornet på en av de äldre kyrkorna. Området nedanför hade varit avspärrat i över ett dygn och hade sedan varit överstrött med billiga blommor i dagar efteråt. Och nu hade hon fått höra om fyra andra, men mindes ingen av dem. Kanske hade man tystat ned sådana saker på den tiden. Hon återgick till statistiken på skärmen. Inget annat som på något sätt var anmärkningsvärt. Ett självmord ett år, två ett annat, inget alls vissa år. Helt och hållet vad man kunde förvänta sig. Bortsett från ökningen när hon själv hade varit student och det som hände just nu. Cambridges statistik beträffande dödsfall bland studenter var helt och hållet normal. Med ena ögat på klockan, medveten om att hon hade ett institutionsmöte om en kvart, gick hon in på universitetstidningens arkivsajt. Hon skrev in »självmord« i sökfunktionen och hade några ögonblick senare detaljerna om de fem unga människor som hade dött under hennes första år. Fyra pojkar, en flicka. En som hade hoppat, en som hade skurit upp handlederna, tre som hade tagit överdoser. Tre av dem hade varit medicinare, en på sitt andra år (den som hade hoppat), och två på sitt första (den som hade skurit upp handlederna och en av dem som hade dött av en överdos). Evi såg på klockan igen och lyfte telefonluren. »Jag gjorde en körning på din vän Nick Bell«, sa Joesbury när de kom fram till A1. »Och?« frågade Lacey, och hennes huvud svängde över mot honom, lite snabbare än han skulle ha velat. »Hur ren som helst, men vi ska hålla ett öga på honom.« »Jag skulle kunna stöta ihop med honom av en slump. Försöka lära känna honom lite bättre?« Hon retades med honom. Eller det var i alla fall vad han hoppades. »Koncentrera dig på jobbet, Flint. Du kan återuppta ditt ovanliga kärleksliv när vi drar bort dig från fallet.« Hon svarade inte. När han kastade en blick på henne satt hon och stirrade rakt framför sig, de rosafärgade läpparna trutade bara en aning. Surade. Han hade inte insett hur fyllig hennes underläpp var. »Vi kan också se till att någon tar sig in på praktiken där han jobbar och kollar hans datorer«, sa Joesbury, och vände åter blicken stadigt mot vägen. »Om han har varit inne på några tvivelaktiga internetsajter kommer vi snart att veta om det.« Hon stirrade fortfarande på instrumentbrädan. »Det kommer att ta en vecka eller så att greja.« »Hur då?« Hon vände sig mot honom igen. »Du kan inte bara dyka upp på någons tröskel och be att få inspektera deras hårddisk.« På radion började Michael Bublé sjunga om att det var en ny gryning och en ny dag. Inte hans favoritcover men en bra sång. Joesbury sträckte sig fram för att öka volymen en aning. Och tänkte han låta det där sista passera? Förmodligen bäst att han gjorde det. »Det första vi gör är att skicka dem ett svårspårat virus«, sa han. »Det räcker med att slänga in några smådjävlar i systemet. Sedan kopplar vi om deras utgående telefonsamtal för att fånga upp när de ringer till IT-supporten och ber om hjälp. Vi skickar över någon samma eftermiddag.« »Det var lömskt.« »Du slog väl upp definitionen av operationer under täckmantel i ditt lexikon innan du tog det här jobbet, Flint?« Hon gav ifrån sig en låg flämtning som till och med skulle ha kunnat vara ett fnissande och han fick den där känslan igen. Den som han alltid hade haft när han var tillsammans med henne, till och med när allt var riktigt förjävligt. Den som sa honom att det inte var någonstans i hela världen där han hellre ville vara. »Meg, väckte jag dig?« Tystnad i andra änden av tråden. Sedan prasslet av tyg som gneds mot annat tyg. Något som knakade och, kanske, en gäspning. Meg låg fortfarande till sängs. »Nix, jag är klarvaken«, svarade hon med sin vanliga skrovliga rökarröst. »Bara inte helt pigg. Det är min lediga dag och jag har inte fått min koffeininjektion ännu. Var det något särskilt, Evi?« »Förlåt, jag visste inte. Jag kan ringa nästa vecka.« Mer ljud av prasslande tyg, en liten grymtning. »Nej, fortsätt.« Evi nämnde det år då de båda kvinnorna hade varit studenter vid St John’s, Evi på sitt första år och Megan på sitt tredje. »Fem självmord«, sa hon. »Det är enda gången förutom de senaste fem åren som något utöver det vanliga i det här avseendet har hänt här. Du nämnde det häromdagen. Hur mycket kommer du ihåg?« En sekunds tystnad medan Megan tänkte efter, och satte sig upp i sängen. »Ärligt talat, inte särskilt mycket«, sa hon efter ett ögonblick. »Men Evi, för femton år sedan var internet ganska nytt. Det slags mobbande och hetsande på nätet som du har talat om skulle inte ha haft en chans att komma i gång. Jag kan inte inse hur det skulle kunna vara relevant.« Hon hade en poäng där. »Det är sant.« En liten suck. »Hör på nu, Evi, jag är faktiskt inte säker på att det här är det som borde sysselsätta ditt huvud just nu. Du är långt ifrån frisk själv. Låt mig bolla vidare det här till John. Hans team kan följa upp det om de tror att det är viktigt.« Det var något i Megans röst som antydde att hon tyckte att den sista tanken var roande. »Är han där?« frågade Evi. Paus. »Kan hända«, sa Meg, definitivt med ett leende i rösten. »Okej, okej. Låt inte mig störa. Ha en bra dag, Meg.« »Jag låter er damer snacka«, sa Joesbury, och gick till matbordet i bortre änden av rummet och drog ut en av stolarna. Tidigare hade han köpt en Daily Mirror. Han bläddrade fram till sportsidorna och lutade huvudet i händerna. Nu hade han en bra utsikt över de båda kvinnorna och det skulle se ut som om han satt och läste. Danielle Brown var i ett eländigt skick. Det fanns faktiskt inga andra ord för det. Hon var tjugofem men såg ut som om hon kunde ha varit tio år äldre. Hon hade bortåt tjugofem kilos övervikt, var översållad med finnar och kliade sig oupphörligt. För en och en halv timme sedan hade han och Flint kommit till den lilla advokatbyrån där hon arbetade som notarie. De hade presenterat sig och bett att få tala med henne under lunchrasten. Hon hade ingenting alls emot det utan verkade snarast välkomna den oväntade uppmärksamheten. Klockan ett hade de kört henne till huset i utkanten av staden där hon bodde hos sina föräldrar. Huset var ett stort radhus från trettiotalet, med stora rum, högt i tak och fönster i art deco-stil. Det mäktiga vardagsrummet, som hade gjorts extra stort genom att väggarna slagits ut mellan två rum, var fullt av foton av Danielle som skolflicka och ung student. Hon hade varit slank och välväxt, med långt glänsande brunt hår. Håret var kortklippt nu, mer för att göra det lättskött än för att det skulle framhäva hennes utseende. Hon kunde ha varit en annan kvinna. »Jag läste om den där flickan«, sa hon till Lacey, samtidigt som hon krafsade bort lite torrt skinn på insidan av handleden. »Hon som satte eld på sig själv i slutet av höstterminen. Är hon död?« »Hon blev väldigt allvarligt skadad«, sa Lacey. »Det är inte säkert att hon klarar sig.« »Och hon den här veckan. Tidningarna gav inga detaljer. Vad hände med henne?« »Vi misstänker att hon med avsikt kraschade sin bil«, sa Lacey. »Danielle, jag tänker ställa några frågor till dig som du kanske tycker är svåra att besvara. Jag är verkligen ledsen om jag orsakar dig smärta, men jag skulle inte fråga om det inte vore viktigt. Är det okej?« Ur ögonvrån såg Joesbury hur Danielle nickade. Hon såg ut som om hon var på sin vakt, men samtidigt som om hon tyckte att det var spännande. Han sänkte blicken igen och väntade på den ofrånkomliga frågan om sexuella övergrepp. »Danielle«, sa Lacey, »när du läste i Cambridge, var du då någonsin rädd?« Joesbury insåg att han inte hade vänt blad på tjugo minuter. Danielle fick en hel massa gratisterapi av Lacey, som uppenbarligen missat sitt kall i livet som studentrådgivare, men i övrigt inte gjorde några egentliga framsteg. Eftersom han hade gått igenom Danielles dossier ganska detaljerat hade han innan de kom dit vetat att hon hade fått kämpa för att klara av livet i Cambridge. Hon hade missat inlämningsuppgifter, glömt att gå på föreläsningar och handledningar, ofta försovit sig. Hennes studier hade blivit lidande till den grad att universitetsledningen funderade på att gripa in. Han hade redan sett dossiererna från studentrådgivningen och kände till Danielles obevisade påståenden om att hon hade utsatts för sexuella övergrepp på sitt rum under natten. Det som Lacey hade grävt fram måste han dock i rättvisans namn erkänna att han hade missat. Det faktum att Danielle hade varit rädd innan hon hängde sig i en ek. »En teori som vi har«, sa Lacey just, »är att sårbara studenter uppmuntras att skada sig själva genom något slags mobbning på nätet. Gick du någonsin in på någon webbsajt eller något chattrum om självmord när du läste i Cambridge?« Danielle nickade. Joesbury lutade sig bakåt i stolen och betraktade henne. Från den plats där de båda kvinnorna satt kunde Lacey se honom, medan Danielle inte kunde det. »Jag behövde bara få veta att det fanns andra människor där ute som mådde lika dåligt som jag«, sa Danielle. »Var det någon som berättade för dig om de där sajterna?« Blank uppsyn. »Var det de där sajterna som hittade dig på något sätt? Fick du några mejl, eller poppade de upp i dina sökmotorer, eller något i den stilen? Hur kunde du känna till dem?« »Jag googlade på självmord«, sa Danielle med ett lätt föraktfullt tonfall. »Det var inte svårt.« »Hade någon av de här sajterna speciellt med Cambridge att göra?« Återigen skakade Danielle på huvudet. »De flesta av dem verkade vara amerikanska, om jag minns rätt«, sa hon. Tyst och stilla reste sig Joesbury och gick fram till fönstret. Trädgården utanför hade fått växa fram under många år och den var välskött. Till och med på vintern var den tilltalande, med gräsmattor och vintergröna buskar glänsande av frost. Han skulle ge dem ytterligare tio minuter att avsluta det hela. De skulle fortfarande hinna få i sig lite lunch och kanske få en chans att tala om något annat än polisarbete. Hade de över huvud taget någonsin gjort det tidigare? Borta i sofforna talade Lacey och Danielle om själva händelsen, om den morgon då Danielle hade cyklat i väg till en skog i trakten, kastat ett rep över en gren och hängt sig. »Hur kunde du nå grenen?« frågade Lacey. »Om den satt tillräckligt högt för att du skulle kunna hänga dig, så måste den vara för hög för att nå från marken.« »Alltihop är lite dimmigt«, sa Danielle. »Inte ens dagen därpå kunde jag minnas allt riktigt klart. Polisen sa att jag hade haft repet redo i en snara och bara kastat det över en gren.« »Du måste vara bra på knopar«, sa Lacey. »Själv är jag hopplös. Jag kan inte ens skilja mellan en råbandsknop och en pålstek.« Inget svar. »Så hur gör du en snara med ett rep?« frågade Lacey. »Och hur får du sedan snaran om halsen på rätt sätt. Så att den dras åt som den ska? Jag skulle inte ha minsta aning om hur man gör.« Joesbury gav upp sina försök att låtsas studera trädgården. Han vände sig om så att han stod vänd mot de båda kvinnorna. »Jag minns inte«, sa Danielle. »Jag hade tagit något, enligt läkarna. Allt är bara en enda dimma.« »Vad hade du tagit?« En axelryckning. Flickans ansikte hade stelnat. Försvarsmurarna började resas. »Vad brukade du ta i vanliga fall?« »Ingenting. Jag använde inte droger.« »Bara den morgonen då du försökte ta livet av dig.« »Assistent Flint«, sa Joesbury och tog ett steg fram. Hon såg upp med en till hälften trotsig, till hälften skyldig uppsyn. Med en lätt snörpning på munnen vände hon sig sedan mot Danielle igen. »Vad stod du på?« »Assistent Flint…« Joesbury höjde rösten. »För att dö genom hängning måste du ta dig upp från marken, dra åt repet och sedan hoppa. Vad stod du på?« »Enlig kriminalens rapport balanserade Miss Brown på pedalerna på sin cykel tillräckligt länge för att knyta repet«, sa Joesbury. »Och om vi inte kör tillbaka henne nu så kommer hon för sent till jobbet.« »Vilket skitsnack!« Joesbury kastade en blick utåt gatan och körde ut från den lilla parkeringen. »Var inte fin i kanten, Flint, säg vad du tänker.« »Fullkomligt skitsnack. Vad var hon för något, konstcyklist? Hon balanserade på pedalerna så länge att hon hann lägga en snara om halsen och andra änden av repet om ett träd.« Det var på sätt och vis lite trevligt att se henne tappa behärskningen. »Jo, jag fattar vad du menar«, sa han. »Hungrig?« »Hon kunde inte ha gjort det på egen hand. Du hörde henne, hon skulle inte ha kunnat skilja en råbandsknop från en käringknut. Hon hade hjälp.« »Möjligt. Någonting emot pubkäk?« »Vad i helvete menar du med möjligt?« »Danielle dog inte därför att någon hittade henne och skar ned henne«, sa Joesbury. »De ringde efter hjälp och stack sedan. Kriminalen hittade dem aldrig. Det är möjligt att det var något slags drastiskt skämt som gick lite för långt.« »Hon kunde inte identifiera dem?« Joesbury skakade på huvudet. »Medvetslös när de hittade henne. Det viktiga som vi kan ta med oss i dag är att webbsajterna inte verkar ha påverkat henne särskilt mycket.« »Hon var inne på dem.« En bit framför dem låg en pub. Skylten utanför sa att de serverade mat hela dagen. Den sa också att de kunde erbjuda rum för natten. Åh, tänk om… steak pie och pommes frites, en flaska god bordeaux och sedan uppför trappan under resten av eftermiddagen. Eller resten av veckan för den delen. »Det är klart att hon var«, sa han. »Alla som har den minsta datorvana och som funderar på att ta ett drastiskt steg googlar först på det nuförtiden. Vad vi inte har någon indikation på är om det hon hittade online spelade den minsta roll.« »Nej, jag antar det«, medgav Lacey. Joesbury gav tecken att han skulle svänga åt vänster och körde in på pubens parkering. »Så där ja, nu har du haft ledigt från skolan en dag och gjort lite rejält polisarbete«, sa han när han slog av motorn. »Kan du nu följa de instruktioner du har fått eller måste jag ersätta dig med en polis som förstår innebörden av uttrycket att göra vad man har blivit tillsagd.« En sekund, eller kanske två, bara stirrade de på varandra. Hon hade kysst honom en gång, i höstas, i oktober, omkring klockan fyra på morgonen, hade dragit honom försiktigt mot sin säng. Och han hade gärna velat slippa minnena av det just nu. »Är det ett disciplinbrott att kalla en överordnad för en översittaraktig skitstövel?« frågade hon. Hon skulle kanske aldrig få veta vad det hade kostat honom att avvisa henne. Vad varje sekund i hennes närhet kostade honom när han inte kunde röra henne. »Om du bjuder på lunch, Flint«, sa han, »så kan du kalla mig vad du vill.« 48 FESTEN som jag hade blivit inbjuden till som Evis gäst ägde rum mitt ute i ingenstans. Eller om man vill vara pedantisk, i en liten gudsförgäten by som heter Endicott och som ligger mellan två större byar som heter Burwell och Waterbeach, en dryg mil nordöst om Cambridge. Nu var jag verkligen i själva Fenlandet. Jag hade en känsla av att man en klar kväll skulle ha kunnat se ända till Nordsjön. Jag har tillbringat mitt liv i storstäder och jag fann landskapets ödsliga vidder i East Anglia oroande. Det var på något sätt bara för mycket av det, för mycket tomhet. Ingenstans att gömma sig. Fast solnedgången när Joesbury och jag hade kört tillbaka hade varit överväldigande. Det hade varit en hel del moln hela eftermiddagen och när solen gick ned tog vinden fart och himlarna började virvla med ändlösa skiftningar av orange, karmosinrött och guld. Om någon hade sagt till mig att himlen stod i brand kunde jag faktiskt ha trott det. De fantastiska molnformationerna tycktes ha påverkat Joesbury också. Han var tyst under större delen av resan tillbaka och sa knappt hej då när han släppte av mig. Nu hade färgerna på det hela taget flytt världen och bara några få band av guld bröt av mot det obönhörliga mörkret. Som minnen av en dag som jag faktiskt inte hade velat skulle ta slut. Jag såg den lucka i häckarna som Evi hade sagt åt mig att hålla utkik efter och svängde av vägen. När jag hade kommit några meter in på den lilla byvägen knäppte jag av den skiva med Black Eyed Peas som jag hade lyssnat på. Det var något med den lilla lantliga vägen, som sträckte ut sig framför mig i vad som föreföll vara många kilometer innan den försvann i den svarta tomheten, som fick hiphop att verka helt malplacerat. Vägbanan var inte i något vidare skick och jag var tvungen att köra långsamt och skakade och krängde från det ena hjulspåret till det andra. Det kändes som om jag hade lämnat civilisationen bakom mig och mina lyktor var det enda som bröt mörkret på flera kilometers håll. Inte heller kunde jag räkna med någon hjälp från stjärnorna. Någon hade tagit en dammsugare och städat bort alla stjärnor på himlen, och om månen hade stigit upp över huvud taget den här kvällen så hade den ändrat sig och gått och lagt sig igen. Jag fick ett infall och saktade ned farten nästan helt och slog av strålkastarna bara för att se. Natten tycktes få fast form. Den störtade närmare och omringade bilen. Jag svär på att jag kunde höra hur karossen stönade under trycket. Fullständigt knäppt! Jag slog på strålkastarna igen illa kvickt. Jag hade ingen aning om att natten kunde vara så intensiv. Jag fortsatte förbi ladugårdar på höger sida och vad som till och med kunde ha varit ett bostadshus. Inga ljus dock. Inga parkerade bilar. Ingenting som pekade på att människor skulle komma samman. Jag tror att jag nästan funderade på att ge upp när jag passerade mellan två höga stenpelare och såg själva mangårdsbyggnaden framför mig. Flera bilar stod parkerade framför den och det lyste ur fönstren på bottenvåningen. Jag parkerade och steg ur. Evi hade varnat mig för att ha höga klackar i det mejl som hon skickat tidigare. Det var nu lätt att se varför. Det här var inte ens en uppfart med grovt grus. Det här var enbart jord, översållad med stora stenar. Huset var en två våningar hög stenbyggnad med kvadratisk form. Det såg ut som ett spökhus i en barnbok: snidade fönsterbräden, en utsirad vapensköld över ingångsdörren och sådana där otrevliga statyer som ser ut som smådjävlar och som lömskt blickar ned på en från takkanten med hängande tungor. Det satt en stor järnring mitt på dörren. Jag lyfte den och lät den falla. »Den där dörren har inte öppnats sedan den gamla drottningen dog«, sa en röst från husknuten. Jag vände mig om och såg Nick Bell på väg mot mig, med en tänd cigarett i ena handen. »Är det du som äger det här huset?« frågade jag när han kom närmare och förbannade mig själv för att jag hade varit så korkad att jag inte hade frågat Evi vems fest hon bjöd med mig på. »Jag skulle snarare tro att det är det som äger mig«, svarade han. »Laura, var det inte så? Evi berättade att du skulle komma. Trevligt att se dig igen.« Han böjde sig ned och kysste mig på kinden. Hans ansikte var kallt och hans andedräkt luktade rök och rödvin. Jag kunde inte låta bli att rysa när hans läppar vidrörde mig. »Jaså, så den gamla drottningen dog alltså här?« sa jag, mer för att dölja min förvirring än för att jag hade något som helst intresse av döda kungligheter. Huset såg ut att vara tillräckligt gammalt för att hur många döda drottningar som helst skulle kunna vara förknippade med det. »Fullt möjligt«, svarade han. Han hade på sig jeans och samma blå- och brunspräckliga ylletröja som jag hade sett honom i på sjukhuset. »Hennes ruttnande lik skulle fortfarande kunna ligga i något av sovrummen på vinden«, sa han. »Man kan känna riktigt underliga lukter då och då.« Jag följde med Nick runt husknuten, förbi en samling rökare som stod och kurade runt en eldgrop och in genom en förstuga som luktade hund. På en arbetsbänk såg jag något som liknade en kartong full med duniga kycklingar. Jag lutade mig närmare. Visst var det kycklingar. Döda. Jag var på vippen att fråga Nick varför han hade döda fjäderfän i sin förstuga när han föste in mig i köket. En slank kvinna i femtioårsåldern med axellångt svart hår krävde hans uppmärksamhet och ett par pointrar krävde min. Jag har väldigt liten erfarenhet av hundar men det är svårt att motstå varelser som är så skamlöst förtjusta över att träffa en. Båda var vita med spräcklig teckning. Den mindre och slankare av de båda hade ett chokladbrunt ansikte med öron som var så aktiva att de nästan verkade tala till mig. Den andra, med rödbrunt ansikte och rödbrun teckning, såg äldre ut, och dess stora chokladbruna ögon var både kloka och vänliga. Namnbrickan på den äldre sa att den hette Merry. Den yngre hette Pippin. Enligt min erfarenhet kan folk som är väldigt förtjusta i Sagan om ringen vara lite underliga. Å andra sidan var jag ett rätt stort Tolkienfan själv. Nick rotade i en kökslåda. Jag ställde ifrån mig en vinflaska och hällde upp lite apelsinjuice åt mig. »Underbart hus«, sa jag, när Nick hade tömt lådan på bestick och jag hade hans uppmärksamhet igen. »Tillhörde mina föräldrar«, svarade han. »Jag ärvde det för några år sedan. Jag tänker sälja det till någon som har råd att renovera det, så fort jag har fått det tillräckligt säkert för att kunna visa fastighetsmäklare runt i det. Stället håller på att falla i bitar.« Det var någon annan som kom och ville tala med Nick, så jag gick vidare genom en matsal med ekpaneler, fullproppad med pittoreska ölkrus och tallrikar med tårpilsmotiv. Den öppna spisen var enorm. En sekund senare insåg jag att den måste vara det. Det var praktiskt taget en frisk bris som blåste genom rummet mellan de otäta fönstren på de motsatta väggarna. Jag räknade till två hinkar och en skål på det stenlagda golvet för att fånga upp regnvattnet. Och det här var ändå bottenvåningen. Det var ett dussintal människor i rummet och det fanns inte mycket plats för fler. Jag fortsatte in i ett annat rum med stenlagt golv och en skinande blank flygel, en ännu större öppen spis och, en given kliché, det avhuggna huvudet av ett stort däggdjur på ena väggen. Evi satt uppflugen på en fönsterbänk i bortre änden. En äldre man satt bredvid henne, och lutade sig bra mycket närmare än jag skulle ha funnit bekvämt om jag hade varit i hennes situation. Evi var klädd i lysande scharlakansrött i kväll: en röd tröja som gick ned på halva låret, svarta jeans nedstoppade i röda boots. Hon hade håret uppsatt och det hölls på plats av en röd klämma. Pyttesmå, gnistrande röda örhängen. Hon hade en lång hals märkte jag och hon bar huvudet högt. Hon fångade min blick och log mot mig. Jag skulle just gå genom rummet och prata med henne när någon tilltalade mig. »Har du torkat nu?« frågade en ung man som jag tyckte att jag kände igen. Han såg ut att vara lite äldre än den genomsnittlige studenten, hans hud lite tunnare och genomskinligare, linjerna kring ögonen lite djupare. Han var omkring en och sjuttio och mager. Magert ansikte. En liten fjärt var ett uttryck som jag skulle ha använt om jag hade känt mig elak. »Regnar det ute?« svarade jag, även om jag visste exakt vad han menade. Han såg blicken i mina ögon och vände nästan på klacken. Jag var Lacey nu. »Jag antar att du var ute på gräsmattan i tisdags kväll«, sa jag och högg en skål som stod nära till hands och räckte fram den mot honom. Han såg ned och fick ett förbryllat uttryck i ansiktet. Inte så konstigt, jag erbjöd honom potpurri. Närmare bestämt krusiga hyvelspån och torkade blad. Lacey skulle ha stoppat in en i munnen bara för att försöka bevisa något. Laura ställde tillbaka dem på pianot och såg fåraktig ut. »Jag heter Laura«, sa jag. »Will«, upplyste han mig. »Vad läser du?« Jag höll tillbaka frestelsen att säga Dan Brown. »Psykologi«, sa jag. »Och du?« »Jag läser matte på tredje året«, sa han. Han såg ut som om han var på väg att utveckla Cambridges obskyra examenssystem som om det hade någon som helst innebörd för mig. »Vilka var de där grabbarna?« frågade jag honom. »De där på gräsmattan häromkvällen som var maskerade?« Scott Thornton kände jag redan till. Det skulle inte skada att ha namnen på de andra också. Han hånflinade och hans blick föll på mina bröst. »Hur så, har du planer på att hämnas?« sa han. »Jag vill bara veta vilka jag ska sparka på smalbenen när jag ser dem i dagsljus«, sa jag innan jag kunde hejda mig. Det var något hos den här killen som verkligen lockade fram Lacey. »Ärligt talat har jag inte sett det där gänget tidigare«, sa han. »En massa recentiorer blir doppade under de första veckorna men i vanliga fall inte av några ninjatyper. Så vad tyckte du om att vara fastkedjad?« Herregud, vilken jävla idiot den här killen var. Lyckligtvis började folk i samma ögonblick dyka upp med fyllda tallrikar. »Jag är jättehungrig«, muttrade jag. »Vi ses senare.« Evi hade blivit övergiven av sin beundrare. »Kan jag hämta något att äta åt dig?« erbjöd jag mig. Hon började skaka på huvudet, men verkade sedan ändra sig. »Det skulle vara toppen«, sa hon. När jag kom ut i köket igen ställde jag mig i den lilla kön. Curryn som jag hade kunnat lukta mig till var en lätt kryddad fasangryta, serverad med rostade rotfrukter. Men folk höll fortfarande på att hugga in på förrätten, som var något slags paté. Jag skar upp en skiva paté åt Evi, hittade lite bröd och en kniv och bar tillbaka tallriken till henne, och hade för avsikt att fråga henne hur länge hon hade känt Nick Bell och, om jag kunde göra det diskret, vad hon tyckte om honom. Det skulle förmodligen inte skada att få reda på hur goda hans IT-kunskaper var. Det skulle inte bli så. Två män talade med henne nu. Hon var vacker och skör, som en prinsessa i en saga. De kunde bara inte låta bli. Jag sträckte mig förbi en av dem för att räcka henne tallriken. »Tack, Laura«, sa hon. »Kan vi prata lite senare?« Jag lämnade henne åt sina beundrare och gick tillbaka till maten. Patén var toppen, och sedan började den mörkhåriga kvinnan servera grytan. Jag småpratade artigt om ingenting med folk omkring mig och undrade om det var comme-il-faut att ta en andra portion när min värd dök upp igen. »Hur har du det?« frågade han mig. »Jag håller på att spräcka jeansen men annars är det bra«, sa jag. »Fantastisk mat.« »Liz och jag har en överenskommelse«, sa han och nickade mot den mörkhåriga kvinnan. Hon hörde sitt namn nämnas och gav honom det slags blick som en son får från en mor som är en liten aning för förtjust i honom. »Jag dödar det, hon tillagar det«, fortsatte han. »Det som vi inte äter säljs på Bondens marknad som äger rum tredje tisdagen i varje månad.« »När du säger dödar det, så antar jag att du talar bildligt?« sa jag. »Vad du menar är att du kilar bort till Waitrose, smyger omkring i gångarna på ett rovdjursaktigt sätt och rövar det sista paketet frusen kyckling från en ensamstående mamma med två spädbarn.« »Du är på landet nu«, sa Liz som hade dragit sig närmare. »Jim skulle inte äta en bit kött som hade sett insidan av en stormarknad.« Hon nickade i riktning mot en senig, silverhårig man vid fönstret, som stod med ryggen mot dem, och Lacey kände en nästan obetvinglig lust att fråga om Jim var hennes make eller bror eller bådadera. Men Laura gav henne bara ett stelt leende. Utan att återgälda det tog Liz upp en trave smutsiga tallrikar och lämnade rummet. »Du är alltså en sån som dödar?« frågade jag Nick, och såg honom i ögonen och försökte se om det var något där som inte var riktigt rätt. De såg stadigt tillbaka, ett par fylligt rödbruna ögon. Underbart vackra ögon. Som lyste på ett sätt som jag inte kunde tolka. »Har du något problem med det?« frågade han. »Det beror på vad du dödar?« sa jag. »Och hur du gör det, antar jag.« Åh, jag måste trampa varligt. Lacey stod på tårna, med armarna utsträckta och kämpade förtvivlat för att komma ut ur sin låda, och om den här mannen hade något att dölja hade jag förmodligen fått alla varningsklockor hos honom att ringa. Han var en fräck typ, det måste jag medge. Han gav mig ett mycket brett flin och tog min tomma tallrik från mig. »Följ med här«, sa han. »Jag ska visa dig mina dödliga vapen.« Jessica Calloway öppnade ögonen och fann att hon inte längre befann sig i sitt rum på sitt college, platsen för så många förfärliga mardrömmar på sistone. Hon befann sig i en skog. Hon reste sig långsamt. Hon kunde se stjärnor som lyste ned mellan orimligt höga träd. Marken var täckt av en tunn hinna av frost som glänste som silver i stjärnljuset. »Jessica«, ropade en röst någonstans inne bland träden. En gäll, metallisk röst som inte lät helt och hållet mänsklig. Det här var bara ännu en mardröm. Hon skulle snart vakna, darrande och svettig och skrikande, men vaken och i säkerhet. Hon stod på en ojämn stig som hade bildats av att många hade gått där. Med några få meters mellanrum var små lyktor halvt dolda i undervegetationen och gav ifrån sig ett mjukt glödande ljus. Ljusen lockade henne att gå vidare, in i skogen. En rörelse ovanför huvudet på henne fick henne att hoppa högt. Hon tittade upp och såg en varelse, en väldigt stor fladdermus, som susade ned mot henne från träden. Jessica ryggade tillbaka, och stirrade sedan förbluffad på den. Fladdermusen var i den allra blekaste nyansen av blått och den lämnade efter sig en strimma, som en månstråle av silver. När Jessica såg på den försvann den och strimmans skimmer bleknade bort. När vi kom ut i förstugan höll Nick fram en oljerock åt mig. Jag stack in armarna i den och vi gick utomhus och fann att snön hade börjat falla. Jag kände mig plötsligt nervös och intalade mig att ta det lugnt. Vi hade fullt med folk omkring oss. Det här var hans hem. Ingenting skulle kunna hända. »Jag tog inte med mig någon ficklampa«, sa han. »Håll dig nära mig.« Vi följde en stenlagd gång som ledde bort från huvudbyggnaden i riktning mot en rad uthusbyggnader. En del av dem såg ut som stall. När vi kom närmare dök det långa bleka ansiktet på en häst upp. »Det här är Skuggfaxe«, sa Nick, och stannade till för att smeka hästens mule. »Du måste verkligen vara en Sagan om ringen-fantast«, mumlade jag. Han drog fram en nyckelknippa ur jeansfickan och stack in en av nycklarna i dörren på den närmaste byggnaden. »De sover säkert«, sa han. »Tala med låg röst.« Inne i uthuset var det mörkt, och en stark lukt av djurspillning kändes, liksom en egendomlig avvaktande tystnad. Sedan hördes ett flaxande alldeles ovanför min vänstra axel. Så började ljus växa fram. Jag kunde se Nicks hand i hörnet av rummet, där han reglerade en dimmer. Jag iakttogs av tio par mjuka, svarta ögon. Jag hade tagit ett steg bakåt mot dörren. Alltför snabbt. Jag hade skrämt upp dem. De hoppade omkring, skriade gällt, flaxade och knotade. »Är du okej?« frågade Nick och rynkade pannan åt mig. »Förlåt, jag borde ha varnat dig.« »Vad är de för något?« frågade jag, och mina ögon flackade från den ena varelsen till den andra, och noterade att alla var tjudrade vid sina pinnar. Jag rörde mig fortfarande inte från dörren. »Pilgrimsfalkar«, svarade Nick och gick fram till den närmaste fågeln. Djuret böjde sitt huvud mot Nicks utsträckta hand som om det ville gosa med honom. Eller bita honom. Nick drog sig utom räckhåll innan någotdera kunde ske. Fåglarna var av lite olika storlek men identiskt lika ifråga om färgteckningen. Fjädrarna på ryggen och vingarnas översida hade samma färg som regndränkt skiffer. De på bröstet var grädd- och kanelfärgade, spräckliga i svart. »Snabbaste varelserna på vår planet«, sa Nick. »Haldir, det här är Laura.« Falken såg på mig. Ögonen var svarta, kantade med gult. Jag hade sett människor med mindre intelligens i blicken. »Jag trodde att det var geparden«, sa jag. Falken hade inte tagit ögonen från mig. »Geparden, knappast«, sa Nick, och lyfte fingrarna mot fågeln igen, men drog dem utom räckhåll när fågeln böjde på huvudet. »Geparden kan springa drygt hundra kilometer i timmen. Det finns uppgifter om att pilgrimsfalkar har dykt i över trehundra kilometer i timmen.« I bortre änden av uthuset hoppade en fågel, som jag var ganska säker var en uggla, upp och ned på en särskild, upphöjd pinne och bredde ut vingarna som om den påkallade vår uppmärksamhet. »Tja, jag borde väl bli imponerad, men är det inte bara detsamma som att falla?« sa jag. »Om man är tillräckligt högt uppe, är det inte då så att farten ökar i det oändliga?« Nick sträckte ut armen och falken klev ut på den. »Den väsentliga skillnaden mellan fritt fall och en kontrollerad dykning är att pilgrimsfalken kan gå ur en dykning på två sekunder.« Jag tog ett steg närmare dem båda. »Skulle han låta mig röra vid honom?« frågade jag. Fågeln såg på mig som för att säga: Försök du bara. »Han är lite nervig«, sa Nick. »Till och med jag själv måste se upp. Men Leah gör det.« Han förde armen tillbaka till pinnen och falken steg graciöst av den. »Sätt på dig den här.« Nick höll fram en lång läderhandske. Jag drog på den på högra armen. Den nådde halvvägs upp på armen. Sedan höjde Nick min arm tills den var horisontell och förde mig längre in i uthuset tills vi båda var omringade av intensiva svarta ögon. Han lyfte ned ugglan från hennes pinne och satte försiktigt ned henne på min utsträckta arm. Hon var nästan helt vit sånär som på att fjädrarna på ryggen och vingarna hade den färg som man kan se på en sköldpaddsfärgad katt vars päls långsamt övergår till guld. »Hon väger ingenting«, sa jag och lyfte armen en aning. Hon tog ett litet skutt och skakade på vingfjädrarna. »Hon är egentligen bara ett sällskapsdjur«, svarade Nick. »En tornuggla. Ugglor är inte särskilt bra på att jaga. Jag låter henne flyga ibland, bara för skojs skull.« »De här fåglarna jagar alltså åt dig?« frågade jag. »De fångar verkligen mat som du äter?« »Mer än jag kan äta. Det är därför det är så praktiskt med Liz. Du borde följa med mig ut en dag.« »Låter du dem flyga varje dag?« »Ja, under säsongen.« »Hur har du tid med det?« »Jag är allmänläkare. Vi arbetar deltid och tjänar en förmögenhet. Läser du inte tidningarna?« Leah vred på huvudet och såg direkt på mig. Det var något kusligt över det sätt på vilket hennes huvud kunde röra sig oberoende av kroppen. Nick sträckte ut handen och förde den lätt över hennes hjässa. När han tog bort handen från henne tycktes hon sträcka sig upp mot honom. »Jag trodde aldrig att jag skulle få höra någon av er erkänna det«, sa jag. »Åh, jag är alltid ärlig när det gäller småsaker«, sa han. »På det sättet brukar de stora lögnerna passera utan att någon märker dem. Du kände dig inte särskilt säker när du gick in här, va?« »Nej, faktiskt inte«, sa jag. »En fågel som var väldigt lik de här anföll mig i går.« »Var då någonstans?« »Några kilometer härifrån. Inte så långt utanför stan. Jag var ute och joggade. Ett tag trodde jag att den skulle hacka ut ögonen på mig. Det var lite kusligt.« »Beskriv den för mig«, sa han. Ur minnet beskrev jag så gott jag kunde fågeln som hade flugit mot mig föregående dag. Jag gav en hygglig bild av dess vingspann och färgen på fjäderdräkten. »Den var större än de här«, avslutade jag och tittade försiktigt på falkarna. »Och med andra fjädrar på undersidan.« »Låter som en ormvråk«, sa Nick. »Är de kända för sitt våldsamma beteende?« »Nja, lustigt nog är det inte okänt«, svarade han. »I synnerhet på sommaren när de har ungar i boet. Men vid den här tiden på året är det ovanligt. Det enda jag kan tänka mig är att den har hållits i fångenskap någon gång och blivit van vid att människor förser den med mat.« Fåglarna kände tumultet innan vi hörde det. Ena sekunden var de avslappnade, började vänja sig vid att vi var där, kanske till och med trivdes med vårt oväntade sällskap, i nästa burrade de upp fjädrarna, hoppade upphetsat omkring och skriade ursinnigt. Nick kastade en orolig blick mot dörren innan han sträckte ut handen och tog ifrån mig Leah. Han satte tillbaka henne på pinnen, talade lågt till de andra och förde mig till dörren. »Är du där, Nick?« ropade en mansröst. Jag stannade kvar inne i uthuset. Jag kände igen hans röst. »Vi är här«, ropade Nick. »Vad står på?« »Det är en hund inne bland tackorna nere vid Tydes End«, sa rösten som jag kände igen. »Ställer till en jävla förödelse enligt Sam.« Nick drog ett djupt andetag. »Fan också«, sa han. »Det är för jävla mörkt. Vi behöver lyktor.« »Jag har. John körde ner med lastbilen. Jag sa att vi skulle komma efter.« Nick vände sig mot mig. Jag hade inget annat val än att gå ut. Två män hade kommit dit. Den ene var en lång mörkhårig man på närmare femtio som såg ut som om han åt för mycket rött kött. Den andre var mindre och slankare, med silverhår och tättsittande ögon. Han var den man som hette Jim som Liz hade pekat ut tidigare. Nu såg jag också att han var den oförskämde bonden som hade kört ut mig ur den kusliga skogen föregående dag. »Laura, kan du ta dig tillbaka till huset på egen hand?« sa Nick. »Jag kommer tillbaka så fort jag kan.« Jag insåg att Jim inte hade känt igen mig. Dagen innan hade jag haft på mig joggingkläder, hade haft håret hopdraget i nacken och vått av svett och ingen makeup. Festklädd såg jag helt annorlunda ut. »Självklart«, sa jag. »Är något på tok?« »Det är en hund som hetsar fåren några fält härifrån«, sa Nick. »Alla ska lamma så det är ganska allvarligt. Halva flocken skulle kunna få missfall om vi inte får ut den därifrån. Jag är snart tillbaka.« Han klappade mig på axeln och gav sig i väg, och stannade bara till för att låsa upp det sista uthuset i raden och ta ut någonting som såg ut som en hagelbössa ur den. Sedan försvann han och de båda andra männen över ett staket och över fältet. Jessica gick på, längre in i skogen, och blev efter hand medveten om att ljuset förändrades. Träden var inte längre svarta och silverfärgade i månskenet utan hade fått en blek nyans av guld. De glänste överallt omkring henne, glödde starkt som om de återspeglade solskenet. Hon lyfte blicken. När varje träd nådde den midnattsblå himlen splittrades de gyllene trädstammarna i en glittrande spindelväv av grenar. Och pyttesmå stycken av guld svävade ned från ovan. Först trodde Jessica att de var fallande löv, men när ett landade på hennes utsträckta arm insåg hon att det snöade. Snöflingan som var nästan tre centimeter i diameter låg kvar på hennes handled. Hon kunde se dess invecklade mönster, som insidan av ett kalejdoskop, mot sin bleka hud. Hon såg hur den smälte och hur andra tog dess plats. Gyllene snöflingor föll överallt omkring henne, och landade på hennes armar, i hennes hår, och täckte marken som en matta av siden. Jessica reste sig. Hon hade aldrig sett något så vackert i hela sitt liv som denna gyllene skog, där träden nästan verkade växa inför hennes ögon. Hon kunde se hur de andades, hur deras långa, starka stammar svällde när de tog in luft, och sedan slappnade av när de andades ut igen. Hon hade alltid vetat att träd andades, det gjorde alla växter, men hon hade aldrig trott att hon verkligen skulle se det ske. För varje andetag växte de sig lite högre. Och sjöng de inte? Det gjorde de. Träden sjöng för henne, en mjuk, högstämd, nästan tonlös sång, som det ljud valar ger ifrån sig när de kallar på varandra över hundratals kilometer av hav. Det var det slags musik som man kunde höra bland stjärnorna. Jessica vred sig runt på stället och lyssnade till hur träden ropade till varandra, och visste att om hon stod här och lyssnade ordentligt så skulle hon faktiskt kunna börja förstå vad de sa. Hon blev medveten om att hon inte var rädd längre. Det fanns ingenting att vara rädd för i en så vacker skog. Hon tog ett steg närmare det närmaste trädet och sträckte ut handen. Det var varmt och mjukt, som huden på ett varmblodigt djur. Hon smekte det och kände hur trädet spann till gensvar som en stor katt. Bakom henne hördes ljudet av ett lågmält skrockande. Jessica snodde runt med ryggen mot det kattlika trädet. Någon bevakade henne. Tum för tum tog hon sig runt trädet och började dra sig undan. Hon hade för länge sedan lämnat stigen bakom sig. Hon hade bara ljuset från de gyllene träden som vägledde henne, och den mjukt regnbågsskimrande snön vid hennes fötter. Hon backade mot ett annat träd och tog sig långsamt runt det. Hon snubblade nästan men lyckades återvinna balansen i tid. Något bevakade henne fortfarande. Och kom närmare och närmare. Hon kunde inte se dem men kunde höra dem andas, kunde känna den bittra manliga odören. En kvist bröts bakom henne och Jessica började springa. Hon vågade inte se bakåt, utan fortsatte bara att springa, över den ojämna marken, undvek undervegetationen, hittade smala stigar mellan träden. Hon såg ljusen och en tanke flög genom hennes huvud att det här kunde vara en ny fara. Men hon hann aldrig ta ställning till det. Hon hade nått fram till gläntan innan hon såg clownerna och hade snubblat in bland dem. Jag hade ingen brådska när det gällde att komma tillbaka till den artiga konversationen med främlingar men när jag kom fram till trädgården på baksidan av huset såg jag att det fortfarande var fyr i eldgropen. Två män och en kvinna satt runt den på fällstolar. Kanske jag skulle göra dem sällskap. Jag hade hört folk säga att rökare var det bästa sällskapet på tillställningar. Jag hade just börjat närma mig dem när Evi dök upp i bakdörren iförd en blå yllekappa fläckad med snöflingor. »Där är du ju, Laura«, sa hon. »Skulle du kunna hjälpa mig till bilen?« Evi hade aldrig verkat vara den typen av kvinna som behövde hjälp med att ta sig till bilen, handikappad eller ej, så jag antog att hon ville tala med mig. »Du går hem tidigt«, sa jag. »Eller är allt över? Måste alla upp tidigt och mjölka?« »Nej, det är bara jag«, sa hon. »Jag är inte mycket för sena kvällar.« Evis bil stod parkerad bredvid min. Jag höll upp dörren för henne och hon såg sig omkring som för att kolla att vi var ensamma. »Är du okej?« frågade jag. Hon satt ett ögonblick utan att svara, med blicken sänkt mot ratten och lyfte den sedan och såg på mig igen. I det dunkla ljuset såg hennes ögon svarta ut. Sedan sa hon: »Vet du mycket om IT, Laura? Ur kriminalteknisk synvinkel?« »En del«, sa jag. »Vad är det som har hänt?« Andra människor var också på väg att gå och närmade sig oss. Jag gick runt bilen och steg in på passagerarplatsen i Evis bil. »Det finns en liten vägstump tjugo meter längre bort efter den här vägen«, sa jag när hon förvånat vände sig mot mig. »Du kan släppa av mig där.« Vi körde några sekunder och sedan bromsade hon in vid vägkanten. Bilen bakom oss körde förbi. »Jag visste inte att du kände Nick«, sa Evi. »Jag träffade honom för ett par dagar sedan på sjukhuset«, svarade jag. »Känner du honom väl?« »Vi läste båda medicin här«, sa hon. »Nick gick ett par år före mig.« Hennes ansikte slappnade av i ett leende. »Han kom och hälsade på mig i går. Han är också orolig för självmorden. Han var ganska lättad över att höra att någon gör någonting.« Orolig för självmorden? Eller orolig för att Evi skulle komma på honom? »Du berättade väl inte för honom om mig?« frågade jag. Hennes ögon öppnades på vid gavel. »Nej, det är klart att jag inte gjorde«, sa hon. »Jag tänkte bara att du kanske hade gjort det.« Jag skakade eftertryckligt på huvudet. »Nej, det har jag inte gjort. Han kan inte veta någonting.« Om det var något som Joesbury och de andra hade inpräntat i mig så var det att ingen fick veta vem jag var. Lita inte på någon. »Nå, ditt IT-problem då?« sa jag. »Vad handlar det om?« Hon vände sig bort igen, trummade med fingrarna på ratten och tittade i backspegeln. Det fanns ingenting bakom oss, bara mörka former överallt. »Det är möjligt att jag har en stalker«, sa hon slutligen. »Men polisen tar mig inte riktigt på allvar. De tror att jag är en aning… hysterisk.« Hysterisk var inte ett ord som jag skulle använda för att beskriva Evi Oliver. Orolig och bekymrad kanske, och visst led hon av dålig hälsa, men annars verkade hon väldigt välöverlagd i allt vad hon sa och gjorde. »Vad för slags stalker?« frågade jag. »Jag fick ett par hotfulla mejl häromkvällen«, sa hon. »Men när jag försökte vidarebefordra dem till kriminalaren som jag hade talat med försvann de helt och hållet ur mitt system. Nu tvivlar han på att de över huvud taget existerade och jag börjar tro detsamma själv.« »De försvann alltså när du vidarebefordrade dem?« »Ja. Är det möjligt?« »Absolut«, sa jag. »De måste ha haft något slags sabotageprogram inbyggt som aktiverades när du försökte vidarebefordra, spara eller printa ut dem. De måste fortfarande finnas någonstans i din dator. Vi har IT-forensiker inom Met. De skulle hitta dem i ett nafs.« »Jag är inte säker på att det är värt uppmärksamhet från Metropolitan Police«, sa Evi. »Men det är bra att veta att jag inte håller på att bli fullkomligt knäpp.« »Du och jag borde förmodligen inte skicka fler mejl till varandra innan vi vet att ditt system är säkert«, sa jag. Hon suckade och såg orolig ut. »Är det allt?« frågade jag och var ganska säker på att det inte var det. Hon skakade på huvudet. »Det var telefonpåringningar också«, sa hon. »En hel del, den ena efter den andra både på min mobil och min fasta telefon. Ingen i luren. Dolt nummer.« »När?« frågade jag igen. »För två kvällar sedan«, sa hon. »Det var på onsdagen det började. Det kom fler i går kväll och i kväll innan jag körde hit ut. Jag stängde av båda telefonerna till slut. Och det fungerar faktiskt inte eftersom jag har jour nästa vecka.« »Det är jävligt besvärligt«, sa jag. »Men tråkigt nog händer det. Det är möjligt att du måste byta telefonnummer och hoppas att de ger upp. Det är förmodligen inget personligt.« Evi sa ingenting. Det var inte nödvändigt. Hennes sätt att stoppa båda tummarna i munnen i en desperat, barnslig gest talade sitt tydliga språk. Jag väntade och räknade i huvudet. När jag hade kommit till trettio såg hon på mig igen. »Det är bara det«, sa hon, »att det är väldigt personligt.« Tre clowner satt kring en trälår som tjänade som tebord. En tekanna med färgglada prickar på och tre matchande koppar och fat stod på den. Det fanns en tallrik med cupcakes och en med sandwichar. En clown som var klädd i en overall sydd av färggranna tyglappar var den som serverade. Han hade väldiga vita, skelettartade händer som skakade när han lyfte kannan och hällde. Alla tre clownerna fnissade när den ångande vätskan spilldes på marken. Clownen med tekannan hade tre tofsar med scharlakansrött hår som hoppade upp och ned när han skrattade. Den nedersta tredjedelen av hans vita ansikte var idel tänder. Clownen som tog emot tekoppen som räcktes fram var iförd en röd- och gulrutig kostym, som en excentrisk engelsk lantjunkare. Hans ansikte verkade vara dubbelt så långt som ett vanligt ansikte, och smalnade av till en skarp spets som nådde nästan ända ned till bröstbenet. Hans hår var långt, vildvuxet och skrikigt grönt. Den tredje clownen verkade vara enorm. Han bar lager på lager av mångfärgat rysch kring halsen och rödvitrandiga byxor. Hans mage och bak var enorma. Det var också fötterna som var iförda en clowns traditionella, enorma skor. Den här clownens ansikte var i likhet med de andras nästan enbart grinande gula tänder. »Hej, Jessica«, sa han. Tio minuter senare såg jag baklyktorna på Evis bil försvinna och vände mig sedan om för att gå mot huset, och undrade om jag hade gjort rätt när jag sa åt henne att inte oroa sig och att vi skulle träffas på tisdag. Kusliga leksaker. Maskerade figurer i trädgården. Blod – om än fejkat – i badkaret. Det var handlingar utförda av ett allvarligt sjukt sinne. Och ett intelligent sådant till råga på allt. Ytterligare två bilar passerade mig på den lilla vägen och jag kunde höra flera bilar starta. Folk på landet gick tydligen och lade sig tidigare än andra. Jag måste verkligen ge mig av själv. Det Evi berättat hade oroat mig. Jag ville också fundera över Nick Bell och huruvida jag verkligen misstänkte honom. Och om han var inblandad, vad var han i så fall inblandad i? Sedan var det Scott Thornton, en ansedd medlem av mitt college som tillsammans med ett par kompisar hade klätt ut sig till ninjor och lånat en väletablerad collegeritual för att skrämma och förödmjuka en ny student. Sedan försvann alla tankar på Bell och Thornton och ersattes av det mest fasansfulla ljud. Flera korta gutturala ljud. Som om någon försökte skrika och hans eller hennes anda kvävdes vid varje försök. Spring! sa rösten i mitt huvud till mig. Göm dig! Jag intalade mig själv att ljuden hade varit svaga, att det som hade gett ifrån sig dem säkert var en bra bit därifrån, och att de hade förts till mig av vinden, men jag steg ändå ut på själva vägen eftersom jag inte ville gå för nära häcken. Eller någonting som kunde gömma sig. Natten hade blivit tyst igen. Vad i all världen hade jag hört? En kvinna i nöd som skrek, hade varit min första tanke men vi var flera kilometer från närmaste bebyggelse här. Jag såg tillbaka upp mot huset och undrade hur lång tid det skulle ta för mig att rusa dit i mörkret och på den ojämna marken. Det var något som rörde sig i häcken. Något stort som andades tungt. Jag tog ett steg bakåt, en sekund från att springa för livet, samtidigt som jag inte vågade ta ögonen från det som kom emot mig. En varelse på fyra kraftiga ben, med tänder som glänste som om de var upplysta inifrån. Den kom rusande mot mig i en fart som jag inte kunde hoppas på att mäta mig med. Sedan stannade den, en liten aning för väluppfostrad för att hoppa upp på mig. »Hej«, sa jag, med en röst som inte lät särskilt stadig. »Var kom du ifrån?« Hunden var drypande våt. Den puffade med sin långa vita nos mot fickorna på min lånade oljerock. Den viftade på svansen och lade öronen bakåt och bara visste att mina fingrar var gjorda för att klia den bakom öronen. När jag slutade reste den sig på bakbenen och lade framtassarna på mitt bröst. Den var nästan lika lång som jag. Kunde en hund, den här hunden, ha gett ifrån sig det ljud som jag just hade hört? Jag trodde inte det. Att få mitt ansikte slickat var en komplimang som jag kunde klara mig utan. Sedan hörde jag hojtanden från fältet alldeles på andra sidan av häcken. Jag kände igen Nicks röst och de gälla, pipiga ljuden från den silverhårige Jim. Det här måste vara hunden från fältet med fåren. Om det var så, så var de hack i häl på den. De skulle vara hos oss vilken sekund som helst. »Kom här«, viskade jag till hunden. Den följde mig till min bil, lydig på ett sätt som bara hundar är. »In med dig!« Den hoppade in och lade sig till rätta i baksätet. »Håll ned huvudet«, sa jag till den innan jag gick tillbaka mot huset. När jag väl hade hittat min kappa hade Nick och de andra kommit tillbaka. »Hur gick det?« frågade Liz Nick och ignorerade fullkomligt Jim. Nick skakade på huvudet och vände sig till mig. »Är du på väg härifrån?« »Jag måste upp tidigt i morgon bitti«, ljög jag. »Tack för att jag blev bjuden.« »Jag följer med dig till bilen«, erbjöd han sig. »Nej, det behöver du verkligen inte göra. Du borde ta hand om dina gäster.« »Du är min gäst.« Vi hade kommit ut nu och var på väg mot den inhägnade gården på sidan av huset. »Har du skaffat dig någon husläkare ännu?« frågade han när vi var tio meter från min bil och jag var säker på att jag kunde se ögon som glänste mot mig från baksätet. »Hur så, raggar du jobb?« frågade jag och såg en skymt av en vit svans. Åh, nu var jag avslöjad. »Tvärtom så tänkte jag be dig att inte registrera dig hos oss«, sa han. »Varför då?« sa jag, vilket inte var särskilt intelligent, det erkänner jag, men det var en vit tass på båda framsätena och en lång vit nos pekade rakt mot mig. Vilket ögonblick som helst nu… »Därför att om du är min patient så kan jag inte bjuda dig på mid… vad i helvete?« Hund och man blängde på varandra från var sin sida av passagerarfönstret. Med tanke på att den ene hade försökt skjuta den andre några minuter tidigare var den andre anmärkningsvärt glad åt att se honom. »Snälla du, säg att det här inte är… Han stannade upp och bara stirrade på mig. Jag måste erkänna att han var snygg. Lika lång som Joesbury, men inte riktigt lika kraftig. Inte för att jag någonsin hade varit tänd på kroppsbyggartypen. »Jo, det är vad jag skulle vilja göra«, började jag. »Jag har bara aldrig varit särskilt bra på att ljuga.« Vilket i sig var en lögn. Jag har länge varit en utmärkt lögnare. »Vet du vilka skador en hund kan orsaka på ett fält med dräktiga tackor? Hur många tusen pund det kan handla om?« frågade han mig. »Men nu har han ju inte gjort det«, sa jag. »Det fanns inte minsta blodfläck på honom. Den där hunden har inte dödat någonting.« Han öppnade munnen, stängde den, såg sig omkring, öppnade den igen. Jag tror att han kan ha varit den ende mannen i världen som fick en sådan fånig gest att se tilltalande ut. »Vet du också att jag och flera andra män i det här huset har all rätt att skjuta den precis här i din bil?« sa han. »Ni måste få nycklarna av mig först«, sa jag. »Och svaret är nej, det får ni inte.« Han blinkade och drog ena handen genom håret, och fick det att stå rakt upp på huvudet. »Ursäkta?« sa han. »Om hunden anfaller boskap och det enda sättet att få stopp på den är att skjuta den, så har du ett försvar i lagen om hundens ägare inte är överens med dig om det«, sa jag. »Men du har inte rätt att avliva ett djur utan ägarens tillstånd. Bara en domare har myndighet att låta det ske.« »Vad i helvete är du för nåt, nåt slags lagvrängare?« Okej, jag var ute på farlig mark nu. Det var inte bara det att jag var Lacey igen, jag visade upp kunskaper som Lacey men inte Laura skulle kunna ha. »Jag är djurälskare«, sa jag, vilket var ännu en lögn. Det finns knappt någon tid för djur i mitt liv. »Men hör på nu, jag är säker på att han inte dödade några får.« »Hela jävla fältet skulle kunna få missfall under natten.« Jag sänkte blicken och lyfte den sedan igen och plirade upp mot honom genom ögonfransarna. Jag tror att jag till och med lade huvudet på sned. »Okej, men är det inte troligare att ni får ersättning från ägaren om hunden levereras hem oskadd?« sa jag. »Jag kan lämna in den på närmaste ställe för herrelösa hundar i morgon bitti. Förlåt, jag är bara lite blödig när det gäller hundar.« »Och om det är en herrelös hund?« Jag ryckte på axlarna. Plutade lite med munnen. »Då kommer den att hamna på stället för herrelösa hundar«, sa jag. »Den kan inte göra mycket skada där.« Han såg ut som om han skulle börja argumentera igen, men skakade sedan på huvudet. »Jag ger upp«, sa han, men ett leende lekte i mungiporna. »Om jag går med på att inte säga något mer om det, äter du då middag med mig i morgon kväll?« Joesbury skulle döda mig. Eller också skulle han skita fullständigt i det. Det ena eller det andra. »Det skulle väl vara ohyfsat att tacka nej«, sa jag och log. »Jag kommer och hämtar dig klockan åtta«, sa han och log på riktigt den här gången. Jag viftade glatt till Nick i backspegeln när jag körde i väg. Det sägs ju att man ska ha sina fiender inom räckhåll. 49 PÅ Queen’s Road hittade Joesbury en ledig parkeringsplats och öppnade sin laptop. Han kopplade upp sig mot Scotland Yards datasystem och slog in en sexsiffrig kod. Några sekunder senare kunde han se en karta över Cambridge. En röd prick som rörde sig längs A1303 talade om att hans byte närmade sig. Han sköt tillbaka sätet lite mer och slöt ögonen ett ögonblick. Han borde ha gett sig av till London för en halvtimme sedan. Folk väntade på honom och gudarna ska veta att han var trött. Han skulle åka så snart han hade sett henne. När han öppnade ögonen igen var den röda pricken mycket nära. Han kunde se hennes strålkastare närma sig bakifrån. Han iakttog dem och hoppades halvt om halvt att hon skulle se hans ögon reflekteras i backspegeln och stanna. Det gjorde hon inte. Hon körde förbi men stannade sedan och backade in på ett utrymme bara fem meter eller så från honom. Han hörde motorn stanna, såg strålkastarna slockna och kände ett ögonblick en stark irritation. Vad i helvete tänkte hon på, parkera så här långt från byggnaderna? Vilken skummis som helst kunde ju vara i närheten. Joesbury log för sig själv. Vilken skummis som helst var nog exakt hur hon skulle beskriva honom. Dörren på förarsidan öppnades och hon steg ur. Hon hade på sig ett par åtsmitande jeans som var nedstoppade i ett par lågklackade stövlar och en buteljgrön militärrock. Eftersom han hade sett de kvitton hon lämnat in visste han att rocken hade kostat tjugofem pund i ett av de större snabbköpen. Inte ens i dagsljus skulle den se billig ut på henne. Ingenting gjorde någonsin det. Hon öppnade bakdörren och lutade sig in som om hon pratade med någon i baksätet och om hon hade plockat upp någon halvfull pojkvasker för ett snabbt knull var han helt i stånd att avslöja sig och nita fanskapet. Hon hade en hund. En hund som till storlek och kroppsbyggnad liknade en greyhound, men med den vita teckningen på benen och svansen och på nosen som avslöjade inslaget av collie i härstamningen, hade hoppat ur bilen och viftade på svansen som om den hade återförenats med sin matte efter många år. Hon fäste något om halsen på den som skulle fungera som ett koppel och lutade sig in i bilen igen. Joesbury gnuggade sig i ögonen. Mycket hade han sett i sina dagar när han ägnat sig åt övervakning. Nu var hon ute ur bilen igen och hunden var utom sig av upphetsning. Joesbury såg hur hon böjde sig ned och tog fram en liten fyrkantig plastkartong ur en stor papperspåse. Hon öppnade den, tog ut något med pekfingret och tummen och stoppade det i munnen. Resten ställde hon ned på marken och lät hunden ta för sig. Tre minuter senare, när hunden höll på att slicka upp fettet i den tomma kartongen, sträckte sig Lacey in i bilen igen och tog fram en halvlitersflaska med vatten. Hon hällde lite i kartongen och lät hunden slicka i sig det. När den hade gjort det gick hon fram och tillbaka med den på den lilla gräsplätten tills naturen tog ut sin rätt och hunden stannade och satte sig på huk. Okej, det var det. Om hon lämnade det där skulle han anhålla henne för att hon låtit hunden förorena på allmän plats och åt helvete med deras täckmantlar. Det gjorde hon inte. Hon böjde sig ned, skrapade upp bajset med kartongen och slängde den i närmaste papperskorg innan hon försvann med hunden in bland collegebyggnaderna. Det var en perfekt ursäkt för att följa efter henne och fråga vad i helvete hon trodde hon höll på med som smugglade in ett djur på ett college i Cambridge. Han skulle hitta på en anledning till att han fortfarande var kvar i staden. Hon skulle bjuda in honom på kaffe, försöka få honom att sansa sig. De skulle vara ensamma. Joesbury hade handen på dörren och startnyckeln i handen när han besinnade sig. Han stack in nyckeln igen och startade motorn. 50 ATT smuggla in en stor, hyperaktiv hund på ett collegesovrum var inte den lättaste uppgiften jag haft i mitt jobb, men jag klarade det. Jag stötte på tre grabbar längst ned i trappan men ingen av dem verkade nykter. »Det är min maskot«, sa jag när de stirrade på hunden. Ingen av dem kom på något svar under den tid det tog för oss att springa uppför trapporna och försvinna in i korridoren högst upp. Det var helt klart att Joesbury skulle bli vansinnig om han fick reda på vad jag hade gjort. Han skulle hävda att om jag drog uppmärksamheten till mig utan goda skäl så riskerade jag på ett idiotiskt sätt min täckmantel. Jag kunde förstås alltid kontra med att studenter var kända för att göra korkade saker och att det till och med kunde stärka min täckmantel. Hur som helst så brydde jag mig inte. Jag ville bara inte att hunden skulle skjutas. Nästa morgon skulle jag lämna den till det lokala hemmet för herrelösa hundar. Föga överraskande var Talaith inte på rummet och hunden tillbringade tio minuter med att utforska alla de olika lukterna innan den snurrade på stället tre gånger och slog sig ned på mattan framför mitt skrivbord. Jag gjorde mig en kopp te och tillbringade en timme med att uppdatera Joesbury om allt som hänt den kvällen, och då framför allt min oro för Evi. Sedan satte jag i gång med mitt dagliga sökande på Cambridges webbsajter, mer för att jag ville visa min goda vilja än för att jag trodde att jag skulle hitta någonting. Någon som hette Jessica hade inte varit hemma de två senaste nätterna och hennes vänner, Belinda och Sarah, undrade om de skulle låta hennes handledare få veta det. I övrigt ingenting. Under hela tiden som jag arbetade tog hunden inte en enda gång sina mjuka bruna ögon från mig, som om han fann varenda rörelse mina fingrar gjorde på tangentbordet oerhört fascinerande. Konstigt nog kändes det lugnande att ha honom där. När jag hade varit inne på alla de webbsajter jag kände till lutade jag mig tillbaka för att fundera lite mer över Danielle Brown. Så fort jag hade lagt ordet »rädd« i munnen på henne verkade det som om det inte gick att få stopp på henne. Danielle hade varit rädd under de två sista veckorna i Cambride. Hon var rädd för att misslyckas hade hon berättat för mig, för att svika sina föräldrar som varit så stolta över att hon hade kommit in vid Cambridge. Rädd för att inte kunna hålla jämna steg med de andra. För att det skulle visa sig att hon inte var tillräckligt duktig. Ju räddare hon blev, desto mer påverkade det hennes studier och allt blev en självuppfyllande profetia. Utan att egentligen tänka på vad jag gjorde googlade jag på Danielle Brown och Cambridge och klickade för att se vad som skulle komma fram. Jag fick många träffar, vissa från de tidningsarkiv som jag hade varit inne på tidigare. En handlade om att hon hade deltagit i ett vinnande seglarteam under det första året. En hänvisning gick till YouTube. Utan några egentliga förväntningar klickade jag på den. Denna film har tagits bort eftersom den bröt mot YouTubes publiceringsregler. Lätt förbryllad googlade jag på Danielle Brown och YouTube och klickade igen. Jag hittade en chattrumsdiskussion, huvudsakligen om YouTubes policy när det gällde att ta bort anstötligt material, tillsammans med en kort hänvisning till fallet med det videoklipp som filmats med någons mobiltelefon av Cambridge-studenten Danielle Browns självmordsförsök. Tidigare hade Joesbury funderat på om Danielles självmordsförsök kunde ha varit ett practical joke som gick för långt. Att ungdomarna som hade skurit ned henne och ringt efter hjälp kanske i själva verket hade hjälpt till att hänga henne från början. Hade de alltså filmat henne där hon hängde och dinglade innan de ingrep? Jag skickade ytterligare ett snabbt mejl till Joesbury där jag frågade honom om han var medveten om att Danielles självmordsförsök hade filmats. Vid halvettiden på natten borstade jag tänderna, rengjorde ansiktet och gick och lade mig. Sniffy, som jag redan hade börjat kalla hunden, följde med mig in på mitt rum, kollade upp allt med sin nos och lade sig sedan till rätta på mattan bredvid sängen. Jag insåg att jag var ganska glad över hans sällskap och lät honom stanna. Strax innan jag slocknade var det någon som skrek utanför. Det åtföljdes av fnissanden, ett vrål och springande fotsteg. Ungdomlig uppsluppenhet, inget annat, och absolut inget som liknade skriket jag hört tidigare på Nicks bondgård, men det innebar att ljudet av en kvinna som skrek på hjälp låg allra överst i mitt medvetande när jag somnade. Strax efter ett på natten steg Joesbury in på sitt tjänsterum på Scotland Yard. Han blev inte helt förvånad över att rummet inte var tomt. Två av hans kolleger som för närvarande hade knutits till andra fall arbetade tyst vid sina skrivbord och en tredje talade i telefon. Hans chef, kriminalöverkommissarie Pete Phillips, satt i sitt inglasade rum i hörnet. Han såg upp när Joesbury slog sig ned vid sitt skrivbord och höll upp ena handen med spretande fingrar. Han bad om fem minuter. Joesbury öppnade datorn. Fyra glada pling när mejlen trillade in. Det första var från ekonomiavdelningen, det andra från hans yngre bror. Det tredje som kom var från Flint. Joesbury klickade på det och blinkade förvånat över textmängden i meddelandet. Hon hade skickat det för bara fyrtio minuter sedan, vilket innebar att hon hade gått raka vägen tillbaka till sitt rum och börjat jobba med det direkt. Han började läsa. De vanligaste ljud kan förvrängas när de tränger in i ens drömmar, eller det är i alla fall vad jag har hört. Eftersom jag inte drömmer särskilt mycket har jag ingen erfarenhet av sådana saker, men jag har till exempel hört att ljudet av mjölkflaskor som försiktigt ställs ned på trappan kan låta som rasslande benknotor i drömmarna hos en som sover en trappa upp, att brevbärarens varsamma knackknack kan låta som om ett troll som försöker bryta sig in i huset. För mig var det tvärtom den natten. Ljudet jag hörde i min dröm var inte hotfullt. Det var på sitt sätt riktigt trevligt, men när jag vaknade och hörde det ordentligt visste jag omedelbart att det inte var regndroppar som jag hörde rinna nedför fönsterrutan. Det var naglar som klöste mot glaset. Där låg jag nu med ett allt snabbare bultande hjärta medan jag intalade mig själv att det nog var ett skämt, bara ett annat studentupptåg. Allt jag behövde göra var att sätta mig upp, öppna fönstret och knuffa ned tönten från stegen. Det var bara det att jag inte kunde röra mig. När Joesbury hade kommit halvvägs genom Laceys skildring av den akademiska soarén på den där fjanten Bells lantliga tillhåll hade hans leende försvunnit. Han reste sig, gick bort till kaffeapparaten och tryckte på knappen för en extra stark espresso, medveten om att hon försökte retas med honom och även medveten om att det fungerade. »Vi väntade dig för en timme sedan«, hördes chefens röst bakom honom. Joesbury mumlade något om en olycka på M1. »Ingenting på bilen«, tillade han snabbt och menade då bilen som Laceys tre angripare hade kommit undan i tre nätter tidigare. »Registrerad på en lunchrumsservitris i sextioårsåldern. Hon visste inte ens att den hade varit ›lånad‹.« »Studentupptåg alltså?« »Nästan säkert. Att dränka in halvnakna unga kvinnor med vatten förekommer ofta enligt vad jag har förstått. Och de skulle aldrig ha kommit på henne så här snabbt.« Phillips gned tinningarna i cirkelrörelser som för att lindra en molande huvudvärk. »Det är faktiskt långsökt att de över huvud taget skulle komma på henne«, sa han. Joesbury sa ingenting. Det hade han själv hävdat mer än en gång. Kaffet hade hällts upp och de båda männen flyttade sig från kaffemaskinen. »Chefen, du vet att om vi går ut med det här så upphör det. Så snart universitetsledningen och studenterna själva får veta vad som pågår där kan det inte fortsätta.« »Om vi går ut med det får vi aldrig tag i dem. De flyttar till en annan stad och börjar om från början igen. Det är för mycket pengar med i spelet för att de ska släppa det. Och vi ska inte tala om det herrans liv det skulle bli på den lokala kriminalen om vi anklagar dem för att ha missat massor av dödsfall under misstänkta omständigheter, men inte har ett uns att backa upp det med.« »Har det aldrig slagit dig att den lokala kriminalen kanske är inblandad?« sa Joesbury. »Vartenda så kallat självmord är prydligt avslutat, alla stödjande bevis finns på plats, varje liten ruta är avprickad. Vilka är chanserna för det i den verkliga världen?« Phillips satt tyst ett ögonblick. »Det skulle vidga målet lite«, sa han. »Så att det sträckte sig över hela jävla kortsidan«, sa Joesbury. I flera minuter tyckte jag att rummet var mörkare än vanligt. Sedan insåg jag att jag bara inte kunde öppna ögonen. Lite till höger om mitt huvud, där fönsterbrädet fungerade som nattduksbord, kunde jag höra det skrapande ljudet. Inne i mitt huvud kunde jag se magra beniga fingrar, långa gula fingernaglar, en hand krökt som en klo då den återigen drogs nedför glaset. I verkligheten kunde jag inte se någonting alls. Mina ögon ville inte öppna sig. Jag försökte åstadkomma ett ljud. Bara det allra minsta lätet längst bak i strupen för att bevisa att jag fortfarande hade kontroll över min kropp. Jag kunde inte höra någonting annat än det obarmhärtiga skrapandet. Så upphörde det och ersattes av ljudet när fönsterhaken tvingades upp från utsidan. Sedan knarrandet när fönstret öppnades. Jag kunde känna den kalla luften mot ansiktet, sedan någonting annat som kunde ha varit gardinerna som blåste mot mig. Sedan, värst av allt, knakandet av metall, gnisslet av friktionen som glas ger ifrån sig då man rör vid det, sedan en mjuk duns. Ljudet av något som klättrade in genom fönstret. »Jag ska låta någon ta sig en titt på det. Se om någon av de lokala finns i straffregistret. Eller om någon av dem strör pengar omkring sig.« Phillips återvände till sitt tjänsterum och Joesbury återgick till Flints rapport. För helvete, vita hästar och falkar! Vem trodde den där idioten att han var? Robin Hood? Joesbury suckade. Det skulle kanske ta honom en kvart att läsa sista kapitlet av Krig och fred och skriva ett snabbt svar och sedan kunde han gå. Han skulle träffa sin son följande dag för första gången på tre veckor. Att över huvud taget få någon tid tillsammans med Huck började bli allt svårare nuförtiden. Vilket egentligen var ironiskt med tanke på att hans påstådda försummelse av deras barn var ett av skälen till att hans hustru hade lämnat honom. Joesbury läste till slutet och insåg att han inte skulle skynda sig i väg någonstans alls. Han markerade en bit av texten och vidarebefordrade den till sin chef, med »brådskande« angivet i ämnesraden. När han såg Phillips sätta på sig läsglasögonen för att se skärmen reste han sig och gick genom rummet. Han öppnade dörren utan att knacka. Phillips såg upp. »Hon börjar komma för nära«, sa Joesbury. Inget svar. Phillips tittade på skärmen igen. »Vi borde dra bort henne därifrån«, försökte Joesbury. »Ge mig en sekund«, sa Phillips. Joesbury gav honom två. »Hon känner till videon med Danielle Brown på YouTube. Hon kommer att ha räknat ut alltihop inom ett par dagar«, sa han. »Ett par dagar är kanske allt vi behöver«, svarade Phillips. »Men det här är doktor Olivers bekymmer.« Joesbury tog ett steg fram och lutade sig mot skrivbordet. »Ja, just det«, sa han. »Det känns inte bra för mig med sådana där practical jokes och mejl som försvinner. Om Oliver får konstiga mejl kan någon ha tagit sig in i hennes system. Om de vet att hon förser oss med information kan hon vara i riskzonen.« Den andre mannen lutade sig tillbaka i stolen och gnuggade sig i ögonen. »Om någon tar sig in i Olivers filer och om det finns mejl från Flint bland dem så kan hela operationen skita sig.« »Vi borde dra bort henne därifrån.« Phillips ögon smalnade. »Vem?« frågade han. »Flint eller doktor Oliver?« »Båda två. Doktor Oliver kan sjukskriva sig ett par veckor. Laura Farrow kan försvinna i tysthet.« Phillips lutade sig tillbaka i stolen. »Herregud«, sa han. »Nästan nio månaders jobb och de här två jävla fruntimren kan spräcka alltihop.« »Med all respekt, chefen, så ville jag inte skicka henne över huvud taget.« »Jag måste få tänka på saken. Gå hem nu. Jag ringer dig i morgon bitti.« Saken var bara några centimeter meter ovanför mig och väntade på rätt ögonblick. Jag kunde inte se den, men jag visste att den var där. Den var som en dålig lukt, som vindens ylande, som fingertoppar i nacken, det gick inte att förneka den. Jag sträckte mig uppåt och min hand var som en klo som klöste och rev. Bortsett från att jag inte rörde vid något. Min hand hade inte rört sig där den låg på sängen. Jag kunde inte röra mig. Tystnaden bröts av ett ylande. Ett ylande som vargar, som själar i nöd, som demoner. Det ljöd genom natten tills jag trodde att huvudet skulle spricka. Sedan kom ett ljud som lät som åska. Obarmhärtigt bultande, om och om igen. Jag lyftes upp, högt upp i luften, och slängdes tvärs över rummet. Jag landade hårt och visste att det skulle göra ont om jag överlevde de närmaste sekunderna. Saken ovanför mig sänkte huvudet och jag kände het andedräkt mot ansiktet. Jag visste att tänderna var bråkdelen av en sekund ifrån mig. »Tox! Laura! Vad i helvete är det som händer?« Röster som jag kände igen. Jag kunde se igen. Mardrömmen tog ett steg bakåt. Jag befann mig i arbetsrummet som Tox och jag delade, hopkrupen på alla fyra som ett litet barn som har gett upp allt det där med värdighet. Hunden som darrade men hade mycket bättre kontroll än jag slickade mig i ansiktet. Och dånet av åskan hade varit ljudet när de andra flickorna bankade på dörren eftersom de undrade varför i all världen de hade väckts av en hund som skällde och morrade.