readable

purely weaving

Embroidery Lace Ethnic

Weaving1

Radio Romania Cultural
x

Friday, March 21, 2014

Jo Nesbø Fladdermusmannen 02

8 En hygglig hora, en konstig dansk och cricket Harry hittade Sandra framför Dez Go-Go. Hon stod på trottoarkanten och spejade ut över sitt lilla drottningdöme på King’s Cross. På trötta ben balanserande på höga klackar, korslagda armar, en cigarett mellan fingrarna och den Törnrosasömniga blicken som är både inbjudande och avvisande på en och samma gång. Hon såg kort sagt ut som en hora var som helst i världen. ”God morgon”, sa Harry. Sandra såg på honom utan tecken på igenkännande. ”Remember me?” Hennes mungipor drogs uppåt. Kanske var det ett leende. ”Sure, love. Let’s go.” ”Det är Holy, polisen.” Sandra kisade mot honom. ”Visst fan är det det. Mina kontaktlinser fungerar inte så bra så här tidigt på morgonen. Det måste vara alla avgaser.” ”Får jag bjuda på kaffe?” frågade Harry artigt. Hon ryckte på axlarna. ”Här händer inte mer så jag kan lika gärna sluta för kvällen.” Teddy Mongabi stod plötsligt i dörröppningen till strippklubben och tuggade på en tändsticka. Han nickade kort åt Harry. ”Hur tar dina föräldrar det?” frågade Sandra när kaffet kom. De hade satt sig på Harrys frukostställe, Bourbon & Beef, och kyparen kom ihåg Harrys vanliga beställning; Eggs Benedicte, hashbrownes och kaffe, white flat. Sandra drack sitt svart. ”Excuse me?” ”Din syster …” ”Åh, javisst.” Han lyfte kaffekoppen till munnen för att vinna lite tid. ”Jo, de tar det väl som man kan förvänta sig, tackar som frågar.” ”Det är en för jävlig värld vi lever i.” Solen hade ännu inte nått över hustaken vid Darlinghurst Road, men himlen var redan azurblå, med några runda, vita bomullstussar på. Det såg ut som tapeten i en barnkammare. Men det hjälpte alltså inte, för världen var ett jävla ställe. ”Jag pratade med några av flickorna”, sa Sandra. ”Den där snubben på bilden heter White. Han langar speed och syra. Några av flickorna köper av honom. Men ingen av dem har haft honom som kund.” ”Kanske behöver han inte betala för att få sina behov tillfredsställda”, sa Harry. Sandra skrattade kort. ”Sexbehov är en sak. Behovet att köpa sex är något annat. För många är det det som är kicken. Det är mycket som vi kan göra för dig som du inte kan få hemma. Tro mig.” Harry tittade upp. Sandra tittade rakt på honom och den hönsiga hinnan framför hennes ögon försvann för en stund. Han trodde henne. ”Kollade du upp datumen vi talade om?” ”En av flickorna säger att hon köpte syra av honom kvällen innan din syster hittades.” Harry satte ner kaffekoppen så det skvalpade över och lutade sig över bordet. Han pratade lågt och snabbt. ”Kan jag få prata med henne? Kan man lita på henne?” Sandras breda, rödmålade mun delade sig i ett brett leende. Det blev ett svart hål med saknad hörntand. ”Som sagt så köpte hon syra. Syra är förbjudet knark även i Australien. Du kan inte få prata med henne. Det andra du frågade om; om man kan lita på en pundare?” Hon ryckte på axlarna. ”Jag berättar bara vad hon berättade för mig. Men hon har väl inte världens bästa koll precis på vad som är onsdag och vad som är torsdag, om man säger så.” Stämningen var surmulen i mötesrummet. Till och med fläkten brummade djupare än vanligt. ”Sorry, Holy. Vi släpper White. Inget motiv, och hans tjej säger att han var i Nimbin vid tiden för mordet”, sa Wadkins. Harry höjde rösten: ”Men hör ni inte vad jag säger; Angeline Hutchinson går på speed och gudarna vet vad för något annat. Hon är gravid, antagligen med Evans White. Herregud, han är hennes langare, hör ni! Gud och Jesus i samma person! Hon säger vad som helst. Vi pratade med hyresvärden och bruden hatade Inger Holter och det på goda grunder, med tanke på att den norska flickan försökte sno åt sig hennes gulltupp.” ”Kanske borde vi titta närmare på Hutchinsonkvinnan i stället”, kom det lågt från Lebie. ”Hon har i varje fall ett riktigt motiv. Kanske det är hon som behöver White som alibi och inte det omvända.” ”White ljuger ju! Han sågs i Sydney dagen innan Inger Holter hittades.” Harry hade rest sig och gick fram och tillbaka i mötesrummet, de två steg som utrymmet tillät. ”Av en prostituerad som använder LSD och som vi inte ens vet om hon vill berätta om det”, påpekade Wadkins och vände sig mot Yong: ”Vad sa de hos flygbolagen?” ”Polisen i Nimbin såg själva White på huvudgatan tre dagar innan mordet. Varken Ansett eller Qantas har White på passagerarlistorna mellan den tidpunkten och morddagen.” ”Det betyder ingenting”, brummade Lebie. ”En langare reser för fan inte under eget namn. Dessutom kan han ha kommit med tåg. Eller bil om han hade gott om tid.” Harry hade blivit varm nu. ”Jag säger det igen: Statistik från Amerika visar att i sjuttio procent av alla mordfall känner offret mördaren. Ändå fokuserar vi utredningen på en seriemördare som vi alla vet att vi har lika stora chanser att hitta som att vinna på tips. Låt oss hellre göra något där vi har oddsen på vår sida. Nu har vi faktiskt en snubbe som har några indicier som pekar mot sig. Poängen är att vi nu måste ruska om honom lite. Handla medan spåren är färska. Ta in honom och vifta med en anklagelse i ansiktet på honom. Få honom att begå misstag. Just nu har han oss precis där han vill ha oss; nämligen i … i …” – han försökte förgäves komma på ett engelskt ord för ”bakvattnet”. ”Hm”, sa Wadkins och tänkte högt. ”Det är klart att det inte skulle se så bra ut om en vi hade framför näsan på oss skulle visa sig vara skyldig utan att vi reagerade.” I samma ögonblick gick dörren upp och Andrew steg in. ”God dag, grabbar, ursäkta förseningen. Men någon måste se till att gatorna känns trygga där ute. Vad händer, chefen, du har rynkor i pannan som är lika djupa som Jamison Valley?” Wadkins suckade. ”Vi sitter och funderar på om vi ska fördela om resurserna lite här. Låta seriemördarteorin vila lite och sätta in krafterna på Evans White. Eller Angeline Hutchinson. Holy menar att deras alibin inte är mycket värda.” Andrew skrattade och plockade upp ett äpple ur fickan. ”Jag skulle gärna se en gravid kvinna på 45 kilo klämma livet ur en reslig skandinavisk matrona. Och så knulla henne efteråt.” ”Bara en tanke”, mumlade Wadkins. ”Och när det gäller Evans White, kan ni bara glömma det.” Andrew putsade äpplet mot jackärmen. ”Jaså?” ”Jag har snackat med en av mina kontakter. Han var i Nimbin under morddagen för att få tag i ett parti gräs och fick höra om Evans Whites fantastiska produkter.” ”Och?” ”Ingen berättade för honom att White inte gjorde affärer hemifrån. Så han stack ut till hans gård bara för att bli ivägjagad av en förbannad kille med hagelgevär under armen. Jag visade honom bilden. Sorry, men det råder inga tvivel om att Evans White var i Nimbin under morddagen.” Det blev tyst i rummet. Bara ljudet från fläkten som slog och knastrandet när Andrew tog en stor tugga av äpplet. ”Tillbaka till ritbrädet”, sa Wadkins. Harry stämde träff med Birgitta vid Operahuset klockan fem för en kopp kaffe innan hon skulle gå till jobbet. När de kom dit var kafeterian stängd. En lapp sa att det hade något att göra med en balettföreställning. ”Alltid är det något”, sa Birgitta. De ställde sig vid räcket och såg ut över hamnen mot Kirribilli på andra sidan. En rostig, ful båt med rysk flagg gled utåt, och längre ut vid Port Jackson såg de böljande vita segel som såg ut som om de låg stilla. ”Vad gör du nu?” undrade hon. ”Det finns inte mycket mer jag kan göra här. Inger Holter och kistan har fraktats hem. De ringde till mig från begravningsbyrån i Oslo tidigare i dag. Jag fick förklara att det var ambassaden som hade ordnat med flygtransporten. De pratade om ’mors’, fackuttrycket för lik. Kärt barn har många namn, men det är märkligt att döden ska ha så många.” ”Så när reser du?” ”Så snart vi vet att alla som Inger Holter har haft kontakt med kan avföras från fallet. Jag ska prata med McCormack i morgon. Antagligen sticker jag innan helgen. Om det inte dyker upp ett konkret spår. Annars kan det här bli en långdragen affär, och då har vi bestämt att ambassaden ska sköta de vidare kontakterna.” Hon nickade. En japansk turistgrupp ställde sig bredvid dem och surret från filmkameror blandades med kakofonin av japanska, måsskrin och motorljud från passerande båtar. ”Visste du förresten att han som ritade Operahuset bara reste ifrån alltihop?” sa Birgitta plötsligt. Medan vågorna gick som högst när det gällde övertrasseringen av kostnaderna för The Sydney Opera House, hade den danske arkitekten Jørn Utzon givit upp hela projektet och rest sin väg i protest. ”Ja”, sa Harry. ”Vi pratade om det senast vi var här.” ”Men tänk att bara resa iväg sådär från något du har påbörjat. Något du verkligen har trott kan bli bra. Jag tror aldrig att jag skulle ha klarat det.” De hade redan bestämt att Harry skulle följa Birgitta i stället för att hon skulle ta bussen upp till The Albury. Men de hade inte så mycket att säga och gick tysta upp längs Oxford Street mot Paddington. Det mullrade från ett fjärran åskväder, och Harry sneglade nyfiket upp på den rena, blå himlen. I ett hörn stod en gråhårig, distingerad herre, oklanderligt ekiperad i kostym med ett plakat hängande på bröstet där det stod: ”Hemliga polisen har tagit ifrån mig mitt arbete, mitt hem, och ödelagt mitt liv. Officiellt existerar de inte, de har ingen adress eller telefonnummer och finns inte specificerade i statsbudgeten. De tror att de är onåbara. Hjälp mig att hitta skurkarna och få dem dömda för sina missgärningar. Skriv under här eller ge en donation.” Han höll upp en bok med sidorna tättskrivna av underskrifter. De passerade en skivbutik, och av en impuls stannade Harry och gick in. Bakom disken i halvmörkret stod en kille i solglasögon. Harry frågade om han hade några av Nick Caves plattor. ”Sure, he’s Australian”, sa killen och tog av sig glasögonen. Han hade en örn tatuerad i pannan. ”En duett. Något med ’wild rose’ …”, började Harry. ”Ja ja, jag vet vilken du menar. ’Where The Wild Roses Grow’ från Murder Ballads. Skitlåt. Skitalbum. Köp hellre en av hans bra plattor.” Killen tog på sig glasögonen igen och försvann bakom disken. Harry stod förvånad kvar och blinkade i halvdunklet. ”Vad är det som är så speciellt med den låten?” frågade Birgitta när de hade kommit ut på gatan igen. ”Ingenting, antagligen.” Harry skrattade högt. Killen i butiken hade fått honom på gott humör igen. ”Cave och den här tjejen sjunger om ett mord. De får det att låta vackert, nästan som en kärleksförklaring. Men det är visst en skitlåt.” Han skrattade igen. ”Jag tror jag börjar tycka om den här stan.” De fortsatte att gå. Harry kollade uppför och nerför gatan. De var nästan det enda paret på Oxford Street som inte bestod av två män eller kvinnor. Birgitta tog hans hand. ”Du skulle ha varit här under Mardi Gras och sett bögparaden”, sa Birgitta. ”Den går nerför Oxford Street här. I fjol sa de att det var över en halv miljon människor från hela Australien som hade kommit för att delta. Det var helt vansinnigt.” Böggatan. Flatgatan. Först nu la han märke till vilka slags kläder butikerna skyltade med. Latex. Skinn. Åtsittande överdelar och små silkestrosor. Hänglås och nitar. Men exklusivt och med stil, utan det svettiga och vulgära som genomsyrade strippklubbarna i King’s Cross. ”Det bodde en bög i närheten av där jag bodde när jag växte upp”, berättade Harry. ”Han var väl fyrtio år, bodde ensam, och alla i kvarteret visste att han var homo. På vintern kastade vi snöbollar efter honom, skrek ’rövknullare’ och sprang som galna, helt övertygade om att han skulle ge oss ett rumpjuck om han fick tag på oss. Men han kom aldrig efter oss, han drog bara ner luvan tätare nerför öronen och gick hem. En dag hade han flyttat. Han gjorde mig aldrig förnär, och jag har alltid undrat varför jag hatade honom så.” ”Människor är rädda för det de inte förstår. Och hatar det de är rädda för.” ”Så klok du är”, sa Harry och Birgitta slog honom i magen. Han föll skrikande ihop på trottoaren. Hon skrattade och bad honom att inte ställa till en scen, och han reste sig upp och sprang efter henne uppför Oxford Street. ”Jag hoppas han har flyttat hit”, sa Harry senare. Efter att ha tagit avsked av Birgitta (han tänkte på att han hade börjat tänka på varje uppbrott från henne, kort eller långt, som ”att ta avsked”), ställde han sig vid en busshållplats. En grabb med norsk flagga på ryggsäcken stod framför honom. Harry undrade precis om han skulle ge sig till känna när bussen kom. Busschauffören stönade när Harry gav honom en tjugodollarsedel. ”So you didn’t have a fifty, did ya?” frågade han sarkastiskt. ”Hade jag haft det skulle jag inte givit den till dig, din jävla kuksugare.” Det sista sa han på tydlig norska samtidigt som han log oskyldigt, men busschauffören verkade inte uppskatta varken det han förstod eller det han inte förstod och tittade under lugg på honom när han gav tillbaka växelpengarna. Han hade bestämt sig för att följa den rutt Inger tog för att komma hem på mordnatten. Inte därför att den inte hade blivit genomgången av andra: Lebie och Yong hade varit i barer och på restauranger längs rutten och visat bilden på Inger Holter – naturligtvis utan resultat. Han hade försökt få med sig Andrew, men han hade satt sig på sina höga hästar och menat att det var slöseri med dyrbar tid som kunde användas bättre framför teven. ”Jag skämtar inte, Harry, det stärker självkänslan att se på teve. När du ser hur korkade de flesta människor är på teve, så får det dig att känna dig smart. Och vetenskapliga undersökningar visar att folk som känner sig smarta, presterar bättre än folk som känner sig korkade.” Harry hade inte mycket att sätta emot den sortens logik, men Andrew hade i alla fall givit honom namnet på en bar vid Bridge Road där han kunde hälsa innehavaren från Andrew. ”Han har knappast något att berätta för dig, men kanske får du en cola för halva priset”, hade Andrew sagt och flinat nöjt. Harry gick av bussen vid rådhuset och strosade mot Pyrmont. Han tittade på de höga husen och människorna som sprang runt mellan dem på storstadsvis, utan att det avslöjade något som helst för honom om vad som hänt Inger Holter den där kvällen. Vid fiskmarknaden steg han in på ett kafé och beställde en bagel med lax och kapris. Från fönstret kunde han se bron över Blackwattle Bay och Glebe på andra sidan. De hade börjat sätta upp en utomhusscen på den öppna platsen, och Harry förstod av skyltarna att det var i samband med nationaldagen, Australian Day, som var nästa söndag. Harry bad kyparen om kaffe och började kraftmätningen med Sydney Morning Herald, en tidning av den sort man kan packa in hela fisklaster i och som är ett drygt jobb att komma igenom, även om man bara tittar på bilderna. Men det återstod fortfarande en timmes dagsljus, och Harry ville se efter vilka slags djur som kom krypande fram i Glebe efter mörkrets inbrott. Innehavaren av The Cricket var också stolt innehavare av den dräkt som nationalhjälten Nick Ambrose hade använt när Australien slog England i tre testmatcher i cricket på raken i början av 1980-talet. Den hängde inom glas och ram på väggen ovanför den enarmade banditen. På andra väggen hängde två av träkäglorna och bollen som hade använts 1978 när Australien äntligen hade slagit Pakistan efter flera förluster. Efter det att någon hade snott wicketpinnarna från Sydafrikamatchen som hängde rakt ovanför dörren, hade innehavaren sett sig föranledd att börja spika fast sina klenoder – varpå den legendariske Willard Stauntons ena knäskydd en kväll blivit söndersmulat av en gäst som inte lyckats få ner det från väggen. När Harry kom in genom dörren och såg blandningen av klenoder på väggarna och de presumtivt cricketintresserade typerna som utgjorde klientelet på The Cricket var det första som slog honom att han kanske borde ändra uppfattning att cricket var en snobbsport. Gästerna såg inte direkt nyklippta och väldoftande ut, och det gjorde inte Borroughs bakom disken heller. ”Evening”, sa han. Rösten lät som en slö lie mot en slipsten. ”Tonic, no gin”, sa Harry och bad honom behålla växeln på tiodollarsedeln. ”Mycket för att vara dricks, lite för att vara mutor”, sa Borroughs och viftade med sedeln. ”Är du polis?” ”Är det så lätt att se?” undrade Harry med uppgiven min. ”Bortsett från att du låter som en jävla turist, ja.” Borroughs la växeln framför honom och vände sig bort. ”Andrew Kensington är en av mina vänner”, sa Harry. Borroughs vände sig blixtsnabbt om och plockade upp växelpengarna igen. ”Varför sa du inte det med en gång?” undrade han. Borroughs kunde inte komma ihåg om han sett eller hört Inger Holter, vilket Harry redan visste eftersom Andrew hade pratat med honom om det. Men som hans gamle mentor vid Oslopolisen, ”Lumbago” Simonsen, alltid sa: ”Det är bättre att fråga en gång för mycket.” Harry tittade sig omkring. ”Vad serverar du?” frågade han. ”Grillspett med grekisk sallad”, svarade Borroughs. ”Dagens, sju dollar.” ”Ursäkta, jag uttrycker mig klantigt”, sa Harry. ”Jag menar; vad är det för slags människor du serverar, vilket slags klientel?” ”Det är väl vad man kallar det nedre skiktet.” Han log lite uppgivet. Leendet sa mer än något annat om Borroughs vuxna arbetsliv och hur det hade gått med drömmen att göra något av den här baren. ”Är det stamgäster som sitter där borta?” undrade Harry och nickade mot ett mörkt hörn i rummet, med fem män som drack öl vid ett bord. ”Javisst. De flesta här är det. Det är inte precis här den värsta turistströmmen går.” ”Har du något emot att jag ställer några frågor till dem?” frågade Harry. Borroughs nickade. ”De där männen där borta är inte Guds bästa barn. Jag vet inte hur de tjänar ihop till sina ölpengar och jag har inte tänkt fråga dem heller. Men de jobbar inte nio till fyra, om jag säger så.” ”Ingen tycker väl om att oskyldiga flickebarn blir våldtagna och strypta i grannskapet? Inte ens folk som balanserar lite på olika sidor om lagen, eller hur? Det skrämmer bort folk härifrån och är inte bra för affärerna oavsett vad du säljer, va?” Borroughs gned och gned på ett glas. ”Jag skulle i alla fall gå varligt fram om jag var du.” Harry nickade åt Borroughs och gick med långsamma steg över mot bordet i hörnet, så att de hade tid att lägga märke till honom. En av dem reste sig innan han kom fram. Han la armarna i kors och visade fram en tatuerad dolk på den bågnande underarmen. ”Det här hörnet är upptaget, blondie”, sa han med en röst så hes att den inte var mycket mer än lite luft i ett rör. ”Jag har en fråga …”, började Harry, men den hese skakade på huvudet. ”Bara en. Är det någon av er som känner den här mannen, Evans White?” Harry höll upp bilden. Tills nu hade de andra två, som satt vända åt hans håll, bara sneglat på honom, mer ointresserat än fientligt egentligen. När Whites namn nämndes, tittade de på honom med förnyat intresse, och Harry märkte att det också ryckte i nackskinnet på de två som satt med ryggen till. ”Aldrig hört talas om honom”, sa den hese. ”Vi är mitt i ett personligt … samtal här, mister. God kväll.” ”Det samtalet rör sig väl inte om knark som är olagligt enligt australisk lag, väl?” frågade Harry. Lång tystnad. Han hade valt en farlig taktik. Rena provokationer var något man kunde använda sig av när man hade en ordentlig back-up eller bra reträttmöjligheter. Harry hade ingetdera. Han tyckte bara att det var på tiden att saker och ting hände. Det ena bakhuvudet reste sig. Och reste sig. Det hade nästan nått taket när det vände sig om och visade sin frånstötande, koppärriga framsida. En slät mustasch som hängde ner över mungiporna underströk mannens orientaliska utseende. ”Djingis Khan! Trevligt att se dig, jag trodde du var död!” utbrast Harry och sträckte fram handen. Khan öppnade munnen. ”Vem är du?” Det lät som en dödsrossling, en gurglande basröst varje death metal-band skulle ha mördat för att ha som sångare. ”Jag är polis och jag tror inte …” ”Ai-di.” Khan tittade ner på Harry från under taket. ”Pardon?” ”The badge – legitimationen.” Harry förstod att situationen krävde mer än hans plastkort med passfotot från Oslo politikammer. ”Har någon berättat för dig att du har lika sliskig röst som sångaren i Sepultura, vad är det nu han heter …?” Harry satte ett finger under hakan och såg ut som om han tänkte efter. Den hese var på väg runt bordet. Harry pekade på honom: ”Och du är Rod Stewart, eller hur? Aha. Ni sitter här och planerar Live Aid II och s …” Slaget träffade Harry över tänderna. Han stod och svajade och tog sig för munnen. ”Kan jag tolka det så att ni inte tror på en framtid som ståuppkomiker för mig?” sa Harry. Han tittade på sina fingrar. Där fanns blod, saliv och något mjukt vitt som han antog var från tänderna. ”Är det inte meningen att pulpan ska vara röd? Pulpa, det mjuka som finns inuti tanden, du vet?” frågade han Rod och höll upp fingrarna. Rod tittade skeptiskt på Harry innan han lutade sig över och tittade närmare på de vita bitarna. ”Det där är tandben, det som är innanför emaljen”, sa han. ”Skämtnissen är tandläkare”, förklarade han för de andra. Så tog han ett steg tillbaka och slog en gång till. Det svartnade ett ögonblick för Harry, men han märkte att han fortfarande stod i upprätt ställning när det blev ljust igen. ”Kolla om du hittar någon pulpa nu då”, sa Rod nyfiket. Harry visste att det var dumt, summan av all erfarenhet och sunt förnuft sa honom att det var dumt, den värkande munnen sa att det var dumt, men högerhanden tyckte tyvärr att det var en fantastisk idé och för ögonblicket var det den som bestämde. Den träffade Rod på hakspetsen så Harry kunde höra smällen när munnen slog ihop innan Rod vacklade bakåt de två steg som är den oundvikliga effekten av ett tungt och perfekt placerat hakslag. Ett sådant slag fortplantar sig via käkbenet direkt upp till lillhjärnan (som Harry just nu tyckte var ett passande namn) där en böljande rörelse ser till att det sker en hel rad mindre kortslutningar, men också, om man har tur, ögonblicklig avsvimning och/ eller varaktiga skador på hjärnan. I Rods fall verkade det som om hjärnan hade problem med att bestämma sig för vad det skulle bli, total blackout eller bara en skakning som i förbigående. Kollegan Khan tänkte inte vänta på resultatet. Han greppade Harrys skjortkrage, lyfte upp honom i axelhöjd och hivade iväg Harry ungefär som man kastar mjölsäckar in i ett lastutrymme. Paret som nyss hade ätit dagens för sju dollar fick bokstavligt talat en extra man till bordet och hoppade undan när Harry med ett brak landade på deras bord med ryggen först. Herregud, jag hoppas jag svimmar snart, tänkte Harry när han kände smärtorna och såg att Khan var på väg mot honom. Nyckelbenet är ett skört ben och sitter utsatt. Harry siktade och sparkade ut, men behandlingen han hade fått av Rod måste ha gått ut över synen, för han sparkade bara i tomma luften. ”Smertzen!” lovade Khan och lyfte armarna över huvudet. Han behövde ingen slägga. Slaget träffade Harry i bröstkorgen och lamslog direkt alla hjärt- och andningsfunktioner. Sålunda varken såg eller hörde han den mörke mannen som kom in och plockade ner bollen som Australien hade använt för att slå Pakistan med 1969; en benhård liten sak på 7,6 cm i diameter och 160 gram. Den nyanlände lutade överkroppen bakåt och lite åt sidan medan han sträckte ut armen bakåt. Med våldsam kraft svepte armen i en horisontell rörelse – med böjd armbåge som i baseball, inte i en båge över huvudet med rak arm som i cricket – så att bollen inte träffade marken innan den skruvade sig vidare, utan gick rakt mot målet. I motsats till Rods, tvivlade inte Khans lillhjärna ett ögonblick när den hårda bollen träffade honom i pannan strax under hårfästet: den sa god natt omedelbart. Khan började falla, han föll och föll ungefär som en sprängd skyskrapa. Nu hade emellertid de andra tre runt bordet rest sig, och de såg förbannade ut. Den mörke nyanlände trippade framåt med armarna uppe i en låg, skyddslös gard. En av männen rusade fram, och Harry – som genom ett töcken ändå tyckte sig känna igen nykomlingen – trodde rätt: den mörke mannen gled undan, trippade in och slog två lätta, raka vänstrar, liksom bara för att kolla avståndet, innan den högra kom susande nerifrån i en förkrossande uppercut. Lyckligtvis var det såpass trångt längst in i lokalen att de inte kunde gå på honom alla på en gång. Medan förste man gick ner för räkning gick andre man till angrepp, lite mer försiktig och med armarna framför sig i en position som antydde att han hade bälte i någon färg i någon kampsport med asiatiskt namn hängande hemma. Det första, prövande utfallet slutade i den mörkes gard, och medan han virvlade runt i den obligatoriska karatesparken hade den mörke redan förflyttat sig. Sparken träffade ingenting. Men det gjorde däremot den snabba vänster-höger-vänsterkombinationen som skickade karatekillen vacklande mot väggen. Den mörke dansade efter honom och slog honom med en rak vänster så huvudet slängde bakåt och träffade väggen med ett äckligt ljud. Han segnade ner som en maträtt någon hade kastat mot väggen. Cricketkastaren slog honom en gång till på väg ner, antagligen ganska onödigt. Rod hade satt sig på en stol och följde hela uppträdet med glasaktiga ögon. Det klickade lätt när den tredje mannen fick ut bladet på sin springkniv. När han gled fram mot den mörke med böjd rygg och armarna ut åt sidorna, kräktes Rod på sina skor – ett säkert tecken på hjärnskakning, ansåg Harry nöjt. Han kände sig faktiskt en smula illamående själv, speciellt när han såg att den förste mannen hade fått ner ena bollträet från väggen, och närmade sig boxaren bakifrån. Knivmannen stod nu bredvid Harry utan att bry sig om honom. ”Bakom dig, Andrew!” ropade Harry och kastade sig över tredjemannens knivarm. Han hörde den torra, dämpade smällen av bollträet och att bord och stolar välte, men var tvungen att koncentrera sig på knivmannen som hade kommit loss och nu cirklade runt honom med stora, teatraliska armrörelser och ett sinnessjukt leende på läpparna. Med blicken hårt fäst vid knivmannen famlade han på bordet bakom sig efter något han kunde använda. Fortfarande hörde han ljudet från cricketbollträet i aktion bakom sig i riktning mot bardisken. Knivmannen skrattade och närmade sig medan han kastade kniven mellan vänster och höger hand. Harry hoppade fram, stötte till och hoppade tillbaka. Knivmannens högra hand föll slappt ner längs sidan och kniven föll klirrande till stengolvet. Han tittade förvirrat på sin axel, där änden av ett grillspett stack ut med en champinjonbit på. Högerhanden verkade helt lealös, och han drog prövande i grillspettet med vänster hand som för att kontrollera att det verkligen satt där det satt, fortfarande med förvånat ansiktsuttryck. Jag måste ha träffat ett muskelfäste eller några nerver, tänkte Harry medan han slog till. Han kände bara att han träffade något hårt, det gick en ilande smärta från handen upp längs armen. Knivmannen tog ett steg tillbaka medan han såg på Harry med sårad blick. En tjock rännil mörkt blod kröp ut ur ena näsborren. Harry höll sig runt högerhanden. Han höjde handen för att klippa till en gång till, men ångrade sig. ”Det gör så jävla ont att slå. Kan du inte bara ge dig?” frågade han. Knivmannen nickade och satte sig ner bredvid Rod som fortfarande satt med huvudet mellan benen. När Harry vände sig om, såg han att Borroughs stod på golvet med en pistol riktad mot den förste mannen och att Andrew låg livlös mellan välta bord. Några av de andra gästerna hade stuckit, några stod nyfiket och tittade på, men de flesta satt fortfarande i baren och tittade på teve. Det var cricketmatch mellan England och Australien. När ambulanserna kom och hämtade de skadade, såg Harry till att Andrew fick den första. De bar ut honom på bår medan Harry gick bredvid. Andrew blödde fortfarande från ena örat och det pep otäckt när han andades, men hade äntligen kommit till medvetande. ”Jag visste inte att du spelade cricket, Andrew? Fin kastarm, men var det nödvändigt att gå så hårt fram?” ”Du har rätt. Jag felbedömde situationen helt. Du hade ju full kontroll.” ”Nej”, sa Harry, ”jag ska vara ärlig och säga att det hade jag inte.” ”Okej”, sa Andrew. ”Jag ska vara ärlig och säga att jag har jävligt ont i huvudet och ångrar att jag dök upp över huvud taget. Det hade varit bättre att det var du som låg här. Och det menar jag.” Ambulanserna kom och försvann och till sist var återigen bara Harry och Borroughs kvar i baren. ”Jag hoppas vi inte förstörde alltför mycket av inredningen”, sa Harry. ”Nej, det var inte så illa. Dessutom sätter mina gäster värde på lite liveunderhållning från gång till annan. Men du bör kanske se dig om över axeln ibland från och med nu. Killarnas boss kommer inte att bli glad när han hör om det här”, sa Borroughs. ”Jaså?” sa Harry. Han antog att Borroughs försökte berätta något för honom. ”Och vem är bossen?” ”Jag har inte sagt något, men killen på bilden du viftar med är ju inte helt olik.” Harry nickade länge. ”Då får jag vara förberedd. Och beväpnad. Något emot att jag tar med ett extra grillspett?” Tack för att du köpt den här boken! Order: 8711089 2014-03-08 Butik: 1034. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden. 9 Två blottare, ett fyllo, en bög och black snake Harry hittade en tandläkare i King’s Cross som tog en titt på honom och slog fast att det skulle behövas en del ingenjörskonst för att bygga upp den ena framtanden som var knäckt på mitten. Han gjorde ett hyfsat arbete och tog ett honorar som Harry hoppades att polischefen i Oslo välvilligt skulle betala tillbaka senare. På kontoret fick han veta att bollträet hade givit Andrew tre revbensbrott och en kraftig hjärnskakning och att han knappast kom upp ur sjuksängen den närmaste veckan. Efter lunch bad Harry Lebie att följa med honom till sjukhuset. De körde upp till St. Etienne-sjukhuset där de var tvungna att skriva in sig i besöksjournalen – en stor, tung bok som låg uppslagen framför en ännu större nunna som tronade bakom luckan med korslagda armar. Harry försökte fråga var de skulle gå vidare, men hon bara pekade inåt och skakade på huvudet. ”Hon pratar inte engelska”, förklarade Lebie. De kom in till en reception där en ung, leende man snabbt slog in namnen på PC:n och gav dem rumsnumret och förklarade vart de skulle gå. ”Från medeltiden till dataåldern på tio sekunder”, viskade Harry. De växlade några ord med en Andrew i gult och blått, men han var på dåligt humör och bad dem dra efter fem minuter. På våningen ovanför hittade de knivmannen ensam i ett rum. Han låg med armen i mitella, hade svullnader i ansiktet och tittade på Harry med samma sårade blick från kvällen innan. ”Vad vill du, snutjävel?” sa han. Harry satte sig ner på en stol bredvid sängen. ”Jag vill veta om Evans White gav order om att döda Inger Holter, vem som fick ordern och varför.” Knivmannen försökte skratta, men började i stället hosta. ”Jag vet inte vad du snackar om, snut, och det tror jag inte du gör heller.” ”Hur är det med axeln?” frågade Harry. Ögonen verkade växa i skallen på knivmannen. ”Du skulle bara våg …” Harry drog upp grillspettet ur fickan. En tjock, blå åder dök upp på knivmannens panna. ”Du skämtar, snut.” Harry sa ingenting. ”Du är fan ta mig helgalen! Du inbillar dig väl inte att du kan slippa undan med det där? Hittar de så mycket som en rispa på min kropp efter att ni har gått, ryker ditt jävla jobb all världens väg, snutjävel!” Knivmannen hade jobbat sig upp i falsett. Harry la ett pekfinger över hans läppar. ”Hyssj, är du snäll. Ser du den store, skallige mannen borta vid dörren? Det är inte så lätt att se likheten, men han är faktiskt far till den där du slog in skallen på med bollträet i går. Han bad särskilt om att få följa med i dag. Hans jobb är att tejpa igen munnen på dig och hålla fast dig medan jag lossar bandagen här och sticker in den här trevliga saken på det enda ställe där det inte blir några märken. För där finns ju redan ett hål sen tidigare, eller hur?” Han klämde försiktigt på knivmannens högra axel. Tårarna sprang fram ur knivmannens ögon och bröstkorgen hävde sig våldsamt upp och ner. Hans blick for från Harry till Lebie och tillbaka. Människonaturen är en vild och ogenomtränglig skog, men Harry tyckte han såg en brandgata i skogen när knivmannen öppnade munnen. Han talade uppenbarligen sanning. ”Ni kan inte göra något mot mig som inte Evans White kan göra tio gånger värre om han får veta att jag har tjallat på honom. Jag vet och ni vet att även om jag hade haft något att berätta, så kommer jag att hålla käften. Så sätt ni bara igång. Men låt mig först bara säga en sak: det här är ett villospår. Ett ordentligt villospår.” Harry tittade på Lebie. Han skakade svagt på huvudet. Harry funderade en liten stund, så reste han på sig och la grillspettet på nattduksbordet. ”Krya på dig”, sa Harry. ”Hasta la vista”, sa knivmannen och siktade på honom med pekfingret. På hotellet låg ett meddelande till Harry i receptionen. Han kände igen växelnumret till stationen och ringde direkt från sitt rum. Det var Yong Sue som svarade. ”Vi gick igenom alla registerbladen en gång till”, sa han. ”Och kollade lite grundligare. Det finns en del förseelser som stryks ur de officiella papperna efter tre år. Sån är lagen, vi har inte lov att registrera föråldrade förseelser. Men om det är sexuellt relaterat, så … ja, låt mig säga som så att vi har noterat dem i en högst inofficiell backup-fil. Jag fick fram något intressant.” ”Jaha?” ”Det officiella registerbladet som tillhörde Inger Holters hyresvärd, Hunter Robertson, var fläckfritt. Men när vi tittade lite närmare på det, visade det sig att han har blivit bötfälld två gånger för att ha blottat sig. Grov blottning.” Harry försökte föreställa sig ickegrov blottning. ”Hur grov då?” ”Befläckelse av de egna könsorganen på offentlig plats. Det behöver naturligtvis inte betyda något, men det finns mer. Lebie körde förbi, men ingen var hemma, bara en folkilsken hundracka som stod och skällde innanför dörren. Medan han stod där kom grannen ut. Det är visst så att han har ett avtal med Robertson om att gå ut med och ge mat till hans byracka varje onsdag kväll, och har nyckel till dörren. Så Lebie frågade naturligtvis om han hade öppnat och gått ut med hunden den onsdagskvällen innan de hittade Inger Holter. Det hade han.” ”Och?” ”Robertson har tidigare sagt att han befann sig ensam hemma den kvällen innan Inger hittades. Jag tänkte du ville veta det direkt.” Harry kände hur pulsen började dunka i raskare takt. ”Vad gör ni nu?” ”En polisbil åker och hämtar honom i hemmet innan han går till sitt arbete tidigt i morgon.” ”Hm. När och var skedde så de här förskräckliga illdåden?” ”Få se. Jag tror det var i en park. Här är det. Green Park står det, det är en liten …” ”Jag känner till den.” Han tänkte snabbt. ”Jag tror att jag kanske ska gå en sväng. Det verkar vara ett fast klientel som håller till där. Kanske de vet något.” Harry fick också datumen för blottningarna som han skrev ner i sin lilla svarta Sparbanken Nor-almanacka som fadern gav honom i julklapp varje år. ”Bara för skojs skull, Yong. Vad är ickegrov blottning?” ”Att vara 18 år, berusad och visa ändan för förbipasserande polispatruller på nationaldagen i Norge.” Han blev så perplex att han inte fick fram ett ord. Yong fnissade i andra änden av linjen. ”Hur …?” började Harry. ”Det är fantastiskt vad man kan komma på med hjälp av några lösenord och en dansk kollega på kontoret bredvid.” Yong skrattade hjärtligt. Harry kände hur temperaturen steg innanför huvudknoppen. ”Jag hoppas det inte gjorde något?” Yong lät med ens bekymrad över att han kanske hade gått för långt. ”Jag har inte sagt något till de andra.” Han lät så olycklig att Harry inte klarade av att bli arg. ”Den ena i polispatrullen var en kvinna”, sa Harry. ”Hon berömde mig för mina fasta skinkor efteråt.” Yong skrattade lyckligt. Fotocellerna i parken tyckte att det hade blivit mörkt nog och lyktorna slogs på när Harry kom gående mot bänken. Han kände direkt igen mannen som satt där. ”God kväll.” Huvudet som hade vilat med hakan mot bröstkorgen höjdes långsamt, och ett par bruna ögon tittade på Harry – eller snarare genom Harry – och fäste sig vid en punkt långt, långt bortom honom. ”Fig?” frågade han med raspig röst. ”Ursäkta?” ”Fig, fig”, sa han igen och viftade med två fingrar i luften. ”Oh, fag. You want a cigarette?” ”Yeah, fig.” Harry fick fram två cigaretter från paketet och tog den ena själv. De satt tysta ett tag och smakade på röken. De satt i en liten grön lunga mitt i en miljonstad, ändå hade Harry en känsla av att han satt på en öde plats långt borta. Kanske var det för att mörkret föll, i kombination med det elektriska ljudet från osynliga gräshoppsben som gneds mot varandra. Eller kanske var det känslan av något rituellt och tidlöst, detta att röka ihop, den vite polisen och den svarte mannen med det breda, egendomliga ansiktet som härstammade från denna väldiga kontinents urinvånare. ”Vill du köpa min jacka?” Han tittade på mannens jacka som var ett slags vindtygsjacka i tunt material i klarrött och svart. ”Aboriginflaggan”, förklarade han för Harry och visade honom jackans rygg. ”Det är min kusin som gör dem.” Harry tackade artigt nej. ”Vad heter du?” frågade aboriginen. ”Harry? Det är ett engelskt namn. Jag har också ett engelskt namn. Jag heter Joseph. Med p och h. Egentligen är det ett judiskt namn. Jesus far, dig? Joseph Walter Roderigue. Mitt stamnamn är Ngardagha. N-gardag-ha.” ”Är du ofta här i parken, Joseph?” ”Ja, ofta.” Joseph kopplade på sjumilablicken igen och försvann. Han tog fram en stor saftflaska ur jackan, bjöd Harry och tog själv en klunk innan han noggrant skruvade på korken igen. Jackan hade glidit upp och Harry såg tatueringarna på bröstet. ”Jerry” stod det tvärs över ett stort kors. ”Fin tatuering du har där, Joseph. Får jag fråga vem Jerry är?” ”Jerry är min son. Min son. Han är fyra år.” Joseph spretade med fingrarna medan han försökte räkna fyra av dem. ”Fyra. Jag fattar. Var är Jerry nu?” ”Hemma.” Joseph viftade med handen för att antyda åt vilket håll hemma var. ”Hemma hos sin mor.” ”Lyssna nu, Joseph. Jag letar efter en man. Han heter Hunter Robertson. Han är vit, ganska liten och har inte mycket hår. Ibland är han här i parken. Ibland visar han vad han har … framtill. Vet du vem jag menar? Har du sett honom, Joseph?” ”Ja då, ja då. Han kommer”, sa Joseph och rynkade på näsan, som om han tyckte att Harry bara bräkte om självklarheter. ”Vänta bara. Han kommer.” Harry ryckte på axlarna. Det var väl inte så säkert att man skulle lägga särskilt stor vikt vid Josephs påstående, men han hade inget annat att göra, så han gav Joseph en cigarett till. De satt på bänken medan mörkret långsamt föll, blev djupare och till sist nästan så man kunde ta på det. En kyrkklocka klämtade i fjärran när Harry tände sin åttonde cigarett och andades in djupt. Søs hade sagt att han borde sluta röka senast han tog med henne på bio. De hade sett Robin Hood – Prince of Thieves med den värsta skådespelartrupp Harry hade sett på denna sidan Plan 9 From Outer Space. Men det gjorde inte Søs något att Kevin Costners Robin Hood svarade sheriffen av Nottingham på bred amerikanska. Över huvud taget var det ganska lite som plågade Søs, hon skrek nöjt när Costner rensade Sherwoodskogen, och snyftade när Marian och Robin till sist fick varandra. Efteråt hade de gått på kafé där han hade köpt choklad till henne. Hon hade berättat hur fint hon hade fått det i den nya lägenheten på Sogncentrat, men att några av dem i korridoren var ”dumma i sina huvuden”. Och så ville hon att Harry skulle sluta röka. ”Ernst säger att det är farligt”, hade Søs sagt. ”Att man kan dö av det.” ”Vem är Ernst?” hade Harry frågat, men då hade hon bara börjat fnittra. Så hade hon blivit allvarlig igen. ”Du får inte röka, Harald. Du får inte dö, förstår du?” Det där med Harald och ”förstår du” hade hon efter mamma. Dopnamnet Harry var det fadern som hade fått igenom. Harrys far, Fredrik Hole, en man som vanligtvis gav efter för sin hustru, hade höjt rösten och insisterat på att grabben skulle kallas efter hans farfar som hade varit sjöman och en stilig karl. Modern hade enligt egen utsago givit efter i ett svagt ögonblick, något hon sedan skulle komma att bittert ångra. ”Är det någonsin någon som har hört något om någon som heter Harry som någon gång har gjort något?” hade hon sagt. (När fadern var på det humöret hade han brukat citera henne med anledning av alla dessa ”någon”.) I varje fall blev det så att modern kallade Harald efter sin egen farbror, utan att det egentligen hade varit någon stor sak för andra än henne. Och nu efter att modern dött hade alltså Søs börjat kalla honom Harald. Kanske var det Søs sätt att försöka fylla tomrummet efter henne Harry visste inte, det hände så mycket konstigheter i huvudet på den flickan. Till exempel hade hon lett med tårfyllda ögon och grädde på nästippen när han hade lovat henne att han skulle sluta, om inte direkt, så i varje fall efter hand. Nu satt han och föreställde sig hur tobaksröken ringlade sig som en stor orm inuti hans kropp. Bubbur. Joseph ryckte till, han hade sovit. ”Mina förfäder var av kråkfolket – crow people”, sa han utan vidare och satte sig upp ”De kunde flyga.” Det verkade som om sömnen hade fått honom att piggna till. Han gned sig i ansiktet med bägge händerna. ”Kul att kunna flyga. Har du en tia?” Harry hade bara en tjugodollarsedel. ”Det är okej”, sa Joseph och nappade åt sig den. Som om det bara hade varit en tillfällig uppklarning i vädret, drev molnen in över Josephs omtöcknade hjärna igen och han mumlade vidare på ett oförståeligt språk som påminde honom om det Andrew hade pratat med Toowoomba. Var det inte creol Andrew hade kallat det? Till sist ramlade den fulle aboriginens haka ner mot bröstet igen. Harry hade bestämt sig för att röka färdigt cigaretten och gå, när Robertson dök upp. Harry hade halvt om halvt väntat sig att få se honom komma i överrock, något han föreställde sig måste vara standardblottarkläder, men Robertson hade bara på sig en vit t-shirt och jeans. Han tittade sig omkring åt höger och åt vänster och gick med märkligt fjädrande steg, som om han gick efter något slags invärtes sjungen melodi och automatiskt anpassade gången till takten. Han kände inte igen Harry förrän han hade kommit mycket nära bänkarna, och det var något i Robertsons ansiktsuttryck som tydde på att han inte var särskilt glad åt återseendet. ”God kväll, Robertson. Vi har försökt få tag i dig. Sätt dig ner.” Robertson tittade sig omkring och stampade på stället. Han såg ut som om han mest hade lust att springa därifrån, men till sist satte han sig ner med en resignerad suck. ”Jag har berättat allt jag vet”, sa han. ”Varför besvärar ni mig?” ”Därför att vi har kommit på att du har ett förflutet med att besvära andra.” ”Besvära andra? Jag har väl för fan inte besvärat någon!” Harry tittade på honom. Robertson var svår att tycka om, men Harry kunde inte med bästa – eller värsta – vilja i världen tro att han satt mittemot en seriemördare. Ett faktum som egentligen gjorde honom ganska sur därför att det betydde att han kastade bort tiden. ”Vet du hur många unga flickor du har förstört nattsömnen för?” sa Harry och försökte lägga så mycket förakt i rösten han kunde. ”Hur många som inte klarar av att förtränga, men som för alltid måste leva med bilden av en man som begått ett runkande övergrepp, som har våldtagit dem mentalt? Hur du har trängt in i deras hjärnor, fått dem otrygga och rädda för att gå ut i mörkret, förödmjukat dem och fått dem att känna sig utnyttjade?” Robertson var tvungen att skratta. ”Är det allt du har, konstapeln? Hur är det med alla dem jag har sabbat sexlivet för? Och de som får ångest och måste gå på piller resten av livet? Förresten måste jag säga att din kollega nog ska passa sig. Han som sa att jag kunde bli dömd till sex år för medhjälp om jag inte stod i givakt och förklarade mig för yobbos som ni. Men nu har jag pratat med min advokat och han skulle ta upp det med er chef, så nu vet ni det. Så kom inte här och försök lura mig igen.” ”Okej, vi kan göra det här på två sätt, Robertson”, sa Harry, men märkte att han inte hade samma auktoritet i rollen som elak polis som Andrew skulle ha haft. ”Du kan berätta för mig det jag vill veta nu eller …” ” … eller vi kan ta det på stationen. Jo tack, jag har hört det nu. Var så god, plocka in mig, så kan min advokat komma och hämta mig inom en timme och du och din kollega får en anmälan för personförföljelse på kuppen. Be my guest!” ”Det var inte så jag menade”, sa Harry lugnt. ”Snarare såg jag det hela framför mig som en diskret viskning, omöjlig att spåra, naturligtvis, till en av Sydneys nyhetshungriga och sensationslystna söndagstidningar. Kan du se det framför dig? ’Inger Holters hyresvärd, se bilden, har tidigare dömts för att ha blottat sig och har hamnat under polisens lupp’ …” ”Dömts! Jag fick böta! 40 dollar!” Hunter Robertson hade gått upp i falsett. ”Ja, jag vet, Robertson, det var en liten förseelse”, sa Harry till synes förstående. ”Så liten att den säkert inte har varit så svår att dölja för de allra närmaste tills nu. Desto tråkigare att de läser söndagstidningar där du bor, eller hur? Och på jobbet … Hur är det med dina föräldrar, kan de läsa?” Robertson sjönk ihop. Luften bara försvann ur honom som en punkterad badboll. Han påminde Harry om en sackosäck där han satt, och Harry insåg att han antagligen hittat den ömma punkten när han nämnde föräldrarna. ”Din hjärtlöse jävel”, viskade Robertson med hes, pinad röst. ”Varifrån får de såna som du?” Och efter en paus: ”Vad vill du veta?” ”Jag vill först och främst veta var du befann dig någonstans kvällen innan Inger hittades.” ”Jag har berättat allt för polisen, att jag var hemma ensam och att jag …” ”Den här pratstunden är över. Jag hoppas redaktionen hittar en bra bild.” Han reste sig. ”Okej, okej. Jag var inte hemma!” nästan ropade Robertson. Han lutade huvudet bakåt och blundade. Harry satte sig igen. ”När jag var student och bodde i ett rum vid en av stadens finare gator, bodde det en änka tvärs över gatan”, sa Harry. ”Klockan sju, exakt klockan sju, varje fredag kväll drog hon ifrån gardinerna. Jag bodde på samma våning och kunde se rakt in i hennes bostad. Särskilt på fredagar när hon tände den stora ljuskronan. Tittade man någon annan gång i veckan var änkan en lätt grånande dam med glasögon och ullkappa, den slags dam du tycker att du alltid ser i tunnelbanan och i kön på apoteket. Men fredag klockan sju, när föreställningen startade, tänkte du på allt annat än hostande, sura gamla damer med käpp. Hon hade på sig en sidenmorgonrock med japanskt mönster och högklackade, svarta skor. Klockan halv åtta fick hon herrbesök. Klockan kvart i åtta hade hon tagit av sig morgonrocken och visat sin svarta korsett. Klockan åtta var hon halvvägs ur korsetten och i full gång på Chesterfieldsoffan. Klockan halv nio var besökaren borta, gardinerna fördragna och föreställningen över.” ”Intressant”, sa Robertson sarkastiskt. ”Det som var intressant var för det första att det aldrig blev något bråk. Bodde man på min sida av gatan, kunde man inte undgå att se vad som pågick, och stora delar av gården följde antagligen alltid föreställningarna. Men ingen pratade om det och, så vitt jag vet, anmälde ingen det till polisen eller klagade. Det andra som var intressant var det återkommande i föreställningarna. Först trodde jag det hade med partnern att göra, när han hade lust, att han jobbade, kanske var gift och så vidare. Men efter hand såg jag ju att hon bytte partner utan att ändra körtiderna. Och då förstod jag: hon hade naturligtvis insett det som varje tevestation vet; att har du först fått fram en publik till en fast programpost, är det i högsta grad skadligt för uppslutningen att ändra programtid. Och det var ju just publik som var kryddan i hennes sexliv. Fattar du?” ”Jag fattar”, svarade Robertson. ”En onödig fråga, naturligtvis. Så, varför berättar jag då den här historien? Det slog mig när vår sovande vän Joseph här var så säker på att du skulle komma i kväll. Så jag kollade i min almanacka och det mesta stämde. I kväll är det onsdag, kvällen Inger Holter försvann var en onsdag och de två gångerna du har haffats för blottning var också onsdagar. Du har fasta föreställningar, eller hur?” Robertson svarade inte. ”Min nästa fråga kommer därav. Varför har du inte blivit anmäld flera gånger? Det är trots allt nästan fyra år sen förra gången? Att blotta sig i parken för småflickor är faktiskt inte något som människor i allmänhet värdesätter.” ”Vem har sagt att det är småflickor?” frågade Robertson snabbt. ”Och vem har sagt att det inte har värdesatts?” Om Harry hade kunnat vissla, skulle han ha visslat lågt. Han kom att tänka på det hånglande paret han hade stött på i närheten kvällen före. ”Så du blottar dig för män”, sa han nästan för sig själv. ”För grannskapets bögar. Det förklarar att du får hålla på i fred. Har du en fast publik också?” Robertson ryckte på axlarna. ”De kommer och går. Men de vet i varje fall när och var de kan se mig.” ”Och anmälningarna?” ”Någon ovidkommande som av en händelse gick förbi. Vi är mer försiktiga nu.” ”Om jag inte har fel, kan jag i kväll hitta några vittnen på att du befann dig här den kvällen Inger försvann?” Robertson nickade. De satt tysta och lyssnade till Josephs svaga snarkningar. ”Det är något annat som inte heller stämmer helt och hållet”, sa Harry efter en stund. ”Det har legat någonstans i mitt bakhuvud, men jag har inte lyckats sätta fingret på vad det är förrän jag hörde att din granne brukar rasta och mata din hund varje onsdag.” Ett par män kom långsamt gående förbi dem och stannade strax utanför lampskenet. ”Så jag frågade mig själv: Varför mata den när Inger var på väg hem med köttrester från The Albury? Först slog jag ifrån mig det hela med att ni kanske hade pratat med varandra, att maten kanske var för nästa dag eller något sånt. Men så kom jag på vad jag borde ha förstått för länge sen; att din hund inte äter … eh, i varje fall inte har lov att äta kött. I så fall, vad skulle Inger göra med matresterna? Hon hade sagt på baren att hon skulle ha det till hunden, varför skulle hon ljuga om det?” ”Det vet jag inte”, sa Robertson. Harry märkte att Robertson tittade på klockan. Det var väl snart showtime. ”Bara en sak till, Robertson. Vad vet du om Evans White?” Robertson vände sig om och såg på honom med vattniga, ljusblå ögon. Fanns där en pytteliten glimt av fruktan i hans blick? ”Mycket lite”, sa Robertson. Harry gav upp. Han hade inte kommit någon vart direkt. Inuti honom jäste det av lust att jaga, att hitta och fånga, men det gled bara undan hela tiden, tyckte han. Fan heller, om några dagar skulle han ändå vara på väg bort härifrån, men tanken på det fick honom märkligt nog inte att känna sig på bättre humör. ”Det där du sa om vittnen”, sa Robertson. ”Jag skulle vara tacksam om du inte …” ”Jag ska inte förstöra din föreställning, Robertson. Jag vet att de som kommer säkert har utbyte av det.” Han tittade i cigarettpaketet, tog fram en ny cigg, och la paketet med resten i Josephs jackficka när han reste sig för att gå: ”Jag tyckte i varje fall om änkans nummer.” Som vanligt var det hög stämning på The Albury. De spelade ”It’s Raining Men” på maxvolym, på scenen i baren stod tre av pojkarna iförda var sin lång stola och knappast mer, och publiken tjöt och sjöng med. Harry stod kvar för att se lite mer av showen innan han gick in till Birgitta i baren. ”Varför sjunger du inte med, handsome?” frågade en bekant röst. Otto var inte i drag i kväll, men en utsvängd, rosa sidenskjorta och svag antydan till mascara och läppstift visade att han ändå hade gjort sig besvär med utseendet. ”Jag har väl inte rösten till det, Otto, beklagar.” ”Äh, ni skandinaver är alla likadana. Klarar inte av att slå er lösa innan ni har hällt i er så mycket dricka att ni ändå blir oanvändbara till … ja, du vet vad jag menar.” Harry log åt Ottos sänkta ögonlock. ”Flirta inte med mig, Otto. Jag är en förlorad själ.” ”Hopplöst hetero, va?” Harry nickade. ”Låt mig i alla fall köpa dig en drink, handsome. Vad dricker du?” Han beställde en grapefruktjuice till Harry och en Bloody Mary till sig själv. De skålade och Otto tömde halva drinken i en klunk. ”Det enda som hjälper mot hjärtesorg”, sa han och hällde i sig resten, ryste, beställde en ny och spände ögonen i Harry: ”Så du har aldrig haft sex med en man. Aldrig drömt om det heller?” Harry vred glaset runt i handen. ”Det beror på vad du menar med drömt. Jag skulle väl snarare ha kallat det för en mardröm.” ”Aj, aj, där ser du.” Otto viftade med pekfingret. ”Du har ställt dig själv frågan i sömnen. Du klarar inte av att lura det undermedvetna, handsome. Jag kan se det i dina ögon att du har det. Det är bara en fråga om när det blir aktiverat.” ”Jag har alltid väntat på att någon skulle komma och väcka bögen inom mig”, sa Harry torrt. ”Beklagar, men jag tror inte på det där. Det är fysiskt betingat från födseln. Antingen är man straight eller inte. Det där med miljö och uppväxt är bara bullshit.” ”Vad är det du säger? Och jag som alltid har trott att det var min syster och min mor som bar skulden …”, ropade Otto och slog sig teatraliskt för pannan. Harry ignorerade honom och fortsatte: ”Forskarna vet det därför att man de senaste åren har kunnat göra mer forskning på homosexuellas hjärnor. Aids har effektivt ökat tillgången på lik av personer man definitivt vet har varit homosexuella …” ”Odiskutabelt en av sjukdomens mest positiva sidor”, sa Otto lakoniskt och sög på sugröret. ”De har funnit att det finns fysiska skillnader mellan homosexuellas och heterosexuellas hjärnor.” ”Straightarnas är mindre, berätta något som jag inte vet, handsome.” ”Paradoxen är att forskarna menar att den lilla ventil eller vad det nu är som gör att någon är homosexuell, är ärftligt överförbar.” Otto himlade med ögonen. ”Och? Tror du inte att en bög knullar kvinnor om han är tvungen? Om samhället kräver det av honom? Om han inte har några alternativ?” frågade Otto och gestikulerade otvetydigt. ”Om kvinnan kan vara ett surrogat, så varför inte? Det är precis samma sociala mekanism som gör att straighta män i fängelserna knullar varandra.” ”Så bögar knullar kvinnor också?” undrade Harry. ”Jag har lyckligtvis aldrig varit i det mentala fängelse som de flesta bögar är i, jag kommer från en konstnärsfamilj och kom ut och berättade att jag var bög när jag var tio år gammal bara för att göra mig mer intressant. Sen fann jag ingen anledning att ta tillbaka det. Så det är lika svårt för mig att föreställa mig vad som skulle till för att jag skulle knulla en kvinna, som det är för dig att föreställa dig vad som skulle till för att du skulle hoppa på den unge killen i cellen bredvid. Fast jag i och för sig tror det är lite lättare för dig …” ”Stopp nu!” sa Harry. ”Vad är det här för diskussion egentligen?” ”Du frågar om saker du är nyfiken på, handsome.” Otto la en hand på Harrys. ”Kanske måste vi göra något åt den där nyfikenheten en vacker dag.” Harry kände att han blev varm om öronen. I sitt innersta förbannade han den här bögclownen som lyckades få honom, vuxne karlen, så förlägen att han satt här och såg ut som en engelsman efter sex timmar på en spansk badstrand. ”Låt oss göra ett plumpt, härligt vulgärt vad”, sa Otto med ögon som glittrade av lekfullhet. ”Jag slår vad om 100 dollar att din mjuka, smala hand kommer att vidröra mina ädlare delar innan du reser hem till Norge igen. Törs du satsa emot?” Otto slog ihop händerna och skrek av entusiasm när han såg Harrys purpurröda ansikte. ”Om du insisterar på att dela ut pengar, så gärna för mig”, sa Harry. ”Men jag uppfattade det så att du hade hjärtesorg, Otto? Borde du inte sitta hemma och tänka på andra saker än att frälsa straightarna?” Han ångrade sig i samma ögonblick som han sa det. Otto ryckte åt sig handen och såg sårat på honom. ”Ursäkta, jag bara snackar goja, jag menade det inte så”, sa Harry. Otto ryckte på axlarna. ”Något nytt i fallet?” frågade han. ”Nej”, sa Harry, lättad över att de hade bytt samtalsämne. ”Det verkar som om vi måste leta utanför hennes umgängeskrets. Kände du henne, förresten?” ”Alla som håller till här kände Inger.” ”Snackade du med henne någon gång?” ”Tja. Jag växlade väl några ord med henne tror jag. Hon var lite för vidlyftig för min smak.” ”Vidlyftig?” ”Hon förvred huvudet på några av de heterofila gästerna. Klädde sig utmanande, skickade långa blickar och log lite för länge om det kunde medföra extra dricks. Sånt kan vara farligt.” ”Menar du att någon av gästerna kan ha …?” ”Jag menar bara att det inte är säkert att du behöver titta så långt bort, konstapeln.” ”Vad menar du?” Otto tittade sig omkring och drack upp det sista av drinken. ”Jag bara snackar goja, handsome.” Han gjorde sig klar för att gå. ”Nu gör jag som du säger. Går hem och tänker på andra saker, var det inte så doktorn föreskrev det hela?” Han vinkade till en av stolapojkarna bakom baren som kom och gav honom en papperspåse. ”Kom ihåg föreställningen!” ropade Otto över axeln när han gick. Det var fullt hus på The Albury, och i Birgittas bar satte sig Harry diskret på en barstol för att se henne i arbete. Han följde hennes rörelser med blicken: de snabba händerna som tappade upp öl, växlade pengar och blandade drinkar, sättet hon rörde kroppen på, de säkra, bestämda förflyttningarna bakom baren tack vare att alla avstånd satt i ryggmärgen; från tappkran till disk till kassaapparat. Han såg håret som åkte fram i hennes ansikte, hur hon strök bort det med en hastig rörelse och tittade ut över gästhavet med jämna mellanrum för att uppfånga nya beställningar – och Harry. Det fräkniga ansiktet lyste upp och han kände hjärtat slå tungt och härligt i sitt bröst. ”En av Andrews vänner kom nyss in”, sa hon när hon kom fram. ”Han hade besökt honom på sjukhuset och skulle hälsa så mycket. Han frågade efter dig också, jag tror han sitter här någonstans fortfarande. Ja, där är han.” Hon pekade mot ett bord och Harry kände genast igen den svarte, vackre mannen. Det var Toowoomba, boxaren. Han gick över till hans bord. ”Stör jag?” frågade han och fick ett brett leende till svar. ”Inte alls. Sätt dig. Jag satt närmast för att se om en gammal bekant skulle dyka upp.” Harry satte sig. Robin Toowoomba med smeknamnet ”The Murri” fortsatte att le. Av någon anledning uppstod en av de pinsamma pauser som ingen erkänner är pinsam, men som faktiskt är just det. Harry skyndade sig att säga något: ”Jag pratade med en av kråkfolket i dag. Jag visste inte att ni hade såna stamnamn. Vilket folk tillhör du?” Toowoomba såg undrande på honom. ”Vad menar du, Harry? Jag är från Queensland.” Harry hörde hur idiotisk hans fråga lät. ”Ursäkta, det är jag som ställer dumma frågor. Tungan har en tendens att reagera fortare än hjärnan i dag. Jag menade inte att … jag vet ju inte så mycket om din kultur. Jag tänkte att du kanske kom från en speciell stam … eller något sånt.” Toowoomba slog Harry på axeln. ”Jag skämtar bara lite med dig, Harry. Slappna av.” Han skrattade lågt och Harry kände sig ännu dummare. ”Du reagerar som de flesta vita”, sa Toowoomba. ”Vad annat kan man vänta? Du är ju full av fördomar.” ”Fördomar?” sa Harry och kände att han höll på att bli irriterad. ”Har jag sagt något …?” ”Det är inte vad du säger”, sa Toowoomba. ”Det är de saker du helt självklart förväntar dig av mig. Du anser att du har sagt något som är fel, och utan att tänka dig för tror du att jag reagerar som ett sårat barn. Det faller dig inte in att jag är tillräckligt intelligent för att ta hänsyn till att du är utlänning. Du blir väl inte personligt förnärmad av att japanska turister i Norge inte vet allt om ditt land? Som att din kung heter Harald?” Toowoomba blinkade. ”Det gäller inte bara dig, Harry. Också vita australier är hysteriskt påpassliga så att de inte säger något som är fel. Det är det som är så paradoxalt. Först tar de ifrån vårt folk stoltheten, och när den är borta är de livrädda för att trampa på den.” Han suckade och vände upp de väldiga vita handflatorna mot Harry. Som att vända på en flundra, tänkte Harry. Toowoombas djupa, behagliga röst verkade vibrera i ett eget frekvensområde, så att han inte behövde prata högt för att överrösta stojandet runt dem. ”Men berätta hellre för mig om Norge, Harry. Jag har läst att det ska vara så vackert där. Och kallt.” Harry berättade. Om fjordar och fjäll och människor som bosatte sig någonstans mitt emellan. Om unioner, förtryck, Ibsen, Nansen och Grieg. Om landet där uppe i norr som ansåg sig vara ett driftigt och framsynt folk, men som mest av allt liknade en bananrepublik. Som hade skog och hamnar när holländare och engelsmän behövde trä, som hade forsar när man uppfann elektriciteten, och som dessutom hittade olja precis utanför stugdörren. ”Vi har aldrig framställt något i stil med Volvo eller Tuborg”, sa Harry. ”Vi har bara exporterat vår natur och sluppit att tänka. Vi är en nation med guldhår i arslet”, sa Harry utan att försöka hitta motsvarande talspråk på engelska. Så berättade han om Åndalsnes, en liten tätort uppe i Romsdalen omgiven av höga fjäll, där det var så vackert att modern ständigt sa att det var där Gud hade börjat när han skapade världen, och att Han hade använt så lång tid på naturen i Romsdalen att resten av världen måste fixas i all hast för att bli klar till söndagen. Om att fiska med fadern på fjorden en tidig morgon i juli och om att ligga på stranden och lukta på havet – medan måsarna skrek och fjällen stod som orörliga, tysta gardister runt deras lilla kungadöme. ”Min far är från Lesjaskog, en liten plats längre upp i dalen, och han och min mor träffade varandra på en bygdedans i Åndalsnes. De pratade alltid om att flytta tillbaka till Romsdalen när de gick i pension.” Toowoomba nickade och drack öl, och Harry läppjade på ännu en grapefruktjuice. Han började bli sur i magen. ”Jag önskar att jag kunde berätta för dig varifrån jag kommer, Harry, det är bara det att såna som jag inte har någon bestämd plats eller stam att ty sig till. Jag växte upp i ett hus under en motorväg utanför Brisbane. Det är ingen som vet vilken stam min far kommer ifrån, han kom och gick så snabbt att ingen hann fråga. Och min mor ger fan i var hon kommer ifrån, bara hon kan skrapa ihop pengar till en flaska vin. Det får räcka att jag är murri.” ”Och hur är det med Andrew?” ”Har han inte berättat det för dig?” ”Vad då?” Toowoomba drog till sig händerna igen. Det hade kommit en djup rynka mellan hans ögon. ”Andrew Kensington är ännu mer rotlös än jag är.” Harry spann inte vidare på temat, men efter ännu en öl återkom Toowoomba till det själv. ”Antagligen borde jag låta honom berätta detta själv, för Andrew har haft en mycket speciell uppväxt. Han tillhör nämligen den familjelösa generationen av aboriginer.” ”Vad menar du?” ”Det är en lång historia. Det hela är en fråga om dåligt samvete. Ända sen sekelskiftet har urinvånarpolitiken styrts av myndigheternas dåliga samvete för de övergrepp vårt folk har utsatts för. Synd bara att goda intentioner inte alltid leder framåt. Ska man styra ett folk, måste man förstå folket.” ”Och aboriginerna har inte blivit förstådda?” ”Det har funnits epoker med olikartad politik. Jag tillhör den tvångsurbaniserade generationen. Efter andra världskriget ansåg myndigheterna att man måste ändra den tidigare politiken och försöka assimilera urinvånarna i stället för att isolera dem. Det försökte de göra genom att kontrollera var vi bodde och till och med vem vi gifte oss med. Många tvångsförflyttades till städer för att anpassas till den europeiska urbana kulturen. Resultatet blev katastrofalt. Under mycket kort tid toppade vi alla de dåliga statistikerna: alkoholism, arbetslöshet, skilsmässor, prostitution, kriminalitet, våld och narkomani. You name it. Aboriginerna var och förblev Australiens sociala förlorare.” ”Och Andrew?” ”Andrew föddes före kriget. Då var myndigheternas politik att ’beskydda’ oss, som om vi var något slags hotad djurart. Därför fick vi begränsad möjlighet att till exempel äga land och söka arbete. Men det mest bisarra var att lagen gav myndigheterna rätt att ta barnet från en aboriginsk mor om man misstänkte att fadern var en icke-aborigin. Om jag inte har världens bästa historia att berätta om mitt ursprung, så är det i alla fall något. Andrew har ingenting. Han har aldrig träffat sina föräldrar. När han var nyfödd hämtade de honom och placerade honom på ett barnhem. Allt han vet är att hans mor hittades död på en busshållplats i Bankstown, fem mil norr om barnhemmet strax efter barnarovet, och att ingen visste hur hon hade kommit dit eller vad hon hade dött av. Den vite faderns namn hölls dolt för Andrew tills han inte längre brydde sig om att ta reda på det.” Harry försökte ta in allt. ”Var sånt verkligen lagligt? Hur är det med FN och de mänskliga rättigheterna?” ”Allt det där kom först efter kriget. Och kom ihåg att målet för aboriginpolitiken var positivt menat, att bevara en kultur, inte att ödelägga den.” ”Vad hände sen med Andrew?” ”De förstod att han var duktig i skolan och skickade honom till en privatskola i England.” ”Jag trodde Australien var lite för egaliserat för att man skulle skicka folk till privatskolor?” ”Allt ordnades och betalades av myndigheterna. Man ville väl att Andrew skulle framstå som solskenshistorien i ett politiskt experiment som i övrigt hade vållat så mycket smärta och mänskliga tragedier. När han kom tillbaka började han på universitetet i Sydney. Det var då de började förlora kontrollen över honom. Han hamnade i lite trubbel, fick ord om sig att vara våldsam och betygen försämrades. Jag har fattat det så att det var en olycklig kärlekshistoria med i bilden då, en vit kvinna som svek honom därför att hennes familj inte var så begeistrad, men Andrew har aldrig velat snacka så mycket om det. Hur som helst var det en svart period i hans liv, och det kunde säkert lätt ha blivit värre än det blev. Under tiden i England hade han lärt sig boxas, han påstod att det var det som hade gjort att han hade överlevt internatskolan. På universitetet tog han upp boxandet igen, och när han blev erbjuden att vara med i Chivers turné hoppade han av studierna och kom bort från Sydney ett tag.” ”Jag har faktiskt sett honom boxas”, sa Harry. ”Han har inte glömt allt.” ”Han hade egentligen bara tänkt på boxningen som ett avbrott innan han tog upp studierna igen, men han gjorde succé hos Chivers, pressen började visa intresse och han fortsatte. När han boxade sig fram till finalen i det australiska mästerskapet, kom det till och med några proffsagenter från USA över för att titta på honom. Men något hände nere i Melbourne den där kvällen innan finalen. De var på restaurang, och någon påstod att Andrew stötte på den andre finalistens flickvän. Han hette Campbell och var tillsammans med en söt North Sydney-kvinna som senare blev Miss New South Wales. Det blev slagsmål inne i köket, och de förstörde visst ungefär allt som fanns där inne, Andrew, Campbells tränare, agenten och en man till. De hittade Andrew i diskrummet med spräckt läpp, sår i pannan och en stukad handled. Ingenting blev anmält, det var väl därför ryktet om att han hade förgripit sig på Campbells flickvän uppstod. Hur som helst, Andrew var tvungen att dra sig ur finalen, och efter hand var det som om luften gick ur hans karriär. Han slog i och för sig ut ett par boxare i några turneringar, men pressen hade tappat intresset och proffsagenterna dök aldrig upp igen. Till sist upphörde han med att boxas i turneringar, mer än ett rykte sa att det var för att han drack, och efter en turné till västkusten ombads han sluta hos Chivers, antagligen därför att han hade krockat några amatörer lite för hårt. Efter det försvann Andrew, det har varit svårt att få ur honom exakt vad han sysslade med, men han luffade i alla fall runt i Australien några år utan särskilt mål eller mening, innan han började på universitetet igen.” ”Så boxningen tog slut”, sa Harry. ”Ja”, sa Toowoomba. ”Vad hände sen?” ”Tja.” Toowoomba signalerade till en av servitörerna att han ville ha notan. ”Andrew var nog mer motiverad när han började studera igen, och en tid senare gick det ganska bra. Men det hade blivit sjuttiotal, hippietid, partytime och fri kärlek, och det kan väl hända att han tog olagliga substanser i lite för stora mängder. De grejer han tog visade sig vara allt annat än prestationshöjande i längden, och tentorna gick inte så bra.” Han mumlade för sig själv. ”Så en dag vaknade Andrew, gick upp, såg sig i spegeln och summerade. Han hade en kraftig baksmälla, ett blått öga han inte kom ihåg hur han hade fått, hade passerat trettioårsstrecket, var utan en färdig examen och hade antagligen ett gryende beroende av vissa kemiska sammansättningar. Bakom sig hade han en förstörd boxarkarriär och framför sig en milt sagt osäker framtid. Så vad gör man då? Du söker till polisskolan.” Harry skrattade. ”Jag citerar bara Andrew”, sa Toowoomba. ”Otroligt nog kom han in trots registerbladet och den höga åldern, möjligen därför att myndigheterna önskade fler aboriginer som poliser. Så Andrew klippte håret, tog bort ringen i örat, fick bort kemikalierna ur kroppen och resten vet du. Han är naturligtvis oanvändbar som karriärist räknat, men räknas ändå till de bästa utredarna vid Sydneypolisen.” ”Fortfarande citat från Andrew?” Toowoomba skrattade. ”Naturligtvis.” I baren innanför var det final på kvällens dragshow med ”Y.M.C.A.” i Village People-versionen, en säker vinnare. ”Du vet mycket om Andrew”, sa Harry. ”Andrew är nästan som en far för mig”, sa Toowoomba. ”När jag flyttade till Sydney hade jag inga andra planer än att komma så långt bort hemifrån som möjligt. Jag blev bokstavligt talat upplockad från gatan av Andrew som började träna mig och några andra killar som också hade hamnat snett. Det var Andrew som fick mig att börja på universitetet också.” ”Oj då, ytterligare en universitetsutbildad boxare?” ”Engelska och historia. Drömmen är att en dag undervisa mitt eget folk.” Han sa det med stolthet och självsäkerhet. ”Och tills dess ska du banka skiten ur fulla sjömän och bondknölar?” Toowoomba log. ”Man måste ha ett startkapital för att klara sig i den här världen, och jag hyser inga illusioner om att tjäna mycket som lärare. Men jag boxas inte bara mot amatörer, jag har anmält mig till det australiska mästerskapet i år.” ”För att plocka titeln Andrew aldrig tog?” Toowoomba höjde glaset till en skål. ”Kanske det.” Efter showen började det tunnas ut med folk i baren. Birgitta hade sagt att hon hade en överraskning åt Harry i kväll, och han väntade otåligt på att det skulle bli stängningsdags. Toowoomba satt fortfarande vid bordet. Han hade betalat, och nu satt han och snurrade på ölglaset. Harry fick plötsligt en obestämd känsla av att Toowoomba ville något, något annat än att berätta gamla historier. ”Har ni kommit längre med det där fallet som du är här för, Harry?” ”Jag vet inte”, svarade Harry, vilket var sant. ”Ibland kan man få en känsla av att man letar med kikare och att lösningen är så nära att man inte ser det annat än som en suddighet i linsen.” ”Eller att man står vänd åt fel håll.” Harry såg på honom medan han hällde ner resten av innehållet i glaset. ”Jag måste gå, Harry, men låt mig först berätta en historia för dig som möjligen kan ändra en smula av dina bristande kunskaper om vår kultur. Har du hört talas om black snake?” Harry nickade. Han hade läst något om ett kryp man skulle passa sig för innan han åkte till Australien. Om han inte mindes fel var black snake inte så imponerande till storleken, men desto mer giftig. ”Det är riktigt. Men ska man tro sagan har det inte alltid varit så. För länge sen, under drömperioden, var black snake en ofarlig orm. Däremot var guanaödlan giftig och mycket större än den är i dag. Den åt människor och djur, och en dag samlade kängurun alla djur till ett råd för att komma på hur de skulle få stopp på den här glupske mördaren – Mungoongali, guanaödlornas store hövding. Ouyouboolooey – black snake – den modige, lille ormen tog på sig uppdraget.” Han satt tillbakalutad och berättade med låg, lugn röst, men hans blick var hela tiden riktad rakt på Harry. ”De andra djuren skrattade åt den lille ormen och sa att det nog behövdes någon större och starkare att slåss mot Mungoongali. ’Bara vänta och se’, sa Ouyouboolooey och slingrade sig bort till ödlehövdingens håla. När han kom dit hälsade han på det stora vidundret till ödla och sa att han bara var en liten orm, inte särskilt god att äta och att han letade efter ett ställe där han kunde få vara i fred för alla de andra djuren som bara retade och plågade honom. ’Se till så att du inte är i vägen, annars blir det värst för dig’, sa Mungoongali och verkade inte bry sig om den svarte ormen så mycket. Nästa morgon gick Mungoongali ut på jakt, och Ouyouboolooey smög sig efter. Vid en lägereld satt en resande. Han hann inte så mycket som blinka innan Mungoongali hade sprungit fram och krossat hans huvud med ett välriktat, våldsamt slag. Så tog ödlan den resande med sig på ryggen tillbaka till sitt eget läger, där han la ifrån sig sin giftpåse och började äta det färska människoköttet. Snabb som en blixt smet Ouyouboolooey fram, tog giftpåsen och försvann in i buskarna. Mungoongali kom efter honom, men lyckades inte hitta den lille ormen. De andra djuren satt fortfarande i rådsmöte när Ouyouboolooey kom tillbaka. ’Titta här’, skrek han och gapade så att alla kunde se giftpåsen. Alla djuren flockade sig runt honom och gratulerade honom för att han hade räddat dem från Mungoongali. När de andra hade gått hem, kom kängurun bort till Ouyouboolooey och sa att han nu borde spotta ut giftet i floden så att alla kunde sova tryggt i framtiden. Men Ouyouboolooey svarade med att bita kängurun så den föll paralyserad till marken. ’Ni har alltid föraktat mig, men nu är det min tur’, sa Ouyouboolooey till den döende kängurun. ’Så länge jag har det här giftet, kommer ni aldrig att kunna komma nära mig igen. Inget av de andra djuren kommer att få veta att jag har giftet. De kommer att tro att jag, Ouyouboolooey, har räddat dem och är deras beskyddare, medan jag i lugn och ro kan hämnas på er, en efter en.’ Så knuffade han ut kängurun i floden där han försvann. Själv slingrade han sig in bland buskarna igen. Och där hittar du honom i dag. I buskarna.” Toowoomba drack luft ur sitt tomma glas och reste sig. ”Det har blivit sent.” Harry reste sig också. ”Tack för berättelsen, Toowoomba. Jag reser snart, så om vi inte träffas igen, önskar jag dig lycka till i mästerskapet. Och med dina framtidsplaner.” Han undrade när han skulle lära sig, när Toowoomba tog hans framsträckta hand. Efteråt kändes den som en bit bankad biff ovanpå. ”Hoppas du listar ut vad det är som gör linsen suddig”, sa Toowoomba. Han hade redan gått när Harry förstod vartåt han hade syftat. 10 Stordraugen, Mr. Bean och ytterligare en patient Vakten gav Birgitta en ficklampa. ”Du vet var du hittar mig, Birgitta. Se upp så ingenting äter upp dig”, sa han och haltade skrattande tillbaka till vaktrummet. Birgitta och Harry rörde sig inåt i mörkret i de svängda korridorerna i det väldiga bygget som är Sydney Aquarium. Klockan var nästan två på natten, och Ben, nattvakten, hade låst in dem. En tillfällig fråga från Harry om varför allt ljus var släckt hade lett till en grundlig utläggning av den gamle nattvakten. ”Givetvis sparar det ström, men det är inte det viktigaste – det viktigaste är att vi berättar för fiskarna att nu är det natt. Anser i alla fall jag. Tidigare släckte vi ljuset med en vanlig strömbrytare, och du kunde höra chocken när det med en gång blev beckmörkt. Det gick som ett sus genom hela akvariet, ljudet av hundratals fiskar som pilade iväg för att gömma sig eller bara simmade bort i blind panik.” Ben sänkte rösten dramatiskt och härmade en simmande fisk genom att göra sicksackrörelser med händerna. ”Det skvalpade och böljade i flera minuter efteråt. Och en del fisktyper, makrillen till exempel, blev helt tokiga när ljuset försvann och simmade in i glaset och gjorde sig illa. Därför började vi med dimmer som gradvis dämpar ljuset i takt med dagsljuset, för att efterlikna naturen. Efter det blev det mycket färre sjukdomsfall bland fiskarna också. Ljuset berättar för kroppen när det är dag och natt, och personligen tror jag att fisken behöver en naturlig dygnsrytm för att inte bli stressad. De har en biologisk klocka precis som vi, och den ska man inte försöka mixtra med. Jag vet att vissa som sysslar med uppfödning av barramundi nere på Tasmanien till exempel ger fisken extra ljus om natten. Lurar dem att tro att det fortfarande är sommar och får dem att leka mer.” ”Ben blir snabbt långtråkig att lyssna till när han har kommit in på ett visst ämne”, förklarade Birgitta. ”Han är nästan lika glad i att prata med människor som med sina fiskar.” Hon hade arbetat de senaste två somrarna som extrahjälp på akvariet och då hade hon blivit bekant med Ben som påstod att han hade arbetat vid akvariet sedan det öppnade. ”Det är så totalt fridfullt här om natten”, sa Birgitta. ”Så stilla. Titta!” Hon lyste på glasväggen där en gul och svart muräna gled ut ur ett av sina hål och visade dem en rad små, skarpa tänder. Längre ner i korridoren lyste hon på två fläckiga stingrockor som gled genom vattnet bakom det gröna glaset med rörelser som vingslag i slowmotion. ”Är det inte vackert?” viskade hon med skinande ögon. ”Det är som balett utan musik.” Harry hade känslan av att smyga genom en sovsal. De enda ljuden var deras steg och ett jämnt, svagt bubblande från akvarierna. Birgitta stannade vid en stor glasvägg. ”Här har vi akvariets saltie, Matilda från Queensland”, sa hon och riktade ljuskäglan mot glasväggen. Det låg en torr och murken stam inne på den konstgjorda flodstranden. I bassängen innanför flöt en trädstock. ”Vad är en saltie?” undrade Harry och försökte få syn på något levande. I samma ögonblick rullade trädstocken upp sina ögonlock och blottade ett par grönskimrande ögon. De lyste som reflexer i mörkret. ”Det är en krokodil som lever i saltvatten, i motsats till en freshie. Freshien lever mest av fisk, och den behöver du inte vara rädd för.” ”Och saltien?” ”Ska du absolut vara rädd för. Många så kallat farliga rovdjur angriper människan bara när de känner sig hotade, blir rädda eller du ger dig in på deras territorium. En saltie däremot, är en enkel, okomplicerad själ. Den är bara ute efter din kropp. I träskområdena i norr dödas flera australier av krokodiler varje år.” Harry lutade sig mot glasväggen. ”Leder inte sånt till … eh … viss antipati? I vissa delar av Indien utrotade de tigern av den påstådda anledningen att den åt spädbarn. Varför är inte de här människoätarna utrotade?” ”Här nere har de flesta ett lika avslappnat förhållande till krokodiler som till trafikolyckor. Nåja, nästan i varje fall. Ska du ha vägar måste du räkna med att några dör på dem, eller hur? Så, ska du ha krokodiler är det likadant. De här djuren äter människor, så är det bara.” Harry ryste. Matilda hade rullat tillbaka ögonlocken över ögonen som lyktskydd på en Porsche. Inte en krusning i vattnet avslöjade att trädstocken som låg en halv meter från honom bakom glasväggen i verkligheten var två ton muskler, tänder och dåligt humör. ”Låt oss gå vidare”, föreslog Harry. ”Här har vi Mr. Bean”, sa Birgitta och lyste in på en liten, ljust brun, flundreaktig fisk. ”Det är en Fiddler Ray, det är det vi kallar Alex i baren, han som Inger kallade Mr. Bean.” ”Varför Fiddler Ray?” ”Jag vet inte. De kallade honom det innan jag började här.” ”Ett festligt namn. Den tycker visst om att ligga stilla på botten?” ”Ja, och därför bör du vara försiktig när du badar. Den är nämligen giftig och sticker dig om du trampar på den.” De gick nerför en trappa som snodde sig neråt tills de kom till en av de stora tankarna. ”Tankarna är egentligen inte något akvarium i ordets rätta bemärkelse, de har bara inhägnat en del av Port Jackson”, sa Birgitta medan de gick in. Från taket kom ett svagt, grönaktigt ljus som rörde sig i böljande strimmor. Det gled över Birgittas kropp och ansikte och Harry fick en känsla av att stå under kristallkulan på ett diskotek. Det var först när hon riktade ficklampan uppåt som han såg att de var omgivna av vatten på alla sidor. De stod helt enkelt inne i en glastunnel under havet, och ljuset kom utifrån, filtrerat genom vattnet. En stor skugga gled förbi dem, och han ryckte ofrivilligt till. Birgitta skrattade lågt och riktade ljusstrålen mot en stor rocka med en väldig svans som simmade längs glasväggen. ”Mobulidae”, sa hon. ”Djävulsrockan.” ”Herregud, så stor!” viskade Harry. Hela rockan var en enda böljande rörelse, den var som en stor vattensäng och Harry blev sömnig bara av att titta på den. Så vände den, la sig på rygg, vinkade till dem och svävade in i den mörka vattenvärlden som ett svart lakansspöke. De satte sig på golvet och Birgitta tog fram ett täcke, två glas, ett stearinljus och en flaska rödvin utan etikett ur ryggsäcken. Gåva från en vän som arbetat på en vingård i Hunter Valley, förklarade hon och öppnade den. Så la de sig sida vid sida på täcket och tittade upp i vattnet. Det var som att ligga i en värld som var vänd upp och ner, som att titta in i en omvänd himmel med fiskar i alla regnbågens färger och märkliga skapelser som någon med lite för livlig fantasi hade hittat på. En blåskimrande fisk med ett frågande månansikte stod stilla i vattnet rakt ovanför dem med tunna, vibrerande bukfenor. ”Är det inte härligt att se att de tar sån tid på sig, hur till synes meningslösa deras sysslor är?” viskade Birgitta. ”Kan du känna hur de bromsar tiden?” Hon la en kall hand mot Harrys hals och tryckte till lite. ”Kan du känna hur din puls nästan slutar slå?” Harry svalde. ”Jag har inget emot att tiden går långsamt. Inte nu”, sa han. ”Inte de kommande dagarna.” Birgitta tryckte till lite hårdare. ”Prata inte om det”, sa hon. ”Det händer att jag tänker: ’Harry, du är fan inte så dum i alla fall.’ Jag lägger till exempel märke till att Andrew alltid pratar om aboriginer som ’dem’, att han pratar om sitt eget folk i tredje person. Därför hade jag redan förstått mycket av hans historia innan Toowoomba berättade de enskilda detaljerna för mig. Jag hade ungefär gissat att Andrew inte hade vuxit upp bland sina egna, att han egentligen inte hör hemma någonstans, utan flyter ovanpå och ser allt utifrån. Som vi sitter här och ser på en värld vi inte kan delta i själva. Efter samtalet med Toowoomba förstod jag också något mer: Andrew fick inte den naturliga stoltheten som följer med när man är en del av ett folk vid födseln, därför blev han tvungen att skapa sig sin egen. Först trodde jag att han skämdes för sina bröder, men nu förstår jag att det är sin egen skam han slåss mot.” Birgitta grymtade något. Harry fortsatte: ”Ibland tror jag att jag förstår en del. Bara för att i nästa ögonblick kastas ut i den stora förvirringen igen. Jag tycker inte om att vara förvirrad. Därför skulle jag vilja att jag antingen inte hade den här förmågan att lägga märke till saker och ting, eller en ännu bättre förmåga att sätta ihop dem till en meningsfull bild.” Han vände sig mot Birgitta och begravde sitt ansikte i hennes hår. ”Det är illa av Gud att ge en människa med så lite intelligens så stor iakttagelseförmåga”, sa han och försökte komma på vad det var som doftade som Birgittas hår. Men det var så länge sedan att han hade glömt det. ”Så vad är det du ser?” frågade hon. ”Att alla försöker visa något som jag inte förstår vad det är.” ”Som vad då?” ”Jag vet inte. De är som kvinnor, är de. Drar historier för mig som egentligen betyder något annat. Antagligen är det övertydligt vad som står mellan raderna, men jag har som sagt inte förmågan. Varför kan ni kvinnor inte bara säga det ni vill säga? Ni övervärderar mäns förmåga att tolka.” ”Är det jag som ska bära skulden nu?” sa hon högt med ett leende och slog efter honom. Ekot rullade in i tunneln under vattnet. ”Tyst, väck inte Stordraugen”, sa Harry. Det tog lite tid innan Birgitta la märke till att han inte hade rört sitt vinglas. ”Ett litet glas vin kan väl inte skada?” sa hon. ”Jo”, sa Harry. ”Det kan skada.” Han drog henne leende intill sig. ”Men prata inte om det.” Så kysste han henne, och hon drog en lång skälvande suck som om hon hade väntat på den kyssen i evigheter. Harry vaknade med ett ryck. Stearinljuset hade brunnit ut, och det var beckmörkt. Han visste inte varifrån det gröna ljuset i vattnet hade kommit från, om det var månen över Sydney eller strålkastare på land, men nu var det i alla fall borta. Ändå hade han en känsla av att vara iakttagen. Han hittade ficklampan bredvid Birgitta och satte på den – hon låg inlindad i sin del av ulltäcket, naken och med nöjd min. Han riktade ljuset mot glasväggen. Först trodde han att det var sin egen spegelbild han såg, så vande sig ögonen vid ljuset och han kände hjärtat slå ett sista dånande slag innan det frös i hans kropp. Stordraugen stod bredvid honom och såg på honom med kalla, livlösa ögon. Harry andades ut och imma täckte glaset framför det bleka, dränkta ansiktet, vålnaden av en drunknad man som var så stor att den verkade fylla hela tanken. Tänderna stack ut ur käften och såg ut som om de var tecknade av ett barn, ett sicksackstreck av trekanter, vita knivar, slumpvist arrangerade i två utsvultna rader. Så simmade den upp och över honom, hela tiden med de döda ögonen riktade mot honom, stelnade i en hatfylld blick, en vit kropp från en död som gled förbi ljusstrålen i långsamma, buktande rörelser och aldrig ville ta slut. ”Så du reser i morgon?” ”Jäpp.” Harry satt med kaffekoppen i handen och visste inte var någonstans han skulle göra av den. McCormack reste sig från skrivbordet och började gå fram och tillbaka framför fönstret. ”Så du tror att vi fortfarande är långt från en lösning? Du tror det finns en psykopat någonstans där ute i vimlet, en mördare utan ansikte som dödar impulsivt och inte lämnar efter sig några spår? Att vi bara måste vänta och önska att han gör ett misstag nästa gång han slår till?” ”Det var inte jag som sa det, Sir. Jag tror bara inte att jag har något mer att komma med. Dessutom har de ringt och sagt att de behöver mig i Oslo.” ”Bra. Jag ska ge dem besked om att du har skött dig bra här, Holy. Jag har förstått att man funderar på att befordra dig där hemma.” ”Ingen har sagt något till mig än, Sir.” ”Ta ledigt resten av dagen och se lite av Sydney innan du åker, Holy.” ”Jag ska bara sortera bort den här Alex Tomaros från fallet, Sir.” McCormack blev stående och såg ut genom fönstret på ett molnigt och kväljande varmt Sydney. ”Ibland längtar jag hem, Holy. Till den vackra ön.” ”Sir?” ”Kiwi. Jag är en kiwi, Holy. Så kallas människor från Nya Zeeland här. Mina föräldrar kom hit när jag var tio år. Folk är vänligare mot varandra där borta. Det är så jag minns det, i alla fall.” ”Vi öppnar inte än på flera timmar”, sa den sura kvinnan i dörren med diskborsten i handen. ”Det är helt i sin ordning, jag har ett möte med herr Tomaros”, sa Harry och undrade om hon skulle låta sig övertalas av en norsk polislegitimation. Det blev inte nödvändigt. Hon öppnade dörren tillräckligt mycket för att Harry kunde smyga sig in. Det luktade gammalt öl och såpa, och The Albury verkade konstigt nog mindre nu när han såg den tom och i dagsljus. Han hittade Alex Tomaros, alias ”Mr. Bean”, alias ”Fiddler Ray”, inne på kontoret bakom baren. Harry presenterade sig. ”Vad kan jag hjälpa er med, herr Holy?” Han pratade fort och med tydlig accent, så som utlänningar som har bott ett tag i ett land gärna gör – på sin färdigutvecklade version av språket. ”Tack för att jag kunde få träffa er med så kort varsel, herr Tomaros. Jag vet att det har varit andra här och frågat er om en massa, så jag ska inte uppehålla er länge, jag bara …” ”Det är bra, som ni ser har jag en del att göra. Räkenskaperna, förstår ni …” ”Jag förstår. Jag vet av förhöret med er att ni satt här och gick igenom kassan den kvällen när Inger Holter försvann. Var någon tillsammans med er?” ”Om ni hade läst igenom era papper ännu noggrannare, är jag säker på att ni skulle ha sett att jag var ensam. Jag är fortfarande ensam …” – Harry såg Alex Tomaros arroganta uppsyn och våta, spottande mun: Det tror jag på, tänkte han – ” … om att gå igenom kassan. Mol allena. Ja, hade jag velat, kunde jag ha svindlat det här stället på hundratusentals kronor utan att någon hade märkt något.” ”Så tekniskt sett har ni inget alibi för kvällen när Inger Holter försvann?” Tomaros tog av sig glasögonen. ”Tekniskt sett ringde jag min mor klockan två och sa att jag var färdig och var på väg hem.” ”Tekniskt sett kunde ni ha hunnit med mycket mellan klockan ett när baren stängde och klockan två, herr Tomaros. Inte så att jag misstänker er för något …” Tomaros såg på honom utan att blinka. Harry bläddrade i den tomma anteckningsboken och verkade som om han letade efter något. ”Varför ringde ni er mor förresten? Är det inte lite ovanligt att ringa någon klockan två på natten bara för att berätta något sånt?” ”Min mor tycker om att veta var jag är. Polisen har talat med henne också, så jag förstår inte varför vi måste gå igenom det här igen.” ”Ni är grek, inte sant?” ”Jag är australier och har bott här i tjugo år. Min far och mor var ganska grekiska. Min mor är australisk medborgare nu. Något mer?” Han behärskade sig bra. ”Ni visade ett intresse för Inger Holter på ett mer personligt plan. Hur reagerade ni på att hon avvisade er och föredrog andra män?” Tomaros slickade sig om munnen och skulle till att säga något, men hejdade sig. Tungspetsen for ut igen. Som på en liten orm, tänkte Harry. En stackars svart liten orm som alla föraktar och tror är harmlös. ”Fröken Holter och jag pratade lite om att gå och äta middag, om det är det ni syftar på. Hon var inte den enda här jag har bjudit på middag. Fråga bara någon av de andra. Cathrine och Birgitta till exempel. Jag lägger nämligen vikt vid att ha ett bra förhållande till mina anställda.” ”Dina anställda?” ”Tja, tekniskt sett så är jag …” ”Barchef. Ja, barchefen, vad tyckte du om att hennes pojkvän dök upp?” Tomaros glasögon hade börjat imma igen. ”Inger hade ett bra förhållande till många av kunderna, så det var omöjligt för mig att veta att en av dem var hennes pojkvän. Så hon hade en pojkvän? Bra för henne …” Harry behövde inte vara psykolog för att genomskåda Tomaros försök att spela likgiltig. ”Så du har ingen aning om vem hon var extra snäll mot, Tomaros?” Han ryckte på axlarna. ”Det var clownen, givetvis, men hans intresse går åt annat håll …” ”Clownen?” ”Otto Rechtnagel, stamgäst. Hon brukade ge honom mat till …” ” …till hunden!” skrek Harry. Tomaros hoppade i stolen. Harry reste sig och slog knytnäven i handflatan. ”Där har vi det! Otto fick en påse i baren i går. Det var matrester till hunden! Jag kommer ju ihåg nu att han sa att han hade hund. Inger berättade för Birgitta att hon tog med matrester till hunden den kvällen hon stack hem, och vi har hela tiden antagit att det var till hyresvärdens hund. Men den tasmanska djävulen är vegetarian. Vet ni vilken sorts matrester det var? Vet ni var Rechtnagel bor?” ”Gode Gud, hur ska jag kunna veta det?” undrade Tomaros förskräckt. Han hade skjutit stolen helt tillbaka mot bokhyllan. ”Okej, lyssna på mig. Håll käft om det här samtalet, nämn det inte ens för er kära mor, annars kommer jag tillbaka och skär huvudet av er. Förstår ni, herr Bea … herr Tomaros?” Alex Tomaros bara nickade. ”Och nu vill jag låna en telefon.” Fläkten knirkade ynkligt, men det la ingen i rummet märke till. Alla hade uppmärksamheten riktad mot Yong som hade lagt ett overheadblad med en karta över Australien på projektorn. På kartan hade han ritat små, röda prickar med datum bredvid. ”Det här är tid och plats för de våldtäkter och mord vi känner oss säkra på att vår man ligger bakom”, sa han. ”Vi har tidigare försökt hitta något geografiskt eller tidsmässigt mönster utan att lyckas. Nu verkar det som om Harry hittat det åt oss.” Yong la ett annat overheadblad över det första med samma karta på. Det hade blå prickar som täckte nästan alla de röda på overheadbladet under. ”Vad är det?” frågade Wadkins otåligt. ”Det här är hämtat från ’The Australian Travelling Showparks’ turnéplan, ett kringresande tivoli, och visar var det befann sig de aktuella datumen.” Fläkten fortsatte sin klagolåt, men annars hade det blivit helt tyst i mötesrummet. ”Helige Jeremias, vi har honom!” utbrast Lebie. ”Risken att det här är en statistisk tillfällighet är cirka en på fyra miljoner”, log Yong. ”Vänta, vänta, vem är det vi letar efter?” sköt Wadkins in. ”Vi letar efter den här mannen”, sa Yong och la på ett tredje overheadblad. Ovanför ett försiktigt leende i ett blekt, lite ängsligt ansikte tittade ett par ledsna ögon ut på dem från bladet. ”Harry kan berätta vem det här är.” Harry reste sig. ”Detta är Otto Rechtnagel, professionell clown, 42 år, som har rest med ’The Australian Travelling Showpark’ de senaste tio åren. När tivolit inte är på väg någonstans, bor han ensam här i Sydney och frilansar. Just nu har han startat en liten cirkustrupp som ger föreställningar i stan. Han har rent registerblad så långt vi kan se, har aldrig tidigare varit i strålkastarljuset i samband med sedlighetsfall och anses vara en gemytlig, lugn man, kanske lite excentrisk. Den springande punkten är att han kände den döda, han var stamgäst på restaurangen där Inger Holter arbetade och de hade blivit goda vänner allt eftersom. Hon var antagligen på väg hem till Otto Rechtnagel den natten hon dödades. Med mat till hans hund.” ”Mat till hunden?” skrattade Lebie. ”Klockan halv två på natten? Kanske var vår lille clown också hungrig, kan jag tänka.” ”Just nu tangerar du det som är lite bisarrt i det hela”, sa Harry. ”Otto Rechtnagel har upprätthållit en fasad som en till hundra procent helhjärtad homosexuell från det han var tio år gammal.” Upplysningen medförde ett mumlande kring bordet. Wadkins stönade: ”Menar du att en så homosexuell man kan ha dödat sju kvinnor och våldtagit det sexdubbla?” McCormack hade kommit in i mötesrummet. Man hade briefat honom tidigare: ”Har man varit en lycklig bög med bara bögvänner hela sitt liv, så är det kanske inte så konstigt om man blir rädd den dagen man märker att synen av några välformade brudar får det att rycka i Petter-Niklas. Fan heller, vi bor i Sydney, den enda stan i världen där folk är låtsashetero.” McCormacks bullrande skratt överröstade Yongs kväkande till skratt som fick ögonen att bli blott antydan till streck i ansiktet. Wadkins lät sig dock inte svepas med i det goda humöret. Han kliade sig i huvudet. ”Hur som helst är det några saker som inte stämmer här. Varför skulle en som har varit så kall och beräknande hela tiden plötsligt blotta sig så totalt? Att bjuda hem ett av sina offer på det sättet … jag menar – han kunde ju inte veta om Inger berättade vart hon skulle. I så fall hade hon ju lett oss direkt till honom. Dessutom ser det ju ut som om alla de andra offren är valda på måfå. Varför skulle han plötsligt bryta mönstret på ett sånt sätt och välja ut en kvinna han känner?” ”Det enda vi vet om den här stackars jäveln var ju att han inte följer något mönster”, sa Lebie och andades på en av sina ringar. ”Tvärtom verkar det som om han tycker om variation. Bortsett från att offren ska vara blonda kvinnor” – han putsade ringen med skjortärmen – ”och att de gärna kan få strypas efteråt.” ”En på fyra miljoner”, upprepade Yong. Wadkins suckade. ”Okej, jag ger mig. Kanske vi helt enkelt har bönhörts. Kanske han äntligen begick ett misstag.” ”Vad gör ni nu?” frågade McCormack. Harry tog ordet: ”Otto Rechtnagel är knappast hemma, han ska ha premiär på en ny föreställning med sin cirkustrupp ute vid Bondi Beach i kväll. Jag föreslår att vi går och ser honom uppträda och griper honom omedelbart efter föreställningen.” ”Jag förstår att vår norske kollega är lite svag för det dramatiska”, sa McCormack. ”Om föreställningen måste avbrytas, är media på det direkt, Sir.” McCormack nickade långsamt. ”Wadkins?” ”Okej för mig, Sir.” ”Okej. Plocka in honom, grabbar.” Andrew hade dragit täcket ända upp till hakan och såg ut som om han redan låg på lit de parade. Svullnaderna på sidan av ansiktet hade antagit ett spektrum av intressanta kulörer, och ansiktet drog ihop sig i smärta när han försökte le mot Harry. ”Jösses, gör det så ont att le?” frågade Harry. ”Allt gör ont. Det gör ont bara att tänka”, svarade Andrew ilsket. En bukett blommor stod på hans nattduksbord. ”Från en hemlig beundrarinna?” ”Kalla det gärna det. Han heter Otto. Och i morgon kommer Toowoomba på besök och i dag är du här. Det är skönt att känna sig älskad.” ”Jag tog med något till dig, jag också. Du får ta den när ingen tittar.” Harry höll upp en stor, nästan svart cigarr. ”Ah, maduro. Givetvis. Från min käre, norske amarillo.” Andrew strålade och flinade så försiktigt han kunde. ”Hur länge har jag känt dig nu, Andrew?” Andrew smekte cigarren som om den var en kattunge. ”I flera dagar, mate. Man kan snart kalla oss bröder.” ”Och hur lång tid tror du det tar att lära känna en människa ordentligt?” ”Känna ordentligt?” Andrew luktade hänfört på cigarren. ”Tja, Harry, de mest upptrampade stigarna i den stora, mörka skogen tar det nödvändigtvis inte så lång tid att lära sig. Några människor har raka, fina vägar och både gatlyktor och vägskylt. De verkar kunna berätta allt för dig. Men det är då du bör vara mest försiktig med att ta allt för givet. För det är inte på de upplysta vägarna du hittar skogens djurliv, det är ute bland buskarna och i snårskogen.” ”Och hur lång tid tar det att lära känna det?” ”Det beror på den som går där. Och på skogen. Några skogar är mörkare än andra.” ”Och hur är din skog?” frågade Harry. Andrew gömde cigarren i nattduksbordets låda. ”Mörk. Som en maduro-cigarr.” Han tittade på Harry. ”Men det har du tydligen upptäckt …” ”Jag har talat med en av dina vänner som kastat lite mer ljus över vem Andrew Kensington är, ja.” ”Så, då vet du ju vad jag pratar om. Om att inte låta sig luras av de upplysta vägarna. Men du har ju några mörka partier själv, så jag behöver väl inte förklara det här för dig?” ”Vad menar du?” ”Låt mig säga som så att jag känner igen en man som har slutat med saker. Att dricka, till exempel.” ”Alla gör visst det”, mumlade Harry. ”Allt man har lagt bakom sig sätter spår, inte sant? Livet man har levt står att läsa på en, för den som kan läsa.” ”Och du kan läsa?” Andrew la sin stora näve på Harrys axel. Han hade kvicknat till uppseendeväckande fort, tyckte Harry. ”Jag tycker om dig, Harry. Du är min vän. Jag tror du vet vad det handlar om, så leta inte på fel ställe. Jag är bara en av de många miljoner ensamma själar som försöker leva på den här jorden. Jag försöker klara mig igenom det utan att göra alltför många ödesdigra fel. Ibland händer det till och med att jag lyckas uträtta något bra. Det är allt. Jag är inte viktig här, Harry. Att lära känna mig leder ingen vart. Fan, inte ens jag är särskilt intresserad av att hitta mig själv.” ”Varför inte?” ”När ens egen skog är så mörk att man inte känner den helt själv, kan det vara svårt att inte gå för mycket på upptäcktsfärd. Det är lätt hänt att traska ut över ett stup.” Harry nickade och blev sittande och tittade på blommorna i vasen. ”Tror du på tillfälligheter?” frågade han. ”Tja”, sa Andrew. ”Livet består ju av en sammanhängande följd av osannolika tillfälligheter. När du köper en lott och får till exempel nummer 822531, är ju chansen att du ska få just det numret en på miljonen.” Harry nickade igen. ”Det som oroar mig”, sa han, ”är att jag har fått det lottnumret lite för många gånger på raken.” ”Jaså?” Andrew satte sig stönande upp i sängen. ”Berätta för farbror.” ”Det första som händer när jag kommer till Sydney är att jag får höra att du egentligen inte var tilltänkt att arbeta med det här fallet över huvud taget, men att du har insisterat på att bli satt på Inger Holter-mordet, och dessutom speciellt bett om att få jobba med mig, utlänningen. Redan då borde man börjat ställa sig själv några frågor. Det enda du gör är att presentera mig för en av dina vänner med svepskälet att se ett halvfestligt cirkusnummer för att slå ihjäl lite tid. Av fyra miljoner invånare i Sydney hälsar jag första kvällen jag är här på den här killen. En kille! Fyra miljoner mot en. Samma kille dyker förresten upp igen, vi ingår dessutom ett mycket personligt vad på 100 dollar, men det som är poängen är att han dyker upp på den bar där Inger Holter arbetade och det visar sig att han känner henne! Även det fyra miljoner mot en! Och medan vi försöker ringa in en trolig mördare, nämligen Evans White, så plockar du plötsligt fram en kontakt som har sett White, en av arton miljoner människor på den här kontinenten, en kontakt som tillfälligtvis befinner sig just i Nimbin på själva mordkvällen!” Andrew såg ut som om han hade fallit i djupa tankar. Harry fortsatte: ”Så det är väl bara naturligt att du ger mig adressen till den pub där Evans Whites gäng ’av en slump’ är stamgäster, så att du under press kan bekräfta den historia alla verkar vilja få mig att tro på; att White inte är inblandad.” Två sjuksystrar hade kommit in och den ena tog tag i sängens fotända. Den andra sa vänligt, men bestämt: ”Jag beklagar, men besökstiden är över nu. Herr Kensington ska till EEG och läkarna väntar.” Harry lutade sig tätt intill Andrews öra: ”Jag är bara en i bästa fall medelintelligent människa, Andrew. Men jag förstår att det är något du försöker säga till mig. Jag förstår bara inte varför du inte kan säga det rakt ut. Och varför du behöver mig. Är det någon som har en hållhake på dig, Andrew?” Han trippade vid sidan om sängen medan sjuksystrarna svängde ut den genom dörren och fortsatte bort genom korridoren. Andrew hade lagt huvudet ner på kudden och blundade. ”Harry, du sa att vita och aboriginer hade kommit fram till ungefär samma berättelse om de första människorna på jorden därför att vi gjorde samma antaganden om sånt vi inte vet något om, att vi nästan hade vissa medfödda tankegångar. Å ena sidan är det antagligen det dummaste jag hört, men å andra sidan hoppas jag lite att du har rätt. Och i så fall är det bara att blunda och se …” ”Andrew!” Harry väste det i hans öra. De hade stannat framför en varuhiss och den ena sjuksystern öppnade dörren. ”Kör inte med mig, Andrew, hör du! Är det Otto? Är det Otto som är Bubbur?” Andrew tittade upp. ”Hur …?” ”Vi tar honom i kväll, Andrew. Efter föreställningen.” ”Nej!” Andrew reste sig till hälften upp i sängen, men den ena av sjuksystrarna pressade ner honom i sängen igen, försiktigt men bestämt. ”Läkaren har sagt till er att ligga helt stilla, herr Kensington. Kom ihåg att ni har en allvarlig hjärnskakning.” Hon vände sig till Harry. ”Ni kan inte följa med längre än hit.” Andrew kavade sig upp ur sängen igen. ”Inte än, Harry! Ge mig två dagar. Inte än. Lova mig att ni väntar i två dagar! Dra åt helvete, syster!” Han slog bort handen som försökte pressa ner honom igen. Harry stod vid huvudänden och höll fast sängen. Han böjde sig ner och viskade snabbt och intensivt, nästan spottade ur sig orden: ”Hittills är det ingen av de andra som vet att Otto känner dig, men det är förstås bara en tidsfråga innan det blir känt. De kommer att börja fundera över din roll i det här, Andrew. Jag kan inte hålla igen med gripandet utan att du ger mig en fan så god grund. Nå!” Andrew grep tag i Harrys skjortkrage: ”Se dig om bättre, Harry! Använd ögonen! Titta efter …”, började han, men gav upp och sjönk tillbaka mot kudden. ”Titta efter?” försökte Harry, men Andrew blundade och vinkade avvärjande med handen. Han såg plötsligt så gammal och liten ut, tyckte Harry. Gammal, liten och svart i en stor vit säng. En av systrarna knuffade bryskt bort Harry, och det sista han såg innan hissdörrarna gick igen var Andrews stora, svarta hand som fortfarande vinkade. 11 En avrättning och Birgitta klär av sig Det hade lagt sig ett tunt lager molnflagor framför eftermiddagssolen över åsen bakom Bondi Beach. Stranden hade börjat avfolkas, och det kom en jämn ström av den typ av människor som befolkar Australiens berömda och glamorösa strand: surfare med vitmålade läppar och näsor, vaggande kroppsbyggare, unga kvinnor i avklippta jeans på rollerblades, solbrända B-kändisar och silikonpreparerade badnymfer; kort sagt The Beautiful People, de unga, vackra och – i alla fall på utsidan – lyckliga. Campbell Parade, där modebutiker, eftertraktade, små hotell och enkla men oproportionerligt dyra restauranger ligger vägg i vägg, var just på den här tiden av dagen en sydeuropeisk boulevard. Öppna sportbilar gled framåt i köerna, rusade motorerna med otåliga brunstbröl, medan förarna glodde mot trottoarerna genom tonade spegelglas i glasögonen. Harry tänkte på Kristin. Han tänkte på den gången han och Kristin tågluffade och hade gått av tåget i Cannes. Det hade varit turisthögsäsong och inte ett enda rum kunde uppbringas i hela staden. De hade varit ute och rest så länge att pengarna nästan var slut, och deras resebudget låg inte i närheten av att tåla en övernattning på något av de många lyxhotellen. Så de undersökte när nästa tåg till Paris gick, placerade ryggsäckarna i en förvaringsbox på stationen och gick ner till Croisetten. Där promenerade de fram och tillbaka och tittade på människor och djur, alla lika vackra och rika, och på de vansinniga yachterna med eget manskap – med små motorkryssare fästade i aktern som fram-och-tillbaka-båtar och helikopterdäck på taken – som fick dem att svära där och då att för all framtid rösta socialistiskt. Till sist var de så svettiga av att promenera att de kände att de måste bada. Handdukar och badkläder låg i ryggsäckarna, så de var tvungna att bada i underkläderna. Kristin hade inga rena trosor och fick låna ett par av Harrys maffiga kalsonger. De kastade sig ut i Medelhavet bland dyra tangatrosor och tunga guldsmycken, lyckligt fnissande i sina vita Dovreunderbyxor. Harry kom ihåg att han låg på ryggen i sanden efteråt och såg Kristin stå med en t-shirt löst knuten runt livet medan hon drog av sig de våta, sladdriga kalsongerna. Han njöt synen av hennes glödande hud med vattendropparna som glittrade i solen, t-shirten som gled uppför ett långt, solbränt lår, höfternas mjuka båge, fransmännens långa blickar, hur hon för ett ögonblick tittade på honom, tog honom på bar gärning, log och höll fast hans blick medan hon dröjande drog på sig jeansen – stack en hand innanför t-shirten som för att dra upp blixtlåset, men lät den vara kvar där, lyfte på huvudet, blundade … Så slickade hon sig retfullt om munnen med en röd tungspets, förlorade balansen och landade hårt på honom med ett gapskratt. Sedan åt de på en alltför dyr uterestaurang med utsikt över havet, och när solen gick ner satt de omslingrade på stranden medan Kristin grät lite för att det var så vackert, och de bestämde sig för att ta in på Carlton Hotel och sticka från räkningen, eventuellt strunta i de två dagarna de hade planerat att stanna i Paris. Den sommaren var alltid det första han tänkte på när han tänkte på Kristin. Det hade varit så intensivt, och efteråt var det lätt att säga att anledningen var att det låg separation i luften. Men Harry kunde inte komma ihåg att han hade tänkt på det just då. Samma höst ryckte Harry in i det militära, ock innan jul hade Kristin träffat en musiker som hon följde med till London. Vid ett bord på trottoaren vid hörnet mellan Campbell Parade och Lamrock Avenue satt Harry, Lebie och Wadkins. Bordet låg i skuggan så sent på eftermiddagen, men det var ännu inte så sent att deras solglasögon verkade malplacerade. Då var det värre med deras kavajer i värmen, men alternativet var skjortärmar och pistolhölster. De sa inte så mycket, bara väntade. Mitt på strandpromenaden mellan stranden och Campbell Parade låg St. George’s Theatre, en vacker, gul byggnad där Otto Rechtnagel snart skulle uppträda. ”Har du använt en Browning Hi-Power förut?” frågade Wadkins. Harry skakade på huvudet. De hade visat honom hur man laddade och hur han säkrade vapnet när han fick det utkvitterat i depån, och det var allt. Det gjorde inte så mycket, Harry trodde inte att Otto skulle dra upp ett maskingevär för att skjuta ner dem, precis. Lebie kollade klockan. ”På tiden att vi sätter igång”, sa han. Det låg en krans av svettpärlor fäst vid hans huvud. Wadkins harklade sig. ”Okej, sista repetitionen: Medan alla är på scenen och bugar sig efter sista numret, går Harry och jag in genom dörren på sidan av scenen. Jag har avtalat med vaktmästaren att den ska stå öppen. Han har också satt en stor namnskylt på Rechtnagels logedörr. Vi ställer oss utanför tills Rechtnagel kommer, och griper honom där. Tjoff – på med handklovar och inga vapen framme om det inte blir nödvändigt. Ut genom bakdörren där det står en polisbil och väntar på oss. Lebie sitter kvar i salongen och ger en signal till oss på walkie-talkien när Rechtnagel kommer. Det gäller även om Rechtnagel skulle ana oråd och försöka smita genom salongen mot huvudingången. Låt oss gå och inta våra platser och be en stilla bön om att de har air-conditioning.” Det var fullsatt i den lilla, intima salongen gå St. George’s Theatre och hög stämning när ridån gick upp. Det vill säga, ridån gick inte upp, den gick ner. Clownerna blev först stående och såg förvirrat upp mot taket där scenridån plötsligt hade lossnat, så diskuterade de med kraftiga gester innan de började springa omkring planlöst för att få bort ridån från scenen, medan de snubblade över varandra och lyfte ursäktande på hatten mot publiken. Det kom skratt och godmodiga tillrop. Det verkade som om det var många vänner och bekanta till aktörerna i salongen. Scenen städades, blev omgjord till en schavott, och ackompanjerad av en långsam, monoton begravningsmarsch spelad på en enkel trumma kom Otto in på scenen. Harry tittade på giljotinen och förstod snabbt att det var en variant av samma nummer som han sett i The Power House. Antagligen var det drottningen som skulle genomgå något obehagligt i kväll, för Otto var klädd i en röd balklänning med mycket lång, vit peruk och vitpudrat ansikte. Bödeln hade också nya kläder, en svart åtsittande dräkt med stora öron och ”simhud” under armarna, något som gjorde att han liknade en djävul. Eller en fladdermus, tänkte Harry. Giljotinens bila hissades upp, en pumpa placerades under och bilan släpptes. Med ett dunk träffade den giljotinens botten som om pumpan inte hade legat där över huvud taget. Bödeln höll triumferande fram den stora fruktens båda halvor medan publiken hojtade och skrek. Efter några hjärtskärande scener där drottningen grät och bad om nåd och utan resultat försökte beveka den svartklädde, släpades drottningen till giljotinen med sprattlande ben stickande ut ur kjolen, till publikens stora förtjusning. Giljotinen hissades upp igen och trumman började spela en virvel som steg och steg medan ljusen på scenen dämpades. Wadkins lutade sig fram: ”Så han dödar blondiner på scenen också?” Trumvirveln steg och steg. Harry såg sig om, folk satt som på nålar, någon böjde sig framåt med öppen mun, medan andra höll för ögonen. Så hade generationer av människor suttit i över hundra år och låtit sig roas och skrämmas av samma nummer. Som ett svar på hans tankar lutade sig Wadkins fram igen: ”Våld är som Coca-Cola och bibeln. En klassiker.” Trumvirveln fortsatte, och Harry tyckte att det började ta lite tid. De hade väl inte använt så lång tid att släppa bilan första gången han såg numret? Bödeln hade blivit orolig, han trippade fram och tittade upp mot giljotinens topp som om något var fel. Så plötsligt, utan att någon till synes hade gjort något, kom bilan susande. Harry stelnade ofrivilligt till, och det gick en flämtning genom salongen när bilan träffade nacken. Trumman tystnade abrupt, och huvudet föll med ett dunk i golvet. En öronbedövande tystnad följde innan ett skrik steg upp från någonstans framför Wadkins och Harry. Oron spred sig i salongen och Harry kisade genom halvmörkret för att försöka se vad som hände. Han såg bara bödeln rygga tillbaka. ”Herregud?” viskade Wadkins. Det kom ett ljud från scenen som om någon stod och klappade händerna. Så såg Harry det. Ut ur den halshuggnes halslinning stack ryggraden ut som en vit orm som nickade sakta upp och ner med huvudet. Blodet kom stötvis sprutande ut ur det gapande hålet och träffade scengolvet. ”Han visste att vi var på väg?” viskade Wadkins. ”Han visste att vi kom! Han klädde till och med ut sig som ett av sina sönderknullade våldtäktsoffer?” Han lutade sig ända fram i ansiktet på Harry. ”Fan, Holy! Fan!” Harry visste inte vad det var som plötsligt gjorde honom så illamående – om det var allt blodet, Wadkins osmakliga användning av ordet ”sönderknullade” framför ”våldtäktsoffer”, eller helt enkelt mannens vansinnigt dåliga andedräkt. På ett ögonblick hade det bildats en röd damm som bödeln halkade i när han, till synes chockad, sprang fram för att plocka upp huvudet. Han föll i golvet med ett dunk, och två av de andra clownerna sprang fram på scenen medan de skrek i munnen på varandra: ”Tänd ljuset!” ”Upp med ridån!” Två av de andra clownerna kom inspringande med scenridån, och alla fyra blev stående och tittade ömsom på varandra, ömsom i taket högt där uppe. Ett rop hördes bakom scenen, det blinkade till i ljussättningen och small högt innan det blev beckmörkt i salongen. ”Det här stinker, Holy, följ mig!” Wadkins grep Harry i armen, reste sig och ville fram. ”Sätt dig ner”, viskade Harry och drog ner honom på stolen igen. ”Vad?” Ljuset slogs på, och scenen som några sekunder tidigare varit ett enda kaos av blod, huvuden, giljotiner, clowner och scenridåer var tom, bortsett från bödeln och Otto Rechtnagel som stod på scenkanten med drottningens blonda huvud under armen. De möttes av ett jubel från salongen som de tog emot med djupa bugningar. ”I’ll be damned”, sa Wadkins. I pausen gav Wadkins sig själv tillåtelse att ta en öl. ”Deras första nummer höll på att ta livet av mig”, sa han. ”Jag skakar ta mig fan fortfarande. Kanske ska vi ta den här killen direkt, jag blir nervös av all denna väntan.” Harry ryckte på axlarna. ”Varför det? Han ska inte någonstans och misstänker inget. Låt oss gå efter planen.” Wadkins tryckte diskret på walkie-talkien för att kolla att han hade kontakt med Lebie som för säkerhets skull hade blivit sittande kvar i salongen. Polisbilen vid bakdörren var redan på plats. Harry var tvungen att erkänna för sig själv att numrets nya tekniska finesser var effektfulla, men han grubblade fortfarande över varför Otto hade bytt ut Ludvig XVI mot den blonda kvinnan som ingen egentligen kunde känna igen. Han räknade nog med att Harry hade nyttjat fribiljetterna och befann sig i salongen. Var det här hans sätt att leka med polisen? Harry hade läst att det inte var ovanligt att seriemördare blev mer och mer självsäkra ju längre tiden gick utan att de upptäcktes. Eller var det en önskan att någon måste hejda honom? Och så fanns naturligtvis en tredje möjlighet – att det helt enkelt var ett cirkusnummer de hade ändrat lite på. Det ringde i en klocka. ”Here we go again”, sa Wadkins. ”Jag hoppas det inte är fler som ska dödas i kväll.” En bit in i andra akten kom Otto, utklädd till jägare, smygande in på scenen med en pistol i handen medan han tittade upp bland några träd som hade trollats fram. Från träden kom fågelsång som Ottos jägare försökte imitera medan han siktade upp genom grenarna. En torr smäll hördes, en liten rökpuff steg upp från pistolen och något svart föll ner från trädet och träffade scenen med ett mjukt ljud. Jägaren sprang fram och lyfte överraskad upp en svart katt! Otto bugade sig djupt och steg av scenen till spridda applåder. ”Den förstod jag inte”, viskade Wadkins. Harry hade kanske uppskattat föreställningen om han inte varit så spänd. Men som det nu var satt han och tittade mer på klockan än vad som hände på scenen. Dessutom innehöll flera av numren en politisk satir av mer nationell karaktär som Harry inte förstod, men som publiken tydligen satte stort värde på. Till sist spelade musiken upp, ljuset blinkade och alla aktörerna kom in på scenen. Harry och Wadkins ursäktade sig förbi raden av människor som var tvungna att resa sig för att släppa ut dem, och gick med raska steg mot dörren vid sidan av scenen. Som avtalat var den olåst och de kom in i en korridor som gick i en halvcirkel bakom scenen. Längst in i korridoren hittade de dörren med ”Otto Rechtnagel, clown” på och väntade. Musiken och applåderna från salongen fick det att skaka i väggarna. I samma ögonblick hördes ett kort skrap i Wadkins walkie-talkie. Han plockade fram den. ”Redan?” undrade han. ”Det är ju fortfarande musik där ute. Kom.” Han spärrade upp ögonen. ”Va?! Repetera! Kom.” Harry förstod att något var fel. ”Sitt kvar och håll ett öga på scendörren. Klart slut!” Wadkins satte tillbaka walkie-talkien i innerfickan och tog fram pistolen ur axelhölstret: ”Lebie ser inte Rechtnagel på scenen!” ”Kanske han inte känner igen honom, de använder ju ganska mycket smink när de …” ”Svinet är inte på scenen”, fortsatte han och drog i handtaget till logedörren, men den var låst. ”Fan, Holy, jag känner på mig att det här inte är bra. Fan!” Korridoren var trång, så Wadkins lutade ryggen mot väggen och sparkade mot dörrlåset. Efter tre sparkar gav den efter så att flisorna rök. De tumlade in i en tom loge full av vita ångor. Golvet var vått. Vattnet och ångorna kom från en halvöppen dörr som antagligen ledde in till ett badrum. De slöt upp på var sin sida om dörren, Harry hade också tagit upp pistolen och försökte hitta säkringen med fingret. ”Rechtnagel!” ropade Wadkins. ”Rechtnagel!” Inget svar. ”Jag tycker inte om det här!” viskade han återhållet. Harry hade sett lite för många deckare för att uppskatta det här själv. Det fanns en tendens att det i sådana här rinnande duschar varifrån ingen svarade fanns mindre trevliga saker. Wadkins pekade på Harry med pekfingret och in i duschen med tummen. Harry hade mest lust att ge långfingret tillbaka men förstod att han måste upp till bevis. Han sparkade upp dörren, tog två steg in i en glödande het töckenvärld och kände att han blev genomvåt på en sekund. Precis framför sitt ansikte skymtade Harry ett duschdraperi. Med pistolen drog han draperiet åt sidan med ett ryck. Tomt. Han brände sig på armen när han skruvade av vattnet, och svor norskt och högljutt. Det kippade i skorna när han flyttade sig för att få en översikt medan ångan lättade. ”Ingenting här!” ropade han. ”Varför är det så in i helvete mycket vatten?” ”Det är något som täpper igen avloppet. Ett ögonblick.” Harry stack ner handen i vattnet där han misstänkte att hålet måste vara. Han rotade runt lite, men så kände han något mjukt och glatt som satt fast. Han fick tag och drog upp det. Illamåendet från tidigare steg upp i halsen, han svalde och försökte andas, men det kändes med ens som om hettan han andades in skulle kväva honom. ”Vad händer?” undrade Wadkins. Han stod i dörröppningen och såg ner på Harry som satt på huk inne i duschen. ”Jag tror jag har förlorat ett vad och att jag är skyldig Otto Rechtnagel hundra dollar”, sa Harry lugnt. ”I varje fall det som är kvar av honom.” Efteråt kom Harry ihåg det som hände på St. George’s Theatre som i en dimma, som om ångan från Ottos dusch spred sig och kröp in överallt: ut i korridoren där den gjorde vaktmästarens siluett otydlig där han stod och försökte få upp dörren till rekvisitarummet, in genom nyckelhålet där den la ett rödaktigt filter över den syn som mötte dem när de bröt upp dörren och fick se den bloddrypande giljotinen – in i örongångarna där den gjorde ljuden av skriken märkligt dämpade och dova när de inte kunde hindra kollegerna att komma in och få se Otto Rechtnagel ligga spridd över hela rummet. Extremiteterna var kringslängda i hörnen som armarna och benen på en docka. Väggar och golv var duschade av äkta, segt blod som snart skulle koagulera och bli svart. En lemlös kropp låg på giljotinbänken, en torso av kött och blod med vidöppna ögon, clownnäsa och läppstift utsmetat över mun och kinder. Ångan klibbade vid Harrys hud, mot mun och gom. Som i ultrarapid såg han Lebie lösgöra sig ur töcknet, komma bort och viska lågt i hans öra: ”Andrew har försvunnit från sjukhuset.” Wadkins stod fortfarande som fastnaglad vid giljotinbänken. ”Så jävla arrogant”, hörde Harry honom säga långt borta. Så självklart, tänkte Harry. Över Ottos huvud hade mördaren trätt en vit peruk. Någon måste ha oljat fläkten, den snurrade stadigt och nästan ljudlöst. ”Den ende som poliserna i bilen såg komma ut genom bakdörren var alltså den svartklädde bödelsfiguren, är det rätt?” McCormack hade kallat alla till kontoret. Wadkins nickade. ”Det är det, Sir. Vi får se vad aktörerna och vakterna har sett, de sitter i förhör nu. Mördaren har antingen suttit i salongen och tagit sig in genom den öppna scendörren, eller tagit sig in genom bakdörren innan polisbilen var på plats.” Han suckade. ”Vaktmästaren säger att bakdörren var låst under föreställningen, så mördaren måste antingen ha haft nyckel, blivit inlåst eller tagit sig in obemärkt före det tillsammans med aktörerna och gömt sig någonstans. Därefter har han bankat på efter kattnumret medan Otto gjort sig redo för avslutningsnumret i logen. Antagligen har han bedövat honom, grabbarna på tekniska har funnit spår av dietyleter. Låt oss i varje fall hoppas det”, la Wadkins till, ”antingen inne i logen eller efter att de har kommit in, i rekvisitarummet. Hur som helst är killen en otroligt kylig jävel. Efter styckningen tar han med sig det avskurna könsorganet, går tillbaka till logen och skruvar på kranarna så att folk som eventuellt skulle försöka få tag i Otto ska höra vattnet och tro att han duschar.” McCormack harklade sig. ”Varför det här med giljotinen? Det finns enklare sätt att döda en människa på.” ”Nja, Sir, jag antar att det där med giljotinen är ett impulsivt infall. Han kunde knappast ha vetat att den skulle bli inflyttad i rekvisitarummet under pausen.” ”En mycket, mycket sjuk människa”, sa Lebie till sina naglar. ”Hur är det med dörrarna? De var ju låsta allihop. Hur kom han in i rekvisitarummet?” ”Jag pratade med vaktmästaren”, sa Harry. ”Som ensemblechef hade Otto en av teaterns nyckelknippor inne hos sig. Den är borta.” ”Och den här … djävulskostymen?” ”Den låg i giljotinens huvudkorg tillsammans med det lösa huvudet och peruken, Sir. Mördaren har tagit på sig den efter mordet och använt den som en förklädnad. Också mycket listigt. Och knappast planerat i förväg.” McCormack stöttade huvudet tungt i händerna. ”Vad säger du, Yong?” Yong hade suttit och knappat på sin PC medan de andra pratade. ”Låt oss glömma den svartklädde djävulen en liten stund”, sa han. ”All logik säger att mördaren är en i ensemblen.” Wadkins fnös högt. ”Låt mig förklara, Sir”, sa Yong. ”Vi letar efter en som känner till föreställningen, eftersom han visste att Otto inte hade några nummer efter kattnumret och därför inte skulle saknas på scenen förrän till avslutningen cirka tjugo minuter senare. En medlem av truppen hade heller inte behövt smyga sig in, något jag tvivlar på att någon annan hade klarat av obemärkt. Antagligen hade minst en av er lagt märke till det om han hade kommit in genom dörren på sidan av scenen.” De andra kunde inte annat än nicka medhåll. ”Dessutom har jag kontrollerat och kommit på att tre av truppens medlemmar också var med i ’The Australian Travelling Showpark’. Det betyder att det var tre andra personer där i kväll som har varit på platserna vi pratar om de aktuella datumen. Kanske var Otto helt enkelt en oskyldig man som bara visste för mycket? Låt oss börja leta där vi har en chans att hitta något. Jag föreslår att vi startar med truppen i stället för en operafantom från underjorden.” Wadkins skakade på huvudet. ”Vi kan inte bara titta bort från det uppenbara – en okänd person som lämnar platsen i en förklädnad som förvaras bredvid mordvapnet. Det finns ingen möjlighet att han inte har med mordet att göra.” Harry samtyckte: ”Jag tror vi kan glömma de andra i truppen. För det första finns det ingenting här som förändrar det faktum att Otto kan ha våldtagit och dödat alla dessa kvinnor. Det kan finnas många orsaker till att någon önskar livet ur en seriemördare. Personen ifråga kan på ett eller annat sätt vara inblandad, till exempel. Kanske visste han att Otto höll på att bli tagen av polisen och inte chansade på att han inte skulle dra med honom i fallet också. För det andra är det inte säkert att mördaren visste på förhand hur mycket tid han hade – han kan ha tvingat Otto att berätta när han skulle ut på scenen igen. Och för det tredje: Känn efter!” Han blundade. ”Ni känner det, eller hur? Fladdermusmannen är vår man. Narahdarn!” ”Va?” sa Wadkins. McCormack harklade sig. ”Det verkar som om vår norske vän har tagit över efter allas vår käre detektiv Kensington”, sa han. ”Narahdarn”, upprepade Yong. ”Aboriginernas dödssymbol, fladdermusmannen.” ”Det finns en annan sak som gör mig lite orolig”, fortsatte McCormack. ”Mannen kan obemärkt försvinna ut genom bakdörren under föreställningen och hinna långt på en av Sydneys folktätaste gator där han garanterat skulle försvinna inom loppet av några få sekunder. Ändå tar han sig tid att ta på sig en kostym som definitivt kommer att väcka uppmärksamhet. Men som också gör att vi inte har något signalement på honom. Man får nästan en känsla av att han visste att polisbilen stod där för att hålla ett öga på bakdörren. Och i så fall; hur är det möjligt?” Det blev tyst. ”Hur är det med Kensington på sjukhuset, förresten?” McCormack tog upp en pastill som han började tugga på. Det hade blivit mycket tyst. Bara fläkten rörde sig ljudlöst. ”Han är inte där längre”, sa Lebie till slut. ”Oj då, det må jag säga var en kort rekonvalescens!” sa McCormack. ”Ja ja, lika bra, vi behöver alla tillgängliga män så fort som möjligt nu, för det kan jag säga er: Styckade clowner skapar större rubriker än våldtagna flickor. Och som jag har sagt er förr, killar; de som tror vi kan lura tidningarna har fel. Pressen har fått polischefer avskedade tidigare i det här landet. Så om ni inte vill ha bort mig härifrån, så vet ni vad som måste göras. Men stick hem och sov lite först. Ja, Harry?” ”Ingenting, Sir.” ”Okej. God natt.” Det var annorlunda. Gardinerna på hotellrummet var inte fördragna, och i skenet från neonljusen vid King’s Cross klädde Birgitta av sig framför honom. Han låg på sängen medan hon stod mitt i rummet och lät plagg efter plagg falla, samtidigt som hon höll fast honom med en allvarlig, nästan sorgsen blick. Birgitta var långbent, slank och vit som snö i det bleka ljuset. Från det halvöppna fönstret hördes surret från det intensiva nattlivet utanför – bilar, motorcyklar, spelautomater med pengaklirr och dunkande disko. Och längst ner – som mänskliga syrsor – ljudet av högljudda diskussioner, indignerade skrik och kåtskratt. Birgitta knäppte upp blusen, inte särskilt dröjande eller sensuellt, men långsamt. Hon bara klädde av sig. För mig, tänkte Harry. Han hade sett henne naken förr, men just i kväll var det alltså annorlunda. Hon var så vacker att han kände hur det stockade sig i halsen. Tidigare hade han inte förstått hennes blyghet, varför hon inte tog av sig t-shirten och trosorna innan hon hade kommit under täcket och varför hon svepte en handduk runt sig när hon gick från sängen till badrummet. Men efter hand hade han förstått att det inte handlade om att vara generad eller att skämmas över sin kropp, utan om att blotta sig. Att det först gällde att bygga på tid och känslor, bygga ett litet läger av trygghet, att det var det enda som kunde ge honom rätten. Därför var det annorlunda i natt. Det var något rituellt över avklädningen, som om hon med sin nakenhet ville visa hur sårbar hon var. Att hon vågade därför att hon litade på honom. Harry kände hur hjärtat bultade, delvis därför att han var stolt och glad över att denna starka, vackra kvinna gav honom detta bevis på tillit, och delvis därför att han var livrädd för att inte visa sig tilliten värdig. Men mest av allt därför att han kände att allt han tänkte och kände låg utanpå honom, till allmän beskådan i skenet från en reklamskylt i rött, sedan blått och så lite grönt. Att hon genom att klä av sig också klädde av honom. När hon var naken blev hon stående, och all den vita huden verkade lysa upp rummet. ”Kom”, sa han med en röst som var mer grötig än det var tänkt, och slätade till lakanet, men hon blev stående. ”Titta”, viskade hon. ”Titta.” 12 En fet kvinna och en obducent Klockan var åtta på morgonen, och Djingis Khan sov när sjuksystern efter intensiv övertalning gick med på att släppa in Harry i sjukstugan. Han slog upp ögonen när Harry skrapade med stolen som han sköt in mot sängen. ”God morgon”, sa Harry. ”Jag hoppas du har sovit gott. Kommer du ihåg mig? Han på bordet med andnöd?” Djingis Khan stönade. Han hade ett stort vitt bandage runt huvudet och såg åtskilligt mindre farlig ut än när Harry hade haft honom lutande över sig på The Cricket. Harry plockade upp en cricketboll ur fickan. ”Jag pratade nyss med din advokat. Han sa att du inte ville anmäla min kollega.” Harry kastade bollen mellan höger och vänster hand. ”Med tanke på att du höll på att ta livet av mig, skulle jag naturligtvis ha tagit mycket allvarligt på om du hade anmält killen som räddade mig. Men din advokat tycker tydligen att du har något att bygga på. För det första säger han att du inte angrep mig, du bara höll mig borta från din kompis som jag höll på att ge allvarliga skador. För det andra hävdar han att det bara var tillfälligheter som gjorde att du bara slapp undan med brott på skallbenet, i stället för att dödas av den här cricketbollen.” Han kastade bollen i luften och fångade den igen precis framför den bleke härförarens ansikte. ”Och vet du vad? Jag håller med. En fast ball rätt i pannan från fyra meters håll – det var ren och skär otur att du överlevde. Advokaten ringde mig på jobbet i dag och ville veta det exakta händelseförloppet. Han tror att det finns underlag för en ersättningsprocess, i alla fall om du får varaktiga men. Den här typen av advokater tillhör som bekant grobianfamiljen, de räknar med en tredjedel av ersättningsbeloppet, men det har han väl berättat för dig? Jag frågade honom varför han inte lyckats övertala dig att anmäla. Han menade att det bara var en fråga om tid. Så nu undrar jag – är det bara en fråga om tid, Djingis?” Djingis skakade försiktigt på huvudet. ”No. Please go now”, kom det svagt gurglande. ”Men varför inte? Vad har du att förlora? Om du skulle bli invalid finns det ju stora pengar att hämta i ett sånt processande. Kom ihåg att det inte är en stackars, fattig privatperson du anmäler, det är staten själv. Jag har kollat och sett att du till och med har lyckats hålla ditt registerblad någorlunda rent. Så vem vet, en jury skulle kanske hålla med dig och göra dig till miljonär. Men du vill alltså inte ens få till en prövning?” Djingis svarade inte, tittade bara på Harry med skelande, sorgsna ögon. ”Jag börjar tröttna på att sitta på sjukhus, Djingis, så jag ska fatta mig kort. Ditt överfall på mig resulterade i två brutna revben och en punkterad lunga. Eftersom jag inte hade uniform, visade ID eller utförde ett arbete enligt order och Australien dessutom ligger en bit utanför mitt jurisdiktionsområde, så har åtalsmyndigheterna kommit fram till att jag i juridisk mening handlat som privatperson och inte som tjänsteman. Det vill säga att jag själv kan avgöra om jag vill anmäla dig för utövande av våld eller inte. Vilket leder oss tillbaka till ditt nästan rena registerblad. Du har nämligen en villkorlig dom på sex månader för vållande av kroppsskada hängande över huvudet, stämmer inte det? Lägger vi till sex månader för det här är vi uppe i ett år. Ett år mot att berätta för mig …” – han lutade sig mot örat som stack ut som en ljusröd svamp ur Djingis Khans bandagerade huvud och skrek – ”…VAD I HELVETE DET ÄR SOM FÖRSIGGÅR!” Harry satte sig på stolen igen. ”Så vad säger du?” McCormack stod med ryggen åt Harry, armarna i kors och en hand framför ansiktet medan han såg ut genom fönstret. Den täta dimman utanför hade rört ut färgerna och fryst rörelserna så att utsikten mest liknade en svartvit bild av staden. Tystnaden avbröts av ett klapprande ljud. Harry förstod snart att det var McCormacks fingernaglar som trummade mot tänderna i överkäken. ”Så Kensington kände Otto Rechtnagel. Och du har vetat det hela tiden?” Harry ryckte på axlarna. ”Jag vet att jag borde ha sagt det tidigare, Sir. Men jag tyckte inte att …” ”… att det var din sak att berätta vem Andrew Kensington känner eller inte känner. Bra så. Men nu har Kensington alltså stuckit från sjukhuset, ingen vet var han är och du börjar ana oråd?” Harry nickade bekräftande till ryggen. McCormack såg på honom i spegelbilden i glaset. Så gjorde han en halv piruett så att han stod vänd mot Harry. ”Du verkar en smula …” – han fullbordade piruetten och stod med ryggen åt honom igen – ”… rastlös, Holy. Är det något som plågar dig? Är det något mer du vill berätta för mig?” Harry skakade på huvudet. Otto Rechtnagels lägenhet låg i Surrey Hills, mycket riktigt på vägen mellan The Albury och Inger Holters lägenhet i Glebe. En smällfet kvinna stod och spärrade hela trappuppgången när de kom. ”Jag såg bilen. Kommer ni från polisen?” frågade hon med hög, gnällig röst och fortsatte utan att vänta på svar: ”Hör ni hur hundrackan skäller. Så har den hållit på ända sen i morse.” De hörde ett hest skall bakom dörren med Otto Rechtnagels nummer på. ”Det är tråkigt med herr Rechtnagel, det är det, men nu måste ni ta med hans hund, alltså. Den har skällt hela tiden och håller på att driva alla här i uppgången från vettet. Det skulle inte vara tillåtet att ha hundar här. Om inte ni gör något, måste vi … åh ja, ni vet vad jag menar.” Kvinnan himlade med ögonen och slog ut med två fläskiga armar. Det luktade sur svett och dito kompenserande parfym. Harry ogillade redan den ruvande kvinnan intensivt. ”Hundar vet”, sa Lebie, strök två fingrar över trappräcket och tittade missbelåtet på pekfingret som om han hade kommit för att kolla trappstädningen. ”Vad menar du med det, unge man?” frågade köttberget, satte armarna i sidan och såg inte ut som om hon tänkte flytta på sig. ”Den vet att ägaren är död, frun”, sa Harry. ”Hundar har ett sjätte sinne när det gäller såna saker. Den sörjer.” ”Sörjer?” Hon såg misstänksamt på dem. ”En hundracka? Struntprat.” ”Vad hade ni gjort om någon hade huggit av armarna och benen på er ägare, frun?” Lebie tittade på kvinnan. Hon blev stående med öppen mun. ”Och snoppen”, la Harry till. Han räknade med att dick var ett heltäckande begrepp också i Australien. ”Om ni har någon ägare, förstås.” Lebie mätte henne med blicken uppifrån och ner. Efter att köttberget hade lämnat fältet öppet, tog de för sig av de olika nycklarna på knippan som de hade funnit i Ottos byxfickor i logen. Skällandet hade slutat och övergått i ett morrande där inne, Otto Rechtnagels hund hörde väl att det var främmande som kom. Bullterriern stod bredbent och stridsberedd i hallen när dörren gick upp. Lebie och Harry blev stående och tittade på den vita, komiska hunden som för att visa att det var dess tur att göra något. Morrandet övergick i ett halvkvädet skällande innan den gav upp alltihop och lufsade in i rummet. Harry följde efter. Dagsljuset flödade in genom stora fönster i rummet som i förhållande till den enkla standarden var överdådigt övermöblerad med en gedigen röd soffa fylld av färgsprakande kuddar, stora målningar på väggarna och ett lågt, men jättestort grönt glasbord ruvande i mitten. I hörnen stod två porslinsleoparder. På bordet låg en lampskärm som inte borde ligga där. Hunden hade ställt sig rakt upp och ner med nosen i en våt fläck mitt på rumsgolvet. Över den våta fläcken hängde två herrskor i fria luften. Det luktade urin och exkrementer. Harry följde strumpan uppför foten, såg den svarta huden där strumpan slutade och foten stack ut genom byxbenet. Han lät blicken glida vidare uppför byxorna, såg de stora händerna som hängde livlöst och tvingade upp blicken längs med den vita skjortan. Inte därför att han inte hade sett hängda människor tidigare, men därför att han hade känt igen skorna. Huvudet vilade mot ena axeln, och änden av ledningen dinglade framför bröstet med en grå glödlampa. Ljussladden var fäst i en kraftig krok i taket, möjligtvis hade det hängt en ljuskrona där en gång, och surrad tre gånger runt Andrews hals som hade huvudet nästan uppe i taket. En drömmande, brusten blick stirrade ut i luften och en blåsvart tunga stack ut ur munnen som om han hånade döden. Eller livet. En stol låg vält mot salongsbordet. ”Fan ta dig”, viskade Harry. ”Fan, fan, fan.” Han sjönk kraftlös ner på en stol. Lebie kom in och undslapp sig ett litet skrik. ”Hitta en kniv”, sa Harry. ”Och ring en ambulans. Eller vad ni brukar ringa.” Från där Harry satt hade Andrew dagsljuset i ryggen, och den svävande kroppen var bara en främmande, svart siluett mot fönstret. Harry bad Skaparen placera någon annan i änden av sladden innan han reste sig igen. Han lovade att inte säga något till någon om miraklet. Det var bara ett förslag. Inte en bön. Inte en bön om hjälp, i alla fall. Han hörde steg i hallen och Lebie som plötsligt skrek från köket: ”Ut med dig, feta kärring!” Efter att de hade begravt Harrys mor hade han gått i fem dagar utan att känna annat än att han borde känna något. Man berättade för honom att sorgreaktioner ofta lät vänta på sig hos män som hade livslång träning i att behärska sitt känsloliv. Därför blev han förvånad när han sjönk tillbaka mot kuddarna i soffan och kände ögonen tåras och gråten armbåga sig upp i halsen. Inte så att han inte hade gråtit tidigare. Han hade känt den där klumpen i halsen när han satt ensam på rummet i Bardufoss militärförläggning och läste brevet från Kristin som sa att ” … det är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv …” Det framgick inte av sammanhanget om hon menade honom eller den engelske musikern hon skulle resa med. Han hade bara vetat att det var det värsta som hade hänt honom i hela hans liv. Ändå hade gråten stoppat där en bit upp i halsen. Som att vara illamående och nästan kräkas. Han reste sig och tittade upp. Andrew hade inte blivit utbytt. Harry tänkte ta några steg fram på golvet och resa stolen för att ha något att stå på när de skar ner honom, men kunde inte röra sig. Så blev han stående tills Lebie kom in med en kökskniv. När Lebie tittade konstigt på honom, upptäckte Harry att varma tårar rann nerför hans kinder. Jösses, är det inte värre, tänkte Harry förundrat. Utan att säga något skar de ner Andrew, la honom på golvet och gick igenom hans fickor. Han hade två nyckelknippor på sig, en liten och en stor, samt en lös nyckel som Lebie snabbt kontrollerade att den passade i ytterdörrens lås. ”Inga tecken på yttre våld”, sa Lebie efter en snabb kontroll. Harry knäppte upp Andrews skjorta. Han hade en krokodil tatuerad över bröstet. Harry drog också upp byxbenen och kollade benen. ”Ingenting”, sa han. ”Inte något.” ”Vi får vänta och se vad läkaren säger”, sa Lebie. Harry kände gråten välla upp igen och klarade bara av att rycka på axlarna. De stångade sig igenom förmiddagsrushen på väg tillbaka till kontoret. ”Merde”, skrek Lebie och kastade sig på tutan. Harry hade plockat upp The Australian som hade clownmordet över hela förstasidan. ”Styckad i sin egen dödsmaskin” kunde man läsa över bilden av den blodiga giljotinen, med en infälld Otto Rechtnagel i clownkostym, hämtad från programmet. Reportaget hölls i en lätt, närmast humoristisk ton, antagligen på grund av fallets bisarra karaktär. ”Av okänd anledning lät mördaren clownen behålla huvudet” skrev reportern som slutade med att mordet knappast var ett uttryck för publikens allmänna inställning: ”… så dålig var föreställningen inte.” En smula syrligt berömde han polisen för att ha varit ovanligt snabbt på platsen. ”Ändå hade kriminalchef Wadkins vid Sydneypolisen inte några kommentarer utom att polisen har hittat mordvapnet …” Harry läste högt. ”Mycket roligt”, sa Lebie och tutade och gav fingret åt en taxichaufför som smet in framför dem från filen intill. ”Your mother is …” ”Det där numret när han jagar den där fågeln …” Meningen blev hängande i luften medan de passerade två trafikljus. ”You said …”, sa Lebie. ”Nej, det var inget. Jag bara funderade över det numret, det hade liksom ingen poäng. En jägare som tror han jagar en fågel och som plötsligt upptäcker att han har skjutit en katt, alltså en som själv jagat fågeln. Jaha, och vad då?” Lebie lyssnade inte därför att han hängde utanför fönstret: ”Suck my hairy, sorry potato ass, you pigfucker …” Det var första gången Harry hörde honom så talför. Precis som Harry hade räknat med, var det febril aktivitet på kontoret. ”Det står i Reuters”, sa Yong. ”AP skickar över en fotograf, och de har ringt från borgmästarens kontor och säger att NBC kommer att flyga in ett teveteam för att göra en grej på det.” Wadkins skakade på huvudet. ”Sextusen människor omkommer i översvämningar i Indien och nämns i en notis. En bögclown får några lemmar avskurna och det är en världshändelse.” Harry bad de andra komma in i mötesrummet. Han stängde dörren. ”Andrew Kensington är död”, sa han. Wadkins och Yong såg klentroget på honom. Kort och utan omsvep berättade Harry hur de hade hittat Andrew dinglande från taket i Otto Rechtnagels bostad. Han såg dem rakt i ögonen och rösten var stadig: ”Vi ringde inte in det för att vara säkra på att det inte uppstår läckor. Kanske ska vi lägga locket på i fortsättningen.” Han kände att det var lättare när han pratade om det som en polissak. Det blev något konkret som han visste vad det var. Ett lik, en dödsorsak och ett händelseförlopp som de skulle försöka avslöja. Det sköt Döden – det främmande som han inte visste hur man skulle förhålla sig till – bort lite för en liten stund. ”Okej”, sa Wadkins häpet. ”Lugn nu. Låt oss inte dra några förhastade slutsatser.” Han torkade svetten från överläppen. ”Låt mig hämta McCormack. Fan, fan! Vad är det du har gjort, Kensington? Får pressen nys om det här …” Wadkins försvann ut genom dörren. De tre som var kvar satt och lyssnade på fläktens klagosång. ”Han jobbade ju lite till och från här på mordroteln”, sa Lebie. ”På det sättet var han inte helt och hållet en av oss, men ändå …” ”En god människa”, sa Yong och tittade i golvet. ”En god människa. Han hjälpte mig när jag var ny här, han var … en god människa.” McCormack beordrade munkavel på. Han kände sig inte tillfreds med situationen, tog de två stegen fram och tillbaka tyngre än vanligt, och de buskiga ögonbrynen samlade sig i ett grått lågtryck över näsroten. Efter mötet satte sig Harry ner på Andrews plats och tittade igenom hans anteckningar. Där fanns inte mycket att ta på, bara några adresser, några telefonnummer som visade sig gå till två bilverkstäder, och några otydbara krusiduller på ett papper. Lådorna var nästan tomma, bara lite kontorsrekvisita. Därefter gick Harry igenom de två nyckelknipporna de hade hittat på honom. Den ena hade Andrews initialer i lädret, så han räknade med att det var hans privata nycklar. Han tog upp telefonen och ringde hem till Birgitta. Hon blev chockad, ställde några frågor, men lät Harry stå för resten av pratet. ”Jag fattar inte”, sa Harry, ”att när en kille jag känt i drygt en vecka dör, gråter jag som ett barn medan jag inte klarade att pressa fram så mycket som en tår för min mor. Min mor, världens bästa kvinna! Medan den här killen … jag vet inte ens hur mycket vi egentligen lärde känna varandra. Vari ligger logiken?” ”Logik”, sa Birgitta. ”Det har väl inte så mycket med logik att göra. Logik kan man dessutom inte lita så mycket på som folk vill ha det till.” ”Ja, jag ville bara att du skulle veta det. Håll det för dig själv. Får jag besök när du är klar med jobbet?” Hon drog på det. Hon väntade telefon från Sverige till natten. Från föräldrarna. ”Jag fyller år”, sa hon. ”Gratulerar på födelsedagen.” Harry la på. Han kände en gammal ovän morra i magen. Efter en halvtimmes bilfärd hittade Lebie och Harry fram till Andrew Kensingtons adress vid Sydney Road, Chatwick, en mysig gata i ett fint förortsområde. ”Oj, är detta sant?” sa Harry när de kom fram till husnumret de hade fått från personalavdelningen. Det var en stor tegelvilla med dubbelgarage och välvårdad gräsmatta med springbrunn framför. En grusad gångväg ledde upp till en imponerande mahognydörr. En ung pojke kom ut när de ringde på. Han nickade allvarligt när de frågade efter Andrew, pekade på sig själv och la en hand över munnen så de förstod att han var stum. Så tog han dem till baksidan och pekade på ett litet, lågt tegelhus på andra sidan den väldiga trädgården. Hade det varit ett engelskt gods, skulle man kanske ha kallat det för vaktmästarbostaden. ”Vi har tänkt gå in”, sa Harry och märkte att han pratade övertydligt. Som om det skulle vara något konstigt med pojkens öron också. ”Vi är … var kolleger till Andrew. Andrew är död.” Han höll upp Andrews nyckelknippa i läder. Pojken såg ett ögonblick förvirrad ut och kippade efter luft. ”Han dog plötsligt i natt”, sa Harry. Pojken blev stående framför dem med hängande armar medan hans ögon långsamt blev blanka. Harry förstod att de två måste ha känt varandra väl. Han hade fått veta att Andrew hade bott på den här adressen i nästan tjugo år, och det gick plötsligt upp för honom att pojken antagligen hade vuxit upp i det stora huset. Utan att vilja det såg Harry det framför sig – den lille pojken och den svarte mannen leka och sparka boll i trädgården, pojken som grät, tröstades och fick pengar för att springa och köpa glass och öl. Kanske hade han fått goda råd och halvsanna historier av polisen i vaktmästarbostaden, och, när han blev tillräckligt gammal, skulle han ha fått veta hur man skulle behandla flickor och slå en rak vänster utan att sänka garden. ”Förresten är det fel, vi var mer än kolleger. Vi var vänner. Vi också”, la Harry till. ”Är det okej för dig att vi går in där?” Pojken blinkade, knep ihop munnen och nickade. Harry svor inom sig. Ta dig samman, Hole, tänkte han. Du börjar snart låta som i en amerikansk såpopera också. Det första som slog honom när de steg in i den lilla ungkarlslägenheten var hur rent och prydligt det var. I den sparsamt möblerade stugan låg ingen tidning slängd på vardagsrumsbordet framför reseteven, och i köket stod ingen disk och väntade. I hallen stod skor och stövlar på led med snörena uppknutna i skorna. Den stränga ordningen påminde honom om något. I sovrummet var sängen oklanderligt bäddad med strama, vita lakan invikta på sidorna så att man endast med hjälp av akrobatik kunde pressa sig in i brevlådan mellan lakanen för att komma under ”täcket”. Harry hade redan förbannat detta komiska sängarrangemang på sitt eget hotellrum. Han tittade in i badrummet. På hyllan under spegeln fanns rakhyvel och tvål uppställt bredvid after shave, tandkräm, tandborste och schampo. Det var allt. Inga extravaganser i toalettväg heller, slog Harry fast – och kom plötsligt på vad pedanteriet påminde honom om: hans egen lägenhet, efter att han slutat dricka. Harrys nya liv hade faktiskt startat där, med en enkel disciplinövning som gick ut på att allt hade sin plats, sin hylla eller låda och skulle tillbaka dit direkt efter användning. Inte så mycket som en kulspetspenna låg på fel ställe, inte en gången säkring låg kvar i säkringsboxen. Förutom det praktiska hade det naturligtvis också en symbolisk betydelse – rätt eller fel, han använde kaosnivån i lägenheten som en termometer på hur det stod till i hans liv. Harry bad Lebie gå igenom skåpet och kommoden i sovrummet, och väntade med att öppna toalettskåpet bredvid spegeln tills han hade gått ut. På de två översta hyllorna låg de prydligt staplade på rad och pekade på honom, som ett lager stridsspetsar i miniatyr: några dussin vakuumförpackade engångssprutor. Andrew Kensington kunde naturligtvis haft sockersjuka och varit tvungen att ta insulinsprutor, men Harry visste bättre. Om de rev ner halva huset skulle de säkert hitta gömstället för pulvret och verktygen, men det fanns ingen anledning. Harry visste vad han behövde veta. Djingis Khan hade inte ljugit när han sa att Andrew var knarkare. Harry hade inte heller tvivlat efter att de hade hittat honom i Ottos lägenhet. Han visste att i ett klimat som nästan alltid kräver kortärmade skjortor och t-shirt, kan inte en polisman gå runt med en underarm full av sprutmärken. Han sätter därför sprutorna på ett ställe där märkena inte är så lätta att upptäcka – som till exempel på underbenens baksidor. Andrews underben och knäveck hade varit fulla av dem. Andrew hade varit kund till killen med Rod Stewart-rösten så länge Djingis kunde komma ihåg. Han tyckte att Andrew var den typ som kunde gå på heroin och samtidigt fortsätta att fungera ganska normalt när det gällde jobbet och det sociala. ”Det är faktiskt inte så ovanligt som många tror”, hade Djingis sagt. ”Men när Speedy via omvägar fick veta att den här killen var polis, fick han nojan direkt och skulle skjuta honom. Trodde han var spanare. Men vi pratade bort honom från det. Killen hade ju varit en av Speedys bästa kunder i flera år. Inte en prutning, alltid pengarna på bordet, höll avtal, inget snack, aldrig något lurt. Jag har aldrig sett en aborigin klara av knark så bra. Fan, jag har aldrig sett någon klara av knark så bra!” Han hade aldrig sett eller hört talas om att Andrew hade pratat med Evans White. ”White har inte något med kunderna där nere att göra, han är grossist, punkt slut. Men han dealar lite på gatan uppe i King’s Cross ibland, har jag hört. Jag vet inte varför, han tjänar ju tillräckligt som det är. Men han slutade visst igen – fick trubbel med några horor, hörde jag.” Djingis hade varit öppenhjärtig nu. Mer öppenhjärtig än han hade behövt vara för att rädda sitt eget skinn. Ja, det hade nästan verkat som det roade honom. Han måste ha räknat med att det inte var någon stor fara för att Harry skulle komma efter honom så länge de i alla fall hade en av hans kolleger på kundlistan. ”Du får hälsa killen och säga att han är välkommen åter. Vi är inte långsinta”, hade Djingis flinande sagt till sist. ”Oavsett vem det är, så kommer de alltid tillbaka, vet du. Alltid.” Harry gick in i sovrummet där Lebie utan synbar entusiasm bläddrade igenom underkläder och papper i lådorna. ”Hittar du något intressant?” frågade Harry. ”Nej, inte något särskilt. Och du?” ”Nej.” De tittade på varandra. ”Vi sticker härifrån”, sa Harry. Vaktmästaren på St. George’s Theatre var i lunchrummet och kom ihåg Harry från kvällen innan. Han såg nästan lättad ut. ”Ä-äntligen någon som inte tänkt fråga och gräva i hur det såg ut. Vi har haft journalister springande runt här h-hela dagen”, sa han. ”Plus alla era tekniker, ju. Men de har ju sitt att göra, de p-plågar inte oss.” ”Ja, de har lite av varje att arbeta med där inne.” ”Snacka inte om det! Jag sov inte så mycket i natt. Frugan var tvungen att ge mig ett av hennes s-sömnpiller. Man skulle inte behöva uppleva sånt. Men ni är väl vana vid sånt, ni …” ”Nja, det här var väl lite mer magstarkt än vad vi vanligtvis upplever, förstås.” ”Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna gå in i det där r-rummet igen.” ”Å, du kommer över det.” ”Men lyssna på mig, jag klarar fan inte att kalla det r-rekvisitarummet ens, jag säger det rummet.” Vaktmästaren skakade förtvivlat på huvudet. ”Det är bara att låta tiden ha sin gång”, sa Harry. ”Lita på mig, jag vet en del om det där.” ”Jag hoppas du har rätt, konstapeln.” ”Kalla mig Harry.” ”Kaffe, Harry?” Harry tackade ja och la en nyckelknippa på bordet mellan dem. ”Se där, ja”, sa vaktmästaren. ”Nyckelknippan som Rechtnagel lånade. J-jag var rädd att den inte skulle komma till rätta och att vi skulle vara tvungna att byta ut alla låsen. Var hittade du den?” ”Hemma hos Otto Rechtnagel.” ”Va? Han använde ju nycklarna i går kväll. Hans logedörr …” ”Tänk inte på det. Jag undrar om det var några andra än skådespelarna bakom scenen i går.” ”Å ja. Få se. Ljusteknikern, de två s-scenassistenterna och ljudkillen var ju där. Inga påklädare eller sminköser, det är ju ingen s-stor produktion det här. Ja, det var väl allt. Under själva föreställningen var det bara scenassistenterna och de andra skådespelarna. Och så jag, då.” ”Och du såg inga andra där?” ”Nix”, svarade vaktmästaren bergsäkert. ”Kunde någon ha tagit sig in en annan väg än genom bakdörren eller genom dörren vid sidan av scenen?” ”Ja, det finns en sidogång uppe vid galleriet. Nu var ju g-galleriet stängt i går, men dörren var öppen därför att ljusteknikern sitter där uppe. Tala med honom.” Ljusteknikerns strumaögon stod ut som på en djuphavsfisk som nyss hade dragits upp på land. ”Jo, vänta lite. Det satt en man där uppe innan pausen. Vi säljer bara biljetter till parkett om vi på förhand ser att det inte blir fullt, men det var inte något konstigt i att han satt där, galleriet låses ju inte även om platsbiljetterna egentligen gäller där nere. Han satt alldeles ensam på bakersta raden. Jag minns att jag undrade varför han ville sitta där, så långt bort från scenen. Nu var det inte så mycket ljus, men, jodå, jag såg honom. När jag kom tillbaka efter pausen, var han som sagt borta.” ”Kan han ha stuckit bakom scenen genom samma dörr som du?” ”Ja.” Ljusteknikern kliade sig i huvudet. ”Jag antar det. Om han gick direkt in i rekvisitarummet kan han till och med ha undgått att bli sedd av någon. När jag tänker på det nu, såg killen faktiskt inte särskilt kry ut, heller. Jäpp. Jag känner ju nu att det har varit något, något som liksom har legat där bak i huvudet och gnagt, något som på ett sätt inte har stämt …” ”Lyssna nu”, sa Harry. ”Allt det där är bra. Nu ska jag visa dig en bild …” ”Det var förresten en sak till med den där mannen …” ”… men först”, avbröt Harry honom, ”vill jag att du ska försöka se mannen du såg i går framför dig, och när du tittar på bilden ska du inte tänka, bara säga det första som faller dig in. Sen ska du få mer tid och eventuellt kunna ändra dig, men nu vill jag bara ha en första reaktion. Okej?” ”Okej”, sa ljusteknikern och spärrade ut de utstående ögonen ännu mer så att han till slut liknade en groda, ”jag är klar.” Harry visade honom bilden. ”Det är han!” kväkte strumamannen blixtsnabbt. ”Ta lite mer tid på dig och berätta sen vad du tänker”, sa Harry. ”Det är inget tvivel. Det var det jag försökte berätta för dig, konstapeln, att mannen var en svarting … en aborigin. Där har du din man!” Harry var sliten. Det hade redan varit en lång dag, och han försökte att inte tänka på resten av den. När han släpptes in i obduktionssalen av en assistent, stod doktor Engelsohns lilla, tjocka kropp böjd över en stor, fet kvinnokropp som låg på ett slags operationsbord med stora lampor ovanför. Harry trodde inte han orkade med flera feta kvinnor i dag, och bad assistenten göra doktorn uppmärksam på att Holy, han som hade ringt tidigare, hade kommit. Med sin sura uppsyn såg Engelsohn ut som prototypen för en galen professor. Det lilla han hade av hår spretade åt alla håll, och det rödmosiga grisansiktet var tillfälligt täckt av en ljus skäggstubb. ”Ja?” Harry förstod att han hade glömt telefonsamtalet två timmar tidigare. ”Jag heter Harry Holy, jag ringde er och bad om att få de första resultaten av obduktionen av Andrew Kensington?” Harry kunde känna den typiska lukten av gin trots att rummet var fyllt av olika andra lukter och kemiska lösningar. ”Å ja. Javisst. Kensington. Tråkigt, det här. Jag pratade med honom flera gånger. När han var i livet, märk väl. Nu ligger han stum som ett ostron inne i lådan där.” Engelsohn pekade med ena tummen bakom sig. ”Det tvivlar jag inte på, doktorn. Vad har ni hittat?” ”Lyssna nu, herr … vad var det nu igen? … Holy, ja! Vi har en kö av lik här som alla tävlar om att få vara först. Ja, inte liken alltså, utan utredarna. Men alla måste vackert vänta på sin tur. Såna är reglerna här, inget tränga sig, förstått? Så i morse när den store hövdingen McCormack själv ringer upp och säger att vi ska prioritera ett självmord, då börjar jag fundera, alltså. Jag hann inte fråga McCormack, men kanske du, herr Hogan, kan svara mig på vad i hela världen det är med denne Kensington som gör att han tror att han är så speciell?” Han kastade föraktfullt med huvudet och andades mer gin på Harry. ”Tja, det är det vi hoppas du kan ta reda på åt oss, doktorn. Är han speciell?” ”Speciell? Vad menar du, speciell? Om han har träben, fyra lungor eller bröstvårtor på ryggen?” Harry var sliten. Det han minst av allt önskade just nu var en alkoholiserad obduktionsläkare som skulle göra sig jobbig därför att han kände sig trampad på tårna. Och folk med akademisk examen har gärna ömmare tår än andra. ”Var det något … ovanligt?” omformulerade sig Harry. Engelsohn såg på honom med något dimmig blick. ”Nej”, sa han. ”Det fanns inget ovanligt. Inget ovanligt alls.” Doktorn fortsatte att titta på honom med vaggande huvud, och Harry förstod att han inte var klar. Han hade bara lagt in en konstpaus som i hans alkoholslöa hjärna säkert inte kändes så överdrivet lång som den gjorde för Harry. ”Här hos oss är det inte ovanligt”, fortsatte doktorn omsider, ”att liken är fulla med knark. Som i det här fallet: med heroin. Det ovanliga måste vara att han är polis, men eftersom vi så sällan får dina kolleger på våra bord, kan jag inte säga hur ovanligt det är.” ”Dödsorsak?” ”Sa du inte att det var du som hittade honom? Vad tror du man dör av om man hänger från taket i en ledning runt halsen? Kikhosta?” Det höll så smått på att börja bubbla inuti Harry, men han höll fortfarande masken. ”Så han dog av brist på luft, inte av en överdos?” ”Bingo, Hogan.” ”Okej. Nästa fråga är tidpunkten för döden.” ”Låt oss säga någon gång mellan midnatt och klockan två i natt.” ”Du kan inte säga mer exakt?” ”Blir du lyckligare om jag säger klockan fyra minuter över ett?” Doktorns redan rödmosiga ansikte hade blivit ännu rödare. ”Bra, då säger vi fyra minuter över ett.” Harry drog djupt efter andan några gånger. ”Jag beklagar om jag uttrycker mig … om jag verkar fräck, doktorn, min engelska är inte alltid helt …” ”… som den borde vara”, fortsatte Engelsohn åt honom. ”Precis. Ni är utan tvivel en upptagen man, doktorn, så jag ska inte störa er mer, bara försäkra mig om att ni har förstått det McCormack sa om att den här obduktionsrapporten inte ska gå den vanliga tjänstevägen, utan direkt till honom.” ”Det går nog inte. Just där är direktiven solklara, Horgan. Det kan ni gärna hälsa McCormack från mig.” Den lille, galne professorn stod bredbent och självsäker med armarna i kors framför Harry som hade fått stridslust i ögonen. ”Regler? Jag vet inte vilken status direktiv har hos Sydneypolisen, men därifrån jag kommer är direktiv något som är till för att folk ska veta vad de ska göra när chefen inte berättar för dem vad de ska göra”, sa Harry. ”Glöm det, Horgan. Yrkesetik är tydligen inte ett område som det månas om på ert kontor, så jag betvivlar att jag kan hålla en särskilt fruktbar diskussion om det med dig. Ska vi sätta punkt där och säga adjö, herr Horgan?” Harry stod kvar. ”Eller vad tycker ni?” sa Engelsohn otåligt. Harry tittade på en man som inte trodde han hade något mer att förlora. En alkoholiserad, medelålders och medelmåttig obduktionsläkare som inte längre hade någon utsikt till uppryckning eller karriär, och som därför inte heller var rädd för något eller någon. För vad kunde de egentligen göra med honom? För Harry hade det varit den längsta och värsta dagen i hela hans liv. Och han hade fått nog. Han grep tag i den vita läkarrockens krage och lyfte upp honom. Det kom ett sprickande ljud från sömmarna. ”Vad jag tycker? Jag tycker vi ska ta blodprov på er och så prata om yrkesetik sen, doktor Engelsohn. Jag tycker vi ska prata om hur många som kan vittna på att ni var full när ni obducerade Inger Holter. Så tycker jag vi ska prata med några som arbetar någonstans där yrkesetiken är stark, några som kan ge er sparken, inte bara härifrån, utan från varje arbete som kräver läkarlicens. Vad tycker ni, doktor Engelsohn? Vad tycker ni om min engelska nu?” Doktor Engelsohn tyckte Harrys engelska var mycket bra, och efter att ha funderat en stund tyckte han att man för en gångs skull kunde låta rapporten gå utanför tjänstevägarna. 13 Tian på Frognerbadet och en gammal ovän vaknar McCormack satt med ryggen åt Harry igen och såg ut genom fönstret. Utanför höll solen på att gå ner, men fortfarande kunde man se en glimt av det lockande, blå havet mellan skyskraporna och det ärgigt gröna Royal Botanic Gardens. Harry var torr i munnen och hade en begynnande huvudvärk. Han hade hållit en sammanhängande och nästan oavbruten monolog i över tre kvart. Om Otto Rechtnagel, Andrew Kensington, heroin, The Cricket, ljusteknikern, Engelsohn, kort sagt allt som hade hänt. McCormack satte fingertopparna mot varandra. Han hade inte sagt något på länge. ”Visste du att långt där ute, på Nya Zeeland, där bor världens dummaste folk? De bor på en ö, helt för sig själva, utan några grannar som skulle ha någon anledning att plåga dem, bara en massa vatten. Ändå har folket på den här ön deltagit i ungefär varje krig som har varit detta århundrade. Inte något annat land, inte ens Sovjet under andra världskriget, har förlorat så många unga män i krig i förhållande till folkmängden. Kvinnoöverskottet på Nya Zeeland blev legendariskt. Och varför allt detta krigande? För att hjälpa. För att ställa upp för andra. De här fåntrattarna slåss inte ens på egen mark, nej då, de sätter sig på båtar och i flyg för att komma bort så långt som möjligt för att dö. De hjälpte de allierade mot tyskarna och italienarna, sydkoreanerna mot nordkoreanerna och amerikanerna mot japanerna och nordvietnameserna. Min far var en av de här fåntrattarna.” Han vände sig från fönstret och blev sittande öga mot öga med Harry. ”Min far berättade en historia för mig om en av kanonskyttarna på hans båt under slaget mot japanerna vid Okinawa 1945. Japanerna hade börjat med kamikazeflygare, och de angrep i formation med en egen taktik som de kallade ’att falla som vallmoblad över vattnet’. Och det var precis det de gjorde. Först kom ett flygplan, och om det blev nerskjutet, kom två andra bakom det, därefter fyra och så vidare i en till synes oändlig pyramid av störtande flygplan. Alla ombord på min fars skepp var vettskrämda. Det var ju rena vanvettet, piloter som villigt gick i döden bara för att vara säkra på att bomblasten hamnade där den skulle. Det enda sättet de kunde stoppas på var med en så tät skur som möjligt, en vägg av luftvärnsgranater. Ett enda litet hål i väggen och japanerna var över dem. Man räknade ut att om ett flygplan inte var nerskjutet inom tjugo sekunder efter att det hade kommit inom räckhåll för skottet, så var det för sent, det skulle antagligen lyckas krascha ner i skeppet. Kanonskyttarna visste att de måste träffa varje gång, och ibland kunde flygangreppen vara hela dagen. Min far beskrev de jämna dunkandena från kanoner och de höga, stigande vinandena av inkommande flyg som störtade mot dem. Han sa att han hörde dem varje natt så länge han levde. Slagets sista dag stod han på bryggan när de såg att ett flygplan kom igenom spärrelden och tog kurs rakt mot deras skepp. Skeppskanonerna hamrade loss medan flygplanet långsamt närmade sig. Det såg ut som om det stod stilla på himlen och bara växte lite från sekund till sekund. Till sist kunde de tydligt se cockpiten och konturen av en pilot där inne. Flygplanets granater började slå ner på skeppsdäcket. I samma ögonblick började luftvärnsgranaterna att träffa, och de fläkte upp vingarna mot flygkroppen. Stjärtrodret slets bort, och sen, som i slowmotion, löstes flygplanet upp i sina enskilda beståndsdelar, och till sist var det bara en liten bit med propellern på som träffade däcket med en stjärt av eld och svart rök. De andra artilleristerna var redan i färd med att rikta in sig på nya mål när en man i kanontornet precis nedanför bryggan, en ung korpral som far kände därför att han var från Wellington precis som far, klättrade ut, vinkade och log mot far och sa: ’Det är varmt i dag.’ Sen hoppade han över bord och försvann.” Kanske var det ljuset, men Harry tyckte plötsligt att McCormack såg gammal ut. ”Det är varmt i dag”, fortsatte McCormack. ”Människonaturen är en stor, mörk skog, Sir.” McCormack nickade. ”Jag har hört det tidigare, Holy, och det är kanske sant. Ni hann lära känna varandra ganska bra, du och Kensington, förstår jag. Jag har också hört att någon tycker att Andrew Kensingtons inblandning i det här fallet bör undersökas. Vad tycker du, Holy?” Harry tittade på sina mörka byxor. De var skrynkliga efter att ha legat i väskan så länge, och pressningen var sned. Begravningen skulle vara klockan tolv. ”Jag vet inte vad jag tror, Sir.” McCormack reste sig och började på den runda framför fönstret som Harry kunde vid det här laget. ”Jag har varit polis i hela mitt liv, Holy, men fortfarande tittar jag på mina kolleger och funderar över vad det är som får folk att göra det, att slåss i andras krig. Vad är det som driver dem? Vem är den som vill gå igenom så mycket lidande bara för att andra ska uppnå det de anser är rättfärdighet? Det är de dumma, Holy. Vi. Vi är välsignade med en dumhet så stor att vi tror att vi kan uträtta något. Vi blir skjutna i stycken, förstörda, och en dag hoppar vi i havet, men emellanåt tror vi i vår oändliga stupiditet att det är någon som behöver oss. Och om du en dag ändå skulle avslöja illusionen, är det redan för sent, för vi har blivit poliser, vi står i skyttegravarna och har inga reträttmöjligheter. Vi kan bara undra vad i helvete som hände, exakt när det var vi valde fel. Vi är dömda att vara do-gooders för resten av livet och dömda att misslyckas. Men sanning är lyckligtvis en ganska relativ sak. Och den är flexibel. Vi vänder och vrider den så att den passar in i våra liv. En del av den, i alla fall. Ibland är det tillräckligt att haffa en skurk för att få lite själsro. Men alla vet att det inte är friskt att drivas av skadedjursutrotning för länge. Man får smaka av sitt eget gift. Så vad är poängen, Holy? Mannen har stått i kanontornet ett helt liv, och nu är han död. Vad finns det mer att säga? Sanningen är relativ. Det är inte så lätt att förstå vad extrema påfrestningar kan göra med en människa, för dem som själva inte har upplevt det. Vi har rättspsykiatriker som försöker dra en linje mellan de som är sjuka och de som är kriminella, och de vänder och vrider på sanningen för att den ska få plats i deras teoretiska modellvärldar. Vi har ett rättssystem som vi i bästa fall kan hoppas håller borta några destruktiva människor från gatorna, och journalister som gärna vill uppfattas som idealister därför att de bestämt sig för att avslöja andras brott mot spelreglerna de tror tillvaratar något slags rättfärdighet. Men sanningen?” undrade McCormack: ”Sanningen är att det inte finns någon som lever av sanningen och därför är det ingen som är intresserad av sanningen. Den sanning vi skapar är bara summan av vad folk klarar av, vaktad av den makt de har.” Han spände blicken i Harry. ”Så vem är intresserad av sanningen om Andrew Kensington? Vem är betjänt av att vi skulpterar en ful, förvriden sanning med skarpa, farliga saker som sticker ut och inte får plats någonstans? Inte polischefen. Inte politikerna i stadsfullmäktige. Inte de som kämpar för aboriginernas sak. Inte polisernas fackorganisation. Inte våra ambassader. Ingen. Eller hur?” Harry hade lust att svara Inger Holters anhöriga, men lät bli. McCormack stannade till vid porträttbilden av en ung drottning Elizabeth II. ”Jag skulle föredra att det du har berättat för mig förblir mellan oss, Holy. Du förstår säkert att det är bäst så.” Harry plockade bort ett långt, rött hårstrå från byxbenet. ”Jag har diskuterat det hela med borgmästarens kontor”, sa McCormack. ”För att det inte ska verka för uppenbart, ges Inger Holter-fallet prioritet ett litet tag till. Hittar vi inte något mer, kommer folk snart att finna sig i att det var clownen som dödade den norska flickan. Vem som dödade clownen kan bli svårare att reda ut, men mycket tyder på ett crime passionel, ett svartsjukemord, kanske en hemlig, bedragen älskare, vem vet? När det gäller sånt kan folk leva med att den skyldige slipper undan. Mycket riktigt blir ingenting någonsin bekräftat men indicierna är klara, och efter några år är hela fallet glömt. Att det ska ha varit en seriemördare i farten var bara en teori polisen jobbade efter ett litet tag, men sen förkastade.” Harry gjorde sig färdig för att gå. McCormack harklade sig. ”Jag håller på att skriva intyget, Holy. Jag skickar det till polischefen i Oslo efter att du har rest. Det är i morgon du reser, eller hur?” Harry nickade kort och gick. Den milda kvällsbrisen dämpade inte huvudvärken. Och det försonliga mörkret gjorde inte saken bättre. Harry vandrade planlöst omkring på gatorna. Ett litet djur sprang över stigen genom Hyde Park. Först trodde han att det var en stor råtta, men när han gick förbi såg han en pälsklädd liten rackare kika upp på honom med blanka reflexer från parklyktorna i ögonen. Harry hade aldrig sett ett sådant djur tidigare, men utgick från att det måste vara en opossum. Gnagaren verkade inte vara rädd för honom, tvärtom snusade den nyfiket i luften medan den gjorde några underliga, klagande ljud. Harry satte sig ner på huk: ”Funderar du också på vad du egentligen sysslar med mitt i den här stora stan?” frågade han. Djuret hade lagt huvudet på sned till svar. ”Vad tycker du, ska vi sticka hem i morgon? Du till din skog och jag till min?” Gnagaren sprang iväg, den ville inte övertalas att sticka någonstans. Den hade sitt hem just här i parken, bland bilarna, människorna och soptunnorna. Ute vid Woollomolo gick han förbi en bar. Ambassaden hade ringt. Han hade sagt att han skulle ringa tillbaka. Vad tänkte Birgitta? Hon sa inte så mycket. Och han frågade inte så mycket. Hon hade inte sagt något om födelsedagen i dag, kanske därför att hon hade förstått att han skulle hitta på något dumt. Ta i lite för mycket. Ge henne en alltför dyr present eller säga saker som inte behövde sägas, bara därför att det var sista kvällen och han långt där bak någonstans hade dåligt samvete för att han skulle resa. ”Vad är det för mening?” hade hon kanske tänkt. Som Kristin när hon kom hem från England. De hade träffat varandra på Frognerkaféets uteservering och Kristin hade berättat att hon skulle vara hemma i två månader. Hon var brun och fin och log det gamla vanliga leendet över ölglaset, och han hade vetat exakt vad han skulle säga och göra. Det var som att spela en gammal melodi man trodde man hade glömt på pianot – huvudet var tomt, men fingrarna hittade rätt. De hade druckit sig fulla, men det var innan det bara rörde sig om att bli full, så Harry kom ihåg resten också. De hade tagit spårvagnen ner till staden, och Kristin hade lett dem båda förbi kön på Sardines. På natten, svettiga av dansandet, hade de tagit en taxi upp igen till Frogner, klättrat över Frognerbadets staket, och på toppen av hopptornet, tio meter över den folktomma parken, hade de delat en flaska vin som Kristin hade i sin väska medan de såg ut över staden och berättade för varandra vad de skulle bli som alltid var något annat än vad de hade sagt senast. Så hade de hållit varandra i händerna, tagit sats och hoppat ut över kanten. Medan de föll hade han hela tiden haft hennes gälla skrik runt sig som ett fantastiskt, skärande brandlarm i öronen. Han hade legat och skrattat högt på bassängkanten när hon steg upp ur vattnet och kom fram till honom med kjolen klistrad mot kroppen. Nästa morgon hade de vaknat tätt omslingrade i hans säng, svettiga, fyllesjuka och kåta, och han hade slängt upp dörren till balkongen och kommit tillbaka till sängen med vajande baksmälleerektion som hon glatt tagit emot. Han hade knullat henne sanslöst, intelligent och innerligt, och ljudet av lekande ungar på gården hade tystnat när brandlarmet gått igen. Det var först efteråt hon hade ställt den obegripliga frågan: ”Vad är det för mening?” Vad var det för mening, eftersom det ändå aldrig blev mer mellan dem? Eftersom hon skulle tillbaka till England, eftersom han var så egoistisk, eftersom de var så olika och aldrig skulle gifta sig, skaffa barn och bygga hus tillsammans. Eftersom det inte ledde någonstans? ”Är inte de senaste tjugofyra timmarna tillräcklig orsak?” hade Harry frågat. ”Vad händer om man i morgon upptäcker att du har bröstcancer, vad är det då för mening? Om du sitter där med ditt hus, dina ungar, ett blått öga och hoppas att din man har somnat innan du lägger dig, vad är det då för mening? Är du verkligen säker på att du ska lyckas fånga lyckan med den här superplanen du har?” Hon hade kallat honom en omoralisk, ytlig hedonist och sagt att det fanns mer här i livet än att knulla. ”Jag förstår att du vill ha allt det andra”, hade Harry sagt, ”men måste allt du gör vara ett steg på vägen mot ditt rosa, lyckliga Nirvana? När du sitter på ålderdomshemmet kommer du att ha glömt färgen på servisen du fick i bröllopsgåva, men jag lovar dig att du kommer ihåg tiometershoppet och att vi knullade på bassängkanten efteråt.” Det var egentligen hon som skulle vara bohemen, den okonventionella, livsnjutaren av de två, men det sista hon sa innan hon marscherade ut och slängde igen dörren efter sig var att han inte förstod något och att det var på tiden att han blev vuxen. ”Vad är det för mening?” skrek Harry, och ett passerande par på Harmer Street vände sig om. Förstod inte Birgitta meningen heller, var hon rädd för att saker och ting skulle bli lite för starka därför att han skulle åka i morgon? Var det därför hon föredrog att ha födelsedagssällskap med ett telefonsamtal från Sverige? Givetvis borde han ha frågat henne rakt ut om de här sakerna, men som sagt; vad var det för mening? Harry kände hur trött han var och visste att han inte skulle kunna sova. Han vände och gick tillbaka till baren. Det fanns lampor med döda insekter i uppe i taket och spelautomater längs väggarna. Han hittade ett bord vid fönstret, väntade på servitören och bestämde sig för att inte beställa något om ingen upptäckte honom. Han ville bara sitta i fred. Kyparen kom bort och frågade Harry vad han ville ha, och Harry kollade länge på drickamenyn innan han beställde en cola. Han hade frågat om Birgitta ville följa med på Andrews begravning. Hon hade nickat och sagt naturligtvis. I fönstret såg han sin dubbelexponerade spegelbild och tänkte att Andrew borde ha varit här nu, så han hade haft någon att diskutera saken med. Hade detta varit en deckare, hade de kanske kört inledningen nu medan Harry och fadern tittade på texten och modern som inte hade förstått poängen ställde idiotiska frågor. Men det var inte en deckare, och det var Harry som inte hade förstått poängen. Hade Andrew försökt berätta för honom att Otto Rechtnagel hade mördat Inger Holter? Och i så fall; varför? Finns det något så hysteriskt komiskt som tillbakahållen sexuell läggning, och skapar det seriemördare som hämnas på blonda flickor? Hur hade Harry kunnat undgå att förstå det Andrew ville ha honom att förstå? Introduktionen, de underfundiga meddelandena, den uppenbara lögnen om ögonvittnet i Nimbin som hade sett White – hade inte allt varit för att styra honom bort från White och få honom att se, kanske? Andrew hade själv sett till att bli satt på fallet och komma i par med en utlänning som han räknade med att kunna kontrollera. Men varför hade inte Andrew stoppat Otto Rechtnagel själv? Vilka band fanns mellan dem som gjorde att det måste göras med honom, Harry, som mellanled? Hade Otto och Andrew varit älskare, var det därför? Var det Andrew som var Ottos hjärtesorg? I så fall; varför döda Otto just när de skulle ta honom? Därför att Andrew hade en annan plan, en plan som skulle stoppa Otto utan att avslöja honom, Andrew, som älskaren? Som att till exempel få det att se ut som om det var Harry som pekade ut Otto för att sedan arrangera ett raskt gripande där han dödade Otto ”i självförsvar” eller i ett ”flyktförsök”. Något sådant. Harry smakade på det och tyckte det smakade illa. Om det var rätt, hade Otto varit dömd till döden hela tiden. Men på grund av att Andrew hade legat på sjukhus när de löste gåtan, så hade saker och ting gått för fort och den ursprungliga planen hade inte låtit sig genomföras. ”Ge mig två dagar”, hade han sagt. Harry avvisade en raglande berusad kvinna som ville slå sig ner vid hans bord. Men varför begå självmord efter mordet, Andrew kunde ju komma undan med det? Eller kunde han det? Ljusteknikern hade sett honom, Harry kände till vänskapen med Otto och han hade knappast något alibi för tidpunkten för mordet. Jaha, då var det väl dags för eftertexterna ändå? Fan, vänta! Harry kunde till nöds begripa att Andrew kunde planera och arrangera att Otto till exempel skulle skjutas under ett misslyckat arresteringsförsök. En arrestering som Otto överlevde skulle medföra en stor rättssak med dito mediafokus. Andrew skulle riskera att allt kom i dagen. Tidningsrubriker som ”Svart detektiv var seriemördarens exälskare”, med stor bild under – livet blir inte detsamma efter sådant. Dessutom kunde det hända att Andrew drevs av skuldkänslor, att han kände ett personligt ansvar över att inte ha stoppat Otto tidigare och därför ge Otto ett straff som inte de australiska domstolarna kunde utdöma – döden. Möjligheten att arrangera ett fiktivt skottdrama utan vittnen var absolut möjligt, att slippa undan ett regelrätt mord var en annan sak. Det gnydde i Harrys mage. Andrew hade tagit sanslösa chanser för att få tag på Otto innan de andra kunde slå klorna i honom. Hur rimmade det egentligen med verkligheten att en man skar sönder sin exälskare för att dölja sin sexuella läggning i en stad där man närmast blev betraktad som avvikare ända tills motsatsen bevisades? Och rimmade det verkligen med att han tog sitt liv efteråt? Harrys glödande huvudvärk hade gradvis stegrats, och nu kändes det som om någon använde hans huvud som städ. I gnistregnet bakom ögonen försökte han greppa en tanke i taget, men det kom hela tiden nya som knuffade undan den senaste. Kanske hade McCormack rätt – kanske hade det bara blivit en varm dag för en skakig själ. Harry orkade inte tänka på alternativet – att det fanns mer. Att Andrew Kensington hade haft värre saker att dölja, mer att rymma ifrån än att han fick sig lite kuk då och då. En skugga föll över honom, och han tittade upp. Kyparens huvud täckte ljuset, och i siluetten tyckte Harry att han såg Andrews blåsvarta tunga sticka ut. ”Något mer, Sir?” ”Jag ser att du har en drink som heter Black Snake …” ”Jim Beam och cola.” Det skällde vilt där nere nu. ”Fint. Ge mig en dubbel Black Snake utan cola.” Harry hade gått vilse. Framför honom låg trappor, bakom honom vatten och mer trappor. Nivån på kaoset var i stigande, masttopparna där ute i bukten svängde fram och tillbaka, och han visste inte hur han hade hamnat i dessa trappor. Han bestämde sig för att gå upp. ”Uppåt är bäst”, hade hans far alltid sagt. Det var inte helt problemfritt, men med husväggarna till hjälp kom han upp. Challis Avenue stod det på en skylt, men det sa honom inget, så han fortsatte att gå rakt fram. Han försökte titta på klockan, men han hittade den inte. Det var mörkt och nästan folktomt på gatorna, så Harry utgick från att det var sent. När han kom till ännu flera trappor, tyckte han att det hade blivit tillräckligt med trappor, och svängde till höger upp över Macleay Street. Han måste ha gått långt, för det sved under fotsulorna. Eller hade han sprungit? En reva i vänstra byxbenet avslöjade att han kanske hade fallit. Han passerade några barer och restauranger, men alla var stängda. Även om det var sent, måste det vara möjligt att få sig en drink i en miljonstad som Sydney? Han gick ut i gatan och vinkade på en gul taxi med ljuset på. Den bromsade in, men ångrade sig och körde vidare. Fan, ser jag så jävlig ut, tänkte Harry och småskrattade. Längre upp på gatan började han träffa på människor, han hörde ett tilltagande sorl av röster, bilar och musik, och när han rundade hörnet kände han snabbt igen sig. Snacka om tur, han hade kommit till Korsningen med stort K! Darlinghurst Road låg blinkande och bullrande framför honom. Nu var alla möjligheter öppna. Den första baren han prövade nekades han att komma in, men i ett litet kinesiskt sjapp fick han komma in, och där serverade de honom whisky i ett stort plastglas. Det var trångt och mörkt där inne, med ett outhärdligt oljud från alla spelautomaterna, så han tog sig ut på gatan igen efter att ha hällt i sig glasets innehåll. Han höll sig fast i en stolpe medan han tittade på bilarna som gled förbi och försökte mota undan en svag hågkomst av att han hade kräkts på golvet i en bar tidigare under kvällen. Medan han stod där kände han någon picka honom på ryggen. Han vände sig om och såg en stor röd mun och att det fattades en hörntand när den öppnade sig. ”Jag hörde om Andrew. Jag beklagar”, sa den. Så tuggade den vidare på tuggummit. Det var Sandra. Harry försökte säga några saker, men hans uttal måste ha varit mycket dåligt, för Sandra såg frågande på honom. ”Är du ledig?” frågade han till slut. Sandra skrattade. ”Yes, but I don’t think you’re up to it.” ”Är det en förutsättning?” lyckades Harry fråga efter mycken möda. Sandra såg sig omkring. Harry tyckte han såg en glimt av en glänsande kostym i skuggorna. Teddy Mongabi var knappast långt borta. ”Lyssna, jag arbetar nu. Kanske du skulle gå hem och sova lite, så kunde vi ta ett snack i morgon.” ”Jag kan betala”, sa Harry och började dra upp plånboken. ”Ta bort den där!” sa Sandra och föste tillbaka hans plånbok. ”Jag följer med dig och du får betala lite, men inte här, okej?” ”Vi går till mitt hotell, det ligger runt hörnet här, Crescent Hotel”, sa Harry. Sandra ryckte på axlarna. ”Whatever.” På vägen gick de in i en bottleshop där Andrew köpte två flaskor Jim Beam. Nattportieren på Crescent granskade Sandra från topp till tå när de steg in i receptionen. Han såg ut som om han skulle säga något, men Harry hann först. ”Har du aldrig sett en undercover-polis tidigare?” Nattportieren, en ung kostymklädd asiat, log osäkert. ”Nå, glöm att du har sett henne och ge mig mina rumsnycklar. Vi har arbete att göra.” Harry tvivlade på att nattportieren köpte hans snörvlande amsagor, men han gav i alla fall Harry nyckeln utan protester. I rummet öppnade Harry minibaren och tog ut allt alkoholhaltigt. ”Den här tar jag”, sa Harry och plockade ut en miniatyrflaska med Jim Beam. ”Resten är ditt.” ”Du måste vara otroligt glad i whisky”, sa Sandra och öppnade en öl. Harry tittade på henne och såg lite perplex ut. ”Är jag?” sa han. ”De flesta tycker om lite olika sorters gift. För variationens skull, eller hur?” ”Jaså? Dricker du?” Sandra drog på det. ”Inte egentligen. Jag försöker skära ner. Bantningskur.” ”Inte egentligen”, sa Harry. ”Så du vet alltså inte vad du pratar om. Såg du Leaving Las Vegas med Nicholas Cage?” ”Va?” ”Glöm det. Det skulle liksom handla om en alkis som bestämde sig för att dricka ihjäl sig. Just det skulle jag kunna tro på. Problemet var att killen drack vad som helst. Gin, vodka, whisky, bourbon, brandy … hela surven. Helt okej om du inte har några alternativ. Men den här killen stod i världens mest välfyllda sprithak i Las Vegas, hade massor med pengar och absolut inga preferenser. Inga jävla preferenser! Jag har aldrig träffat en alkis som skiter i vad han dricker. När du väl har hittat ditt gift, så håller du dig till det, eller hur? Han blev till och med nominerad till en Oscar.” Harry lutade huvudet bakåt, tömde miniflaskan och gick och öppnade balkongdörren. ”Hur gick det?” frågade Sandra. ”Han drack ihjäl sig”, sa Harry. ”Jag menar, vann han en Oscar?” ”Ta ut en av flaskorna ur påsen och kom hit. Jag vill att vi ska sitta här på balkongen och se ut över stan. Jag fick just en déjà vu.” Sandra tog med två glas och flaskan och satte sig bredvid honom med ryggen mot väggen. ”Låt oss för ett ögonblick glömma vad den jäveln har gjort i levande livet. Låt oss dricka en skål för Andrew Kensington.” Harry hällde upp i glasen. De satt tysta och drack. Harry började skratta. ”Ta till exempel den här killen i The Band, Richard Manuel. Han hade allvarliga problem, inte bara med drickandet utan med … ja, livet. Till slut orkade han inte mer, utan hängde sig på ett hotellrum. Hemma i hans hus fann de två tusen flaskor, alla av ett och samma märke – Grand Marnier. Bara det. Fattar du? Fucking apelsinlikör. Där hade du en man som hade hittat sin grej. Nicholas Cage – ha! Det är ett underligt universum vi lever i …” Han slog ut med handen mot Sydneys stjärnklara natthimmel, och de drack mer. Harry hade börjat blinka med ögonen när Sandra la en hand på hans kind. ”Harry, hör du, jag måste tillbaka till jobbet. Jag tror du är färdig för sängen.” ”Vad kostar en hel natt?” Harry hällde upp mer whisky i sitt glas. ”Jag tror inte …” ”Stanna kvar. Vi dricker ur, sen gör vi det. Jag lovar att komma fort.” Harry fnissade. ”Nej, Harry. Jag går nu.” Sandra reste sig och blev stående med korslagda armar. Harry kom på benen, tappade balansen och tog två steg bakåt mot balkongräcket innan Sandra fick tag i honom. Han slog armarna runt de späda axlarna, lutade sig tungt mot henne och viskade: ”Kan du inte vaka över mig, Sandra? Bara i natt. För Andrews skull. Vad är det jag säger? För min skull.” ”Teddy kommer att börja undra vart jag …” ”Teddy ska få sina pengar och hålla käft. Snälla?” Sandra tvekade, men suckade sedan: ”Okej, då. Men låt oss först få av dig de här byxorna, herr Holy.” Hon baxade in honom till sängen, fick av honom skorna och drog av honom byxorna. Skjortan klarade han på något mirakulöst sätt att själv knäppa upp. Sandras svarta minikjol försvann över huvudet i ett huj. Hon var ännu tunnare utan kläder, axlar och höfter stack ut, och revbenen låg som en tvättbräda under de små brösten. När hon gick för att släcka taklampan såg Harry att hon hade stora blåmärken på ryggen och på lårens baksidor. Hon la sig bredvid honom och strök honom över den hårlösa bröstkorgen och magen. Sandra luktade svagt av svett och vitlök. Harry stirrade i taket. Han var förundrad över att han i sitt nuvarande tillstånd över huvud taget kände någon lukt. ”Lukten”, frågade han, ”är det du eller de andra männen du har haft i natt?” ”Bägge delar, antar jag”, svarade Sandra. ”Stör det dig?” ”Nej”, svarade Harry, tog hennes fuktiga, varma hand och la den mellan sina ben. Sandra skrattade. ”Hallå där. Och mor som lärde mig att män som dricker bara blir stora i käften.” ”Med mig är det omvänt”, sa Harry. ”Spriten förlamar tungan, men pumpar upp kuken. Det är sant. Jag vet inte varför, det har bara alltid varit så.” Sandra satte sig på honom, drog den tunna trosan åt sidan och förde in honom utan vidare krumbukter. Han tittade på henne medan hon guppade upp och ner. Hon mötte hans blick, gav honom ett kort, litet leende och tittade sedan åt ett annat håll. Det var ett sådant leende man får när man står på hållplatsen och oförhappandes möter en annans blick lite för länge. Harry blundade, hörde det rytmiska knirkandet i sängen och tänkte att det inte var helt sant; spriten lamslog. Känslan som gjorde att det kunde gå så fort för honom, som han hade lovat, var borta. Sandra arbetade oförtröttligt vidare medan Harrys tankar gled under täcket, ut ur sängen och ut genom fönstret. Han färdades under en omvänd stjärnhimmel över havet tills han kom till en kust med en vit strimma längst ut. När han kom lägre såg han att det var en sandstrand som havet bröt mot, och när han kom ännu närmare såg han att där fanns en stad han hade varit i tidigare och att det låg en flicka han kände på stranden. Hon sov, och han landade försiktigt bredvid henne för att inte väcka henne. Så la han sig ner och blundade. När han vaknade igen höll solen på att gå ner, och han var ensam. På strandpromenaden bakom honom promenerade folk han tyckte sig känna igen. Kom han inte ihåg några av dem från filmer han hade sett? Några av dem hade solglasögon och gick med små, magra hundar i koppel framför höga hotellfasader som reste sig på andra sidan gatan. Harry gick ner till strandkanten och skulle precis gå ut i havet när han såg att det var fullt med brännmaneter. De låg i strandkanten och sträckte ut långa, röda trådar och nere i den våta, geléaktiga spegeln kunde han ana konturerna av ansikten. En båt dunkade förbi. Den kom närmare och närmare, och plötsligt vaknade Harry. Det var Sandra som skakade honom. ”Det är någon här!” viskade hon. Harry hörde att någon bultade på dörren. ”Jävla receptionist!” sa han, for upp, la en kudde framför underlivet och öppnade dörren. Det var Birgitta. ”Hej!” sa hon, men hennes leende stelnade när hon såg Harrys flinande ansiktsuttryck. ”Vad är det? Är det något fel, Harry?” ”Ja”, sa Harry. ”Det är något fel.” Hans huvud dunkade så att allt såg vitt ut för varje pulsslag. ”Varför är du här?” ”De ringde inte. Jag väntade och väntade och så ringde jag hem, men det var ingen som svarade. De måste ha missförstått tidpunkten och ringt medan jag var på jobbet. Sommartid och sånt, de har säkert bökat med tidsskillnaden, det är typiskt pappa.” Hon pratade fort och försökte visst låta som om det var den naturligaste sak i världen att hon stod i en hotellkorridor mitt i natten och pratade om alldagliga saker med en kille som tydligen inte hade tänkt släppa in henne. De blev stående och såg på varandra. ”Har du någon hos dig?” frågade hon. ”Ja”, sa Harry. Det lät som en torr kvist som gick av när hon gav honom en örfil. ”Du är full!” sa hon. Tårarna vällde upp i hennes ögon. ”Hör nu, Birgitta …” Hon knuffade till honom så hårt att han snubblade bakåt in i rummet, och gick in efter honom. Sandra hade fått på sig minikjolen, hon satt på sängen och försökte få på sig skorna. Birgitta böjde sig som om hon hade fått plötsliga magsmärtor. ”You whore!” skrek hon. ”Rätt gissat”, sa Sandra torrt. Hon tog uppträdet med större ro än de andra två i rummet, men satsade ändå på en snabb sorti. ”Ta dina saker och försvinn!” skrek Birgitta med gråt i rösten och kastade handväskan som låg på stolen mot Sandra. Den träffade sängen och innehållet ramlade ur. Harry stod naken och lätt svajande mitt på golvet, och såg till sin förvåning att det plötsligt satt en pekineser på sängen. Bredvid den håriga tingesten låg en hårborste, cigaretter, nycklar, en bit grönskimrande kryptonit och det största urval kondomer Harry någonsin hade sett. Sandra himlade uppgivet med ögonen, tog tag i pekineserns nackskinn och stoppade ner den i väskan igen. ”Så var det monetas, sötnos”, sa hon. Harry rörde sig inte, så hon plockade upp hans byxor och tog fram plånboken. Birgitta hade sjunkit ihop på en stol, och för ett ögonblick hördes bara Sandras låga, koncentrerade räknande och Birgittas hulkande gråt från stolen. ”I’m outta here”, sa Sandra när hon var nöjd, och borta var hon. ”Vänta!” sa Harry, men det var för sent. Dörren slog igen. ”Vänta!?” sa Birgitta. ”Sa du vänta?” skrek hon och for upp från stolen. ”Din jävla horbock, satans fyllo. Du har ingen rätt …” Harry försökte lägga armarna runt henne, men hon slog sig lös. De stod framför varandra som två brottare. Birgitta såg ut att vara i något slags trance; ögonen var blanka och blinda av hat och munnen darrade av raseri. Harry tänkte att om hon hade haft möjlighet att döda honom, så hade hon gjort det nu utan att tveka. ”Birgitta, jag …” ”Sup ihjäl dig och försvinn ur mitt liv!” Hon vände på klacken och sprang ut. Det skakade i hela rummet när dörren slog igen. Telefonen ringde. Det var receptionen. ”Vad är det som försiggår, herr Holy? Damen i rummet bredvid ringer och …” Harry la på luren. Ett plötsligt vilt raseri steg upp i honom, och han tittade sig omkring efter något att förstöra. Så tog han whiskyflaskan på bordet och skulle precis kasta den i väggen, men ångrade sig i sista ögonblicket. Livslång träning i självbehärskning, tänkte han, öppnade flaskan och satte den till munnen. Det rasslade av nycklar, och Harry vaknade av att dörren gick upp. ”No room service now, please come back later!” ropade Harry ner i kudden. ”Herr Holy, jag representerar hotellets ledning.” Harry vände sig om. Två kostymklädda personer hade kommit in i rummet. De två stod på respektfullt avstånd från sängen, men verkade ändå i högsta grad bestämda. Harry kände igen den ene som receptionisten från kvällen innan. Den andre fortsatte: ”Ni har brutit mot hotellets regler, och jag beklagar att behöva säga att vi måste be er fortast möjligt betala er räkning och lämna hotellet, herr Holy.” ”Husets regler?” Harry kände att han snart måste kräkas. Kostymen harklade sig. ”Ni tog med en kvinna upp på rummet som vi misstänker vara … ja, en prostituerad. Dessutom väckte ni stora delar av våningen mitt i natten med ert bråk. Vi är ett respektabelt hotell och måste se upp med sånt, det förstår ni säkert, herr Holy.” Harry grymtade till svar och vände ryggen till. ”Det är bra, hotelledningsrepresentanter. Jag reser ändå i dag. Låt mig sova i fred tills jag checkar ut.” ”Ni skulle redan ha checkat ut, herr Holy”, sa receptionisten. Harry kisade mot klockan. Den var kvart över två. ”Vi har försökt väcka er.” ”Mitt flyg …” sa Harry och försökte få benen ur sängen. Efter två försök fick han fast mark under fötterna och reste sig upp. Han hade glömt att han var naken, och receptionisten och conciergen ryggade förskräckt tillbaka. Det gick runt för honom, taket snurrade några varv och han måste sätta sig ner på sängkanten igen. Sedan kräktes han. BUBBUR 14 En receptionist, två utkastare och en kille som heter Speedy Kyparen på Bourbon & Beef plockade bort hans orörda Eggs Benedicte och tittade medlidande på gästen. Han hade kommit hit varje morgon i över en vecka, läst tidningen och ätit sin frukost. Några dagar hade han i och för sig sett trött ut, men kyparen hade aldrig sett honom se så medtagen ut som i dag. Klockan hade dessutom varit närmare tre innan han dök upp. ”A hard night, Sir?” Gästen satt med väskan bredvid sig vid bordet och stirrade rödögd och orakad framför sig. ”Ja. Ja, det har varit en hård natt. Jag har gjort … mycket.” ”Good on ya. Det är det King’s Cross är till för. Ska det vara något mer, Sir?” ”Tack, men jag har ett flyg att passa …” Kyparen beklagade det tyst för sig själv. Han hade börjat tycka om den lugne norrmannen som såg lite ensam ut, men som var vänlig och som gav rikligt med dricks. ”Ja, jag såg väskan. Om det betyder att det är sista gången vi ser er på ett tag, så vill jag be om att slippa ta betalt i dag. Är ni säker på att jag inte kan få bjuda er på en bourbon, en Jack Daniel’s? One for the road, Sir?” Norrmannen såg förundrat upp på honom. Som om kyparen nyss hade föreslagit något som han, gästen, inte hade lyckats komma på själv och som han nu tyckte hade varit uppenbart hela tiden. ”Gör den dubbel, är du snäll.” Springfield Lodges ägare hette Joe och var en överviktig, trevlig kille som med noggrannhet och klokhet hade drivit sitt lilla, lätt nerslitna etablissemang i King’s Cross i nästan tjugo år. Det var varken bättre eller sämre än andra hotell i nedre änden på prisskalan i det här området, och han fick få, knappt några, klagomål. En av anledningarna var att Joe som sagt var en trevlig kille. En annan att han alltid insisterade på att gästerna först gick och tittade på rummet, och att han drog av fem dollar om de betalade för mer än en natt. Den tredje och kanske viktigaste anledningen var att han lyckades hålla stället någorlunda fritt från backpackers, fyllerister, narkomaner och prostituerade. Till och med oönskade gäster hade svårt att inte tycka om Joe. För på Springfield Lodge möttes ingen av några granskande blickar eller order om att sticka därifrån, bara ett beklagande leende och beskedet att det dessvärre var fullt, men att det kanske kom någon avbeställning nästa vecka och att de var välkomna tillbaka då. Tack vare Joes stora människokunskap och snabba och säkra klassificering av dem som sökte logi, gjorde han detta utan ett ögonblicks tvekan eller flackande med blicken, och han råkade därför sällan ut för trubbel med krångliga typer. Bara vid sällsynta tillfällen missade Joe vilket slags människa det var han hade framför sig, och någon av gångerna hade han bittert fått ångra det hela efteråt. Det var några av dessa gånger han mindes när han snabbt försökte summera de motstridiga intryck den blonde, långe mannen framför honom gav. Han hade enkla kvalitetskläder som tydde på att han hade pengar, men inte absolut måste använda dem. Att han var utlänning var ett stort plus, det var i regel australierna som skapade problem. Backpackers med ryggsäckar och sovsäckar betydde gärna vilda fester och försvunna handdukar, men den här hade väska, och väskan verkade dessutom välpackad och så pass lite sliten att den knappast tillhörde en som hela tiden flyttade runt. I och för sig var mannen orakad, men det verkade inte vara alltför länge sedan håret hade sett insidan av en frisersalong. Naglarna var dessutom rena och nyklippta och pupillerna någorlunda normalt stora. Summan av allt detta och att mannen nyss hade lagt ett VISA-kort på disken och legitimerat sig som norsk polis, gjorde att det vanligtvis så snabba ”dessvärre, men …” försvann någonstans. För det var utom allt tvivel att mannen var full. Stupfull, till och med. ”Jag vet att du vet att jag har tagit några drinkar”, sa mannen på en snörvlande, men ganska god engelska när han märkte Joes tvekan. ”Låt oss anta att jag går bärsärk på rummet. Låt oss helt enkelt anta det. Slår sönder teven och spegeln och badrummet och kräks i sängen. Sånt har hänt förr. Kan en deposition på tusen dollar täcka det mesta? Jag har dessutom för avsikt att vara så pass full att jag knappast kommer att vara särskilt högljudd, terrorisera andra gäster eller visa mig särskilt mycket i korridorer eller receptionen.” ”Dessvärre, men det är fullt den här veckan. Kanske …” ”Greg på Bourbon & Beef rekommenderade det här stället och bad mig hälsa till Joe. Är det du?” Joe tittade länge på mannen. ”Låt mig inte ångra detta”, sa han och gav honom nyckeln till rum 73. ”Hello?” ”Hej, Birgitta, det är Harry. Jag …” ”Jag har besök, Harry, det passar lite dåligt just nu.” ”Jag ville bara säga att jag inte menade att …” ”Lyssna nu, Harry. Jag är inte arg och det är ingen skada skedd. Det finns lyckligtvis en gräns för hur mycket en kille man bara känt en vecka kan såra en, men jag skulle föredra att du inte kontaktar mig igen. Okej?” ”Nja, nej, egentligen inte …” ”Som sagt så har jag besök, så jag önskar dig lycka till med resten av vistelsen och hoppas att du kommer helskinnad hem till Norge. Hej då.” … ”Hej då.” Teddy Mongabi hade inte gillat att Sandra stannade borta hela natten med den skandinaviske polisen. Han tyckte det luktade trubbel lång väg. När han såg mannen komma gående mot sig upp längs Darlinghurst Road med djupa knäböjningar och hängande armar, var hans första impuls att ta två steg bakåt och försvinna i trängseln. Nyfikenheten blev dock för stor, och han la armarna i kors och ställde sig i vägen för den fullständigt galne polisen. Mannen försökte runda honom, men då grep Teddy honom i axeln och vände runt honom. ”Hälsar du inte på vänner, mate?” Mate såg slött på honom. ”Hallicken …”, sa han uttryckslöst. ”Jag hoppas Sandra levde upp till förväntningarna, konstapeln.” ”Sandra? Få se … Sandra var fin. Var är hon?” ”Hon är ledig i kväll. Men jag kan kanske fresta konstapeln med något annat.” Polisen tog ett snedsteg. ”Javisst. Javisst. Kom igen, hallick. Fresta mig.” Teddy skrattade. ”Den här vägen, konstapeln.” Han stöttade den fulle polisen nerför trappan till klubben och placerade honom framför sig vid ett bord med utsikt över scenen. Teddy knäppte med fingrarna och en lättklädd kvinna var raskt på plats. ”Ge oss två öl, Amy. Och be Claudia dansa för oss.” ”Nästa föreställning är inte förrän klockan åtta, herr Mongabi.” ”Kalla det en extraföreställning. Nu, Amy!” ”Javisst, herr Mongabi.” Polisen hade fått ett idiotiskt flin på läpparna. ”Jag vet vem som kommer”, sa han. ”Mördaren. Det är mördaren som kommer.” ”Vem?” ”Nick Cave.” ”Nick who?” ”Och den blonda sångerskan. Hon använder väl peruk, hon också. Hör du …” Diskodunket hade skruvats upp och polisen höll upp bägge pekfingrarna i luften som om han skulle till att dirigera en symfoniorkester, men mer musik än så blev det inte. ”Jag hörde om Andrew”, sa Teddy. ”För jävligt. Alldeles för jävligt. Om jag förstod saken rätt så hängde han sig. Kan du berätta för mig vad i hela världen som får en livsglad människa att …” ”Sandra använder peruk”, sa polisen. ”Den föll ut ur hennes väska. Det var därför jag inte kände igen henne när jag träffade henne här nere. Just här! Andrew och jag satt där borta. Jag hade sett henne några gånger på Darlinghurst de första dagarna efter att jag kom hit, men då bar hon peruk. En blond peruk. Varför använder hon den inte längre?” ”Aha, konstapeln föredrar blondiner. Då tror jag att jag har något du kommer att tycka …” ”Varför?” Teddy ryckte på axlarna. ”Sandra? Säg det. En kille behandlade henne lite illa för några dagar sen. Sandra påstod att det hade något med peruken att göra och bestämde sig för att droppa den ett tag. Ifall han skulle dyka upp igen, förstår du.” ”Vem?” ”Jag vet inte, konstapeln. Och hade jag vetat något, så hade jag inte sagt det. I vårt yrke är diskretion en dygd. Något jag är säker på att också du värdesätter. Jag är så dålig på namn, men var det inte Ronny du hette?” ”Harry. Jag måste prata med Sandra.” Han försökte komma på benen och höll på att välta den bricka som Amy kom inbärande med ölen på. Han lutade sig tungt över bordet. ”Var? Har du ett telefonnummer, hallick?” Teddy vinkade bort Amy. ”Av princip lämnar vi aldrig ut flickornas adresser eller telefonnummer till kunderna. Av rent säkerhetsmässiga orsaker, förstår du. Du fattar säkert?” Teddy ångrade att han inte följt sin första impuls och hållit sig undan den fulle och jobbige norrmannen. ”Jag förstår. Ge mig numret.” Teddy log. ”Som sagt lämnar vi inte …” ”Nu!” Harry tog tag i kragen på den glatta, grå kavajen och blåste en blandning av whiskyandedräkt och spyångor i ansiktet på Teddy. Ett insmickrande stråkarrangemang strömmade ut ur en av högtalarna. ”Jag räknar till tre, konstapeln. Om du inte har släppt taget innan dess, ropar jag på Ivan och Geoff. Det betyder luftfärd genom bakdörren. Utanför bakdörren finns det trappor. Branta trappor med tjugofem steg i cement.” Harry flinade och tog ett hårdare tag. ”Skulle du skrämma mig, din förbannade hallickfan? Titta på mig. Jag är så full att jag inte kommer att känna ett skit. I’m fuckin’ indestructable, man. Geoff! Ivan!” Det rörde sig i skuggorna bakom baren. När han vände på huvudet för att kolla, gjorde Teddy ett ryck och kom loss ur hans grepp. Han knuffade till Harry som raglade bakåt. Han fick med sig sin egen stol och bordet bakom innan han brakade i golvet. I stället för att resa sig, blev han liggande och skrattade tills Geoff och Ivan kom och såg frågande på Teddy. ”Ta ut honom genom bakdörren”, sa Teddy och såg polisen bli upplockad som en annan trasdocka och lagd över axeln på ett svart, smokingklätt muskelberg. ”Jag fattar fan inte vad det är för fel på folk nu för tiden”, sa Teddy och rättade till den skrynkelfria kavajen. Ivan gick först och låste upp dörren. ”Vad fan har den här killen ätit?” sa Geoff. ”Han skrattar ju så han går sönder.” ”Vi får se hur länge han skrattar”, sa Ivan. ”Sätt ner honom här.” Geoff satte försiktigt ner Harry på benen och han blev stående och svajade lätt framför de två. ”Kan du bevara en hemlighet, mister?” sa Ivan med ett generat leende och såg ner i golvet. ”Jag vet att det är en superskurkkliché, men jag hatar våld.” Geoff fnissade. ”Sluta, Geoff, jag gör faktiskt det. Fråga bara folk som känner mig. Han tål det inte, kommer de att säga. Ivan kan inte somna, blir deprimerad av det. Världen är tuff nog för oss stackare att klara sig i utan att vi ska göra saker och ting ännu svårare genom att knäcka armar och ben på varandra, håller du inte med? Därför. Därför ska du bara gå hem, och så gör vi inte det hela värre. Okej?” Harry nickade och trevade i fickorna efter något. ”Även om det är du som är skurken i kväll”, sa Ivan. ”Du!” Han satte ett pekfinger i bröstet på Harry. ”Du!” sa Ivan igen och stötte lite hårdare. Den blonde polisen svajade farligt. ”Du!” Harry blev stående och vacklade på hälarna med svängande armar. Han hade inte vänt sig om för att se efter vad som fanns bakom honom, men antagligen hade han förstått det. Ett leende bredde ut sig över hans ansikte när hans slöa blick mötte Ivans. Han föll bakåt och stönade när ryggen och nacken träffade de första stegen. Resten av vägen ner hördes inte ett ljud. Joe hörde att det skrapade på entrédörren, och när han genom glaset såg den nye gästen stå dubbelvikt utanför, visste han att han hade gjort en av sina sällsynta missbedömningar. När han öppnade dörren, föll gästen mot honom. Hade det inte varit för Joes låga tyngdpunkt, skulle de antagligen ha ramlat ihop i en hög bägge två. Joe la gästens arm över axeln och stöttade honom bort till en stol inne i receptionen där han tog sig en närmare titt på honom. Inte hade den blonde alkoholisten varit någon vacker syn när han checkade in, men nu såg han verkligt illa däran ut. Han hade skrapat av stora hudflak på ena armbågen där det glimtade av vitt och rött kött, ena kinden var uppförstorad och det droppade blod från näsan och ner på de skitiga byxorna. Skjortan var sönderriven och det rosslade otäckt i hans bröst när han andades. Men han gjorde det i alla fall – andades. ”Vad har hänt?” frågade Joe. ”Föll i en trappa. Ingen skada skedd, behöver bara ligga ner lite.” Joe var ingen läkare, men utifrån andningsljudet antog han att ett revben eller två hade gått av. Han plockade fram antiseptisk salva och plåster, lappade ihop gästen på de värsta ställena och körde till sist upp en bomullstuss i hans ena näsborre. Gästen skakade på huvudet när Joe ville ge honom ett smärtstillande piller. ”Painkilling stuff in my room”, sa han. ”Du behöver en doktor”, sa Joe. ”Jag ska …” ”Ingen doktor. Jag är helt okej om några timmar.” ”Den andningen låter inte bra.” ”Har aldrig gjort det. Astma. Ge mig bara två timmar i sängen, så ska jag sticka iväg.” Joe suckade. Han visste att han höll på att göra fel nummer två. ”Glöm det”, sa han. ”Du behöver mer än några timmar. Dessutom är det inte ditt fel att trapporna är så fördömt branta här i Sydney. Jag tittar in i morgon.” Han hjälpte gästen till rummet, fick ner honom på sängen och drog av honom skorna. På bordet stod tre tomma och två oöppnade Jim Beam-flaskor. Joe var nykterist, men hade levt tillräckligt länge för att veta att man inte kunde diskutera med en alkoholist. Han öppnade en av flaskorna och satte den på nattduksbordet. Killen skulle ha tillräckligt ont när han vaknade ändå. ”Crystal Castle, var så god.” ”Hallå, är det Margaret Dawson?” ”Speaking.” ”Jag kan hjälpa er son om ni berättar för mig att han dödade Inger Holter.” ”Va? Vem är det?” ”En vän. Ni måste lita på mig, fru Dawson, om inte är det ute med er son. Förstår ni? Dödade han Inger Holter?” ”Vad är det här? Ska det föreställa ett skämt? Vem är Inger Holter?” ”Ni är Evans mor, fru Dawson. Inger Holter hade också en mor. Ni och jag är de enda som kan hjälpa er son. Säg att han dödade Inger Holter? Hör ni!” ”Jag kan höra på er att ni har druckit. Nu ringer jag polisen.” ”Säg det!” ”Nu lägger jag på.” ”Säg d… helvetes fitta!” Alex Tomaros la armarna bakom huvudet och lutade sig bakåt i stolen när Birgitta kom in på kontoret. ”Sätt dig ner, Birgitta.” Hon satte sig på stolen framför Tomaros blygsamma skrivbord, och Alex tog tillfället i akt att studera henne noggrannare. Han tyckte hon såg sliten ut. Hon hade svarta ringar runt ögonen, verkade på dåligt humör och var ännu blekare än vanligt. ”Jag blev förhörd av en polis för några dagar sen, Birgitta. En viss herr Holy, en utlänning. Det framgick av samtalet att han hade pratat med en eller flera ur vår personal och fått upplysningar av … hm, indiskret natur. Vi är naturligtvis alla intresserade av att den som mördade Inger avslöjas, men jag vill bara göra dig uppmärksam på att liknande uttalanden i framtiden skulle kunna uppfattas som … hm, illojala. Och jag behöver väl inte påpeka att så tufft som det är i branschen nu, har vi inte råd att avlöna folk vi inte känner att vi kan lita på.” Birgitta sa ingenting. ”Det ringde en man hit tidigare i dag, och av en slump var det jag som tog telefonen. I och för sig försökte han förvränga rösten genom att snörvla, men jag kände igen accenten. Det var herr Holy igen, och han frågade efter dig, Birgitta.” Birgittas huvud spratt upp. ”Harry? I dag?” Alex tog av sig glasögonen. ”Du vet att jag har ett gott öga till dig, Birgitta, och jag erkänner att jag tar det här … hm, läckaget en smula personligt. Jag hade sett framför mig att vi med tiden skulle komma att bli riktigt goda vänner. Så var inte korkad och förstör det, är du snäll.” ”Ringde han från Norge?” ”Jag önskar att jag kunde bekräfta det, men dessvärre lät det som en i högsta grad lokal linje. Du vet mycket väl att jag inte har något att dölja, Birgitta, inte något som är relevant för den här saken i alla fall. Och det är det de är ute efter, eller hur? Det hjälper inte Inger om du pladdrar på om allt det andra. Så kan jag lita på dig, kära Birgitta?” ”Vad är allt det andra, Alex?” Han såg överraskad ut. ”Jag tänkte att Inger kanske hade berättat för dig. Om bilturen.” ”Vilken biltur?” ”Efter arbetet. Jag uppfattade Inger som mycket inbjudande och saker och ting gick lite överstyr. Jag skulle ju bara köra henne hem och menade inte att skrämma henne, men hon tog mitt lilla skämt lite för bokstavligt, är jag rädd.” ”Jag vet inte vad du pratar om, Alex, och jag är inte säker på om jag vill veta det heller. Sa Harry något om var han var? Skulle han ringa tillbaka?” ”Så, så, vänta lite. Du snackar om killen med förnamn och får färg på kinderna bara jag nämner hans efternamn. Vad är det egentligen som försiggår här? Är det något mellan er två, eller?” Birgitta gned förtvivlat händerna mot varandra. Han lutade sig över skrivbordet och sträckte fram en hand för att klappa henne på håret, men hon slog väck den med en irriterad rörelse. ”Sluta med det där, Alex. Du är en korkskalle, och det har jag berättat för dig tidigare. Var lite mindre korkad nästa gång han ringer, är du snäll. Och fråga var jag kan få tag i honom, okej?” Hon reste sig och gick därifrån. Speedy trodde knappt sina egna ögon när han kom in på The Cricket. Borroughs bakom disken ryckte på axlarna. ”Han har suttit där i två timmar”, sa han. ”Han är mycket full.” Längst in i hörnet vid deras stambord satt mannen som var indirekt orsak till att två av hans kompisar låg på sjukhus. Speedy kände efter att han hade sin nyanskaffade HK .45 ACP i benhölstret och gick bort till bordet. Snubbens haka hade fallit ner mot bröstet och han såg ut som om han sov. En halvfull whiskyflaska stod på bordet framför honom. ”Hej!” skrek Speedy. Snubben lyfte långsamt huvudet och gav honom ett korkat leende. ”Jag har väntat på dig”, snörvlade han. ”Du sitter vid fel bord”, sa Speedy och blev stående. Han hade en hektisk kväll framför sig och kunde inte riskera att bli försenad på grund av den här idioten. Några av kunderna kunde komma när som helst. ”Jag vill att du ska berätta något för mig först”, sa snubben. ”Varför skulle jag det?” Speedy kände pistolens tyngd mot byxbenet. ”Därför att det är här du gör affärer, därför att du nyss kom in genom dörren och därför att det är den tid på dygnet då du är mest sårbar därför att du har dina varor fysiskt på dig och därför att du inte vill att jag ska kroppsvisitera dig framför alla dessa vittnen. Stå kvar.” Först nu såg Speedy mynningen på den Hi-Power som killen höll i knäet och som han verkade hålla ganska nonchalant pekande rakt mot honom. ”Vad vill du veta?” ”Jag vill veta hur ofta Andrew Kensington köpte och när han köpte sist.” Speedy försökte tänka. Han hatade att ha skjutvapen riktade mot sig. ”Har du bandspelare på dig, snut?” Snuten flinade. ”Slappna av. Vittnesmål med en pistol riktad mot sig räknas inte. Det värsta som kan hända är att jag skjuter dig.” ”Okej, okej.” Speedy kände hur han började svettas. Han mätte avståndet ner till benhölstret: ”Om det jag har hört inte är falskt, så är han död. Så det kan väl inte skada. Han var försiktig, ville inte ha för mycket. Han köpte två gånger i veckan, en påse varje gång. Fasta rutiner.” ”Hur länge sen var det han hade köpt när han var här och spelade cricket?” ”Tre dagar. Han skulle köpa nästa dag.” ”Hände det att han köpte av andra?” ”Aldrig. Det vet jag. Sånt blir personligt – en fråga om tillit, om jag säger så. Dessutom var han polis och kunde inte riskera att synas för mycket.” ”Så då han var här hade han nästan inget knark. Flera dagar senare hade han ändå tillräckligt för en överdos som antagligen skulle ha tagit knäcken på honom om inte en sladd hade gjort det. Hur får du det till att stämma?” ”Han hamnade ju på sjukhus. Det var naturligtvis knarksuget som fick honom att sticka därifrån. Vem vet, kanske hade han något i reserv ändå.” Snuten suckade trött. ”Du har rätt”, sa han, stack pistolen innanför jackan och grep glaset framför sig. ”Allt i den här världen är behäftat med dessa kansken. Varför kan inte någon gå mot strömmen och säga att så är det, basta, two and two are whatever it is and that’s that. Det skulle göra vardagen lättare för en hel del människor, tro mig.” Speedy började dra upp byxbenet, men ångrade sig. ”Och vad blev det av sprutan?” mumlade snuten närmast för sig själv. ”Va?” sa Speedy. ”Vi hittade inte någon spruta på platsen. Kanske spolade han ner den på toaletten. Som du sa – en försiktig man. Till och med när han skulle dö.” ”Bjuder du på ett glas?” sa Speedy och satte sig. ”Det är din lever”, sa snuten och gav honom flaskan. 15 Erik Mykland, fallskärmshoppning och en rokokosoffa Harry sprang genom röken in i gränden. Bandet spelade så högt att allt runt omkring honom skakade. Det luktade surt av svavel, och molnen hängde så lågt att han nuddade dem med huvudet. Genom väggen av oljud kunde ändå ett ljud höras, ett intensivt gnissel som hade hittat en ledig frekvens. Det var gnisslet av tänder mot tänder och kedjor som drog över asfalten. Bakom honom kom ett koppel hundar rusande. Gränden blev smalare och smalare, och till slut måste han springa med armarna framför sig för att inte kilas fast mellan de höga, röda murarna. Han tittade upp. Från fönster högt uppe på murväggarna stack små huvuden ut. De vinkade med blå och gröna flaggor och sjöng till den öronbedövande musiken. ”This is the lucky country, this is the lucky country, we live in the lucky country!” Harry hörde gläfsandet strax bakom sig. Han skrek till och föll. Till sin stora förvåning blev det mörkt omkring honom, och i stället för att få ett oförsonligt möte med asfalten, fortsatte han att falla. Han måste ha tumlat ner i ett hål i marken. Och antingen måste Harry ha fallit väldigt långsamt eller så var hålet mycket djupt, för han fortsatte bara neråt. Musiken där uppe blev svagare och svagare, och efter hand som ögonen vande sig vid mörkret såg han att hålets sidor hade fönster där han kunde titta in till andra människor. Jösses, ska jag falla rakt igenom jorden? tänkte Harry. ”Ni är svensk”, sa en kvinnoröst. Harry tittade sig omkring, och medan han gjorde det kom ljuset och musiken tillbaka. Han stod på en öppen plats, det var natt, och ett band stod och spelade på en scen bakom honom. Själv stod han vänd mot ett butiksfönster, närmare bestämt ett fönster till en teveaffär där ett dussin olika teveapparater stod på på var sin kanal. ”Så ni är ute och firar Australian Day, ni också?” sa en annan röst, en mansröst, på ett bekant språk. Harry vände sig om. Ett par stod och log uppmuntrande mot honom. Han gav mungiporna order om att besvara leendet, men han kunde bara hoppas att den blev åtlydd. En viss stramning i ansiktet tydde emellertid på att han fortfarande hade kontroll över den kroppsfunktionen. Andra hade han tvingats överge. Det undermedvetna hade nämligen gjort uppror, och just nu stod slaget om synsinnet och hörseln. Hjärnan arbetade för fullt för att förstå vad som höll på att ske, men det var inte lätt, för den blev hela tiden bombarderad med förvrängd och till viss del absurd information. ”Vi är danska, förresten. Poul heter jag, och det här är min hustru, Gina.” ”Varför tror ni jag är svensk?” hörde Harry sig själv säga. Det danska paret tittade på varandra. ”Ni pratade med er själv, visste ni inte det? Ni tittade på teve och undrade om Alice skulle falla tvärs genom jorden. Och det gjorde hon, ha-ha!” ”Å ja, det”, sa Harry och visste inte vad de talade om. ”Det är inte direkt som midsommar, eller hur? Detta kan man ju bara skratta åt. Man hör att det smäller av raketer, men man ser inget på grund av all röken. Kanske har raketerna tänt eld på någon av skyskraporna där uppe. Ha-ha! Känner ni krutlukten? Ja, det är fuktigheten som får den att lägga sig längs marken. Är ni turist här, ni också?” Harry tänkte ett slag. Han måste ha tänkt alldeles för länge, för när han var färdig att svara, hade danskarna gått. Han vände uppmärksamheten mot teveskärmarna igen. Brinnande kullar på en skärm och tennis på en annan. Det var de årliga begivenheterna i Melbourne; skogsbrand och Australian Open, en vitklädd tonåring blev miljonär samtidigt som flera familjer blev hemlösa några kilometer bort. På en annan skärm visade de bilder av Gro Harlem Brundtland följd av norska fiskebåtar och blåsvarta valkroppar som böljade genom vattnet. Och som om inte det var tillräckligt, såg han på en fjärde något som han tyckte var det norska fotbollslandslaget i aktion mot ett vitklätt lag. Harry erinrade sig att det hade stått något i Sydney Morning Herald om en turnering mellan Australien, Nya Zeeland och Norge. Plötsligt var Erik ”Myggan” Mykland i närbild, och Harry skrattade högt. ”Är du här du också, Myggan?” viskade han mot den kalla glasrutan. ”Eller är det bara jag som hallucinerar? Vad säger du om en liten syratugga, Myggan?” ”Är du galen? Jag är en ungdomsidol”, svarade Myggan. ”Hendrix gör det. Bjørneboe gör det. Harry Hole gör det. Syra gör dig klar i skallen, Myggan. Mer än klar i skallen. Den får dig att se sammanhang som inte ens finns där …” Harry skrattade. Myggan missade en tackling. ”Du kan till och med stå och prata med en teveapparat genom en glasruta och få svar. Känner du Rod Stewart? Han bekostade den här lilla pappersbiten och nu får min hjärna in sex teveprogram, två danskar och ett band samtidigt. Det här knarket borde ju ha legaliserats för länge sen, Myggan, vad säger du? Pompel & Pilt!” I en nyhetssändning visade de bilder av vindsurfare, en gråtande kvinna och delar av en gul våtdräkt med stora bitmärken i. ”Det där är Stordraugen som har varit ute på en svängom från akvariet, Myggan. Frukost i det gröna, ha-ha!” På teveapparaten bredvid fladdrade polisens orange spärrband i vinden vid en skogskant, medan uniformerade polismän gick fram och tillbaka med påsar. Så fyllde ett stort, blekt ansikte skärmen. Det var en dålig stillbild av en blond, ful ung flicka. Hon hade ett dystert uttryck i ögonen, som om hon var ledsen över att hon inte var vackrare. ”Vacker”, sa Harry. ”Det är fina grejer, det. Visste du att …” Lebie passerade förbi kameran bakom en polis som blev intervjuad. ”Fan”, ropade Harry. ”Helvete!” Han slog handflatan mot rutan. ”Skruva upp ljudet? Skruva upp ljudet där inne! Någon …” Bilden hade skiftat till väderkarta över Australiens östkust. Harry pressade näsan mot glaset så att den flöt ut, och i reflexen från en skärm som var avslagen såg han John Belushis ansikte. ”Var det bara något jag inbillade mig, Myggan? Kom ihåg att jag är under påverkan av en mycket stark hallucinogen just nu.” Myggan försökte en dragning, men förlorade bollen. ”Skärp dig. Skärp dig för helvete!” ”Släpp in mig? Jag måste prata med henne …” ”Gå hem och sov ruset av dig. Fulla människor … Hallå där!” ”Släpp mig! Jag säger ju att jag känner Birgitta, hon jobbar i baren.” ”Vi vet, men vårt jobb är att hålla folk som dig borta, fattar du det, blondie?” ”Ao!” ”Ta det lugnt nu, annars måste jag bryta armen på d … omph! Bob? Bob!” ”Ursäkta, men jag börjar tröttna på att folk tar på mig. Tack för i kväll.” ”Vad är det, Nickie? Är det den där?” ”Shit! Låt honom sticka. Han bara vred sig loss och gav mig en i magen. Hjälp mig upp är du snäll.” ”Den här stan är fan i mig på väg att bli knäpp. Såg du nyheterna i kväll? Ännu en tjej som har blivit våldtagen och strypt. De hittade henne i eftermiddags i Centennial Park. Jag tror fan i mig att jag flyttar till Melbourne igen.” Harry vaknade med en dundrande huvudvärk. Ljuset stack i ögonen, och han hann precis registrera att han låg under ett ulltäcke innan han måste luta sig åt sidan. Uppkastningarna kom i snabba stötar och maginnehållet stänkte mot stengolvet. Han föll tillbaka mot bänken och kände gallan svida i näsan medan han ställde sig den klassiska frågan: Var i all världen är jag? Det sista han kom ihåg var att han hade gått in i Green Park, och storken som tittade så anklagande på honom. Nu såg det ut som om han låg i ett cirkelrunt rum med bänkar längs väggarna och några stora träbord på golvet. Längs väggarna hängde redskap, spadar, krattor och en vattenslang, och mitt på golvet fanns en avloppsbrunn. Det sipprade in ljus genom skitiga, små fönster runt hela rummet, och en spiraltrappa i järn ledde upp till våningen ovanför. Under trappan stod något som måste vara en elektrisk gräsklippare. Det började skaka och sjunga i spiraltrappan. En man kom gående nerför. ”God morgon, vite bror”, sa han när han hade kommit närmare. ”Ligg du kvar.” Det var Joseph, den grå aboriginen – mannen från kråkfolket. Han skruvade på en kran borta vid väggen, tog vattenslangen och spolade bort spyan. ”Var är jag?” frågade Harry för att börja någonstans. ”I Green Park.” ”Men …” ”I lusthuset. Du somnade i gräset och det drog ihop sig till regn, så jag fick dra in dig hit.” ”Men …” ”Slappna av. Jag har nycklar hit. Det här är mitt andra hem.” Han tittade ut genom ett av fönsterna: ”Det är en fin dag där ute.” Harry såg upp på Joseph. Han såg märkligt pigg ut för att vara en lösdrivare. ”Vaktmästaren och jag har känt varandra ett tag, och vi har liksom ett specialavtal”, förklarade Joseph. ”Det händer att han tar en dag ledigt utan att säga till parkförvaltningen, och då fixar jag det som måste göras – plocka lite skräp, tömma soptunnorna, klippa gräset, såna saker. Mot att jag får sova här inne under tiden. Det händer att det står en bit mat här också, men inte i dag, tyvärr.” Harry försökte komma på något annat att säga än ”men …” men gav upp. Joseph däremot var på det pratsamma humöret: ”Ska jag vara ärlig, så är det jag tycker bäst om med det hela att jag ibland har något att göra. Det fyller dagen och får en att tänka på andra saker, liksom. Det händer till och med att jag tycker att jag gör lite nytta.” Joseph log brett och vaggade på huvudet. Harry kunde inte begripa att det här var samma person som hade suttit i ett komaliknande tillstånd på bänken utanför för bara ett litet tag sedan och som han förgäves hade försökt nå fram till. ”Jag kunde nästan inte fatta det när jag såg dig i går”, sa Joseph. ”Att du var samma person som hade suttit så nykter och rak och blivit avtiggd cigaretter bara några dagar tidigare. Och i går var det stört omöjligt att få kontakt med dig. Hä-hä!” ”Touche”, sa Harry. Joseph försvann ut och kom tillbaka med en påse pommes frites och en bägare cola. Han tittade på medan Harry försiktigt intog den enkla, men förvånansvärt effektiva frukosten. ”Föregångaren till Coca-Cola uppfanns av en amerikansk apotekare som ville tillverka ett medel mot fyllesjuka”, berättade Joseph. ”Men han tyckte att han hade misslyckats och sålde receptet vidare för åtta dollar. Om du frågar mig, har det ännu inte uppfunnits något som fungerar bättre.” ”Jim Beam”, sa Harry mellan klunkarna. ”Ja, bortsett från Jim Beam. Och Jack och Johnny och några andra killar. Hä-hä. Hur känner du dig?” ”Bättre.” Joseph satte två flaskor på bordet. ”Hunter Valleys billigaste rödvin”, sa han. ”Hä-hä. Tar du ett glas med mig, blekansikte?” ”Tusen tack, Joseph, men rödvin är inte min … Du har inte något annat? Något brunt, till exempel?” ”Tror du jag har något lager, eller?” Joseph verkade lite sur över att ha fått avslag på sitt fantastiska erbjudande. Harry satte sig mödosamt upp. Han försökte i minnet rekonstruera gapet mellan när han satt och pekade på Rod Stewart med pistol och när de bokstavligen föll varandra om halsen och delade en syrabit. Han klarade inte av att komma på vad som skulle ha frammanat sådan total glädje och ömsesidig sympati, bortsett från det uppenbara – Jim Beam. I stället kom han ihåg att han hade slagit ner The Alburys dörrvakt. ”Harry Hole, du är ett patetiskt fyllo”, mumlade han. De gick och satte sig i gräset utanför lusthuset. Solen sved i ögonen och spriten från i går sved i huden, men bortsett från det var det faktiskt inte så dåligt. Det blåste en lätt bris, och de la sig på ryggen och tittade på de vita molntussarna som långsamt gled över himlen. ”Det är hoppväder i dag”, sa Joseph. ”Jag har inte tänkt hoppa”, sa Harry. ”Jag ska sitta mycket stilla eller i värsta fall gå omkring mycket försiktigt.” Joseph kisade mot allt ljus. ”Jag tänkte inte på sånt hoppande, jag tänkte på att hoppa från himlen. Skydiving – fallskärmshoppning.” ”Oj, är du fallskärmshoppare?” Joseph nickade. Harry skuggade för ögonen och tittade upp i luftrummet. ”Hur är det med molnen där uppe? Är de inte i vägen?” ”Inga problem. Det är cirrusmoln, fjädermoln. De ligger på över 15 000 fot.” ”Du överraskar, Joseph. Inte för att jag vet hur en fallskärmshoppare ska se ut, men jag hade liksom inte föreställt mig honom som …” ”Ett fyllo?” ”Till exempel.” ”Hä-hä. Det är två sidor av samma sak.” ”Menar du det?” ”Har du någonsin varit ensam uppe i luften, Harry? Har du flugit? Har du hoppat från hög höjd och känt luften försöka hålla dig uppe, ta emot och omfamna din kropp?” Joseph hade redan kommit ett bra stycke ner i den första vinflaskan, och hans röst hade fått en varmare klang. Med glödande ögon berättade han för Harry om det fria fallets skönhet: ”Det öppnar alla sinnen. Hela din kropp skriker att du inte kan flyga: ’Jag har ju inga vingar’, ropar den till dig och försöker överrösta luften som viner förbi dina öron. Din kropp är övertygad om att den ska dö och sätter på larmet för fullt – öppnar alla sinnen på vid gavel för att se om något av dem kan hitta en utväg. Din hjärna blir världens största dator, den registrerar allt; huden känner temperaturen som stiger efter hand som du faller, dina öron känner tryckökningen och du lägger märke till varje träd och färgnyans i kartan under dig. Du kan till och med lukta planeten som närmar sig. Och om du då klarar av att skjuta dödsångesten i bakgrunden, Harry, då är du för ett ögonblick din egen ängel. Du lever ett helt liv på 40 sekunder.” ”Och om du inte klarar att skjuta undan dödsångesten?” ”Inte skjuta undan, bara i bakgrunden. För den måste finnas där, som en skarp, klar ton, som kallt vatten mot huden. Det är inte fallet, utan dödsångesten som öppnar sinnena. Den börjar som en stöt, en rush genom blodådrorna när du lämnar planet. Som att sätta en spruta. Så blandar den sig med blodet och gör dig salig och stark. Blundar du, kan du se den som en vacker, giftig orm som ligger och tittar på dig med sin ormblick.” ”Du får det att låta som knark, Joseph.” ”Det är knark!” Joseph gestikulerade ivrigt nu. ”Det är precis vad det är. Du vill att fallet ska vara för evigt, och om du har hoppat ett tag, kommer du att märka att det med tiden blir svårare och svårare att dra i utlösarsnöret. Till sist blir du rädd för att du en dag ska ta en överdos, att du inte ska dra, och du slutar att hoppa. Och det är då du upptäcker att du har blivit beroende. Abstinensen river och sliter i dig, livet verkar meningslöst trivialt och till slut finner du dig själv sittande inpressad bakom piloten i ett litet, gammalt Cessnaplan som tar evigheter på sig att komma upp på 10 000 fot och som ändå tar alla pengarna du har sparat.” Joseph drog in luft och blundade. ”Kort sagt, Harry, så är det två sidor av samma sak. Livet blir ett helvete, men alternativet är ännu värre. Hä-hä.” Joseph reste sig upp på armbågen och tog en stor klunk ur vinflaskan. ”Jag är en fågel som inte kan flyga längre. Vet du vad en emu är, Harry?” ”An Australian ostrich – en australisk struts.” ”Duktig pojke.” När Harry blundade hörde han Andrews röst. För givetvis var det Andrew som låg bredvid honom i gräset och avlägset mässade om viktiga och oviktiga saker. ”Har du hört historien om varför emun inte kan flyga?” Harry skakade på huvudet. ”Okej, lyssna nu, Harry. Under drömtiden hade emun vingar och kunde flyga. Han och hans hustru bodde strax intill en sjö där dottern hade gift sig med Jabiru, storken. En dag när Jabiru och hans hustru hade varit ute och fiskat och fått en stor, fin fångst, åt de upp nästan allt och glömde i farten att spara de bästa bitarna till svärföräldrarna, så som de brukade göra. När dottern kom till föräldrarna med fisken som var kvar, blev fadern, Emu, rasande. ’Ger jag inte alltid dig de bästa bitarna när jag är ute och jagar?’ sa han, tog med sig sin klubba, ett spjut och flög över till Jabiru för att ge honom ett ordentligt kok stryk. Jabiru hade emellertid inte tänkt ta emot stryk utan att bjuda motstånd, så han tog en stor gren och slog bort klubban med. Så slog han sin svärfar först över vänstra och sen över högra sidan så bägge vingarna bröts av. Emu kravlade sig upp på benen igen och slängde spjutet efter dotterns äkta man. Det gick in genom ryggen och blev sittande ut ur hans mun. Utom sig av smärta flög storken in i träskmarkerna där det senare visade sig att spjutet kom väl till pass när den skulle fånga fisk. Emu begav sig till de torra slätterna, där du kan se honom springa omkring med korta och obrukbara vingar, utan att kunna flyga.” Joseph satte flaskan till munnen, men det kom bara några få droppar. Han tittade förorättat på flaskan och satte i korken igen. Så öppnade han den andra. ”Är det ungefär så historien om dig också går, Joseph?” ”Tja …” Det kluckade i flaskan, så var han klar. ”Jag arbetade som fallskärmsinstruktör uppe i Cessnok i åtta år. Vi var ett bra gäng, fin sammanhållning. Ingen blev rik, varken vi eller ägarna till klubben som drevs av ren entusiasm. De pengar vi instruktörer tjänade använde vi till våra egna hopp. Jag var en bra instruktör. Några tyckte jag var bäst. Ändå tog de ifrån mig instruktörscertifikatet på grund av en olyckshändelse. De påstod att jag var full under ett hopp med en kursdeltagare. Precis som om jag skulle ha förstört ett hopp genom att dricka!” ”Vad hände?” ”Vad menar du? Vill du veta detaljerna?” ”Har du ont om tid?” ”Hä-hä. Ja, det kan jag säga dig.” Vinflaskan glänste till i solen. ”Okej, så här var det. Det var ett osannolikt sammanträffande av olyckliga omständigheter som gjorde det, inte en liten återställare eller två. För det första var det vädret. När vi startade låg ett molnlager på cirka 8 000 fot. Det är inga problem när molnen ligger så högt, för du ska inte dra i snöret förrän på 4 000 fot. Det viktiga är att eleven ser marken efter att skärmen har lösts ut, så att han inte styr åt helvete till Newcastle, utan kan se markens signaler om hur han ska styra i förhållande till vind och terräng så att han landar tryggt i landningszonen, eller hur? När vi startade var det mycket riktigt lite moln på väg in, men det såg ut som om de fortfarande var långt borta. Problemet var att klubben hade ett gammalt Cessnaplan som hängde samman med gaffatejp, nattliga böner och god vilja. Det tog över tjugo minuter på sig att komma upp på 10 000 fot, som vi skulle hoppa från. Efter att vi hade startat började det blåsa, och efter att vi hade kommit över molnen på 8 000 fot, blåste det andra molnlagret in under dem, utan att vi såg det. Fattar du?” ”Hade ni inte radiokontakt med marken, kunde inte de berätta för er om de låga molnen?” ”Radio, ja. Hä-hä. Det var också något som tystades ner efteråt, att piloten alltid spelade Stones på högsta volym i cockpit när vi närmade oss 10 000 fot för att liksom liva upp eleverna, göra dem lite mer aggressiva i stället för bara pissrädda. Om de sa något på radion, hade i varje fall inte vi koll på det.” ”Gjorde ni inte ens en sista koll med folk på marken innan ni hoppade?” ”Harry. Gör inte den här historien krångligare än den är. Okej?” ”Okej.” ”Det andra som gick fel var slarvet med höjdmätaren. Den måste nollställas innan planet startar så att den visar relativ höjd i förhållande till marken. Strax innan vi skulle hoppa upptäckte jag att jag hade förlagt min höjdmätare, men piloten satt alltid med full hopputrustning på sig, så jag lånade hans. Han var lika rädd som vi andra att planet plötsligt skulle falla sönder en dag. Vi var redan på 10 000 fot, och piloten skruvade ner Stonesmusiken och uppfattade att radion sa att låga moln kom in, inte att de redan hade kommit in. Därför fick vi bråttom. Jag måste skynda mig ut på vingen och hann inte kolla min höjdmätare mot elevens mätare – som jag naturligtvis hade sett till så att den blev nollställd innan vi startade. Jag räknade ju med att pilotens höjdmätare stämde ganska bra, även om han inte nollställde den varje gång vi startade. Men hur som helst bekymrade det mig inte så mycket. När man har hoppat över femtusen hopp som jag, kan man i vilket fall som helst bedöma höjden ganska noggrant visuellt, bara genom att titta på marken. Vi stod på vingen, eleven hade gjort tre bra hopp tidigare, så jag var inte orolig. Inga problem i avstampet, vi gick ut i ’X’ och han låg stabilt och fint när vi for genom det första molntäcket. Jag ryckte till lite när jag såg det nya molntäcket under oss, men jag tänkte att vi bara skulle genomföra de övningar vi hade tänkt oss och se hur högt vi låg när vi närmade oss. Studenten gjorde några godkända nittiograderssvängar och horisontella förflyttningar innan vi gick ut i vanligt ’X’ igen. Min mätare visade 6 000 fot när eleven började gripa efter sin utlösartamp, så jag signalerade att han skulle vänta. Han tittade på mig, men det är inte så lätt att tolka ansiktsuttrycket på en kille som har kinder och läppar dallrande kring öronen som nytvättade kläder upphängda i styv kuling.” Joseph tystnade och nickade nöjt. ”Nytvättade kläder upphängda i styv kuling”, sade han igen. ”Det är fan i mig inte illa sagt. Skål.” Flaskan visade botten i vädret. ”Jag läste 5 000 fot på min mätare när vi kom till molntäcket”, fortsatte han när han hade hämtat andan. ”1 000 fot till och vi skulle dra. Jag tog tag i eleven och höll ett öga på höjdmätaren ifall det var ett tjockt molntäcke och vi måste dra inne i molnen, men vi var ute igen direkt. Jag kände mitt hjärta stanna när jag såg marken komma galopperande mot oss, träd, gräs, asfalt, det var som att zooma snabbt med en kamera. Jag drog för oss bägge direkt. Hade någon av oss haft ett funktionsfel/materialfel på huvudskärmen, så hade det aldrig i livet funnits tid till att utlösa reservskärmen. Det visade sig nämligen att de låga molnen hade legat på närmare 2 000 fot. Människorna på marken hade blivit ganska bleka när de såg oss komma ut ur molnen utan skärmar. Dumskallen till elev fick dessutom panik efter att skärmen hade löst ut sig och lyckades styra rakt in i ett träd. Det gick i och för sig fint, men han blev hängande fyra meter över marken, och i stället för att vänta på hjälp, häktade han loss sig från skärmen och ramlade och bröt benet. Han klagade, sa att det hade luktat alkohol om mig, och saken blev behandlad i klubbens styrelse. Jag blev suspenderad på livstid.” Joseph drack ur det sista i flaska nummer två. ”Vad hände sen, Joseph?” Han kastade ifrån sig flaskan. ”Det här. Socialen, dåliga kamrater och vin.” Han hade börjat snörvla lite. ”De bröt av mina vingar, Harry. Jag är av kråkfolket, jag är inte skapad att leva som en emu.” Skuggorna i parken hade krupit ihop, men nu började de att sträcka på sig igen. Harry vaknade av att Joseph stod över honom. ”Jag sticker hem nu, Harry. Du vill kanske ha med något från lusthuset innan jag sticker?” ”Å, fan. Pistolen. Och jackan.” Harry reste sig. Det var hög tid att få sig en drink. Efter att Joseph hade låst lusthuset igen blev de stående utanför och bytte fot och sög sig i tänderna. ”Så du räknar med att sticka tillbaka till Norge snart?” sa Joseph. ”Oh, any day now.” ”Jag hoppas du hinner med flyget nästa gång.” ”Tänkte jag skulle ringa flygbolaget i eftermiddag. Och jobbet. De undrar nog vart jag har tagit vägen.” ”Fan”, sa Joseph och slog sig för pannan. Han plockade fram sina nycklar igen. ”Jag tror det är för mycket garvsyra i rödvinet jag dricker. Det etsar bort hjärncellerna. Jag lyckas aldrig komma ihåg om jag har släckt lyset, och vaktmästaren blir riktigt förbannad om han kommer och ljuset står på.” Han låste upp. Ljuset var släckt. ”Hä-hä. Du vet hur det är, när du känner ett ställe utan och innan blir det att slå av lyset en automatisk handling, du tänker inte på det. Och därmed kommer du fan inte ihåg om du har gjort det eller inte … vad är det, Harry?” Harry hade stelnat till och såg förfärat på Joseph. ”Ljuset”, var det enda han sa. ”Det var släckt.” Vaktmästaren på St. George’s Theatre skakade oförstående på huvudet och slog upp mer kaffe åt Harry. ”Jag har aldrig sett på m-maken. Det är fullt här varje kväll. När de kör det där numret med giljotinen går folk upp i limningen, skriker och b-bär sig åt. Nu står det till och med på affischerna: ’Dödsgiljotinen – känd från teve och tidningar – den har dödat förut …’ Den har banne mig blivit stjärnan i showen. M-märkligt.” ”Märkligt. Så ni har hittat en ersättare för Otto Rechtnagel och kör precis samma föreställning?” ”Mer eller mindre, ja. Det har ju aldrig någonsin varit en sån s-succé förut.” ”Hur är det med numret där katten blir skjuten?” ”Det tog de bort. Det funkade liksom inte.” Harry vred på sig. Svetten rann innanför skjortan. ”Nej, jag förstod inte heller varför de hade med det numret …?” ”Det var Rechtnagels egen idé. Jag försökte själv som c-clown när jag var ung, så jag tycker om att försöka följa med vad som händer på s-scenen när vi har cirkusfolk här, och jag minns att det numret inte kom med i föreställningen förrän strax innan premiären.” ”Jag räknade nog med att det var Otto som låg bakom det, ja.” Han kliade sig på den nyrakade hakan. ”Det är en sak som bekymrar mig, som jag undrar om du kan hjälpa mig med. Kanske är jag helt ute och cyklar, men lyssna bara på den här teorin och säg mig vad du tycker: Otto vet att jag sitter i salen, han vet något jag inte vet som han måste försöka få mig att förstå, men han kan inte säga det öppet. Av en massa olika anledningar. Kanske därför att han själv är inblandad. Så det här numret är riktat till mig. Han vill berätta att den jag jagar själv jagar, att det är en som jag, en kollega. Jag vet att det låter lite förvirrat, men du vet ju hur excentrisk Otto kunde vara. Vad tror du? Låter det som honom?” Vaktmästaren tittade länge på Harry. ”Konstapeln, jag tycker ni ska ta l-lite mer kaffe. Det numret försökte inte berätta något som helst för dig. Det är ett klassiskt Jandy J-jandaschewsky-nummer, något varje cirkusmänniska kan berätta för dig. Varken mer eller m-mindre. Beklagar om det förstör för dig, men …” ”Tvärtom”, sa Harry lättat. ”Det var faktiskt något sånt jag hoppades på. Då kan jag tryggt stryka den teorin. Hade du mer kaffe, sa du?” Han bad att få se giljotinen, och vaktmästaren tog med honom ut till rekvisitarummet. ”Jag ryser fortfarande när jag kommer in hit, men nu sover jag i alla fall om n-nätterna”, sa vaktmästaren och låste upp. ”Vi skrubbade det här rummet i två dagar.” Det kom en kall pust från rummet när dörren gick upp. ”På med kalsongerna”, sa vaktmästaren och slog på ljuset. Giljotinen tronade mitt i rummet med ett täcke över sig som en vilande diva. ”På med kalsongerna?” ”Å, bara ett lokalt skämt. Vi brukar ropa det här på St. George’s när vi går in i ett m-mörkt rum. Som sagt.” ”Varför det?” Harry lyfte på täcket och kände på bilans egg på giljotinen. ”Å, det är ett gammalt skämt från någon gång på sj-sjuttiotalet. Chefen då var belgare, Albert Mosceau, en temperamentsfull man, men vi som arbetade under honom tyckte om honom, en äkta teatermänniska, bless his soul. Folk säger ju att teatermänniskor är ängsliga donjuaner och v-vällustingar, och det är väl kanske sant, ja, jag säger bara som det är. På den tiden hade vi i alla fall en stilig och känd skådespelare i ensemblen som spelade här och som, i-inga namn nämnda, var en gammal bock. Kvinnorna föll som furor och männen förbannade och var svartsjuka. Ibland brukade vi ta emot sällskap som ville ha en visning av teatern, och en dag steg guiden in i rekvisitarummet med en skolklass, han tände – och där låg bocken i rokokosoffan vi använde i Glasmenageriet, Tennessee Williams, och arbetade hårt med en dam ur s-serveringspersonalen. Nu kunde guiden naturligtvis ha räddat situationen, för den kände skådespelaren, inga namn nämnda, låg med ryggen till. Men guiden var en ung gröngöling som hoppades att själv bli skådespelare en dag och var, som teaterfolk är mest, en fåfäng typ. Därför använde inte killen glasögon trots att han var otroligt närsynt. Kort sagt, han såg inte att det skedde saker och ting i rokokosoffan och trodde väl att det p-plötsliga stimmandet i dörren berodde på att han var så himla duktig på att berätta eller något sånt. När guiden bara fortsatte att prata om Tennessee Williams, svor den g-gamle bocken högt, men såg till att inte visa sitt ansikte, bara sin håriga röv. Men guiden kände igen rösten och utbrast: ’Nämen sitter ni här, Bruce Lieslington?’” Vaktmästaren bet sig i kinden. ”O-ojsan.” Harry skrattade högt och höll upp händerna. ”Det är okej, jag har redan glömt namnet.” ”Hur som helst. N-nästa dag kallade Mosceau till stormöte. Han förklarade kort vad som hade hänt och sa att han såg ganska allvarligt på det hela. ’Vi har inte råd med sån publicitet’, sa han. ’Därför ser jag mig dessvärre nödgad att ögonblickligen f-förbjuda den sortens g-guidningar.’” Vaktmästarens skratt ekade mellan väggarna i rekvisitarummet. Harry måste le. Bara den vilande divan i stål och trä var lika tyst och avvisande. ”Då förstår jag varför ni säger ’på med kalsongerna’. Vad hände med den olycksalige guiden, blev han skådespelare sen?” ”Dessvärre för honom och lyckligtvis för teaterscenen; n-nej. Men han fortsatte i branschen och är i dag lj-ljustekniker här på St. George’s. Ja, det glömde jag, du har ju träffat honom …” Harry drog efter andan. Det morrade och ryckte i nätet där nere. Fan, fan, så varmt det var! ”Ja. Ja, det stämmer. Han använder visst kontaktlinser nu, gör han inte?” ”Nej. Han påstår att han arbetar bättre när han ser scenen lite oskarpt. Säger att han kan koncentrera sig på helheten i stället för att hänga upp sig på detaljer. Han är en ganska k-konstig kille.” ”En konstig kille”, sa Harry. 16 Döda kängurur, en peruk och en begravning Kristin hade flyttat tillbaka till Oslo några år senare. Via vänner hade Harry hört att hon hade med sig en flicka på två år, men att engelsmannen hade lämnats kvar i London. Så en kväll hade han sett henne på Sardines. När han kom närmare såg han hur förändrad hon hade blivit. Huden var blek och håret hängde livlöst ner framför ansiktet. När hon upptäckte honom, sprack ansiktet upp i ett slags skräckslaget leende. Han hälsade på Kjartan, en ”musikervän” han ansåg sig känna. Hon pratade fort och nervöst om oväsentliga saker, och lät inte Harry komma igång med frågorna hon visste att han hade. Så pratade hon om framtidsplaner, men ögonen var utan gnista och de ivrigt fäktande armarna hos den Kristin han kom ihåg hade bytts ut mot långsamma och apatiska rörelser. Vid ett tillfälle tyckte Harry att hon grät, men då hade han redan blivit så full att han inte kunde säga det med säkerhet. Kjartan hade gått, kommit tillbaka och mumlat något i hennes öra och gjort sig fri från hennes omfamning med ett överseende leende mot Harry. Så hade alla gått, och Harry och Kristin hade blivit sittande kvar i den tomma lokalen bland cigarettpaket och glasskärvor tills de blev utkastade. Det är osäkert vem som hade stöttat vem ut genom dörren och vem som hade föreslagit hotell, men de hamnade i varje fall på Savoy där de hade gjort processen kort med minibaren och krupit till sängs. Harry hade pliktskyldigast gjort ett förgäves försök att penetrera henne, men det var för sent. Naturligtvis var det för sent. Kristin låg med huvudet begravt i kudden och storgrät. Harry hade smitit ut när han hade vaknat och tagit en taxi ner till Postkaféet som öppnade en timme före de andra vattenhålen. Suttit där och känt hur sent det hade blivit. ”Ja?” ”Ursäkta att jag ringer så sent, Lebie. Det är Harry Holy.” ”Holy? Oj. Vad är klockan i Norge nu?” ”Jag vet inte. Hör nu, jag är inte i Norge. Det blev något skit med flyget.” ”Vad då?” ”Det gick lite för tidigt, om jag säger så, och det har inte varit så lätt att få en ny plats. Jag behöver hjälp med några saker.” ”Visst, vad gäller det?” ”Du måste träffa mig i Otto Rechtnagels lägenhet. Ta med en kofot om du inte är bra på att dyrka.” ”Okej. Nu direkt?” ”Det hade varit bra. Appreciate it, mate.” ”Jag sov ändå inte så bra.” ”Hallå?” ”Doktor Engelsohn? Det gäller ett lik, jag heter …” ”Jag ger blanka fan i vem ni är, klockan är … tre på natten och ni kan fråga doktor Hansson som har jouren. God natt.” ”Hör ni dåligt? Jag sa go…” ”Det är Holy. Lägg inte på igen, är ni snäll.” … ”Den Holy?” ”Jag är glad för att ni äntligen verkar komma ihåg mitt namn, doktorn. Jag har upptäckt något intressant i lägenheten där Andrew Kensington hittades död. Jag måste se honom, det vill säga, jag måste se på kläderna han hade på sig när han dog. Ni har dem fortfarande, eller hur?” ”Jo, men …” ”Möt mig utanför bårhuset om en halvtimme.” ”Min gode herr Holy, jag kan verkligen inte se att …” ”Låt mig slippa repetera, doktorn. Struken ur läkarföreningen, skadeståndskrav från anhöriga, tidningsskriveriet … vill ni att jag ska fortsätta?” ”Jag hinner det hur som helst inte på en halv timme.” ”Det är lite trafik så här dags på dygnet, doktorn. Jag har en känsla av att ni hinner det.” McCormack kom in genom dörren till kontoret, låste den bakom sig och ställde sig vid fönstret. Det skiftande sydneyska sommarvädret förnekade sig inte, det hade regnat hela natten. McCormack var över sextio, hade passerat polisens pensionsålder och hade, på pensionärsvis, så smått börjat prata för sig själv. För det mesta rörde det sig om små, vardagliga betraktelser som han tvivlade på att någon annan än han själv riktigt visste att värdesätta. Som till exempel: ”Jaha, ser det inte ut att klarna upp i dag också, jajaja.” Han blev stående och vippade upp och ner på hälarna och såg ut över sin stad. Eller: ”Förste man i dag igen, jajaja.” Först när han hängde av sig jackan i skåpet bakom skrivbordet blev han uppmärksam på ljuden från soffan. En man höll på att ta sig upp från liggande till sittande ställning. ”Holy?” sa McCormack förbluffat. ”Ursäkta, Sir. Hoppas det är okej att jag lånade soffan …” ”Hur har du tagit dig in här?” ”Jag hann aldrig lämna tillbaka passerkortet, så nattvakten släppte in mig. Dörren till ditt kontor stod öppen, och eftersom det är dig jag vill prata med, så slaggade jag här.” ”Du skulle ha varit i Norge. Din chef har ringt. Du ser för jävlig ut, Holy.” ”Vad svarade du, Sir?” ”Att det var så att du skulle vara med på Kensingtons begravning. Som norsk representant.” ”Men hur …” ”Du hade uppgivit ditt nummer hit till flygbolaget, så när de ringde en halv timme innan avgång därför att du ännu inte hade dykt upp, så förstod jag vad som var på gång. Ett samtal till Crescent Hotel där jag hade ett förtroligt samtal med hotelldirektören förklarade resten. Vi har förgäves försökt få tag i dig. Jag vet hur det är, Holy, och jag föreslår att vi inte bråkar om det här. Alla vet att det är vanligt med en reaktion efter en sån händelse. Det viktiga nu är att du har tagit dig samman, och att vi får dig på ett plan.” ”Tack ska du ha, Sir.” ”Ingen orsak. Jag ber min sekreterare att prata med flygbolaget.” ”Bara några saker innan du gör det, Sir. Vi har arbetat lite i natt, och de slutliga resultaten kommer inte förrän pojkarna på tekniska har kommit till jobbet och fått det kollat, men jag är ganska säker på resultaten, Sir.” Den gamla fläkten hade, trots att den hade smörjts, till sist brutit samman och bytts ut mot en ny, större och nästan ljudlös. Harry konstaterade att världen gjorde framsteg även utan honom. Av de närvarande var det bara Wadkins och Yong som inte kände till detaljerna än, men Harry tog det ändå från början. ”Vi tänkte inte på det när vi hittade Andrew, därför att det var ljust och mitt på dagen. Jag tänkte inte heller på det ens när jag fick veta dödstidpunkten. Först senare slog det mig att ljuset var släckt när vi kom till Rechtnagels lägenhet. Om det gick till så som vi har förmodat, så har alltså följande hänt: Andrew har slagit av strömbrytaren på väggen vid dörren, heroinrusig famlat sig fram till stolen i ett rum som givetvis är beckmörkt klockan två på natten, balanserat sig upp på den rangliga stolen och fått tag i löpsnaran ovanför sig.” I tystnaden som följde blev det tydligt att till och med med ny teknologi är det svårt att fixa fram en fläkt som inte har ett ganska irriterande ljud, oavsett hur lågt det är. ”Det låter lustigt, ja”, sa Wadkins. ”Kanske det inte var beckmörkt, kanske ljus från gatlyktor eller annat ljus utifrån lyser upp rummet nattetid.” ”Lebie och jag var där i natt klockan två och kollade. Det var mörkt som i graven i den lyan.” ”Kan inte ljuset ha stått på när ni kom utan att ni la märke till det?” frågade Yong. ”Det var ju mitt på ljusa dagen. Någon av poliserna kan ha släckt senare.” ”Vi skar ner Andrew med kniv”, sa Lebie. ”Jag ville inte ha en elektrisk stöt, så jag kollade att strömbrytaren var avslagen.” ”Okej”, sa Wadkins. ”Låt oss anta att han föredrog att hänga sig i mörkret, eftersom Kensington är en ganska speciell kille, what else is new?” ”Men han hängde sig inte i mörkret”, sa Harry. McCormack harklade sig från längst bak i rummet. ”Här är vad vi hittade i Rechtnagels lägenhet”, sa Harry och höll upp en glödlampa. ”Ser ni den bruna fläcken här? Det är svedd, fastbränd rayon.” Han höll upp ett vitt klädesplagg. ”Och här ser ni skjortan Andrew hade på sig när vi hittade honom. Strykfri. 60 procent rayon. Rayon smälter vid 260 grader celsius. En glödlampa är cirka 450 grader på ytan. Ser ni den bruna fläcken över bröstfickan här? Det var där glödlampan hade kontakt med skjortan när vi hittade honom.” ”Imponerande fysikkunskaper, Holy”, sa Wadkins. ”Och vad antar du har hänt?” ”En av två saker”, sa Harry. ”Någon kan ha kommit dit före oss, sett Andrew hänga där, släckt och gått. Problemet är att de enda två registrerade nycklarna till lägenheten hittades på Otto och Andrew.” ”Det är smäcklås i lägenheten, eller hur?” sa Wadkins. ”Kanske den här personen låste sig inne och la nyckeln i Andrews fi … nej, då hade ju inte Andrew kommit in.” Wadkins rodnade lite. ”Du kan ändå ha en poäng”, sa Harry. ”Min teori är att Andrew helt enkelt inte hade nyckeln till lägenheten, utan att han blev insläppt av en person som redan var där eller kom samtidigt med Andrew, en som hade den andra nyckeln. Den här personen var där när Andrew dog. Sen la han nyckeln i Andrews ficka så det skulle se ut som om han hade kommit in ensam. Att nyckeln inte hänger på nyckelknippan tillsammans med alla de andra nycklarna tyder på det. Så har han släckt lyset och smäckt igen låset efter sig när han gick.” Det blev tyst. ”Säger du att Andrew Kensington blev mördad?” frågade Wadkins. ”I så fall. Hur?” ”Jag tror att Andrew först tvingades sätta heroinsprutan, en överdos, antagligen med en pistol riktad mot huvudet.” ”Varför kan han inte ha satt den själv, innan han kom dit?” undrade Yong. ”För det första tror jag inte att en så kontrollerad, rutinerad missbrukare som Andrew plötsligt en dag tar en överdos av misstag. För det andra hade inte Andrew tillräckligt av sitt eget knark för en överdos.” ”Så varför hänga honom?” ”Att ta en överdos är inte någon direkt vetenskap. Det är inte alltid så lätt att veta hur en härdad kropp ska reagera. Kanske skulle han ha överlevt tillräckligt länge för att någon skulle hitta honom i livet. Poängen var nog snarare att slöa till honom så att han inte gjorde något motstånd när han placerades på stolen och fick ledningen runt halsen. Apropå ledningen, Lebie?” Lebie manövrerade tandpetaren ut i ena mungipan med lite läpp- och tunggymnastik. ”Vi fick killarna på tekniska att kolla ledningen. Ledningar som hänger i taket tvättas sällan, eller hur, och vi trodde det skulle bli lätt att hitta avtryck. Men ledningen var ren som … eh …” Lebie viftade med handen. ”Som något som är väldigt rent?” föreslog Yong hjälpsamt. ”Just det. De enda avtryck vi fann var våra egna.” ”Så om inte Andrew torkade av ledningen innan han hängde sig”, tänkte Wadkins högt, ”och drog snaran över huvudet utan att använda fingrarna, så var det alltså någon annan som gjorde det åt honom. Är det det ni säger?” ”Ser så ut, chefen.” ”Men om den här mannen är så smart som ni vill ha det till, varför släcker han då när han går?” Wadkins slog ut med armarna och tittade kring bordet. ”Därför”, sa Harry, ”att han gör det automatiskt, utan att tänka på det. Så gör folk när de går ut från sin egen lägenhet. Eller från en lägenhet de har nyckel till och där de har vant sig vid att komma och gå som de vill.” Harry lutade sig bakåt på stolen. Han svettades som en gris och visste inte hur mycket längre han orkade vänta på att få sig en drink. ”Jag tror att mannen vi letar efter är Otto Rechtnagels hemlige älskare.” Lebie ställde sig bredvid Harry i hissen. ”Ut på lunch?” frågade han. ”Tänkte det”, sa Harry. ”Något emot om jag hänger på?” ”Inte alls.” Lebie var bra sällskap om man inte ville prata för mycket. De hittade ett bord på Southern vid Market Street. Harry beställde en Jim Beam. Lebie tittade upp från menyn. ”Ge oss två barramundisallader, svart kaffe och färskt, ljust bröd.” Harry tittade överraskat på Lebie. ”Tack, men jag tror jag står över för tillfället”, sa han till servitören. ”Gör som jag säger”, sa Lebie leende. ”Min kompis kommer att ändra sig när han får smaka barramundin här.” Servitören försvann och Harry tittade på Lebie. Han hade lagt bägge händerna på bordet med spretande fingrar och tittade från den ena till den andra som om han försökte hitta olikheterna. ”När jag var ung stack jag på hajk upp längs kusten till Cairns, innanför The Great Barrier Reef”, sa han till sina släta handryggar. ”På ett pensionat för backpackers träffade jag två tyska flickor som var på jordenruntresa. De hade hyrt bil och kört från Sydney och berättade utförligt om alla de ställen de hade besökt, hur länge och varför de hade varit där och hur de hade planerat resten av resan. Det var tydligt att inte särskilt mycket lämnats åt slumpen. Det ligger kanske i den tyska folksjälen. Så när jag frågade om de hade sett kängurur på resan, skrattade de överlägset och försäkrade mig att givetvis hade de det. Underförstått att det naturligtvis var avkryssat på deras ’varit-där-gjort-det’-lista. ’Stannade ni och matade dem?’ frågade jag, men då tittade de förvirrat först på varandra och sen på mig: ’Aber no!’ ’Why not? They are quite cute, you know.’ ’Aber, zey were dead!’” Harry var så förbluffad över Lebies långa monolog att han glömde att skratta. Kängurur som springer ut på vägen är ett vanligt trafikproblem i Australien, och alla som har kört lite utanför städerna har sett kängurukropparna som ligger vid vägkanterna. Servitören kom och satte drinken framför Harry. Lebie tittade på glaset. ”I förrgår såg jag en flicka som var så söt att jag hade lust att stryka henne över kinden och säga något fint till henne. Hon var tjugo någonting, hade på sig en blå kjol och var barbent. Aber, she was dead. Som du vet var hon blond, våldtagen och hade blå märken på halsen efter strypningen. Och i natt drömde jag att dessa lik av meningslöst unga och utsiktslöst vackra flickor låg och fyllde upp vägdikena runt hela Australien – från Sydney till Cairns, från Adelaide till Perth, från Darwin till Melbourne. Och allt av en enda anledning. Att vi hade blundat därför att vi inte orkade med sanningen. Att vi inte hade gjort tillräckligt. Att vi hade tillåtit oss själva att vara svaga och mänskliga.” Harry förstod vart Lebie ville komma. Servitören kom in med fisken. ”Du är den som har kommit närmast han där ute, Harry. Det är du som har legat med örat mot jorden, och du kan kanske känna igen vibrationerna av hans steg om han närmar sig igen. Det kommer alltid att finnas hundra bra anledningar till att dricka sig full, men om du ligger och kräks på ett hotellrum är du inte till någon hjälp för någon längre. Han är inte mänsklig. Så vi kan inte vara mänskliga. Vi måste hålla ut, stå emot allt.” Lebie bredde ut servetten. ”Men vi måste äta.” Harry satte whiskyglaset till munnen och tittade på Lebie medan han långsamt tömde det. Så satte han det tomma glaset på bordet, gjorde en grimas och grep kniv och gaffel. Resten av måltiden intogs i tysthet. Harry var tvungen att le när han hörde att Wadkins hade skickat Yong för att fråga ut Otto Rechtnagels feta grannkvinna. ”Vi får hoppas att hon inte sätter sig på honom”, sa Lebie. Harry och Lebie körde upp till King’s Cross där Harry hoppade av. ”Tack, Sergej. Jag tror som sagt att det är bäst att jag gör det ensam härifrån.” Lebie hälsade mot pannan och försvann. Sandra stod på den vanliga platsen. Hon kände inte igen honom förrän han stod strax intill henne. ”Tack för senast”, sa hon, och blicken var fäst långt bort i fjärran med små pupiller i. De gick bort till Beef & Bourbon där servitören snabbt kom fram och höll ut hennes stol. Harry frågade vad Sandra ville ha, och beställde en cola och en stor whisky. ”Oj, jag trodde han kom för att slänga ut mig”, sa hon lättat. ”Jag är ett slags stamgäst”, förklarade Harry. ”Hur är det med din flicka?” ”Birgitta?” Harry drog på det. ”Jag vet inte. Hon vill inte prata med mig. Jävligt, hoppas jag.” ”Varför hoppas du att hon har det jävligt?” ”Jag hoppas ju att hon älskar mig.” Sandra skrattade hest. ”Och hur har du det, Harry Holy?” ”Jävligt.” Harry log trött. ”Men det är möjligt att jag kommer att känna mig lite bättre om jag får tag i en mördare.” ”Och det tror du jag kan hjälpa dig med?” sa hon och tände en cigarett. Ansiktet var om möjligt ännu blekare och mer härjat än senast, och ögonen var rödkantade. ”Vi liknar varandra”, sa Harry och pekade på spegelbilden i den mörka fönsterrutan bredvid deras bord. Sandra sa ingenting. ”Jag minns, i och för sig ganska dimmigt, att Birgitta kastade din väska på sängen och att hela innehållet ramlade ut. Jag trodde först att det var en pekineser du hade i din väska.” Harry gjorde en paus. ”Berätta, vad ska du egentligen med en blond peruk till?” Sandra tittade ut genom fönstret. Det vill säga, hon tittade på fönstret, kanske på deras spegelbilder. ”Det var en kund som köpte den till mig. Han vill att jag ska använda den när han är hos mig.” ”Vem är …?” Sandra skakade på huvudet. ”Glöm det, Harry. Jag säger det inte. Det finns inte många regler i mitt yrke, men att hålla käften om vilka som är ens kunder är faktiskt en av dem. Och det är en bra regel.” Harry suckade. ”Du är rädd”, sa han. Sandras ögon smalnade. ”Försök inte, Harry. Det finns inget att hämta här, okej?” ”Du behöver inte berätta för mig vem det är, Sandra. Jag vet det ändå. Jag ville bara kolla först om du var rädd att berätta det.” ”’Jag vet det ändå’ ”, härmade Sandra, tydligen förbannad. ”Och hur vet du det då?” ”Jag såg stenen som ramlade ur din väska, Sandra. Den gröna stenen av kristall. Jag kände igen den tack vare stjärntecknet som var ditmålat. Han har givit den till dig. Den kommer från mammans butik, The Crystal Castle.” Hon såg på honom med stora, mörka ögon. Hennes röda mun hade stelnat i en ful grimas. Harry la försiktigt en hand på hennes arm. ”Varför är du så rädd för Evans White, Sandra? Varför vill du inte överlämna honom åt oss?” Sandra drog åt sig armen. Hon vände sig mot fönstret igen. Harry väntade. Hon snyftade, och Harry räckte henne en näsduk som han av någon obegriplig anledning hade i fickan. ”Det är fler än du som har det jävligt, förstår du”, viskade hon efter en stund. Hennes ögon hade blivit ännu mer rödsprängda när hon vände sig mot honom. ”Vet du vad det här är?” Hon drog upp ärmen på klänningen och visade honom en vit underarm med röda, skarpa märken, några av dem med sårskorpor på. ”Heroin?” sa Harry. ”Moffe. Morfin”, sa Sandra. ”Det är inte så många i Sydney som har det i sitt sortiment, därför att de flesta slutar i heroinet i alla fall. Men jag är allergisk mot heroin. Min kropp tål det inte. Jag har försökt en gång, och då höll jag på att dö. Så mitt gift är morfin. Och det senaste året är det bara en person här i King’s Cross som har kunnat skaffa det i tillräckliga mängder. Och han tar betalt genom att jag ställer upp på något slags rollspel. Jag sminkar mig och tar på mig en blond peruk. Helt okej, jag ger väl fan i vilket slags kick han får ut av det, så länge jag får mitt! Dessutom finns det sjukare människor än dem som vill att du ska klä dig som deras morsor.” ”Morsa?” frågade Harry. ”Jag tror han hatar sin mor. Eller älskar henne lite utöver det vanliga. Vilket som, jag vet inte säkert, han vill inte prata om det och gudarna ska veta att det vill fan inte jag heller!” Hon skrattade ihåligt. ”Varför tror du han hatar henne?” undrade han. ”De senaste gångerna har han varit lite hårdare än vanligt”, sa Sandra. ”Han har givit mig några blåmärken.” ”Stryptag?” undrade Harry. Sandra skakade på huvudet. ”Han försökte vid ett tillfälle. Det var dagen efter att det stod i tidningarna om den mördade norska flickan, att hon var strypt. Han la bara händerna runt min hals och bad mig ligga stilla och inte vara rädd. Jag tänkte inte mer på det sen.” ”Varför inte?” ”Folk blir påverkade av det de läser och ser. Inspirerade. Ta till exempel när 9½ vecka gick på bio här. Plötsligt var det en massa kunder som ville att vi skulle krypa runt nakna på golvet medan de satt i en stol och tittade på.” ”Skitfilm”, sa Harry. ”Vad hände?” ”Han la händerna runt min hals och lät tummarna liksom glida över struphuvudet. Inte något våldsamt. Men jag slet av mig peruken och sa att jag inte ville leka den leken. Han blev sig själv igen och sa att det var okej. Att det bara var ett infall han fått. Att det inte betydde något.” ”Och du trodde honom?” Sandra ryckte på axlarna. ”Du vet inte vad lite beroende kan betyda för hur man ser på saker och ting”, sa hon och tog det sista av whiskyn. ”Inte?” sa Harry och tittade misstroget på colaflaskan som fortfarande stod orörd framför honom. McCormack trummade otåligt med fingrarna. Harry svettades trots att fläkten gick för fullt. Otto Rechtnagels feta kvinnliga granne hade haft mycket att berätta. Alltför mycket. Dessvärre var det inte något av det hon kom med som hade något intresse. Det verkade till och med som om Yong hade haft problem med att uppföra sig som bra publik i hennes obehagliga sällskap. ”Fat ass”, svarade han med ett leende när Wadkins frågade honom vilket intryck hon hade gjort på honom. ”Något nytt om flickan i Centennial Park?” frågade McCormack. ”Inte mycket”, sa Lebie. ”Men vi har i varje fall förstått att hon inte var Guds bästa barn, att hon gick på speed och att hon precis hade börjat arbeta på en strippsylta i King’s Cross. Hon var på väg hem därifrån när hon mördades. Vi har två vittnen som menar att de såg henne gå in i parken.” ”Något mer?” ”Inte för tillfället, Sir.” ”Harry”, sa McCormack och torkade svetten. ”Ge oss din teori.” ”Den senaste”, mumlade Wadkins precis så högt att alla hörde honom. ”Ja”, började Harry. ”Vi hittade aldrig det vittne som Andrew pratade med och som hade sett Evans White i Nimbin den dagen Inger Holter dödades. Vad vi vet nu är att White är mer än vanligt begeistrad av blonda kvinnor, han har haft en labil uppväxt och det skulle vara intressant att veta mer om vilket slags förhållande han har till sin mor. Han har aldrig haft fast arbete eller bostad och det har därför varit svårt att följa hans rörelser. Det är inte helt omöjligt att han kan ha haft ett hemligt förhållande med Otto Rechtnagel, och det är heller inte otänkbart att han kan ha följt med Otto på turnéerna, kanske bott på hotell, och plockat sina offer där de har uppträtt. Men detta är alltså bara en teori.” ”Kanske Otto Rechtnagel är seriemördaren”, sa Wadkins. ”Kanske det var någon annan som dödade Rechtnagel och Kensington, en som inte har något med de andra morden att göra.” ”Centennial Park”, sa Lebie. ”Det var vår seriemördare. Jag slår vad om allt jag äger och har. Inte för att jag har så mycket att förlora på just det …” ”Lebie har rätt”, sa Harry. ”Han är fortfarande där ute någonstans.” ”Okej”, sa McCormack. ”Jag noterar att vår vän Holy har gått över till att använda uttryck som ’inte omöjligt’ och ’inte otänkbart’ när han lanserar sina teorier, vilket kan vara klokt. Självsäkerhet har vi ingenting att vinna på. Dessutom borde det nu vara uppenbart för alla och envar att vi har att göra med en mycket intelligent människa. Och mycket självsäker. Han fixade alla svar vi var ute efter, serverade oss mördaren på ett silverfat och räknar nu med att vi har slagit oss till ro med dessa svar. Att vi anser fallet uppklarat eftersom den skyldige dött för egen hand. När han satte pekfingret på Kensington, visste han givetvis att vi skulle välja att tysta ner saken – vilket måste erkännas var klokt tänkt.” McCormack såg på Harry när han sa det sista. ”Genom att tysta ner saken skulle vi också lägga på locket på vidare efterforskningar. Vår fördel ligger i att han tror att han är säker. Säkra människor är ofta oförsiktiga. Nu är det emellertid på tiden att vi bestämmer oss för hur vi ska ta oss an det här i fortsättningen. Vi har en ny misstänkt och vi har inte råd att missa igen. Problemet är att eftersom vi plaskar för mycket i vattnet, så riskerar vi att skrämma bort den stora fisken. Vi måste ha is i magen och stå blick stilla ända tills vi ser den stora fisken klart och tydligt under oss, så tydligt att vi inte kan ta fel på den och så nära att vi inte kan missa. Då, och först då, kan vi kasta harpunen.” Han tittade sig omkring. Alla nickade åt chefens oomkullrunkeligt sunda förnuft. ”Och för att göra det krävs det att vi arbetar defensivt, långsamt och systematiskt”, sa McCormack. ”Håller inte med”, sa Harry. De andra vände sig mot honom. ”Det finns nämligen också ett annat sätt att fånga en fisk på utan att plaska”, sa Harry. ”Ett snöre och en krok med ett agn som vi vet att den vill nappa på.” Vinden drev dammoln framför sig, som den virvlade upp längs grusvägen, skickade över det låga stengärdet runt kyrkogården och mot den lilla församlingen. Harry var tvungen att knipa igen ögonen för att inte få dem fulla med sand, och vinden tog tag i kjolkanter och rockskörtar så att det på avstånd såg ut som om de församlade dansade på Andrew Kensingtons grav. ”Jävla helvetes vind”, viskade Wadkins medan prästen mässade. Harry stod och tänkte på Wadkins ord och hoppades att han hade fel. Det var naturligtvis inte lätt att säga vartåt vinden skulle, men den hade i varje fall bråttom att komma dit. Och om den var här för att ta med sig Andrews själ, skulle ingen kunna påstå att den inte gjorde ett gott arbete. Det fladdrade i psalmbokssidor och i den gröna presenning som täckte jorden på gravens sidor, och de som inte hade hattar att hålla i tvingades bevittna hur elegansen for och flög. Harry lyssnade inte på prästen, utan tittade över på andra sidan graven genom ihopknipna ögon. Birgittas hår låg bakåt som en väldig, röd tändsticksflamma. Hon mötte hans blick, uttryckslöst. En gammal, gråhårig och darrande kvinna satt på en stol med en käpp i knäet. Hon var gul i huden, och hennes ålder kunde inte dölja hennes markerade engelska hästansikte. Vinden hade flyttat hatten lite på sniskan. Harry hade snart förstått att hon var Andrews fostermor, men hon var så gammal och skröplig att hon knappt hade märkt Harrys kondoleans utanför kyrkan – bara nickat medan hon mumlande fortsatte på en oförståelig mening. Bakom henne stod en svart, liten och nästan osynlig kvinna med en liten flicka i var hand. Prästen kastade jord på graven på lutherskt vis. Harry hade tidigare fått reda på att Andrew tillhörde The Church of England, tillsammans med den katolska kyrkan den klart största i Australien, men Harry, som bara hade närvarat vid två begravningar i sitt vuxna liv, kunde inte se att den här var mycket annorlunda än dem i Norge. Till och med vädret var liknande. När de begravde hans mor hade oförsonliga, blågrå moln kommit hastande över Vestre Gravlund, men de hade lyckligtvis haft för bråttom för att regna på dem. Det hade varit sol den dagen de begravde Ronny. Men då låg Harry på sjukhuset med nerdragna gardiner därför att ljuset gav honom huvudvärk. Precis som i dag hade poliser säkert utgjort huvuddelen av församlingen under den begravningen. Kanske hade de till och med sjungit samma psalm till sist: ”Nearer, my God, to Thee!” Församlingen spred sig, man började gå ner mot bilarna och Harry kom att gå strax bakom Birgitta. Hon stannade så att han kom upp vid hennes sida. ”Du ser sjuk ut”, sa hon utan att titta upp. ”Du vet inte hur jag ser ut när jag är sjuk”, sa han. ”Ser du inte sjuk ut när du är sjuk?” frågade hon. ”I vilket fall så säger jag bara att du ser sjuk ut. Är du sjuk?” Det kom en vindpust, och Harrys slips la sig tvärs över hans ansikte. ”Jag är väl kanske lite sjuk”, sa han. ”Inte mycket sjuk. Du ser ut som en brännmanet med allt hår flaxande i … mitt ansikte.” Harry drog ut ett rött hårstrå ur munnen. Birgitta log. ”Var du glad att jag inte är en jelly box-fish”, sa hon. ”Jelly-vad-för-något?” sa Harry. ”Jelly box-fish”, sa Birgitta. ”Det är en manet som är vanlig här i Australien. Den är snäppet värre än en brännmanet, kan man säga …” ”Jelly box-fish?” hörde Harry en bekant röst säga bakom sig. Han vände sig om. Det var Toowoomba. ”How are you?” sa Harry och förklarade på engelska att det var Birgittas hår som blåste i hans ansikte som hade frammanat associationen. ”Ja, hade det varit en jelly box-fish hade det nu börjat framträda röda ränder i ditt ansikte och du skulle ha skrikit som en piskad man”, sa Toowoomba. ”Och om några sekunder skulle du ha fallit omkull, giftet skulle ha förlamat dina andningsorgan, du skulle inte ha kunnat andas, och om du inte fått omedelbar hjälp, skulle du ha dött en ytterst smärtfull död.” Harry höll upp händerna avvärjande framför sig. ”Tack, men det har varit tillräckligt med död för i dag, Toowoomba.” Toowoomba nickade. Han var klädd i svart sidensmoking med fluga. Han märkte Harrys blick. ”Det är det enda jag har som liknar en kostym. Dessutom ärvde jag den efter honom.” Han nickade med huvudet mot graven. ”Inte nu, naturligtvis, men för några år sen”, la han till. ”Andrew sa att han hade vuxit ur den. Bara ett skämt, förstås. Han ville inte erkänna det, men jag visste att han hade köpt den på sin tid för att använda den på banketten efter det australiska mästerskapet. Han hoppades väl att smokingen skulle uppleva med mig det den inte upplevt med honom.” De gick längs grusvägen medan bilar långsamt gled förbi dem. ”Får jag ställa en personlig fråga, Toowoomba?” sa Harry. ”Det går väl bra”, sa Toowoomba. ”Var tror du Andrew hamnar?” ”Vad menar du?” ”Tror du hans själ hamnar där uppe eller där nere?” Toowoomba såg allvarlig ut. ”Jag är en enkel människa, Harry. Jag vet inte så mycket om såna saker och jag vet inte så mycket om själar. Men jag vet en del om Andrew Kensington, och om det finns någon där uppe, och om det är vackra själar de vill ha, så är det där hans själ hör hemma.” Toowoombas ansikte sken upp. ”Men om det skulle finnas något där nere, så tror jag att det är där han skulle ha föredragit att få hamna. Han hatade tråkiga ställen.” De småskrattade lågt. ”Men eftersom det är en personlig fråga, Harry, ska jag ge dig ett personligt svar. Jag tror mina och Andrews förfäder hade en poäng. De hade en nykter syn på det här med döden. Förvisso trodde man på ett liv efter döden i många stammar. Några trodde på reinkarnation, att själen vandrade från människoliv till människoliv, och några trodde att de dödas själar kunde gå igen som andar. Vissa stammar trodde att de dödas själar kunde ses på himlavalvet som stjärnor. Och så vidare. Men allihop trodde att människan förr eller senare, efter alla dessa stadier, dog på riktigt, en ändlös, definitiv död. Och då var det slut. Då blev man till en hög med sten och var bara borta. Av någon anledning gillar jag den tanken. Såna evighetsperspektiv gör en lite matt, tycker du inte det?” ”Jag tycker det verkar som om Andrew har lämnat efter sig mer än sin smoking, det är vad jag tycker”, sa Harry. Toowoomba skrattade. ”Hörs det så tydligt?” sa han. ”His master’s voice”, sa Harry. ”Killen skulle ha blivit präst.” De stannade till vid en dammig, liten bil som tydligen var Toowoombas. ”Hör du, Toowoomba”, sa Harry av en ingivelse. ”Det kan hända att jag får användning av någon som kände Andrew. Det sätt han tänkte på. Varför han gjorde som han gjorde.” Han rätade på sig, och deras blickar möttes. ”Jag tror någon dödade Andrew”, sa Harry. ”Bullshit!” sa Toowoomba häftigt. ”Du tror inte, du vet! Alla som kände Andrew vet att han aldrig gick frivilligt från ett party. Och för honom var livet det största partyt. Jag känner ingen som älskade livet mer än han. Oavsett vad det gjorde med honom. Hade han varit klar att checka ut, så hade han haft plenty med anledningar – och grunder – till det tidigare.” ”Så vi är överens”, sa Harry. ”Du får nästan alltid tag på mig på det här numret”, sa Toowoomba och krafsade ner det på en tändsticksask. ”Det är till en mobiltelefon.” Medan Toowoomba skramlade bort i sin gamla, vita Holden stod Birgitta och Harry kvar. Toowoomba skulle norrut och Harry hade föreslagit Birgitta att de skulle försöka få skjuts med någon kollega som skulle in till staden. Men det verkade som om alla hade kört därifrån. Då stannade en gammal, ståtlig Buick framför dem, chauffören vevade ner fönstret och stack ut ett rött ansikte med en uppseendeväckande näsa. Den liknade en sådan potatis som består av flera potatisar som vuxit in i varandra, och var om möjligt ännu rödare än resten av ansiktet och hade ett fint nät av tunna blodådror. ”Ska ni till stan, gott folk?” frågade näsan och bad dem hoppa in. ”Jag heter Jim Connolly. Det här är min fru, Claudia”, sa han när de hade satt sig ner i det breda baksätet. Ett pyttelitet, mörkt ansikte med ett strålande leende vände sig mot dem från framsätet. Hon såg indiansk ut, och var så liten att de knappt såg hennes huvud ovanför ryggsätet. Jim tittade på Harry och Birgitta i spegeln. ”Vänner till Andrew? Kolleger?” Han styrde försiktigt åkdonet bort längs grusvägen medan Harry förklarade sammanhanget. ”Jaså, så ni är från Norge och Sverige. Det är långt härifrån, det. Ja, ja, nästan alla här i landet kommer från någonstans som ligger långt borta. Ta Claudia, till exempel, hon är från Venezuela, där de har alla misserna ni vet. Hur många Miss Universum-titlar är det nu ni har, Claudia? Om man räknar med dina egna. Hä-hä-hä.” Han skrattade så ögonen försvann i rynkorna runt näsroten och Claudia skrattade också. ”Jag är australier”, fortsatte Jim. ”Min förfader kom hit från Irland. Han var en mördare och tjuv. Hä-hä-hä. Visste ni att folk förr i tiden inte gillade att erkänna att de stammade från strafffångarna, även om det är över två hundra år sen? Men jag har alltid varit stolt över det. Det var de plus några matroser och soldater som grundade det här landet. And a fine country it is. Vi kallar det ’the lucky country’ här nere. Ja, ja, saker och ting förändras. Nu hör jag att det har blivit status att kunna följa sina anor tillbaka till de straffdömda. Hä-hä-hä. För jävligt med Andrew, va?” Jim var en verbal kulspruta, och det var inte många meningar Harry och Birgitta hann skjuta in innan han tog över igen. Och ju fortare han pratade, desto långsammare körde han. Som David Bowie på Harrys gamla batteribandspelare. När han var liten hade han fått en batteridriven kassettspelare av fadern vari bandet gick långsammare ju mer man skruvade upp ljudet. ”Andrew och jag boxades tillsammans på Jim Chiversturnéerna. Visste ni att Andrew aldrig knäckte näsan? Nix, Sir, det var aldrig någon som förnedrade honom med det. De har ju ganska platta näsor sen tidigare, dessa aboriginer, så det var väl aldrig någon som tänkte på det. Men inuti var Andrew hel och fin. Helt hjärta och helt näsben. Nåja, så helt som ett hjärta kan vara efter att du som nyfödd har kidnappats av myndigheterna. Det vill säga, hjärtat var inte längre helt efter bråket som skedde i samband med det australiska mästerskapet i Melbourne. Ni har väl hört talas om det? Då förlorade han mycket, jösses.” De körde i mindre än fyrtio nu. ”Mästarens, Campbells, tjej var helt såld på Andrew, men hon hade väl varit så dösnygg hela sitt liv så att hon inte hade fått någon träning på att avvisas. Hade hon fått det, kunde allt ha blivit annorlunda. Men när hon knackade på Andrews dörr på hotellet den där kvällen och han artigt bad henne fara och flyga, så klarade hon inte av det, utan gick raka vägen tillbaka till mästaren och berättade att Andrew hade antastat henne. De ringde upp till hans rum och bad honom komma ner i köket. Det går fortfarande rykten om det där slagsmålet där nere. Andrew spårade ur efter det. Men hans näsa fick de aldrig. Hä-hä-hä. Är ni ihop?” ”Inte direkt”, sa Harry efter ett tag. ”Ni ser så ut”, sa Jim och tittade på dem i backspegeln. ”Ni kanske inte vet det själva, men även om ni ser lite nere ut av stundens allvar, så har ni den där glöden. Rätta mig om jag har fel, men ni ser ut som Claudia och jag gjorde när vi var nyförälskade, vilket vi var de första tjugo, trettio åren. Hä-hä-hä. Nu är vi bara förälskade. Hä-hä-hä.” Claudia såg på sin man med glittrande ögon. ”Jag träffade Claudia på en av turnéerna. Hon var ormmänniska. Hon kan vika ihop sig som ett papperskuvert till och med i dag. Så jag vet inte vad jag ska med den här klumpiga Buicken till. Hä-hä-hä. Jag uppvaktade henne varje dag i över ett år innan hon så mycket som lät mig kyssa henne. Och sen berättade hon för mig att hon blev förälskad första gången hon såg mig. Bara det var ju sensationellt, med tanke på att den här näsan redan då hade fått mer stryk än vad Andrews fick under ett helt liv. Men att hon skulle gå och spela snarstucken i ett helt, långt, jäkla människoår? Kvinnfolk gör mig rädd som tusan ibland. Vad säger du, Harry?” ”Jo”, sa Harry. ”Jag förstår vad du menar.” Han tittade på Birgitta. Hon log lite. Efter att ha tagit tre kvart på sig för en tur som vanligtvis tar tjugo minuter, svängde de upp framför Town Hall där Harry och Birgitta tackade för liften och hoppade av. Det hade blåst upp inne i staden också, och de stod i vinden och verkade visst inte riktigt veta vad de skulle säga. ”Ett mycket ovanligt par”, sa Harry. ”Ja”, sa Birgitta. ”De är lyckliga.” En virvelvind ruskade i ett träd i parken och Harry tyckte han såg en hårig skugga skynda sig i lä. ”Vad gör vi nu?” frågade Harry. ”Du följer med hem till mig.” ”Ja”, sa Harry. 17 Döda flugor, återbetalning och ett agn Birgitta stack en cigarett i Harrys mun och tände. ”Den har du gjort dig förtjänt av”, sa hon. Harry kände efter. Han kände sig inte så illa däran. Han drog lakanet över sig. ”Är du generad?” skrattade Birgitta. ”Jag tycker bara inte om din hungriga blick”, kontrade Harry. ”Du kanske inte tror det, men jag är faktiskt ingen maskin.” ”Inte?” Birgitta bet honom kärleksfullt i underläppen. ”Du kanske luras. Den där pistongen …” ”Så, så. Måste du bli vulgär just nu när livet var så underbart, älskling?” Hon kröp intill honom och la huvudet på hans bröstkorg. ”Du lovade att berätta resten av historien”, viskade hon. ”Javisst.” Harry drog djupt efter andan. ”Få se. Så här börjar det alltså. I åttonde klass började en ny flicka i parallellklassen. Hon hette Kristin, och det tog bara tre veckor innan hon och min bästa kompis, Terje, som hade skolans vitaste tänder och spelade gitarr i ett band, blev officiellt, auktoriserat ihop. Problemet var bara att hon var den flicka jag hade väntat på hela mitt liv.” Han tystnade. ”Så vad gjorde du?” frågade Birgitta. ”Ingenting. Fortsatte vänta. Under tiden blev jag Terjes kompis som hon tyckte det var okej att prata med om allt möjligt. Som hon kunde anförtro sig åt när det inte fungerade mellan dem, utan att veta att han innerst inne fröjdade sig och bara väntade på att kunna slå till.” Han flinade. ”Herregud vad jag hatade mig själv.” ”Jag är djupt chockerad”, mumlade Birgitta och strök honom kärleksfullt över håret. ”En kompis bjöd ut hela kamratgänget till morföräldrarnas utflyttade gård samma helg som Terjes band hade en spelning. Vi drack hemgjort vin, och när natten kom blev Kristin och jag sittande i soffan och pratade. Efter en stund bestämde vi oss för att undersöka det stora huset närmare och gick upp på vinden. Där fanns en låst dörr, men Kristin hittade en nyckel som hängde på en krok och låste upp. Vi la oss bredvid varandra ovanpå täcket på en alldeles för kort himmelssäng. Det låg ett svart lager i sängklädernas veck och jag skvatt till när jag såg att det var döda flugor. Där måste ha funnits tusentals. Jag tittade på hennes ansikte så nära mitt, de döda flugorna omgärdade henne på den vita kudden, och badade i ett blåvitt ljus från månen som var stor och rund rakt utanför fönstret och fick hennes hud att verka genomskinlig.” ”Bu!” skrek Birgitta och kastade sig upp på honom. Han tittade länge på henne. ”Vi pratade om allt och inget. Låg helt stilla och lyssnade på tomheten. Under natten körde några bilar förbi ute på vägen, och ljuset från lysena svepte över taket och alla möjliga sorters skuggor smög omkring i rummet. Kristin gjorde slut med Terje två dagar senare.” Han la sig på sidan med ryggen åt Birgitta. Hon la sig nära intill honom. ”Vad hände sen, Valentino?” ”Kristin och jag började träffas i hemlighet. Tills det inte kunde döljas längre.” ”Hur tog Terje det?” ”Bra. Ibland reagerar människor helt korrekt. Terje bad kompisarna välja: honom eller mig. Jag tror man kan tala om en jordskredsseger. För han med de vita tänderna.” ”Det måste ha varit för jävligt. Var du ensam?” ”Jag vet inte vad som var värst. Och vem jag tyckte mest synd om. Terje eller mig själv.” ”Du och Kristin hade i alla fall varandra.” ”Jovisst. Men på något sätt hade lite av magin försvunnit. Idealkvinnan var ju död.” ”Vad menar du?” ”Jag hade fått en kvinna som hade gått från en man till hans bäste vän.” ”Och för henne var du killen som utan moral eller skrupler hade utnyttjat sin bäste vän.” ”Ungefär. Och det skulle alltid finnas där. Strax under ytan i och för sig, men ändå utmynnande i ett ömsesidigt förakt. Som om vi var medsammansvurna i ett skamligt mord.” ”Okej, så du måste nöja dig med ett förhållande där inte allt var perfekt. Välkommen till verkligheten!” ”Missförstå mig inte. Jag tror faktiskt att vår gemensamma synd knöt oss starkare samman. Och jag tror att vi verkligen älskade varandra då ett tag. Vissa dagar var … perfekta. Som vattendroppar. Som en vacker tavla.” Birgitta skrattade. ”Jag tycker om dig när du pratar så, Harry. Dina ögon liksom skiner när du säger såna saker. Som om du är där igen. Längtar du tillbaka ibland?” ”Till Kristin?” Harry funderade. ”Det händer att jag längtar tillbaka till den tiden vi hade ihop, men Kristin? Människor ändrar sig. Den person man längtar efter finns kanske inte längre. Fan, man förändras ju själv också. Har man väl upplevt något för första gången, är det för sent, man kan aldrig få tillbaka känslan av att uppleva exakt den saken för första gången igen. Det är tråkigt, men så är det bara.” ”Som att vara förälskad för första gången?” sa Birgitta stilla. ”Som att vara förälskad … för första gången”, sa Harry och strök henne över kinden. Så drog han efter andan igen: ”Det är något jag måste be dig om, Birgitta. En tjänst.” Musiken var öronbedövande hög och Harry måste böja sig mot honom för att höra vad han sa. Teddy skröt om sin nya stjärna, Melissa, som var nitton år och just nu höll på att förvrida huvudet på alla i lokalen, något som Harry kunde hålla med om. ”Ryktet. Det är det som är det viktigaste, förstår du”, sa Teddy. ”Du kan annonsera och marknadsföra så mycket du vill, men till sist är det bara en sak som säljer, och det är ryktet.” Och ryktet hade tydligen gått, för första gången på länge var det nästan fullt på klubben. Efter Melissas cowboy-och-lassonummer stod männen på stolarna, och till och med de underrepresenterade kvinnorna applåderade hövligt. ”Titta”, sa Teddy. ”Det är inte därför att det inte är ett klassiskt stripteasenummer, för det ska gudarna veta att det är, förstår du. Vi har haft ett dussin flickor här som har gjort exakt samma nummer utan att publiken har höjt ett ögonbryn. Anledningen till att det här är annorlunda består i två saker: oskuld och inlevelse.” Men av erfarenhet visste Teddy också att dylika popularitetsvågor dessvärre i regel är något som kommer och går. Det ena var att publiken hela tiden höll utkik efter något nytt, det andra var att branschen hade den dåliga vanan att äta upp sina egna barn. ”Bra striptease kräver entusiasm, förstår du”, ropade Teddy över diskorytmerna. ”Få av de här flickorna klarar av att hålla den entusiasmen uppe, så hårt som de måste arbeta. Fyra shower varje fucking dag, förstår du. De börjar känna sig uttråkade och glömmer publiken. Jag har sett det alltför många gånger tidigare. Oavsett hur populära de är, så kan ett tränat öga se när en stjärna är slocknad.” ”Hur då?” ”Jo, de är dansare, eller hur? De måste lyssna till musiken, leva sig in i den, förstår du. När du börjar bli lite för snärtig och van och ligger pyttelite före takten, är det inte som man skulle kunna tro ett tecken på alltför stor iver. Tvärtom är det ett tecken på att de är uttråkade och vill bli klara fort. Dessutom kortar de ofta helt enkelt sina rörelser så att de mer antyds än fullföljs. Det är som det är med folk som har berättat samma vits alldeles för många gånger, de börjar utelämna de små, men viktiga detaljerna, som får dig att skratta åt poängen. Det är såna saker som det är svårt att förvanska, det är svårt att ljuga med kroppsspråket, och det smittar av sig på publiken, förstår du. Flickan inser problemet, och för att ge showen lite mer liv, för att ha att ta av, tar hon några drinkar innan hon går upp på scenen. Ibland lite för många. Och sen …” Teddy lade ett finger på ena näsborren och sniffade in. Harry nickade. Historien lät bekant. ”Hon upptäcker pulvret som i motsats till alkoholen gör henne klarare, och som hon dessutom har hört är bra för vikten. Efter hand måste hon ta mer för att känna den lustkänsla hon behöver för att ge allt varje kväll. Senare måste hon ta det för att över huvud taget kunna genomföra showerna. Och sen kommer det att synas, hon kommer att märka att hon tappar koncentrationen och hon kommer att börja hata den hojtande, fulla publiken. Tills hon en kväll marscherar ut från scenen. Rasande och gråtande. Hon bråkar med managern, tar en veckas ledighet och kommer tillbaka. Men hon fixar inte längre att känna av stämningen som hon gjort innan, kan inte längre mata den inre mekanismen som hjälpte henne att tajma det hela tidigare. Det tunnas ut i salongen och till sist är det dags för gatan och nya arbetsuppgifter.” Jo, Teddy kände lusen på dess gång. Men allt det där låg långt fram i tiden. Nu gällde det att mjölka kon, och just nu stod den på scenen med stora koögon och sprängfärdigt juver och var antagligen – om man la ihop alltsammans – en ganska lycklig ko. ”Du kan inte ana vilka som kommer hit för att kolla alla våra talanger”, kluckade Teddy och borstade av kavajslaget. ”Några av dem kommer från din egen kår, om man säger så. Och det är inte pojkarna på golvet direkt, förstår du.” ”Lite striptease skadar väl inte någon.” ”Skadar och skadar”, sa Teddy långsamt. ”Men, men. Så länge de plåstrar om såren efteråt, så gör väl en eller annan rispa varken från eller till, antar jag.” ”Vad menar du med det?” ”Inte så mycket”, svarade Teddy. ”Nog om det – vad är det som för dig hit till dessa trakter, konstapeln?” ”Två saker. Den flicka som hittades i Centennial Park visade sig vara något mindre oskyldig än det verkade vid första anblicken. Blodprov har visat att hon var full med amfetamin, och efter att ha undersökt det hela lite närmare ledde oss spåret hit. Faktiskt fick vi reda på att hon stod på scenen här tidigare under den kvällen hon försvann.” ”Barbara, ja. Tragiskt, eller hur?” Teddy försökte visa fram ett sorgset ansikte. ”Ingen stripptalang, men en fantastiskt fin tjej. Har ni hittat något?” ”Vi hoppas att du kanske kunde hjälpa oss, Mongabi?” Teddy drog nervöst en hand över den svarta, slätkammade frisyren. ”Sorry, konstapeln. Hon var inte i mitt stall. Prata med Sammy, han dyker säkert upp här senare.” Två enorma, sidenklädda kvinnobröst skymde för ett ögonblick utsikten mellan dem innan de försvann och en färgrik drink stod på bordet framför Harry igen. ”Du sa att du var här för två saker, konstapeln. Vad var det andra?” ”Åh, det. En ren privatsak, Mongabi. Jag funderar på om du har sett min kompis där borta tidigare?” Harry pekade bort mot baren. En lång, smokingklädd och svart figur vinkade åt dem. Teddy skakade på huvudet. ”Är du helt säker, Mongabi? Han är ganska känd. Snart kommer han att vara australisk mästare i boxning.” Det uppstod en paus. Teddy Mongabis blick flackade. ”Vad vill du …” ”I tungvikt, naturligtvis.” Harry hittade sugröret bland parasoller och citronskivor i sin fruktjuicedrink och började på den. Teddy log stelt. ”Lyssna nu, konstapeln, tar jag fel eller satt vi nyss och pratade och var goda vänner?” ”Jovisst gjorde vi det”, sa Harry och log. ”Men man kan inte bara ha trevligt, eller hur? Och nu är det trevliga slut.” ”Lyssna nu, konstapel Holy, jag tycker liksom du att det som hände senast inte var särskilt trevligt. Jag beklagar det. Även om du måste ta din del av skulden, förstår du. När du kom in här och satte dig ner i kväll, så trodde jag att det berodde på en gemensam förståelse och att det där ligger bakom oss. Jag tror vi kan enas om en massa saker. Hör du, vi talar samma språk, du och jag, konstapeln.” Det blev en sekunds tystnad när diskomusiken plötsligt upphörde. Teddy sa inget. Det kom ett högt slurpande ljud när de sista fruktjuiceresterna i Harrys glas försvann upp genom sugröret. Teddy svalde. ”Till exempel vet jag att Melissa inte har några särskilda planer för kvällen.” Han tittade bönfallande på Harry. ”Tack, Mongabi, jag värdesätter tanken. Men just nu har jag faktiskt inte tid. Jag måste bli klar med det här först, och sen ge mig av härifrån.” Han drog fram en svart polisbatong i gummi med handtag från under jackan. ”Vi har det så jäkla snärjigt att jag inte ens vet om jag hinner slå ihjäl dig ordentligt”, sa Harry. ”Vad i helv …” Harry reste sig. ”Jag hoppas att Geoff och Ivan är på plats i kväll. Min kompis hade sån lust att träffa dem. Förstår du.” Teddy försökte resa sig ur stolen. ”Blunda”, sa Harry och slog. ”Uh?” ”Hallå, är det Evans?” ”Kanske det. Vem är det som frågar?” ”Hej. Det är Birgitta. Ingers svenska väninna, du vet. Vi hälsade på varandra på The Albury några gånger. Jag har långt, ljust, lite rödlätt hår. Kommer du ihåg?” ”Javisst kommer jag ihåg dig. Birgitta, sa du? Hur är läget? Hur fick du tag i det här numret?” ”Det är okej. Lite upp och ner. You know. Lite deppig på grund av det där med Inger förstås. Men det vet du ju allt om, så jag ska inte plåga dig. Jag fick numret av Inger, ifall vi behövde få tag i henne i Nimbin.” ”Jaha.” … ”Jo, det är alltså så att jag vet att du har något jag behöver, Evans.” ”Jaså?” ”Saker.” ”Jag förstår. Ledsen att göra dig besviken, men jag tvivlar på att jag har vad du är ute efter. Hör du … eh, Birgitta …” ”Du fattar inte, jag måste träffa dig!” ”Ta det lugnt. Det du behöver kan hundratals andra skaffa dig, och det här är en öppen telefonlinje, så jag föreslår att du inte säger något du inte borde. Jag beklagar att jag inte kan hjälpa dig.” ”Det jag behöver börjar på ’m’ och inte på ’h’. Och det är det bara du som har.” ”Snack.” ”Jag vet det finns några andra, men jag litar inte på någon av dem. Jag köper åt flera. Jag ska ha mycket och jag betalar bra.” ”Jag är lite upptagen nu, Birgitta. Ring inte hit till mig igen, är du snäll.” ”Vänta! Jag kan … jag vet något. Jag vet vad du tycker om.” ”Tycker om?” ”Vad du … verkligen tycker om. Vad som ger dig en kick.” … ”Vänta lite.” … … ”Ledsen, jag var bara tvungen att få ut några härifrån. Det är ett evigt rännande. Så. Vad är det du tror att jag tycker om, Birgitta?” ”Jag kan inte säga det på telefonen, men … Men jag har ljust hår, och jag … Jag tycker om det, jag också.” ”Jösses. Väninnor! Ni slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde ärligt talat att Inger höll käften om sånt där.” ”När kan jag träffa dig, Evans? Det är bråttom.” … ”Jag kommer till Sydney i övermorgon, men kanske ska jag överväga att ta ett tidigare plan …” ”Ja!” ”Hm.” ”När kan vi …?” ”Hyssj, Birgitta, jag tänker.” … ”Okej, Birgitta, lyssna noga. Gå nerför Darlinghurst Road i morgon kväll klockan åtta. Stanna till vid Hungry John på vänstra sidan. Titta efter en svart Holden med tonade rutor. Om den inte är där innan halv nio, kan du gå igen. Och se till att jag kan se ditt hår.” ”Sista gången? Ja, Kristin ringde mig plötsligt en natt. Hon var lite full, tror jag. Hon skällde ut mig för något, jag kommer inte ihåg vad. För att ha förstört hennes liv, antagligen. Hon brukade tycka att människor runt omkring henne alltid förstörde det hon själv hade planerat så noga.” ”Så är det med småflickor som har suttit ensamma för mycket när de växte upp och lekt med dockor, förstår du”, sköt Birgitta in. ”Kanske. Men jag kommer som sagt inte ihåg. Jag var inte helt nykter själv.” Harry reste sig upp på armbågarna och tittade ut över havet. Vågorna hävde sig, blev vita i toppen och skummet hängde ett ögonblick i luften innan det föll, glittrande i solen som krossat glas mot klipporna utanför Bondi Beach. ”Men jag träffade henne en gång till efter det. Hon kom och besökte mig på sjukhuset efter olyckan. Jag trodde först jag drömde när jag slog upp ögonen och såg henne sitta bredvid sängen, blek, nästan genomskinlig. Hon var lika vacker som när jag träffade henne för första gången.” Birgitta nöp honom i sidfläsket. ”Överdriver jag?” frågade Harry. ”Nej då, fortsätt bara.” Hon låg på magen och fnissade. ”Vad är detta? Det förväntas faktiskt av dig att du ska bli lite svartsjuk när jag pratar om tidigare flammor så här, vet du inte det? Hm? Du tycker ju tvärtom bättre om det ju mer detaljerat jag berättar om mitt romantiska förflutna.” Birgitta kisade mot honom över solglasögonen. ”Jag gillar att upptäcka att min machosnut faktiskt har haft ett känsloliv. Även om det var för länge sen.” ”Länge sen? Vad kallar du det här då?” Hon skrattade: ”Detta är den moderna, välövervägda semesterromansen, med lika mycket distans, så att det inte blir för starkt, och sex, så att det är värt besväret.” Harry skakade på huvudet. ”Det där är inte sant, Birgitta, och det vet du.” ”Jodå. Men det är okej, Harry. Det är bra, nu. Jag hade bara en liten förvirrad period där ett tag. Fortsätt berätta. Blir du för liderlig i detaljerna, säger jag ifrån. Dessutom ska du få igen när det blir min tur att berätta om min expojkvän.” Hon vrickade sig ner i den varma sanden med nöjd min. ”Expojkvänner, menar jag.” Harry borstade bort sand från hennes vita rygg. ”Är du säker på att du inte blir solbränd? Den här solen och din hud …” ”Det var du som smörjde in mig, herr Hole!” ”Jag funderar bara på om solfaktorn är tillräcklig. Okej, glöm det. Jag vill bara inte att du ska bränna dig.” Harry tittade på hennes ljusa hud. När han bad henne om tjänsten, hade hon sagt ja direkt – utan att tveka. ”Slappna av nu, pappa, och berätta.” Fläkten fungerade inte. ”Fan, den är ju helt ny?” sa Wadkins och slog på baksidan medan han skruvade av och på den. Till ingen nytta. Den var bara ett stumt stycke aluminium och död elektronik. McCormack brummade. ”Glöm det, Larry. Be Laura skaffa en ny. Nu är det Dagen D och vi har viktigare saker för oss. Larry?” Wadkins ställde irriterat ifrån sig fläkten. ”Allt är klart, Sir. Vi kommer att ha tre bilar i området. Fröken Enquist kommer att ha en radiosändare så vi kan se var hon är hela tiden, samt en mikrofon så vi kan lyssna och bedöma situationen. Planen är att hon får honom med sig hem till sin egen lägenhet där Holy, Lebie och jag själv är, i garderoben i sovrummet, på balkongen och i passagen utanför lägenheten. Om det händer något i bilen eller de sticker någon annanstans, så följer de tre bilarna efter.” ”Taktik?” Yong rättade till glasögonen. ”Hennes uppdrag är att få honom att säga något om de andra morden, Sir. Hon kommer att pressa honom genom att säga att hon kommer att gå till polisen med vad Inger Holter berättat för henne om hans sexvanor. När han känner sig trygg att hon inte kan slippa undan, så kan det hända att han lättar på förlåten.” ”Hur länge väntar vi innan vi går in?” ”Tills vi har bevis med lite substans i på band. I värsta fall; tills han förgriper sig.” ”Risker?” ”Det är naturligtvis inte helt riskfritt, men man kan inte strypa en människa i en handvändning. Vi kommer att vara bara sekunder därifrån hela tiden.” ”Och om han har vapen?” Yong ryckte på axlarna. ”Det skulle vara ett otypiskt beteende utifrån vad vi vet, Sir.” McCormack hade rest sig och börjat sin vandring fram och tillbaka på den lilla golvytan. Det påminde Harry om en gammal, fet leopard han hade sett i djurparken när han var liten. Buren var så liten att framkroppen började vända sig om medan bakkroppen knappt var klar med den tidigare böjen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. ”Och om han vill ha sex med henne innan något händer eller något blir sagt?” ”Hon vägrar. Säger att hon har ångrat sig, att hon bara sa det för att övertala honom så han skulle skaffa henne morfin.” ”Och så låter vi honom bara gå?” ”Vi plaskar inte i vattnet om vi inte vet att vi kan ta honom, Sir.” McCormack la underläppen över överläppen. ”Varför ställer hon upp?” Det blev tyst. ”Därför att hon inte tycker om våldtäktsmän och mördare”, sa Harry efter en lång paus. ”Särskilt inte när de dödar människor hon känner.” ”Bortsett från det?” Det blev en ännu längre paus. ”Därför att jag bad henne om det”, sa Harry till sist. ”Får jag störa dig lite, Yong?” Yong Sue log och tittade upp från PC:n. ”Sure, mate.” Harry sjönk ner på en stol. Den jäktade kinesen knappade vidare medan han höll ett öga på skärmen och ett på honom. ”Det är fint om vi kan låta det här stanna mellan oss, Yong, men jag har förlorat tron.” Yong slutade knappa. ”Jag tror Evans White är ett blindspår”, fortsatte Harry. Yong såg förvirrad ut. ”Varför det?” ”Det är lite svårt att förklara, men det är några saker jag inte klarar av att sluta tänka på. Andrew försökte berätta något för mig på sjukhuset. Och tidigare också.” Harry tystnade. Yong nickade igång honom igen. ”Han försökte berätta för mig att lösningen låg närmare än jag trodde. Jag tror att den skyldige är en person som Andrew av någon anledning inte kunde gripa själv. Att han behövde en utomstående. Jag, till exempel – en man från norr som kommer nerdimpande och ska tillbaka med nästa plan. Jag räknade med att det var så det hängde samman när jag trodde Otto Rechtnagel var mördaren, att därför att det var en nära vän ville Andrew att några andra skulle hejda honom. Men jag ansåg nog innerst inne att det skorrade lite. Nu förstår jag att det inte var honom Andrew ville att jag skulle gripa, utan en annan.” Yong harklade sig: ”Jag har inte berättat det här tidigare, Harry, men jag reagerade när Andrew kom upp med det där vittnet som definitivt hade sett Evans White i Nimbin på morddagen. Nu i efterhand har det slagit mig att Andrew kan ha haft ett annat motiv för att ta bort fokus från Evans White. Nämligen det faktum att Evans White hade en hållhake på honom. Han visste att Andrew var heroinist och kunde ha fått honom avskedad som polis och slängd i fängelse. Jag tycker inte om den tanken, men har du tänkt över möjligheten att Andrew och White ingick något slags avtal om att Andrew skulle styra bort oss från White?” ”Det här börjar bli komplicerat, Yong, men – ja, jag har tänkt på den möjligheten. Och förkastat den. Kom ihåg att det var Andrew som såg till att vi lyckades identifiera och hitta Evans White utifrån den där bilden.” ”Tja.” Yong kliade sig i bakhuvudet med en blyertspenna. ”Vi skulle klara det utan honom, men det hade nog tagit längre tid. Vet du hur stor procenten är i ett sånt fall att det är den andre i förhållandet som är mördaren? Femtioåtta procent. Andrew visste att vi skulle komma att sätta in stora resurser på att hitta Inger Holters hemlige pojkvän efter att du hade översatt det där brevet. Så om han verkligen ville skydda White och samtidigt dölja det, var det lika bra att hjälpa till. För syns skull. Du tyckte till exempel inte det var lite märkligt att han utan vidare kände igen några husväggar på en plats han hade varit under ett marijuanarus en gång för hundra år sen?” ”Kanske har du rätt, Yong, jag vet inte. Jag tror i alla fall inte att det är någon mening med att så en massa tvivel hos grabbarna nu när de vet vad de ska göra. Kanske är det Evans White som är vår man när allt kommer omkring. Men hade jag verkligen trott det, så hade jag aldrig bett Birgitta ställa upp på det här.” ”Så vem tror du är vår man?” ”Vem är det jag tror det är den här gången, menar du?” Yong log. ”Ungefär.” Harry gned sig på hakan. ”Jag har redan ringt i stormklockorna två gånger, Yong. Var det inte den tredje gången grabben ropade ’varg’ som de inte orkade komma springande längre? Därför måste jag vara helt säker den här gången.” ”Varför kommer du till mig med det här, Harry? Varför inte till någon av cheferna?” ”Därför att du kan göra några saker åt mig, göra några diskreta förfrågningar och hitta några data jag behöver, utan att några andra här i huset får veta det.” ”Inga andra ska få veta det?” ”Jag vet att det låter fi shy. Och jag vet att du har mer att förlora här än de fl esta andra. Men du är den ende som kan hjälpa mig, Yong. Vad säger du?” Yong tittade länge på Harry. ”Kommer det att hjälpa dig att hitta mördaren, Harry?” frågade han. ”Jag hoppas det.” 18 Planen och en tur i parken ”Bravo, kom.” Det knastrade i radion. ”Radion verkar okej”, ropade Lebie. ”Hur går det där inne?” ”Bra”, svarade Harry. Han satt på den bäddade sängen och tittade på bilden av Birgitta på nattduksbordet. Det var en konfirmationsbild. Hon såg ung, allvarlig och främmande ut med lockar i håret och utan fräknarna som inte syntes på bilden på grund av överexponering. Hon såg inte bra ut. Birgitta hade sagt att hon hade bilden där som en uppmuntran när det var dåliga dagar, som ett bevis på att en del trots allt hade förvandlats till det bättre. ”Hur ser tidsplanen ut?” ropade Lebie från köket. ”Hon går av sitt pass om femton minuter. De är på The Albury och fäster en mikrofon och en radiosändare på henne nu.” ”Kör de ner henne till Darlinghurst Road?” ”Nix. Vi vet inte var i området White befinner sig, han kan råka få syn på henne när hon går ut ur bilen och fatta misstankar. Hon går till fots från The Albury.” Wadkins kom in från passagen. ”Det ser bra ut. Jag kan stå runt hörnet bakom portvalvet utan att de ser mig och följa dem hela vägen upp. Vi kommer att ha visuell kontakt med flickan hela vägen, Holy. Var är du, Holy?” ”Här inne, Sir. Jag hörde dig. Det låter bra, Sir.” ”Radion, Lebie?” ”Kontakt, Sir. Alla är på plats. Det är bara att sätta igång.” Harry hade tänkt igenom det igen och igen. Kors och tvärs. Argumenterat med sig själv, prövat alla infallsvinklar och till sist bestämt sig för att han gav fan i om hon skulle uppfatta det som en hopplös kliché, en barnslig grej att säga det på eller en lätt utväg. Han packade upp den röda vildrosen han hade köpt och satte den i vattenglaset som stod bredvid bilden på nattduksbordet. Han tvekade lite. Skulle den distrahera henne? Skulle Evans White börja ställa frågor när han såg en ros vid sidan av sängen? Han drog pekfingret försiktigt över en av taggarna. Nej, Birgitta skulle förstå tecknet, synen av rosen skulle i stället göra henne starkare. Han tittade på armbandsuret. Klockan var åtta. ”Hej, låt oss få den här saken överstånden!” ropade han in i lägenheten. Något var fel. Harry kunde inte höra vad de sa, men han hörde sprakandet från radion i lägenheten. Och det fanns alldeles för mycket av den. Alla visste precis vad de skulle göra, så om allt gick enligt planen skulle det inte vara nödvändigt att snacka så mycket över radion som de gjorde nu. ”Fan, fan, fan”, sa Wadkins. Lebie tog av sig hörlurarna och vände sig mot Harry. ”Hon har inte dykt upp”, sa han. ”Vad är det du säger?” ”Hon gick från The Albury exakt klockan kvart i åtta. Det skulle inte ta mer än tio minuter att gå därifrån till King’s Cross. Det är tjugofem minuter sen.” ”Jag tyckte ni sa att hon skulle vara under uppsikt hela tiden!” ”Från att hon kom fram till mötesplatsen, ja. Varför skulle någon …” ”Hur är det med mikrofonen? Hon var ju uppkopplad till mottagaren när hon gick.” ”De har förlorat kontakten. De hade kontakt och så plötsligt ingenting. Inte ett ljud.” ”Har vi en karta? Vilken väg gick hon?” Han pratade lågt och fort. Lebie tog ut kartboken ur väskan och gav den till Harry som hittade vägkartan över Paddington och King’s Cross. ”Vilken väg skulle hon gå dit ner?” frågade Lebie över radion. ”Enklaste vägen. Nerför Victoria Street.” ”Här är det”, sa Harry. ”Runt hörnet till Oxford Street och nerför Victoria Street, förbi St. Vincent Hospital och Green Park, ner till korsningen här där Darlinghurst Road startar och 200 meter hit bort där Hungry John ligger. Det kan ju fan inte bli enklare!” Wadkins tog radiomikrofonen. ”Smith, skicka upp två bilar längs Victoria Street för att leta efter flickan. Meddela killarna på The Albury att de ska hjälpa till. En bil får stå och vänta vid Hungry John ifall hon skulle dyka upp. Snabba er men gör inte för mycket väsen av det. Rapportera tillbaka så fort ni vet något.” Wadkins slängde ifrån sig mikrofonen. ”Fan, fan! Vad i helvete är det egentligen som händer? Har hon blivit påkörd? Rånad? Våldtagen? Fan, fan!” Lebie och Harry tittade på varandra. ”Kan White ha kört uppför Victoria Street, sett henne och plockat upp henne?” föreslog Lebie. ”Han har ju träffat henne tidigare, på The Albury, och kan ha känt igen henne.” ”Radiosändaren”, sa Harry. ”Den måste ju fortfarande fungera!” ”Bravo, Bravo! Wadkins här. Får ni in signaler från radiosändaren? Ja? Åt The Alburys håll? Då är hon inte långt bort. Fort, fort, fort! Bra. Klart, slut.” De tre männen satt tysta. Lebie sneglade bort mot Harry. ”Fråga om de har sett till Evans Whites bil”, sa Harry. ”Bravo, kom. Lebie här. Har ni sett hans svarta Holden? Har någon sett den än?” ”Negative.” Wadkins for upp och började gå fram och tillbaka medan han svor lågt. Harry hade suttit på huk sedan han kom in i lägenheten och märkte först nu att lårmusklerna darrade. Det knastrade i radion. ”Charlie, detta är Bravo, kom.” Lebie tryckte in högtalarknappen. ”Charlie här, Bravo. Säg något.” ”Stoltz här. Vi har hittat väskan med radiosändaren och mikrofonen i Green Park. Flickan är puts väck.” ”I väskan?” sa Harry. ”Skulle hon inte ha den tejpad mot kroppen?” Wadkins vred på sig. ”Jag glömde visst att säga det, men vi diskuterade vad som skulle hända om han gick i närkamp med henne … eh, befallde henne att, ja, du vet. Värma upp lite. Fröken Enquist ansåg också att det var säkrare att ha det hela i väskan.” Harry hade redan tagit på sig jackan. ”Vart ska du?” ”Han väntade på henne”, sa Harry. ”Han följde kanske efter henne från The Albury. Hon hann inte ens skrika. Jag tippar att han använde en trasa med dietyleter. Samma som Otto Rechtnagel fick.” ”På öppen gata?” sa Lebie skeptiskt. ”Nej. I parken. Jag sticker dit nu. Jag har bekanta där.” Joseph blinkade och blinkade. Han var så full att Harry mest hade lust att ge upp. ”Jag trodde de stod och hånglade, Harry.” ”Du har sagt det fyra gånger nu, Joseph. Hur såg han ut? Vart gick de? Hade han bil?” ”Mikke och jag kommenterade det när han drog henne med sig förbi här, att hon till och med var fullare än vi. Jag tror Mikke var missunnsam mot henne när det gäller just det. Hi-hi. Hälsa på Mikke. Han är från Finland.” Mikke låg på den andra bänken och hade gått och lagt sig för kvällen. ”Titta på mig, Joseph. Titta på mig! Jag måste hitta henne. Fattar du? Killen är antagligen en mördare.” ”Jag försöker, Harry. Jag försöker verkligen. Fan, jag önskar jag kunde hjälpa dig.” Joseph knep ihop ögonen och satte knytnäven mot pannan medan han gnydde. ”Det är så jävla mörkt i den här parken, så jag kunde inte se så mycket. Jag tror han var ganska stor.” ”Tjock? Lång? Ljus? Mörk? Halt? Glasögon? Skägg? Hatt?” Joseph rullade med ögonen till svar. ”Do ya have a fig, mate? Makes me kinda think better, ya know.” Men all världens cigaretter kunde inte blåsa bort alkoholdimmorna som svept in Josephs hjärna. Harry gav honom resten av cigarettpaketet och bad honom fråga Mikke vad han kom ihåg när han vaknade. Även om han trodde att det inte skulle vara så mycket. När Harry kom tillbaka till Birgittas lägenhet hade klockan blivit två på natten. Lebie satt vid radion och tittade på Harry med medkänsla i blicken. ”Gave it a burl, did ya? No good, ay?” Harry fattade inte ett ord, men nickade bekräftande. ”No good”, sa han och satte sig på en stol. ”Hur var stämningen på stationen?” frågade Lebie. Harry trevade efter en cigarett innan han kom på att han hade givit dem till Joseph. ”Snäppet innan kaos. Wadkins är i full gång att gå upp i limningen, och bilar med sirenerna ylande far omkring som huvud-lösa hönor runt halva Sydney. Det enda de vet om White är att han stack från gården i Nimbin tidigare i dag och tog fyraplanet till Sydney. Sen dess har ingen sett honom.” Han lånade en cigarett av Lebie och de rökte i tysthet. ”Stick hem och få dig några timmars sömn, Sergej. Jag stannar kvar här i natt ifall Birgitta skulle dyka upp här. Låt radion vara påslagen, så jag kan hänga med.” ”Jag kan sova här, Harry.” Harry skakade på huvudet. ”Stick hem. Jag ringer och väcker dig om det händer något.” Lebie satte en Bearskeps på sin blankpolerade skalle. Han stod kvar en stund vid dörren. ”Vi kommer att hitta henne, Harry. Jag känner det på mig. So hang in there, mate.” Harry såg på Lebie. Det var svårt att se om Lebie trodde på det han sa. Så snart han var ensam, öppnade han fönstret och tittade ut över hustaken. Det hade blivit kyligare, men luften var fortfarande mjuk med dofter av stad, människor och mat från alla världens hörn. Det var en av jordklotets vackraste sommarnätter i en av jordklotets vackraste städer. Han tittade upp mot stjärnhimlen. En oändlighet av små, blinkande ljus som verkade pulsera och leva när han tittade tillräckligt länge på dem. All denna meningslösa skönhet. Försiktigt försökte han granska sina egna känslor. Försiktigt, därför att han inte hade råd att ge sig hän åt dem. Inte än, inte nu. Först de bra känslorna. Bara lite. Han visste inte om de gjorde honom starkare eller svagare. Birgittas ansikte mellan hans händer, resterna av skratt som fortfarande fanns kvar i ögonen. De svåra känslorna. Det var dem han måste klara att mota bort just nu, men han kände efter, som för att påminna sig om vilka krafter de hade. Han hade en känsla av att sitta i en ubåt på botten av ett alltför djupt hav av desperation och hopplöshet. Havet tryckte på och ville in, det hade redan börjat gnissla och smälla runt honom. Han kunde bara hoppas att skrovet skulle hålla, att ett livs träning i självbehärskning äntligen skulle visa sig nyttigt. Harry tänkte på själarna som blev till stjärnor när människokroppen dog. Och han klarade av att inte titta efter särskilt en stjärna. Tack för att du köpt den här boken! Order: 8711089 2014-03-08 Butik: 1034. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden. 19 Två samtal med en mördare, en kookaburrafågel och REM-sömn Efter olyckan hade Harry vid upprepade tillfällen frågat sig själv om han hade velat byta om han kunde. Så att det var han som hade varit den som böjde staketstolpen längs Sørkedalsveien, fick en ceremoniell begravning med uniformerade poliser och sörjande föräldrar, en bild i korridoren nere på stationen i Grønland och senare ett blekt, men kärt minne hos kolleger och släktingar. Var det inte ett frestande alternativ till den lögn han måste leva med, som på många sätt var ännu mer förnedrande än att ta på sig skulden och skammen? En till synes meningslös och självplågande fråga. Men Harry kände att svaret han kom fram till gjorde honom medveten om vad han behövde för att kunna börja om på nytt. Han ville nämligen inte byta. Han var glad att han levde. Varje morgon han vaknade på sjukhuset, pillerslö och tom på tankar, var det med en känsla av att något var hemskt fel. Det tog i regel några sömndruckna sekunder innan minnet reagerade, berättade för honom vem och var han var och med obönhörlig skräck rekonstruerade situationen åt honom. Den nästa tanken blev ändå att han var i livet. Att han fortfarande var igång, att det inte var över än. Det var kanske inte så mycket, men det var tillräckligt för Harry, just då. Efter att han hade blivit utskriven fick han tid hos en psykiater. ”Du kommer egentligen lite sent”, sa psykiatern. ”Ditt undermedvetna har antagligen redan valt hur det ska bearbeta det som har hänt, så vi kan inte påverka det första valet. Det kan till exempel ha valt att förtränga det som har hänt. Men om det har gjort ett så dåligt val, så kan vi försöka få det att tänka om.” Harry visste bara att det undermedvetna berättade för honom att det kändes bra att vara i livet, och han var inte beredd att chansa på att en psykiater skulle få det att ändra sig, så det blev första och sista gången han gick dit. Under tiden som följde lärde han sig också att det var dålig taktik att kämpa mot allt han kände på en och samma gång. För det första visste han inte vad han kände, i alla fall såg han inte hela bilden, så det var som att mata ett monster han inte ens hade sett. För det andra hade han bättre chanser att vinna om han fick dela upp kriget i små slag vari han kunde överblicka fienden, finna hans svaga punkter och bryta ner honom allt eftersom. Det var som att lägga papper i en makuleringsmaskin. Om du la i för mycket på en och samma gång, drabbades maskinen av panik, hostade och dog med ett torrt dunk. Och du måste börja om igen. En vän till en kollega, som Harry hade träffat på en sällsynt middagsbjudning, var psykolog i kommunen. Han hade tittat konstigt på Harry när denne la fram sin metod för att bearbeta känslorna. ”Kriget?” hade han frågat. ”Makuleringsmaskin?” Han hade sett uppriktigt bekymrad ut. Harry slog upp ögonen. Det första morgonljuset silade in mellan gardinerna. Han tittade på klockan. Den var sex. Det knastrade i radion. ”Detta är Delta. Charlie, kom.” Harry for upp från soffan och tog mikrofonen. ”Delta, det är Holy. Vad händer?” ”Vi har hittat Evans White. Vi fick ett anonymt tips från en kvinna som hade sett honom uppe i King’s Cross, så vi skickade upp tre bilar och hämtade honom. Han sitter i förhör nu.” ”Vad säger han?” ”Han blånekade ända tills vi spelade upp tejpen med telefonsamtalet med fröken Enquist för honom. Då berättade han att han hade kört förbi Hungry John tre gånger efter klockan åtta, i en vit Honda. Men att han hade givit upp när han inte såg henne och kört tillbaka till en lägenhet han lånar. Senare på kvällen hade han gått på nattklubb, och det var där vi hittade honom. Hon som tipsade oss frågade förresten efter dig.” ”Jag tänkte nästan det. Hon heter Sandra. Har ni undersökt hans lägenhet?” ”Jäpp. Nada. Ingenting. Och Smith säger att han såg samma vita Honda köra förbi honom tre gånger utanför Hungry John.” ”Varför körde han inte en svart Holden som avtalat?” ”White säger att han ljög om bilen för fröken Enquist ifall det var någon som ville lura honom – in case of a set-up – så han kunde köra runt obemärkt några gånger för att kolla att kusten var klar.” ”Okej. Jag kommer in nu. Ring och väck de andra, är du snäll.” ”De andra stack hem för två timmar sen, Holy. De har varit uppe hela natten och Wadkins bad oss …” ”Jag skiter i vad Wadkins sa. Ring och väck dem.” De hade plockat in den gamla fläkten igen. Det var svårt att bedöma om den hade mått bra av pausen, den skrek i varje fall i protest över att ha kallats tillbaka från pensionen. Mötet var över, men Harry hade blivit sittande kvar i mötesrummet. Skjortan hade stora, våta svettfläckar under armarna, och han hade placerat en telefon framför sig på bordet. Han blundade och mumlade några meningar för sig själv. Så lyfte han luren och slog numret. ”Hello?” ”Det är Harry Holy.” ”Harry! Det gläder mig att du är så morgonpigg också en söndagsmorgon. En god vana. Jag har väntat på att du skulle ringa, Harry. Är du ensam?” ”Jag är ensam.” Det andades i bägge ändarna. ”You’re on to me, aren’t ya, mate?” ”Jag har fattat att det är du ett tag, ja.” ”Snyggt jobbat, Harry. Och nu ringer du därför att jag har något som du vill ha tillbaka, right?” ”Det är riktigt.” Harry torkade svetten. ”Du förstår att jag var tvungen att ta henne, Harry?” ”Nej. Nej, jag förstår inte det.” ”Kom igen, Harry, du är inte dum. När jag hörde att någon hade börjat göra undersökningar, förstod jag ju att det var du. Jag hoppas bara för din skull att du har varit smart nog att hålla käft om det här för de andra. Har du det, Harry?” ”Jag har hållit tyst.” ”Så finns det fortfarande en möjlighet att du får se din rödhåriga väninna igen.” ”Hur gjorde du det? Hur tog du henne?” ”Jag visste när hon skulle gå av sitt pass, så jag väntade utanför The Albury i bilen och körde efter henne. När hon gick in i parken, så tänkte jag att någon borde säga ifrån att det inte var säkert att gå där kvällstid. Så jag hoppade ur bilen och sprang efter. Jag lät henne lukta lite på en trasa jag hade med mig, och sen måste hon hjälpas in i bilen.” Harry förstod att han inte hade upptäckt bandspelaren i väskan. ”Vad vill du jag ska göra?” ”Du låter nervös, Harry. Slappna av. Jag har inte tänkt be om mycket. Ditt arbete är att fånga en mördare, och det är precis vad jag har tänkt be dig om. Att fortsätta göra ditt jobb. Birgitta berättade nämligen för mig att den huvudmisstänkte är en knarklang-are, en viss herr Evans White. Oskyldig eller ej, varje år dödar han och såna som han flera människor än jag har gjort i hela mitt liv. Och det säger inte så lite. Ha-ha. Jag tror inte jag behöver förklara det här i detalj för dig, det enda jag vill är att du ska se till så att Evans White döms för sina förbrytelser. Plus några av mina. Kanske kommer det avgörande beviset att vara blodspår och hudrester efter Inger Holter i Whites lägenhet? Eftersom du känner obduktionsläkaren, kan han kanske skaffa dig några prov av de nödvändiga bevismaterialen som du kan plantera på platsen? Ha-ha. Jag skämtar, Harry. Kanske jag kan skaffa dig det? Kanske jag har blod från de olika offren, hudrester och ett och annat hårstrå liggande i snyggt sorterade plastpåsar någonstans? För alla eventualiteter, man vet ju aldrig när man kan behöva slå lite blå dunster. Ha-ha.” Harry höll hårt i den kalla luren. Han försökte tänka. Mannen visste tydligen inte att polisen kände till kidnappningen av Birgitta och hade ändrat uppfattning när det gällde vem som var mördaren. Det kunde bara betyda att Birgitta inte hade berättat för honom att hon i regi av polisen varit på väg att träffa White. Han hade helt enkelt nappat till sig henne mitt framför ögonen på ett dussin poliser utan att veta om det! Rösten fick honom ur tankarna igen: ”En lockande möjlighet, Harry, eller hur? Att mördaren hjälper dig bura in en annan samhällsfiende. Ja, ja, låt oss hålla kontakten. Du har … ska vi säga 48 timmar på dig att fixa till anklagelserna. Jag förväntar mig att höra goda nyheter på kvällsnyheterna på tisdag. Under tiden lovar jag att behandla den rödhåriga med all den respekt du kan förvänta av en gentleman. Om jag inte hör något, är jag rädd att hon aldrig får uppleva onsdag. Men jag kan lova henne en fantastisk tisdag kväll.” Harry la på luren. Fläkten lät fult och skärande. Han tittade på sina händer. De darrade knappt alls. ”Vad tycker du, Sir?” frågade Harry. Den breda ryggen som hela tiden hade stått orörlig framför tavlan rörde sig. ”Jag tycker vi ska ta den jäveln”, sa McCormack. ”Innan de andra kommer tillbaka, Harry – berätta exakt när du insåg att det var han.” ”Ska jag vara ärlig, hade det inte så mycket med att inse att göra, Sir. Det var bara en av många teorier som plötsligt dök upp i huvudet som jag först egentligen inte trodde på. Efter begravningen fick jag skjuts med Jim Connolly, en gammal boxarkollega till Andrew. Han hade med sig sin hustru, som han berättade var cirkusartist när han träffade henne. Han sa att han hade uppvaktat henne varje dag under ett år innan han kom någon vart. Först tänkte jag inte på det, så kom jag på att han kanske menade det bokstavligt – att de två med andra ord hade haft chansen att träffa varandra varje dag under ett helt år. Det slog mig plötsligt att Jim Chivers boxades i ett stort tält när jag och Andrew såg dem i Lithgow, och att det var ett tivoli där också. Så jag fick Yong att ringa Jim Chivers bokningsagent för att kolla. Och det stämde. När Jim Chivers-truppen turnerar, är det nästan alltid som en del av en kringresande cirkus eller ett tivoli. Yong fick hitfaxat de gamla turnélistorna i morse, och det visade sig att det tivoli Jim Chivers har rest med de senaste åren, också hade med en cirkustrupp tills alldeles nyligen. Otto Rechtnagels trupp.” ”Precis. Så Jim Chivers boxare fanns på plats på mordplatserna vid de aktuella datumen, de också. Men det är många hos Jim Chivers som kände Andrew?” ”Andrew presenterade mig bara för en av dem, och jag borde ju ha fattat att det inte var för att undersöka en ointressant våldtäkt han släpade med mig till Lithgow. Andrew såg honom som en son. De hade upplevt så mycket av samma saker och hade så starka band mellan sig att han kanske var den ende på det här klotet som Andrew Kensington kände sig släkt med. Även om Andrew aldrig ville erkänna att han hade starka känslor för sitt folk, tror jag att han älskade Toowoomba mer än någon annan, just därför att de tillhörde samma folk. Därför kunde inte Andrew ta honom själv. Alla hans inlärda, och kanske medfödda, moralbegrepp krockade med lojaliteten till hans folk och kärleken till Toowoomba. Jag vet inte om någon kan tänka sig vilken fruktansvärd konflikt det måste ha varit för honom. Han måste försöka hitta ett sätt att stoppa honom utan att han själv mördade sin egen son. Därför behövde han mig, en utomstående som han kunde styra mot målet.” ”Toowoomba?” ”Toowoomba. Andrew hade listat ut att han stod bakom alla morden. Kanske hade den förtvivlade, försmådde älskaren Otto Rechtnagel berättat det för Andrew efter att Toowoomba gått ifrån honom. Kanske fick Andrew Otto att lova att inte gå till polisen, mot att lova att han skulle lösa saken utan att de två själva blev inblandade. Men jag tror Otto var på väg att spricka. Han hade på goda grunder börjat frukta för sitt eget liv, eftersom han insåg att Toowoomba knappast ville ha en ex-älskare på fri fot som kunde avslöja honom. Toowoomba visste att Otto hade varit i kontakt med mig och att det inte skulle dröja länge förrän spelet var slut. Så han planerade därför att mörda Otto under föreställningen. Eftersom de hade rest runt tillsammans med en nästan identisk show tidigare, visste Toowoomba exakt när under föreställningen han skulle slå till.” ”Varför inte göra det i Ottos lägenhet? Han hade ju nycklar?” ”Jag har frågat mig själv samma sak.” Harry tystnade. McCormack vevade med handen. ”Harry, det du har kommit med hittills är nog så mycket att svälja för en gammal polis att några nya teorier från eller till inte spelar någon roll.” ”Tuppfaktorn.” ”Tuppfaktorn?” ”Toowoomba är inte bara en psykopat, han är en tupp också. Och en tupps fåfänga får inte underskattas. Medan hans sexuellt motiverade mord följer ett mönster som kan liknas vid tvångshandlingar, så är ’Clownmordet’ någonting helt annat, nämligen ett rationellt, nödvändigt mord. Med det mordet hade han fria händer, ohämmad av psykoserna som hade bestämt hur de andra morden skulle ske. En möjlighet att göra något riktigt spektakulärt, att sätta själva kronan på sitt livsverk. Och man kan ju säga att han lyckades – ’Clownmordet’ kommer att bli ihågkommet långt efter det att flickorna han dödade är glömda.” ”Okej. Och Andrew stack från sjukhuset för att stoppa polisen när han fattade att vi tänkte arrestera Otto?” ”Mitt tips är att han stack direkt till Ottos lägenhet för att prata med honom, förbereda honom på arresteringen och inpränta i honom hur viktigt det var att han höll käften om Toowoomba så att Otto och han inte blev mer inblandade i det hela. Lugna honom med att Toowoomba skulle haffas som Andrew hade planerat det, bara han fick lite tid på sig. Bara jag fick lite tid på mig. Men något gick fel. Vad vet jag inte. Men att det var Toowoomba som till sist blev Andrew Kensingtons baneman, tvivlar jag inte särskilt mycket på.” ”Varför inte?” ”Intuition. Sunt förnuft. Plus en liten detalj.” ”Vad då?” ”När jag besökte Andrew, sa han att Toowoomba skulle komma på besök nästa dag.” ”Och?” ”På St. Etienne-sjukhuset registreras alla besökare innan man kommer till receptionen. Jag bad Yong ringa till sjukhuset, och de har inte registrerat någon besökare eller några telefonsamtal till Andrew efter att jag var där.” ”Jag hänger inte med, Harry.” ”Om det hade kommit något i vägen, måste vi anta att Toowoomba skulle ha ringt till Andrew på sjukhuset och meddelat förhinder. Eftersom han inte gjorde det, var det omöjligt för honom att veta att Andrew inte längre fanns kvar på sjukhuset innan han stod i receptionen. Efter att han hade registrerats i besöksjournalen. Om han inte …” ”Om han inte hade tagit livet av honom kvällen innan.” Harry slog ut med händerna. ”Man besöker inte någon som man vet inte finns där, Sir.” Det skulle bli en lång söndag. Fan, den hade varit lång redan, tänkte Harry. De satt i mötesrummet med uppkavlade skjortärmar och försökte vara genier. ”Så du ringde honom på mobiltelefonen”, sa Wadkins. ”Och du tror inte han är på sin adress?” Harry skakade på huvudet. ”Han är försiktig. Han har Birgitta någon annanstans.” ”Kanske kan vi hitta något hemma hos honom som kan ge oss en ledtråd om var han har henne?” föreslog Lebie. ”Nej!” sa Harry bestämt. ”Förstår han att vi har varit hemma hos honom, så vet han att jag har tjallat och Birgitta är körd.” ”Ja, då måste han först komma hem, och då kan vi stå beredda att ta honom”, sa Lebie. ”Och om han har tänkt på det och kan ta livet av Birgitta utan att vara fysiskt närvarande?” sa Harry. ”Tänk om hon sitter fastbunden någonstans och Toowoomba inte berättar för oss var?” Han tittade sig omkring. ”Tänk om hon till exempel sitter ovanpå en tickande sprängladdning som måste desarmeras inom ett visst antal timmar?” ”Stopp!” Wadkins slog handflatan i bordet. ”Det här håller på att glida över i de tecknade seriernas värld. Fan, skulle killen plötsligt vara sprängämnesexpert bara därför att han har mördat några småflickor? Tiden går, och nu kan vi inte bara sitta på röven och vänta längre. Jag tycker det låter som en bra idé att ta en titt hemma hos Toowoomba. Och vi ska också fixa en fälla som slår igen om han närmar sig hemmet igen, lita på det!” ”Killen är inte så dum!” sa Harry. ”Vi sätter Birgittas liv på spel genom att försöka något sånt, fattar ni inte det?” Wadkins skakade på huvudet. ”Jag är ledsen att säga det, Holy, men jag är rädd att ditt förhål-lande till den kidnappade försvagar din förmåga att komma med rationella värderingar just nu. Det blir som jag säger.” Eftermiddagssolen lyste mellan träden längs Victoria Street. En liten kookaburra-fågel stod på den andra tomma bänkens ryggstöd och värmde upp rösten inför kvällens konsert. ”Du tycker säkert att det är märkligt att människor kan gå runt och le i dag”, sa Joseph. ”Att det enda de tänker på just nu är söndagsmiddagen där hemma medan de är på väg tillbaka från stranden, djurparken eller mormor i Wollongong. Du tar det säkert som en personlig förolämpning att solen leker i lövverket just nu när du skulle vilja se världen tillintetgjord och upplöst i tårar. Ja, Harry, min vän, vad kan jag säga? Det är inte så. Söndagssteken väntar och så måste det vara.” Harry kisade mot solen. ”Kanske är hon hungrig, kanske har hon ont. Men det värsta är att veta hur rädd hon måste vara.” ”Så blir hon en bra hustru åt dig om hon tar sig igenom det hela”, sa Joseph och visslade åt kookaburran. Harry tittade frågande på honom. Joseph hade påstått att söndagen var hans vilodag, och han var faktiskt nykter. ”Förr i tiden var en aboriginsk kvinna tvungen att gå igenom en prövning bestående av tre test innan hon kunde bli bortgift”, förklarade Joseph. ”Det första var att kunna övervinna hungern. Hon måste gå och jaga i två dagar utan mat. Så satte man plötsligt henne ensam framför en lägereld med en färdiglagad, saftig kängurustek eller någon annan delikatess. Testet var att behärska sig och sin glupskhet, och bara äta så att det fanns mat över till de andra också.” ”Vi hade något liknande när jag växte upp”, sa Harry. ”De kallade det bordsskick. Men jag tror inte det finns längre.” ”Det andra testet var att klara av smärta.” Joseph gestikulerade våldsamt medan han demonstrerade. ”Den unga kvinnan skulle trä nålar genom kinder och näsa, och de gjorde olika slags märken på hennes kropp.” ”Och? I dag betalar småtjejerna för det”, sa Harry. ”Håll käft, Harry. Till sist, när elden slocknat, måste hon lägga sig över lägerelden med bara några grenar mellan sig och glöden. Men det tredje testet var det svåraste.” ”Fruktan?” ”You bet. När solen hade gått ner samlades stammedlemmarna runt lägerelden, och de äldre turades om att berätta fruktansvärda, hårresande historier om spöken och muldarpe, djävulsdjävulen, för den unga kvinnan. Ganska grova saker, en del av det. Sen skickades hon iväg för att sova på en öde plats eller nära förfädernas gravplatser. I nattens mörker smög så de äldre på henne med ansiktena målade med vit lera och masker av bark …” ”Var det inte lite väl mycket grädde på moset?” ” … och gjorde riktigt konstiga ljud. Ursäkta mig, men du är en dålig lyssnare, Harry.” Joseph såg förnärmad ut. Harry gned sig i ansiktet. ”Jag vet”, sa han efter en stund. ”Ursäkta, Joseph. Jag kom bara upp hit för att tänka lite högt och se om han hade lämnat några spår efter sig som kunde ge mig en fingervisning om vart han kan ha tagit henne. Men det verkar inte som om jag kommer någon vart, och du är den ende jag kan låta det gå ut över. Du måste tycka att jag är en cynisk, okänslig jävel.” ”Du låter som en som tror att han måste slåss mot hela världen”, sa Joseph. ”Men om du inte sänker garden ibland, lär du bli för trött i armarna för att slå.” Harry drog på smilbanden. ”Du är alltså helt säker på att du inte hade en äldre bror?” Joseph skrattade. ”Som sagt, så är det för sent att fråga min mor om det nu, men jag tror hon skulle ha sagt om jag hade en okänd bror.” ”Ni låter som bröder.” ”Du har sagt det några gånger nu, Harry. Kanske borde du försöka sova lite.” Joe sken upp när Harry steg in genom dörren till Springfield Lodge. ”En fin eftermiddag, eller hur, herr Holy? Ni ser förresten mycket bra ut i dag. Och jag har ett paket åt er.” Han höll upp ett paket i grått papper med Harry Holy skrivet med stora bokstäver utanpå. ”Vem är det från?” frågade Harry överraskat. ”Jag vet inte. En taxichaufför var här och levererade det för några timmar sen.” Harry la paketet på sängen i sitt rum, vek upp papperet och öppnade asken som fanns inuti. Han hade förvisso redan resonerat sig fram till vem paketet måste vara från, men innehållet suddade ut det tvivel som återstod: sex små, rörformade plastbehållare med vita etiketter på. Han plockade upp ett av rören och läste ett datum som han direkt kände igen som den dagen Inger Holter mördades, och texten ”pubic hair”. Det krävdes inte mycket fantasi att förstå att de andra rören innehöll blod, huvudhår, klädfibrer och så vidare. Och det gjorde de. En halvtimme senare väcktes han av telefonen. ”Har du fått sakerna jag skickade till dig, Harry? Jag tänkte du ville ha dem så fort som möjligt.” ”Toowoomba.” ”Till din tjänst. Ha-ha.” ”Jag har fått sakerna. Inger Holter, utgår jag ifrån. Jag är nyfiken, Toowoomba. Hur mördade du henne?” ”Lätt som en plätt”, sa Toowoomba. ”Nästan för enkelt. Jag var i en väninnas lägenhet när hon ringde på en sen kväll.” Så Otto är en väninna? höll Harry på att fråga, men sa inget. ”Inger hade med mat till kräket hon äger, eller kanske jag skulle säga ägde. Jag hade låst om mig, och suttit ensam hela kvällen eftersom min väninna var ute på stan. Som vanligt.” Harry hörde att rösten fick en skarpare klang. ”Tog du inte en lite väl stor risk?” frågade Harry. ”Någon kunde ha vetat att hon skulle till … eh, väninnan?” ”Jag frågade henne”, sa Toowoomba. ”Frågade henne?” sa Harry misstroget. ”Det är märkligt hur naiva vissa människor är. De svarar innan de tänker, därför att de är trygga och tror att de inte behöver tänka. Sån var hon, en söt, oskyldig flickunge. ’Nej, ingen vet att jag är här, än sen?’ frågade hon. Ha-ha. Jag kände mig som vargen i Rödluvan. Så jag förklarade för henne att hon kom mycket lägligt. Eller ska jag säga olägligt? Ha-ha. Vill du höra resten?” Harry ville gärna höra resten. Helst ville han veta allt, in till minsta detalj, hur Toowoomba hade varit som barn, när han första gången hade dödat, varför han inte hade en fast ritual, varför han ibland bara våldtog kvinnorna, hur han kände sig efter ett mord, om han blev deprimerad efter extasen så som seriemördare gärna blir därför att det inte heller den här gången hade varit perfekt, inte heller nu hade blivit så som han drömt det eller planerat det. Han ville veta hur många, när och var, metoderna och redskapen. Och han ville förstå känslorna, lidelserna, vad som var drivkraften i galenskapen. Men han orkade inte. Inte nu. Just nu gav han fan i om Inger hade blivit våldtagen före eller efter hon mördats, om mordet var ett straff därför att Otto lät honom sitta ensam, om han hade tvättat henne efteråt, om han hade dödat henne i lägenheten eller gjort det i bilen. Harry ville inte veta om hon hade tiggt, gråtit och hur hennes ögon hade stirrat på Toowoomba när hon stod på tröskeln och visste att hon skulle dö. Han ville inte veta därför att han inte ville tvingas byta ut Ingers ansikte mot Birgittas, därför att det skulle göra honom svag. ”Hur visste du var jag bodde?” frågade Harry, närmast för att säga något, för att hålla samtalet igång. ”Men Harry! Börjar du bli trött? Du berättade ju för mig var du bodde senast vi var ute tillsammans. Ja, tack för senast, förresten, det glömde jag säga tidigare i dag.” ”Hör nu, Toowoomba …” ”Jag har faktiskt funderat lite på varför du ringde och frågade om jag kunde hjälpa dig den kvällen, Harry. Bortsett från att klämma åt de där två anabola smokingarna på nattklubben. Det var förresten roligt, men var vi verkligen där bara för att du skulle få säga tack för senast till den där hallicken? Jag är kanske ingen stor människokännare, Harry, men jag kunde inte få det där att hänga ihop. Du är mitt i ett mordfall och du använder tid och kraft på en värdelös personlig sak som att du har fått lite tuff behandling på en nattklubb?” ”Ja …” ”Ja, Harry?” ”Inte bara. Flickan vi hittade i Centennial Park arbetade tillfälligt på den klubb där vi var, så jag hade en teori om att den som hade dödat henne kanske hade varit där den kvällen, väntat vid scenutgången när hon skulle hem och följt efter henne. Jag ville se hur du reagerade när du upptäckte vart vi skulle. Dessutom är du ju en ganska iögonenfallande man, så jag ville visa upp dig för Mongabi för att kolla om han hade sett dig den där kvällen.” ”No luck?” ”Nej. Jag antar att du inte var där.” Toowoomba skrattade. ”Jag fattade inte ens att hon var strippa”, sa han. ”Jag såg henne gå in i parken och tänkte att någon borde berätta för henne att det är farligt där om natten. Och visa för henne vad som kunde hända.” ”Ja, då är i varje fall den saken uppklarad”, sa Harry torrt. ”Synd att inga andra än du får glädje av det”, sa Toowoomba. Harry bestämde sig för att chansa. ”Eftersom det inte är någon annan som får någon glädje av något, så kan du kanske också berätta för mig vad som hände med Andrew i Otto Rechtnagels lägenhet. För det var Otto som var din väninna, eller hur?” Det blev tyst i andra änden av luren. ”Vill du inte hellre veta hur Birgitta har det?” ”Nej”, sa Harry. Inte för snabbt, inte för högt. ”Du har sagt att du ska behandla henne som en gentleman. Jag litar på dig.” ”Jag hoppas du inte försöker ge mig dåligt samvete, Harry. Det hjälper ingen vart. Jag är en psykopat. Visste du att jag visste det?” Toowoomba skrattade lågt. ”Skrämmande, eller hur? Vi psykopater ska ju liksom inte veta att vi är det. Men jag har hela tiden vetat det. Och Otto. Otto visste att jag ibland måste straffa dem. Men Otto orkade inte hålla käften längre. Han hade redan berättat det för Andrew och höll på att bryta ihop totalt, så jag blev tvungen att handla. Samma eftermiddag som Otto skulle uppträda på St. George’s låste jag in mig i hans lägenhet efter att han hade gått, för att göra mig av med allt som kunde koppla ihop oss två – bilder, gåvor, brev, såna saker. Då ringde det plötsligt på dörren. Jag öppnade sovrumsfönstret försiktigt och kikade ner, och till min stora förvåning såg jag att det var Andrew. Min första reaktion var att inte öppna dörren. Men så kom jag på att min ursprungliga plan höll på att gå om intet. Jag hade nämligen tänkt besöka Andrew på sjukhuset nästa dag och diskret ge honom en tesked, en tändare, en engångsspruta och en liten påse hett eftertraktat junk spetsat med min egen hemlagade mix.” ”En dödscocktail.” ”Kan man säga.” ”Hur kunde du vara säker på att han skulle ta den? Han visste ju att du var en mördare.” ”Han visste inte att jag visste att han visste. Hänger du med, Harry? Han visste inte att Otto hade röjt sig. Dessutom är en knarkare med begynnande abstinens villig att ta vissa risker. Som till exempel att lita på en han tror ser honom som en far. Men allt det där var det ju ingen mening att grubbla över. Han hade stuckit från sjukhuset och stod utanför gårdsporten.” ”Så du bestämde dig för att släppa in honom?” ”Vet du hur snabbt människohjärnan kan arbeta, Harry? Vet du att de drömmar med långa, invecklade historier som vi tror har tagit hela natten i anspråk, i själva verket utspelat sig under loppet av några få sekunder med hektisk hjärnaktivitet? Ungefär så var det planen kom till mig, att jag insåg att jag kunde få det att se ut som om Andrew Kensington hade stått bakom det hela. Jag svär, jag hade inte skänkt det en tanke förrän där och då! Så jag tryckte på portöppnaren och väntade på att han skulle komma upp. Jag ställde mig bakom dörren med min mirakeltrasa …” ”Eteracetyl.” ”… och efteråt band jag fast Andrew i en stol, letade fram det lilla knark han hade och gav honom alltihop så jag var säker på att han skulle hålla sig lugn och stilla tills jag var tillbaka från teatern. På vägen tillbaka fick jag tag i mer knark, och jag och Andrew hade oss en riktig helkväll. Ja, det blev inte så bra mot slutet, och när jag gick hängde Andrew i taklampan.” Återigen det låga skrattet. Harry koncentrerade sig på att andas djupt och lugnt. Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. ”Vad menar du med att du måste straffa dem?” ”Va?” ”Du sa att de måste straffas?” ”Å, det. Jo, som du säkert vet är psykopater ofta paranoida, eller så lider de av andra vanföreställningar. Min vanföreställning är att min livsuppgift är att hämnas mitt folk.” ”Genom att våldta vita kvinnor?” ”Barnlösa vita kvinnor.” ”Barnlösa?” frågade Harry förvirrat. Det var en gemensam nämnare hos offren de inte hade lagt märke till under utredningen, och varför skulle de egentligen det? Det var inte något ovanligt att unga kvinnor inte hade barn. ”Javisst. Har du verkligen inte fattat det? Terra nullius, Harry! När ni kom hit kategoriserade ni oss som egendomslösa därför att vi inte brukade jorden. Ni tog ifrån oss vårt land, våldtog och mördade det framför våra ögon.” Toowoomba behövde inte höja rösten. Orden var tillräckligt starka. ”Ja, era barnlösa kvinnor är nu mitt terra nullius, Harry. Det är ingen som har befruktat dem, alltså är det ingen som äger dem. Jag följer bara den vite mannens egen logik och gör som han.” ”Men du kallar det ju själv en vanföreställning, Toowoomba! Du förstår ju hur sjukt det är!” ”Javisst är det sjukt. Men sjukdom är normalt, Harry. Det är frånvaron av sjukdom som är farlig, för då slutar organismen att slåss och då faller den snart ihop. Men vanföreställningar, Harry, dem ska du inte undervärdera. De är värdefulla för varje kultur att ha. Ta din egen, till exempel. I kristendomen talas det ju öppet om hur svårt det är att tro, hur tvivlet hela tiden gnager i till och med den klokaste, mest fromme präst. Men är inte just erkännandet av tvivlet samma sak som att erkänna att den tro man valt att leva efter är en vanföreställning, en föreställning om ett sammanhang som hela ens förnuft strider mot? Man bör inte ge upp sina vanföreställningar bara så där, Harry. Vid regnbågens andra ände finns kanske en belöning.” Harry la sig på sängen. Han försökte låta bli att tänka på Birgitta, att hon inte hade barn. ”Hur kunde du veta att de var barnlösa?” hörde han sig själv fråga med hes röst. ”Jag frågade.” ”Hur …” ”Några av dem sa att de hade barn därför att de trodde att jag skulle skona dem om de sa att de försörjde en hop ungar. De fick trettio sekunder på sig att bevisa det. En mor som inte har med sig en bild på sig själv med sitt barn är ingen mor, anser jag.” Harry svalde. ”Varför blonda?” ”Inget nödvändigt måste. Det minimerar bara risken att de skulle ha något av mitt eget folks blod i ådrorna.” Harry försökte låta bli att tänka på Birgittas mjölkvita hud. Toowoomba skrattade lågt. ”Jag förstår att det är mycket du vill veta, Harry, men mobiltelefonsamtal är dyra och idealister som jag är inte rika. Du vet vad du ska göra. Och inte göra.” Så var han borta. Den snabba skymningen hade lagt rummet i ett grått mörker under samtalets gång. I dörrspringan stack en kackerlackas två svängande känselspröt in och funderade på om kusten var klar. Harry drog lakanet över sig och kröp ihop. På taket utanför fönstret började en ensam kookaburra kvällens konsert, och King’s Cross rusade mot ännu en lång natt. Harry drömde om Kristin. Det är möjligt att han gjorde det under några få sekunders REM-sömn, men det fanns ett halvt liv att ta av, så det kunde vara så att det tog längre tid. Hon hade på sig hans gröna morgonrock, strök honom över håret och bad honom följa med henne dit hon skulle. Han frågade henne vart, men då stod hon i den öppna balkongdörren med gardinerna fladdrande omkring sig, och barnen på bakgården väsnades så att han inte hörde vad hon svarade. Ibland blev han så bländad av solen att hon försvann helt för honom. Han steg upp ur sängen och gick närmare för att höra vad hon sa, men då skrattade hon ett tillrande skratt och sprang ut på balkongen, klättrade upp på räcket och svävade bort som en grön ballong. Hon svävade långsamt upp över hustaken medan hon ropade ”Alla kommer! Alla kommer!” Senare i drömmen sprang han runt till alla han kände och frågade var festen skulle vara, men antingen visste de inte eller så hade de redan gått. Så gick han ner till Frognerbadet, men hade inte pengar till entrébiljetten och måste klättra över staketet. När han hade kommit över till andra sidan upptäckte han att han hade rivit sig, och blodet lämnade en röd stig efter honom på gräset, över stenplattorna och uppför alla trapporna till tians trampolin. Det fanns inga andra där, så han la sig på rygg och tittade upp i himlen medan han lyssnade till de våta, små plaskljuden från bloddropparna som föll och träffade bassängkanten långt där nere. Högt där uppe, mot solen, tyckte han att han såg en svävande, grön figur. Han satte händerna för ögonen som en kikare, och då såg han henne helt tydligt. Hon var så vacker och nästan genomskinlig. En gång vaknade han av en smäll som kanske kunde ha varit ett pistolskott, och låg och lyssnade till regnet och brusandet från King’s Cross. Efter en stund somnade han igen. Så drömde Harry om Kristin, som han upplevde det, resten av natten. Bara ibland hade hon rött hår och talade svenska. 20 En PC, kvinnobukten och hur mobiltelefoner egentligen fungerar Klockan var nio. Lebie lutade pannan mot dörren och blundade. Två polismän i svarta skottsäkra västar stod bredvid honom och följde spänt med. De hade vapnen klara. Bakom dem i trappan stod Wadkins, Yong och Harry. ”Så!” sa Lebie och lirkade försiktigt ut dyrken. ”Kom ihåg att inte röra något om lägenheten är tom!” viskade Wadkins till poliserna. Lebie ställde sig vid sidan av dörröppningen och öppnade dörren för de två poliserna som gick in i lägenheten med pistolerna i reglementsenliga tvåhandsfattningar. ”Säker på att det inte finns något alarm där inne?” viskade Harry. ”Vi har kollat alla vaktsällskap i stan, och ingen hade registrerat något på den här lägenheten”, sa Wadkins. ”Hyssj, vad är det för ljud?” sa Yong. De andra spetsade öronen, men hörde inte något märkvärdigt. ”Där rök bombspecialistteorin”, sa Wadkins torrt. En av poliserna kom ut igen. ”Det är klart”, sa han. De andades lättat ut och gick in. Lebie försökte tända i hallen, men det gick inte. ”Konstigt”, sa han och försökte med lampan i det lilla, men städade och rena vardagsrummet, men inte heller det fungerade. ”Det måste ha gått en säkring.” ”Det gör ingenting”, sa Wadkins. ”Det är tillräckligt ljust här för att leta. Harry, du tar köket. Lebie tar badrummet. Yong?” Yong stod framför en PC som stod på skrivbordet vid fönstret i vardagsrummet. ”Jag känner på mig att …”, sa han. ”Lebie, ta ficklampan och kolla säkringsskåpet i hallen.” Lebie försvann ut, och strax därpå slogs ljuset i hallen på och det blev liv i PC:n. ”Fan”, sa Lebie när han kom in igen i vardagsrummet. ”Det var tvinnat en tråd runt säkringen där ute som jag måste ta bort först. Men jag följde den längs väggen och den går in i dörren.” ”Det är ett elektroniskt dörrlås, eller hur? Säkringen var kopplad till dörrlåset så att strömmen gick när vi öppnade dörren. Ljudet vi hörde var fläkten i PC:n som slogs av”, sa Yong och tryckte på tangentbordet. ”Den här maskinen har rapid resume, så vi kan se vilka program som stod på innan den slog av sig.” En blå bild av jordklotet dök upp på skärmen, och en munter trudelutt spelades i högtalarna. ”Trodde jag inte det!” sa Yong. ”Din smarte jävel! Ser ni där?” Han pekade på en ikon på skärmen. ”Yong, för Guds skull, låt oss inte kasta bort tiden på det här nu”, sa Wadkins. ”Sir, kan jag få låna mobiltelefonen ett ögonblick?” Den lille kinesen nappade åt sig Wadkins Nokiatelefon utan att vänta på svar. ”Vilket är numret hit?” Harry läste upp numret som stod på telefonapparaten bredvid PC:n medan Yong knappade in det. Så tryckte han på telefonknappen. Samtidigt som det ringde i telefonen kom det ett summerljud från PC:n, och ikonen hoppade upp på skärmen i full storlek. ”Tyst”, sa Yong. Efter några sekunder kom ett kort, pipande ljud. Han slog snabbt av mobiltelefonen. Wadkins hade fått en djup rynka mellan ögonbrynen. ”Vad i hela friden är det du sysslar med, Yong?” ”Sir, jag är rädd att Toowoomba har riggat upp ett alarm för oss i alla fall. Och att det har utlösts.” ”Förklara!” Wadkins tålmodighet hade klara gränser. ”Ser du det programmet som kom upp? Det är ett vanligt telefonsvararprogram kopplat till telefonen via ett modem. Innan Toowoomba går ut läser han in ett meddelande på PC:n genom mikrofonen här. När folk ringer in aktiveras programmet, spelar upp Toowoombas meddelande, och efter det lilla pipet du hörde kan du läsa in ditt meddelande direkt i PC:n.” ”Yong, jag vet vad en telefonsvarare är. Poängen?” ”Sir, hörde du något välkomstmeddelande innan pipet när jag ringde nu?” ”Nej …” ”Det beror på att meddelandet hade lagts in utan att lagras.” Det gick upp ett ljus för Wadkins. ”Det du säger är att när strömmen gick och PC:n slogs av, så försvann meddelandet.” ”Ungefär så, Sir.” Yong reagerade ibland på ett märkligt sätt. Som nu. Han strålade upp i ett leende. ”Och därmed har han ett alarm, Sir.” Harry log inte när han förstod katastrofens omfång. ”Det är alltså bara för Toowoomba att ringa hit och höra att meddelandet är borta för att veta att någon har brutit sig in i hans lägenhet. Och han lär nog förstå att denne någon är vi.” Det blev tyst i vardagsrummet. ”Han kommer aldrig att dyka upp här utan att ringa först”, sa Lebie. ”Fan, fan, fan”, sa Wadkins. ”Han kan ringa när som helst”, sa Harry. ”Vi måste vinna tid. Några förslag?” ”Tja”, sa Yong. ”Vi kan prata med telefonbolaget och få dem att spärra numret och lägga in ett felmeddelande.” ”Och om han ringer telefonbolaget?” ”Kabelbrott i området på grund av … eh, grävningar.” ”Det verkar misstänkt. Han kommer bara att kolla om grannens nummer fungerar”, sa Lebie. ”Vi måste stänga av telefonerna i hela området”, sa Harry. ”Fixar du det, Wadkins, Sir?” Wadkins kliade sig bakom örat. ”Helvetes kaos! Varför i hela …” ”Det brådskar, Sir!” ”Fan! Ge mig telefonen, Yong. Det här får McCormack ordna. Hur som helst kan vi inte stänga av telefonerna i en hel stadsdel så jävla länge, Holy. Vi måste börja tänka på nästa drag. Fan, fan, fan!” Klockan var halv tolv. ”Ingenting”, sa Wadkins uppgivet. ”Inte något-jävla-ting!” ”Tja, vi kunde väl knappast räkna med att han skulle lägga en lapp om var han har henne”, sa Harry. Lebie kom ut från sovrummet. Han skakade på huvudet. Inte heller Yong som hade sökt igenom källaren och vinden hade något av intresse att rapportera. De satte sig ner i vardagsrummet. ”Det är faktiskt lite konstigt”, sa Harry. ”Hade vi sökt igenom varandras lägenheter, skulle vi alltid ha hittat något. Ett intressant brev, en porrtidning, en bild av en gammal flickvän, en fläck på lakanet, någonting. Men den här killen är en seriemördare, och vi hittar absolut ingenting som tyder på att han har ett liv.” ”Jag har aldrig sett en så normal ungkarlslägenhet tidigare”, sa Lebie. ”Den är för normal”, sa Yong. ”Det är nästan lite mystiskt.” ”Det är något vi har missat”, sa Harry och tittade i taket. ”Vi har varit överallt”, sa Wadkins. ”Om vi hittar några spår, så finns de inte här. Allt den killen som bor här gör är att äta, sova, titta på teve, skita och lägga in meddelanden på sin PC.” ”Du har rätt”, avbröt Harry. ”Det är inte här mördaren Toowoomba bor. Här bor en normal kille som inte behöver vara rädd för att synas närmare i sömmarna. Men hur är det med den andre? Kan han ha en annan plats? En annan lägenhet, ett sommarhus?” ”Ingenting som är registrerat i hans namn i så fall”, sa Yong. ”Jag kollade innan vi stack hit.” Mobiltelefonen ringde. Det var McCormack. Han hade pratat med telefonbolaget. Inför argumentet att det stod människoliv på spel, hade de svarat att det också stod människoliv på spel om folk i området måste ringa efter en ambulans. Men McCormack hade med lite hjälp från borgmästarens kontor lyckats få telefonerna avspärrade fram till klockan sju på kvällen. ”Nu kan vi lika gärna röka här inne också”, sa Lebie och plockade upp en tunn cigarill. ”Strö aska på mattorna och göra fula fotspår i hallen. Är det någon som har eld?” Harry fiskade upp en tändsticka ur fickan och tände. Han blev sittande och tittade på tändsticksasken. Och ju mer tiden gick med allt större intresse. ”Vet ni vad som är fördelen med den här tändsticksasken?” undrade han. De andra skakade pliktskyldigast på huvudena. ”Det står att den är vattentät. ’För dig som reser till fjälls eller till sjöss’, står det. Är det någon av er som går runt med vattentäta tändsticksaskar?” Ny huvudskakning. ”Har jag fel om jag påstår att man måste gå i specialaffärer för att köpa såna här, och att de kostar lite mer än vanliga askar?” De andra ryckte på axlarna. ”De är i varje fall inte vanliga, jag har inte sett såna förr”, sa Lebie. Wadkins tittade närmare på asken. ”Jag tror kanske att min svåger hade såna här tändstickor ombord på sin båt”, sa han. ”Jag fick den här av Toowoomba”, sa Harry. ”Vid begravningen.” Det blev en paus. Yong harklade sig. ”Det hänger en bild av en segelbåt ute i hallen”, sa han tvekande. Klockan var ett. ”Tusen tack för hjälpen, Liz”, sa Yong och la ifrån sig mobiltelefonen. ”Vi har den! Den ligger i marinan vid Lady Bay där den är registrerad på en Gert van Hoos.” ”Okej”, sa Wadkins. ”Yong, du stannar kvar här med de två konstaplarna om Toowoomba skulle dyka upp. Lebie, Harry och jag tar bilen ut dit direkt.” Trafiken var gles och Lebies nya Toyota morrade nöjt i 120 längs New South Head Road. ”No backup, Sir?” frågade Lebie. ”Om han skulle vara där, är tre man mer än nog”, sa Wadkins. ”Enligt Yong finns det inga vapen registrerade på honom, och jag har en känsla av att det här inte är typen som börjar vifta med skjutvapen.” Harry lyckades inte behärska sig. ”Vad är det för känsla, Sir? Samma som berättade för er att det var en bra idé att bryta sig in i lägenheten? Samma som sa att hon borde ha radiosändaren i väskan?” ”Holy, jag …” ”Jag bara frågar, Sir. Om vi ska använda er känsla som indikation över något som helst, så måste det ju, i ljuset av det som har hänt, betyda att han just precis kommer att veva med ett skjutvapen. Inte att …” Harry hörde att han hade höjt rösten och tystnade. Inte nu, sa han till sig själv. Inte än. Med lägre röst fullföljde han meningen. ”Inte mig emot. Det betyder bara att jag kan skjuta honom sönder och samman.” Wadkins valde att inte svara, men såg i stället surt ut genom fönstret medan de körde vidare i tysthet. I backspegeln såg Harry Lebies försiktiga, outgrundliga leende. Klockan var halv två. ”Lady Bay Beach”, sa Lebie och pekade. ”Passande namn, också. Det är nämligen Sydneys bögstrand nummer ett.” De bestämde sig för att parkera bilen utanför marinaområdets staket, och gick ner mot en gräsvall till den lilla hamnen där masterna stod tätt längs sidorna av smala flytbryggor. I porten satt en sömnig vakt i solblekt, blå uniformsskjorta. Han kvicknade till när Wadkins visade fram polislegitimationen och berättade för dem var Gert van Hoos båt låg. ”Är det någon ombord?” frågade Harry. ”Inte vad jag vet”, sa vakten. ”Det är lite svårt att hålla koll på allt nu under sommaren, men jag tror inte det har varit någon i båten på ett par dagar.” ”Har det varit någon där de senaste dagarna?” ”Ja, om jag inte minns fel var herr van Hoos här sent i lördags kväll. Han brukar parkera där nere vid vattnet. Han åkte härifrån senare på natten.” ”Och ingen har varit i båten sen dess?” sa Wadkins. ”Inte under mina skift. Men vi är ju lyckligtvis flera, förstås.” ”Var han ensam?” ”Vad jag kommer ihåg, ja.” ”Bar han något med sig ut till båten?” ”Säkert. Jag kommer inte ihåg. De flesta har ju något med sig.” ”Kan ni ge en snabb beskrivning av herr van Hoos?” bad Harry. Vakten kliade sig i huvudet. ”Nja, nej, egentligen inte.” ”Varför inte?” frågade Wadkins förvånat. Vakten såg lite besvärad ut. ”För att vara helt ärlig, tycker jag att alla aboriginer ser likadana ut.” Solen glittrade i det lugna vattnet inne på marinan, men strax utanför rullade dyningarna stora och tunga. Harry märkte att det blåste friskare här ute när de försiktigt rörde sig utåt längs flytbryggan. Han kände igen båten på namnet ”Adelaide” och registreringsnumret som var målat på sidan. ”Adelaide” var inte en av de största båtarna i marinan, men den såg välhållen ut. Yong hade berättat för dem att det bara var motorseglare över en viss storlek som var registreringsskyldiga, så egentligen hade de haft mer tur än de förtjänade. Så mycket att Harry hade en obehaglig känsla av att turen var slut. Tanken på att Birgitta kanske var ombord på båten fick hans hjärta att slå hårt och häftigt. Wadkins signalerade att Lebie skulle gå ombord först. Harry osäkrade pistolen och siktade på luckan till salongen medan Lebie försiktigt satte ner fötterna på akterdäcket. Wadkins höll på att snubbla på ankartåget när han gick ombord och satte ner foten tungt på däcket. De stannade och lyssnade, men allt de hörde var vinden och vågorna som kluckade och smackade längs båtsidan. Både luckan till salongen och till akterruffen var låsta med hänglås. Lebie fick fram dyrkarna och började arbeta. Efter några minuter var bägge hänglåsen öppna. Lebie öppnade luckan till salongen och Harry klättrade in först. Det var mörkt där nere, och Harry satte sig på huk med pistolen pekande framför sig tills Wadkins kom ner och drog gardinerna åt sidan. Det var en enkel, men smakfullt inredd båt. Salongen var av mahogny, men annars bar inte interiören spår av några excesser. Ett sjökort låg hoprullat på salongsbordet. Över bordet hängde en bild av en ung boxare. ”Birgitta!” ropade Harry. ”Birgitta!” Wadkins rörde vid hans axel. ”Hon är inte här”, konstaterade Lebie efter att de hade gått igenom båten från för till akter. Wadkins stod lutad över en av bänkarna på akterdäck. ”Kanske har hon varit här”, sa Harry och tittade ut över vatt-net. Vinden hade tagit i, och det skummade vitt på vågtopparna längre ut. ”Vi får plocka hit pojkarna på tekniska och låta dem se vad de kan hitta”, sa Wadkins och rätade på sig. ”Det här kan bara betyda att han har ett ställe till som vi inte vet om.” ”Eller …”, sa Harry. ”Larva dig inte! Han har gömt henne någonstans, det gäller bara att hitta henne.” Harry satte sig ner. Vinden ruskade lekfullt om i hans hår. Lebie försökte tända en ny cigarill, men gav upp efter några försök. ”Så vad gör vi nu?” frågade han. ”Vi måste hur som helst dra härifrån”, sa Wadkins. ”Han kan se oss uppe från vägen om han kommer körande.” De reste sig, låste luckorna och Wadkins tog ett högt steg över ankartåget för att inte snubbla igen. Lebie blev stående. ”Vad är det?” undrade Harry. ”Jo”, sa Lebie. ”Jag vet inte så mycket om båtar, men är det där vanligt?” ”Vad då?” ”Att ha ankaret ute när du ligger förtöjd både fram och bak?” De tittade på varandra. ”Hjälp mig att ta i”, sa Harry. Klockan var tre. De susade fram längs vägen. Molnen for över himlen. Träden bredvid vägen rörde på sig och vinkade dem vidare. Gräset låg slätt vid vägkanten och det knastrade över radion. Solen hade bleknat och det for snabba skuggor över vattnet nedanför dem. Harry satt i baksätet, men såg ingenting av stormen som blåste upp runt dem. Han såg bara det gröna, släpiga tåget som de med sega drag hade dragit upp ur vattnet. Vattendropparna från tåget hade fallit i vattnet som glittrande bitar av kristall, och långt där nere hade han skymtat en vit kontur som långsamt rörde sig upp mot dem. Ett sommarlov hade hans far tagit honom med i roddbåten och de hade dragit upp en hälleflundra. Den hade varit vit och obegripligt stor och Harry hade också den gången blivit torr i munnen och händerna hade börjat darra. Mor och mormor hade begeistrade slagit ihop händerna när de kom in i köket med fångsten, och hade snabbt börjat skära i den kalla, blodiga fiskkroppen med stora, blanka knivar. Resten av sommarlovet hade Harry drömt om den stora hälleflundran i båten med de utstående fiskögonen och en blick som stelnat av chocken som om den inte kunde fatta att den höll på att dö. Julen därpå hade Harry fått några stora, geléaktiga bitar på sin tallrik, och fadern hade stolt berättat hur Harry och han hade fiskat upp jättehälleflundran i Isfjorden. ”Vi tänkte vi skulle pröva något nytt den här julaftonen”, hade modern sagt. Det hade smakat död och förruttnelse, och Harry hade i förbittrat raseri lämnat bordet med tårar i ögonen. Och nu satt Harry i baksätet på en bil som körde mycket fort, han blundade och såg sig själv stå och stirra ner i vattnet där något som påminde om en brännmanet sveptes in av sina röda bränntrådar för varje nytt ryck i tåget, och för varje stopp bredde ut dem till ett nytt simtag. När den nådde vattenytan bredde den ut sig i en solfjäderform som om den försökte dölja den nakna, vita kroppen under. Ankartåget var surrat runt halsen, och Harry tyckte att den livlösa kroppen kändes märkligt främmande och ovidkommande. Men när de vände henne över på rygg kände Harry igen det. Det var blicken från den där sommaren. En brusten blick med en sista förvånad, anklagande fråga: Är det här allt? Är det verkligen meningen att det ska sluta så? Är livet, och döden, verkligen så banal? ”Är det hon?” hade Wadkins frågat, och Harry hade förnekat det. När han frågade igen såg Harry hennes skulderblad sticka fram och spänna ut röd hud där vita ränder från bikiniöverdelen fortfarande fanns kvar. ”Hon blev bränd”, svarade han förundrat. ”Hon bad mig smörja in henne på ryggen. Hon sa att hon litade på mig. Men hon blev bränd.” Wadkins hade ställt sig framför honom och lagt händerna på hans axlar ”Det är inte ditt fel, Harry. Förstår du? Det hade hänt ändå. Det är inte ditt fel.” Det hade blivit åtskilligt mörkare nu, och det kom några våldsamma vindbyar så att de stora eukalyptusträden rörde sig, svängde på grenarna och såg ut som om de försökte ta sig loss från marken för att kunna stappla runt som John Wyndhams triffider, väckta till liv av stormen som var på väg. ”Ödlorna sjunger”, sa Harry plötsligt från baksätet. Det var det första som hade blivit sagt sedan de satte sig i bilen. Wadkins vände sig om och Lebie såg på honom i spegeln. Harry harklade sig högt. ”Andrew sa det en gång. Att ödlorna och människorna av ödlefolket hade makten att frammana regn och storm med sin sång. Han berättade att Den Stora Översvämningen skapades av ödlefolket som sjöng och skar sig till blods med sina flintknivar för att dränka platypus – näbbdjuret.” Han log svagt. ”Nästan alla näbbdjuren dog. Men några överlevde. Vet ni vad de gjorde? De lärde sig att andas under vattnet.” De första, stora regndropparna lade sig skälvande på framrutan. ”Vi har ont om tid”, sa Harry. ”Det dröjer inte länge förrän Toowoomba upptäcker att vi är efter honom, och då kommer han att försvinna lika fort som en vattensork. Jag är den enda förbindelsen vi har med honom, och nu sitter ni och funderar över om jag klarar av det. Ja, vad kan jag säga? Jag tror jag älskade den flickan.” Wadkins såg beklämd ut. Lebie nickade långsamt. ”Men jag har tänkt att andas under vattnet”, sa Harry. Klockan var halv fyra och ingen i mötesrummet brydde sig om fläktens klagosång. ”Okej, vi vet vem vår man är”, sa Harry. ”Och vi vet att han tror att vi inte vet. Antagligen tror han att jag just nu arbetar med att skaffa bevis mot Evans White. Men jag är rädd att det är en högst tillfällig situation. Det är begränsat hur länge vi kan hålla de andra hushållen utan telefon, och dessutom verkar det mer och mer misstänkt att det tar så lång tid för det så kallade ’felet’ att rättas till. Vi har folk utposterade som väntar på honom om han skulle dyka upp hemma. Samma sak med segelbåten. Men personligen känner jag mig överbevisad om att han är alldeles för försiktig för att göra något dumt utan att vara hundra procent säker på att kusten är klar. Det är nog realistiskt att anta att han under kvällens lopp kommer att ha förstått att vi har varit i hans lägenhet. Det ger oss två alternativ. Vi kan basunera ut det, gå ut med en efterlysning i teve och hoppas att vi tar honom innan han försvinner. Argumentet mot det är att en man som riggat upp ett sånt alarm hemma hos sig, självklart har tänkt vidare också. Så fort han ser sin bild på skärmen, riskerar vi att han är som uppslukad av jorden. Alternativ två är därför att utnyttja den lilla tid vi har innan han känner vår andedräkt i nacken och ta honom medan han fortfarande inte anar … ja, relativt lite oråd.” ”Jag röstar för att ta honom”, sa Lebie och plockade – faktiskt – bort ett hårstrå från axeln. ”Ta honom?” sa Wadkins. ”Vi är i en miljonstad och har inte den ringaste idé om var han befinner sig. Vi vet ju fan inte ens om han är i Sydney!” ”Säg inte det”, sa Harry. ”Han har i varje fall varit i Sydney den senaste en och en halva timmen.” ”Va? Menar du att han har observerats?” ”Yong.” Harry överlät ordet åt den ständigt leende kinesen. ”Mobiltelefon!” började han. Som om han hade ombetts läsa sina formuleringar högt för klassen. ”Alla mobiltelefonsamtal går via så kallade basstationer som tar emot och skickar telefonsignaler. Telefonbolaget kan se vilka abonnenters signaler de olika basstationerna mottager. Varje basstation täcker en radie av cirka en mil. Där det är god täckning, det vill säga i tätbebyggda områden, täcks din telefon i regel av två eller flera basstationer på en gång, ungefär som med radiosändare. Det vill säga att när du pratar i telefonen kan telefonbolaget se var du är inom en mils radie. Där samtalen kommer in på två basstationer på en gång, kan det minskas till det område där de två stationernas täckning överlappar varandra. Uppfattas dina signaler av tre stationer, är området ännu mindre och så vidare. Mobiltelefoner kan alltså inte spåras till en adress som en vanlig telefon, men vi kan få en riktning”, förklarade Yong: ”Just nu är vi i förbindelse med tre män från telefonbolaget som bara följer signaler från Toowoombas mobiltelefon. Vi kan koppla upp dem på en öppen linje hit till mötesrummet. Hittills har vi fått samtidiga signaler från bara två stationer samtidigt, och det minsta området täcker hela City, hamnen och halva Woolloomooloo. De goda nyheterna är att han rör på sig.” ”Och det vi väntar på är lite tur”, sköt Harry in. ”Vi hoppas att vi kan få in signaler från precis när han befinner sig i en av de små fickorna som täcks av tre basstationer eller mer. Får vi det, kan vi slänga iväg vad vi har av civila bilar med kort varsel och ha ett visst hopp om att hitta honom.” Wadkins verkade inte övertygad. ”Så han har alltså pratat med någon nu och för en och en halv timme sen, och bägge gångerna plockades signalerna upp av basstationer i Sydney?” sa han. ”Och vi är beroende av att han fortsätter att prata i den fördömda telefonen för att hitta honom? Och om han inte ringer?” ”Vi kan ju ringa honom?” sa Lebie. ”Visst!” sa Wadkins. Han hade fått ilsket röda fläckar på kin-derna. ”Jättebra idé! Vi kan ringa honom en gång i kvarten och låtsas att vi är Fröken Ur och fan och hans mormor! Bara för att berätta för honom att det inte är så smart att prata i telefonen?” ”Han behöver inte det”, sa Yong. ”Han behöver inte prata med någon.” ”Hur …?” ”Det räcker att hans mobiltelefon är påslagen”, sa Harry. ”Toowoomba vet det uppenbarligen inte, men så länge en mobiltelefon inte är avstängd, skickar den automatiskt ut ett litet bipp varje halvtimme, bara för att berätta att den fortfarande lever. Detta bipp registreras av basstationerna på samma sätt som ett samtal.” ”Så …?” ”Så vi kan bara koppla upp den öppna linjen, koka kaffe, sätta oss ner och hoppas.” 21 Ett gott öra, en rak vänster och tre skott En metallisk röst ljöd genom högtalartelefonen: ”Hans signal kommer in på basstation 3 och 4.” Yong pekade på kartan över Sydney som var uppnålad på tavlan. Det var inritat numrerade cirklar som visade de olika basstationernas täckningsområden. ”Pyrmont, Glebe och lite av Balmain.” ”Fan i helvete!” sa Wadkins. ”Alldeles för stort område. Vad är klockan? Har han försökt ringa hem?” ”Klockan är sex”, sa Lebie. ”Han har slagit numret till sin lägenhet två gånger den senaste timmen.” ”Han fattar snart att något är i görningen”, sa McCormack och reste sig igen. ”Men inte än”, sa Harry stilla. Han hade suttit tyst och orörlig på en stol bakerst mot väggen de senaste två timmarna. ”Något nytt om vädret?” frågade Wadkins. ”Bara att det ska bli värre”, sa Lebie. ”Full storm med orkanstyrka i byarna till natten.” Minuterna tickade bort. Yong gick för att hämta mer kaffe. ”Hallå?” Det var högtalartelefonen. Wadkins for upp. ”Ja?” ”Abonnenten ringde just ett samtal. Vi fick in honom på basstation 3, 4 och 7.” ”Vänta!” Wadkins tittade på kartan. ”Det är lite av Pyrmont och Darling Harbour, eller hur?” ”Stämmer.” ”Fan! Hade han bara kommit in på 9 eller 10 dessutom, hade vi haft honom!” ”Om han inte rör sig, ja”, sa McCormack. ”Vart ringde han?” ”Till vår central”, sa metallrösten. ”Han frågade vad som var fel med hans hemnummer.” ”Fan, fan, fan!” Wadkins var röd längst upp. ”Han slipper undan! Vi slår alarm nu! Full utryckning!” ”Håll käft!” small det till. Det blev tyst i rummet. ”Beklagar ordvalet, Sir”, sa Harry. ”Men jag föreslår att vi väntar på nästa bipp innan vi gör något överilat.” Wadkins tittade på Harry med utstående ögon. ”Holy har rätt”, sa McCormack. ”Sätt dig ner, Wadkins. Om mindre än en timme upphävs telefonspärren. Det betyder att vi har ett, max två bipp kvar innan Toowoomba kan förstå att det bara är hans telefon som är avstängd. Pyrmont och Darling Harbour är inte stort rent geografiskt, men vi talar om ett av Sydneys mest tätbefolkade områden i centrum under kvällstid. Att skicka ner en massa bilar dit kommer bara att orsaka ett kaos som Toowoomba kommer att använda för att försvinna. Vi väntar.” Klockan tjugo i sju kom meddelandet över telefonens högtalare: ”Bippet mottaget på basstation 3, 4 och 7.” Wadkins stönade. ”Tack”, sa Harry och kopplade bort mikrofonen. ”Samma område som tidigare, det kan tyda på att han inte rör sig längre. Så, var kan han vara?” De samlades runt kartan. ”Kanske han tränar”, sa Lebie. ”Bra förslag!” sa McCormack. ”Finns det något boxningsgym i området? Är det någon som vet var killen tränar?” ”Jag kollar, Sir”, sa Yong och försvann. ”Andra förslag?” ”Området är ju fullt av turistgrejer som är öppna kvällstid”, sa Lebie. ”Kanske är han i de kinesiska trädgårdarna?” ”I det här vädret håller han sig nog inomhus”, sa McCormack. Yong kom tillbaka och skakade på huvudet. ”Jag ringde tränaren. Han ville inte säga något, så jag var tvungen att berätta att jag ringde från polisen. Toowoombas träningslokal ligger ute i Bondi Junction.” ”Snyggt!” sa Wadkins. ”Hur lång tid tror du det tar innan tränaren slår Toowoombas mobiltelefonnummer och frågar varför i helvete polisen söker honom?” ”Det bränns”, sa Harry. ”Jag ringer Toowoomba.” ”Och frågar var han är?” sa Wadkins. ”Och kollar vad som händer”, sa Harry och plockade upp luren. ”Lebie, kolla att bandet går och alla håller käft!” Alla stelnade. Lebie kastade en blick på den gamla rullbandspelaren och visade tummen upp. Harry svalde. Fingrarna kändes stumma mot telefonknapparna. Det gick fram tre signaler innan Toowoomba svarade. ”Hallå?” Rösten … Harry höll andan och pressade luren mot örat. I bakgrunden hörde han människor. ”Vem är det?” sa Toowoomba lågt. Det kom ett ljud i bakgrunden följt av glada barnskrik. Så hörde han Toowoombas djupa, lugna skratt. ”Nämen, är det du, Harry? Konstigt att du ringer, för jag stod precis och tänkte på dig. Det verkar som om det är något fel på telefonen hemma, och jag undrade om du kunde ha något med det att göra. Jag hoppas du inte har det, Harry?” Där fanns ett ljud till. Harry koncentrerade sig, men han lyckades inte identifiera vad det var. ”Jag blir orolig när du inte svarar mig, Harry. Mycket orolig. Jag vet inte vad du vill, men kanske borde jag slå av den här mobiltelefonen. Är det så, Harry? Försöker du hitta mig?” Det ljudet … ”Förbannat!” ropade Harry. ”Han har lagt på.” Han föll ner i en stol. ”Toowoomba förstod att det var jag. Hur i hela friden kunde han göra det?” ”Spola tillbaka bandet”, sa McCormack. ”Och leta rätt på Marguez.” Yong sprang ut medan de spelade bandet. Harry kunde inte hjälpa det; han kände nackhåren resa sig när han hörde Toowoombas röst igen över högtalarna. ”Det är i alla fall en plats med många människor”, sa Wadkins. ”Vad är den där smällen för något? Lyssna, barn! Är det ett tivoli?” ”Spola tillbaka och spela det en gång till”, sa McCormack. ”Vem är det?” sa Toowoomba igen följt av ett högt ljud och ett barnskrik. ”Vad är …?” började Wadkins. ”Det är ett ganska kraftigt vattenplask”, sa en röst från dörren. De vände sig om. Harry såg ett litet, brunt huvud med svarta lockar, en liten flint och små, tjocka glasögon som satt fast på en stor kropp som såg ut som om den var uppblåst med en cykelpump. Han kunde spricka när som helst. ”Jesùs Marguez – branschens bästa öra”, sa McCormack, ”och han är inte ens blind.” ”Bara nästan”, mumlade Marguez och rättade till glasögonen. ”Vad har ni här?” Lebie spelade bandet en gång till. Marguez lyssnade med stängda ögon. ”Inomhus. Murade väggar. Och glas. Ingen dämpning över huvud taget, inga mattor eller gardiner. Människor, unga människor av bägge könen, troligtvis några småbarnsfamiljer.” ”Hur kan du veta allt det där bara genom att lyssna till larm och buller?” frågade Wadkins misstänksamt. Marguez suckade. Det var tydligen inte första gången han hade mött skeptiker. ”Känner ni till vilket fantastiskt instrument örat är?” sa han. ”Det kan särskilja över en miljon olika tryckskillnader. En miljon. Och ett och samma ljud kan vara sammansatt av ett tiotal olika frekvenser och delelement. Det ger dig tio miljoner val. Ett genomsnittligt lexikon innehåller bara runt hundra tusen uppslagsord. Tio miljoner val. Resten är träning.” ”Vad är det för ljud som ligger i bakgrunden hela tiden?” frågade Harry. ”Det mellan 100 och 120 hertz? Det är inte lätt att säga. Vi kan filtrera bort de andra ljuden nere i vår studio och isolera det, men det tar tid.” ”Och det har vi inte”, sa McCormack. ”Men hur kunde han känna igen Harry utan att Harry pratade?” frågade Lebie. ”Intuition?” Marguez tog av sig glasögonen och putsade dem frånvarande. ”Det vi så vackert kallar intuition, min vän, är alltid uppbackat av våra sinnesintryck. Men när sinnesintrycket blir så litet och delikat att vi bara märker det som en aning, en fjäder under näsan medan vi sover, och vi inte lyckas sätta namn på associationerna som hjärnan kopplar ihop så kallar vi det intuition. Kanske var det det sätt … eh, Harry andades på?” ”Jag höll andan”, sa Harry. ”Har du ringt härifrån tidigare? Kanske akustiken? Bakgrundsljud? Människan har ett anmärkningsvärt gott minne när det gäller ljud, i regel mycket bättre än man själv förstår.” ”Jag har ringt härifrån en gång tidigare …” Harry stirrade på den gamla fläkten. ”Naturligtvis”, sa han. ”Att jag inte tänkte på det.” ”Hm”, sa Jesùs Marguez. ”Låter som om ni jagar en mycket intressant person. Vad är skottpremien?” ”Jag har varit där”, sa Harry med vidöppna ögon som fortfarande stirrade på fläkten. ”Naturligtvis. Det är därför jag känner igen det bakgrundsljudet. Jag har varit där tidigare. Det bubblandet …” Han vände sig om: ”Han är i Sydney Aquarium!” ”Hm”, sa Marguez och studerade glasögonputsandet. ”Det låter plausibelt. Jag har ju varit där själv. Ett sånt plask kan till exempel vara svansen på en ganska stor saltvattenkrokodil.” När han såg upp igen var han ensam i rummet. Klockan var sju. Det är troligt att de skulle ha riskerat civila liv på den korta sträckan från polisstationen och ner till Darling Harbour om det inte hade varit för att stormen hade tömt gatorna på människor och bilar. Lebie gjorde hur som helst sitt bästa, och det var antagligen bara blåljuset på taket som i sista stund fick en ensam fotgängare att hoppa undan och några mötande bilar att väja. Wadkins satt i baksätet och svor hela tiden medan McCormack i framsätet ringde Sydney Aquarium för att förbereda dem på polisaktionen. När de svängde upp på planen framför akvariet stod Darling Harbours flaggor rakt ut, och vågorna slog över kajkanten. Flera polisbilar hade redan kommit fram och uniformerade polismän spärrade utgångarna. McCormack gav de sista orderna. ”Yong, du delar ut bilderna av Toowoomba till vårt folk. Wadkins, du följer med mig till vaktrummet. Där har de kameror som täcker hela akvariet. Lebie och Harry, ni börjar leta. Akvariet stänger om några minuter. Här är radioapparaterna, sätt proppen i örat, fäst mikrofonen i jackslaget och kolla att ni har kontakt direkt. Vi ledsagar er från vaktrummet, okej?” När Harry steg ur bilen, grep en vindil honom och höll på att slå omkull honom. De sprang snabbt i lä under tak. ”Det är lyckligtvis inte så fullt här som det brukar vara”, konstaterade McCormack. Han andades redan tungt efter den korta språngmarschen. ”Det måste vara vädret. Är han här, hittar vi honom.” De möttes av vaktchefen som visade McCormack och Wadkins till vaktrummet. Harry och Lebie kontrollerade sina radioapparater, visades förbi biljettluckorna och började röra sig inåt bland människorna i korridoren. Harry kände efter att pistolen satt i axelhölstret. Akvariet verkade helt annorlunda nu, med allt ljus och alla människor. Det kändes dessutom som om det var oändligt länge sedan han och Birgitta var här, som om det hade hänt under en annan tideräkning. Han försökte låta bli att tänka på det. ”Vi är på plats.” McCormacks röst lät trygg och lugnande i örat. ”Vi studerar kamerorna just nu. Yong tar med några och går igenom toaletterna och kaféet. Det ser vi där, förresten. Fortsätt bara inåt.” Korridorerna i akvariet ledde besökarna i en rundel som slutade ungefär där de hade startat. Harry och Lebie gick motsatta vägen så att de såg alla ansikten komma emot sig. Hjärtat bankade i Harrys bröst. Han kände att han blev torr i munnen och våt i handflatorna. Främmande språk surrade omkring dem, och Harry kände det som om han svimmade i en malström av människor av olika nationaliteter, hudfärger och klädedräkter. De gick genom tunneln under vattnet där han och Birgitta hade tillbringat natten tillsammans – där barnen nu stod klistrade med näsan mot glaset och såg den marina undervattensvärlden leva sitt liv. ”This place gives me the creeps”, viskade Lebie. Han gick med handen innanför jackan. ”Lova mig bara att du inte avfyrar skott här inne”, sa Harry. ”Jag skulle få halva Jackson Bay och ett dussin vithajar i famnen, okej?” ”Don’t worry”, sa Lebie. De kom ut på andra sidan akvariet, där det nästan var tomt på människor. Harry svor. ”De stängde biljettförsäljningen klockan sju”, sa Lebie. ”Nu ska stället bara tömmas på de människor som fortfarande är kvar här inne.” McCormack talade till dem: ”Det ser dessvärre ut som om fågeln kan ha flytt sin kos, killar. Ni får komma tillbaka till vaktrummet.” ”Vänta här”, sa Harry till Lebie. Utanför biljettluckan stod ett bekant ansikte i vaktuniform. Harry grep tag i honom. ”Hej, Ben, kommer du ihåg mig?” sa Harry. ”Jag var här tillsammans med Birgitta.” Ben vände sig om och såg på den upphetsade ljusa luggen. ”Javisst”, sa han. ”Harry, eller hur? Ja, ja, så du kom tillbaka? De flesta gör det. Hur är det med Birgitta?” Harry svalde. ”Lyssna nu, Ben. Jag är polis. Som du säkert har hört vid det här laget, letar vi efter en mycket farlig man. Vi hittar honom inte, men jag har en känsla av att han fortfarande är här. Det finns ingen som känner det här stället bättre än du, Ben – finns det någonstans han kan ha gömt sig?” Ben la ansiktet i djupa, tankfulla veck. ”Ja”, sa han. ”Vet du var Matilda, vår saltvattenkrokodil, håller till?” ”Ja?” ”Mellan den lilla luringen som vi kallar Fiddler Ray och den stora havssköldpaddan, det vill säga vi har flyttat den nu och håller på att fixa en damm så vi kan skaffa några små sötvattenskroko…” ”Jag vet var det är. Det är bråttom, Ben.” ”Javisst. Om en person är spänstig och inte så rädd av sig, kan han hoppa över plexiglaset i hörnet.” ”In till krokodilen?” ”Den ligger i stort sett bara och halvsover i dammen. Från hörnet är det fem-sex steg till dörren vi använder när vi sköljer rent och matar Matilda. Men du måste vara snabb, för en saltie är mycket snabb, den är över dig med sina två ton innan du vet ordet av. En gång skulle vi …” ”Tack, Ben.” Harry sprang och folk hoppade åt sidan. Han slog upp jackslaget och pratade i mikrofonen: ”McCormack, Holy här. Jag letar bakom krokodilburen.” Han tog Lebie under armen och drog honom med sig. ”Sista möjligheten”, sa han. Lebies ögon vidgade sig när Harry stannade framför krokodilburen och tog sats. ”Följ efter”, sa Harry, hoppade upp på plexiglasväggen och svingade sig över. När fötterna landade på marken på andra sidan började det koka i dammen. Vitt skum steg upp, och medan Harry gick bort mot dörren, såg han en grön Formel 1-bil komma accelererande upp ur vattnet, tätt mot marken med små ödleben virvlande runt som små hjul på sidorna. Han tog spjärn men gled i den lösa sanden. Långt borta hörde han skrik bakom sig och ur ögonvrån såg han att racerbilens pansarhuv hade slagits upp. Han fick igång benen igen, sprintade de få meterna bort till dörren och grep dörrhandtaget. En bråkdel av en sekund dröjde Harry vid tanken på att dörren kanske var låst. I nästa ögonblick var han innanför. En scen från Jurassic Park dök upp i hans bakhuvud och fick honom att låsa dörren bakom sig. Bara för säkerhets skull. Han tog fram pistolen. Det luktade en instängd blandning av tvättmedel och rutten fisk i det fuktiga rummet. ”Harry!” Det var McCormack i radion. ”För det första finns det en enklare väg dit där du är nu än rakt över den där bestens mattallrik. För det andra så håller du dig lugn där du är tills Lebie gått runt.” ”Hörde in … dig dålig för … indelse, Sir”, sa Harry och skrapade med en nagel över mikrofonen. ”Jag fort … ter ensam.” Han öppnade dörren i rummets andra ände och kom ut i ett cylinderformat torn med en spiraltrappa i mitten. Harry antog att trapporna neråt ledde till undervattenstunnlarna, och bestämde sig för att gå uppåt. På nästa avsats fanns ännu en dörr. Han tittade uppför trappan, men det verkade inte finnas fler dörrar. Han vred runt dörrhandtaget och knuffade försiktigt upp dörren med vänsterhanden medan han riktade pistolen framför sig. Det var beckmörkt där inne, och lukten av rutten fisk var bedövande. Harry hittade en ljusknapp på väggen strax innanför dörren som han slog till med vänster hand, men det kom inget ljus. Han släppte dörren och tog två försiktiga steg framåt. Det krasade under hans fötter. Harry gissade vad det var och gled ljudlöst tillbaka till dörröppningen. Någon hade tagit sönder glödlampan i taket. Han höll andan och lyssnade. Fanns det några andra i rummet? Det mullrade i en fläkt. Harry smet snabbt ut på trappavsatsen igen. ”McCormack”, viskade han i mikrofonen. ”Jag tror han är där inne. Du, gör mig en tjänst och slå hans mobiltelefonnummer.” ”Harry Holy, var är du?” ”Nu, Sir. Snälla, Sir.” ”Harry, gör inte det här till en personlig vendetta, det är …” ”Det är varmt i dag, Sir. Vill du hjälpa mig eller inte?” Harry hörde McCormack andas tungt. ”Okej. Jag slår numret nu.” Harry sköt upp dörren med foten och ställde sig bredbent i dörröppningen med pistolen i dubbelfattning framför sig och väntade på pipljudet. Tiden kändes som en hängande droppe som aldrig föll. Det gick kanske två sekunder. Inte ett ljud. Han är inte här, tänkte Harry. Då hände tre saker på samma gång. Det första var att McCormack började prata. ”Han har slagit av …” Det andra var att Harry insåg att han stod i siluett i dörröppningen som en perfekt måltavla. Det tredje var att världen exploderade i ett regn av stjärnor och röda prickar på Harrys näthinna. Harry mindes delar av Andrews boxningslektioner från färden till Nimbin. Som till exempel att en hook utförd av en professionell boxare normalt är mer än tillräckligt för att slå en otränad människa medvetslös. Genom att sätta höften i rörelse får han hela överkroppen bakom slaget och ger träffen så stor kraft att hjärnan kortsluter direkt. En uppercut som placeras exakt på hakspetsen lyfter dig från golvet och skickar dig raka vägen till drömmarnas land. Garanterat. Även en perfekt rak höger från en högerhandsboxare ger dig små chanser att stå upp efteråt. Och viktigast av allt: om du inte ser slaget komma, hinner inte kroppen reagera och ducka undan. Bara en liten rörelse med huvudet skulle kunna dämpa effekten av slaget avsevärt. Det är till exempel mycket sällan en boxare som slås knockout ser det avgörande slaget. Den enda förklaringen till att Harry inte var medvetslös måste därför vara att mannen i mörkret hade stått till vänster om Harry. På grund av att Harry stod i dörröppningen kunde han inte slå honom i tinningen från sidan, något som enligt Andrew antagligen skulle vara alldeles tillräckligt. Han kunde inte heller slå en effektiv hook eller en uppercut eftersom Harry höll upp armarna med pistolen framför sig. Och alltså inte en rak höger därför att det skulle betyda att han måste ställa sig rakt framför pistolen. Det enda slag som återstod var en rak vänster, ett slag Andrew hade avfärdat som ”ett käringslag, som används för att irritera eller i bästa fall göra motståndaren mör, oanvändbart i gatuslagsmål”. Det är möjligt att Andrew hade rätt i det, men detta raka vänsterslag hade skickat Harry baklänges ut i spiraltrappan där han hade träffat kanten på räcket med korsryggen och så när tippat över. När han öppnade ögonen stod han fortfarande upp. En dörr stod öppen i andra änden av rummet, genom vilken han var ganska säker på att Toowoomba hade sprungit. Men han hörde också ett kling-klong-ljud som han var ganska säker på var pistolen som föll nerför metalltrappan. Han bestämde sig för pistolen. Harry kastade sig nerför trappan med ett självmordsaktigt hopp, skrapade upp huden på underarmarna och knäna, men fick tag i pistolen i exakt det ögonblick den skulle fara ut över kanten och ramla tjugo meter ner till schaktets botten. Han ställde sig på knä, hostade och konstaterade att han hade tappat sin andra tand sedan han kom till det här förbannade landet. Han reste sig och höll på att svimma direkt. ”Harry!” skrek någon i hans öra. Han hörde också en dörr slås upp någonstans nedanför honom och springande steg som skakade trappan. Harry siktade på dörren till rummet framför sig, släppte taget i räcket, träffade, sprang för att inte falla huvudstupa framåt, siktade på dörren i andra änden av rummet, träffade nästan och vacklade ut i skymningen med en känsla av att ha slagit axeln ur led. ”Toowoomba!” skrek han in i vinden. Han tittade sig omkring. Rakt framför honom låg staden och bakom honom reste sig Pyrmont Bridge. Han stod på akvariets tak och måste hålla sig fast i toppen av en brandstege i vinden. Vattnet i hamnen var vitpiskat och han kände sältan i luften. Rakt under sig såg han en mörk figur på väg nerför brandstegen. Figuren stannade ett ögonblick och tittade sig omkring. Till vänster om figuren stod en polisbil med blinkande ljus. Framför honom, bakom ett staket, låg de två tankarna som stack ut från Sydney Aquarium. ”Toowoomba!” skrek Harry och försökte lyfta pistolen. Axeln blånekade, och Harry skrek av smärta och raseri. Figuren hade kommit nerför stegen, sprang bort mot staketet och började klättra över. Harry insåg samtidigt vad det var han tänkte göra – att ta sig in i tanken, ut på baksidan och simma det korta stycket in mot kajen på andra sidan. Därifrån skulle han bara behöva några sekunder för att försvinna i stadsvimlet. Harry mer föll än klättrade nerför brandstegen. Han kastade sig mot staketet som om han hade tänkt riva det, tvingade sig över med en arm och slog i cementen på andra sidan med ett otäckt ljud. ”Harry, rapportera!” Han slet proppen ur örat och sprang mot tanken. Dörren stod öppen. Harry sprang in i tanken och föll på knä. Under det välvda taket framför honom, badande i lampor som hängde i spända stålvajrar över bassängen, låg en ingärdad bit av Sydneys hamn. Längs mitten av tanken gick en smal flytbrygga, och en bit ut på denna sprang Toowoomba. Han hade på sig en svart höghalsad tröja och svarta byxor och han sprang så avslappnat och elegant som en smal, rank flytbrygga tillåter. ”Toowoomba!” ropade Harry för tredje gången. ”Det är Harry. Jag skjuter!” Han föll framåt, inte därför att han inte klarade att hålla sig på benen, utan därför att han inte klarade att lyfta armen. Han fick den svarta figuren på kornet och tryckte av. Det första skottet gjorde ett litet plask i vattnet precis framför Toowoomba som sprang lugnt med höga knälyft och utsträckta handflator. Harry siktade lite längre bak. Det plaskade till strax bakom Toowoomba. Avståndet hade blivit nästan hundra meter nu. En absurd tanke dök upp i Harrys huvud: det var som att träna i skjuthallen på Økern – ljusen i taken, ekot mellan väggarna, pulsen i avtryckarfingret och den djupa, meditativa koncentrationen. Som att träna i skjuthallen på Økern, tänkte Harry och tryckte av för tredje gången. Toowoomba ramlade framåt. Harry skrev senare i rapporten att han antog att skottet träffade Toowoomba i vänstra låret, och att det därför knappast var dödande. Alla visste emellertid att det bara var en gissning, ingen kan veta var de har träffat en människa med en tjänstepistol på hundra meters håll. Harry kunde ha sagt vad som helst utan att någon hade kunnat motbevisa det. Det fanns nämligen inget lik att obducera. Toowoomba låg med vänsterarmen och foten ut i vattnet och skrek medan Harry sprang ut på flytbryggan. Harry var svimfärdig och illamående, och allt började flyta ihop – vattnet, ljuset i taket och bryggan som böljade fram och tillbaka framför honom. Medan Harry sprang, mindes han Andrews ord att kärleken är ett större mysterium än döden. Och han mindes den gamla berättelsen. Blodet susade stötvis förbi öronen och Harry var den unge krigaren Walla, och Toowoomba var ormen Bubbur som hade tagit livet av hans älskade Moora. Och nu måste Bubbur dö. På grund av kärlek. I rapporten som följde kunde inte McCormack säga vad Harry Holy hade ropat i mikrofonen efter att de hade hört skotten. ”Vi hörde bara att han sprang och att han ropade något, antagligen på sitt eget språk.” Inte ens Harry kunde redogöra för vad han hade ropat. Harry rusade blint fram längs flytbryggan i en kapplöpning med livet och döden. Det ryckte i Toowoombas kropp. Ett ryck som fick hela bryggan att hoppa. Harry trodde först att något hade träffat bryggan, men så förstod han att han höll på att bli snuvad på sitt byte. Det var Stordraugen. Den lyfte sitt vita döinghuvud ur vattnet och gapade. Det skedde som i en långsam filmfrekvens. Harry var säker på att den skulle ta Toowoomba med sig, men så fick den inte ordentligt tag och lyckades bara dra den skrikande kroppen längre ut i vattnet innan den måste dyka igen med oförrättat värv. Inga armar, tänkte Harry och kom ihåg en födelsedag hos farmor i Åndalsnes för länge, länge sedan när de försökte plocka upp äpplen ur ett kar med vatten med bara munnen och mor hade skrattat så hon måste lägga sig på soffan efteråt. Det var trettio meter kvar. Han trodde att han skulle hinna det, men då var Stordraugen där igen. Han var så nära att han kunde se den rulla de kalla ögonen tillbaka som i extas medan den triumferande visade sina dubbla tandrader för honom. Den här gången fick den tag i en fot och gjorde ett kast med huvudet. Det sprutade vatten, Toowoomba slängdes genom luften som en lealös docka och skriket bröts tvärt. Harry var framme. ”Ditt jävla spöke! Han är min?” skrek han med gråt i rösten, höjde pistolen och tömde resten av magasinet i vattnet. Det hade fått en klar, genomskinlig rödfärg, ungefär som hallonsoda, och under sig såg Harry ljuset från tunneln under vattnet där vuxna och barn skockade sig för att bevittna slutet, ett äkta naturdrama i all sin hemskhet, ett slukargille som skulle komma att konkurrera med ”Clownmordet” som årets största tidningsnyhet. 22 Tatueringen Gene Binoche såg ut och lät precis som det han var – en kille som hade levt rock’n’roll-livet fullt ut och som inte hade tänkt sluta förrän han var i mål. Och inte ens då. ”Jag antar att de behöver en bra tatuerare där nere också”, sa Gene och doppade nålen. ”Satan värdesätter lite varierad tortyr, tror du inte det, mate?” Men kunden var stupfull och hade börjat hänga med huvudet, så han uppfattade antagligen varken Genes filosofiska betraktelser om livet efter döden eller nålen som skar in i hans axel. Gene hade först sagt nej till mannen som hade kommit in i hans lilla butik och snörvlande framfört sitt önskemål med märklig, sjungande accent. Gene hade svarat att de inte tatuerade folk i berusat tillstånd och bett honom komma tillbaka nästa dag. Men typen hade slängt 500 dollar på bordet för något han uppskattade till en 150-dollarstatuering, och det hade om man ska vara ärlig varit ganska tunnsått de senaste månaderna, så han tog fram sin Lady rakhyvel och Mennen roll on och startade behandlingen. Men han tackade nej när snubben bjöd honom en slurk ur flaskan. Gene Binoche hade tatuerat folk i tjugo år, var stolt över sitt arbete och ansåg att seriösa fackmän inte dricker på sitt jobb. Inte whisky i varje fall. När han var färdig, tejpade han en bit toapapper över den tatu-erade rosen. ”Håll dig borta från solen och tvätta bara med vatten den första veckan. Den goda nyheten är att smärtorna kommer att ge sig mot kvällen och att du kan ta av den här i morgon. Den dåliga är att du kommer att komma tillbaka för att få flera tatueringar”, flinade han: ”They always do.” ”Jag ska bara ha den här”, sa snubben och raglade ut genom dörren. 23 Fyra tusen fot och ett slut Dörren gick upp och brölet från vinden utifrån var öronbedövande. Harry satte sig ner på knäna vid dörröppningen. ”Är du klar?” hörde han en röst som ropade i hans öra. ”Dra i utlösarsnöret på fyra tusen fot och kom ihåg att räkna efteråt. Om du inte har fått ut skärmen inom tre sekunder är något fel.” Harry nickade. ”Jag går ut!” ropade rösten. Han såg vinden ta tag i den svarta dräkten på den lille mannen som klättrade ut på staget under vingen. Det ryckte i några hårtestar som stack ut under hjälmen. Harry tittade på höjdmätaren på sitt bröst. Den visade drygt tio tusen fot. ”Tack igen!” ropade han till piloten. Piloten vände sig om. ”Det är lugnt, kollega! Det här är mycket roligare än att fotografera marijuanaåkrar!” Harry stack ut höger fot ur planet. Det kändes som när han var liten och de körde upp längs Gudbrandsdalen på väg till ännu ett sommarlov i Åndalsnes, och han fick öppna fönstret och sticka ut handen för att ”flyga”. Han kom ihåg hur vinden tog tag i handen när han böjde handflatan uppåt. Vindstyrkan utanför planet var fantastisk, och Harry måste tvinga foten framför sig och ner på staget. Han räknade för sig själv så som Joseph hade berättat för honom – ”höger fot, vänster hand, höger hand, vänster fot”. Han stod bredvid Joseph. Små molnbitar flöt emot dem, sköt fart, träffade dem och var borta i samma sekund. Under dem låg ett lapptäcke i olika nyanser av grönt, gult och brunt. ”Hotel check!” skrek Joseph i hans öra. ”Checking in!” ropade Harry och tittade på piloten i cockpiten som gav honom tummen upp. ”Checking out!” Han tittade på Joseph som bar hjälm, glasögon och ett stort vitt leende i ett svart ansikte. Harry lutade sig fram på staget och lyfte höger fot. ”Horizon! Up! Down! Go!” Så var han i luften. Harry hade en känsla av att blåsas bakåt medan planet fortsatte i lugn takt framåt. I ögonvrån såg han planet vända, innan han förstod att det var han själv som vände. Han tittade mot horisonten där jordklotet böjde sig och himlen gradvis blev blåare tills den gick över i det azurblå Stilla havet som kapten Cook hade kommit seglande på långt där ute. Joseph skakade honom och Harry pressade ner höfterna för att få en bättre fallposition. Han kollade höjdmätaren. Nio tusen fot. Herregud, de hade ett hav av tid! Han vred på överkroppen medan han höll ut armarna så att han svängde runt ett halvt varv. Han var fucking Stålmannen! Framför honom, åt väster, låg Blue Mountains som var blå därför att de speciella eukalyptusträden gav ifrån sig en blålila ånga som kunde ses på långt avstånd. Joseph hade berättat det för honom. Han hade också berättat att bakom dem låg det som hans förfäder, nomadfolket, kallade för hem. De oändliga, torra slätterna – the outback – som utgjorde största delen av denna mäktiga kontinent, en obarmhärtig bakugn där det verkade helt otroligt att någon kunde överleva, men där Josephs folk hade gjort det i flera tusen år innan de vita kom. Harry tittade ner. Det såg så fridfullt och övergivet ut där nere, en stilla och älskvärd planet måste det vara. Höjdmätaren visade sju tusen fot. Joseph släppte taget om honom så som de hade gjort upp. Ett allvarligt brott mot instruktionsboken, men de hade i vilket fall redan tidigare brutit mot det som fanns av regler genom att ensamma sticka upp hit och hoppa. Harry såg Joseph lägga armarna längs sidorna för att få horisontell fart och försvinna neråt och åt vänster i förbluffande hög fart. Så var Harry ensam. Så som man alltid är ensam. Det märks bara så mycket bättre när man befinner sig i fritt fall sex tusen fot ovanför marken. Kristin hade gjort sitt val på ett hotellrum en grå måndagsmorgon. Hon hade kanske vaknat, utled på den nya dagen redan innan den hade börjat, tittat ut genom fönstret och insett att det var nog. Vilka tankar hon hade tänkt visste inte Harry. Människosjälen är en djup, mörk skog, och alla val görs i ensamhet. Fem tusen fot. Kanske hade hon valt rätt? Den tomma pillerburken tydde i varje fall på att hon inte hade tvivlat. Och en dag måste det ta slut, en dag var det hög tid. Behovet av att lämna denna värld med lite stil vittnade naturligtvis om en fåfänga – en svaghet – som bara några människor bar på. Fyra tusen fem hundra fot. Andra människor hade bara svagheten att leva. Enkelt och bra. Nåja, inte bara enkelt och bra kanske, men allt det där låg långt där nere under honom nu. Fyra tusen fot för att vara helt exakt. Han tog tag i det orange handtaget där fram på magen, drog i utlösarsnöret med ett bestämt ryck och började räkna: ”Ettusenett, ettusentvå …” Jo Nesbø Polis Översättning Per Olaisen Tidigare titlar i serien om Harry Hole: Fladdermusmannen Kackerlackorna Rödhake Smärtans hus Djävulsstjärnan Frälsaren Snömannen Pansarhjärta Gengångare Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se ISBN 978-91-642-4219-8 © Jo Nesbø 2013 Utgiven av Piratförlaget Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Norska originalets titel: Politi Översatt av Per Olaisen Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Roy Bishop/Trevillion Images E-boksproduktion: Elib AB, 2013 KAPITEL 1 DET HADE VARIT en varm, lång septemberdag med det ljus som förvandlar Oslofjorden till smält silver och får de låga åsarna som redan fått stänk av höst att glöda. En av de dagar som får människorna i Oslo att lova att de aldrig, aldrig ska flytta därifrån. Solen var på väg ner bakom Ullern och de sista solstrålarna strök horisontellt över landskapet, över låga, enkla hus som vittnade om stadens fordringslösa tillblivelse, över påkostade vindslägenheter med altaner som berättade om oljeäventyret som plötsligt gjort landet till världens rikaste, över knarkarna i Stensparken i den lilla, välordnade staden där det skedde fler dödsfall på grund av överdoser än i europeiska städer som var åtta gånger större. Över trädgårdar där studsmattorna var säkrade med nät, och barnen inte hoppade mer än tre åt gången så som bruksanvisningen föreskrev. Och över åsarna och skogen som till hälften omgärdade den så kallade Oslogrytan. Solen ville inte släppa staden, sträckte ut sina strålar till fingrar likt ett utdraget avsked genom ett tågfönster. Dagen hade börjat med kall, klar luft och skarpt ljus som från lamporna i en operationssal. Under dagens lopp hade temperaturen stigit, himlen fått sin djupare blå färg och luften den blida textur som gjorde september till årets skönaste månad. Och när skymningen kom, mjuk och försiktig, doftade luften i villakvarteren längs sluttningen mot Maridalsvannet av äpplen och uppvärmd granskog. Erlend Vennesla närmade sig krönet av sista backen. Han kände mjölksyran nu men koncentrerade sig på det rätta vertikala trycket mot pedalerna, så att knäna pekade svagt inåt. För det var viktigt med korrekt teknik. Särskilt när man blev trött och hjärnan fick lust att ändra ställning så man belastade mindre trötta, men också mindre effektiva muskler. Han kunde känna den stela cykelramen absorbera och utnyttja varje watt han trampade ner i den, hur han sköt fart när han ändrade till tyngre växel, reste sig och stod upp medan han försökte hålla samma frekvens, ungefär nittio trampningar per minut. Han tittade på pulsklockan. Hundrasextioåtta. Han riktade pannlampan mot displayen på GPS:en han fäst vid styret. Den hade en detaljkarta över Oslo med omgivningar och aktiv sändare. Cykeln och extrautrustningen hade kostat mer än en nyligen pensionerad mordutredare egentligen borde ha spenderat. Men det var viktigt att hålla sig i form nu när livet bjöd på andra utmaningar. Mindre utmaningar, om han skulle vara ärlig. Mjölksyran brände i låren och vaderna nu. Ett smärtsamt men också skönt löfte om det som skulle komma. Endorfinfest. Ömma muskler. Gott samvete. En öl med hustrun på balkongen om inte temperaturen föll efter solnedgången. Och plötsligt var han uppe. Vägen planade ut och Maridalsvannet låg framför honom. Han saktade ner. Han var på landet. Det var egentligen absurt att man efter femton minuters tuff cykling från centrum i en europeisk huvudstad plötsligt var omgiven av lantbruk, åkrar och tät skog med vandringsleder som försvann in i kvällsmörkret. Svetten fick det att klia i hårbotten under den grå Bellcykelhjälmen som bara den hade kostat lika mycket som barncykeln han köpt till barnbarnets, Line-Maries, sexårsdag. Men Erlend Vennesla behöll cykelhjälmen på. De flesta dödsfall bland cyklister berodde på huvudskador. Han tittade på pulsklockan. Hundrasjuttiofem. Hundrasjuttio. En välkommen vindpust bar med sig ljudet av fjärran jubel nerifrån staden. Det måste vara från Ullevaal Stadion, det var landskamp där i kväll, Slovakien eller Slovenien. Erlend Vennesla föreställde sig under några sekunder att jublet var för honom. Det var ett tag sedan någon applåderat honom. Senast måste ha varit under avskedsceremonin på Kripos i Bryn. Tårta, tal från chefen, Mikael Bellman, som därefter fortsatt i stadig kurs mot polismästarbefattningen. Och Erlend hade tagit emot applåden, mött deras blickar, tackat och till och med känt det stocka sig i halsen när han skulle hålla sitt enkla, korta och faktabaserade tacktal så som traditionen inom Kripos nu en gång påbjuder. Han hade haft sina med- och motgångar som mordutredare, men han hade undvikit de stora misstagen. Åtminstone vad han visste, sådant fick man ju aldrig hundra procent svar på. Det vill säga, nu när DNA-analysteknologin hade kommit så långt och polisledningen signalerat att de skulle använda den till att se över en del gamla fall, riskerade man ju att få just det. Svar. Nya svar. Facit. Så länge det var ouppklarade fall var det ju okej, men Erlend förstod inte varför de skulle lägga resurserna på att röra om i fall som för länge sedan var avslutade. Mörkret hade blivit mer kompakt och trots ljuset från gatlyktorna cyklade han nästan förbi träskylten som pekade in i skogen. Men där var den. Precis som han kom ihåg den. Han svängde av från vägen och kom in på en mjuk skogsstig. Han cyklade så långsamt han kunde utan att tappa balansen. Ljuskäglan från hjälmens pannlampa svepte över stigen och förlorade sig i den mörka väggen av granar på bägge sidor. Skuggor sprang framför honom, rädda och snabba, förvandlades och gömde sig. Det var så han sett det framför sig när han försökt sätta sig in i hennes situation. Springande, flyende med en lampa i handen, instängd och våldtagen under tre dagar. Och när Erlend i samma ögonblick såg ljuset som tändes i mörkret framför honom, tänkte han först att det var hennes ficklampa, och att nu sprang hon igen, och att han satt på motorcykeln som hade kommit efter henne, tagit henne igen. Ljuset framför Erlend rörde sig hit och dit innan det riktades mot honom. Han stannade och klev av cykeln. Riktade pannlampan mot pulsklockan. Redan under hundra. Inte illa. Han lossade hakremmen, drog av hjälmen och kliade sig i hårbotten. Herregud, det var skönt. Han släckte pannlampan, hängde hjälmen på styret och rullade cykeln mot ficklampans sken. Kände hjälmen dingla och slå mot handleden. Han stannade framför ficklampan som svängde upp. Det starka ljuset sved i ögonen. Och bländad tänkte han att han fortfarande hörde sig själv andas tungt, att det var lustigt att pulsen var så låg. Han anade en rörelse, något som höjdes bakom den stora, darrande cirkeln av ljus, hörde ett svagt visslande ljud i luften och då slog en märklig tanke honom. Att han inte borde ha gjort det. Att han inte borde ha tagit av sig hjälmen. Att de flesta dödsfall bland cyklister … Det var som att tanken stammade, som en störning i tiden, som om bildöverföringen bröts för ett ögonblick. Erlend Vennesla stirrade förvånat framför sig och kände en varm svettdroppe rinna ner för pannan. Han sa något men orden var innehållslösa, som om det hade blivit fel på kopplingen mellan hjärnan och munnen. Återigen hörde han det svaga visslandet. Sedan var ljudet borta. Allt ljud, inte ens sina egna andetag kunde han höra. Och han upptäckte att han stod på knä och att cykeln långsamt föll ner i diket. Framför honom dansade det gula ljuset, men det försvann när svettdroppen nådde näsryggen, rann ner i ögonen och gjorde honom blind. Och han förstod att det inte var svett. Det tredje slaget kändes som en istapp som kördes ner genom huvudet, halsen och kroppen. Allt frös. Jag vill inte dö, tänkte han och försökte höja armen till skydd över huvudet, men eftersom han inte kunde röra en enda lem insåg han att han var förlamad. Det fjärde slaget registrerade han inte, men av lukten från våt jord att döma förstod han att han nu låg på marken. Han blinkade flera gånger och fick tillbaka synen på ena ögat. Rakt framför ansiktet såg han ett par stora, smutsiga stövlar i leran. Hälarna höjdes och så lättade stövlarna lite från marken. Landade. Det upprepades, hälarna höjdes och stövlarna lättade, som om den som slog hoppade till. Hoppade för att få ännu mer kraft bakom slagen. Och den sista tanken som for genom hans huvud var att han måste komma ihåg vad hon hette, barnbarnet, han fick inte glömma hennes namn. KAPITEL 2 POLISINSPEKTÖR ANTON MITTET tog den halvfulla plastmuggen ur den lilla röda D290 Nespressomaskinen, böjde sig ner och placerade den på golvet. Det fanns inga möbler att ställa den på. Sedan vände han på den avlånga asken så att handen fångade en ny kaffepatron, kontrollerade automatiskt att det tunna locket av metallfolie inte var perforerat, att den faktiskt var oanvänd, innan han placerade den i espressomaskinen. Ställde en tom plastmugg under kranen och tryckte på en av de lysande knapparna. Tittade på klockan medan apparaten började frusta och stöna. Snart midnatt. Vaktbyte. De väntade på honom hemma, men han tyckte att han var tvungen att sätta in henne i uppgifterna först, hon var trots allt bara en polishögskolestudent. Var det Silje hon hette? Anton Mittet tittade på kranen. Hade han hämtat kaffe om det hade varit en manlig kollega? Han visste inte, och det kvittade, han hade gett upp att försöka svara på sådana frågor. Det hade blivit så tyst att han kunde höra de sista, nästan genomskinliga dropparna falla i muggen. Det fanns inte mer färg och smak att hämta ur patronen, men det var viktigt att få med allt, det skulle bli ett långt nattpass för tjejen. Utan sällskap, utan händelser, utan något annat att göra än att titta på Rikshospitalets omålade nakna betongväggar. Så han tänkte att han fick ta en mugg tillsammans med henne innan han gick. Han tog med sig bägge kaffemuggarna och gick tillbaka. Väggarna återgav ljuden från hans steg. Han passerade stängda, låsta dörrar. Visste att det inte fanns något eller någon bakom dem, bara fler nakna väggar. Med Rikshospitalet hade norrmän för en gångs skull byggt för framtiden, väl medvetna om att vi skulle bli fler, äldre, sjukare, mer krävande. Tänkt långsiktigt, så som tyskarna hade gjort med sina autostrador och svenskarna med sina flygplatser. Men hade de känt det så, de få bilister som korsade det tyska bondelandskapet i ensamt majestät på de mastodontiska betongvägarna på trettiotalet, eller de svenska passagerarna som jäktade genom de överdimensionerade hallarna på Arlanda någon gång på sextiotalet, att det spökade? Att det, trots att det var helt nytt, obesudlat, att ingen ännu hade omkommit i bilolyckor eller flygkrascher, spökade. Att billyktorna när som helst kunde fånga in en familj som stod vid vägkanten och stirrade uttryckslöst in i ljuset, blodiga, bleka, fadern genomborrad, modern med huvudet bakochfram, ett barn med lemmar bara på ena sidan. Att det genom plastförhänget på bagagebandet i ankomsthallen på Arlanda plötsligt kunde komma brända lik som fortfarande glödde, brände sig ner i gummit och med stumma skrik i de öppna, rykande munnarna. Ingen av läkarna hade kunnat berätta för honom vad denna flygel så småningom skulle användas till, det enda som var säkert var att människor skulle dö bakom dessa dörrar. Det låg redan i luften, osynliga kroppar med rastlösa själar var redan inlagda … Anton rundade ett hörn och en ny korridor sträckte ut sig framför honom, sparsamt upplyst, lika naken och symmetriskt fyrkantig att den skapade en lustig optisk villa; den uniformerade tjejen som satt på stolen i änden av korridoren såg ut som ett liten bild på en slät vägg framför honom. ”Här, jag tog med en mugg till dig också”, sa han när han stod framför henne. Tjugo år? Lite mer. Kanske tjugotvå. ”Tack, men jag har med mig”, sa hon och tog upp en termos ur den lilla ryggsäcken hon placerat bredvid stolen. Det fanns en nästan omärklig snitsighet i hennes tonfall, resterna av en dialekt norrifrån kanske. ”Det här är bättre”, sa han med handen fortfarande utsträckt. Hon tvekade. Tog emot. ”Och det är gratis”, sa Anton och la handen diskret bakom ryggen, gned de brända fingertopparna mot den kalla jackan. ”Vi har faktiskt maskinen helt för oss själva. Den står i korridoren borta vid …” ”Jag såg den när jag kom”, sa hon. ”Men det står i ordern att vi över huvud taget inte får lämna dörren in till patienten, så jag tog med hembryggt.” Anton Mittet tog en klunk ur sin egen plastmugg. ”Snabbtänkt, men det finns bara en enda korridor som leder hit. Vi befinner oss på fjärde våningen och det finns inga dörrar som leder till andra trappor eller ingångar mellan här och kaffeautomaten. Det är omöjligt att ta sig förbi oss även om vi hämtar kaffe.” ”Det låter betryggande, men jag tror jag håller mig till ordern.” Hon log kort mot honom. Och sedan, kanske som en motvikt till det indirekta tillrättavisandet, tog hon en klunk ur plastmuggen. Anton kände ett litet stick av irritation, och tänkte säga något om självständigt tänkande som kommer med erfarenhet, men hade inte lyckats formulera det klart när han la märke till något längre bort i korridoren. Den vita figuren såg ut som om den kom svävande över golvet mot dem. Han hörde Silje resa sig. Figuren antog fastare form. Blev till en fyllig, blond kvinna i sjukhusets lediga klädsel. Han visste att hon arbetade natt. Och att hon var ledig i morgon kväll. ”God kväll”, sa sköterskan med ett spjuveraktigt leende, höll upp två sprutor och gick mot dörren, la handen på handtaget. ”Vänta lite”, sa Silje och tog ett steg fram. ”Jag måste nog be att få titta noggrannare på din legitimation. Har du dagens lösenord också?” Sköterskan tittade förvånat på Anton. ”Om inte min kollega här kan gå i god för dig”, sa Silje. Anton nickade. ”Bara gå in du, Mona.” Sköterskan öppnade dörren och Anton tittade efter henne. I det svagt upplysta rummet kunde han se maskinerna runt sängen och tårna som stack ut under täcket vid fotänden. Patienten var så lång att de tvingats skaffa en längre säng. Dörren gled igen. ”Bra”, sa Anton och log mot Silje. Och såg på henne att hon inte gillade det. Att hon uppfattade honom som en manschauvinist som precis betygsatt en yngre, kvinnlig kollega. Men hon var för helvete student, det var meningen att man skulle lära sig av erfarna kolleger under praktikåret. Han stod kvar och vägde på hälarna, osäker på hur han skulle ta sig an situationen. Hon hann före. ”Jag har som sagt läst ordern. Och du har väl en familj som väntar.” Han höjde kaffemuggen till munnen. Vad visste hon om hans civilstånd? Insinuerade hon något, något om honom och Mona till exempel? Att han hade kört henne hem några kvällar efter passen och att det inte stannat vid det? ”Bamseklistermärket på din väska”, sa hon och log. Han tog en lång klunk ur muggen. Harklade sig. ”Jag har tid. Eftersom det är din första vakt borde du passa på om det är något du funderar över. Allt står inte i ordern, förstår du.” Han bytte fot. Hoppades att hon hörde och förstod undermeningen. ”Som du vill”, sa hon med den irriterande självsäkerhet man måste vara under tjugofem för att tillåta sig. ”Patienten där inne. Vem är han?” ”Det vet jag inte. Det står också i ordern. Han är anonym och ska så förbli.” ”Men du vet något.” ”Gör jag?” ”Mona. Du skulle inte använda någons förnamn om ni inte har pratat med varandra. Vad har hon berättat?” Anton Mittet såg på henne. Hon var ganska snygg, men utan värme eller charm. Lite för smal för hans smak. Ovårdat hår och en överläpp som såg ut att hållas uppe av en för stram sena så att två ojämna framtänder syntes. Men hon var ung. Fast och vältränad under den svarta uniformen, det bara visste han. Så om han berättade det han visste, skulle det vara för att han på något sätt räknade med att hans tillmötesgående sätt skulle öka chansen att få ligga med henne med noll komma noll en procent? Eller för att tjejer som Silje blir inspektör eller specialutredare inom loppet av fem år, de skulle bli hans chef eftersom han själv skulle ha en lägre grad, en eländig grad eftersom Drammenfallet alltid skulle finnas där, en vägg, en fläck som inte gick att ta bort. ”Mordförsök”, sa Anton. ”Förlorade mycket blod, de säger att han knappt hade någon puls när han kom hit. Har legat i koma hela tiden.” ”Varför bevakning?” Anton ryckte på axlarna. ”Potentiellt vittne. Om han överlever.” ”Vad är det han vet?” ”Narkotikagrejer. På hög nivå. Om han vaknar har han antagligen information som kan fälla viktiga personer inom herointrafiken i Oslo. Plus att han kan berätta vem det var som försökte döda honom.” ”Så de tror att mördaren tänker komma tillbaka och avsluta jobbet?” ”Om de får veta att han lever och var han är, ja. Det är därför vi är här.” Hon nickade. ”Och kommer han att överleva?” Anton skakade på huvudet. ”De tror att de kan hålla honom vid liv i några månader, men chansen att han vaknar ur koman är liten. I vilket fall …” Anton bytte fot igen, hennes granskande blick var obehaglig i längden. ”Till dess ska han vaktas.” Anton Mittet lämnade henne med en känsla av nederlag, gick ner för trappan vid receptionen och klev ut i höstkvällen. Det var först när han satte sig i bilen på parkeringen som han la märke till att mobilen ringde. Det var från sambandscentralen. ”Maridalen, mord”, sa noll-ett. ”Vet att du är färdig för dagen men de behöver hjälp att säkra platsen. Och eftersom du ändå är i uniform …” ”Hur länge?” ”Du blir avlöst inom tre timmar, max.” Anton var förvånad. Nu för tiden gjorde de vad som helst för att undvika att folk arbetade övertid, kombinationen av stelbenta regler och budgetar tillät inte ens praktiska tilllämpningar. Han misstänkte att det var något speciellt med det här mordet. Han hoppades att det inte var ett barn. ”Okej”, sa Anton Mittet. ”Jag skickar GPS-koordinaterna.” Det var det nya, GPS med detaljkarta över Oslo med omgivningar och aktiv sändare som gjorde att sambandscentralen kunde lokalisera en. Det var väl därför de ringt honom, han var närmast. ”Bra”, sa Anton. ”Tre timmar.” Laura hade lagt sig, men hon tyckte ändå om att han kom hem snabbt från jobbet, så han messade innan han startade bilen och satte kurs mot Maridalsvannet. Anton behövde inte titta på GPS:en. Vid infarten till Ullevålseterveien stod fyra polisbilar parkerade och lite längre fram visade orange och vita avspärrningsband vägen. Anton tog med sig ficklampan ur handskfacket och gick bort till polisen som stod utanför avspärrningen. Han såg ficklamporna som flackade inne i skogsdungen, men också brottsplatsgruppens lampor som alltid ledde tankarna till en filminspelning. Vilket inte var så långt från sanningen. Nu för tiden fotograferade de inte bara, utan använde HD-videokamera som inte bara fångade in offret utan hela platsen så att man senare kunde gå tillbaka, frysa och förstora detaljer man tidigare inte insett var relevanta. ”Hur går det?” sa han till polisen som stod och skakade med armarna i kors framför avspärrningen. ”Mord.” Polisens röst var grötig. Ögonen rödkantade i ett onaturligt blekt ansikte. ”Hörde det. Vem är chef?” ”Brottsplatsgruppen. Lønn.” Anton hörde surret av röster inifrån skogen. De var många. ”Ingen från Kripos eller våldsroteln än?” ”Det kommer fler efter hand, liket upptäcktes nyss. Ska du ta över efter mig?” Ännu fler. Och ändå hade de gett honom övertid. Anton tittade närmare på kollegan. Han bar en tjock rock, men darrandet blev bara värre. Och det var inte ens kallt. ”Var du först på platsen?” Kollegan nickade stumt. Stampade hårt i marken. Helvete, tänkte Anton. Barn. Han svalde. ”Nå, Anton, skickade noll-ett dig?” Anton tittade upp. Han hade inte hört de två trots att de kom ut ur den tjocka snårskogen. Han hade sett det förr, hur teknikerna rörde sig på en brottsplats, som lite klumpiga dansare, duckade och undvek kontakt med allt, satte ner fötterna som om de var astronauter på månen. Eller kanske var det de vita överdragsdräkterna som gav honom den associationen. ”Ja, jag skulle ta vid efter någon”, sa Anton till kvinnan. Han visste mycket väl vem hon var, alla gjorde det. Beate Lønn, chef för Kriminaltekniska, hade ett rykte som ett slags Rain man-kvinna tack vare sin förmåga att känna igen ansikten, som användes för att identifiera rånare på korniga, ryckiga övervakningsvideor. De sa att hon till och med kunde känna igen väl maskerade rånare om de varit dömda tidigare, att hon hade en databas på flera tusen mugshots lagrad i sitt lilla ljushåriga huvud. Så det här mordet måste vara något speciellt, de skickade inte ut chefen mitt i natten. Bredvid den lilla kvinnans bleka, nästan genomskinliga ansikte verkade kollegans närmast blossande. Hans fräkniga kinder var dekorerade med två illröda halvöar till polisonger. Ögonen stod ut lite som om det var för högt tryck där inne, vilket gav honom ett något förvånat uttryck. Men det mest iögonfallande var mössan som dök upp när han drog av sig den vita hättan, en stor rastamössa i Jamaicas färger, grönt, gult och svart. Beate Lønn la en hand på den darrande polisens axel. ”Kila hem, Simon. Säg inte att jag har sagt det, men jag föreslår en stark drink och sedan sängen.” Polisen nickade och tre sekunder senare var den böjda ryggen uppslukad av mörkret. ”Är det illa?” frågade Anton. ”Du ska inte ha lite kaffe?” frågade rastamössan och öppnade en termos. Bara på de få orden kunde Anton avgöra att han inte var från Oslo. Från landet, ja, men som de flesta stadsbor på Østlandet hade han varken koll på eller var särskilt intresserad av dialekter. ”Nej”, sa Anton. ”Det är alltid smart att ta med sig eget kaffe till en brottsplats”, sa rastamössan. ”Inte lätt att veta hur länge man blir kvar.” ”Så, så, Bjørn, han har inte jobbat med mord tidigare”, sa Beate Lønn. ”Drammen, eller hur?” ”Stämmer”, sa Anton och vägde på hälarna. Knappt jobbat med mord var väl mer korrekt. Och han hade dessvärre en misstanke om varför Beate Lønn mindes honom. Han andades in. ”Vem hittade liket?” ”Det var han”, sa Beate Lønn och nickade i riktning mot polisen som i samma ögonblick startade och rusade motorn. ”Jag menar, vem hittade och anmälde fyndet av liket?” ”Hustrun ringde när han inte kom hem från cykelturen”, sa rastamössan. ”Skulle vara ute max en timme och hon var orolig för hans hjärta. Han hade med sig en GPS med aktiv sändare, så de hittade honom snabbt.” Anton nickade långsamt, såg det hela framför sig. Två poliser som ringer på dörren, en kvinna och en man. Poliser som harklar sig, tittar på hustrun med den allvarliga blick som berättar det de snart kommer att säga med ord, omöjliga ord. Hustruns ansikte som stretar emot, inte vill, men som ändå liksom vränger sig, visar insidan ut, visar allt. Bilden av Laura, hans egen hustru, dök upp. En ambulans kom glidande mot dem, utan siren eller blåljus. Anton insåg vad det handlade om. Den snabba reaktionen på en vanlig saknadanmälan. GPS med sändare. Alla människorna. Övertid. Kollegan som var så skakad över fyndet att han måste skickas hem. ”Det är en polis”, sa han lågt. ”Jag antar att temperaturen här har legat en och en halv grad lägre än i staden”, sa Beate Lønn och slog ett nummer på mobilen. ”Håller med”, sa rastamössan och tog en klunk ur termoskoppen. ”Ingen missfärgning av huden än. Så någon gång mellan klockan åtta och tio?” ”Polis”, upprepade Anton. ”Det är därför alla är här, eller hur?” ”Katrine?” sa Beate. ”Kan du kolla en sak åt mig? Det gäller Sandra Tveten-fallet. Ja, just det.” ”Fan!” utbrast rastamössan. ”Jag bad dem ju vänta tills liksäcken kom.” Anton vände sig om och såg två män baxa sig ut ur snårskogen med en av brottsplatsgruppens bårar mellan sig. Ett par cykelskor stack ut under filten. ”Han kände honom”, sa Anton. ”Det var därför han skakade, eller hur?” ”Han sa att de arbetade tillsammans i Økern innan Vennesla började på Kripos”, sa rastamössan. ”Har du datumet där?” sa Lønn in i telefonen. Det hördes ett rop. ”Men vad i hela …”, sa rastamössan. Anton vände sig om. En av bårbärarna hade halkat till i diket. Ljuskäglan från hans lampa gled över båren. Över filten som hade fallit av. Över … över vad? Anton stirrade. Var det ett huvud? Det som satt längst upp på det som oomtvistligt var en människokropp, var det verkligen ett huvud? Under de år Anton arbetat på våldsroteln, innan det stora misstaget, hade han sett många lik, men inget som detta. Den timglasformade tingesten fick Anton att tänka på familjens söndagsfrukost, på Lauras löskokta ägg med rester av äggskalet fortfarande kvar, sprucket så att äggulan hade runnit ut och stelnat på utsidan av den hårdnande men fortfarande mjuka äggvitan. Kunde det verkligen vara ett … huvud? Anton stod och blinkade i mörkret medan han såg baklyktorna på ambulansen försvinna. Och han insåg att det var en repris, att han hade sett det tidigare. De vitklädda figurerna, termosen, fötterna som stack ut under filten, han hade sett exakt det på Rikshospitalet. Som om det hade varit ett varsel. Huvudet … ”Tack, Katrine”, sa Beate. ”Vad var det?” undrade rastamössan. ”Jag jobbade med Erlend just här”, sa Beate. ”Här?” sa rastamössan. ”Precis här. Han ledde taktiska. Säkert tio år sedan. Sandra Tveten. Våldtagen och dödad. Bara barnet.” Anton svalde. Barn. Repris. ”Jag minns det fallet”, sa rastamössan. ”Ödet är förunderligt, att dö på sin egen brottsplats, tänk dig det. Var inte Sandrafallet på hösten också?” Beate svarade inte, nickade bara långsamt. Anton blinkade och blinkade. Det var inte sant, han hade sett ett lik som såg ut så. ”Fan!” svor rastamössan lågt. ”Du menar inte att …?” Beate Lønn tog ifrån honom termoskoppen. Tog en klunk. Gav tillbaka den. Nickade. ”Satan”, viskade rastamössan. Från den 10e juni finns hela Jo Nesbøs senaste roman Polis i butik. Du köper den och alla tidigare böcker i Harry Hole-serien på Bokon.se. Klicka här. Välkommen in i butiken!

No comments:

Post a Comment

Followers


書道